Min gamla Renault.

Min allra första bil var en gammal Amazon. Jag skulle köpa den av en arbetskompis men jag hade inte pengar just då. Han skulle få betalt senare i två omgångar när jag fick min lön. Jag fick ändå bilen och jag och en kompis skulle åka upp till Oslo, antagligen för att jaga brudar. Det var ju det enda som gällde på den tiden. När vi kom till gränsen så skulle vi tanka, bensinen var ju hutlöst dyr i Norge, nästan över en krona litern. På den tiden var det betjäning och service på mackarna. De tvättade bilrutorna och kollade oljan. Det ville han göra även där men jag tyckte att det var väl onödigt, jag hade ju kollat allt hemma i Jönköping. Han kollade ändå och det var tur det, mätstickan var torr och under resten av den resan så kollade vi bensinen och fyllde på olja. Hemma i Jönköping fick min arbetskompis tillbaka Amazonen och det blev ingen affär.

Jag köpte i stället en Renault Dauphine, en liten fransk småbil, kanske inte i bästa skick men det fick räcka för mig och med den lön jag hade då. Det fanns ingen obligatorisk bilbesiktning på den tiden. Som på många små franska bilar på den tiden så satt motorn bak och ett litet bagageutrymme under den främre luckan. Den var lite rostig här och där och inte så bra däck, men det fick duga för mig och min plånbok.

(Faktiskt samma färg, men min var lite prickig, bruna fläckar både här och där)

Jag hade tidigare bott en tid i Oskarshamn. Jag jobbade som ritare på en konsultfirma och var uthyrd till Oskarshamns Varv. Där hade jag sällskap med en skönhet som hette Bibbi Andersson, inte att förväxla med den berömda skådespelerskan eller den Bibbi Andersson som jag polade med tidigare uppe i Hudiksvall. Hon gjorde slut med mig mitt på torget i Oskarshamn, men det är en annan historia. Det märkliga var att vi ändå träffades många gånger, men vi hade inte ”sällskap” även om jag sov över hos henne varje gång jag var nere i Oskarshamn, men vi ”polade” inte.

Jag skulle ner till henne en helg och någonstans i mörkaste Småland, precis när jag närmade mig en vänsterkurva så small det bara till. Jag hade fått en däckexplosion på vänster framdäck Det var en jädrans tur att vägen svängde till vänster just där för om du får en däckexplosion så töms däcket direkt och bilen bara girar till vänster. Så går det när man har dåliga nästan blanka däck. Reservhjulet, var fanns reservhjulet? Gissa om jag letade, det måste väl finnas ett reservdäck? Jag hade aldrig funderat på det tidigare men till slut så fann jag en lucka bakom främre registreringsskylten. När jag bände lite på luckan så såg jag att det fanns ett däck där, faktiskt en finurlig lösning. Men hur i hela friden öppnade man luckan. Jag bände och slet både med händerna och med en vev som fanns i bilen, men fick aldrig upp luckan. Då kom det en polisbil, men den djäveln bara åkte förbi och poliserna hejade bara på mig. Djävla snutdjävlar, förbannade djävla snutdjävlar, varför gjorde de så? Några minuter senare så kom det en skåpbil från en bilverkstad bara lite bortom den kurva som hade räddat mig med den hastiga vänstersvängen. Poliserna hade stannat vid bensinstationen och talat om att det stod en bil längre bort. Han visste naturligtvis hur man öppnar luckan. Inne i det främre bagageutrymmet, bakom en strålkastare fanns det en liten ring fäst vid en wire och drog man i de så ploppade det till och luckan öppnade sig. Tack! Nu kunde jag byta däck och sedan så stannade jag vid macken och kunde ringa till Bibbi och tala om att jag var sen.

Ungefär vid midsommar så pajade min växellåda. Nja, inte helt men jag kunde inte backa. Det var en konst att köra en bil som inte kunde backa och speciellt var det svårt att hitta en parkeringsplats där man kunde köra in och sedan också köra ut. Det hände en märklig sak mitt på Sven Eriksson-platsen, just nedanför Teknis. Det var vänstertrafik på den tiden. Jag kom nerifrån nuvarande Knalletorget och Stora Brogatan som man kunde köra på vid den tiden. Mitt i korsningen så mötte jag en buss och vi stannade framför varandra. Naturligtvis så var det mest naturligt av det var lilla jag som skulle backa men jag kunde ju inte få i backen. Vad gör jag nu??? Som tur var så lutade det ner mot bron över Viskan, alltså bakom mig. Jag fick öppna dörren och med en fot i marken så kunde jag skjuta bilen bakåt så mycket att bussen kunde passera, det gäller att då ha en liten fransk småbil som inte väger så mycket. Det gällde ju att försöka undvika sådana situationer.

Jag bodde på Teknis elevhem och där kunde man parkera dels framför på gatan och så fanns några få platser bakom, men innan Eiser byggde ut så fanns det en öde tomt vid gaveln och där fanns också en stor jordhög. Där var det några som ställde sina bilar och ALLA visste att en av dessa platser var Rubnes parkering. Ingen fick eller vågade ta den platsen. Jag kunde köra in på ödetomten och ta sats och körde upp på jordhögen och kunde sedan koppla ut och låta bilen svänga och backa in på den tomma platsen där ingen annan fick stå. Allt löser sig med lite goda tankar och idéer.

Jag skulle nog nästan kunna skriva en hel roman om vad som händer när man har en bil som man inte kan backa med, men det får bli mer vid annat tillfälle. Så var klassen på många bilar på den tiden när det inte fanns obligatorisk bilbesiktning.

LGs Funderingar: Nja, inga direkt funderingar denna gången heller, bara lite om vad som hände med den lilla franska ”Skrotbilen”. Som jag skrev så hände det ungefär vid midsommar att växellådan pajade och att jag inte fick i backen. Vid påsktiden så var jag hemma hos morsan i Jönköping och då hade vi ju äntligen fått vårt studielån. Det var alltid svårt, krångligt och byråkratiskt på den tiden. Men om man ansöker om ett lån när man börjar på hösten så skulle man vara tacksam om man fick det till påsk. Det tog inte lika lång tid andra och tredje gången. Nu hade jag fått lånet, hela 5000 kronor och naturligtvis måste jag byta bil. Jag hade sett ut en ”Klums-färgad” Saab, en tvåtaktare med treväxlad rattväxel och lite andra finesser. Den kostade bara 3500 kronor så det var ju inte svårt att betala den kontant och så skulle jag ju få hela 800 kronor för min ”lilla franska pärla”. Jag skulle komma tillbaka om två helger, på den tiden så skulle mycket pappersarbete göras först och bilen registreras och skattas innan man fick den.

Väl tillbaka i Borås så pajade verkligen växellådan. Tvåans växel låg i och där var den. Jag fick aldrig ur tvåans växel och därmed aldrig i någon annan växel heller. Att göra kortare resor inom Borås gick även om det var lite svårt. Bara köra på tvåans växel och inte kunna backa.

