Åka Tåg.

Det är miljövänligt att åka tåg, men trots det så blir det allt mer sällan som jag åker tåg. När jag var barn åkte jag och mamma alltid till mormor varje sommar, från Gällivare till Sandarne utanför Söderhamn och när jag gick i Realskolan i Söderhamn så åkte vi alltid tåg på lördagar, ja, faktiskt det, vi gick i skolan på lördagar. En tid när jag bodde i Jönköping så polade jag med en tjej i Borås och det var innan jag hade någon bil. Att åka tåg från Jönköping till Borås var och är inte det enklaste, man måste ta en lång omväg över Falköping och Herrljunga.

När jag gick på ritarkurs i Hälsingtuna utanför Hudiksvall så blev det lite ”prasslande” med en snygging som hette Ingrid Bergman, men utan likheter med den berömda skådespelerskan. Direkt efter kursen så fick jag arbete som ritare på HIAB i Hudiksvall och hon fick arbete på Sunds Verkstäder i Sundsvall. Det var väl inte så allvarligt i början och frågan om det egentligen blev riktigt allvarligt, men naturligtvis så åkte jag upp till henne nästan varje helg i början. Med tiden så svalnade känslorna men om det var från mig, från henne eller från båda minns jag inte. När jag låg i flottan i Stockholm några år senare så hade hon flyttat till Danderyd och vi träffades några gånger och även en gång när jag flera år senare åkte med Carl-Olof till Stockholm när vi gick på Teknis. Var hon finns nu vet jag inte, men jag minns att jag åkte tåg till henne på helgerna.

Det fanns tåg som kallades för ”Persontåg” som stannade vid varenda liten station och så fanns det ”Snälltåg” som bara stannade vid de större stationerna. När jag var barn undrade jag varför de hette ”Snälltåg” men min mamma kunde inte förklara. Senare så förstod jag att det kom från tyska språket schnell. Naturligtvis åkte jag Snälltåg för jag ville ju komma fram till Ingrid så snart som möjligt.

Det pågick ett VM i ishockey under den tiden jag pendlade till Sundsvall och naturligtvis skulle det gå en final eller semifinal med Sverige inblandad just när jag skulle åka. Jag hade faktiskt en riktig ”transistorradio” som var en riktig lyxartikel på den tiden och den tog jag med mig och det fungerade riktigt bra med mottagningen. På den tiden så fanns det mitt i vagnarna en stor ”öppen” salong och i ändarna mindre kupéer med två motstående bänkar. Naturligtvis var halva vagnen för rökare och andra halvan för icke rökare delad i mitten av skjutdörrar i den större öppna salongen. Jag satt i en mindre kupé och hade på min transistorradio för att höra på matchen. Kanske var det Lennart Hyland som refererade, inte vet jag. Det fanns många som var intresserade av matchen och snart så var hela kupén full med lyssnare som både rökte och drack öl men det stod också fullt av personer i dörren och även utanför. Där stod också konduktören en lång stund och lyssnade men snart insåg han att han måste fortsätta att kontrollera biljetterna. Han glömde dock att kontrollera några biljetter hos alla som satt i kupén eller stod utanför. Jag åkte alltså från Hudiksvall till Sundsvall utan att konduktören klippte min biljett. Numera scannar ”tågvärden” biljetterna men på den tiden så hade konduktören en speciell tång som han klippte ett litet hål i biljetten eller två om det var en returbiljett. Eftersom det var Snälltåg som inte stannade på någon mindre station mellan Hudiksvall och Sundsvall så kom bara konduktören en gång och ropade ”Nypåstigna”. När Ingrid mötte mig så hade jag inget hål på min biljett.

LGs Funderingar: Nja, det blir inga funderingar nu heller, bara ett konstaterande vad som hände sedan. När det var dags att åka hem på söndag kväll så hade jag en biljett som inte var klippt. Eftersom konduktören bara kom en gång under resan mellan Sundsvall och Hudiksvall så fick jag en brilliant idé. Jag satt i den stora salongen i mitten av vagnen och visste att konduktören skulle komma från andra hållet. När han kom och ställde sin standardfråga ”Nypåstigna” så reste jag mig upp, gick bakåt och in på toaletten. Men nu gjorde jag det som jag planerade under helgen. Jag gick in på toaletten men jag låste inte. Då stod det inte ”UPPTAGET” på dörren och konduktören knackade inte och frågade efter biljetten. När han hade passerat så var det bara att lämna toaletten och återvända till min plats. Jag var sedan tillbaka i Hudiksvall och hade en ”turochreturbiljett” som inte var klippt i någon riktning. I dagens system när du beställer biljett på nätet så gäller det en resa en speciell dag med en speciell plats på tåget, men på den tiden så hade du en biljett som gällde tills den var klippt två gånger. Just nu så kommer jag inte ihåg hur många helger som jag utnyttjade detta med att åka gratis upp till Ingrid men det var många gånger. Det var ju egentligen helt riskfritt, om konduktören skulle öppna dörren till toaletten ändå trots att jag inte svarade så var det ingen fara, jag hade ju en biljett som inte var klippt för varken resa till eller från Sundsvall.

