Ett nytt liv….

Först ett litet ursäktande förord. För att verkligen förstå hennes situation nu och den tid och under vilka förhållande hon har växt upp med och för att förstå skillnaden och det som hon upplever nu så måste jag använda ord som ”neger”, nigger” och ”jävla jude”. Jag menar inget ont i det utan vill bara beskriva hur det var då och inte nu. Var tid har sin tid.

Nytt Liv ……

-” Hello Papa Lars, where have you been”? Irene satte sig vid fotändan av hans solstol och började prata direkt, lika intensivt som hon gjorde igår.

Irene.

Hon stod naken framför spegeln i sitt hotellrum och smorde in sig med sololja. Hon gillade egentligen inte en massa kemiska produkter på sin kropp eller att äta något konstgjort, men eftersom hon nu var på Zanzibar så ska man sola och gör man det så använder man sololja. Har hon nu tagit sig runt halva jordklotet för att gifta bort sin dotter och tänker sedan fortsätta med en semester här på norra Zanzibar så ska man naturligtvis ned till stranden. Sol och bad tillhör en semester på en sådan omtalad paradisö. Fast hon inte tyckte att hon hade råd med det så hade hon åkt från Stone Town med taxi igår kväll. Det fanns flera kollektiva färdmedel, hade hennes dotter Alice sagt och rekommenderat eftersom hon själv inte hade möjlighet att skjutsa mamma till den resort hon skulle fortsätta eller egentligen börja sin extra semester vid. Irene tyckte att hon kunde passa på att leva lite lyxliv även om det svider i kassan. Fattig var hon inte men som ensamstående vänder hon alltid på sina slantar. De pengar hon får av Moby efter skilsmässan var välkommet tillskott till den lilla lönen hon får varje månad. Hon ville inte tänka på det nu, Moby var ett kapitel i hennes liv som hon försökte glömma, men trots att det var något år sedan de separerade malde äktenskapet i henne ofta, alldeles för ofta. Moby hade varit väldigt dominerande och givit henne många sår, både kroppsliga och i hennes själ. Moby var en riktig tyrann. Han heter egentligen Dick men hans vänner i tonåren kallad honom för Moby Dick, mest för hans stora kroppshydda. De retade honom, fast mest på skoj för ”Moby Dick the Whale”.

Hon fortsatte att smörja in sig med sololja och funderade samtidigt på vad det var för kemikalier som gjorde att en viss sololja hade skyddsfaktor 15 och andra upp till 50. Har det något med hur mycket man smörjer på eller det är nog bara en massa kemikalier som säkert förstör kroppen. Plötsligt kom hon på sig att hon började torka bort sololjan från benen med en handduk. Men hallå, jag har kommit hit för att sola och bada, så nu får du acceptera dessa kemikalier, tänkte hon och fortsatte att smörja in sig. Som barn smorde hennes mor in henne med Nivea ur en liten blå burk och den hade säkert inte den minsta solskyddsfaktor, den var bara kletig.

Hon hade besökt stranden och den lilla serveringen eller baren när hon kom hit igår kväll, men bara kollat lite utan att sätta sig där men nu tänkte hon äntligen börja sin semester. Hon stod nu där framför spegeln helt naken och hon började mer och mer gilla sin kropp, trots åldern. Visst hade hennes liv tillsammans med Moby varit hårt men hon var ändå fysiskt välbehållen och hon började längta efter en ny man och riktig kärlek och när hon nu studerade sin nakna kropp ville hon verkligen ha en man. Det viktiga var inte att få någon att ha sex med men gärna någon att dela sitt liv med, fast visst längtade hon också efter att dela säng med någon. Åren med Moby ville hon helst glömma, kärlek och riktiga känslor hade hon aldrig haft och deras sexliv var mest bara rått och bara fysiskt. Hon vågade aldrig protestera och för Moby var det snabbt över och sedan blev han mest arg och ibland riktigt våldsam om han hade tvingat till sig sex när han kom hem från jobbet men var det senare på kvällen så somnade han oftast direkt och det var Irene nöjd med. Inte så att hon var nöjd med deras sexliv men för att han somnade så snabbt efteråt. Varje gång blev hon rädd men vågade inte protestera. Hon ville helst glömma allt, men såren i själen fanns kvar, skulle de någonsin läka? Kanske om hon någon gång skulle finna den nya kärleken och få bort alla tankar och hemska minnen. Hon stannade till. Tittade intensivt in i sina egna ögon i spegeln. Varför var de inte glada? Hon hade nu kommit till Zanzibar, en riktig paradisö, trodde hon i alla fall. Varför var de inte glada? Hon funderad varför hon egentligen undrade, hon visste ju, men nu måste hon börja leva sitt nya liv, det hade hon ju bestämt sig för när hon bestämde sig för att följa med sin dotter på hennes bröllop. Glöm allt det tidigare, börja leva det nya livet nu, det hade ju börjat så bra. Hon hade ju märkt det själv, hon vågade prata med främmande människor som hon aldrig tidigare gjort, inte sedan övre tonåren i alla fall. Men ibland fick hon återfall och allt det hon hade upplevt med Moby kom fram igen, varför kunde hon inte glömma och komma över detta. Hur länge ska detta plåga henne?

Hon satte på sig sin nya blåa bikini och svepte in sig i en stor sjal som en kjol och en mindre över axlarna, packade en korg med sololjan, bok och solglasögon. Hon brukade aldrig ha solglasögon hemma i Texas men hon hade läst att här borde man ha det, den vita sanden, havet och starkt solsken krävde det. OK då, hon tog upp dem, satte ändå på sig dem och tyckte samtidigt att hon faktiskt blev lite raffigare med dessa något för stora solglasögon och så på med solhatten som hennes dotter hade köpt till henne innan de skiljdes i Stone Town. Det var också dottern Alice som hade bestämt att mamma skulle ha dessa stor raffiga glasögon. Hon stod sedan kvar en stund framför spegeln igen, var nöjd med sig själv, tyckte faktiskt att hon såg rätt bra ut och hoppades att hon skulle kunna imponera på någon. Klädd på detta vis i bikini, raffiga glasögon och lite utmanande hållning skulle aldrig Moby godkänna. Hon skulle få skäll, han skulle skrika och svära och om hon inte självmant tagit av sig dessa utmanande kläder skulle han antagligen slita av dem och ”den jävla drummeln” tänkte hon, skulle kanske våldtaga henne samtidigt. Hon kom på sig själv att hon kallat honom för ”den jävla drummeln”, var det ett tecken på att hon börjad bli mer självständig och fri men det var ju än så länge bara tankar, hon skulle aldrig våga säga det högt. Men varför inte, han är ju inte här. Varför ska han fortfarande påverka henne, varför kan hon inte glömma allt? Hon har ju bestämt sig för att börja ett nytt liv. –”Din jävla drummel” sa hon högt när hon stod där framför spegeln. Hon log och kände sig nöjd, ”din jävla drummel, you can go to hel”. Hon inte bara log, hon småskrattade lite för sig själv, det kändes verkligen skönt, varför hade hon väntat så länge med detta? Hon kollade åter i spegeln och drog schalen lite mer över axlarna, tog korgen och nu skulle hennes semester börja.

Undrar om det finns några trevliga människor nere vid stranden, tänkte hon när hon lämnade hotellrummet. Precis utanför dörren stannade hon till både till kropp och tanke. Undrar vad som hade hänt med henne, en sådan tanke hade hon tidigare aldrig haft, undrar om det finns några trevliga människor nere vid stranden? Vilken tanke. Hon hade tvekat om hon skulle följa med när hennes dotter skulle gifta sig och då också göra det här på Zanzibar, halvvägs runt hela jordklotet. Det skulle väl bara vara en massa tråkiga människor som hon inte känner, aldrig har träffat och säkert inte kommer att träffa igen. Men ju närmare dagen för avfärd kom desto mer riktigt längtade hon att få komma iväg. Hon hade bestämt sig för att förlänga vistelsen där, när man ändå åker så kan man ju stanna några extra dagar och slutligen bestämde hon sig för att stanna hela två veckor på en underbar resort på norra Zanzibar. Varför ska jag snåla, det är ändå indirekt Moby som får betala. Bara det att hon hade insett att hon skulle åka med till Afrika, lämna om än tillfälligt, den lilla tråkiga Texasstaden, hade rört om i hela hennes känsloliv. Kanske skulle detta bli en positiv vändning i hennes liv, tänk om hon skulle kunna finna en ny man eller egentligen bara en ny vän, det räcker. Dessa tankar hade hon aldrig haft tidigare. Hon hade bara levt ensam efter den jobbiga skilsmässan och nästan varje dag bara tänka på varför hon inte tidigare hade försökt komma ifrån Moby. Hon hade kastat bort alldeles för många år av sitt liv på det äktenskapet som hon nästan hade blivit tvingad in i. Varför hade hon inte fått gifta sig av kärlek som hon så ofta har sett på film och i TV? Hon hade varit nedstämd och levde ett tråkigt liv och kände sig tråkig, ful och ensam. Men hon hade bestämt sig, nu skulle hon äntligen börja leva igen, det hade hon egentligen inte gjort sedan tonåren. När hon kom ut ur hotellet slog den varma luften mot henne och hon tänkte åter på vad som egentligen hade hänt med henne under det sista halvåret. Hon hade börjat leva och hon hade börjat prata med människor. Hon vågade till och med sätta sig ned på en bar eller i en park och prata med människor som hon inte kände. Hon sökte något och hon var inte längre rädd för att söka kontakt med människor. Hon kände något speciellt i hela kroppen men kunde inte riktigt förklara vad det var. Hon bara undrade om det fanns några trevliga människor nere vid stranden.

Det var många människor som låg på solstolarna vid poolen som man måste passera för att komma ned till stranden. Varför ligger de här, undrade hon. Här finns hela Indiska Oceanen och varför lägger man då sig vid en tråkig pool? Alla låg inte och pressade i solskenet, många satt naturligtvis med böjd nacke och stirrade intensivt i sina mobiltelefoner. Varför slänger man ut mycket pengar för att åka till en riktig paradisö och sedan sätter sig under stora parasoller, släpper nästan aldrig blicken från skärmen och badar inte heller i havet. Varför? Vid den mindre barnpoolen var det faktiskt några barn som badade, men där var det bara några decimeter djupt. Nu insåg hon varför föräldrarna hellre ligger vid poolen och lät sina barn plaska omkring i den grunda poolen. Barnen visste troligtvis inte om att det längre ned finns en underbar härlig sandstrand. Här behövde föräldrarna inte ha så fullständig kontroll på barnen som de skulle behöva ha nere vid sandstranden, de kunde ägna timmar åt att studera något i sina mobiler. Nåja, det fanns några kvinnor som hellre dök ner i tjocka romaner, men något vidare social samvaro verkade det inte finnas. Hon gick vidare men samtidigt insåg hon att det var något annat som fick henne att lämna poolområdet. Det var inte för att hon retade sig över alla som surfade med mobilerna eller bara låg och läste, hon var lite irriterad på sig själv att hon gång på gång kom att tänka på Moby. Hon trodde ibland att hon började komma över det, men omedvetet kom tankarna tillbaka.

Hemma i den lilla hålan utanför San Antoni, hade de en pool på sin tomt som så många andra. Det var en riktigt stor tomt strax utanför den lilla staden och Moby kallade den för sin ranch, fastän de inte hade några kreatur eller hästar. Det hade varit en ganska stor ranch när hans föräldrar drev den. Moby var väl inte så överförtjust i att ha en pool. Jo, kanske att ha en men inte att sköta den. Det var mest bara en massa jobb med att hålla den ren och allt mer sällan gjorde han något åt det. Någon rening av vattnet hade inte fungerat på många år, det växte alger i vattnet och på kanterna för det där med att ha klor i vattnet för rening tyckte inte Moby var nödvändigt eller han brydde sig inte. Ibland gjorde han sig besväret att med en räfsa samla ihop de löv som ständigt flöt omkring på ytan och det gjorde han mest när hans kompisar kom för att dricka alldeles för många öl vid poolkanten. Ingen av dem var väl så noga med reningen av vattnet och de började inte att bada förrän de var tillräckligt berusade. Irene gillade inte detta men som vanligt vågade hon inte protestera eller ens yttra sig i frågan. Motvilligt plockade hon hela tiden bort tomma ölburkar och försökte le och vara glad trots att Moby och hans kompisar gav henne oanständiga kommentarer, klämde henne på brösten eller nöp henne i midjan och Moby protesterade inte ens när en kompis drog ned hennes byxor och bet henne i rumpan. Han bara skattade så att hans stora bröst riktigt gungade och han stänkte det sista ur en ölburk på henne och sade åt henne att hämta flera från kylen. I unga år hade hans kompisar kallat honom för Moby Dick – Valen, för att han var så kraftig men det var då. Numera var han inte bara kraftig, han var riktigt fet och varför skulle han envisas med att ha så små badbyxor. Det äcklade henne att se honom nu och det blev bara värre med åren. Hon tyckte inte om synen med de relativt små badbyxorna runt den stora röven och den enorma magen som hängde som en slapp säck ned över badbyxorna. Vad hade hon egentligen sett hos honom innan de gift sig? Ja, egentligen inget, hon ville egentligen inte gifta sig med Dick men hon hade kommit i ”svårigheter och olägenheter” efter en fest vid Rodeo Ranch där hon nästan blev våldtagen och det resulterade naturligtvis till att en liten flicka började växa i hennes mage. Att det skulle bli en flicka visste hon ju inte då och hon funderade länge på hur hon skulle kunna göra abort eller på annat sätt få bort fostret innan familjen och hela det lilla samhället förstod att hon var gravid. Naturligtvis gjorde man inte så i hennes släkt men det fanns illegala kliniker som kunde rädda ansiktet på flickor som hade kommit i olägenheter. Ofta var det föräldrarna som hjälpt till med detta trots att det kostade stora summor, men för Irene var det aldrig aktuellt.  Hennes föräldrar var kristna men som tonåring uppfostrad i deras tro och religion så tyckte hon att det var något konstigt med religionen. Hon vågade inte riktigt fråga utan tänkte att hon kunde lösa det med graviditeten. Innan ens hennes egna föräldrar märkte något. Tiden gick, hon hade inga pengar och till slut var det för sent. Själv ansåg och tyckte hon att hon blivit tvingad till för mycket sprit och sedan våldtagen men ingen kunde vittna om det. Hon kände inte Moby tidigare men hon visste naturligtvis vem han var. En kille som alltid var i centrum och hade många kompisar men var lite korpulent redan som tjugoåring. Själv tyckte hon att hon hade kommit över och arbetat igenom detta med att hon blev allvarligt mobbad i yngre tonåren men det kanske berodde på att hon nu släppte loss och anslöt sig till en grupp som hon egentligen inte gillade men hon blev mer accepterad i den gruppen än hos några andra. I det lilla Lacoste fanns det två gäng av ungdomar av de som var ute på byn. Inte så att de direkt stred mot varandra men visst fanns det smärre incidenter, inte i klass med vad samhället visar upp idag, men ändå. Från början tillhörde Irene inte något av gängen utan hon hade alltid dragit sig tillbaka, gick alltid direkt hem från skolan, läste sina läxor och hjälpte till på gården. Så var det bestämt och hennes far var mycket sträng så det var bara att lyda. Men som tonårstjej så kände hon till slut att hon inte ville acceptera den situation hon befann sig i. Hon ville inte hamna i den situation som hennes mor befann sig i, med en mycket dominerande man som bara tänkte på sig själv och den nästan hemliga sekt som han starkt hänförde sig till. Han var väldigt kristen fast på ett märkligt sätt. Han sa att han älskade sin familj över allt annat här i världen men han hatade negrer, dessa förbannade ”niggers” Vi tog hit dem som slavar men nu började de ställa en massa krav. Mobys pappa var också med i KKK, Ku Klux Klan, och när det kom fram att Irene var gravid och att Dick var pappan så planerade de båda fäderna för ett hejdundrande bröllop. Vad den blivande bruden tyckte var det ingen som tog någon hänsyn till. Mobys pappa var bara glad och nöjd över att det var Hemingway som skulle betala för bröllopet. Som brukligt var det brudens far som stod för kalaset. Han hette inte Hemingway utan Ernest och så fick det bli Hemingway och nästan ingen i det lilla samhället visste egentligen vad han heter. Moby gillade det att nu skulle han bli far och när så hennes egen far mer eller mindre tvingade henne att gå med på att gifta sig så vågade hon åter igen inte protestera.

Han gjorde verkligen skäl för namnet Moby Dick – Valen. Nu sitter han där igen med sin feta äckliga kropp, blir fullare och fullare tillsammans med sina kompisar och hon blir hela tiden trakasserad och förnedrad. Varför finner hon sig i detta? Flera år senare så insåg hon att det var det ständigt återkommande supandet vid poolen som fick henne att lämna honom, trots hans vädjande och alla löften om att han skulle bättra sig, men ibland var det inga vädjanden utan riktiga hot och det kunde till och med sluta med slag och sparkar och att han kastade saker på henne, efter att hon hade hotat med att lämna honom. Hon förstod ibland inte själv hur hon vågade säga de orden, risken var att hon skulle få stryk, vilket hon fick ibland men dagen efter så hade Moby oftast glömt det och livet gick vidare. Men nu var det som det var och ännu fick hon stå ut. De skulle inte bara ha ständig påfyllning med öl utan som vanligt så måste hon ställa sig och grilla några stora ”burgers” med allt tillbehör till det också och så nya öl. I många andra familjer var det alltid mannen som grillade, det var stort och manligt trots att det alltid var kvinnan i familjen som fick förbereda allt. Mannen grillade och fick beröm för det goda köttet och den perfekta maten. Vilken hjälte. I hennes familj fick hon både förbereda allt och grilla. Moby brydde sig inte om att få beröm för fin grillning, han ville bara dricka mer och få något gott och grillat. Moby brydde sig inte så mycket över att en av kompisarna stod och pissade rätt ned i poolen. Det var väl helt okej, ”bara du inte skiter i den”. Så var det dags att bada. Moby kunde ju inte dyka så det blev stora svallvågor när den enorma kroppen hoppade i vattnet. Så stora svallvågor att några av de blomkrukor som Irene hade stående vid poolkanten välte och hamnade i vattnet, men vem brydde sig om det. Ingen av hans kompisar var så kraftig som Moby men alla var rejält överviktiga. Efter lite barnsligt plaskande så ställde de sig vid poolkanten vid den gavel där de bottnade och nu var det som vanligt dags för whiskey eller bourbon och den obligatoriska cigarren. Samma procedur varje gång och Irene protesterade inte, det var lika bra att ta med den stora cowboyhatten också, hon hade lärt sig att den skulle på när det var dags för whiskey och cigarrer.

Var det därför som hon fick en nästan hatisk känsla varje gång hon såg en pool? Varje gång hon såg en pool så mindes hon alla de gånger som Moby bjöd hem sina kompisar till ”Öl vid poolen” och att det alltid slutade med inte bara en ”Öl vid poolen” utan med en rejäl fylla, bakrus, ibland missat jobbet dagen efter och naturligtvis så var det Irenes fel alltihop och alltid. Hon förbannade sig själv över att hon fortfarande inte lyckas släppa alla tankar kring sitt fullständigt misslyckade äktenskap som hon lyckades lämna till slut men som har satt så svåra sår inom henne och kostat så många år av hennes liv. Nu var hon på paradisön Zanzibar och tänkte verkligen ha semester och någonstans inne i henne fanns en dröm om att verkligen leva livet. På sin väg ned mot stranden så såg hon att på denna resort så fanns det två små radhus eller dubbla paviljonger med var sin egen altan. Tänk där skulle man bo istället för det relativt enkla hotellrum som hon hyrde längre in från stranden. En egen liten altan under tak med underbar skugga och med sköna fåtöljer, hon som inte ens hade balkong.

Från paviljongerna ned till strandbaren var det väl inte mer än tjugofem meter. Det hade varit mörkt när hon förra kvällen gått ned till stranden och bara kollat lite. Där hade det suttit några gäster och ätit och hon tyckte genast att det var mycket trevligare att sitta här nere och höra vågorna rytmiska kluckande mot stranden än att äta sin middag uppe i restaurangen vid hotellet. Nu när hon kom tillbaka på morgonen var de flesta borden borta och strandterrassen var fylld med solstolar med blåa mjuka dynor och absolut inte den hysteri som finns på många semesterorter där folk tidigt går ned och bokar sina solstolar med sina handdukar och övriga grejor. Irene hade aldrig varit på en sådan anläggning men hon hade sett tillräckligt många teveserier för att veta hur det brukar vara. Var ska jag lägga mig, tänkte hon och spanade ut över terrassen. På denna resort så hade de en helt egen terrass men fylld av sand så att du ändå fick strandkänslan. Hon hade inte uppfattat det kvällen innan men insåg nu att det var ju alldeles perfekt. Den låg över två meter över sandstranden så man inte såg de personer som vandrade utmed stranden och de såg heller inte vilka som var på terrassen. Hon ville inte tränga sig för nära två par som tydligt hade markerat att de ville vara ensamma och mitt framför baren samlades några yngre tjejer som verkligen pratade och pratade, de hade tydligen mycket att berätta för varandra och alla pratade samtidigt men vad det var för språk kunde hon inte uppfatta. För nära dem skulle det nog bli jobbigt att ligga hela dagen. Hon valde en plats nära grinden som ledde ut mot den trappa som man kunde använda för att ta sig ned på sandstranden. När hon spanade ut mot havet så såg hon att det var ganska långt till vattnet. Var det verkligen en så bred strand? Terrassen hade formen av ett stort strykjärn och längst bort, ute vid spetsen av strykjärnet halvlåg det en man som löste ett korsord eller något annat. Han hade en riktigt gammal och ful keps och glasögonen nerdragna långt ned på näsan. Det såg nästan komiskt ut. Men han såg lugn och säker ut och med tanke på hans fina jämna solbränna så hade han nog varit här några dagar eller kanske några veckor. Varför tittar jag så mycket på honom undrade Irene? Hon kollade på honom flera gånger under de första timmarna före den lunch som hon hade beställt vid hotellet men ångrade sig och skulle hellre vilja ta den här ner. Kanske tittade hon så mycket för att han är ensam och att hon också är ensam.

Mr Lars

-”Mr Lars” sa en mycket gäll röst från någon som bara kom in i rummet utan att knacka. –” I’m gonna take you to arporto, Mr Lars, to äreporto”. Han var väntad men kanske inte så direkt och utan att knacka. Han tog väskan och utan att säga så mycket mer på över en timme så lastade han in väskan i bagaget, tog ryggsäcken och lastade in den också och öppnade bakdörren till en alldeles för stor bil för att transporter en ensam passagerare till flygplatsen. Kilimanjaro International Aeroport är stor. Hit kommer hundratusentals turister varje år, de flesta för att åka ut på safari i flera av Tanzanias berömda nationalparker. De passerade några grindar för att komma in till flygplatsen men sedan åkte de bara förbi den stora terminalen och chauffören, som inte var speciellt talför under resan trots att Lars försökte flera gånger, körde längre bort mot en mindre byggnad men den var ändå hopbyggd med den stora terminalen. Han var snabb på att få ut väskan och han hjälpte mig att få på ryggsäcken och tittade sedan vädjande på mig. Det hade han inte behövt göra, Lars hade redan förberett dricksen som han skulle få, men tyvärr så hade Lars fortfarande bara amerikanske dollar och tyvärr inte i mindre valörer. Även om han hade förberett sig redan hemma i Sverige på att ha tillräckligt med mindre valörer lättillgängliga så var de slut men chauffören fick nog ändå så att han blev nöjd. Gladare chaufför hade jag inte sett på många år.