Men nu var det ju detta med att jag skulle byta bil och det skulle ske i Jönköping. På den tiden fanns det ingen motorväg och man körde inte den enklaste och rakaste vägen. In i varenda liten småby och både hit och dit. Det var avsevärt mycket längre på den tiden och kurvigt och backigt men det var bara att gilla läget och ta sig till Jönköping. Att köra hela den sträckan hela tiden med tvåans växel i går nästan en på nerverna som man brukar säga. Det var antingen att gasa som bara fa-an eller också att köra sakta. Men vi talar ju om Riksväg 40 även om den inte var så stor och bred som numera med stora delar som motorväg så var det ändå huvudvägen mellan Jönköping och Borås och på den tiden ”livligt” trafikerad. Där kom jag med mil lilla franska pärla som snart skulle sluta sina dagar. Jag fick ändå 800 kronor för den och kunde lycklig puttra hem till Borås igen med min ”nya” bil. Lycklig men naturligtvis mycket fattigare, men vad gjorde det då, just den dagen hade jag en ”nygammal” bil. Oj-oj-oj, vad det hände mycket med den bilen också, men det är en annan historia.

Vad ska man tro på?

Jag är inte religiös, men brukar gå till kyrkan på skolavslutningar, begravningar och kanske någon konsert. Jag brukar ofta gå till Prästgården i Länghem för att fika eller på kurs. Prästgården i Länghem är inte Prästgård längre utan en mötesplats för alla människor. Jag har också vid några tillfällen ställt upp som aktör eller skådespelare vid några ”Julspel” som kyrkan anordnar för skolbarnen i Länghem, Dannike och Limmared. Jag träffar många människor inom kyrkan, men jag är inte religiös.

Det händer många konstiga och märkliga saker i vår värld som är svåra eller nästan omöjliga att förklara eller förstå. Inom kyrkan och även inom alla andra religioner i världen så förklarar man det att det är ”GUD” som ligger bakom dessa händelser och säkert menar något med det som skett. Du och jag och många andra har säkert sett eller upplevt något som du inte förstår eller kan förklara. Det finns hos mig två speciella händelser som jag aldrig kommer att glömma och troligtvis aldrig kommer att förstå, men jag vet att det har hänt, inget som jag drömt.

Som alla vet så lämnade Christina oss i början av juni 2016 efter en lång kamp mot sin cancer. Efter diagnosen så fick hon flera olika behandlingar under 13 månader men efter femton månader så förlorade hon kampen. Hon skulle bara vinna kampen mot dessa ”djävla IS- krigare” i kroppen. Hon jämförde cancern med IS-krigarna som då bråkade mycket i Mellanöstern med sitt Kalifat. Vi började spela golf 1989 och hon älskade detta spel och alla vänner som man träffade, på klubben eller på olika golfresor som vi ofta gjorde. Sommaren 2015 var hon fortfarande så frisk och orkade spela golf men för att hon skulle orka med att spela så köpte jag en trehjulig golfmoped som hon kunde använda. Hennes mål var ändå att senare kunna parkera denna moped för gott eller åtminstone till vi blev ”gamla”. Vi spelade bara på vår hemmabana den sommaren, men hon fortsatte med att varje onsdag vara med på Damgolfen och hon och jag spelade så mycket vi hann med, hon älskade ju golfen. Vi hade både ett hopp om att hon skulle vinna över cancern, vi hade ju bekanta som klarat det tidigare. Det skulle dock bli hennes sista sommar på golfbanan.

Något märkligt hände en dag när vi spelade ensamma hon och jag. På hål tolv på Kinds GK måste man spela över en ganska bred å strax innan green. Christina åkte med sin golfmoped över bron före mig och eftersom jag gick med min golfvagn så kom jag alltid lite efter. När jag passerade på bron så råkade jag vända blicken ut över vattnet, det var någon som fångade mitt intresse. Jag såg löv flyta omkring i vattnet och jag fick snabbt upp min mobil och tog ett foto på dessa löv. Precis då, precis då så formades löven till ett kors som flöt i vattnet. Var det ett gott eller ett dåligt tecken? Christina såg aldrig korset och jag visade aldrig fotot för henne. Jag stod en stund och tittade på korset men efter några sekunder så gjorde strömmen i ån att korset ändrade form och löven skingrade sig och fortsatte sin resa nedström. Hur kunde det komma sig att PRECIS när jag gick över bron och tittade ut över vattnet så bildade löven ett kors, PRECIS då och några sekunder senare var löven fria att fortsätta medströms. Förstår ni att jag funderade och faktiskt ibland gör det än i dag.

Hon avled i början av juni och på hösten så började jag att planera min resa med att åka till Afrika och bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg och världens största vulkan, 6000 meter över havet. Närmare himlen kunde man väl inte komma om man inte skulle upp på Mount Everest. Jag kollade mycket och planerade väl och i februari skulle jag bestiga Kilimanjaro. Efter att Christina hade lämnat oss så hittade jag en medaljong och hennes syster trodde att den var från deras mormor eller farmor. Jag hade sett bilder från toppen av Kilimanjaro och visste redan då hur monumentet på toppen såg ut. Jag tog ett foto på Christina och satte i medaljongen med hennes namn och datum. Jag köpte mig en ny vass äkta Sweizisk armékniv och bestämde mig för att jag skulle hänga denna medaljong uppe på monumentet om jag lyckades komma ända upp. Jag skulle skära skåror i monumentet och hänga den där. Närmare himlen kunde jag inte komma.

På morgonen när jag skulle börja mitt försök att nå toppen så hängde jag medaljongen runt halsen, hon skulle vara med mig på hela vandringen. Jag hade valt att gå ensam, jag ville inte gå i en grupp tillsammans med en massa andra människor, det var bara jag och Christina som skulle upp på toppen. Även om jag valde att gå ensam så var jag naturligtvis inte ensam, du får inte försöka det ensam. Jag gick varje dag med min egen guide, men jag hade fem personer i min stab. Min Guide, min bärare, två andra bärare som bar vår gemensamma utrustning, mat och allt annat och en kock. Men annars var jag ensam med min guide. Jag träffade bara de andra på morgonen och kvällen. Varje dag så hängde medaljongen runt min hals och jag fantiserade om att Christina satt där uppe och väntade på mig.

På förmiddagen den femte dagen (16 februari 2017) efter att vi börjat sista etappen, 1200 meter kvar, vid midnatt, så var jag framme vid monumentet. Vi mötte två personer på väg ner strax innan vi kom fram och det var två andra där som kunde hjälpa mig med att fotografera detta fantastiska ögonblick. Jag hade klarat det medan jag också visste att andra inte hade gjort det. Det hjälper inte hur stark och vältränad du är, om du inte kan syresätta dig så tvingas du vända.

När vi blev ensamma, jag och min guide Abele, så tog jag fram min kniv och skar två skåror i monumentet. Nu skulle jag hänga upp amuletten med Christinas bild. Under fem dagar och nätter så hade medaljongen hängt runt min hals och det var då det hände!!! Vad var det som hände??