Jag undrar vad Ingrid gör idag? Åker hon miljövänliga tåg och vad betalar hon för sin resa.

Det var mycket lättare att resa på den tiden…… och mycket billigare!!

Sjörätt.

Jag tro mig minnas att det hette ”Sjörätt”. Det är eller var en slags enkel domstol eller liknande inom marinen när jag låg i flottan på sextiotalet. En gång blev jag riktigt anklagad, en gång skulle jag bara vittna och en gång var det ett slags utredande förhör som skulle kunna kosta oss mycket pengar. Jag tror inte att denna ”Sjörätt” hade någon juridisk hållbarhet, det var mer en slags utredande jury. Jag ställdes inför denna sjörätt en gång när jag låg i Karlskrona, en gång vid Örlogsvarvet i Stockholm och en gång ute på Gålö.

Första gången var nere i Karlskrona. Vi som hade gått på seglarkurs och klarat ett segelcertifikat kunde gratis få låna flottans Blekinge-ekor, en liten kompakt men lättseglad segelbåt. Vi segade hela sommaren både på kvällar och under helgerna. Speciellt seglade vi nästan varje dag under de veckor som marinlottorna låg inne. För att få nycklar till båtarna måste man anmäla sig varje gång hos vakthavande officer, det gick aldrig att förboka en båt, men de brukade räcka till. Vi måste alltid vara minst två i båten som hade segelcertifikat. När man gick upp till vakthavande under de veckor som lottorna låg inne så satt det alltid flera tjejer utanför och väntade. De ville följa med och segla och flera gånger mer än att bara segla. Det kändes nästan lite löjligt och kanske förnedrande för tjejerna. Där kom vi bassar upp, valde två tjejer som vi tog med oss in till officeren, för alla måste registrera sig för respektive båt, antagligen av säkerhetsskäl om något skulle hända. Men samtidigt, det kanske inte var värre än vad det var på danserna på den tiden. När musiken började så gick vi killar tvärs över dansgolvet och bjöd upp den tjej vi ville dansa med. Panelhönorna fick sätta sig igen och vänta på nästa dans. Jag minns att med tiden så hade vi redan bestämt med vissa tjejer som vi passade ihop med och det var ömsesidigt. Vi fint väder blev det ofta att vi lade till vid en trevlig liten ö och där kunde det bli både nakenbad och annat. (Mer om dessa seglingar vid senare blogg)

Nåväl, Sjörätten. På helgerna seglade jag och ”Lappen” mycket. Vi tillhörde inte de som åkte hem över helgerna. Han var från Dorotea och jag från Hudiksvall. Vi skulle aldrig hinna hem innan det var dags att återvända, så det blev mycket seglande. Det hände också att vi inte registrerade några tjejer, det gick att ta med civila personer också men det var ett krångligt byråkratiskt registrerande som vi lärde oss att undvika. Vid något tillfälle så seglade vi ut ur hamnen men innan vi vände ut mot havet så gick vi till en annan brygga inne i stan och plockade upp dem.

Det fanns vissa restriktioner när vi fick och inte fick segla. Bland annat när det blåste för mycket. Vi var ändå några som lyckades övertala vakthavande och han kände ju till att vi hade seglat mycket men det blev under vissa villkor. Det blåste verkligen hårt, men vi accepterade att vi inte fick ta med någon Genua och att vi måste reva minst två rev, d.v.s. vi måste ha mycket mindre segelyta. Djävla vad det blåste, detta var livet, här skulle det seglas som de stora grabbarna!  Naturligtvis kunde vi inte hålla oss utan efter någon tid så släppte vi upp de två reven och seglade med full segelyta, men utan Genua. Det blev nästan lite kappsegling med några andra, vi blev naturligtvis blöta men djäklar vad vi njöt. Plötslig så small det bara till. Till ljudet av en vant som bara smällde av som en jättespänd gitarrsträng kom braket när hela trämasten bara knäcktes långt ner. Där låg vi bara och gungade i den starka vinden med både mast och segel i havet. Vad skulle vi göra?

En av de andra båtarna närmade sig men vi kunde inte göra så mycket. De fick segla tillbaka och anmäla olyckan och efter någon timme så kom det en större motorbåt och bogserade oss tillbaka. Nu var vi inte så karska längre. Jag har inget minne av om de upptäckte att vi inte hade revat seglen men vi hade mycket jobb i hamnen med att samla ihop stag och vant och blöta segel och få upp masten på kajen. Stag, vant, skot, bom och segel i en enda jäkla röra som vi måste trassla upp. Vi blev sedan anklagade för att ha varit oaktsam vid vår segling och skulle också betala ersättning för den förstörda masten och riggen. Seglen kunde ju bara torkas. Det gick en tid när vi var riktigt oroliga för vad detta skulle innebära. Skulle vi vara tvungna att betala för skadorna och skulle det kanske leda till att vi inte fick segla mer.