Vi har rest mycket min hustru och jag och mans skäms över många svenska turister som kommer fram till sitt hotell den första dagen, en piccolo tar upp deras väskor och sedan står de där och beklagar sig över att de inte har någon växel för de vill naturligtvis inte ge dricks i för stora valörer. Det hade de inte tänkt på när de växlade valuta. Det är precis som att de varje gång är ute på sin första utlandsresa. Om du åker ned till ett vanligt medelklasshotell i Malmö så får du ta med dig din väska upp, men på många andra platser i världen finns personal för din hjälp. De brukar inte ha så stor lön och dricksen är en stor hjälp för dem. Jag hade förberett mig vid växlingen men på något vis så hittade jag inte de mindre valörerna eller hade slösat dem på annat. Min chaufför blev i alla fall väldigt glad, men vem bryr sig. Han behöver pengarna bättre än jag och om en stund så har jag glömt det.

Jag tog min väska och gick in i terminalen, jag skulle ju flyga till paradisön Zanzibar efter mitt äventyr med att bestiga Kilimanjaro. Vaddå terminal? Jag har aldrig varit i USA eller i Sydamerika men ändå varit på otaliga olika flygplatser och terminaler runt om i världen men vad var detta? En lokal som nog inte var större än min villatomt hemma. Jag stod där och undrade vad jag skulle göra nu. Här fanns inga diskar med monitorer som talade om vart man skulle gå om man skulle flyga dit eller dit, eller var skulle man väga sitt bagage? Bara en massa stolar och stora tomma utrymmen. Ingen servering och inga butiker, inga informationstavlor eller annan information. Jag kom att tänka på när jag flög upp till Gällivare för många år sedan. Dit gick bara ett flyg på förmiddagen och ett på kvällen. När vi landat i Gällivare så tog jag mitt bagage och styrde kosan mot flygbussen, trodde jag. På hotellets hemsida stod det att flygbussen stannade utanför hotellet och det skulle ju passa mig perfekt. Men var stod flygbussen, aha, där borta. Det visade sig dock att det var en chartrad buss för några som skulle ut på fjällvandring. Det finns ingen flygbuss i Gällivare och har aldrig funnits. Jag återvände till terminalen för där fanns ju en biluthyrning. Jag hade visserligen bokat en bil senare på eftermiddagen inne i Gällivare men samma företag hade ju en monter på flygplatsen hade jag sett när jag passerade så varför inte boka en redan här på flygplatsen. Jag gick in i terminalen och där var allt igenbommat och stängt. Men hallå, det var ju inte länge sedan vi landade, men kommer det bara två plan om dagen så har de bara öppet när ett plan kommer eller när ett plan avgår. Allt var stängt, biluthyrning, information och det lilla fiket, totalt igenbommat. Jag gick ut för att då istället ta en taxi in till Gällivare men naturligtvis fanns det ingen kvar. Där stod jag som ett fån.

Samma känsla hade jag nu när jag stod i denna terminal eller vad man skulle kalla det. Strax innanför entrén fanns det faktiskt en säkerhetskontroll av bagaget men inga spärrar eller liknande. Det kändes liksom att om du ville så kunde du låta din väska och handbagage gå igenom, men eftersom ingen frågade så tyckte jag att det kunde kvitta. Jag bara stod där mitt i lokalen och undrade vad gör jag nu? Hur tar jag mig till Zanzibar? Då kom det fram en man iklädd en gul väst som förstod att jag var fundersam. Han frågade vart jag skulle och när jag svarade Zanzibar så tog han över min väska, drog den mot ett bord och satte på en papperslapp som han skrev ett stort Z på och ställde den vid väggen. –”Please, sit down Papa” sa han och pekade på några stolar mitt i lokalen. En märklig känsla, vad gör jag nu? Ensam mitt i Afrika och vet inte vad jag ska göra nu, vad kommer att hända. Ingen hade frågat efter någon biljett utan bara vart jag skulle resa, behövde man kanske ingen biljett?

Det satt några andra människor där som också väntade, men visste de vad som skulle hända?  Den stora korpulenta mörkhyade damen med en färgrik afrikansk klänning eller vad det var och med en lika färgrik sak på huvudet och en stor korg i knät, en yngre medelålderskvinna som jag bara förknippade med att hon ser ut som en kompis till min dotter borde se ut efter alla dessa år, några som såg ut som att de kom från en safari och en enormt tatuerad yngre man. Många människor som alla var på väg någonstans, kanske med olika mål och naturligtvis med olika utgångspunkter, men de satt där och de var på väg någonstans, alla hade sina mål. Tänk vad nutiden sammanför många olika människor. För nästan hundra år sedan så var det många i Sverige som aldrig varit utanför sockengränsen eller ”femtioskyltana” under hela sitt liv. Nu var många människor ute och reste runt hela världen, fast de flesta som lämnade Sverige åkte väl till de populäraste turistorterna som Mallorca, Kanarieöarna eller Thailand. Men nu satt jag här ensam på en ranglig stol i en lokal som skulle likna en flygterminal och undrade vad som skulle hända.

Det kändes märkligt att sitta här. Luftkonditionering var inget som fanns eller i alla fall inte fungerade i denna lilla lokal och nu började det att bli extremt varmt. I taxin hit så fanns ju AC och där var det skönt och acceptabelt men nu började det bli jobbigt. För att hålla nere vikten på mitt bagage så satt jag där i denna värme med mycket av de kläder, kängor och annat jag hade haft på mig upp på Kilimanjaro, allt för att hålla nere vikten. Jag hade läst att man bara fick ha med sig bagage med en totalvikt av max femton kilo, inklusive handbagage. De väger säkert inte handbagaget tänkte jag och på morgonen innan vi skulle lämna hotellet så hade jag vägt mitt bagage många gånger. Strax utanför mitt hotellrum så fanns det en våg där man kunde väga sitt bagage. Den var avsedd för de som skulle ut på safari för inte ens där fick man ha med sig övervikt. Trots att jag hade givit bort mycket av mina kläder och utrustning till min guide och mina bärare så fanns det mycket som jag ville behålla. Jag hade ju satsat på bra kvalité på min utrustning även med tanke på att använda dem när jag skulle vandra på Kungsleden kommande sommar och naturligtvis ville jag ha mycket med mig hem ändå. Jag vägde min väska och gick in på rummet, packade om och vägde igen och så höll jag på ända till jag fick ned väskans vikt till bara 15 kilo. Jag pustade ut och tänkte att mitt handbagage, som var min ryggsäck, den väger de säkert inte ändå. Jag undrade vad den då kunde väga eftersom den faktiskt verkade ganska tung. Jag hängde också den på vågen och konstaterade att den vägde tjugo kilo. Oj då, men jag hoppades att de inte skulle väga handbagaget. De vägde varken väskan eller handbagaget, det fanns inte ens en våg.

Efter en stund kom det en liten överviktig dam och låste upp en dubbeldörr och mannen i den gula västen pekade ut sju personer och bad dem följa med. Vi gick ut på plattan och styrde vår vandring ut mot ett lite enmotorigt flygplan och jag såg också att det kom ut en annan man dragandes med två väskor varav en var min. Bra, tänkte jag, nu är jag säker på att jag får med mig mitt bagage. Vi gick in i det lilla planet via en enkel trappa på några steg som samtidigt var flygplanets dörr. Det såg knappast ut som om den lilla dörren skulle fungera och ännu mindre gå att stänga, jag väntade mig nästan att den skulle sitta ihop med ståltråd och silvertejp. Nu behövds det ju inga tryckkabiner i ett sådant litet plan, dörren var väl mest med för att inte någon skulle ramla ut under flygningen. Jag var sist in i planet och man fick uppsöka en lämplig plats och att ta sig fram till sin plats var inte lätt eftersom det var väldigt lågt i tak men jag satte mig längst bak bredvid en mycket tatuerad yngre man som kom från USA. Vårt handbagage fick vi lägga längst bak bakom ett nät och där bak stod också en stor låda med ett snett lock som inte verkade passa. Planet hade stått i solen länge och det var väldigt hett och det var jobbigare än inne i terminalen. Jag hade ju mycket kläder på mig för att hålla nere vikten på mitt bagage och nu började det att bli jobbigt. Bakre dörren stängdes och piloten klev in i planet genom en främre dörr, vände sig till oss och hälsade oss välkomna till flyget som skulle ta oss till Zanzibar. Vi skulle bara göra fem mellanlandningar innan Zanzibar och så bad han oss att sätta på säkerhetsbältena. Det mesta i planet verkade lite si och så och jag blev nästan förvånad när motorn startade. Piloten tyckte nog också att det var väldigt varmt i planet, för när vi taxade ut mot startplatsen så höll han foten mot kanten på dörren så att den stod helt öppen och vinden från propellern svepte in svalkande luft i kabinen. Nja, svalkande var det kanske inte men det blåste i alla fall. När han äntligen fick startorder och gasade på så släppte han foten och dörren slog igen med en smäll. Vi var på väg.

Det var inte så lätt att prata med mina medpassagerare eftersom ljudet från motorn överröstade nästan allt men med lite ansträngning så gick det speciellt när vi mellanlandade. Den unge vältatuerade amerikanen vid min sida var på väg jorden rund och planerade att först se lite av världen och sedan försöka få enkla jobb, kanske i Sydostasien, Australien eller på Nya Zeeland. Han sa att han antagligen skulle vara borta i fyra år eller om någon lyckas med att skjuta den nyligen tillsatta president Trump så kanske han kunde återvända tidigare. –” We are more than a hundred million in the United States and why could we choose him, the Devil’s idiot. But it certainly hadn’t got much better with Hillary. Among the hundreds of millions of people, it must be some who is wise and better than these two idiots. I will not go back until it becomes order in my country. Four years or if someone manages to assassinate him, the Great idiot”.

Vår första mellanlandning var i Moshi, den lilla stad som hade varit min bas före och efter Kilimanjaro, jag kunde ju lika gärna stigit på där, men vem vet sådant när man bokar. Förresten var det hotellet som bokat denna resa, det gick inte från Sverige. Sedan ytterligare en liten flygplats och de tre sista mellanlandningarna gjorde piloten bara ”nånstans”, mitt ute på savannen och där stod bara en stor Toyota och två män och en av dem steg ombord. Tydligen hämtade han upp som ett taxiflyg personer som var ute på safari eller liknande. Vid första mellanlandningen vände sig piloten till mig som satt längt bak och bad mig plocka upp kylda vattenflaskor ur den stora lådan längst bak. Den var fylld med vattenflaskor och isbitar och eftersom vi inte hade några flygvärdinnor så fick det bli ”langen går”. Vi skickade kalla och våta flaskor till varandra och under mycket skratt och glam så blev det därigenom en mycket trevlig stämning i planet efteråt. Flera gånger under flygningen var det någon eller några som ropade på mig där bak och så skickade jag nya flaskor framåt. Flygplansstolarna var väl mer att likna vid avancerade campingstolar och eftersom de var så låga så satt man inte speciellt bekvämt. I stolsryggen framför fanns en liten ficka och där fanns en karta över Tanzania och bolagets olika flyglinjer samt vissa förhållningsregler. Från början var vi sju personer men det klev av och på några och planet kunde ta tolv personer inklusive piloten. En märklig regel eller bestämmelse var att om planet var fullt så fick inte personer som vägde 100 kilo eller mer åka med. De fick stiga av och ta ett annat flyg. Om du väger 120 kilo och det vid en mellanlandning stiger på två personer till och ni blir tolv stycken, vad händer då? Får du kliva av då och ta ett annat flyg? Som så mycket annat i Afrika så lever många efter devisen ”Hakuna Matata” och det borde många eftersträva att göra också. Det är swahili och min guide på Kilimanjaro översatte det ungefär som ”Don’t worry, be happy”, allt ordnar sig. Jag tror att du ändå hade fått följa med.

Till slut så flög vi ut över havet och mot Zanzibar, vårt slutmål och vi skulle landa utanför huvudstaden som också heter Zanzibar men allmänt kallade för Stone Town. Vi funderade om piloten genade när vi kom till Stone Town. Han flög väldigt lågt över hustaken rätt över stan och sedan med en tvär gir så landade han på flygplatsen. Vi var många som tyckte att det var roligt och spännande med denna lite originella flygresa, vi tog farväl av varandra och skiljdes åt. Det var bara jag och en annan passagerare som behövde vänta på vårt bagage, de andra hade bara handbagage eller inget alls. Vi fick vänta. Det var samma sak här med en lite enkel terminal för dessa små flygbolag. Var fanns vårt bagage? Det var ju bara två väskor. Något bagageband fanns naturligtvis inte. Det visade sig att personalen hade gjort det lite enkelt för sig. De väntade på några olika plan och tog allt bagage samtidigt. Att vi fick vänta extra länge gjorde väl ingenting, ”Hakuna Matata”. Det var kanske de som hade väntat längre. Plötsligt körde en liten traktor med släpkärra in i terminalen genom en hängande presenning och parkerade i terminalen. Jag fick min väska och begav mig ut för att hitta min chaufför som väntade på mig. Nu väntade cirka en timme i bil till norra Zanzibar, nästan vi den norra spetsen.

Första dagen.

Hon gillad stranden, eller kanske den egna lilla strandplatå som anläggningen hade. Den låg lite högre än den vanliga stranden så de som vandrar utmed stranden ser inte de som solar på platån och vi ser inte dem heller, tänkte hon. Hon hade sin solstol nära den grind som fanns i den låga muren som inramade platån och hade därmed full koll på de som tog sig ned till stranden för en promenad eller ett svalkande bad. Ibland kom det några barn eller ungdomar gående på muren men det var väl inget att bry sig speciellt mycket om. Det var inte så speciellt många som solade här nere på platån, det var flera uppe vid poolen faktiskt. –”Mycket märkliga människor ” sa hon till sig själv. Hon läste i sin bok men kollade flera gånger på sina strandgrannar och speciellt på den ensamma mannen längst bort vid spetsen av strykjärnet. Han satt där med sitt korsord eller vad det var och köpte då och då en öl från strandbaren. Han hade nog varit här en tid för han började få en jämn och fin solbränna. Han gick flera gånger förbi henne för att bada eller ta en strandpromenad och bara en gång så tittade han på henne och nickade lite, nästan igenkännande. Han beställde sedan en sandwich och en öl och det påminde henne om att hon hade ju beställt en lunch uppe i restaurangen. Varför gjorde jag det? Man kan ju även äta här nere och det verkade ju mycket trevligare. Nåväl, har jag beställt så får jag väl ta det då, tänkte hon och gick upp mot hotellet och den lite stela och nästan tråkiga restaurangen eller man kunde nästan kalla det för matsalen. På väg dit så passerade hon naturligtvis poolen och då kom tankarna tillbaka på sin förre man, den överviktiga äcklige Moby Dick, valen. Tänk, hon hade varit där nere vid stranden hela förmiddagen utan att tänka på honom en enda sekund. Börjar kanske mitt nya liv nu? Jag har ännu inte ångrat att jag åkte med till Zanzibar, tänkte hon och nästan viskade det för sig själv. Börjar mitt nya liv här och nu?

Hon åt sin lunch men upptäckte samtidigt att man egentligen inte behövde beställa någon lunch utan det fanns en enkel buffé som stod framme. Om man däremot ville ha något speciellt så skulle man beställa. Hon tog bara en enkel vegetarisk buffé som hon själv plockade ihop. Det där med det vegetariska var också något som hon hade börjat med i sitt nya liv. Tillsammans med äckeltjockisen Moby skulle man bara äta feta stora stekar eller alltid dessa enorma ”burgers” och massor av öl. Öl hade hon knappast druckit efter skilsmässan, trots att hon egentligen gillade öl fast i normala mängder. Att hon slutat med öl var främst för att hon ville undvika att påminnas om Moby. Nu blev det mest bara vatten, kanske för att hon innerst inne var lite snål eller ekonomisk som hon själv ville kalla det. Om hon kände att hon hade råd så köpte hon ibland ett glas vin och då speciellt när hon åt ute på restaurang. Ibland tänkte hon för sig själv att jag kanske köper detta vin bara för att visa de andra att jag gillar det och jag har råd med det. Innerst inne tyckte hon att det var lite slöseri. Köper man ett glas vin så kommer de med ett stort glas som bara är fyllt till en tredjedel men kostar ändå mer än dubbelt så mycket som en rejäl öl.

Efter lunchen gick hon upp på sitt hotellrum igen men hon undrade egentligen varför, varför gjorde hon det? Hon gjorde snabbt ett toalettbesök och stod sedan en god stund och såg sig själv i spegeln. Jo, men visst såg hon väl fräsch och nästan lite raffig ut, solhatt, stora solglasögon och den läckra sjalen över axlarna. Rätt fräsch trots sin ålder och trots allt hon hade fått utstå tillsammans med sin äckliga man Moby Dick, Valen. –” Damn also, now I think of him again” sa hon för sig själv. Hon kom på att hon hade lämnat sin väska nere vid solstolen och där hade hon både pengar, kreditkort och mobiltelefon och skyndade sig ur rummet och kände åter att hon kanske ska försöka hitta en annan väg ned till stranden så att hon kunde undvika att passera poolen som ger hennes så många otrevliga minnen.

Väskan var kvar och det första hon kollade sedan var hur det var med mannen med solbrännan borta i hörnet. Hans solstol var tom, han hade ätit färdigt och var troligtvis åter ute på en strandpromenad. _”Varför funderar jag så mycket på honom” sa hon lite viskande för sig själv när hon satte sig i solstolen och tog fram sin bok. –”Varför? Vad är det för speciellt med honom”? Nä, jag lägger nog ifrån mig boken ändå och bara solar lite. Det fina med denna egna lilla platå var inte bara det höga läget utan också att det växte flera träd som gav en underbar skugga nästan hela dagen. En märklig skugga som var behaglig, inte så total som under ett parasoll utan underbar på ett speciellt sätt. Träden gav skugga men släppte ändå igenom lite solsken. Hur förklarar man det tänkte hon, finns det något ord för det? Hon hade tagit av sig sina solglasögon och dragit ned solhatten lite över ögonen och halvlåg i solstolen men plötsligt så såg hon under brättet att den solbrände mannen kom tillbaka från sitt bad. Märkligt, tänkte hon. Jag känner igen honom, trots att jag bara såg hans ben. När han passerat såg hon att han torkade sig i ansiktet innan han satte sig i solstolen. Han hade inte tagit en lång promenad, han hade badat. Plötsligt kom hon att tänka på vad hennes mamma alltid tjatade om när hon var barn –”Man ska aldrig bada direkt efter att man har ätit. Man kan få kramp och då drunknar man”. Vad löjligt, tänkte hon och småskrattade för sig själv. På med solglasögonen och en sjal över axlarna. Jag måste ju också ta en promenad utmed stranden som många andra, men jag väntar med dagens första bad. Undrar om min mammas ord fortfarande gällde fast att hon alltid som vuxen tyckte att det var löjligt. –”Man ska aldrig bada direkt efter maten”

Hon gick ned för trappan till stranden och började att gå söderut. Nu upptäckte hon att stranden inte var så enormt bred som den varit tidigare och konstaterade att det var en mycket stor skillnad mellan ebb och flod. Hon hade hört talas om det men aldrig fått uppleva det i verkligheten. Någon resa till kusten eller utomlands var inte aktuellt tillsammans med Moby och som barn blev det inte heller något sådant. Hennes religiösa föräldrar ansåg att detta med ”nästan nakenbad” var oanständigt och varför skulle man åka till kusten på semester? Hon visste inte ens om det fanns någon ebb och flod vid kusten i Texas, hon hade aldrig varit där. Hon kom ihåg att hon nog aldrig hade badat och fått plaska omkring som litet barn utan var väldigt strängt hållen. Strandliv var aldrig aktuellt och det där med att bygga sandslott och liknande fick göras i den lilla sandlåda som föräldrarna ändå hade på tomten. Sandlådan var dock bara begränsad till ett stort gammalt traktordäck som var fyllt med sand. Även på det mest soliga och vackra dagar fick hon inte springa omkring naken som liten flicka. Det var inte för solens strålar utan för det omoraliska med att springa omkring naken. Mot solen skulle det skyddas med ett tjockt lager med Nivea, dåtidens solkräm som mest bara var kletig. Naturligtvis skällde hennes mamma på henne varje gång hon kom in från sandlådan och var alldeles sandig på ben och armar, men vad kunde hon göra år det? Avstå från sandlådan alla soliga dagar med kletig Nivea på alla utsatt delar av kroppen?

När hon gick där på den milslånga vita stranden så såg hon resebyråernas vackra bilder framför sig, bilder som hon aldrig trodde att hon skulle få uppleva och nu går hon där. Hon går där i verkligheten. Detta skulle hon aldrig kunna få uppleva om hon hade stannat hos den där tjockäcklige Moby och hon var glad att hon äntligen lyckades komma ifrån honom. Det hon inte gillade var att hon åter tänkte på honom och den tid de hade haft tillsammans. Hon gillade inte att tankarna och minnena ständigt kom tillbaka. Hon var inte lycklig med honom och så tänkte hon på sin barndom och sin ungdom. När hon var barn och ungdom så inbillade hon sig att hon var ett lyckligt barn, men senare som vuxen och speciellt efter skilsmässan så insåg hon att hon egentligen inte var speciellt lycklig. Hemma var hon nedtryckt av sina auktoritära religiösa föräldrar, i skolan var hon väldigt ensam och ibland mobbad och senare i tonåren så försökte hon komma in i gäng tillsammans med vänner och det gick väl men det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig. Det blev mer fel gäng än ett gäng med goda kompisar. Lite av det styrdes väl av att hennes far var väldigt engagerad i KKK, Ku Klux Klan, en strikt rasistisk rörelse och religiös sekt. Fadern var tillsammans med några äldre män i staden ledande inom KKK och de var väldigt aktiva, trots att KKK inte var fullt så starka i Texas som i många andra stater i södra USA. Det gäng som hon slutligen hamnade i var väldigt starkt rasistiska och utövade inte direkt terror mot svarta, judar och ibland även mot andra icke-vita medborgare, men trakasserade dem så ofta de fick chansen. Det blev som en automatisk uppdelning. Ungdomarna trakasserade färgade ungdomar medan de vuxna ibland var mycket våldsamma mot äldre, ja egentligen mot alla som inte var ”vita”. Helst skulle de också vara protestanter för att vara fullt accepterade. Hon ville inte tänka på och minnas sin barn- och ungdom, inte sina föräldrar och absolut inte sitt fullständigt misslyckade äktenskap med Moby. Vill inte, vill inte, men började tankarna fara runt i huvudet så var det svårt att undvika dem. Hon ville tillbaka till förmiddagen då hon inte hade tänkt på detta en enda sekund. Hon vände tillbaka till sin solstol och tänkte försöka läsa vidare i sin bok för att komma på andra tankar igen. Hon tänkte lite roande på vad det var för bok hon hade skaffat. Den handlade naturligtvis om en ensam kvinna som i mogen ålder försöker finna kärleken igen.

Brunbränd.

Hon läste mycket denna eftermiddag men la ibland ifrån sig boken bara för att sola och vid några kortare stunder så somnade hon där i solstolen. När hon vaknade så funderade hon på sin situation. Hon hade legat ganska länge i solen. Hon hade visserligen solkräm med hög skyddsfaktor och träden skuggade lite lagom men hur skulle det se ut om hon bara blir solbränd på framsidan? Trots hög skyddsfaktorn började hon bli lite röd på magen och eftersom hon inte hade legat helt på rygg så såg hon att hon började få vita ränder på magen. Hon var inte speciellt tjock men det blev ändå veck på magen dit solens strålar inte nådde. Hon hade inte den huden och de pigment som gjorde att hon blev väldigt brun utan det blir mer lite ljusbrun efter att ha varit lite rosa ett tag. I övre tonåren och under sitt äktenskap med Moby så tyckte hon att det var riktigt bra. I hennes kretsar då var det ju inte accepterat med ”färgade”. Hon minns att det hemma hos sina föräldrar fanns några målningar på märkliga damer kanske från sjuttonhundratalet som var vita som lakan i ansiktet och på armarna. Det såg nästan onaturligt ut och hon kommer ihåg hur hennes far alltid tjatade och skränade om att det även fanns vita människor som var väldigt brunbrända och hade ett väldigt härjat utseende. –”Dom där djäklarna är bara samhällets drägg, de kan slita där ute på åkrarna. Dom tillhör samhällets allra lägsta nivåer, en social undergrupp. Varför ska de synas så mycket”?