Jag lossade låset på kedjan och höll det i mina två händer för att knäppa igen låset igen. Plötsligt så klingade det bara till på marken och amuletten bara ramlade ner på marken, på marken på toppen av Afrikas högsta berg. Den hade hängt runt min hals under fem dagar och nätter och när jag skulle knäppa ihop låset så gick bara kedjan av. Jag gjorde inget speciellt, jag bara stod där med två delar av kedjan och amuletten på marken. Jag tog upp amuletten, kollade på bilden av Christina och trädde i kedjan igen och så försökte jag ”knyta” ihop kedjan på något vis. Jag hade ju bestämt att jag skulle hänga upp amuletten på detta monument, men jag lyckades inte knyta ihop kedjan. Fråga mig inte varför, men knuten bara gled isär varje gång. Abele sa att detta är ett tecken från Christina, hon hade väntat på mig, hon visste att jag varit där och hon ville nu att amuletten skulle hem igen. Jag hörde vad han sa och amuletten finns fortfarande hemma, med hennes bild och namn i.

LGs Funderingar: Många märkliga saker händer under ett långt liv och många har ingen logisk förklaring. Detta är två händelser som jag inte har någon förklaring till. Allt kan ju förklaras av slumpen och det förstår jag också, men håll med om att det är märkligt. Visst är det väl märkligt att precis när jag gick över bron en höstdag under en av Christinas sista golfrundor så bildar några löv tillsammans med strömmarna i ån ett kors. Precis just då, några sekunder senare hade strömmarna ändrat löven till något annat och upplöst korset. Håll med om att det är märkligt.

Jag gjorde ingenting mer på toppen av Kilimanjaro än att jag tog av mig kedjan med amuletten som hängt runt min hals under fem dagar och nätter och när jag skulle stänga låset igen så gick bara kedjan av, helt utan våld. Jag stod bara där med två delar av kedjan och amuletten ramlade ner på marken. Jag förstod ingenting och jag förstår ingenting fortfarande. Abele sa att det var ett tecken från Christina…… Vad ska jag tro?

Sjörätt II

Jag skrev ju tidigare om att jag blivit ställd tre gånger inför Sjörätt, ett slags Krigsrätt i fredstid inom marinen. Första gången i Karlskrona när vi seglade av masten blev ju ganska enkel, men det blev lite värre i Stockholm. Nu var det risk för fängelse för brottet att vägra order inom det militära. Skulle det vara under krigstid så kunde det innebära avrättning, men det var för något hundratal år sedan eller under andra världskriget, men nu var det under sextiotalet.

Jag mönstrade på torpedbåten HMS Polaris mellan jul och nyår och då låg vi infrysta på örlogsvarvet i Stockholm som då låg på Djurgården där Wasamuseet nu ligger. Det fanns inte så mycket att göra när vi låg där infrysta. Vid vackert väder kunde vissa matroser måla lite här och där på båten och vi i maskin mekade väl lite här och där och vi målade väl lite också. Det kunde hända att några av oss förflyttades hit eller dit för några olika övningar men oftast så var det ganska lugnt och nästan lite tråkigt. En gång kommenderades vi ut någonstans för att åka skidor på några väldigt gamla träskidor som säkert var gamla redan under andra världskriget. Vad kunde den svenska flottan göra om det skulle bli allvarligt, det var ju ändå mitt under det ”kalla kriget” med nyss avslutad Kubakris och mycket annat. Vi var helt enkelt infrusna.

Vi hade ett främre maskinrum med en motor, en tolvcylindrig 3000 hästars Mercedesmotor, generator och ångpanna för värmen och ett aktre maskinrum med två Mercedesmotorer och lite till. Vi var två motormän i det aktre maskinrummet och två furirer som hade befälet. Min furir hette ”Sippan” och var en trevlig och faktiskt ”mysig” lite korpulent vän och kamrat, men det var han som hade befälet. I främre maskinrummet var det furir ”Stridis” som bestämde och över de båda en underofficer som hette Borg och var från Norrköping, jag tror att jag har skrivit något om honom tidigare. Jag hade hört talas om ”Stridis” tidigare och han gjorde verkligen skäl för namnet.

Han var nästan en lika stridis som ”TorpedSixten” som jag har skrivit om tidigare, men TorpedSixten var stridis på ett annat sätt Han var hård men ändå rättvis på något speciellt sätt. Stridis var en riktig ”Stridis”!!!

Det var en riktigt vacker vinterdag, nästan som vår med underbart solsken och vi i maskin hade inga speciella order, vi kunde väl nästan göra som vi ville. Jag och min kollega som motorman, han hette Oskarsson och hans familj ägde den då välkända skofabriken och affärskedjan ”Oskaria”, är det någon som kommer ihåg dessa skor? Vi hade målat och donat med det mesta och så fick vi en idé. Vi tog helt enkelt och plockade upp alla aluminiumdurkar (durkar är alltså golvet i en båt) och ordnade en bänk inne på kajen, fixade fram en trycksluftdriven stålborste och skulle verkligen göra maskinrummet snyggt och rent. Allt detta var ju frivilligt arbete och vi skaffade fram egna verktyg från varvets verkstad. Här skulle slipas och göras fint och det passade väldigt bra i det fina vårvintervädret, fast vi fortfarande var infrysta på varvet. Vi bar durkplåtar och vi polerade och tyckte att allt var härligt, vilket underbart väder. Naturligtvis hände det att vi bara satte oss ner och tog långa rökpausar i det underbara vädret och naturligtvis så kunde de bli extra långa ibland, men vad gjorde det?

Då dök ”Stridis” upp!!!! Han tyckte att det inte var tillräckligt militäriskt riktigt att vi bara satt där och rökte och befallde oss att omedelbart återuppta vårt arbete, men hallå ”Stridis” (han var inte så mycket äldre än vad vi var, men han var furir) – bry dig inte, vi gör detta som ett ”frivilligt” arbeta helt utan order från något befäl, men de gällde inte i hans värld. Han befallde omedelbart att vi skulle återuppta vårt arbeta med att slipa durkarna och det triggade verkligen oss. Vi hade gjort detta som ett helt frivilligt arbete bara för att inte bli uttråkade, marinen kunde inte sysselsätta oss med annat när vi låg infrysa på Örlogsvarvet. Naturligtvis så vägrade vi och vi talade också om för honom om vad vi tyckte om hans agerande. Han blev naturligtvis helt vansinnig och befallde oss att verkligen lyda order från ett överordnat befäl. Detta var en order, detta var en order och att vägra lyda order var ett allvarligt brott.

Vad gjorde sedan Stridis”? Jo, naturligtvis som den stridis som han var så anmälde han oss för att vägra lyda order och även om det var fredstid så var ordervägran en allvarlig sak och nu var vi anmälda inför någon slags domstol, jag tror mig minnas att det hette ”Sjörätt”, någon form av Krigsrätt inom marinen under fredstid. Detta var verkligen allvarligt, hur skulle detta sluta?

LGs Funderingar: Åter igen inte en fundering utan ett konstaterande, det blir ju så med historiska händelser. Jag och Oskarsson blev inställda inför denna ”Sjörätt” och nu var det mycket allvarligare än nere i Karlskrona när vi seglade av masten på marinens båt. Nu var vi anklagade för vägran att följa order inom det militära, det kunde medföra en dom där vi kunde få fängelse. Hur gick det då? Jag kommer ihåg det nästan förnedrande förhören inför denna domstol eller jag skulle väl hellre kunna kalla den en slags jury för jag tror inte att den egentligen hade någon laglig rättighet att utdöma straff, men nu talar vi om hur det var internt inom det militära på sextiotalet. Det kändes som att vi stod inför en domstol och hur skulle detta gå?