LGs Funderingar: Nja, det är ju egentligen inga funderingar utan bara redovisning av vad som hände sedan. Den kvaddade båten lades vid en annan plats i hamnen och som tur var så gick jag och Lappen ner för att beskåda “skadegörelsen”. Då kunde vi se att det fanns gammalt mörkt trä i brottet av masten vilket tydde på att den var skadad innan vi seglade och hade varit det en längre tid. Jag minns inte säkert men jag tror att han eller om det var någon annan tog foton på mastbrottet. På den tiden var man ju tvungen att lämna in filmrullen och sedan vänta någon vecka innan man kunde hämta bilderna.

Vi blev så småningom kallade till ”Sjörätten”. Det låter märkvärdigt men det var inte så märkvärdigt. Vad jag minns så var det bara inne på ett kontor hos någon officer, men det satt några allvarstyngda officerare som skulle förhöra oss. Exakt hur det utspelades kommer jag inte ihåg längre men jag vet att vi hävdade att marinen säkert hade försäkringar för detta och det gällde säkert inte bara för material utan också för vi som lånade båtarna. Lappen visade bilder på mastbrottet och påpekade att det bevisade att masten var skadad redan innan vi började segla. Jag har ett svagt minne av att de även påpekade att de själva hade uppgifter om detta. Det kändes mycket märkligt att sitta där inför en panel med officerare och vara anklagade att ha varit ovarsam med flottans båtar och att vi dessutom kanske skulle få betala ett stort skadestånd.

Sedan kom det några dagars väntan men vi blev frikända och vi fick fortsätta att segla ända tills vi på hösten förflyttades till Berga Örlogsbas i Stockholms södra skärgård.

(Det blev mycket om detta med segelhaveriet och de andra två tillfällena inför ”Sjörätten” återkommer jag till. I Stockholm blev det verkligen allvar)

Ningenä Blänonblä.

Visst är det väl lustigt detta med minnet. Vissa saker fastnar i huvudet och finns där hela livet och man minns det som det vore för någon timme sedan. Men så finns det situationer, som tyvärr numer blir oftare, att man ska ut i tvättstugan och hämta något och när man väl är där så undrar man vad det var man skulle hämta eller att du tar fram din ”padda” för att göra något men först kollar du det mejl du fått och har sedan glömt varför du egentligen tog fram den. Men, som sagt, vissa saker glömmer man aldrig och där finns bland annat ”Ningenä Blänonblä”

Vad är nu ”Ningenä Blänonblä”?

Innan jag låg i flottan och försvarade vårt fostervatten så arbetade jag som ritare på konstruktionsavdelningen på HIAB i Hudiksvall. Som ritare så gjorde du endast ritningar på detaljer och sammanställningar som våra konstruktörer hade arbetat med. Vi hade dessa stora upprättstående ritborden och en manuell ritapparat. De stod i rader och det blev som var sin liten ”skrubb” som vi satt i. Vid ritbordet bakom mig arbetade en mycket vacker blondin också som ritare. Jag minns inte hennes namn men naturligtvis så minns jag henne väldigt mycket. Hon bodde i hyreshusen inte långt från HIAB, hon var några år äldre än vad jag var, gift och hade en dotter som kanske var 1,5 år. Hennes man gjorde ”lumpen” nere i Gävle och han kom bara hem under helgerna. Hon var otroligt vacker och trevlig. Just nu minns jag också att hennes pappa spelade med i en mycket populär lokal dansorkester och fanns inte namnet ”Frank” med i orkesternamnet. Kanske hette hon Frank i efternamn?

På den tiden så var man ute och dansade flera gånger i veckan och målet var att ragga brudar. Ibland gick det bra men ibland blev man utan. En gång så var min blonda arbetskamrat där på dansen och det artade sig så att jag ”råkade” följa med henne hem och fick också frukost innan vi gick till jobbet nästa morgon. Jag har inget minne av någon liten dotter men hon var kanske hos mormor eller syster, vem brydde sig? Eftersom hennes man gjorde ”lumpen” i Gävle och hon och jag hade samma intresse så var det naturligt att jag kom dit flera kvällar och den lilla dottern skulle ju sova ganska tidigt. Vad har nu detta med ”Ningenä Blänonblä” att göra?

Som jag nämnt tidigare så är det mycket man kommer ihåg och mycket som man glömmer. Vi träffades ganska regelbundet men ingen på ritkontoret anade någonting, i alla fall trodde vi det. Jag kommer inte ihåg hur det kom sig att jag, troligtvis en lördagseftermiddag, satt hemma hos henne och ”groggade” med hennes man. Varför satt jag och groggade med hennes man? Hur jag än försöker minnas så satt jag där i vardagsrummet och han bjöd på grogg. Jag kommer väldigt väl ihåg hur det var möblerat och var vi satt men kan inte för allt i världen förstå varför jag satt där. Troligtvis skulle jag aldrig få någon grogg om han visste vad hans hustru hade för fritidsaktiviteter när han var i Gävle, men nu hade vi riktigt trevligt. Men varför satt jag där?