Själv minns hon hur hon i sitt ungdomsgäng kunde vara med och sitta i en källarlokal eller hemma hos någon och egga upp varandra med gamla och nya slagord om de där ”djävla niggerna” och judarna och ibland blev stämningen så våldsam att de bara drog ut på stan och om de då, väldigt skränande, inte råkade skrämma bort alla svarta utan lyckades möta några så blev det alltid slagsmål och inte sällan var det basebollträn eller knogjärn och häftiga sparkar med i dessa slagsmål. Egentligen så gillade hon inte dessa slagsmål och uppror och hon var mest med lite på avstånd och hejade på. Det var alltid killarna som slogs och det var egentligen inte så många tjejer som var med i ”stödtrupperna”. Hon kände sig i alla fall uppskattad i gänget och trots att hon inte gillade det så var hon med, slogs aldrig men skrika kunde hon. Längre upp i åldrarna så började det att dyka upp skjutvapen också men som tur är dödades ingen. Mindre skottskador förekom dock och det mest skrämmande var att de lokala poliserna hade väldigt svårt att få fast några skyldiga trots att flera anmälningar kom in regelbundet. Hon blev sedan under en fest våldtagen och gravid och efter giftermål och barnafödande så lämnade hon detta gäng men hennes man, Moby Dick, var fortfarande med. Långt inne i hjärtat så kände hon ändå medlidande med dessa svarta och färgade, men vågade inte visa det öppet.

Nu var situationen annorlunda, hon var inte längre hatisk mot svarta och andra färgade och anledningen till att hon är på Zanzibar är att hon har varit med vid sin dotters bröllop. Dottern har totalt brutit med sin far och har gift sig med en färgad man, en mycket trevlig mörkhyad man. Han är kristen, bor i USA men har sina rötter och många släktingar i Tanzania och på Zanzibar. Hon har fått ro i själen åtminstone när det gäller med sitt förhållande till färgade och nu gäller det bara att få samma känslor i förhållande till sitt tidigare helt misslyckade äktenskap. Hon börjar till och med tycka att det är riktigt snyggt med brunbrända människor. På något vis ser de mer friska ut än de gamla kritvita damerna på målningarna i hennes barndomshem. Undrar vad han den brunbrände mannen med korsordet gör? Hon spanade bort mot hörnet av platåstranden men där var ingen. Har han gett sig iväg på ännu en promenad? Men det borde hon väl ha sett. Hon ligger ju så nära grinden till trappan ned till stranden. Nu börjar det bli lite sent, inte kväll ännu men stranden börjar att avfolkas mer och mer. Bara de alla sista tappra finns kvar och då naturligtvis de där unga tjejerna rakt utanför strandbaren vars språk hon inte förstår mer än att det nog är något skandinaviskt. De hade en kortare period för många år sedan då deras dotter var mindre, en tjej från Danmark men trots att språket på något vis påminde om det barnflickan pratade så var det inte riktigt samma. Vad hon kunde påminna sig så pratade barnflickan lite mer grötigt och liksom nere i halsen, de gånger som hon fick och ville ringa hem. Hon kommer ihåg men ville helst glömma det som hände med den unga barnflickan. Moby var redan då kraftigt byggd men inte alls i den äckliga storleken som senare växte fram. De hade varit på ett grillparty eller annat lite finare party hos en granne några hus bort och barnflickan var hemma och passade deras dotter som vanligt. Och också som vanligt så blev Moby redigt berusad och som en följd av detta så blev han också mycket stökig och högljudd. Han hördes över alla och skulle som vanligt vara störst, vackrast och bäst i allt. Det spelade ingen roll om det var armbrytning, biljard eller att kunna sjunga de värsta och mest snuskiga sångerna. Och oftast så drack han mest av alla och det vill inte säga lite för kompisarna och grannarna hade många års erfarenheter av allt drickande, redan då.

Vad det var som fick honom att gå hem igen framgår inte på något sätt men Irene har en misstanke om att han skulle hämta mer sprit. Kvällens värd skulle vara lite fin och förnäm och skulle bjuda på en fransk afton med någon konstig mat och fina franska viner och när han sedan, under protester, tog fram lite starkare varor så var det fin cognac, några likörer och annat skräp. Moby och polarna ville som vanligt ha någon rejäl whiskey och så hade den snåljåpen inga riktiga cigarrer heller. Därför skulle Moby hämta rejälare grejer hemma. Han körde naturligtvis hem fast han var rejält berusad och kom tillbaka efter nästan en timme med en halvtom låda riktigt granna dyra havannacigarrer och en flaska bourbon, ska det vara whiskey så ska den ändå vara amerikansk. Han var lika stökig som tidigare men inte lika dominerande och högljudd.

Ungefär en halvtimme senare så kom den lokala polisen och ville tala med honom och med sheriffen och hans deputy så var även en annan granne som egentligen inte var så populär bland Moby och hans gäng. Sheriffen var mycket god vän med Moby men eftersom den danska flickan hade kommit gråtande och helt nedbruten till den snällare grannen och mitt i allt gråtande så hade det kommit fram att Moby hade pratat med den danska flickan, de hade diskuterat lite om uppfostran och hur deras dotter mådde. Moby hade blivit förbannad på barnflickan, slagit henne i ansiktet och när hon sedan blev väldigt rädd så hade han kastat sig över henne och våldtagit henne i deras vardagsrum, mitt framför ögonen på deras lilla dotter. Han hade inte bara våldtagit henne utan först slitit av henne alla kläder och på ett sådant sätt att allt var i trasor. Moby måste naturligtvis följa med till stationen för förhör och naturligtvis sova ruset av sig.

Hur var det sedan det där med lojaliteten och hur man känner varandra i mindre städer och nu pratar vi om ”på den tiden” även om Irene inte direkt tycker att mycket är bättre nu. Irenes pappa och Mobys pappa var som sagt starka medlemmar i KKK men det var inte i den egenskapen de agerade även om det hade betydelse. KKK hade inte så mycket inflytande längre men minnen och traditioner hölls ännu kvar. Moby själv nekade till att ha våldtagit den danska barnflickan. Han påstod att han varit så berusad att han rent fysiskt inte var i stånd att kunna genomföra en våldtäkt. Allt för mycket sprit i kroppen gör det omöjligt att få den stånd att man, under hennes vilda protester, kunde genomföra detta. Åklagaren och sheriffen höll med och det blev inte ens en riktig undersökning eller utredning. Den danska barnflickan återvände aldrig och efter några dagar skulle hon återvända hem men senare konstaterades att hon hade kastat sig av tåget som skulle före henne till Houston och vidare med flyg hem till Danmark. Varför hon gjorde detta kom aldrig fram och allt tystades ned. Irene försökte ta upp detta med Mobys våldtäkt vid några tillfällen men förstod att det var lika bra att hålla tyst och lida i sin ensamhet. Moby hade hotat henne tidigare.

Irene konstaterade att de fortfarande högljudda flickorna inte pratade som den danska barnflickan men väldigt lika. Var hade den solbrända mannen med korsordet tagit vägen? Hon beslutade sig för att gå tillbaka till sitt hotellrum, duscha och göra sig i ordning för kvällens middag. Kan man även äta middag här nere vid strandbaren som den solbrände hade gjort vid lunchen eller blir det middag i restaurangen som det blev igår kväll när hon anlände? Hon plockade ihop alla sina saker och återvände mot hotellet. Skulle hon vara tvungen att passera poolen igen och få dessa dåliga minnen tillbaka?

När hon lämnat stranden så passerade hon ett av de två parhusen eller paviljongerna eller vad det kallades och där på altanen så satt den brunbrände framför sin dator och skrev något. Han verkade väldigt upptagen men tittade ändå upp och nickade lite artigt igenkännande mot henne när hon gick förbi. Han hade ju sett henne, hon som satt precis vid grinden vid trappan ned mot stranden.

Irene passerade snabbt förbi poolen och tänkte ändå inte så mycket på de otrevliga minnen hon brukar få när hon är i närheten av en pool. Hon tänkte däremot vad det var som fick henne att fundera och intressera sig så mycket för den där brunbrända mannen som hade sin solstol längst ut vid spetsen av den strykjärnsformade strandplatån. Vad var det för speciellt med honom? Hon duschade av sig all solkräm, tvättade håret och stod sedan länge åter naken framför den stora spegeln men nu smorde hon in sig med hudcrème för det hade hon läst att man skulle göra efter allt solande. Åter igen så stannade hon till och betraktade sin kropp. Det synts svaga märken efter både bikinibehå och trosor men speciellt sönderbränd var hon inte och mer och mer började hon förstå att trots hennes ålder så var hon faktiskt väldigt välbehållen och hon tyckte också att hon hade blivit nästan lite yngre och fräschare efter att hon lämnat Moby och speciellt efter att hon hade bestämt sig för att följa med sin dotter till Zanzibar på hennes bröllop. Hon hade börjat ett nytt liv. Är det nu hennes nya och riktiga liv kommer att börja? Undrar vad den solbrände håller på och skriver på, han verkade väldigt koncentrerad? –”Nja, jag chansar inte”, sa hon tyst för sig själv.  Det blir nog middag nere i restaurangen ändå, menyn verkade inte så tokig i alla fall och så kanske de bara har enklare rätter och sandwich där ner vid strandbaren. Vi får avvakta.

Det blev ändå en god middag även om det var lite ensamt att sitta där i restaurangen, helt ensam. Fast ensam var hon inte, rund omkring satt det par eller familjer men kan man leva ensam i Amerika så kan man väl tillbringa ett tiotal dagar på Zanzibar ensam också. Hon bestämde sig för att inte ta en drink i baren efter maten även om det skulle locka, förra kvällen avstod hon mest för att hon var lite snål eller kanske ekonomisk som hon brukar förklara för sig själv när hon inte unnar sig något av det goda. Undrar om de fortfarande har öppet nere vid strandbaren? Det ser ju faktiskt riktigt trevligt ut där nere. Tyvärr verkar det som att hon är lite för sen för att njuta av solnedgången men det lyser ju där nere så det är säkert öppet. Om inte så kan det inte skada att röra sig lite efter allt stillasittande i solstolen hela dagen. I morgon ska det bli mer strandpromenad och säkert ett dopp i Indiska Oceanen, har man åkt så långt så måste man väl bada när man får chansen. När kommer den nästa gång? ”Nä, jag tar mig en rejäl whiskey på balkongen och sätter mig bara och läser en bok” sa hon lite högt för sig själv men förstod att ingen skulle höra hennes egen kommentar till sina egna tankar. Whiskeyn hade hon köpt på flyget men snart insåg hon ju att hon hade ett mycket enkelt rum helt vänt från stranden och inte någon balkong. –”Det får bli strandbaren ändå” pratade hon åter igen stilla med sig själv. Hon började undra varför hon mer och mer började småprata med sig själv när hon var ensam. Hon var ju inte så gammal att hon skulle börja bli dement och virrig. Hon kände sig fortfarande ung och fräsch för sin ålder och hon kände också att hon mer och mer började leva ett nytt liv. Det enda bekymret var att många saker i livet påminde om det fruktansvärt misslyckade äktenskap hon hade genomlidit och som hon äntligen kunnat lämna. -”Strandbaren nästa” bestämde hon sig för och så pratade hon högt för sig själv igen. Skulle det bli en whiskey så skulle det bli där men när hon ändå hade flaskan framme så hällde hon ändå upp lite i ett tandborstglas. Inte så mycket för hon var ju verkligen ekonomisk. Åter igen stannade hon framför den stora spegeln och nästan beundrade sig själv men mest var hon nöjd med livet. Hon tömde den lilla whiskeyn hon slagit upp och ställe tillbaka glaset under badrumsspegeln. Den vackra men enkla sommarklänningen som hennes dotter hade varit med och köpt i Stone Town och som hon hade på hennes bröllop tycket hon skulle passa på en kväll vid strandbaren, men stannade till något. Var det för mycket för en kväll vid en enkel strandbar? Det var ju inte ett stort cocktailparty hon skulle på. Ett sådant där fint cocktailparty som man ser på TV hade hon aldrig varit på men drömmen fanns ändå att få upplev det någon gång. Nåja, det får duga, jag byter inte om igen, de får tänka vad de vill och förresten så kanske det inte finns så många människor där ändå. Hon stod en stund och provade framför spegeln. De där stora filmstjärnorna har ju på sig solglasögon även om de ska på ett kvällsparty och egentligen så kände ho sig lite som en sådan där stor filmstjärna när hon såg sin spegelbild när hon poserade med de stora glasögonen, men stillade sig snart och insåg att det inte var rätta stället. Att stila framför en spegel var en sak men egentligen så var hon absolut inte en sådan person. Undrar om den där brunbrända mannen är nere vid strandbaren ikväll eller om han fortfarande sitter och skriver?

Frukost igen

Hon gick förbi de två paviljongerna på väg mot strandbaren och tänkte på att hon hade lyckats passera poolen utan att få dessa hemska minnen från den äckeltjocka valen Moby Dick. Hon var mer undrande om den brunbrände fortfarande skulle sitta vid sin dator på altanen och skriva, han verkade ju så koncentrerad och upptagen. Altanen var tom. Var han inne i rummet eller kanske han ändå var där nere vid strandbaren?

Nu pratade hon tyst för sig själv igen –”Men hallå, Irene, vad håller du på med”? Du har bara varit här ett dygn, du har sett många på hotellet och vid poolen, du har knappast varit ute på stranden, du har legat och solat och faktiskt somnat till några gånger. Du har sett en brunbränd man som säkert har varit här flera dagar, men vad är det för särskilt med det? Om det nu är något speciellt med den brunbrände mannen så får du väl prata med honom och presentera dig, han verkar ju också vara ensam. –”Hallå Irene, vad håller du på med”? Fortsätt du bara ned mot strandbaren, ta en whiskey och fortsätt med din förlängda semester. Du som aldrig varit utanför ditt hemland under hela ditt liv. Nu är du på Zanzibar, bry dig inte om den där brunbrände mannen. Du börjar ju känna att du mer och mer lär dig att leva ditt nya liv. Lev det nu och glöm allt annat. –”Just det, Irene, lev ditt liv och lev det nu” och det var exakt vad hon tänkte fortsätta med. Men när hon kom ned till strandbaren så satt den brunbrände mannen där. Han åt något till kvällen och hade ett glas rött vin framför sig. Det var tydligen här man skulle äta sin kvällsmat. Kanske enklare mat men trevligare miljö. Den brunbrände satt och läppjade lite på sitt vin och tittade ut över havet för att uppleva den säkert sista minuten innan solen försvann ned i det mörka havet. Där sitter han ensam och här sitter jag ensam. Låt det få vara så tänkte hon och beställde en whiskey och denna gången en dubbel, något som hon aldrig gjort förut, men hon hade sett många filmstjärnor som gjorde så. Fast hon ville men inte vågade kontakta den brunbrände så kände hon sig nästan ändå som en berömd filmstjärna.

Hon satt länge och smuttade på sin whiskey och studerade alla andra som satt nere vid stranden denna underbara kväll. Naturligtvis de pratsamma unga flickorna från ett skandinaviskt land, kunde de vara från Sverige eller Norge eller kanske från Finland, men pratar inte de i Finland lite mer underligt? Hon kommer inte ihåg även om hon tidvis hade intresserat sig för främmande språk eller var det något som hon bara inbillade sig? Ytterligare några som hon inte hade sett tidigare vid stranden, men de bodde kanske inte här. Strandbaren var ändå öppen för allmänheten under kvällstid även om strandplatån bara var till för anläggningens gäster under dagtid. Den brunbrände satt fortfarande och tittade ut över det mörka havet där solen fräsande hade doppat sig och nu lyssnade han säkert bara på vågorna som slog mot stranden. Hon svepte alldeles för fort den dubbla whiskeyn och gick tillbaka till sitt hotellrum. Hoppas att det blir lika fint väder imorgon.

Samma procedur nästa morgon. Efter frukost återvände hon till sitt rum för insmörjning med sololja och plocka ihop allt som ska med till stranden. Det där med att vara ensam och försöka smörja in sig med sololja är inte så lätt, speciellt mitt på ryggen. Hon hade aldrig tidigare varit i behov av att smörja in sig med sololja speciellt inte under sitt äktenskap med Moby och skulle hon någon gång frågat honom så hade han säkert bara gormat och svurit något om att det där är väl ändå riktigt onödigt, sätt på dig en långärmad skjorta istället. Nu kom hon på sig själv igen, varför måste hon alltid komma tillbaka till Moby i de mest konstiga situationer och jämföra med hur det var då? Hon ville ju glömma allt detta och börja leva ett nytt liv. Direkt efter den svåra skilsmässan så brydde hon sig inte så mycket, då var hon bara nöjd över att ha kommit bort från detta liv, lättad men ändå bekymrad och rädd. Rädd för hur framtiden skulle bli. Under lång tid fanns hon bara till, hon levde men hon levde inget liv, hon levde inget bra liv. Hon var bara rädd och orolig men ändå på något vis lycklig i sin olycka. Det drog ju ut också, detta med skilsmässan. All var fortfarande inte klart när det gäller det ekonomiska. Hon blev tilldömt ett månatligt belopp, men värdet av gården eller ranchen som Moby alltid kallade den tvistades det fortfarande om men det var mest något som hennes advokat och dottern Alice hade hand om. Tids nog löser det sig nog, tänkte Irene.

Det som hade fått henne att våga ta steget och utmana Moby och begära skilsmässa var att hennes eller deras vuxna men ännu unga dotter hade brutit med sina föräldrar och vägrat acceptera deras åsikter, flyttat till en annan stad och höll inte kontakt med föräldrarna under lång tid. Mor och dotter träffades ändå något senare och då framkom det att det främst var faderns uppträdande och åsikter om, inte bara livet och hur det skulle levas utan även hur man skulle förhålla sig till andra människor och då speciellt ”djävla niggers och judar” som pappa alltid tjatade om. Irene blev glad när hon fick veta att det inte var mot henne som protesterna var utan allt var mot sin far. Att hon sedan själv var så förtryckt och inte vågade ha någon egen åsikt gjorde att dottern ändå trodde att Irene stod på samma sida som Moby. De började förstå varandra lite bättre och både Irene och dottern pratade mycket med varandra efter detta, mest över telefon men de träffades mer och mer och speciellt efter att de kom på att de båda nästan hatade Moby. Irene var ofta lite orolig över att Moby skulle komma på att de träffades men med tiden så brydde hon sig mindre och mindre ju mer hon kom tillbaka till sin dotter och insåg att de faktiskt var ganska lika. Make och far var han ändå, men någonstans går gränsen. Mer och mer påverkade dottern sin mamma och undrade varför hon kunde och orkade vara kvar och efter varje gång de hade träffats så kom tankarna att hon kanske kunde eller vågade ta steget full ut och lämna Moby. Visst kunde hon det, men ofta slutade det med att hon inte vågade, trots att hon hade många chanser. Ibland när hon fick skäll, hotades eller till och med blev slagen så tänkte hon skrika ut att nu räcker det, nu får det vara nog, jag lämnar dig. Men som vanligt var hon rädd och bara teg still och allt blev som vanligt igen.

En dag, när det som vanligt var tjockäcklet Moby som domderade nere från poolen tillsammans med sina häftigt öldrickande kompisar och begärde mer öl och dessa förbannade dyra cigarrer så gick hon in i huset som att hon skulle lyda dem igen och komma med fler öl, goda cigarrer och den där förbannade cowboyhatten, så gick hon till sovrummet, plockade ihop några saker, lite kläder och ur nattduksbordet tog hon ett litet silverkors i en trasig enkel kedja som hon fått av sin mormor när hon döptes. När hon var på väg att sätta sig i bilen så kom hon ihåg att det nog var bra att även ta med sig sin tandborste. Väl inne i badrummet och med tandborsten i handen så höll hon den i handen någon sekund och tänkte att om jag nu kan och ska lämna den förbannade tjockäckliga Moby så kan jag göra det utan min tandborste. I ren ilska så bröt hon sönder sin tandborste mot kanten av handfatet och tänkte först slänga de båda delarna, men bestämde sig slutligen att lägga de båda avbrutna delarna i handfaten som för att verkligen visa att nu menade hon allvar. Det var inte bara tandborsten som var bruten, nu var även deras äktenskap brutet.

Hon gick ut till bilen satt där några sekunder, tog fram kedja med det lilla silverkorset och försökte sätta det kring halsen, varför visste hon inte men det kom från hennes mormor och hon hade verkligen älskat sin mormor, nästan mer än vad hon älskat sin mor. Hon upptäckte så att kedjan faktiskt var trasig och tänkte sedan, har jag egentligen någonsin älskat min mor? Att kedjan var trasig kom hon ihåg nu. Redan som tonåring, när hon blev arg på sina föräldrar och tänkte rymma hemifrån så gjorde hon likadant. Tog kedjan med silverkorset och i vredesmod krängde det över huvudet men den kedja som fanns till silverkorset fick hon som nyfödd och hennes huvud var större som tonåring och kedjan gick naturligtvis av. Ändå, med en trasig kedja så betydde mormors kors mycket för henne och det var en av de få saker hon tog med sig när hon nu skulle fly.

Hon startade bilen, backade ut och visste först inte om hon hade backat till vänster eller till höger, men vad gjorde det, hon gasade på körde ut genom gårdens portal och visste inte vad målet var. Nu hade det hänt och nu var hon på väg. Vart? Vart var hon på väg? Det var torrt och ett stort dammoln lämnade hon efter sig. Tänk om Moby ser detta tänkt Irene, tänkt om han ser att jag bara flyr och sticker. Ja, faktiskt hoppas jag att han gör det, men han är väl så berusade och inne i sina samtal med sina kompisar. Han brukar inte bry sig så mycket om mig så varför skulle han bry sig om att jag sticker nu. Vart ska jag ta vägen? Vad gör jag nu?

Nu kom hon på sig själv igen när hon stod där framför spegeln och smorde in sig med sololjan. Förresten varför hade hon sololja idag, igår hade hon solkräm? Vad var egentligen skillnaden?  Hon visste inte, men som amatörsolare så hade hon köpte både den ena och en andra. Nu kom hon på sig själv när hon såg sin nakna spegelbild, att tänka på att egentligen så var hon fortfarande ganska välbehållen trots sitt hårda liv och inte var livet slut ännu. Så upptäckte hon att hon smorde in både sina bröst och sin runda bak men insåg det dumma med det, inte behövdes det sololja under behån och trosorna till hennes bikini.

Hon tog på sig sin blåa bikini och tänkte vad tjocke-Moby skulle tycka om det. Lilla förtryckta Irene i en raffig bikini, va? Men varför kom nu åter tankarna om och kring hur livet var med honom, kunde hon inte släppa det? Hon kollade sin stora strandväska som dottern hade köpt till henne nere i Stone Town så att hon hade allt med sig inför dagen vid stranden, knöt den stora sjalen om midjan så det blev någon form av kjol eller sari, svepte den mindre sjalen över axlarna, på med solhatten och funderade sedan om hon skulle ha på sig de stora glasögonen. Hon provade, tog av dem och provade igen och beslutade sig för att ha dem på. När hon sedan stängde dörren till sitt rum och gick mot trappan eller hissen så undrade hon om han, den där brunbrände, också hade problem med att smörja in sololja på ryggen, han var väl säkert också ensam. Men varför tänkte hon på det? Hon hade ju igår kväll nere vid strandbaren bestämt sig för att inte tänka i dessa tankar. Lev ditt liv nu och sluta tänka så mycket på den brunbrände mannen med korsord eller vad det var han sysslade med där nere i sin solstol.