Hu gick det då? Jag kommer ihåg att ”Sippan” mitt befäl i det aktra maskinrummet var med och vittnade i denna ”rättegång” men kommer inte exakt ihåg hans vittnesmål. Jag tror att den var positiv för vår del.

Vad hände sedan? Innan vi gick ut till Gålö på våren, som var vår bas under hela sommaren så lämnade vi Örlogsvarvet i Stockholm, men ”Stridis var inte längre med som befäl i främre maskinrummet. Oskarsson och jag fick inget större märkbart straff än kanske en veckas permissionsförbud, men ”Stridis” blev landkommenderad, man kunde inte ha en sådan stridis på en sådan liten båt, vi var 33 man, 18 befäl och 15 meniga och då måste man vara kamrater ombord. Militär disciplin men respekt för varandra.

Jag vet inte vad som hände med ”Stridis” efter detta men vi hade faktiskt väldigt trevligt och roligt under de nio månader som jag låg på HMS Polaris.

Åka Tåg.

Det är miljövänligt att åka tåg, men trots det så blir det allt mer sällan som jag åker tåg. När jag var barn åkte jag och mamma alltid till mormor varje sommar, från Gällivare till Sandarne utanför Söderhamn och när jag gick i Realskolan i Söderhamn så åkte vi alltid tåg på lördagar, ja, faktiskt det, vi gick i skolan på lördagar. En tid när jag bodde i Jönköping så polade jag med en tjej i Borås och det var innan jag hade någon bil. Att åka tåg från Jönköping till Borås var och är inte det enklaste, man måste ta en lång omväg över Falköping och Herrljunga.

När jag gick på ritarkurs i Hälsingtuna utanför Hudiksvall så blev det lite ”prasslande” med en snygging som hette Ingrid Bergman, men utan likheter med den berömda skådespelerskan. Direkt efter kursen så fick jag arbete som ritare på HIAB i Hudiksvall och hon fick arbete på Sunds Verkstäder i Sundsvall. Det var väl inte så allvarligt i början och frågan om det egentligen blev riktigt allvarligt, men naturligtvis så åkte jag upp till henne nästan varje helg i början. Med tiden så svalnade känslorna men om det var från mig, från henne eller från båda minns jag inte. När jag låg i flottan i Stockholm några år senare så hade hon flyttat till Danderyd och vi träffades några gånger och även en gång när jag flera år senare åkte med Carl-Olof till Stockholm när vi gick på Teknis. Var hon finns nu vet jag inte, men jag minns att jag åkte tåg till henne på helgerna.

Det fanns tåg som kallades för ”Persontåg” som stannade vid varenda liten station och så fanns det ”Snälltåg” som bara stannade vid de större stationerna. När jag var barn undrade jag varför de hette ”Snälltåg” men min mamma kunde inte förklara. Senare så förstod jag att det kom från tyska språket schnell. Naturligtvis åkte jag Snälltåg för jag ville ju komma fram till Ingrid så snart som möjligt.

Det pågick ett VM i ishockey under den tiden jag pendlade till Sundsvall och naturligtvis skulle det gå en final eller semifinal med Sverige inblandad just när jag skulle åka. Jag hade faktiskt en riktig ”transistorradio” som var en riktig lyxartikel på den tiden och den tog jag med mig och det fungerade riktigt bra med mottagningen. På den tiden så fanns det mitt i vagnarna en stor ”öppen” salong och i ändarna mindre kupéer med två motstående bänkar. Naturligtvis var halva vagnen för rökare och andra halvan för icke rökare delad i mitten av skjutdörrar i den större öppna salongen. Jag satt i en mindre kupé och hade på min transistorradio för att höra på matchen. Kanske var det Lennart Hyland som refererade, inte vet jag. Det fanns många som var intresserade av matchen och snart så var hela kupén full med lyssnare som både rökte och drack öl men det stod också fullt av personer i dörren och även utanför. Där stod också konduktören en lång stund och lyssnade men snart insåg han att han måste fortsätta att kontrollera biljetterna. Han glömde dock att kontrollera några biljetter hos alla som satt i kupén eller stod utanför. Jag åkte alltså från Hudiksvall till Sundsvall utan att konduktören klippte min biljett. Numera scannar ”tågvärden” biljetterna men på den tiden så hade konduktören en speciell tång som han klippte ett litet hål i biljetten eller två om det var en returbiljett. Eftersom det var Snälltåg som inte stannade på någon mindre station mellan Hudiksvall och Sundsvall så kom bara konduktören en gång och ropade ”Nypåstigna”. När Ingrid mötte mig så hade jag inget hål på min biljett.

LGs Funderingar: Nja, det blir inga funderingar nu heller, bara ett konstaterande vad som hände sedan. När det var dags att åka hem på söndag kväll så hade jag en biljett som inte var klippt. Eftersom konduktören bara kom en gång under resan mellan Sundsvall och Hudiksvall så fick jag en brilliant idé. Jag satt i den stora salongen i mitten av vagnen och visste att konduktören skulle komma från andra hållet. När han kom och ställde sin standardfråga ”Nypåstigna” så reste jag mig upp, gick bakåt och in på toaletten. Men nu gjorde jag det som jag planerade under helgen. Jag gick in på toaletten men jag låste inte. Då stod det inte ”UPPTAGET” på dörren och konduktören knackade inte och frågade efter biljetten. När han hade passerat så var det bara att lämna toaletten och återvända till min plats. Jag var sedan tillbaka i Hudiksvall och hade en ”turochreturbiljett” som inte var klippt i någon riktning. I dagens system när du beställer biljett på nätet så gäller det en resa en speciell dag med en speciell plats på tåget, men på den tiden så hade du en biljett som gällde tills den var klippt två gånger. Just nu så kommer jag inte ihåg hur många helger som jag utnyttjade detta med att åka gratis upp till Ingrid men det var många gånger. Det var ju egentligen helt riskfritt, om konduktören skulle öppna dörren till toaletten ändå trots att jag inte svarade så var det ingen fara, jag hade ju en biljett som inte var klippt för varken resa till eller från Sundsvall.

Jag undrar vad Ingrid gör idag? Åker hon miljövänliga tåg och vad betalar hon för sin resa.

Det var mycket lättare att resa på den tiden…… och mycket billigare!!

Sjörätt.

Jag tro mig minnas att det hette ”Sjörätt”. Det är eller var en slags enkel domstol eller liknande inom marinen när jag låg i flottan på sextiotalet. En gång blev jag riktigt anklagad, en gång skulle jag bara vittna och en gång var det ett slags utredande förhör som skulle kunna kosta oss mycket pengar. Jag tror inte att denna ”Sjörätt” hade någon juridisk hållbarhet, det var mer en slags utredande jury. Jag ställdes inför denna sjörätt en gång när jag låg i Karlskrona, en gång vid Örlogsvarvet i Stockholm och en gång ute på Gålö.