Deras lilla dotter stod vid bordet och hon sträckte sig efter spritflaskan som nu var tom, vände på den och sa på sitt eget lilla barnspråk: ”Ningenä Blänonblä slaska” och skrattade. Hennes pappa skrattade också, tog flaskan och frågade mig om jag förstod vad hon sa och naturligtvis hade jag ingen aning. Han vände också på flaskan och översatte: -”Det finns inget brännvin i flaskan”. Vi upprepade det flera gånger och skrattade och det är väl därför som jag fortfarande kommer ihåg den frasen så väl, ”Ningenä Blänonblä slaska”. Vi måste ha träffats fler gånger, hennes man och jag, för jag kommer ihåg att han tuggade i sig vanliga vita kritor som man hade i skolan och efter en stund så ringde han ett samtal, kanske till sitt kompani och förklarade att han var sjuk. Man blir nämligen väldigt hes när man har ätit kritor.

LGs Funderingar: Jag kommer ihåg att hon och jag flera gånger på ritkontoret nämnde denna frasen ”Ningenä Blänonblä slaska” och skrattade men troligtvis yppade vi inget annat, inte vad jag kan minnas i alla fall. Det är ju märkligt detta med minnet och att man kommer ihåg vissa saker och totalt glömmer annat.

Jag kommer naturligtvis ihåg henne och även hennes man men inte varför jag var där och han bjöd på grogg och käkade kritor. Jag kommer ihåg hur vi kunde låtsas som att vi bara var helt vanliga arbetskamrater och vi pratade inte ett ord om vårt gemensamma intresse inte ens om vi satt och åt lunch, bara vi två, inget snack om diverse kvällsaktiviteter. En sak som jag undra över efter alla dessa år är hur det slutade. Vi träffades under en tid, säkert minst två gånger i veckan men jag minns inte hur det slutade. Det kan vara så att hennes man muckade och bodde hemma och det är väl en trolig anledning. Mycket har jag glömt men jag har ett fantastiskt bildminne och om det är något som jag kommer ihåg så är det att hon var fantastiskt vacker, en blond pärla bland Hälsinglands tjejer men hon är säkert en gammal mormor nu, undrar om hon är lika vacker?

Flyga Drake

När min son var barn så var det någon kompis som hade en drake, ni vet en sådan där liten futtig drake som man kunde köpa på ”macken” En liten prasslig sak med kanske 20 meter lina och alldeles för kort svans. Naturligtvis ville Fredrik också ha en drake och det skulle han naturligtvis få, men här skulle inte köpas någon liten fjuttdrake på ”macken” här skulle det bli riktiga drakar, jag hade ju byggt drakar i min ungdom så jag visste och nu skulle det bli ännu bättre.

Jag köpte riktigt långa blompinnar i smal bambu, den långa i mitten var säkert två meter och den på tvären minst en dryg meter. Det borde bli bra proportioner. Jag var också inne i en sportfiskeaffär som då låg på Allégatan och köpte två stora rullar av riktigt stark fiskelina, två rullar på vardera 500 meter, här skulle byggas drake. Jag skarvade linorna och rullade upp dem på en tom cykelfälg och sedan började vi att bygga draken. Naturligtvis hade jag köpt extra stora extra starka sopsäckar, bred packtejp och så hade jag starka snören till själva drakens vingar. Vi mätte och klippte, band och tejpade och Fredrik tyckte att detta var spännande och att han skulle få den största drake som någonsin hade seglat mot himlen i Länghem. Han var väldigt ivrig men jag måste vara noggrann så att jag fick rätta proportionerna och det viktigaste helt rätt balans för att den skulle flyga kontrollerat. Fredrik fick veckla ihop papper och vrida dem runt på mitten så att det blev som en fjäril och sedan knyta fast den utmed ett snöre så att vi skulle få en lång stabiliserande svans. Som ni förstår så skulle det bli en ”vanlig” konventionell drake men naturligtvis mycket större, den största som hade seglat mot himlen i Länghem.

Allt var klart för uppstigning och vinden var perfekt som vanligt från sydväst vilket var perfekt inför dagens fantastiska uppstigning. Den skulle ske i Brunkeparken och vinden blåste lagom mycket mot Rådde. Allt var klart och nedräkningen kunde börja och Fredrik var väldigt entusiastisk, det skulle bli spännande. Det var inte det lättaste att få upp denna stora drake, men med rätt vind, springande pappa och Fredrik vid fälgen så lyckades vi få upp draken som majestätiskt steg mot himlen. Nu blåste det så mycket att det räckte att bara stå stilla på marken. Den perfekta draken steg lugnt upp mot himlen och detta var väldigt spännande. Här ser ni en som kan bygga perfekta drakar!

Den första kvarten var det väl spännande och intressant och jag släppte ut så mycket lina att draken steg och steg och försvann bort över fälten mot Rådde. Du får inte släppa ut för mycket lina för snabbt för då dalar draken ner och du får svårt att kontrollera den eller måste springa i motsatt riktning. Men jag hade flugit mycket drake så naturligtvis blev uppstigningen helt perfekt och jag hade ju en hel kilometer fiskelina, här skulle flygas drake!!

När jag hade fått ut draken kanske 3-400 meter så var det inte så spännande för Fredrik och han började tröttna och intresserade sig säkert för något annat emellanåt. Men jag fortsatte, jag hade ju en hel kilometer lina och det skulle säkert innebära ett svårslaget rekord. När jag hade fått ut kanske 7-800 meter och man såg nästan inte draken så kom Christina och sa att kvällsmaten var klar. Fredrik följde med, detta var ju inte så spännande längre, men jag sa att jag kommer så snart jag har fått ner draken.