Börja förstå

Hon stålsatte sig och försökte inte att tänka på den tjockäcklige Moby, den feta äckliga före detta mannen i hennes liv, när hon passerade poolen på väg ned mot stranden. Tankarna kom naturligtvis tillbaka och hon önskade att de skulle försvinna och att hon någon gång skulle få ro i sin själ och fortsätta att leva sitt nya liv som hon ibland och mer ofta lyckades komma fram till. Själv var hon förvånad att hon hade börjat leva det liv hon levde. Efter brytningen med Moby och den allt mer intensiva och kärvänliga kontakten med sin dotter så kände hon sig mycket friare. Det som var mest förvånande var att hon kunde vara så öppen och mottaglig till nya upplevelser. Så nedryckt som hon hade varit under sin barndom, ungdom och i sitt äktenskap med Moby så borde hon inte ha den erfarenheter som skulle kunna ge henne den självkänsla att umgås med alla nya människor. Hon var själv lite eller mycket förvånad över sin reaktion. Var det verkligen hon själv eller var det bara en fasad? Inbillade hon sig att hon blivit säkrare, mer öppen eller var det något som hon försökte spela inför andra människor? Hon visste egentligen inte själv. Ta det med den brunbrände som exempel. Hon märkte ju själv att hon blev mer och mer intresserad av honom men ändå så vågade hon inte ta kontakt, kanske hade det varit enklare att kontakta honom vid vilket tillfälle som helst, men bara för att hon kände något speciellt, vad kunde hon inte förklara, bara därför var hon så osäker. Var det för att hon var rädd för att misslyckas? Hela tiden efter brytningen med Moby hade hon bara levt, bara levt ett vanligt liv, men ändå inte levt. Hon kände det så egentligen, hon visste inte hur livet var, hur livet skulle bli. Hon hade inga speciella planer eller mål och så började hon ibland att fundera vad var meningen med livet. När hon var gift med Moby så hade hon en uppgift här i livet även om hon ogillade det. Hon var en ständig passopp till honom. Hon var glad över att hon med dotterns hjälp lyckats lämna honom, men ibland kändes livet så tomt och innehållslöst.

Nej, nu fick hon sluta att tänka på dåtiden. Livet med tjockäcklet var över och förbi och den lyckliga men olyckliga tiden efter skilsmässan var också förbi. Nu börjar hennes nya liv. Dotterns beslut om att bryta med sin far, lyckan av att återförenas med henne och beslutet att följa med till Zanzibar. Allt detta var starten på det nya livet. –”Bryt med dina gamla tankar och värderingar. Glöm allt, lev i nuet” sa hon svagt för sig själv och hon märkte faktiskt att hon även log lite för sig själv. Hon ville få tillbaka de tankar och den känsla som hon hade haft hela förmiddagen igår.

 Passera poolen och glöm detta med ”äckel-Moby”. Tänk att det gick lättare denna gång. Har mitt nya liv börjat nu? På väg ned mot stranden så såg hon att en servitris höll på att duka till frukost på det bord där den brunbrände satt och skrev igår eftermiddag. Undrar om han får sin frukost på sin altan? Själv tyckte hon väl att frukosten var helt acceptabel upp i restaurangen. Nu förbannade hon sig själv igen. Hon hade ju igår kväll bestämt sig för att leva sitt liv och att leva det nu och i nuet och inte efter några märkliga drömmar och önskemål. Glöm en brunbränd man som sitter med sitt korsord eller vad det är, där borta i ena kanten av vår underbara strandplatå dit inga andra får komma. När hon kom ned till stranden så upptäckte hon att de pratglada unga flickorna som nog var från Norden redan hade ockuperat flera solstolar eller solsängar mitt framför strandbaren som igår och ett par ganska gamla eller i alla fall äldre hade tagit solstolar nära grinden där hon hade legat igår. Den solbrände fanns inte på stranden, men han kanske inte hade ätit frukost ännu, men kanske han har sin favoritplats där nere i hörnet, där han låg igår. ”Jag tror att jag lägger mig här, någonstans mittemellan, någonstans ingenstans” sa hon tyst för sig själv och åter förvånades hon av att hon småpratade med sig själv. Varför? Varför hade hon börjat med det? Hon funderade och trodde ibland att det tillhörde något av hennes nya liv, något med att hon hade blivit lite av sig själv, lite av det nya liv som hon hade börjat leva eller hoppades att hon hade börjat leva. Hon flyttade ändå den utvalda solstolen eller solsängen lite närmare den skugga som träden gav och hämtade en liten pall eller bord som hon såg att andra hade vid sin sida. Här kunde man ha sin beställda öl eller sin enkla lunch som hon hade sett att man kunde beställa här nere vid strandbaden. Idag skulle hon inte gå upp till restaurangen eller ”matsalen” för att äta lunch. Hon skulle göra som flera andra, ta sin lunch vid solstolen. Nu hade hennes nya liv börjat. Men hade inte hon sagt det till sig själv många gånger tidigare. Både i morse, igår och till och med när hon hade bestämt sig för att följa med och fira sin dotters bröllop. Tänk att hennes egen dotter hade gift sig med en mörkhyad man med sin släkt här på Zanzibar. Hon hade tidigare för sig själv lovat att det i fortsättningen inte skulle finnas några ”förbannade niggers”.

Hon beslutade sig för att börja dagen med att bara sola. Badet i Indiska Oceanen både lockade och skrämde henne. Hon hade ju aldrig badat i det stora havet och hon hade inte ens varit vid ett hav. ”Jag har dagen på mig och jag ska bada i havet” sade hon tyst för sig själv och undrade åter varför hon småpratade med någon, lite tyst men ändå som att hon verkligen ville berätta något för någon. Hon lade sig ned, tog av sig sina solglasögon och lade dem på pallen, rättade till madrassen lite och sänkte övre delen av solstolen. Hon tittade sig omkring lite som om hon letade något eller någon men lade sig lite tillbakalutad och drog ned sin solhatt över ansiktet. Efter en stund kändes det som att hon skulle somna där i solstolen. Kunde det vara tidsomställningen eller var hon bara trött? Hon hade ju ändå varit här under flera dagar. Visserligen var det bara andra dagen här uppe men hon hade ju ändå varit här flera dagar om man räknade med de dagar hon hade varit i Stone Town tillsammans med sin lyckliga dotter. Några dagar då mor och dotter verkligen hade fått var mor och dotter. Trots det stundande bröllopet så fick de några dagar tillsammans. De fick verkligen känna av detta att vara mor och dotter men nu var ändå dottern så pass gammal så nu var det mer som kompisar. Visst är det märkligt detta att en mor kan vara både kompis och mor till sin dotter. –”Jag tror inte att det skulle vara samma sak om jag hade haft en son” tänkte Irene när de tillsammans gick på en shoppingrond i Stone Town och köpte semesterkläder till mamma eller ”kompisen” nu när hon skulle förlänga vistelsen på Zanzibar med många härliga dagar på en resort, innan hon skulle återvända till vardagen hemma i Texas. Den grå vardagen som en ensamstående frånskild kvinna i övre medelåldern.

Om hon hade somnat till eller inte kommer hon inte ihåg men ett lite tassande ljud fick henne att vakna till. När hon kikade upp under den neddragna solhatten så kunde hon åter se de brunbrända benen passera vid hennes vänstra sida. –”Jaha, nu kommer han”, tänkte hon men samtidigt bestämde hon sig för att inte bry sig. Hon hade bestämt sig för att nu började hennes liv och hon skulle inte vara beroende av någon annan människa, hon skulle börja sitt nya liv och hon skulle börja det nu. Hon skulle vara självständig och fri. Men hur det ändå var så lyfte hon lite på sin solhatt och såg att han gick till den solstol han hade haft igår. Han var rätt bra solbränd och kanske var det så att alla på stranden visste att det var hans plats där i hörnet och den tog man inte ostraffad, i alla fall inte om man hade varit på stranden några dagar. –” Hell, Heaven’s Hell”, tänkte hon ”Now I’m there again. I would not bother him”. Hon drog ned solhatten igen och försökte koncentrera sig på något annat, men vad blev det? Hon försökte och försökte men det blev så att hon inte kunde koncentrera sig på någonting. Hon tog av sig solhatten, reste sig upp och bestämde sig för att nu skulle det komma ett premiärdopp i Indiska Oceanen. Hon slängde åter en blick på den solbrände och innan hon gick ned mot grinden vid trappan mot stranden och så tog hon åter på sig sin solhatt. När hon kom ned till stranden så undrade hon först varför han hade med sig sin solhatt. Hon hade ju bestämt sig för att bada och inte kunde man väl ha en solhatt på sig om man skulle bada i indiska Oceanen, eller? Hon hade aldrig gjort det, badat alltså, och inte hade hon haft någon solhatt heller. Vad var det med henne? Vad var det hon höll på med? Kunde hon inte kontrollera sina handlingar eller sina känslor? Varför är hon så virrig och okoncentrerad? Vad håller hon på med? Tankarna bara far hit och dit, ibland tror hon att hon har hittat till sitt nya liv och så tänker hon ändå och minns så mycket av det tråkiga och enformiga liv hon levde tidigare. Kunde hon bestämma sig? Hon började inse att hon var lite virrig, hennes tankar for kring i hennes huvud hela tiden.

 ”Lugna ner dig lite” sa hon åter tyst till sig själv när hon gick nedför trappan till stranden ”allt kommer att ordna sig, allt blir bra igen snart”. Hon bestämde sig för att skjuta lite på badandet och ta en promenad utmed stranden. ”Jag vill ha den underbara känsla jag hade i kroppen och själen igår förmiddag”. Samtidigt som hon mumlade det för sig själv så funderade hon om det var så att hon ändå hade lyckats vända sig bort från det gamla och känna sig fri igen, fri från allt och började bli oberoende av andra och vad andra tänkt och tyckte om henne. Men nu hade något annat kommit i hennes mentala väg. Var det så att hennes nya oro och ett krypande i kroppen inte berodde på vad hon kände och trodde att andra människor skulle tycka och tänka om henne? Allt hade ju varit så bra innan, innan hon spanade bort mot andra änden av strandplatån. Hon hade varit fri och lycklig, kanske man skulle kunna säga nylycklig. Det började redan när hon bestämde sig för att följa med sin dotter till Zanzibar och bröllopet, tiden innan och de underbara dagarna i Stone Town och första dagen här uppe? Hon stannade till och samtidigt som hon funderade på varför det kom några kor vandrande här på stranden och att en massa barn sprang runt, tjoade och stojade kring djuren som bara lugna vandrade vidare. Vad gjorde de här? Fanns något att äta här på stranden eller tänkte de ta ett bad? Samtidigt funderade hon på om det var den brunbrände som ändå var orsaken till hennes virrighet och oro. Hon hade varit så ledig i själen, hon hade varit så glad och lycklig och hon hade en längre tid känt sig helt fri. Förmiddagen igår var hennes första här på denna anläggning, hon hade förberett sig på många underbara dagar på denna paradisö, tänk att vara här, tänk att detta är livet. Min dotter är nygift och lycklig, jag är här och här nu och allt kommer att bli bra. Först såg hon att han satt i sin solstol där längst bort på platån och det var väl inget konstigt med det, precis som vilken turist som helst, men vad var det med honom? Hon kände inte honom men ändå så tyckte hon att hon kände honom eller kanske var det så att hon önskade att hon kände honom. Plötsligt stod hon bara där på stranden och tittade långt bort, långt bort mot ingenting och hon insåg att det nog var hans närvaro som hade fått henne att bli orolig och kanske lite virrig. Hade hon fått några konstiga känslor som hon inte kunde kontrollera? Vad var det som gjorde att hon så många gånger de senaste två dagarna tänkt så mycket på den olyckliga tiden med Moby och fått så många virriga tankar och känslor? ”Vad är det med mig” mumlade hon tyst för sig själv igen. Samtidigt småskrattade hon lite för sig själv och fortsatte att gå utmed den underbara stranden. ”Varför har jag börjat att småprata med mig själv” tänkte hon. Är det för att jag har något att berätta för någon men just nu har jag ingen som lyssnar? Det var inte så högt vatten och hon gick bara lite nere i vattnet när hon passerade en klippa som sträckte sig ut över havet och det var första kontakten med Indiska Oceanen och faktiskt första gången i sitt liv som hon badade eller i alla fall var i kontakt med något hav. När hon fortsatte vidare på stranden så såg hon att det var många mörkhyade, ganska långa pojkar som gick omkring på stranden, klädda i långa skynken, plastsandaler, en stav i handen och massor av smycket kring hals och armar. Vad lustiga de ser ut tänkte hon för sig själv.

Välkommen.

Chauffören var inte det mista orolig eller irriterad över att han hade fått vänta så länge på mig, han stod där med min namnskylt, men jag skämdes faktiskt, det var inte mitt fel att de som hämtade bagaget samlade ihop det från flera flyg. Jag ursäktade mig men han brydde sig inte så mycket. Antagligen var han van vid att det brukade vara så här men för mig var det främmande.

Jag satt i bilen och kom plötsligt på att jag inte hade några lokala pengar och frågade min chaufför om han kunde ta mig till en bankomat eller liknande. Jag hade bara US dollar men behövde säkert även lokala pengar. Visst kunde han ordna det och efter besöket i den märkliga bankomaten så kände jag mig väldigt rik. Jag visst inte hur mycket jag borde ta ut och ska sanningen fram så hade jag inte riktigt kollat prisbilden, men det var lika bra att gardera sig. Om jag tog ut för mycket eller om det var något annat minns jag inte men det var tusan vad många sedlar jag fick. Var jag en rik man eller var kursen sådan, men antagligen hade jag tagit ut för mycket. I alla fall om man tänker på hur många sedlar som jag fick.

Resan upp mot Zanzibars norra spets gick snabbt trots att den tog cirka en timme men det fanns så mycket intressant att se och även att följa den mycket intensiva och märkliga trafiken. Vi i Sverige gnyr och klagar, gormar och skäller på våra medtrafikanter som inte direkt gör som man ska eller som inte gör som du anser vara rätt men tydligen gäller det samma sak här som på vandringen uppför Kilimanjaro, ”Hakuna Matata”, alltså ”Don’t worry, Be happy”. Varför kan vi inte leva så i Sverige?

Under resan norrut så försökte jag först njuta av naturen och bebyggelsen men jag kände mig lite trött och somnade till några gånger. Någon lugn sömn blev det inte för trafiken var ganska intensiv och färden blev väldig ryckig och chaufförens kommentarer höll mig vaken. Väl framme vid orten där min resort låg så undrade jag först var vad det jag hade kommit. Vad var det för anläggning jag hade bokat där jag skulle bo och njuta av min seger över att ha klarat av att bestiga Kilimanjaro. Vi irrade rund bland en massa mystiska kvarter som nästan likande en slum eller ett getto. Trångt, smutsigt och väldig skräpigt. Äntligen så stannade vi till framför en port, chauffören gick och talade med en vakt och snart var vi innanför grinden. Chauffören fick sin dricks, hur mycket vet jag inte men han tjurade inte. Vilken skillnad. Utanför verkade det vara slum eller getto men här kom det fram fina välskötta hus, reception, restaurang, pool och mycket annat. Vilken klasskillnad, men det var väl det man betalade för. Vad som förvånade mig var att det kunde finnas en sådan fin och välskött anläggning mitt bland detta som verkade så fattigt och slumliknande. Tänk bara att en mur och en grind skiljde dessa två världar från varandra.

Vakten tog min väska och drog den förbi hotelldelen, poolen och en massa andra hus och fram mot en öppen plats där det fanns två paviljonger eller dubbelhus och lämnad min väska utanför en våning, öppnad för mig och bjöd in mig till ett underbart rum, stort med mycket utrymme, en enorm dubbelsäng, skrivbord, soffgrupp och ett fint badrum och toalett. Gav mig nyckeln och fick naturligtvis sin dricks. Hur mycket vet jag inte, jag hade inte hunnit kollat den lokala valutan. Diskret som han var så visade han ingen min, jag visste inte om han hade fått tillräckligt eller väldigt mycket. Hoppas bara att han var nöjd. Jag satte mig direkt i en av de sköna fåtöljerna på min egen lilla altan och tänkte att nu ska jag börja med att inte göra någonting.

Efter en stund kom Elisabeth, hon som tillsammans med sin man drev denna resort, men jag förstod senare att det egentligen var hon som var den som bestämde allt och alla visste det. När jag senare blev mer bekant med personalen så var de mycket nöjda och hon var mycket omtyckt och respekterad. Hon hade en pondus som hon inte visade men den syntes ändå och trots detta så var hon mycket trevlig och social. –– ”Hi, I’m Elisabeth, the manager. Please, call me Elisabeth. Welcome. You are Mr Lars?”

-” Hello, welcome Lars. We have been waiting for you and you have, according to wishes, received this bungalow. Hope you will like it. Right now, we have a little problem with the AC plant in your part but there will be a man who will arrange it. Feel free to go down to the beach bar, order a glass of wine or a drink and say that Elisabeth asked you. We will arrange this. Welcome”.

Från strandbaren såg jag att det kom en tekniker och att han och Elisabeth mekade och fixade med både det ena och det andra men jag var ändå ganska nöjd med tillvaron. Det började skymma och jag hade fortfarande inte fått klartecken på att flytta in men den alltid vänliga Elisabeth kom och beklagade sig och erbjöd mig att jag kunde beställa mat och dryck därtill och meddelade personalen att allt skulle gå på hennes kostnad. Låt honom få både mat och dryck. Tja, vad gjorde det mig, det mörknade ganska fort och man började se en underbar solnedgång, min beställda mat kom, jag fick ett glas vin och faktiskt två men det kändes ändå konstigt att sitta där nere vid stranden, varmt och skönt och se en underbar solnedgång över Indiska Oceanen och samtidigt sitta där med mina kängor, vandringsbyxor och mycket av de kläder som jag hade haft med mig upp på Kilimanjaro, allt bara för att jag skulle hålla nere vikten på mitt bagage. Först tog jag av mig mina kängor och mina dubbla strumpor och efter en stund så vandrade jag upp mot mitt rum barfota för att byta kläder. Hantverkarna, de hade nu blivit två, fanns kvar men var nog färdiga och jag lyckades byta kläder och återvände sedan mot strandbaren igen mindre klädd och mycket nöjd. Elisabeths erbjudande stod kvar så efter middagen så beställde jag både kaffe och en god cognac och satte mig att njuta av den sista stunden som var kvar innan solen skulle dyka ned i Indiska Oceanen. Jag hade klarat Kilimanjaro och nu väntade en lång extra semester på Zanzibar. När solen hade gått ned så tänkte jag att jag får försöka utnyttja Elisabeths erbjudande en gång till och beställde en speciell drink från baren. Vad den hette kommer jag inte ihåg, men personalen rekommenderade den helt med Elisabeths godkännande. Här kände jag mig verkligen välkommen. Senare återvände jag till mitt rum eller egentligen till min egen lilla bungalow. Nja, egen var den inte, det var ett parhus, men det såg ut att passa perfekt, det här skulle bli mitt hem för en tid framöver. Nu skulle jag fira att jag lyckades besegra Kilimanjaro, Afrikas högsta berg och världens största vulkan. Nu började mitt nya liv, ett liv utan min hustru Christina som hade förlorat striden mot sin cancer.

Vi hade rest mycket, min hustru och jag. Både vanliga charterresor och andra speciella resor, vandringsresor, resor till storstäder, öluffat i Sydostasien och flera gånger i Grekland så det här med att bo på fina hotell och sjaskigt ruckel var inget främmande. När vi öluffat så hade vi även sovit under bar himmel någon natt eller uppe på däck på en nattbåt. Då sparade vi ju kostnaden för en övernattning. Detta var verkligen lyxigt. Jag bodde i ena delen av en dubbelbungalow eller vad man skulle kunna kalla det. Ett verkligt fint rum med en stor säng som egentligen var avsedd för två och med tropiknät som verkligen hängde elegant och inte som det gjorde i Moshi nedanför Kilimanjaro. Det mesta kändes som riktig lyx, här skulle jag trivas. Jag hade en egen privat altan med två sköna fåtöljer, ett matbord och två stolar och första morgonen så hörde jag att det klirrade lite med porslin och annat och när jag kom ut så såg jag att det var dukat för frukost och där låg även ett litet block och en penna. Det var bara att kryssa för vad man önskade till frukost, gå in och göra sin morgontoalett och när man sedan åter kom ut på altanen så var hela frukosten uppdukad. Här kommer jag att trivas. Christina brukade köra med solskyddsfaktor över trettio de första två dagarna men jag brukar nöja med mig bara en dag utom på näsan och axlarna, för det mesta brukade det gå bra och jag brukade bli ganska brun redan efter några dagar medan många hade det svårt med brännskador och blåsor. Det svåraste nu denna gång var hur jag skulle lyckas med att smörja mig med sololja på mitten av ryggen. Jag hade inte någon som kunde hjälpa mig med det.

Jaså, därför.

Det blev inget dopp i Indiska Oceanen. Hon kunde egentligen inte förklara varför, hon hade bara gått och plaskat med fötterna bland de små vågorna som sakta slog mot stranden. –”Varför badar jag inte?” småpratade hon igen med sig själv. –”Varför småpratar jag tyst med mig själv?”. Hon kände sig själv lite virrig och vimsig och hade verkligen svårt att bestämma sig. När hon tänkte efter så var hon inte lite virrig och vimsig, hon var mycket virrig och vimsig, vad är det med henne? Vad är det som far runt i hennes huvud? Ofta kommer tankar och minnen från tiden med Moby, tankar och minnen som hon inte ville ha utan glömma. Sista tiden innan de åkte till Zanzibar så kände hon att livet började bli bättre och enklare och det kunde gå dagar eller veckor utan en tanke på Moby och hennes hemska liv med honom. Nere i Stone Town med dottern hade hon inte heller dessa tankar, men nu hade de börjat igen. Varför?

Nej, jag badar senare, tänkte hon. –”Undrar om den där brunbrände sitter på sin plats” sa hon tyst och just då stannade hon till, vände blicken ut mot havet och insåg vad hon hade sagt tyst för sig själv. –”Vad är det med honom?” Är det för att jag så ofta tänker på honom som jag känner mig så virrig och tankspridd, är det därför som jag ofta kommer tillbaka med tankarna till mitt förra liv?       ”Hello hey, Irene, forget this now” sa hon högt för sig själv denna gång och sparkade kraftigt i vattnet och var nära att kasta sig i havet. Hon började faktiskt att småspringa lite i vattenbrynet och skrattade och kollade ivrigt runt på övriga som gick på stranden. När hon hade småsprungit en stund i vattenbrynet och plaskat runt som ett stort barn så stannade hon till igen. Var hon fortfarande vimsig eller var hon glad som ett litet barn? Varför sprang hon och varför skrattade hon?