Första gången var nere i Karlskrona. Vi som hade gått på seglarkurs och klarat ett segelcertifikat kunde gratis få låna flottans Blekinge-ekor, en liten kompakt men lättseglad segelbåt. Vi segade hela sommaren både på kvällar och under helgerna. Speciellt seglade vi nästan varje dag under de veckor som marinlottorna låg inne. För att få nycklar till båtarna måste man anmäla sig varje gång hos vakthavande officer, det gick aldrig att förboka en båt, men de brukade räcka till. Vi måste alltid vara minst två i båten som hade segelcertifikat. När man gick upp till vakthavande under de veckor som lottorna låg inne så satt det alltid flera tjejer utanför och väntade. De ville följa med och segla och flera gånger mer än att bara segla. Det kändes nästan lite löjligt och kanske förnedrande för tjejerna. Där kom vi bassar upp, valde två tjejer som vi tog med oss in till officeren, för alla måste registrera sig för respektive båt, antagligen av säkerhetsskäl om något skulle hända. Men samtidigt, det kanske inte var värre än vad det var på danserna på den tiden. När musiken började så gick vi killar tvärs över dansgolvet och bjöd upp den tjej vi ville dansa med. Panelhönorna fick sätta sig igen och vänta på nästa dans. Jag minns att med tiden så hade vi redan bestämt med vissa tjejer som vi passade ihop med och det var ömsesidigt. Vi fint väder blev det ofta att vi lade till vid en trevlig liten ö och där kunde det bli både nakenbad och annat. (Mer om dessa seglingar vid senare blogg)

Nåväl, Sjörätten. På helgerna seglade jag och ”Lappen” mycket. Vi tillhörde inte de som åkte hem över helgerna. Han var från Dorotea och jag från Hudiksvall. Vi skulle aldrig hinna hem innan det var dags att återvända, så det blev mycket seglande. Det hände också att vi inte registrerade några tjejer, det gick att ta med civila personer också men det var ett krångligt byråkratiskt registrerande som vi lärde oss att undvika. Vid något tillfälle så seglade vi ut ur hamnen men innan vi vände ut mot havet så gick vi till en annan brygga inne i stan och plockade upp dem.

Det fanns vissa restriktioner när vi fick och inte fick segla. Bland annat när det blåste för mycket. Vi var ändå några som lyckades övertala vakthavande och han kände ju till att vi hade seglat mycket men det blev under vissa villkor. Det blåste verkligen hårt, men vi accepterade att vi inte fick ta med någon Genua och att vi måste reva minst två rev, d.v.s. vi måste ha mycket mindre segelyta. Djävla vad det blåste, detta var livet, här skulle det seglas som de stora grabbarna!  Naturligtvis kunde vi inte hålla oss utan efter någon tid så släppte vi upp de två reven och seglade med full segelyta, men utan Genua. Det blev nästan lite kappsegling med några andra, vi blev naturligtvis blöta men djäklar vad vi njöt. Plötslig så small det bara till. Till ljudet av en vant som bara smällde av som en jättespänd gitarrsträng kom braket när hela trämasten bara knäcktes långt ner. Där låg vi bara och gungade i den starka vinden med både mast och segel i havet. Vad skulle vi göra?

En av de andra båtarna närmade sig men vi kunde inte göra så mycket. De fick segla tillbaka och anmäla olyckan och efter någon timme så kom det en större motorbåt och bogserade oss tillbaka. Nu var vi inte så karska längre. Jag har inget minne av om de upptäckte att vi inte hade revat seglen men vi hade mycket jobb i hamnen med att samla ihop stag och vant och blöta segel och få upp masten på kajen. Stag, vant, skot, bom och segel i en enda jäkla röra som vi måste trassla upp. Vi blev sedan anklagade för att ha varit oaktsam vid vår segling och skulle också betala ersättning för den förstörda masten och riggen. Seglen kunde ju bara torkas. Det gick en tid när vi var riktigt oroliga för vad detta skulle innebära. Skulle vi vara tvungna att betala för skadorna och skulle det kanske leda till att vi inte fick segla mer.

LGs Funderingar: Nja, det är ju egentligen inga funderingar utan bara redovisning av vad som hände sedan. Den kvaddade båten lades vid en annan plats i hamnen och som tur var så gick jag och Lappen ner för att beskåda ”skadegörelsen”. Då kunde vi se att det fanns gammalt mörkt trä i brottet av masten vilket tydde på att den var skadad innan vi seglade och hade varit det en längre tid. Jag minns inte säkert men jag tror att han eller om det var någon annan tog foton på mastbrottet. På den tiden var man ju tvungen att lämna in filmrullen och sedan vänta någon vecka innan man kunde hämta bilderna.

Vi blev så småningom kallade till ”Sjörätten”. Det låter märkvärdigt men det var inte så märkvärdigt. Vad jag minns så var det bara inne på ett kontor hos någon officer, men det satt några allvarstyngda officerare som skulle förhöra oss. Exakt hur det utspelades kommer jag inte ihåg längre men jag vet att vi hävdade att marinen säkert hade försäkringar för detta och det gällde säkert inte bara för material utan också för vi som lånade båtarna. Lappen visade bilder på mastbrottet och påpekade att det bevisade att masten var skadad redan innan vi började segla. Jag har ett svagt minne av att de även påpekade att de själva hade uppgifter om detta. Det kändes mycket märkligt att sitta där inför en panel med officerare och vara anklagade att ha varit ovarsam med flottans båtar och att vi dessutom kanske skulle få betala ett stort skadestånd.

Sedan kom det några dagars väntan men vi blev frikända och vi fick fortsätta att segla ända tills vi på hösten förflyttades till Berga Örlogsbas i Stockholms södra skärgård.

(Det blev mycket om detta med segelhaveriet och de andra två tillfällena inför ”Sjörätten” återkommer jag till. I Stockholm blev det verkligen allvar)

Ningenä Blänonblä.

Visst är det väl lustigt detta med minnet. Vissa saker fastnar i huvudet och finns där hela livet och man minns det som det vore för någon timme sedan. Men så finns det situationer, som tyvärr numer blir oftare, att man ska ut i tvättstugan och hämta något och när man väl är där så undrar man vad det var man skulle hämta eller att du tar fram din ”padda” för att göra något men först kollar du det mejl du fått och har sedan glömt varför du egentligen tog fram den. Men, som sagt, vissa saker glömmer man aldrig och där finns bland annat ”Ningenä Blänonblä”

Vad är nu ”Ningenä Blänonblä”?