LGs Funderingar: Vad tänkte jag med detta? Visst var det roligt för en liten grabb att vara med och bygga säkert Länghems största drake och att få upp den, men varför så lång lina? Hur roligt var det när draken bara försvann flera hundra meter från parken ut mot fälten mot Rådde, han såg ju knappt draken. Det var bara pappa som ville bevisa, för vem? Ville bevis vad?  Hur tänkte jag? Jag förstår att han tröttnade. Jag började sakta dra ner draken igen genom att rulla med fälgen och när jag äntligen kom hem och slängde draken och fälgen med linan på altanen så hade Christina sedan länge lagt barnen och de sov så lugnt.

Efteråt så insåg jag det idiotiska. Dels att över huvud taget bygga denna enorma drake och att sedan ha en hel kilometer fiskelina och det mest idiotiska av allt var när jag stod i någon timme minst och rullade in linan på fälgen. Jag skulle naturligtvis bara kapat linan och då skulle draken sakta falla mot marken och jag kunde hämta den ute på Råddefältet och sedan bara tjorva ihop linan.

Det blev bara en uppstigning och jag var mycket nöjd med att ha byggt en så perfekt drake men jag hade lärt mig en riktig läxa. Håll dig inom normala ramar och försök inte göra något stort bara för att bevisa något, för andra eller för dig själv.

Vild strejk

Sommarjobb ger ju alltid lite extra när man studerar och de små slantarna är alltid välkomna. En sommar så jobbade jag på ”smöret” vid Jönköpings Mejeri, som på den tiden låg mitt i stan.

Det var ett ganska bra ”sommarjobb” med mycket ledighet. Nja, inte mycket mer ledighet än andra sommarjobb men eftersom vi börja vid fyra – halvfemtiden på morgonen så slutade vi ju ganska tidigt och då kunde man fina dagar kanske åka ut och bada eller göra något annat. Tyvärr så jobbade vi även på helger för det var eller är ju så att korna tar ju inte helg, de producerar ju sin mjölk alla dagar och på den tiden så var man tvungen att ta tillvara på mjölken direkt. Det var på den tiden när mjölken kom i stora mjölkkrukor på en vanlig lastbil. Arbetstiden slutade när allt smör den dagen var packat.

Det var just det jag gjorde, jag packade smöret. Jag gjorde alltså inte inslagningen av själva smörpaketet i foliepapperet utan jag stod hela dagarna och vek upp och tejpade lådor, satte dem i en vagga som tippades upp och maskinen sköt sedan ett färdigt packmönster rätt in i lådan. Jag fällde ner vaggan, tog bort den packade lådan och satte i en ny. Sedan snabbt tejpa igen locket och sätta lådan på en pall och förbereda nästa låda. Det gick i ett hela tiden och så skulle man hinna köra in en full pall i kylrummet när den var full och så när det kom en lastbil så skulle man hinna köra ut några pallar på lastbryggan. Denna lastbil körde sedan tvärs över gården och allt smör lastades in i ett frysrum för att frysas ned. Vi producerade alldeles för mycket smör på den tiden. Ni som har åldern inne kommer kanske ihåg att man talade om ”smörberget”. När jag körde ut pallarna på lastbryggan så stängde jag av packmaskinen och då fick smöret ligga kvar i de stora baljorna varifrån smöret tog ur med skruvar in i packmaskinen.

Vi stängde också av packmaskinen när vi hade frukost och lunch. Frukosten var ungefär när övriga människor började sitt arbete och arbetsdagen slutade ofta med en lunch i personalmatsalen. En gång i veckan gick vi vägen om personalkontoret för att få ut vår lön och den fick vi direkt i sedlar och mynt, så var det på den tiden.

På den tiden hade jag ”sällskap” med en tjej som hette Bibbi Andersson och det fanns en ny sak som började intressera det svenska folket. Denna nya sak var charterresor och en av de första destinationerna var Rimini i Italien. Vi bestämde oss för att detta skulle vi testa och bokade en resa tillsammans med min mor och hennes man Magnus. Bibbi var redan presenterad i familjen.

Jag hade ju lovat mejeriet att jag skulle arbeta hela sommaren och naturligtvis blev inte chefen på ”smöret” speciellt glad över att jag ville sluta några veckor tidigare än planerat bara för att åka till Rimini. Det var visserligen några veckor kvar innan resan men jag kan också förstå honom. Helt plötsligt så ville jag inte jobba hela den planerade tiden och var skulle han kunna finna en ersättare. Han bestämde sig för att straffa mig och det gjorde han, men …..

När jag som vanligt på fredag gick vägen förbi personalkontoret för att hämta mitt lönekuvert så fanns det inget och tjejen som satt där sa att jag skulle gå in till chefen på ”smöret”. Jag undrade varför jag inte hade något lönekuvert att hämta och han sa bara att jag skulle få min lön när jag kunde skaffa en ersättare som kunde arbeta den tid som jag tänkte ha ledigt. Besviken och förbannad så gick jag och åt min frukost och tog sedan med mig mitt kaffe till lastbryggan och satte mig där för att röka lite efter maten och avnjuta kaffet i den varma morgonsolen.