När hon sansat sig något så skämdes hon lite inför sig själv och förstod varför hon hade småsprungit. Hon kände sig nästan som en tonåring trots att hon var i övre medelåldern, hon sprang för att hon ville tillbaka till strandplatån för att kolla om en brunbrände satt i sin solstol. Hon hade bestämt sig, nästan i alla fall, hon skulle försöka få kontakt med honom. Han var ensam och hon var ensam och det kunde antagligen bli bra eller så slutade det i kaos och förnedring. Hon visste inte vilken människa han är eller hur han skulle reagera, men hon måste chansa, så tokigt kan det väl ändå inte gå. –”Men han kanske föredrar att vara ensam?” sa hon lite fnissande för sig själv och tänkte samtidigt att det är nog därför som hon har börjat att prata lite tyst för sig själv. Hon vill så gärna berätta något för någon men hon har ingen som lyssnar. Just nu skulle hon vilja prata förtroligt med sin dotter och få några goda råd, men inser att det inte går. –”Nu ska jag bara våga” men samtidigt så undrade hon varför. Han kanske inte vill och det kanske bara blir på tok alltihop. Kanske ska jag vänta någon dag eller helt låta bli, jag har ju bestämt mig för att leva ett nytt fritt liv, varför ska jag kontakta honom? –”Nej, nu blir jag så där vimsig och virrig igen”. Men varför vänta, han kanske har åkt hem i morgon?

När hon kom tillbaka så hade den brunbrände köp sig en öl som han hade på den lilla pallen bredvid solstolen. Hon gick och satte sig i sin solstol och undrade lite varför hon inte fortsatte och tog kontakt med honom och presenterade sig, så som hon hade bestämt nere vid stranden. Men man kan väl inte bara komma så där direkt från stranden, gå fram till en helt främmande människa och presentera sig, det går väl bara inte. Nu insåg hon att hon nog bara hade fantiserat i vattenbrynet, så gör man bara inte. Undrar varifrån han kommer, tänkte hon, samtidigt som hon ändrade solstolen till en solsäng, lade sig ned och eftersom hon var lite sur på sig själv men ändå småskrattade så tog hon och drog ned solhatten över ansiktet. Direkt så fick hon en tanke som for runt i henne. Tänk om jag hade haft min solstol bredvid hans solstol, då kunde jag sträcka ut min hand mot honom. –”Nämen, vad är det jag tänker” mumlade hon lite försiktigt, vem tror du att du är, du har ju inte ens vågat presentera dig för honom. Man kan ju inte bara gå fram till en främmande person och bara presentera sig, så gör man bara inte, eller gör man? Hon bestämde sig för att hon måste sola sig lite på sidan annars blir solbrännan lite konstig. Hon vände sig och låg på den vänstra sidan, puffade ihop badhandduken till en liten kudde och visste inte riktigt hur hon skulle ha solhatten när hon låg på sidan, det fick bli lite så där på en höft. När hon hade legat så en stund så kunde hon inte undvika att le och småskratta lite inom sig. Hon var nog den enda personen på hela Zanzibar som låg och solade på sidan. Var det så viktigt att få solbränna där, var det verkligen så viktigt att över huvud taget få en fin solbränna? Hon skulle väl säkert gå omkring med täckande kläder när hon kommer hem till Texas igen. Var det verkligen så viktigt att sola höger sidan, tänkte hon medan hon hela tiden kunde kolla vad den solbrände mannan gjorde. Hon kom på sig själv att det inte var solbrännan på höger sidan som fick henne att ligga så. Hur länge hon låg så kommer hon inte ihåg men hon noterade att den solbrände mannen hade sett henne och faktiskt tittat på henne några gånger. Nu känner jag mig lite löjlig, jag ligger och tittar på honom hela tiden, tänkte hon, så kan man väl inte göra, men hon förmådde sig inte att vända sig på rygg. –”Nu känner jag mig verkligen lite löjlig, vad gör jag nu?”

Den solbrände mannen halvlåg i sin solstol och löste Sudoku och tog ibland någon klunk ur sin öl. Varje gång han sträckte sig efter sin öl så såg han att lite längre bort låg en kvinna och tittade på honom hela tiden. Tittar hon på mig, tänkte han, eller vad gör hon? Han tittade lite försiktigt tillbaka och upptäckte att varje gång han tittade så blundade hon. Var det precis som strutsen som stoppar ned huvudet i sanden, då syns den inte? Inget att bry sig om, tänkte han men samtidigt så konstaterade han att hon såg faktiskt riktigt fräsch ut, kanske lite för ung för mig, en välbehållen kropp för sin ålder. Undrar hur gammal hon är? En sak kunde man i alla fall konstatera, hon hade ingen vacker solhatt.

Altanen

Irene hade nu vänt sig och dragit upp ryggen på solsängen så att det blev en solstol och försökte läsa något. Hon läste och hon läste och hon försökte koncentrera sig men det blev bara så att hon flera gånger fick börja om ett kapitel eller en sida. Hon såg att den solbrände mannen gick förbi hennes solstol och fram till strandbaren och beställde något. Antagligen något lite att äta som lunch och han tittade faktiskt på henne både när han passerade till och från baren. ”Har han upptäckt mig”, tänkte Irene, men insåg att det kanske var önskedrömmar. Varje person som passerade henne skulle säkert kasta en blick på henne och på andra människor, han hade säkert inte upptäckt henne. Vilka önskedrömmar hon hade. Det dröjde ganska länge innan hans mat kom och han hade beställt någon slags sandwich och en ny öl och plötsligt insåg Irene att hon kanske också skulle ha något, kanske en sandwich och en öl? Det är klart att hon ska ha det, men hon skulle ha ett stort glas vin till sin sandwich fast hon egentligen mest gillar öl. Kanske ska jag beställa en hel flaska, det är ju ändå indirekt Moby som får betala, men blev lite irriterad på sig själv igen. Nu kom detta med den stora äckelmannen tillbaka igen. Nej det fick bli ett glas vin, vad skulle de andra tänka om det sitter en medelålders dam på stranden och häver i sig en hel flaska vin? Men man behöver ju inte ta hela flaskan, nej, det får bli ett glas eller ska jag ändå ta en öl? Passar det egentligen, undrade hon stilla för sig själv, men hon beställde det och sedan insåg hon varför hon hellre ville ha vin. Om hon drack ett glas vin eller två så kanske hon skulle kunna ta mod till sig att presentera sig för den brunbrände mannen. –”Undra varifrån han kommer, han är säkert en Europé i alla fall” småpratade hon med sig själv när hon kom tillbaka till sin solstol. Jaha, nu pratar jag med mig själv igen, tänkte hon. Jag måste berätta något för någon. Hon fick äntligen sin sandwich och satt i konstig ställning på solstolen och åt med tallriken på den låga pallen. Okey, mysigt kanske, men inte speciellt bekvämt. Vinet gick till maten och sedan beställde hon ett glas till.

Nu kunde hon sitta som alla andra, sola lite och sträcka sig efter sitt vinglas. Två saker kom hon att tänka på och tyvärr så var den första något som påminde henne om tiden med Moby. Här sitter hon på en strand mitt på dagen och smuttar lite på ett vinglas, det skulle aldrig ha fungerat tillsammans med Moby. Ofta så var det hon som skulle servera honom öl och whiskey, de få gånger hon fick möjlighet att dricka något var när de var bjudna till några vänner eller grannar. Då kunde hon få sitta i lugn och ro vid middagen men nästan varje gång så blev detta tjockäckel så vidrigt full och otrevlig att hon fick ta hand om honom och när hon försökte detta så kunde det hända att hon fick stryk och inte skulle bry sig. Aldrig någonsin var det någon av de andra karlarna som tog hennes parti och det verkade inte som om någon av damerna vågade heller. Varför kunde hon inte glömma allt detta med Moby, varför kom det över henne så ofta? Hon ville ju börja eller fortsätta sitt nya liv. Ibland tänkte hon bara lite på Moby och var glad över att hon lyckats lämna honom men ibland så blev tankar och minnen så stora och starka att hon mådde väldigt dåligt. Det andra hon funderade på och som hon snart började bli lite irriterad på sig själv för var något brunbränt. Igår hade hon bestämt sig för att inte bry sig om den solbrände mannen, hon skulle vara fri och leva sitt nya liv, men vad var det med just denna man? Det fanns ju flera män på stranden, men det var klart, han satt ju där ensam och jag är också ensam. Varför har jag beställt ett nytt glas vin? Tror du att du ska bli starkare, modigare och mer oblyg bara för det? Tankarna for i hennes huvud och plötsligt såg hon den brunbrände mannen passera och fortsatte ned till stranden. Skulle hon också bara råka gå till stranden just då? Javisst, tänkte hon direkt, men ångrade sig, sträckte sig efter sitt vinglas och ångrade sig igen. –”Varför tar jag inte chansen? Det är faktiskt rätt så gott med vin i alla fall, är det så i mitt nya liv?”

Två glas vin i värmen på stranden i Zanzibar blev lite för mycket för Irene. Inte för att hon blev för berusad och påverkad, men eftersom hon inte vågade följa med eller följa efter den brunbrände så försökte hon att läsa lite, men det resulterade bara i att hon somnade och boken föll ur hennes händer. Hon vaknade med ett ryck och konstaterade att boken låg i sanden och med sand mellan sidorna och så svor hon över det men nästan direkt så kollade hon om den brunbrände hade kommit tillbaka. Hon visste inte hur länge hon hade sovit, ruskade lite på huvudet och den första tanken kom, ”ska jag bada?”, men insåg att hade hon inte gjort det tidigare så behövde hon inte göra det nu. Detta var andra dagen och hon hade bara plaskat lite med fötterna i Indiska Oceanen. Hon hade lovat sin dotter att hon verkligen skulle leva livets glada dagar och bada ofta och riktigt frossa i härligheter, nu när hon skulle förlänga sin semester med flera dagar på norra Zanzibar. Nu har det gått två dagar och hon har inte badat ännu. Nåja, dagen är inte slut ännu, tänkte hon, du kan fortsätta att sola eller kanske ta en promenad utmed stranden. Jag kanske möter honom och då är det ju mycket enklare om vi kommer gående mot varandra, han har ju sett mig och kanske känner igen mig. Hon gick ganska långt och såg flera som hade fin solbränna men hon såg inte honom. Resorten låg väldigt långt norrut och man vandrade helst söderut, norrut var det bara fiskebåtar och fiskarbostäder på stranden. Flera solbrända men inte den solbrände. Nu pratade hon för sig själv igen –”Nä, jag går tillbaka till hotellet och sedan tar jag kanske en liten matbit vid stranden ikväll”. När hon kom tillbaka så fanns fortfarande inte den brunbrände vid sin solstol. Hon plockade ihop sina saker och tänkte gå upp till hotellet för att duscha och göra sig i ordning för kvällens måltid.

När hon gick hem så såg hon att den brunbrände satt där igen och skrev vid sin dator som han gjorde igår kväll eller eftermiddag. Hon tittade på honom och han verkade riktigt koncentrerad men så tittade han upp, såg på henne och nickade tyst igenkännande och faktiskt vinkade han också. ”Han vinkade lite försiktigt till mig” tänkte hon och höll på att tappa sin badhandduk, ja hon tappade faktiskt den. Böjde sig ned och tappade då sin bok. Varför hon inte hade boken i väskan visste hon inte men nu låg den där på plattorna. Hon plockade upp den, tittade på den brunbrände, log och ursäktade sig lite. ” Shit happens, I’m a bit sloppy sometimes”. De tittade på varandra och båda smålog eller skrattade lite. Hon ursäktade sig, plockade upp sin bok och tryckte ned den och badhandduken i sin stora väska, rättade till sjalen över axlarna, nickade mot den brunbrände och började gå upp mot hotellet. Han nickade tillbaka. Innan han fortsatte att skriva så tänkte han ”Hon ser ju riktigt bra ut, undrar hur gammal hon är, säkert äldre än vad hon ser ut i kroppen. Men varför har hon en så ful solhatt”

Vad det var som hände kan Irene inte förklara. Hon började gå upp mot hotellet men redan efter några steg så vände hon och steg upp på den brunbrändes altan. Samtidigt som hon gjorde det så undrade hon vad hon hade gjort och hur hon skulle fortsätta. Hon hade ingen plan, allt hade bara kommit som en blixt och de få sekunder som det tog att ta stegen upp på altanen och fram mot den brunbrände hann hon fundera mycket. ”Vad har jag gjort? Vad ska jag göra nu? Vad tänker han? Varför gjorde jag detta?” Hon hann också ångra sin impulsiva handling, nej jag vill inte detta men samtidigt så ville hon och det var ju detta hon hade funderat på under dessa två dagar. Hon såg på honom när han tittade upp från sin dator och han log faktiskt. Han satt fortfarande i sina badbyxor, med bar överkropp och att han var gråhårig visste hon sedan stranden men just då så såg hon något annat också. Visst hade hon märkt att han hade en vit mustasch, men nu såg hon att han var en kopia av hennes gamla morfar, hennes älskade gamla morfar. Varför hade hon inte sett det tidigare? Den stora skillnaden var att hennes morfar alltid bar en stor gammal cowboyhatt, en riktigt gammal sliten och lite solkig och denne brunbrände man bar en gammal solkig och fläckig keps, som säkert hade varit svart någon gång, men nu var den grådaskig och verkligen gammal och faktiskt riktigt ful. Tänk, även om det är en keps så liknar den gamle käre morfars cowboyhatt.

” Hi my name is Irene” sa hon och satte sig i en av de två fåtöljer som fanns på hans altan. Hon frågade inte ens utan hon bara satte sig där och la sin stora väska i knät. De få sekunder det tog för henne att sjunka ned i fåtöljen hann hon tänka mycket. ”Vad gör jag här? Varför gjorde jag detta? Vad ska han tänka? Nej, mamma, nej morfar, jag vill gå upp till mitt hotellrum. Hur ska jag klara detta?”

” Hi, my name is Irene. I saw you on the beach today and I wonder what it is you write on your computer?” Bara hon hade sagt detta så insåg hon vilken konstig fråga hon sagt. Hon hade ju sett honom igår också och varför började hon med att fråga vad han skriver på sin dator. Det har väl inte hon något att göra med. Hon insåg genast att detta verkligen var en sådan naiv fråga som en försiktig tonårstjej skulle kunna säga till en kille som hon ville ”fråga chans på”. Hade hon redan gjort bort sig?

” Hi, my name is Lars. My name is Lars Gunnar, but everyone here calls me Mr. Lars and I have accepted that. All staff call me Papa Lars, maybe because they think I’m old”. Han blev lite förvånad över att hon bara kom in direkt och satte sig i en av hans fåtöljer här på altanen, men det var väl trevligt. Han hade sett henne tidigare, jag tror att hon kom igår eller bara för någon dag sedan tänkte han. Han hade sett henne där i solstolen eller när hon gick på strandplatån och beställde något från baren. Och det var ju hon som låg och tittade på honom så länge och blundade varje gång han tittade på henne. Han hade faktiskt beundrat henne lite på avstånd. Inte för att han hade några andra planer och hade inte ens haft någon tanke på att bli bekant med henne, men för sin ålder så hade hon en välbehållen kropp hade han märkt, faktiskt väldigt välbehållen. En kropp som en kvinna kring max de fyrtio men antagligen var hon säkert runt de sextio. Plötsligt kom han på sig själv, varför tänkte han så? Varför tänkte han på hur hon ser ut och varför hon var så välbehållen för sin ålder? Varför kunde han inte bara tänka på att det var en kvinna som satte sig i hans fåtölj och undrade vad han skriver på sin dator, varför? Men hon hade faktiskt en ganska fin och välbehållen kropp. Den kvinnan hade nog haft ett bra liv under sin levnad. Välbevarad och i sin bästa ålder.

Nervositet

Irene hade ställt en fråga om vad han skrev på sin dator men hon inväntade inte svaret. Antagligen av nervositet så började hon att prata om hur underbart det var på denna resort, vilken underbar ö Zanzibar är och åter igen denna underbara resort. Papa Lars fick väl ibland in någon liten kommentar men det var hon som pratade hela tiden. Hon berättade att hon kom från Texas i ”the States” och att hon varit nere i Stone Town och gift bort sin dotter och hur underbart det var. Det lät ungefär som att hon ägde hela världen och detta med att vara på Zanzibar var väl inget speciellt, så världsvan som hon är. Hon nämnde aldrig något om sitt tidigare liv och att hon hade ett simpelt liv som ensamstående och att det var underhållet från hennes exman som bekostade hennes resa hit till Zanzibar. Hon bara pratade på hela tiden. Ibland så undrade hon själv vad hon höll på med. Varför berättade hon så mycket för denna brunbrände man som hon nu visste kom från Sverige som han hade lyckats säga mitt i hennes eviga pratande. Papa Lars lyssnade artigt på vad hon berättade och var lite fundersam hur en sådan kvinna kunde hålla på hela tiden och prata så intensiv och varför berättade hon så mycket om sig själv hela tiden. ”Hon verkar vara lite nervös” tänkte Papa Lars. Irene pratade på hela tiden. Hon satte sin väska på golvet, pratade på och hon tog upp sin väska, plockade lite i den samtidigt som hon pratade, letade något i väskan men fann det inte och hon insåg själv att egentligen så letade hon inte efter någonting och satte ned väskan igen och fortsatte att prata. Hon var verkligen nervös och för att dölja det så fortsatte hon att prata om allt och inget. Hon fick en konstig känsla av att hon skulle vilja ta några bloss på en cigarett fast hon inte hade rökt på riktigt sedan hon var tonåring då man nästan var tvungen att röka för att bli accepterad.

Plötsligt kände hon att hon hade pratat så intensivt och att hon, av nervositet, nästan inte låtit honom prata någon om sig själv och just när hon sa orden som hon funderat länge på så ångrade hon sig –” Hi Lars, would you like us to eat dinner together at the beach tonight” Varför sa hon det? Varför kom denna dumma fråga? Helst ville hon försvinna under jorden. Det var något med denna brunbrände som hon nu visste heter Lars eller Mr. Lars eller ibland Papa Lars, varför ville hon äta middag med honom ikväll? Visst ville hon det, men varför hade hon frågat så där direkt? Hon kände inte igen sig själv. Papa Lars skrynklade ögonbrynen lite och tackade ja, det var väl en bra idé. Samtidigt så funderade han varför han fortfarande tyckte att hon var väldigt välbevarade för sin ålder. Undrar hur gammal hon är egentligen? Varför tänker jag så? Vad vill hon mig? Varför rusade hon in här på min altan, satte sig ned och pratade så intensivt? Vad hade hon för planer? Det känns som om jag har fått veta allt om henne och hon har inte bett mig berätta så mycket om vad jag gör här och vem jag är. Se henne som vilken kvinna som helst. Men varför har hon en så ful solhatt? Hon verkar vara lite nervös, undrar varför?

Irene tog upp sin väska, reste sig och la handen på bordet bredvid hans hand, väldigt nära, nära den hand som fortfarande höll om musen. –” Okay Lars or should I call you Papa Lars, it will be fun and exciting to have dinner together with you at the Beach Bar tonight, I come down at seven to you”. Hon slängde upp väskan på axeln och snubblade nästan på den lilla höjdskillnaden som altanen hade mot plattgången. Hon vände sig om och småskrattade och vinkade faktiskt lite till Papa Lars och fortsatte sedan med lätta steg, nästan hoppande som en nykär tonåring upp mot hotellet. De där som fortfarande satt eller låg där vid poolen brydde hon sig inte om. Hon såg poolen och fick en tanke på hur tjockäcklet Moby brukade uppföra sig men det brydde hon inte om just nu. Samtidigt som hon letade intensivt efter nyckeln till rummet i sin väska så tänkte hon på vad som hade hänt den senaste halvtimmen eller var det längre? Vad hade hon gjort? Hon hade presenterat sig för Papa Lars, hon hade varit väldigt nervös och hon kände nu att hon verkligen hade pratat och pratat nästan hela tiden. Han hade inte fått chansen att säga så mycket. När hon kände att det nästan kokade över och hon höll på att förlora kontrollen och undrade vad hon skulle tala mer om eller hur hon skulle fortsätta så frågade hon om de skulle äta middag tillsammans ikväll. De kände ju inte ens varandra. Tänk, han hade tackat ja direkt. –”Brukar det inte vara mannen som erbjuder sammanträffande till en middag” småpratade hon lite med sig själv medan hon letade så intensivt efter sin nyckel. Hon hade ju låst dörren precis som hon gjort tidigare men var fanns hennes nyckel? På TV hemma i Texas så hade hon sett att de på finare hotell hade som ett kreditkort att öppna med men här på Zanzibar så hade de fortfarande en gammal hederlig nyckel. Men var hade hon sin nyckel? När hon hade tömt ur allt ur sin väska så såg hon att det fanns en liten ficka i väskan med kardborrelås och där fanns hennes nyckel. –”Ja, visst ja” tänkte hon ”där har jag ju haft nyckeln tidigare”. De hade ju köpt denna väska nere i Stone Town, hennes dotter och hon under de underbara dagar de haft där innan bröllopet. Och hon minns nu hur dottern påpekade att detta var bra, nu ska du alltid lägga nyckeln där så att du inte tappar bort den. Inte bara nyckeln utan även andra saker som är viktiga. –”Men Mamma, pass, kreditkort, smycken och annat ska du deponera i receptionen” kommer hon ihåg att dottern hade tjatat om. Ja, just det tänkte hon, var har jag mitt pass och mitt kreditkort? När hon så hade sin nyckel i handen så insåg hon att hon ju tidigare haft den i den lilla extra fickan på insidan. Varför kom hon inte ihåg detta just nu? –”Kan det vara för Papa Lars” tänkte hon och sa sedan tyst för sig själv, ”Think I’ll will eat dinner with Papa Lars tonight ”. Papa Lars, varför kallade hon honom för det? Han heter tydligen Lars Gunnar men några kallar honom för Mr. Lars och personalen vid strandbaren kallar honom för Papa Lars. Hon tyckte faktiskt att det lät lite sött och charmigt med ”Papa Lars” och bestämde sig för att hon skulle fortsätta att kalla honom för det. -”He fits in that name” sa hon för sig själv samtidigt som hon låste upp sitt rum och gick in, – ” It’s sweet”

Mr. Lars satt i sin stol på altanen och funderade vad som egentligen hade hänt. Här hade han suttit som så många eftermiddagar tidigare och skrivit på sin blogg och berättat om sina upplevelser med att bestiga Kilimanjaro. Han skrev det som om det var dagsetapper men nu var han på Zanzibar och skrev om sina upplevelser dag för dag men med nästan tio dagars fördröjning. Det märke ju ändå inte de som följer hans blogg. Helt plötsligt kommer en okänd kvinna in och sätter sig i en av hans fåtöljer och börjar att prata mycket intensivt. Hann hon andas mellan meningarna, tänkte han så här efteråt? Så plötsligt hade hon undrat om de kunde äta middag tillsammans vid stranden och utan att tänka sig för så hade han tackat ja, varför? Han hade sett henne tidigare. Det var hon som hade en så välbehållen kropp trots hennes ålder eller var det tvärtom? Var hon yngre än vad hon såg ut? Varför var han så fixerad av hennes kropp? Var hon välbehållen och gammal eller var hon äldre än vad hon såg ut att vara? Han försökte att fortsätta att skriva men så tittade han upp, tittade ut i ingenting och tänkte att han måste fråga sig själv vad detta egentligen handlade om. Här kommer en kvinna och sätter sig i hans fåtölj, en kvinna som han visserligen har sett tidigare men inte varit bekant med och så kommer hon och sätter sig här, pratar intensivt kanske över en halv timme och vad är det med det? Hon tycker att de ska äta middag tillsammans och han accepterade direkt. ”Varför tänker jag bara hela tiden på hennes välbevarade kropp?” Tänk på henne som vilken kvinna som helst. Fastna inte i en fixering av hennes kropp bara för att hon verkar vara så välbevarad för sin ålder. Vad är det med dig? Tänk på att du kanske är minst tio eller femton år äldre än vad hon är. Undrar hur gammal hon är egentligen? ”Men visst har hon en relativt vacker kropp?” Vad vill hon egentligen? Vacker kropp eller inte, hon har i alla fall en väldigt ful solhatt.

Vad har jag gjort?