Innan jag låg i flottan och försvarade vårt fostervatten så arbetade jag som ritare på konstruktionsavdelningen på HIAB i Hudiksvall. Som ritare så gjorde du endast ritningar på detaljer och sammanställningar som våra konstruktörer hade arbetat med. Vi hade dessa stora upprättstående ritborden och en manuell ritapparat. De stod i rader och det blev som var sin liten ”skrubb” som vi satt i. Vid ritbordet bakom mig arbetade en mycket vacker blondin också som ritare. Jag minns inte hennes namn men naturligtvis så minns jag henne väldigt mycket. Hon bodde i hyreshusen inte långt från HIAB, hon var några år äldre än vad jag var, gift och hade en dotter som kanske var 1,5 år. Hennes man gjorde ”lumpen” nere i Gävle och han kom bara hem under helgerna. Hon var otroligt vacker och trevlig. Just nu minns jag också att hennes pappa spelade med i en mycket populär lokal dansorkester och fanns inte namnet ”Frank” med i orkesternamnet. Kanske hette hon Frank i efternamn?

På den tiden så var man ute och dansade flera gånger i veckan och målet var att ragga brudar. Ibland gick det bra men ibland blev man utan. En gång så var min blonda arbetskamrat där på dansen och det artade sig så att jag ”råkade” följa med henne hem och fick också frukost innan vi gick till jobbet nästa morgon. Jag har inget minne av någon liten dotter men hon var kanske hos mormor eller syster, vem brydde sig? Eftersom hennes man gjorde ”lumpen” i Gävle och hon och jag hade samma intresse så var det naturligt att jag kom dit flera kvällar och den lilla dottern skulle ju sova ganska tidigt. Vad har nu detta med ”Ningenä Blänonblä” att göra?

Som jag nämnt tidigare så är det mycket man kommer ihåg och mycket som man glömmer. Vi träffades ganska regelbundet men ingen på ritkontoret anade någonting, i alla fall trodde vi det. Jag kommer inte ihåg hur det kom sig att jag, troligtvis en lördagseftermiddag, satt hemma hos henne och ”groggade” med hennes man. Varför satt jag och groggade med hennes man? Hur jag än försöker minnas så satt jag där i vardagsrummet och han bjöd på grogg. Jag kommer väldigt väl ihåg hur det var möblerat och var vi satt men kan inte för allt i världen förstå varför jag satt där. Troligtvis skulle jag aldrig få någon grogg om han visste vad hans hustru hade för fritidsaktiviteter när han var i Gävle, men nu hade vi riktigt trevligt. Men varför satt jag där?

Deras lilla dotter stod vid bordet och hon sträckte sig efter spritflaskan som nu var tom, vände på den och sa på sitt eget lilla barnspråk: ”Ningenä Blänonblä slaska” och skrattade. Hennes pappa skrattade också, tog flaskan och frågade mig om jag förstod vad hon sa och naturligtvis hade jag ingen aning. Han vände också på flaskan och översatte: -”Det finns inget brännvin i flaskan”. Vi upprepade det flera gånger och skrattade och det är väl därför som jag fortfarande kommer ihåg den frasen så väl, ”Ningenä Blänonblä slaska”. Vi måste ha träffats fler gånger, hennes man och jag, för jag kommer ihåg att han tuggade i sig vanliga vita kritor som man hade i skolan och efter en stund så ringde han ett samtal, kanske till sitt kompani och förklarade att han var sjuk. Man blir nämligen väldigt hes när man har ätit kritor.

LGs Funderingar: Jag kommer ihåg att hon och jag flera gånger på ritkontoret nämnde denna frasen ”Ningenä Blänonblä slaska” och skrattade men troligtvis yppade vi inget annat, inte vad jag kan minnas i alla fall. Det är ju märkligt detta med minnet och att man kommer ihåg vissa saker och totalt glömmer annat.

Jag kommer naturligtvis ihåg henne och även hennes man men inte varför jag var där och han bjöd på grogg och käkade kritor. Jag kommer ihåg hur vi kunde låtsas som att vi bara var helt vanliga arbetskamrater och vi pratade inte ett ord om vårt gemensamma intresse inte ens om vi satt och åt lunch, bara vi två, inget snack om diverse kvällsaktiviteter. En sak som jag undra över efter alla dessa år är hur det slutade. Vi träffades under en tid, säkert minst två gånger i veckan men jag minns inte hur det slutade. Det kan vara så att hennes man muckade och bodde hemma och det är väl en trolig anledning. Mycket har jag glömt men jag har ett fantastiskt bildminne och om det är något som jag kommer ihåg så är det att hon var fantastiskt vacker, en blond pärla bland Hälsinglands tjejer men hon är säkert en gammal mormor nu, undrar om hon är lika vacker?

Flyga Drake

När min son var barn så var det någon kompis som hade en drake, ni vet en sådan där liten futtig drake som man kunde köpa på ”macken” En liten prasslig sak med kanske 20 meter lina och alldeles för kort svans. Naturligtvis ville Fredrik också ha en drake och det skulle han naturligtvis få, men här skulle inte köpas någon liten fjuttdrake på ”macken” här skulle det bli riktiga drakar, jag hade ju byggt drakar i min ungdom så jag visste och nu skulle det bli ännu bättre.

Jag köpte riktigt långa blompinnar i smal bambu, den långa i mitten var säkert två meter och den på tvären minst en dryg meter. Det borde bli bra proportioner. Jag var också inne i en sportfiskeaffär som då låg på Allégatan och köpte två stora rullar av riktigt stark fiskelina, två rullar på vardera 500 meter, här skulle byggas drake. Jag skarvade linorna och rullade upp dem på en tom cykelfälg och sedan började vi att bygga draken. Naturligtvis hade jag köpt extra stora extra starka sopsäckar, bred packtejp och så hade jag starka snören till själva drakens vingar. Vi mätte och klippte, band och tejpade och Fredrik tyckte att detta var spännande och att han skulle få den största drake som någonsin hade seglat mot himlen i Länghem. Han var väldigt ivrig men jag måste vara noggrann så att jag fick rätta proportionerna och det viktigaste helt rätt balans för att den skulle flyga kontrollerat. Fredrik fick veckla ihop papper och vrida dem runt på mitten så att det blev som en fjäril och sedan knyta fast den utmed ett snöre så att vi skulle få en lång stabiliserande svans. Som ni förstår så skulle det bli en ”vanlig” konventionell drake men naturligtvis mycket större, den största som hade seglat mot himlen i Länghem.

Allt var klart för uppstigning och vinden var perfekt som vanligt från sydväst vilket var perfekt inför dagens fantastiska uppstigning. Den skulle ske i Brunkeparken och vinden blåste lagom mycket mot Rådde. Allt var klart och nedräkningen kunde börja och Fredrik var väldigt entusiastisk, det skulle bli spännande. Det var inte det lättaste att få upp denna stora drake, men med rätt vind, springande pappa och Fredrik vid fälgen så lyckades vi få upp draken som majestätiskt steg mot himlen. Nu blåste det så mycket att det räckte att bara stå stilla på marken. Den perfekta draken steg lugnt upp mot himlen och detta var väldigt spännande. Här ser ni en som kan bygga perfekta drakar!

Den första kvarten var det väl spännande och intressant och jag släppte ut så mycket lina att draken steg och steg och försvann bort över fälten mot Rådde. Du får inte släppa ut för mycket lina för snabbt för då dalar draken ner och du får svårt att kontrollera den eller måste springa i motsatt riktning. Men jag hade flugit mycket drake så naturligtvis blev uppstigningen helt perfekt och jag hade ju en hel kilometer fiskelina, här skulle flygas drake!!