Det var gott att sitta där och njuta i solen och allt arbete på mejeriet började igen. Nja, inte allt arbete….. Det var ingen som startade packmaskinen på smöravdelningen. Han som skulle göra det satt fortfarande på lastbryggan med sitt kaffe och hade förlängd rökpaus. Några kollegor kom och sa åt mig att sätta igång, smöret måste packas men jag sa att jag inte ville jobba som en livegen slav som inte fick någon lön och att jag tänkte sitta här tills jag hade fått min lön. Det tog inte lång tid innan chefen kom och ”beordrade” mig att gå in och jobba. Jag förklarade lugnt och sansat att slaveriet var avskaffat i Sverige sedan hundratals år och att det hos oss kallades trälar, men likafullt avskaffat.

Snacka om att han blev rosenrasande och ”befallde” mig att gå in och jobba men jag svarade bara lugnt att jag börjar arbeta när jag får min lön. Han gick rasande därifrån och efter en tid så kom en fackföreningsman och talade med mig. Jag var inte med i facket som sommarjobbare men vi talade ändå med varandra. Han förstod mig men menade ändå att jag skulle gå tillbaka till min maskin men jag vägrade. Strax därefter så kom den rasande chefen igen och jag förklarade lugnt och städat att jag börjar arbeta när jag fått min lön. Jag förklarade för honom att jag kan gå in och starta maskinen men vid tiotiden så kommer jag att stanna den och gå till lönekontoret och hämta min lön. Om den inte finns där då så byter jag om och du ser inte mig mer denna sommar och du kan själv packa ditt smör. Om min lön finns där då så kommer jag att flitigt arbeta varenda minut av den tid som jag har kvar och vi kan vara vänner igen.

Han mumlade något ohörbart och bara försvann. Jag gick in till maskinen och fortsatte att packa smöret och som jag lovade så stannade jag den vid tiotiden, gick till lönekontoret och där fanns mitt lönekuvert.

LGs Funderingar: Vad jag fortfarande inte fattar är att jag kunde agera som jag gjorde. Det är första och enda gången som jag strejkat och det var verkligen en riktigt vild strejk. Visst kan jag förstå chefen och jag tror mig minnas att han hette Jönsson. Jag hade ju lovat att jobba några veckor längre och nu ville jag sluta tidigare, visst kunde det bli problem men han måste ju alltid ha en reservplan. Vad hade hänt om jag hade kört ihjäl mig en eftermiddag, då måste han ju snabbt finna en lösning. Hur blev det nu nere i Rimini? Blev det en skön och trevlig semester?

Ni vet hur det är med ungdomskärleken, den är intensiv och nyckfull! Det var någon vecka kvar innan vi skulle åka och naturligtvis så sprack vårt förhållande, varför kommer jag inte ihåg. Jag åkte ändå och där nere hittade jag en annan liten svensk tjej som inte hade något emot att ta Bibbis plats, jag hade ju en plats ledig. Hon var väldigt liten och morsan kallade henne för en liten ”Stuvbit”. Vi hade trevligt där nere men fortsatte inte med någon kontakt här hemma.

Främlingslegionen.

Sista tiden i Hudiksvall, innan jag ryckte in i flottan, så hade jag sällskap med en tjej som hette Ragnhild. Jag ska väl erkänna att det inte direkt var någon stor passionerad kärlek från min sida, men ganska praktiskt ändå. Hon var t.o.m. hemma och besökte min mamma och Magnus i Vallvik och jag besökte hennes föräldrar i Orsa en gång.

När jag några år tidigare gick i realskolan så skickade jag brev till en populär ungdomstidning i Frankrike. Jag sökte efter en fransk snygg tjej som brevvän. Efter någon vecka kom det ett brev och även ett foto på en mycket vacker tjej som redan i första brevet bjöd hem mig till henne. Hon ville att jag skulle komma till Grenoble, det skulle ju bli Olympiad där senare. Några dagar senare kom det flera brev och sedan kom det en stor bunt varje dag som satt ihop med gummiband. När det kom så många varje dag så kände jag bara på kuverten. Var det något kort med så öppnade jag annars hamnade de bara i en stor EPA-kasse och där låg de i flera år.

Som sagt, min kärlek till Ragnhild var väl inte sådär passionerade men det var inte lätt att göra slut. Det var alltid mycket enklare när man själv fick slut av en tjej, då behövde man inte ha dåligt samvete och det var bara ut på ”marknaden” igen. Jakten pågick ständigt. Jag fick en strålande idé. När jag var hemma hos mamma i Vallvik letade jag igenom alla dessa kuvert från de franska flickorna. Jag hittade slutligen ett där det fanns en perfekt stämpel på frimärket som täckte det mesta. Jag ångade av det och klistrade det på ett nytt kuvert. Hemma i Hudiksvall igen så skrev jag ett brev till Ragnhild några dagar innan jag skulle åka ner till Karlskrona för att försvara ”fostervattnet”. Min kompis Ove skulle sedan efter ett par veckor stoppa det brevet i Ragnhilds brevlåda. (Kommer du ihåg det Ove?)