När Irene äntligen kom in på sitt rum så slängde hon bara sin väska på sängen satte sig i den lite rangliga fåtöljen. Det är inte världens bästa rum jag har fått, men man får väl det man betalar för, tänkte hon. –”Vad gör det” tänkte hon, jag har inte kommit hit för att bo i ett hotellrum. Jag har kommit hit för att börja mitt nya liv. Visst hade hon redan börjat sitt nya liv när hon äntligen med dotterns hjälp lyckade komma ifrån Moby, men det var nu hon skulle börja det på riktigt. Att bara börja med att acceptera att hennes dotter hade sällskap och till och med senare förlovade sig med en färgad man, en man som hon under sin ungdom hade kallat och skrikit efter som en ” Your damned Negro, Go to Hell Nigger”. Att bara acceptera det tog hon som en seger och att hennes nya liv hade börjat. Det var ju inget fel på dotterns pojkvän. Han såg bra ut, han var trevlig och han var mycket artig och snäll mot sin blivande svärmor. Han var kristen och välutbildad och hade en god utbildning och ett bra jobb men hade ändå planer för att fortbilda sig. Hon och hennes familj, både hemma som barn och som gift med Moby var också kristna, men på ett mycket märkligt sätt. De föraktade den katolska läran, judendomen var en styggelse och så var det dessa djävla ”niggers”. Men hon kände nu, i sitt nya liv, i början av sitt nya liv att det var väl inget fel på mörkhyade. Alla som jobbade nere vid strandbaren och faktiskt alla som jobbade på hotellet, det spelar ingen roll vad de gör, de är snälla, artiga och trevliga. Hur kunde hennes familj, både hennes föräldrar och den vidriga äckliga Moby tycka så illa om mörkhyade människor? Var det av okunnighet eller var det bara för att alla andra i bekantskapskretsen också tyckte så och att det inte fanns några alternativ, katoliker, judar och dessa förbannade ”niggers” var av ondo för denna världen. Vi hade tagit dem till ”staterna” som slavar och det borde de fortsatta att vara. ”De är inte människor, de är djur” sa alltid hennes pappa. ”Look for the hell on the monkeys, they are dark and hairy, and they come from Africa”.

Irene blev nästan lite rädd. Vad var det för värld vi lever i eller för värld jag levde i? Det knakade till i henne fåtölj och hon trodde nästan att den skulle falla isär och att hon skulle hamna på golvet. Hon reste sig upp, tog väskan och tänkte hänga ut sin badhandduk på balkongen för att torka när hon åter igen kom på att hon inte hade någon balkong och inte hade hon någon utsikt mot havet heller. Så stannade hon till. Vad hade hänt denna eftermiddag, vad hade egentligen hänt den sista timmen? Hon hade, nästan utom sin egen kontroll, gått direkt in på den brunbrände mannens altan där han satt vid sin dator och skrev. Hon presenterade sig och sedan undrade hon egentligen vad som hade hänt. Hon började berätta nästan allt om sitt liv. Nej, inte nästan allt om sitt liv, ja faktiskt nästan ingenting om det liv hon hade levt som barn, ungdom och tillsammans med Moby, men ändå så kände hon att hon hade utelämnat sig till en fullständigt främmande människa. Varför gjorde hon det? Nja, på något vis så kände hon att hon ändå kände honom. Hon hade ju sett honom under två dagar. När hon gick från hans bungalow så hade hon bestämt sig för att kalla honom för ”Papa Lars”, det lät så rart och gulligt. ” Why Papa Lars and why sweet and cute, I do not know him” sa hon för sig själv och undrade varför hon fortfarande småpratade för sig själv. Vad var det hon skulle berätta för någon? Hade hon inte berättat alldeles för mycket för en helt främmande människa idag?

-”Vem är han egentligen, Mr Lars?” sa hon åter igen småpratande för sig själv. ”Vem är han egentligen?”. Hon blev förvånad över att hon fortfarande småpratade med sig själv och så hade hon ju bestämt sig för att kalla honom för Papa Lars som personalen vid stranden kallade honom, det lät ju så gulligt och rart. –”Vaddå gulligt och rart” tänkte hon när hon började att klä av sig sina kläder. Hon måste ju duscha och gör sig i ordning inför kvällen, kvällen som skulle bli lite annorlunda än kvällen innan. –”Vaddå gulligt och rart” Nu tänkte hon för första gången på Papa Lars på ett speciellt sätt. Hon hade tidigare funderat på vem han kunde vara och varför hon var så intresserad av honom, men nu började hon tänka på andra saker också. Innan hon steg in i duschen så hade hon åter igen stått naken framför den stora spegeln i rummet och sett på sig själv och när hon hade sett sig själv från topp till tå så stannade hon till, tittade sig själv i ögonen, gick ända fram till spegelglaset och stirrade in i sina egna ögon och stod där en god stund. Vad håller du på med? Vad har du gjort? Varför? Varför? Vad kommer detta att leda till? Du känner ju knappast honom, jag du känner egentligen honom inte alls. Vad är det som har gjort att du är så intresserad av honom? Du har ju bara sett honom under två dagar och, Irene, om du sansar dig och tänker efter. ”Är det inte så att han kanske är tio eller femton år äldre än vad du är”. Vet du vad du gör eller vet du egentligen vad du har gjort? Ska jag dra mig ur alltihop och bara försvinna och äta middag ensam i restaurangen?  Tanken slog henne men vad skulle hon då göra i morgon och alla de övriga dagar hon ska vara här på denna resort? Hon tog ett steg tillbaka från spegeln, såg sin nakna kropp och bestämde sig för att fortsätta, dags att duscha och göra sig i ordning. Ikväll ska hon äta middag med Papa Lars. När hon duschade så tänkte hon på hur hon två gånger hade känt igen honom trots att hon bara hade smygtittat lite under sin solhatt och bara sett hans ben. Vad är det som gör att man märker sånt, tänkte hon? Intuition, tänkte hon, kvinnlig intuition måste det vara. Hon steg ur duschen och började torka sig och hon upptäckte att hon fortfarande stod framför sin spegel. Tja, vad skulle hon annars stå, rummet var litet och den bästa platsen var framför den stora spegeln. Helt plötsligt lämnade hon tankarna kring Papa Lars och undrade varför de hade satt in en så stor spegel i ett så annars litet och spartanskt möblerat rum. På något vis var proportionerna så konstiga. Ett relativt litet rum, ganska spartanskt möblerat, med den vingliga och ranka fåtöljen om man ens skulle kunna kalla den för en fåtölj, en smal enkel säng och så denna enorma spegel. Hon var inte så kunnig i inredningsteknik men ändå förstod hon att detta nästan verkade som att man plockar ihop det man har, åtminstone till dessa enkla rum utan balkong och utan utsikt mot havet. Vad såg hon egentligen från sitt fönster? ”Shit in it, now I must lubricate me with oil” sa hon åter lite lågt för sig själv. Det här med att smörja in sig med Body Lotion efter badet och duschen hade hon inte riktig accepterat ännu men är man i Afrika och vid Indiska Oceanen så ska man göra det. Hon och hennes dotter hade inhandlat en massa olika oljor och crème och något skulle väl passa. Ska det smörjas så ska det smörjas. –”Var noga med det” hade hennes dotter påpekat flera gånger. Hon stod där framför den stora spegeln och smorde in sig med något som hon trodde skulle vara bra, fast det avgörande var egentligen hur doften var. Hon skulle ju äta middag med Papa Lars ikväll.

Bröllopsnatt

När hon såg sin egen spegelbild, helt naken och med lite risigt hår så tyckte hon att det såg lite roligt ut. Hon hade aldrig tidigare ägnat sig åt detta med att solbada, det fanns inte i hennes värld tillsammans med Moby, men nu stod hon där och nästan småskrattade lite för sig själv. Faktiskt var hon inte blyg och hon funderade varför hon så ogenerad kunde stå och titta på sin egna nakna kropp framför spegeln. Så hade hon aldrig varit förut. Hon hade haft en raffig bikini, tyckte hon själv i alla fall och det tyckte hennes dotter också och nu när hon stod där helt naken framför den stora spegeln så såg det lite lustigt ut. Det såg ut som om hon fortfarande hade en bikini på sig, fast tvärt om, hon var inte så brun som den brunbrände, han som numera heter Papa Lars, bara lite rosa men med kritvita bröst och nedre delen av bålen, jag faktiskt helt vit i baken. När hon började smörja in sig och speciellt när hon smorde in sina lår så kom åter tanken på hur och vem han egentligen var, han Mr. Lars eller Papa Lars? –”Stilla dig nu Irene, börjar du få sexuella tankar? Börjar du gå alldeles för långt?”. Hon slutade att smörja in sig och satte sig rakt bakåt i sängen. ”Stilla dig nu. Söker du en vän, söker du en sängkamrat eller vad är det egentligen du söker?” Du har levt ensam sedan du lyckades att lämna Moby och frågan är om du inte har levt ensam ännu längre? I alla fall när det gäller det sexuella. Sex hade du fått av Moby både mycket och ofta men det var mer av det brutala slaget nästan på gränsen till våldtäkt. ”Stilla dig nu Irene, vad är det du söker, vad är det du tror att du skall vinna, vad är det du tror att du ska få?” Hon tog åter fram sin solcrème och tänkte samtidigt på den lilla blå burken med Nivea som hennes mamma brukade smörja in henne med. Fanns det något som hette solskyddsfaktor på den tiden, det mesta verkade bara vara kletigt?

Hon försökte att besinna sig och fortsatte att smörja in sig med ”after sun” eller vad det nu heter och funderade om det skulle vara kletigt länge. Utan att hon kunde styra sina känslor och tankar så tänkte hon hur det skulle vara att krama eller ännu mer vara tillsammans med den brunbrände. Skulle jag fortfarande vara lite kletig? –”Sluta att tänka så, låt honom bli din vän, det är väl det viktigaste och så heter han inte den brunbrände längre, han heter faktiskt Papa Lars. Det tycker jag är rart och gulligt”. När hon smorde in sina lår så rörde hon vid sitt sköte och insåg att där behövde man inte smörja in sig, inte under bikinilinjen, där var hon ju alldeles vit. Men hon fortsatte och tog båda händerna till hjälp. I hennes kropp gick det rysningar, varför gjorde hon så? Varför började hon att tänka på sex? Hon hade ju inte ens lärt känna honom ännu, de hade ju bara bestämt att de skulle äta middag tillsammans. Förresten, varför var han ensam? Hon kunde inte låta bli att smeka sitt eget kön och hon blev mer och mer upphetsad. Hon hade inte känt denna känsla förut, hon tyckte mest att detta med sex var snuskigt och äckligt och det var väl inte konstigt, som hon hade blivit behandlad av Moby. Deras första sex var ju när han våldtog henne på den där festen och sedan under äktenskapet så var det bara rått och nästan brutalt och alltid på Mobys villkor. När han ville ha sex så blev det bara så, aldrig när hon ville. När hon ville? Hon ville aldrig, den brutala och råa sex som Moby använde sig av hade mer en avskräckande känsla. Han brydde sig inte om hur det fungerade för henne, han bara tänkte på sig själv och uppförde sig ibland som en kåt och pilsk hund. Hoppa på bara, oftast under alkoholpåverkan och sedan var det över på någon minut. Förspel som hon sett så vackra på TV och lite joller eller smekningar efteråt fanns inte. De flesta gångerna när det hade gått för honom så reste han sig bara flåsande upp, värre och värre med åren ock ökad vikt, gick till toaletten, tvättade skrevet och lade sig med ett stort brölande och stönande och bad henne släcka lampan. Hon gjorde så och smög sig sedan ut i badrummet och försökte tvätta av sig och sitt ibland ömmande kön. Något förspel som kunde få henne lite förberedd på en kärleksakt förekom ju inte och när han ändå tvingade sig på och in i henne så gjorde det ofta väldigt ont men hon hade lärt sig med tiden att hon kom lättast undan om hon inte klagade eller protesterade. Flera gånger när hon tvättade sig så grät hon och när hon tittade sig i spegeln så såg hon en sorgsen och nästan nedbruten kvinna.  ”Hur ska jag orka med detta?” tänkte hon och när hon återvände till sovrummet så låg han där på rygg och snarkade intensivt. Det beror nog på hans stora övervikt tänkte hon och lade sig bredvid. ”Varför ligger jag här, varför lever jag detta liv?”

Hon fortsatte att smeka och massera sitt kön och kände rysningar i hela kroppen. Hon tippade sig sedan baklänges ned i sängen och fortsatta. Vilken känsla eller vilka känslor. Det pirrade på något sätt i hela kroppen inte bara i hennes kön utan över allt. Hon kände ryckningar eller vad det var i nackhåren och hon märkte hur hennes bröstvårtor stelnade. Hon rörde runt i vårtgården med den ena handen och fortsatte att massera sitt kön med den andra. Hon blev mer och mer i extas och var nästan utom kontroll. Dessa känslor hade hon inte känt sedan hon onanerade som tonåring. Hon kom på sig själv att hon låg här och försökte tillfredsställa sig själv sexuellt och på någon sekund så lyckades hon. Hon hade aldrig haft en orgasm, aldrig haft någon orgasm inte som onanerande tonåring eller som våldtagen eller som gift, aldrig. Var det så enkelt? Nja, enkelt var det väl inte, men det här med att onanera. Vad hade hon gjort? Hon kände en skamkänsla men ändå någonstans där inne en liten tillfredställelse men så kom hon att tänka på sin bröllopsnatt.

Hon hade nästan blivit tvingad att gifta sig, nej, det var inte nästan att bli tvingad, hon blev tvingad. Hennes egen far och Mobys far var ju överens om att detta skulle bli ett perfekt par. Moby var ju stor och stark bland ungdomsgängen i stan men lite avvaktande och försiktig inför sin egen far och inför Irenes far. När de, mer eller mindre bestämde att de två skulle gifta sig så blev han ändå glad, han skulle få en fru och han skulle bli far. Han hade ju nekat till anklagelserna om våldtäkt och sa under polisförhören att han var absolut alldeles för berusad för att kunna genomföra en våldtäkt, speciellt mot en kvinna som livligt protesterade. Poliserna trodde honom och friade honom för detta. Att sedan Mobys far var väldigt inflytande i den lilla staden hade väl ingen betydelse, eller inverkade det?

Moby visste det, Irene visste det, bådas föräldrar visste det och säkert halva stan visste det. Trots att han aldrig hade våldtagit henne så var han far till hennes kommande barn. Bådas föräldrar var starkt kristna men på ett speciellt sätt och starkt påverkade av KKK, en protestantisk stark kristen organisation som tyckte illa om katoliker, tyckte att judarna var ett satans pack och hatade ”niggers”. KKKs verksamhet var tynande men tankarna fanns fortfarande kvar bland de riktigt trogna. Man brände inte några kors längre och misshandlade inte ”niggers” men i de kretsarna levde man ända efter klanens stränga gamla regler. De måste gifta sig väldigt snart, barnet skulle födas inom äktenskapet och det kunde inte bli något bröllop med stor mage. Hann det bli så att det märktes så fick det ordnas med en lämplig bröllopsklänning.

Det blev ett hejdundrande bröllop. Vigseln var rätt enkel och snabbt över, men festen skulle gå till historien. Två av den lilla stadens stora män skulle ju gifta bort sina barn och det skulle märkas. Frack och smoking var inte aktuellt, här var det cowboys som dominerade. Cowboyhattar och stövlar var det vanligaste bland männen och faktiskt hade kvinnorna klätt upp sig i traditionella västernkläder för kvinnor, ibland lite väl utmanande, men det var väl gamla västernfilmer som hade inspirerat dem. Moby trivdes, han hade fått en vacker hustru och han skulle snart bli far, detta måste firas. Koncentrera sig på bruden och någon bröllopsvals var det inte tal om, han brydde sig inte ens om att deltaga i den populära ”Squaredans” som alltid dök upp när det var fest i Texas. Bodde man i ”Vilda Västern” så var man Cowboys. Han ägnade sig mest åt att tillsammans med sina kompisar fira bröllopet och drack väldigt många öl och många whiskeys och så hade han börjat att röka flera långa och stora Havannacigarrer. Varför Havannacigarrer? Han hatade ju kommunister och Cuba var ju starkt kommunistiskt, så hur kunde han röka dessa stora och dyra Havannacigarrer? Han tände många men rökte inte alltid upp dem. En gång så tvingade han Irene att sitta och röka på hans stora Havannacigarr, hon som aldrig hade rökt, förutom det obligatoriska tjuvrökande som ung tonåring.

Det var hennes bröllop och hon försökte vara glad och le mot alla gäster och släktingar, men inne i själen så var hon olycklig och undrade vad hon hade gett sig in på. ”Gett mig in på”, tänkte hon, hon hade mer eller mindre blivit tvingad till detta. Hon tittade ibland på sin nyblivne man och sedan ut över alla gästerna. När hon såg alla gästerna så insåg hon att de flesta var Mobys vänner, släkt eller familj. Egentligen hade hon inga av sina kompisar med, bara några kusiner och andra äldre släktingar, men alla verkade ändå ha ganska roligt, öl, whiskey och allt annat drickbart flödade, alla sjöng och var glada, alla utom Irene. Hon undrade hur hon lyckades skina upp och försöka le varje gång någon ville skåla med henne. Detta med att skåla och dansa med bruden var det inte många som försökte. ”Ska detta bli mitt liv” tänkte hon, ”ska detta bli mitt liv”.

Look at my wife, see how she can suck on this huge phallus, this is my future wife, this is my new life” vrålade han ut över hela salen. Irene skämdes. Här hade han tvingat henne att sitta och suga på en stinkande stor Havannacigarr och så liknade han den vid en stor fallos, kanske sin egen. Nu var han verkligen berusad men ändå så vrålade alla gästerna, nästan alla i alla fall. Hon såg bort mot sin mamma och såg att mamma ogillade vad hon hörde och såg, men igen av dem gjorde något för att ändra på situationen, det var inte läge för det. Plötsligt stod en stor man uppe på ett av borden, viftade med sin stora cowboyhatt, skrek och tjoade och bad om allas uppmärksamhet. Det var Mobys far.

Hi folks, this is a wedding, the biggest in this city for many years. What do the bridal couple do? They usually disappear and start their amazing and wonderful wedding night, while the others continue to feast.” Nämen, tänkte Irene och blev riktigt förskräckt. Är det dags nu? De hade aldrig haft sex efter att han våldtagit henne men hon visste vad som väntade. Moby tjoade och lämnade över en stor Havannacigarr till en kompis. Nu var han verkligen berusad. Han gick liksom med överkroppen lite sned och lutade sig mot höger. Kan han hålla balansen, undrade Irene? Han blundade med ett öga och tog sikte mot sin nyblivne brud. Det var inte rakast vägen men de som tidigare hade försökt sig på en kontrollerad Squaredans vek undan medan han närmade sig kvällens brud. Han lyckades komma fram till henne, gav henne en stor kram och lyfte upp henne från golvet, snurrade runt och var nära att tappa henne. Han satte ner henne, lyfte sin stora cowboyhatt, speciellt inköpt för denna kväll och ropade högt. ”Friends, this has been our day and now it will be our night” Han tog Irene om midjan och medan de vandrade ut ur salen så spelade orkestern en välkänd countrysång och alla klappade och sjöng med. Irene försökte le och gjorde några tafatta försök att vinka till några av gästerna. Precis innanför dörren och just när de var nära att lämna den stora salen så stod flera av hans kompisar på parad för att hylla brudparet. De hade var sin stor, verkligen stor Havannacigarr, inte i munnen utan framför sina kön.

Come on Moby, give her many yards, give her what she tolerates, show what nature has given you. Give her many yards in the night”.

När de kom upp till rummet, det enda rummet här på andra våningen i detta hus så tyckte Moby att nu började bröllopsnatten. Att de hade provat länge och köpt en vacker bröllopsklänning till henne brydde han sig inte om. Direkt innanför dörren så vände han på henne tog tag i urringningen på klänningen och slet den i bitar. Det var nästan så att det fanns en rivanvisning i klänningen och han lyckades även att slita sönder hennes nyinköpta BH också. Hon blev riktigt rädd. Vad gör han? Vem är denna man? Hon minns mycket väl våldtäkten, nja minns kanske hon inte gjorde men hon kände igen några detaljer och speciellt den blicken som han hade även om han verkade vara mycket mer berusad denna gång. Vad gör han? Han sköt henne framför sig och knuffade ned henne i den stora dubbelsängen. Han slet av henne trosorna och allt annat som hon hade och började klä av sig själv. Trots dålig balans så lyckades han och släppte bara ned sina kläder på golvet, nu skulle det bli bröllopsnatt. Man hörde fortfarande countrymusiken nedifrån salen under där festen fortsatte, men här var det dags för en häftig bröllopsnatt. Irene var rädd men vad skulle hon göra? Hon hade aldrig älskat med denne store man och kände sig tvingad in i denna situation. Han var inte kolossalt fet men kraftigt överviktig för sin ålder och nu var han beredd att kasta sig över henne igen som han hade gjort vid våldtäkten, den våldtäkt som han aldrig blev dömd för utan faktiskt fick ett pris för. Han hade fått en hustru utan att behöva fria och han skulle få ett barn senare. Hon hade sett fantastiska kärleksscener på film och TV och nu kommer denne överviktige man och skall åter våldta henne, för en våldtäkt blir det nu när hon inte vill detta egentligen.

När Moby blev anklagad för att ha våldtagit Irene tidigare så försvarade han sig med att han var så berusad att det inte var fysiskt möjligt att han skulle kunna genomföra en våldtäkt. Han höll i hennes handleder och han försökte men vad han än gjorde så fick han inte den stånd som han trodde att han enkelt skulle få. Han försökte och han försökte, det var ju hans bröllopsnatt, men det fungerade inte. Plötsligt så ulkade han till, lämnade henne och reste sig upp. Han försökte hinna till toaletten för nu var det dags att spy men förutom att han verkligen var berusad så visste han inte var toaletten var. Han hann inte så långt utan sjönk ned på knä och spydde rikligt på sina egna kläder som han hade lämnat på golvet. Han svor och spottade och sedan så torkade han ansiktet med sin egen skjorta, en fin och riktig cowboyskjorta som han köpt till sitt bröllop. Irene bara tittade på det som skulle bli eller hade blivit hennes äkta man och så grät hon lite. Vad har jag gjort för att få ett sådant liv? Mamma, vad har jag gjort? När Moby hade torkat av sig sina spyor från ansiktet så kom han tillbaka och slängde sig ned i sängen. Först låg han bara där och stönade men sedan sa eller sluddrade han.

“Irene, this is our wedding night. Help me.” Hon förstod ingenting, vaddå hjälp mig? Han tog hennes hand och förde den mot sin slaka penis och sa åter igen ”Help me, Please Irene, I beg you, help me. No, you must in the hell of the hell help me, this is our wedding night”. Han tvingade henne till att onanera honom, hur hon än försökte så hände inget med den slaka penisen. Hon grät och hon var förtvivlad, hon drog, smekte, grät och visste inte vad hon skulle göra. ”Please Irenen, help me” hörde hon hur han upprepade med svagare och mer sluddrig röst. Vad hon än gjorde så hände inget med den slaka penisen och snart så upptäckte hon att Moby hade somnat. Hon upptäckte det inte direkt, hon gjorde allt vad hon kunde för att försöka få penisen att stå, varför förstod hon inte, men hon försökte. Helt plötsligt hörde hon hans kraftiga snarkningar, något som hon skulle komma att höra många gånger igen. Hon släppte hans slaka penis, drog upp täcket som hade hamnat på golvet och förde det till sina tårfyllda ögon och grät. Hon grät inte av lycka på sin bröllopsnatt utan hon grät ut sin förtvivlan. Varför hade hon hamnat här? Hon insåg att hon inte var en stark människa. Hade hon varit det så hade hon bara protesterat mot vad hennes far hade tvingat henne till. Hon minns hur hon även hade blivit mobbad i skolan under de första skolåren och det var säkert för att hon inte var tillräckligt stark för att kunna säga emot. Hon lade sig ned, drog täcket över hela ansiktet och undrade vad det var som hade skett. Hon hade varit tvungen att onanera sig nyblivne man på deras bröllopsnatt. Vad var det för liv hon skulle få? Hon tyckte att detta var en av de värsta dagar hon hade upplevt och det skulle vara hennes bröllopsdag. Hon tyckte att det var väldigt äckligt att försöka onanera sin nya man som hon kanske skulle tillbringa resten av sitt liv tillsammans med. Fy vad äckligt, fy vilken äcklig penis han hade. Varför hade hon försökt att hjälpa honom, varför onanera detta fyllo? Onanera, fy vad äckligt.