När jag hade fått ut draken kanske 3-400 meter så var det inte så spännande för Fredrik och han började tröttna och intresserade sig säkert för något annat emellanåt. Men jag fortsatte, jag hade ju en hel kilometer lina och det skulle säkert innebära ett svårslaget rekord. När jag hade fått ut kanske 7-800 meter och man såg nästan inte draken så kom Christina och sa att kvällsmaten var klar. Fredrik följde med, detta var ju inte så spännande längre, men jag sa att jag kommer så snart jag har fått ner draken.

LGs Funderingar: Vad tänkte jag med detta? Visst var det roligt för en liten grabb att vara med och bygga säkert Länghems största drake och att få upp den, men varför så lång lina? Hur roligt var det när draken bara försvann flera hundra meter från parken ut mot fälten mot Rådde, han såg ju knappt draken. Det var bara pappa som ville bevisa, för vem? Ville bevis vad?  Hur tänkte jag? Jag förstår att han tröttnade. Jag började sakta dra ner draken igen genom att rulla med fälgen och när jag äntligen kom hem och slängde draken och fälgen med linan på altanen så hade Christina sedan länge lagt barnen och de sov så lugnt.

Efteråt så insåg jag det idiotiska. Dels att över huvud taget bygga denna enorma drake och att sedan ha en hel kilometer fiskelina och det mest idiotiska av allt var när jag stod i någon timme minst och rullade in linan på fälgen. Jag skulle naturligtvis bara kapat linan och då skulle draken sakta falla mot marken och jag kunde hämta den ute på Råddefältet och sedan bara tjorva ihop linan.

Det blev bara en uppstigning och jag var mycket nöjd med att ha byggt en så perfekt drake men jag hade lärt mig en riktig läxa. Håll dig inom normala ramar och försök inte göra något stort bara för att bevisa något, för andra eller för dig själv.

Vild strejk

Sommarjobb ger ju alltid lite extra när man studerar och de små slantarna är alltid välkomna. En sommar så jobbade jag på ”smöret” vid Jönköpings Mejeri, som på den tiden låg mitt i stan.

Det var ett ganska bra ”sommarjobb” med mycket ledighet. Nja, inte mycket mer ledighet än andra sommarjobb men eftersom vi börja vid fyra – halvfemtiden på morgonen så slutade vi ju ganska tidigt och då kunde man fina dagar kanske åka ut och bada eller göra något annat. Tyvärr så jobbade vi även på helger för det var eller är ju så att korna tar ju inte helg, de producerar ju sin mjölk alla dagar och på den tiden så var man tvungen att ta tillvara på mjölken direkt. Det var på den tiden när mjölken kom i stora mjölkkrukor på en vanlig lastbil. Arbetstiden slutade när allt smör den dagen var packat.

Det var just det jag gjorde, jag packade smöret. Jag gjorde alltså inte inslagningen av själva smörpaketet i foliepapperet utan jag stod hela dagarna och vek upp och tejpade lådor, satte dem i en vagga som tippades upp och maskinen sköt sedan ett färdigt packmönster rätt in i lådan. Jag fällde ner vaggan, tog bort den packade lådan och satte i en ny. Sedan snabbt tejpa igen locket och sätta lådan på en pall och förbereda nästa låda. Det gick i ett hela tiden och så skulle man hinna köra in en full pall i kylrummet när den var full och så när det kom en lastbil så skulle man hinna köra ut några pallar på lastbryggan. Denna lastbil körde sedan tvärs över gården och allt smör lastades in i ett frysrum för att frysas ned. Vi producerade alldeles för mycket smör på den tiden. Ni som har åldern inne kommer kanske ihåg att man talade om ”smörberget”. När jag körde ut pallarna på lastbryggan så stängde jag av packmaskinen och då fick smöret ligga kvar i de stora baljorna varifrån smöret tog ur med skruvar in i packmaskinen.

Vi stängde också av packmaskinen när vi hade frukost och lunch. Frukosten var ungefär när övriga människor började sitt arbete och arbetsdagen slutade ofta med en lunch i personalmatsalen. En gång i veckan gick vi vägen om personalkontoret för att få ut vår lön och den fick vi direkt i sedlar och mynt, så var det på den tiden.

På den tiden hade jag ”sällskap” med en tjej som hette Bibbi Andersson och det fanns en ny sak som började intressera det svenska folket. Denna nya sak var charterresor och en av de första destinationerna var Rimini i Italien. Vi bestämde oss för att detta skulle vi testa och bokade en resa tillsammans med min mor och hennes man Magnus. Bibbi var redan presenterad i familjen.

Jag hade ju lovat mejeriet att jag skulle arbeta hela sommaren och naturligtvis blev inte chefen på ”smöret” speciellt glad över att jag ville sluta några veckor tidigare än planerat bara för att åka till Rimini. Det var visserligen några veckor kvar innan resan men jag kan också förstå honom. Helt plötsligt så ville jag inte jobba hela den planerade tiden och var skulle han kunna finna en ersättare. Han bestämde sig för att straffa mig och det gjorde han, men …..

När jag som vanligt på fredag gick vägen förbi personalkontoret för att hämta mitt lönekuvert så fanns det inget och tjejen som satt där sa att jag skulle gå in till chefen på ”smöret”. Jag undrade varför jag inte hade något lönekuvert att hämta och han sa bara att jag skulle få min lön när jag kunde skaffa en ersättare som kunde arbeta den tid som jag tänkte ha ledigt. Besviken och förbannad så gick jag och åt min frukost och tog sedan med mig mitt kaffe till lastbryggan och satte mig där för att röka lite efter maten och avnjuta kaffet i den varma morgonsolen.

Det var gott att sitta där och njuta i solen och allt arbete på mejeriet började igen. Nja, inte allt arbete….. Det var ingen som startade packmaskinen på smöravdelningen. Han som skulle göra det satt fortfarande på lastbryggan med sitt kaffe och hade förlängd rökpaus. Några kollegor kom och sa åt mig att sätta igång, smöret måste packas men jag sa att jag inte ville jobba som en livegen slav som inte fick någon lön och att jag tänkte sitta här tills jag hade fått min lön. Det tog inte lång tid innan chefen kom och ”beordrade” mig att gå in och jobba. Jag förklarade lugnt och sansat att slaveriet var avskaffat i Sverige sedan hundratals år och att det hos oss kallades trälar, men likafullt avskaffat.

Snacka om att han blev rosenrasande och ”befallde” mig att gå in och jobba men jag svarade bara lugnt att jag börjar arbeta när jag får min lön. Han gick rasande därifrån och efter en tid så kom en fackföreningsman och talade med mig. Jag var inte med i facket som sommarjobbare men vi talade ändå med varandra. Han förstod mig men menade ändå att jag skulle gå tillbaka till min maskin men jag vägrade. Strax därefter så kom den rasande chefen igen och jag förklarade lugnt och städat att jag börjar arbeta när jag fått min lön. Jag förklarade för honom att jag kan gå in och starta maskinen men vid tiotiden så kommer jag att stanna den och gå till lönekontoret och hämta min lön. Om den inte finns där då så byter jag om och du ser inte mig mer denna sommar och du kan själv packa ditt smör. Om min lön finns där då så kommer jag att flitigt arbeta varenda minut av den tid som jag har kvar och vi kan vara vänner igen.