Vad innehöll då detta brev? Jag skrev till Ragnhild att detta med militärtjänst inte var min grej, detta gillade jag absolut inte. Jag hade flytt, jag hade deserterat och jag hade liftat ner till Frankrike och satt nu på en liten snuskig bar i hamnkvarteren i Marseille. Jag satt där och drack vin med några nya vänner och vi väntade bara på morgondagen och det gällde att festa riktigt rejält denna sista kväll. Nästa morgon skulle vi ombord på en båt som skulle ta oss över medelhavet till Algeriet, vi hade skrivit på för Franska Främlingslegionen. Jag kunde inte återvända till Sverige eftersom jag hade deserterat från militärtjänsten. För att de inte skulle få tag på mig så gömde jag mig i Främlingslegionen, där frågade man inte så mycket. Inte bara jag utan även många förbrytare gömde sig i Legionen under falska namn. Jag kommer nu inte ihåg vad jag skrev att jag kallade mig. Jag kunde inte återvända till Sverige och hon behövde inte sörja och vänta på mig, jag var nu för evigt fast i Franska Främlingslegionen.

När jag sedan efter någon månad kom hem till Hudiksvall igen på någon slags permis så låg ju fortfarande detta brev kvar på en liten hylla i köket. Han hade glöm det och aldrig lämnat det i hennes brevlåda. (Minns du Ove?). Nu löste det sig ändå. Eftersom jag aldrig hade hört av mig, jag var ju i Algeriet på tuff utbildning inom Främlingslegionen och var inte i kontakt med den yttre världen, så hade jag aldrig skrivit till henne.

Vårt förhållande tog ändå slut och det var mycket intressantare med tjejerna i Karlskrona och speciellt den månad när lottorna kom ner, men det har jag skrivit om tidigare. Ragnhild och min mor fortsatte dock att ha kontakt med varandra under många år. Min mor var t.o.m. på hennes bröllop många år senare och även med vid hennes första barns dop. Vi hade ingen mer kontakt mer än någon hälsning ibland genom min mor. Hon fick aldrig redan på att jag skrivit det brevet. Det hade ändå varit spännande att se och höra hur hon hade reagerat. Hennes älskade pojkvän hade rymt och deserterat och skulle aldrig kunna återvända till Sverige.

LGs Funderingar: Undrar hur jag tänkte egentligen? Hur kunde jag komma på en sådan lösning för att enkelt göra slut med Ragnhild? Alltså, om man inte tycker om att ligga i flottan för där var det bara ”stridisar” och jag gillade inte krig och liknande våldsamheter, hur tänkte jag då när jag skulle desertera och söka in till Franska Främlingslegionen? Någon tuffare och hårdare krigsutbildning fanns väl inte i hela världen. Tuff utbildning i den Algeriska öknen. Nåja, jag trivdes ändå ganska bra med att köra styrbords motor på torpedbåten Polaris.

Uppdaterat

Nu har jag lagt ut nästan allt vad jag skrivit om Irene och Lars.  Det närmar sig slutet. Hon är ju sedan några veckor tillbaka i Texas efter hennes mest passionerade vecka hon upplevt och Lars i Sverige. Irene träffade John på hemresan, har varit på hans ranch, följt med honom till New York och vad hände då? Ändå saknar hon Papa Lars.

Vill du veta mer, tryck på ”Ett nytt liv… ” under bilden. Stäng inte sidan i webbläsaren så kommer du alltid till avsnittet du slutade på. Men du kan stänga webbläsaren. Vill du öppna något nytt så öppna då en ny sida, stäng inte sidan.

Ett tips

Ett tips

Om du följer ”Ett nytt liv….” på paddan eller telefonen, låt den vara öppen i webbläsaren så fortsätter du sedan bara där du var när du öppnar igen. Du kan stänga ner webbläsaren ändå. Lycka till, snart startar jag den vanlig bloggen.

Som tidigare

Bloggen är blogg igen. Irene har fått flytta. Ni som brukar följa min vanliga blogg kan andas ut, ni slipper Irene och Papa Lars, de har fått en egen sida. Bloggen blir som tidigare igen.

Ni som följer deras äventyr med sin passionerade tid på Zanzibar, där båda känner längtan och åtrå, men får stor ånger och många gånger vill bryta utan att lyckas. Gå till menyn ovan och byt till ”Nytt Liv”. Där ligger nu romanen. Fördelen nu är att den ligger i en följd och inte som avsnitt som man måste skrolla tillbaka för vid varje nytt inlägg.

Irene har åkt hem, men nu börjar det bli besvärligt. På hemresan så möter hon John med de underbara ögonen. Hon älskar och saknar sin Papa Lars men hon känner mer och mer en mycket stor åtrå till John. Det är något med hans ögon. Händer det som hon inte vill ska hända? Papa Lars hemma i Sverige går bara och väntar på att få åka till Texas och besöka Irene. Gå till menyn ovan och läs fortsättningen. Det närmar sig upplösning.

Vad får man göra?