Nu hade hon själv onanera och trots att hon snart skulle fylla sextio så var det första gången som hon hade fått orgasm eller hon trodde det i alla fall. Tänk, hon är snart fyllda sextio och detta var första gången. Men visst är det äckligt att onanera, eller? Är han gift eller är han ungkarl? Varför satt han där ensam på stranden och varför satt han där ensam och skrev vid sin dator. Varför var han här ensam? När hon hade smort in sig färdigt så tänkte hon inte längre på att man blir kletig av alla denna solcrème och så tog hon på sig samma vackra klänning som hon hade haft på sig vid sin dotters bröllop. Hon satte sig sedan i den rangliga fåtöljen och konstaterade att det faktiskt var en hel timme kvar innan de skulle träffas för att äta middag tillsammans, hon och en brunbrände, han som numera heter Papa Lars. ”Varför har jag tagit på mig denna klänning” småpratade hon med sig själv igen. Varför fortsatte hon med det? Varför pratade hon tyst för sig själv?

En hel timme kvar innan de skulle äta middag tillsammans, hon och Papa Lars. Visst lät det lite gulligt och rart med Papa Lars? Undrar hur gammal han är egentligen? En kort stund så fick hon känslan av att ”Papa Lars är min, han är min, han är min Papa Lars”. Så plötslig fick hon nästan ett litet fnittanfall när hon satt där i den rangliga fåtöljen. Hon hade satt på sig den fina klänningen som hon hade haft vid sin dotters bröllop men hon satt nu här och väntade att tiden skulle gå tills de skulle äta middag tillsammans och hon hade inte satt på sig några trosor. Hon hade själv upptäckt att hon började bli lite virrig men detta var väl ändå droppen som fick bägaren att rinna över, eller? Hon fnissade lite för sig själv och tänkte en sekund att hon kanske skulle gå till Papa Lars med en fin klänning men utan trosor. Tänk om det blir en speciell kväll och natt, tänk om det kanske blir en andra bröllopsnatt? Vad tänkte hon på? Vaddå, andra bröllopsnatt, nu får hon väl besinna sig.

No, no but hey Irene, what do you think? What if it happens that what not will happen, but what if it still happens? What should Papa Lars think, if you come to their first date in a nice dress but without panties. What should he believe?”

Strandliv.

”Detta är ju livet”, tyckte Lars när han första dagen tog de försiktiga stegen nedför den trappa som ledde ned från den privata strandterrassen och ned till den milslånga stranden här på denna underbara paradisö, detta underbara Zanzibar. Han hade en lång sjal över axlarna för det var första dagen han gick här på stranden men inte den första dagen i solen här i Tanzania, han hade ju bott i den lilla staden Moshi nedanför Kilimanjaro i ett och ett halvt dygn före äventyret på Kilimanjaro och ett dygn efter innan han hade kommit hit, men ändå ska man var försiktig. Han och hans nyligen avlidna hustru brukade alltid ha några sjalar som de hade köpt i Egypten för flera år sedan under de första dagarna vid en semester i de soliga länderna de hade besökt. Denna gången så hade han lämnat sin egen sjal hemma och tänkte använda hennes. Varför kunde han inte förklara, men det hade väl något med att han ville hedra hennes minne. Hedra hennes minne ville han även göra då han vandrade upp mot Kilimanjaros topp under hela sex dagar. Närmare himlen kunde han inte komma. Han hade en berlock kring sin hals och den hade han planerat att hänga där uppe, men kedjan gick sönder och han beslutade sig för att ta den med hem igen. En kompis sa senare att det naturligtvis var ett tecken från Christina. Du har burit denna berlock under alla dessa dagar och hon har suttit där och väntat på dig på toppen av Afrika, dit ni båda hade längtat. Hon hade väntat på dig varje dag och sett att du kommit närmre för varje dag. När du sedan försökte hänga den där uppe på monumentet så var hon nöjd och bröt kedjan. Hon hade sett att du kom och hon var nöjd och hon ville att du skulle behålla denna berlock som ett vackert minne av henne och därför gjorde hon så att den gamla kedjan gick av.

De hade vandrat många mil tillsammans utmed långa stränder, både på någorlunda kända turistorter men även utmed milslånga öde stränder där de inte mötte någon människa på flera timmar. Det var på något vis deras liv, deras sätt att leva och de älskade det båda, detta liv på en öde och lång strand, ibland med väldigt het sand under fötterna och ibland med nästan en mycket svårtillgänglig strand. Nu gick han här själv och ensam. När han planerade denna resa och sökte kontakt med olika företag och resebyråer och fick olika offerter så ville han också, inte bara bestiga Kilimanjaro, utan uppleva lite exotiska stränder och badliv. Han ville ha det men samtidigt undrade han hur det skulle vara att gå där på dessa milslånga sandstränder utan sin hustru. De hade ju vandrat utmed dessa eller liknande stränder så många gånger och så många mil. Han visste att det skulle bli svårt, men måste klara det.

Han märkte det och han hade läst om det tidigare, det var väldigt stor skillnad på ebb och flod här på Zanzibar, men det är väl ganska naturligt, tänkte han också. Detta är ju väldigt nära ekvatorn och där är det väl som störst eller heter det som mest? ”Jag är ju faktiskt en riktig tråkig språkpolis”, tänkte han. Vad lustigt det är här? Det är en milslång strand som inte verkar ha något slut men sedan när det blir högvatten så finns det stora klippor som stänger av stranden i olika delar, ibland kanske fem hundra meter och ibland någon kilometer, men det blir ändå en massa egna små stränder. ”Förresten, klippor är det väl inte heller, mer som några enorma korallformationer som har rest sig ur havet för många år sedan, kanske en miljon år sedan. Men hallå LG, varför funderar du på detta?”. Han gick och han gick och han gick, kilometer efter kilometer. Ibland i vattenbrynet och ibland upp i den lösare sanden. Inte riktigt uppe i den torra och mycket heta stranden för då måste man nog ha sandaler eller annat, för sanden var verkligen het. När han gick där så upptäckte han att han inte skapade någon skugga. Han stannade och såg ned på sanden och såg att det inte fanns någon skugga kring honom. Solen stod precis ovanför honom och det var väl inte så konstigt, han var ju bara några grader söder om ekvatorn. Han hade förberett denna resa väldigt noga och studerat platser som han skulle besöka och han visste att det var väldigt muslimsk här på Zanzibar. Kunde man t.ex. ta med sig en god whiskey att dricka, fick man nyttja alkohol? Kvinnorna skulle ju alltid täcka mycket av sin kropp men det var ju inte något av detta här på stränderna, här var ju bara turister och de bar ju inte heltäckande kläder.

”När vi var och ö-luffade i Malaysia som också är starkt muslimsk så var det kvinnor som badade med kläderna på och t.o.m. med dessa dok och slöjor som de har över huvud, hår och axlar. Det var märkligt”. Här på Zanzibar gick det också omkring en massa långa smala färgade eller negrer som vi kallade dem och de bar färgglada kläder eller skynken, plastsandaler, stora solglasögon och en massa billiga smycken hängande kring halsen och kring handlederna. Det var märkligt för de var så långa och smala. Är de så långa och smala här i Afrika?

Jag går här på stranden, jag går kilometer efter kilometer och visst är det spännande och exotiskt, det är varmt, solen skiner och det bränner på kroppen. Detta har jag gjort förr, detta har jag gjort många gånger och på många platser här i världen, Sydostasien, Afrika eller Västindien. Många platser men då har vi alltid vandrat tillsammans, Christina och jag, men nu går jag här ensam, nu går jag här ensam. Varför har jag egentligen åkt hit? Jag får väl gå och gå, men varför har jag egentligen åkt hit?

“Ciao amico, Ciao piccolo amico. Sei interessato a un piccolo massaggio, forse un po’ EXTRA massaggio speciale?” Vad säger hon? Oj, vilken pärla. Jag är ju i ett muslimskt land och där bör ju kvinnorna ha hältäckande kläder. Denna väldigt vackra, faktiskt riktigt vackra kvinna hade också heltäckande kläder, nja, inte huvud, händer och fötter men annars en helt täckande kroppsstrumpa liknande den som skrinnarna har när de tävlar i hastighetsåkning, men antaglign mycket tunnare och snävare. Det var ett riktigt korvskinn. Hon hade stora fast bröst och en fin rumpa hann jag se och dessutom troligtvis varken behå eller trosor för det så ut som man kunde varje litet hudveck, bröstvårtor och de minimala bilringrna. Men vad säger hon? Hon upprepade frasen en gång till och det lät som italienska. När hon insåg att jag inte förstod något så försökte hon på englska. Hon var verkligen läcker och utmanande.

” Hello men! How about some wonderful massage? Really, really nice massage and I can give special massages, man”. Redan på italienska och när hon kom så förstod jag vad det var frågan om. Jag svarade inte utan skakade bara på huvudet och gick lugnt vidare. ”Very good massages, mister”. Jag bara gick vidare. Hon hade verkligen inget under det tunna ålskinnet som var riktigt blåblått med lite glitter i tyget. Det höll säkert ihop kroppen och skulle locka till affärer. Verkligen snygg kropp men kanske liten annan färg på ålskinnet hade passat bättre. Jag gick bara lugnt vidare och då tog hon min hand och nu blev jag verkligen förvånad. Precis som man gjorde på sextiotalet när jag var ung och vi raggade flickor på danser, kaféer eller var som helst så fanns det ett speciellt tecken. När du tog en tjejs hand krafsade eller kliade du lite med pekfingret eller långfingret inne i hennes hand eller också så gjorde hon det så var det ett tecken. Det var väl mest vi killar som försökte och det betydde att man ville ge eller ville få lite erotiska lekar och äventyr. Tänk ibland funkade det men oftast så drog tjejerna tillbaka handen, ibland med en nästan arg blick men ibland med ett blygt fnissande. Det sista var kanske ett tecken på att det kanske var värt ett försök senare. Hon gjorde precis likadant.” What to say about a little wonderful Pom-Pom? Mister? Very special, I guarantee that you will be satisfied. A wonderful Pom-Pom, mister”. Hon tog nu min han med bägge sina händer och krafsade med ett finger inne i min handflata. ”A wonderful Pom-Pom, mister”. Jag tittade på henne, rynkade ögonbrynen och drog tillbaka min hand. Hon tittade på mig och insåg nog att det inte gick att komma längre och så vek hon av mot två män som satt på sina handdukar lite längre upp på stranden. Kanske skulle affärerna gå bättre där. Jag kollade på henne, fortfarande en mycket vacker och utmanande kropp men hur kunde hon gå omkring på stranden så där. Detta var verkligen öppen marknadsföring och försäljning och detta i ett muslimskt land. Jag kunde inte se några fickor på ålskinnet. Undrar var hon gör av sina pengar, om hon nu får några kunder. ”Passa dig för sådana flickor”, tänkte jag. Du kan hamna i konstiga affärer och situationer, hon kanske bara är försäljare och reklampelare. ”Märkligt ändå att detta gamla tecken fortfarande lever kvar”, undrar om det finns kvar bland ungdomarna i Sverige fortfarande? De två männen som hon gick upp till, var det kanske nya kunder eller hennes hallickar? Jag fortsatte tillbaka till min resort och såg att det var något speciellt med den. När man går här nere på stranden så ser man inget av vad som finns där uppe. Det är säkert två meter till terrassen och sedan en låg mur vid kanten. Underbart ställe. Uppe på terrassen så växer det även några träd som ger en härlig skugga för den intensiva solen. Tur att jag har sjalen över axlarna och ryggen. Jag har ju ingen som kan smörja in min rygg, nu när jag reser ensam.

Hur ska detta gå?

Hon reste sig upp ur den ranglig fåtöljen, letade fram ett par rena trosor och satte på sig dem. Innan hon satte sig så såg hon sin spegelbild i den stora spegeln. ”Nä, men lugna dig nu Irene” småpratade hon igen för sig själv och var fortfarande förvånade över detta småpratande. Tänker du gå på detta din första date någonsin som en yster tonåring utan att kamma dig? Detta hade hon fullständigt glömt. Hon drog en hårborste genom håret utan att bry sig om att ordna någon speciell frisyr och satte sig åter i fåtöljen och konstaterade att det fortfarande var femtiofem minuter innan de skulle träffas.

”Vad gör jag nu, vad väntar vi på” tänkte hon men så kom hon att tänka på sin situation. Var är det egentligen som du håller på med? Stanna nu till Irene, du har varit så konstig de sista eller de senaste dagarna eller egentligen bara den senaste dagen och lite till. Du har blivit väldigt virrig och vimsig, du har börjar att prata med dig själv som om det är något som du vill berätta för någon och du glömmer saker som du skall komma ihåg, du glömmer det bara för en kort minut och sedan kommer du ihåg. Och vad var den där idiotiska tanken på att du kanske skulle gå på ditt livs första date fast du är över sextio år och komma dit utan trosor. Har du blivit enormt intresserad av att ha sex med en fullständigt främmande man som dessutom kan vara kanske tio eller femton år äldre än vad du är?

Är det för att du inte hade några kärleksfulla känslor för din man eller vad är det? Du som innerst inne hatade detta med sex och hade stora skuldkänslor varje gång som Moby ville ha sex. Då var det aldrig fråga om några känslor utan bara rått och brutal sex. Hon hatade detta men vågade aldrig protestera och hon visste sedan många år att det där med känslor aldrig heller fanns hos Moby. Någonstans inom sig så kunde hon inte förstå hur en man kunde ha förmågan att ha sex med en kvinna som han egentligen inte älskade, utan det var bara detta råa sex som av någon konstig anledning bara skulle ske. Alla de TV-serier och filmer som hon hade sett visade oftast en annan bild av sex och kärlek.

Hon reste sig ur fåtöljen och skulle gå ut i korridoren. Hon hade ju ett rum utan utsikt mot havet och tänkte ta en titt ut genom fönstret i korridoren. Därifrån kunde man se havet och den bungalow som Papa Lars bodde i, men hon stannade till framför den stora spegeln, tittade på sig själv och var ganska nöjd. Visst var det kanske lite raffigt med den där nästan ovårdade frisyren, bara genomdragen med en hårborste, visst såg hon lite yngre ut och samtidigt så tyckte hon faktiskt lite om sig själv. Detta ska nog gå bra. Men av någon anledning så kom hon att tänka på tjockäcklet Moby. Detta skulle han aldrig acceptera. ”Lugna nu ner dig, Irene, han finns inte här, han finns inte här på Zanzibar, han finns inte längre i mitt liv, nu ska jag äta middag med Papa Lars ikväll.” Hon stod kvar ändå, sträckte sig efter sina stora solglasögon och undrade om hon skulle ha dem på sig ikväll. Hon hade ju sett att stora filmstjärnor och andra artister och kändisar även hade solglasögon på kvällarna och hon tyckte att hon så raffigare ut med dem. ”Nä-ä, ändå inte”

Skit i det tänkte hon och precis i den sista tiondelen av en sekund så upptäckte hon att hon inte hade med sig sin nyckel när hon skulle gå ut i korridoren. Nå, det gjorde inget för man måste låsa dörren, den låste sig inte själv. Hon gick fram till ett fönster i ändan av korridoren för där trodde hon att man skulle kunna se havet och strandbaren. Ja, lite kunde man väl se, lite av strandplatån och så kunde man se lite av gaveln på Papa Lars bungalow. Hon tittade och tittade men det hon såg sa egentligen ingenting. Det lyste nere vid strandbaren men det var väl inget speciellt med att se en del av den bungalow där hon hade suttit på altanen för någon timme sedan. Men ändå så måste hon titta. När hon hade tittat en stund över havet och den snart försvinnande solen så undrade hon vad hon egentligen höll på med. Vad är det med henne? Varför skulle hon ställa sig här och titta på Papa Lars bungalow? Hon ska ju dit snart, varför stå här och titta och ändå bara se gaveln?

Hon gick åter in på sitt rum, satte sig i den rangliga och vingliga fåtöljen och konstaterade att det fortfarande var fyrtio minuter kvar innan de skulle mötas. ”Hur var det nu, skulle de ses vid hans altan eller nere vid strandbaren”? ” Satan, I remember wrong again” Hon hade ju tidigare konstaterat att hon trodde att det var den brunbrände eller nu Papa Lars som var orsaken att hon pratade lite för sig själv och trodde att det hade gått över nu, nu när de skulle träffas och äta middag ikväll, men ändå så kom det mera. Men så tänkte hon att om hon går ner lite tidigare så kanske han sitter vid sin altan och då är det väl där vi ska träffas eller så fortsätter hon ned mot strandbaren och om han är där så är det väl där vi ska träffas. Hon bestämde sig att gå även om det var lite tidigt, men det pirrade runt i hennes kropp och faktiskt över allt i hela kroppen och när hon ställde sig utanför sin dörr så kom hon ihåg något om att hon hade svurit åt Moby tidigare utanför den dörren men nu njöt hon av att hon kunde stänga den och fullständig inte bry sig om vad han gjorde eller inte gjorde. Jo, hon önskade verkligen att han kunde se henne nu, nu när hon som ledig kvinna i övre medelåldern skulle gå på sitt livs första date. När hon passerade poolen så satt det fortfarande några där, stirrande i sina mobiltelefoner, paddor eller i någon pocketbok, men tänk hon brydde sig inte något om Moby, jo hon tänkte faktiskt på honom och hoppades att han och hans kompisar satt där i poolen, med sina cowboyhattar och att ingen kom och serverade dem några nya kalla öl. När hon kom ned till Papa Lars paviljong så fanns ingen på altanen. ”Vad gör jag nu” undrade hon, går jag ned till baren eller sätter jag mig på altanen. När hon satte sig på altanen så hörde hon att någon stängde av en dusch inne i rummet. ”Han är kvar” sa hon åter igen lite för sig själv och tänkte på att detta måste hon försöka sluta med, inte bara försöka. Hon måste sluta småprata för sig själv, tänk om det slinker ur henne något som hon tänker och inte vill säga. Då tänkte hon mest på vad som hade hänt uppe i hennes hotellrum efter eller under tiden då hon hade smort in sig med Body Lotion. ”Nu får du ge dig, Irene”, tänkte hon tyst för sig själv och denna gång kunde hon vara tyst. ”Papa Lars är säkert tio eller femton år äldre än vad du är”.

Plötsligt kom han ut på altanen i bara kalsongerna och skulle hänga ut sin våta badhandduk och sina badbyxor på tork. Hello, oh you are already here. Forgive me, but I will shortly be ready. Maybe you want a whiskey while you wait?

First date

Han drog snabbt på sig ett par shorts, tog två glas och den flaska med whiskey som han hade köpt redan på Schiphol i Amsterdam, ställde dem på bordet mellan de två fåtöljerna på altanen och vände för att göra sig mer i ordning. Men så tänkte han att om han hade undrat om hon ville ha en whiskey medan hon väntade så måste han ju hälla upp en whiskey till henne. Sagt och gjort och så satte han sig i den andra fåtöljen. När hon var här för någon timme sedan så satt hon i samma fåtölj och jag vid min dator vid bordet. Hon ser faktiskt riktigt bra ut och välbehållen för sin ålder, men varför har hon en så ful solhatt eller vad det är och varför har hon på sig den nu om vi ska äta något tillsammans nere vid strandbaren.

Han hällde upp whiskey i hennes glas och ursäktade att han inte hade någon is till hennes whiskey, samtidigt som han funderade på sina egna tankar. ”Men hallå, jag ska väl ha en whiskey själv också” tänkte han. Varför koncentrerade han sig så mycket på att hon hade en relativt välbevarad kropp trots sin ålder? ”There is no ice machine down here, maybe you have it up in the hotel. You stay up there in the hotel, an’t you?”.

“Yes”, men hon tänkte inte tala om för honom att hon hade ett mycket enkelt och spartanskt enkelrum utan balkong och utsikt över muren in över ett väldigt slumområde. Åtminstone såg det ut så, väldigt kargt, smutsigt och väldigt skräpigt. Och här sitter han på denna lite lyxiga bungalowaltan som han har som sitt skrivrum och där han äter en egen privata frukost. ”Besinna dig nu Irene” tänkte hon för sig själv och var glad över att hon inte pratade för sig själv igen, ”tänk nu på att du kan få en vän, kanske en vän för livet, för hela livet, glöm vad du gjorde på ditt rum och glöm de första minuterna här innan han kom ut”. När hon satt där de första minuterna innan han kom ut så fick hon åter igen märkliga tankar.  Hon hade aldrig själv haft någon date, hon hade aldrig själv kunnat träffa någon kille eller man som hon verkligen ville, ja verkligen ville träffa och naturligtvis så kom det tusen tankar i hennes huvud. Under den korta tiden innan han kom ut så snurrade tankarna i hennes huvud. Vad skulle han tänka om henne? Hur ser det ut inne i hans rum? Skulle han tycka att hon är konstig, det var ju hon som föreslog att det kanske skulle kunna äta middag ihop. Skulle han acceptera henne? Vad händer och vad ska hon göra efter att de ätit färdigt? Eftersom det var hon som tagit initiativet skulle det vara så att det var hon som skulle bestämma vad som skulle ske under middagen och efteråt. Nu började hon bli riktigt nervös.

”Undrar hur det ser ut inne i hans rum? Undrar om jag får äta frukost vid detta bordet imorgon? ”Nej, nej, nej, Irene, besinna dig nu.” Vad är det du håller på med? Samtidigt som hon tänkte dessa tankar och försökte att styra sina tankar så var hon så nervös så att hon måste prata hela tiden.

De skålade i den isfria whiskeyn och Mr. Lars hälsade henne välkommen trots att hon varit där några timmar tidigare och de konstaterade att solen går ned väldigt snabbt här ner på Zanzibar. ”Det var väldigt vad hon pratar mycket”, tänkte Mr. Lars, ”lika mycket nu som hon gjorde tidigare i eftermiddag.”

Utan att ha druckit upp sin whiskey så reste han sig, ursäktade sig och sa att han måste göra sig i ordning och sedan så kunde de gå ner till strandbaren och beställa något gott att äta. Han tänkte inte göra något speciellt, bara lite deodorant under armarna, en kam genom håret och en snygg och sval utanpåskjorta. Irene satt utanför och väntade och så kom tankarna. ”Vad är det med honom? Han liknar ju faktiskt min morfar, i alla fall som jag minns min morfar. Han är säkert tio eller femton år äldre än vad jag är, och ser ut nästan som min morfar. Eller nej, men han liknar min morfar. Jag älskade faktiskt min morfar. Varför sitter jag här? Ska jag ta chansen att fly? Är han för gammal för mig? Vad tänker han om mig? Vad har han för planer? Vad har jag för planer, tankar och önskemål? Tänker jag snuskiga tankar eller önskedrömmar? Irene, Irene, vad ger du dig in på”?