Han mumlade något ohörbart och bara försvann. Jag gick in till maskinen och fortsatte att packa smöret och som jag lovade så stannade jag den vid tiotiden, gick till lönekontoret och där fanns mitt lönekuvert.

LGs Funderingar: Vad jag fortfarande inte fattar är att jag kunde agera som jag gjorde. Det är första och enda gången som jag strejkat och det var verkligen en riktigt vild strejk. Visst kan jag förstå chefen och jag tror mig minnas att han hette Jönsson. Jag hade ju lovat att jobba några veckor längre och nu ville jag sluta tidigare, visst kunde det bli problem men han måste ju alltid ha en reservplan. Vad hade hänt om jag hade kört ihjäl mig en eftermiddag, då måste han ju snabbt finna en lösning. Hur blev det nu nere i Rimini? Blev det en skön och trevlig semester?

Ni vet hur det är med ungdomskärleken, den är intensiv och nyckfull! Det var någon vecka kvar innan vi skulle åka och naturligtvis så sprack vårt förhållande, varför kommer jag inte ihåg. Jag åkte ändå och där nere hittade jag en annan liten svensk tjej som inte hade något emot att ta Bibbis plats, jag hade ju en plats ledig. Hon var väldigt liten och morsan kallade henne för en liten ”Stuvbit”. Vi hade trevligt där nere men fortsatte inte med någon kontakt här hemma.

Främlingslegionen.

Sista tiden i Hudiksvall, innan jag ryckte in i flottan, så hade jag sällskap med en tjej som hette Ragnhild. Jag ska väl erkänna att det inte direkt var någon stor passionerad kärlek från min sida, men ganska praktiskt ändå. Hon var t.o.m. hemma och besökte min mamma och Magnus i Vallvik och jag besökte hennes föräldrar i Orsa en gång.

När jag några år tidigare gick i realskolan så skickade jag brev till en populär ungdomstidning i Frankrike. Jag sökte efter en fransk snygg tjej som brevvän. Efter någon vecka kom det ett brev och även ett foto på en mycket vacker tjej som redan i första brevet bjöd hem mig till henne. Hon ville att jag skulle komma till Grenoble, det skulle ju bli Olympiad där senare. Några dagar senare kom det flera brev och sedan kom det en stor bunt varje dag som satt ihop med gummiband. När det kom så många varje dag så kände jag bara på kuverten. Var det något kort med så öppnade jag annars hamnade de bara i en stor EPA-kasse och där låg de i flera år.

Som sagt, min kärlek till Ragnhild var väl inte sådär passionerade men det var inte lätt att göra slut. Det var alltid mycket enklare när man själv fick slut av en tjej, då behövde man inte ha dåligt samvete och det var bara ut på ”marknaden” igen. Jakten pågick ständigt. Jag fick en strålande idé. När jag var hemma hos mamma i Vallvik letade jag igenom alla dessa kuvert från de franska flickorna. Jag hittade slutligen ett där det fanns en perfekt stämpel på frimärket som täckte det mesta. Jag ångade av det och klistrade det på ett nytt kuvert. Hemma i Hudiksvall igen så skrev jag ett brev till Ragnhild några dagar innan jag skulle åka ner till Karlskrona för att försvara ”fostervattnet”. Min kompis Ove skulle sedan efter ett par veckor stoppa det brevet i Ragnhilds brevlåda. (Kommer du ihåg det Ove?)

Vad innehöll då detta brev? Jag skrev till Ragnhild att detta med militärtjänst inte var min grej, detta gillade jag absolut inte. Jag hade flytt, jag hade deserterat och jag hade liftat ner till Frankrike och satt nu på en liten snuskig bar i hamnkvarteren i Marseille. Jag satt där och drack vin med några nya vänner och vi väntade bara på morgondagen och det gällde att festa riktigt rejält denna sista kväll. Nästa morgon skulle vi ombord på en båt som skulle ta oss över medelhavet till Algeriet, vi hade skrivit på för Franska Främlingslegionen. Jag kunde inte återvända till Sverige eftersom jag hade deserterat från militärtjänsten. För att de inte skulle få tag på mig så gömde jag mig i Främlingslegionen, där frågade man inte så mycket. Inte bara jag utan även många förbrytare gömde sig i Legionen under falska namn. Jag kommer nu inte ihåg vad jag skrev att jag kallade mig. Jag kunde inte återvända till Sverige och hon behövde inte sörja och vänta på mig, jag var nu för evigt fast i Franska Främlingslegionen.

När jag sedan efter någon månad kom hem till Hudiksvall igen på någon slags permis så låg ju fortfarande detta brev kvar på en liten hylla i köket. Han hade glöm det och aldrig lämnat det i hennes brevlåda. (Minns du Ove?). Nu löste det sig ändå. Eftersom jag aldrig hade hört av mig, jag var ju i Algeriet på tuff utbildning inom Främlingslegionen och var inte i kontakt med den yttre världen, så hade jag aldrig skrivit till henne.

Vårt förhållande tog ändå slut och det var mycket intressantare med tjejerna i Karlskrona och speciellt den månad när lottorna kom ner, men det har jag skrivit om tidigare. Ragnhild och min mor fortsatte dock att ha kontakt med varandra under många år. Min mor var t.o.m. på hennes bröllop många år senare och även med vid hennes första barns dop. Vi hade ingen mer kontakt mer än någon hälsning ibland genom min mor. Hon fick aldrig redan på att jag skrivit det brevet. Det hade ändå varit spännande att se och höra hur hon hade reagerat. Hennes älskade pojkvän hade rymt och deserterat och skulle aldrig kunna återvända till Sverige.

LGs Funderingar: Undrar hur jag tänkte egentligen? Hur kunde jag komma på en sådan lösning för att enkelt göra slut med Ragnhild? Alltså, om man inte tycker om att ligga i flottan för där var det bara ”stridisar” och jag gillade inte krig och liknande våldsamheter, hur tänkte jag då när jag skulle desertera och söka in till Franska Främlingslegionen? Någon tuffare och hårdare krigsutbildning fanns väl inte i hela världen. Tuff utbildning i den Algeriska öknen. Nåja, jag trivdes ändå ganska bra med att köra styrbords motor på torpedbåten Polaris.

Uppdaterat

Nu har jag lagt ut nästan allt vad jag skrivit om Irene och Lars.  Det närmar sig slutet. Hon är ju sedan några veckor tillbaka i Texas efter hennes mest passionerade vecka hon upplevt och Lars i Sverige. Irene träffade John på hemresan, har varit på hans ranch, följt med honom till New York och vad hände då? Ändå saknar hon Papa Lars.

Vill du veta mer, tryck på ”Ett nytt liv… ” under bilden. Stäng inte sidan i webbläsaren så kommer du alltid till avsnittet du slutade på. Men du kan stänga webbläsaren. Vill du öppna något nytt så öppna då en ny sida, stäng inte sidan.