Många saker får man göra och mycket är förbjudet.  Något av det som är förbjudet och tillåtet styrs av våra lagar medan andra saker eller handlingar har regler som styrs eller respekteras av människans etik och moral. Ibland förekommer grova lögner som kan skada många och ibland behövs det ”vita lögner” för att kanske rädda en person eller en händelse. Vem är att döma i sådana tillfällen?

Alla som brukar läsa min blogg vet att cancern tog min Christina för cirka 23 månader sedan, tänk vad tiden går. Hennes sjukdomsperiod, som vi egentligen inte vet hur länge den var, men hon fick behandling under tretton månader och levde sedan i två månader efter att de slutat med behandlingen, det var ingen idé längre. Familj, släkt och vänner kastades mellan hopp och förtvivlan och jag vill väl inte säga att det förekom vita eller svarta lögner men det fanns ändå vissa saker och händelser som man inte talade om, kanske inte förbjudna men känsliga.

Christina hade en stark inställning i början, hon skulle ”vinna kriget” och hon kämpade och hon ville verkligen leva livet och leva det fullt ut. Bl.a. så bestämde hon sig för att hon äntligen skulle få bygga sin glasveranda.  Jag hade säkert protesterat under femton – tjugo år och tjatat att ”vad ska vi med den till”? Hon var riktigt bestämd, -”jag har pengar till det och jag vet att jag inte får ta med mig något när jag dör” och så beställde hon denna utbyggnad. Det är märkligt att hon verkligen vill driva igenom detta, trots att hon innerst inne kanske trodde att hon inte skulle klara sig, varför sa hon annars det hon sade? Det känns nu som att hon ville bygga denna glasveranda till mig som ett minne efter henne. Jag är nu mycket tacksam för det.

Hon var enormt mentalt stark in i det sista. Från början sa hon till läkarna att hon inte ville ha någon prognos men senare så försökte hon få besked av läkarna om ”hur länge har jag kvar då”? Hon hade också två mycket viktiga meddelande eller krav på efterlevande och det var ju jag. –”Jag vill absolut inte dö här hemma. Du ska inte ha en bild av att jag ligger här död i vårt sovrum, jag vill dö på lasarettet”. Det andra var kanske inte ett krav men ett önskemål. –”Jag kommer att dö omkring midsommar. Jag vill inte att det ska vara något kyrkkaffe. Jag vill att ni ska ha sill, färskpotatis, gräslök och gräddfil och det viktigaste, ni ska ha en nubbe. Är det midsommar så är det”

När vi förberedde begravningen så tyckte inte prästen att det skulle vara några problem att uppfylla Christinas sista önskan, visst kunde man få en nubbe till maten, även om minnesmiddagen skulle var i församlingshemmet. Kantorn tyckte detsamma, troligtvis inga problem. Hon som ordnade cateringen bad mig att själv skaffa nubbarna för hon hade inte tillstånd till det och jag köpte en flaska OP och en flaska Ålborgs Jubileums. Jag lämnade dem till församlingshemmet tidigt på morgonen innan begravningen, vi gick till kyrkan och tittade på kistan och sedan hem för att invänta begravningen. När vi återkom så kom Malin, hon med cateringen, fram till mig och sa att vaktmästaren hade kommit och sett att det stod två flaskor med brännvin på bordet tillsammans med det övriga. Han var väldigt bestämd och påpekade skarpt att det inte fick serveras någon sprit i församlingslokalen. Det hade stämman bestämt.

Jaha, vad gör vi nu? Christina hade ju en sista önskan och nu kunde den inte uppfyllas.

LGs funderingar: Det är egentligen ingen fundering, eller jo, kanske? Det var semestertider och begravningen var i veckan efter midsommar. Den präst som förrättade begravningen av Christina var en semestervikarie.

Gästerna kom från kyrkan och satte sig vid de dukade borden. Malin hade ordnat med ett fint buffébord och nubbeglasen stod vid platserna. Vi var medvetna om att alla ville eller kunde inte ta en snaps även om det skulle vara en liten. Det var mest symboliska enigt Christinas sista önskemål. Vad gör vi nu? Jag, Malin och den vikarierande prästen stod och talad med varandra, vad gör vi nu? Christina hade en sista önskan och det var att vi skulle få något riktigt festligt så här nära midsommar och att vi skulle minnas henne på det sätt hon önskade. Vad gör vi nu? Hon hade en sista önskan.

Jag trodde inte att det skulle komma från prästen. Han lade sin hand på min axel och sa något som jag blev väldigt tacksam för. Det var faktiskt prästen som sa det och vände sig till mig. –”Vi har väl inte hört vad vaktmästaren sa, eller? Låt oss uppfylla Christinas sista önskan”. De som ville fick en nubbe till sillen, inte så stor men ändå en nubbe. Christina hade fått sin sista önskan uppfylld och det kändes som att hon var nöjd.

Efteråt kom några kompisar fram och sa att nu hade jag och Christina återinfört en tidigare och gammal tradition vid begravningar. Visst ska det vara en liten snaps till maten på en begravning, men det behöver inte vara i kopiösa mängder.

Tänk att hon fick sin sista önskan uppfylld.