“Hi, should we go down to the beach? Have you eaten there before? I mean in the evening, I’ve seen that you ate something there at lunch.” Irene hajade till något. Han hade alltså sett att hon ätit lunch där nere tidigare. Han hade uppmärksammat henne, hon var inte okänd för henne. De lämnade båda sina halvt urdruckna whiskyglas, han för att han glömde dem och hon fick genast en tanke på vad som skulle ske efter middagen. Skulle de tillbaka till hans altan? Det stod två halvfulla eller halvtomma glas på altanbordet. Undrar hur det ser ut inne i hans rum? När de gick den korta sträckan ned till strandbaren, kanske max 25 meter, så tänkte han, ”varför har hon en så ful solhatt och varför har hon på sig en solhatt när vi ska ned och äta middag och det bara är några minuter innan solen går ned under horisonten?” När de gick ned den korta sträckan ned till standbaren, kanske max 25 meter, så undrade Irene varför hon hade satt på sig en solhatt. ”Varför ska man ha på sig en solhatt när solen snart kommer att drunkna nere i Indiska Oceanen, där hon ännu inte har badat” Hon hade på sig sin solhatt men hon kan inte minnas när hon satte på sig den. Hon minns att hon provade sina stora solglasögon men när kom hatten på?

Som tidigare kvällar så hade personalen plockat undan solstolarna och placerat ut flera bord i sanden. Det står några bord där under dagarna också men inte så många, alla vill inte äta sin lunch på en liten pall vid sin solstol. De valde ett bord lite ifrån baren och Mr. Lars valde en plats nära där han brukade ligga på dagarna. Den främsta anledningen var de svenska tjejerna som nu under flera dagar hade sin favoritplats mitt framför baren, både under dagen och på kvällarna. Någon kväll var de ute och åt vid en annan resort eller restaurang men de flesta kvällarna tillbringade de mitt framför baren. Han hade pratat med dem för några dagar sedan och han fick inte ihop deras logik. Han trodde att de varit på safari som så många andra som stannade till här två eller tre dagar. De var alla från Göteborgstrakten och de var här på en hälsoresa med Yoga. Det verkade som om alla tjejerna var kompisar och hade fullbokat denna hälsoresa, men det kom fram att de själva hade arrangerat denna resa, denna egna hälsoresa med Yoga. Yoga-instruktionerna ordnade de själva och de hade valt denna resort för att de kunde disponera en liten lokal inte långt från stranden där de utövade sin Yoga en stund på förmiddagen och en stund på eftermiddagen. En liten lokal utan ytterväggar men där man kunde dra för några draperier om man ville. Däremellan så satt de framför baren, både under dagarna och hela kvällarna. När man är på en hälsoresa så förknippade Lars att då äter man nyttigt och lever sunt. Vad de åt och hur de levde visste han inte men de festade på rätt rejält på kvällarna. ”Så är det med tjejer och speciellt de i den s.k. dagisgenerationen” tänkte Lars. Han menade då att nutidens ungdomar och yngre medelålders är ju uppväxta med att vara på dagis. Där är det ofta ganska hög ljudvolym och för att höras så måste man själv höja rösten och då hör inte andra som också måste höja rösten och så växer ljudspiralen. Så var det också med dessa tjejer. De var många runt bordet och alla verkade prata samtidigt, men inte tillsamman utan med den ena eller den andra och så kom dagiseffekten igen. ”Är det bara tjejer som kan detta” tänkte Lars igen när de kom ned till baren och valde plats ”man kan ibland tro att vissa tjejer bara har sändare och ingen mottagare”

De valde sitt bord och direkt så upptäckte Mr. Lars att han inte hade varit så där artig som man borde vara när man bjuder en dam till bordet. Naturligtvis ska man hjälpa henne och skjuta in stolen under henne samtidigt som hon sätter sig, men detta var ju ingen balbjudning och dessutom inte så lätt heller i den lösa sanden. ”Hej, hej” tänkte han, det är ju faktiskt hon som tagit initiativet, kanske ska det vara hon som är värdinnan ikväll? ”Nja, jag tycker nog att vi håller det på det kamratliga planet”.

Ernesto, den mörkhyade mannen med det spanskklingande namnet från fastlandet i Tanzania kom med menyn. Han nickad igenkännande mot Mr. Lars som denna kväll hade en kvinna vid bordet. Han brukade ju alltid äta ensam och han brukade komma ned från sin altan där han satt och skrev några timmar varje eftermiddag. Han kom alltid ned i badbyxor och med sin sjal över axlarna, beställde ofta en enkel måltid och ett glas vin, gick upp och duschade och kom sedan ned och då var i regel hans mat färdig. De hade ingen mat här nere utan personalen tog emot beställning, gick upp med den och kom ned och serverade den senare. ”Han var smart den där Mr. Lars, med det sättet så slapp han sitta här och vänta länge”

-” Hello Ernst, Good Evening, nice to see you. How are you”? Han visste inte om Ernesto gillade att han kallade honom så men de hade blivit riktiga vänner och Ernst brukade stå vid Mr. Lars bord flera kvällar och de talade mycket om den stora skillnaden mellan Sverige och Tanzania, om midnattssolen och de långa mörka nätterna under vintern och mycket annat. Lars kände väldigt mycket sympati med Ernst och uppfattade att han var högre utbildad än vad som krävdes för att vara hovmästare här på en strandbar på Zambia. Ernesto visste att flickorna i baren, både under dagar och kvällar, fast de flesta jobbade både och, från tidig morgon till sena kvällar, alla kallad Mr. Lars för Papa Lars, men för Ernesto så var Mr. Lars, alltid ”Mr. Lars”. En märklig man tänkte Lars. Alla tjejerna i baren och de var säkert fler än nödvändigt, hade lediga mycket färgglada klänningar eller vad det var, med mycket veck och rynkor och några hade något runt sitt hår i samma skrikiga färger, medan denne Ernst alltid gick omkring, dag som kväll, i svarta byxor, vit skjorta och en lite svart fluga i kragen och det mest underliga va att han hela tiden hade svarta skor på sig där i sanden, medan de serverande flickorna gick omkring barfota. Skulle detta visa någon rangordning? Tusan vad han måste lida, men det var inte något som han visade.

So, you know him? Called Him Earnesest or similar? Almost like my father, hes name was Ernest, but everyboy called him Hemingway” sa Irene samtidigt som hon satte sig ned. Medan Papa Lars och Ernest pratade något om långa nätter så tog Irene av sig sin solhatt och hon lyckades hejda sig och inte prata för sig själv. ”Nu ser jag ju det, han är verkligen lik min morfar, helt fantastiskt, verkligen lik min älskade morfar”

Hi Irene, something special you want, I prefer something simple. I often take a sandwich at lunch and want something simpler here down in the evening. Do you have anything special on your wish list? They have no kitchen down here, so it takes some time”. Irene vaknade till ur sina drömmar, minnen och tankar om sin älskade morfar och sa att hon inte hade önskemål om något speciellt, hon kunde inte ens menyn som Papa Lars verkade kunna utantill bland de fåtal rätter som alltid fanns. Hon ville bara äta middag med den brunbrände, den brunbrände, han som hon numera kände som Papa Lars. De kom överens om att äta någon form av kyckling, vad det nu kunde vara och var sitt glas rött vin. Ernst tog emot beställningen och lämnade den till en av de vackert klädda flickorna som direkt gick upp till restaurangen. Mr. Lars undrade nu och hade gjort det tidigare varför de inte hade en telefon där de kunde lämna sina beställningar, inte ens en mobiltelefon, men antagligen hade det varit på detta vis under många år och så ska det förbli. Man måste lämna en signerad beställning, därför detta vandrande vid varje beställning.

Beautiful, Nice” sa Papa Lars när det båda tittade ut över havet. Solen hade ännu inte doppat ned sig i havet men skymningen närmade sig alltmer. Ingen sade något på en stund men inne i Irenes huvud så arbetades det intensivt. ”Är det därför som jag på något vis har dragits mot denna man, är det bara för att han verkligen liknar min älskade morfar”? Irene hade aldrig älskat sin far, men han var ändå hennes far. Sin mor älskade hon lite mer men ändå inte älskade. När hon blev äldre så tyckte hon att hennes mor kunde vara lite mer bestämd och inte falla undan så mycket mot sin far, men insåg senare som ung tjej att mamma nog inte vågade sätta sig emot pappan. Sin morfar älskade hon verkligen. Fast han var gammal eller började bli gammal och lite skröplig, de fick ju ändå inte så många år tillsammans, så fanns han alltid där. Han lekte med henne, han visade henne många speciella och märkliga saker både i hemmet och i naturen. Han gjorde uppfinningar och de byggde märkliga saker och ibland undrade Irene om det inte hade varit bättre om hon hade varit en pojke. Morfar var morfar och hon hade älskat honom över allt annat här på jorden, mycket mer än vad hon älskade sin mor och sin far älskade hon verkligen inte. Han var riktigt hård och det enda som verkade intressera honom när Irene var barn var att hata och trakassera dessa förbannade ”niggers”.

När Irene var barn så var morfar en lekkamrat och en som kunde trösta när det hade hänt något. Både när hon ramlat och slagit upp ett sår på benet eller trösta när någon hade varit stygg mot henne, retat eller slagit henne. Även som ett litet barn så hade Irene haft det svårt. Hon var lite blyg och vågade inte alltid hävda sig tillsammans med sina kamrater och det verkade som att kamraterna kände detta och det var alltid lätt och roligt att reta Irene och lätt att få henne till att gråta. Då var morfar bra att ha och de tröstande orden som han alltid hade gjorde henne lugnare och fick henne ändå att gå tillbaka till sina kompisar och ofta så gick det åter bra en tid innan nästa angrepp kom. Som tonåring fanns också morfar där men då inte som lekkamrat men som en stor stöttepelare här i livet. Även då så var han en tröstens man och även då blev hon lite mobbad men inte så allvarligt, men ändå sårande. Morfar fanns alltid till hennes hjälp och på något konstigt vis så fick hans ord och handling henne att bli så lugn att hon utan rädsla sökte sig tillbaka till sina vänner. De ord han sa och det han gjorde blev något mycket positivt för Irene. Hon började uppträda mer självsäkert och göra saker som gjorde att hennes kamrater inte tyckte att det var roligt att mobba henne längre och det avtog mer och mer. Irene kände ändå inte någon större samhörighet med det gäng hon tillhörde och med åren så drogs hon mer och mer till ett gäng som mer hörde ihop med hennes fars värderingar, som hon inte delade eller gillade. De var mer rasistiska och mer aggressiva och där förekom mycket alkohol och även lite droger. Men framför allt var det hatet mot negrer, judar och även mot katoliker som var deras intresse eller mål. Många gånger när Irene hade fått i sig alltför mycket alkohol så gick hon inte hem utan gick till sin morfar istället. Mormor levde inte längre och morfar kunde man alltid lita på. Det var så lyckligt att morfar bodde närmare centrum och kunde ringa hem och förklara att Irene sover över hos honom och att han skjutsar henne hem imorgon. Innan hon somnade så tog morfar hand om sitt överförfriskade barnbarn och många gånger fick han ge henne ett tröstens ord men som bästa kompisar så tummade de på att hennes föräldrar inte skulle få veta någonting. I övre tonåren så hade hon även haft sex med pojkar som hon inte gillade, men under alkoholpåverkan, så hade hon ändå gått med på det. Det var inte fråga om att hon blivit våldtagen men hon hade stor ångest och förtvivlan ändå. Morfar kunde oftast lösa detta till det bästa om det så ibland bara var för stunden. Det var väl lite kris någon gång när pappa tänkte komma och hämta henne men som vanligt ordnade morfar så att inget skulle märkas. Ibland kände Irene det som att morfar bestämde över hennes pappa också. Pappan var väldigt bestämmande och styrde högljutt över familjen och han var även en ledande man inom den lilla del som fanns kvar av KKK och alla i stan eller i den del utanför staden där de bodde visste vem han var och vad han hade för åsikter. Många hatade honom men många högaktade honom och såg upp till honom och det han sa var det många som respekterade och följde. Men inte morfar.

I övre tonåren så berättade morfar vad det verkligen var som hennes pappa och hans gelikar sysslade med. De hade en organisation som hette Ku Klux Klan och vars mål var att hata och förgöra negrer och judar och de gjorde även tappra försök att hata katoliker. Detta med KKK var starkt avtagande och det fanns endast små fickor av entusiaster kvar och speciellt här i Texas hade det inte varit så utbrett som i andra sydstater. Morfar sa alltid att de som sysslade med sådant egentligen själva var svaga och nervösa människor och att detta var ett sätt att hävda sig och göra sig uppmärksamma. ”Bry dig inte så mycket om detta Irene” sa ofta morfar. De är bara några fega människor som mest ropar och skriker och demonstrerar men numera vågar de inte så mycket. Jag lovar dig, Irene, att detta kommer att försvinna snart. Alla människor är lika mycket värda och hela Amerika och hela världen kommer att acceptera det. Din pappa och hans vänner tycker att alla mörkhyade som kom hit var ju slavar och så kan det fortsätt att vara. Före bröllopet med din mor så talade jag allvar med din pappa, fast han var inte din pappa då, och han lovade att sluta med detta fåneri. Han blev ändå påverkad av sina kamrater och fortsatte ändå, men han vågar fortfarande inte tala om detta när de besöker mig och jag har märkt att han inte riktigt gillar att komma hit. Jag har även talat med honom om detta senare och om det bara är så mycket som en tanke på att han försöker få dig på den sidan så skall han få med mig att göra.

Jag har sett det Irene, du dras till dessa kretsar bland ungdomarna men jag har full kontroll på dig, tror jag, och du är inte så hundraprocentigt engagerad i detta och då frågar man varför du vill vara kvar. –”Jag vet inte morfar, men det är de enda vännerna som jag har kvar”. Morfar kom som vanligt med tröstens ord och mycket av det han sa kom att påverka Irene både i tonåren och senare i livet.

”Han är ju nästan som min morfar. Han ÄR ju min morfar” tänkte Irene. ”Eller som min Morfar var. För någon timme sedan så hade jag fantiserat och dröm och till och med haft sexuella tankar och önskemål om denne brunbrände man och nu så ser jag honom som min morfar”

” Hello Irene, in what world are you”? Han såg på henne. Hon hade tagit av sig den fula solhatten och när han tittade på henne så såg han att hon hela tiden tittade på honom men hon såg honom inte ändå. Väldigt vad hon tittar, vad tänker hon på, hon som tidigare verkligen kunde prata, hon bara pratade och pratade hela tiden. Det verkar som att hon är riktigt nervös”, undrade han när hon plötsligt reagerade och liksom vaknade till. ”Oops, sorry, I don’t know why I suddenly came to think of my recently married daughter” ljög hon och insåg att det inte var rätt svar. Hur ska hon klara sig ur denna situation?

Middag med tankar.

De satt sedan och talade om lite av varje under ganska lugna former. Lars hade tyckt att de första samtalen varit lite stressade och okontrollerade, speciellt från hennes sida, hon bara pratade och pratade men nu verkade det gå lite bättre. Var det för att hon var lite tystare och lugnare och inte pratade hela tiden eller var det för att hon inte var så nervös längre? Han fick faktiskt chansen att berätta lite om vem han var eller är och att han var relativt nybliven änkeman och att han för någon vecka sedan lyckas att bestiga Kilimanjaro och var här på Zanzibar för att fira detta. Fira och fira, han skulle väl åka hit ändå även om han inte hade lyckats att komma upp på Afrikas högsta berg. Samtidigt som han lyckades berätta något om sig själv utan att bli avbruten hela tiden som det var tidigare så tänkte han på att varför han var så väldigt koncentrerad på att denna kvinna, vad kan hon vara, kanske något kring eller över de sextio ändå hade en så välbehållen kropp. Hon kanske inte var vacker eller kanske hon var det ändå? Tog han kanske för mycket whiskey tidigare? Nä-ä.

” Beautiful. It feels like it would sizzle and bubble when the sun pops down into the sea” sa Irene och pekade på solen som sakta sänkte sig ned i havet. Bara halva var kvar. Papa Lars nickade och läppade lite på det vin som Ernst hade kommit med. ”Undrar varför han kommer med vinet, det brukar ju de vackra unga tjejerna komma med”? Samtidigt så blinkade Ernst med vänster öga flera gånger, tittade på Mr. Lars och nickade huvudet åt sidan, mot kvällens dam. Mr. Lars hade damsällskap ikväll.

Papa Lars tittade på Irene, höjde och vinkade lite med sin högra tumme och sedan så tittade de gemensamt på när solen sakta men ändå snabbt doppade sig ned i Indiska Oceanen och natten närmade sig. De hade ännu inte fått sin kycklingrätt.

”Cheers for a wonderful day sa Papa Lars och höjde sitt glas, nu hade de ju fått sitt vin, hoppas att vi får en underbar middag, tänkte han och så kom dessa underliga tankar. Det är väldigt, det är fantastiskt, vad hon har en välbehållen kropp. Vem är denna kvinna och vad gör hon här? Ja, jag vet att hon kommit hit och varit med när hennes dotter har gift sig nere i Stone Town. allt detta vet jag men vem är hon och vad är det som är så speciellt med henne? Tidigare idag så var hon bara jobbig och pratade hela tiden men nu verkar hon ju verkligen vara åtminstone lite trevlig. Han smuttad lite på sitt vin, tittade på Irene och tillbaka på solen och där försvann den ned i havet samtidigt som de fick sin beställda kycklingrätt.

Hemma hade det alltid varit öl, öl och öl och senare på kvällen whiskey och Havannacigarrer. Havannacigarrer som han hade börjat att röka vid sitt bröllop och nu kom minnet tillbaka. Nej, Moby, du får inte komma in i mitt liv just nu. Jag har mitt livs första date. Försvinn, jag har mitt livs första date och jag har det med min morfar. Hon hade dock läst att på finare middagar så kunde eller skulle man dricka vitt vin till fågel. Hon hade rött vin i glaset, men vad gjorde det, hon hade en date med sin morfar. Samtidigt som hon tittade på den nedgående solen och det gjorde även Papa Lars så kände hon hur hennes fot kom ovanpå hans fort där nere i sanden under bordet. Hon ryckte till något men rörde lite på tårna uppe på hans fot. De tittade på varandra och han rörde också på sina tår och log. Var det en liten tå-flirt? Irene undrade om det var han som tå-flirtade med henne. Papa Lars undrade om det var Irene som tå-flirtade med honom. Båda log och vände sig mot sina kycklingrätter.

Samtalen fortsatte och de blev mer och mer avslappnande. Hennes nervositet hade försvunnit. Han var ju inte så konstig och underlig som hon hade fantiserat om, han var ju riktigt underhållande och trevlig. Det blev ju både skratt och fniss och ett tag kände Irene att hon satt där med en kompis, men ibland så slog tanken henne vad hon hade gjort efter att hon hade duschat. Hon hade onanerat och hon hade drömt och fantiserat att hon skulle ha sin andra bröllopsnatt med den brunbrände. Lars kunde ibland släppa tanken på hennes välbevarade kropp och om allt och inget men tanken fanns fortfarande malande. Visst hade hon en fantastisk kropp för sin ålder. Kan man med och fråga hur gammal hon är?

De beställde in ytterligare ett glas vin vardera. Kycklingrätten hade smakat bra och stämningen började bli bra eller bättre och skratten kom mer och mer. Hon berättade att hon egentligen aldrig hade varit intresserad av amerikansk politik, hon visste inte hur många miljoner det fanns i USA men det var ju ändå märkligt att bland alla dessa miljoner amerikaner så varför kunde de inte finna några bättre kandidater till att bli president. Det var ju som att välja mellan pest och kolera. Hon var inte politiskt intresserad men undrade om inte det är så att Amerikas nye president har löshår eller toupé? Hon väntade bara på den dag han skulle bli intervjuad i TV under en blåsig dag och att hans toupé skulle blåsa av honom.

Mr. Lars hade det också ganska roligt eller i alla fall ganska trevligt. Han hade tidigare tyckt att hon bara pratade och pratade och var mycket nervös, men kvällen hade blivit bättre än vad han hade befarit. Samtidigt kunde han inte sluta tänka på att hon hade för sin ålder en väldigt välbevarad kropp. Tidigare hade det någonstans inom honom funnits en tanke. Hon har en fantastisk kropp, vad är det med det? Ibland, utan att han egentligen ville erkänna det så hade han en tanke. Skulle han kunna ta chansen och välta ned henne i sängen, ha en underbar natt tillsammans och ha en gemensam frukost tillsmannans på sin altan. ”Men är jag inte för gammal för det”?

Men lille man, vad tänker du på? ”Hon kanske inte är det minsta intresserad av dig, hon kanske bara vill ha en kompis tillsammans vid en middag kväll.”

Are you satisfied? Maybe we should end the evening on my terrace. I think both you and I have left a little whiskey in our glass”.

“Jaha, nu har jag bjudit in henne tillbaka på min altan och vart vill jag komma”? De reste sig från bordet och så viftade Ernst med notan för påskrift. Han hade inte signerat notan och vände sig mot Ernst som fortfarande stod lite diskret i bakgrunden. I normala fall så skrev han under hos servitriserna innan han fick sin mat, men nu kom Ernst med notan och så fick han sin signatur. Så tänkte M. Lars och funderade en stund.  Normalt så skriver jag på notan och de tar upp den till restaurangen och du får din mat. Nu skulle han skriva på efter maten. Han var själv så förvirrad så han visste inte om han hade skrivit på tidigare eller om Ernst hade gjort rätt.

Det var bara cirka tjugofem meter mellan strandplatån och upp till hans altan. Hemma är tomten trettio meter och det var det som han hade som riktmärke, även när han skulle bestämma avståndet för ett inspel när han spelade golf. Var det en tomtlängd eller var det min och Eeros tomt tillsammans eller kanske hela kvarterets längd? När de kom fram till altanen så satte de sig i samma fåtöljer som de suttit i före middagen och de smuttade båda på den lilla whiskeyn som var kvar. Den var varm.

 ”Cheers and thanks for a wonderful evening”, men vad sa jag nu tänkte Lars, No, I don’t mean it’s over, I mean, thank you for a wonderful dinner together”. Lars ursäktade sig över att whiskeyn var varm men förklarade också att den faktiskt är godast om den är rumstempererad, fast här var den varmare. En whiskey har kanske 5–600 olika smakämnen som egentligen bara riktiga experter och laboratorier kan känna och mäta, men om du lägger i en isbit så försvinner kanske hälften av dem. Irene småskrattade lite, skrattade och brydde sig inte så mycket om ifall hennes whiskey var varm eller kall. Hon har nu en date med sin morfar och den är inte slut ännu, hoppas hon.

Hon tittade på han den brunbrände, för plötsligt så var han åter den där brunbrände. ”Han är inte längre Papa Lars” tänkte Irene. Jo, visst är han Papa Lars men inte den Papa Lars som hon hade lärt känna tidigare idag, denna Papa Lars som hon hade känt en sådan dragningskraft till, denna Papa Lars som hon hade drömt om och fantiserat om när hon onanerade på sitt hotellrum. Något som hon inte gjort sedan hon var ung tonåring. Han är ju min morfar eller han liknar åtminstone min älskade morfar. Plötsligt så fick hon riktigt konstiga tankar i huvudet men hon måste också hålla sig alert och fortsätta umgås med Papa Lars eller om det nu var min älskade morfar.

God natt

Lars satt en stund och tittade på Irene efter att de hade skålat. Hon satt liksom och var i en annan värld igen, precis som hon hade varit en kort stund nere vid middagen, borta i en annan värld liksom. Han drog ihop sina ögonbryn lite och undrade om det var whiskeyn och vinet som gjorde att hon faktiskt var lite attraktiv ändå. ”Varför kom hon och satte sig här på altanen tidigare och sedan ville hon att de skulle äta middag tillsammans, varför”?

” Maybe you want a small whiskey more” sa han och reste sig upp för att hämta flaskan och fylla på innan hon ens hade svarat. ”Unfortunately, I still have no ice, but you know this with more taste, or”? Han hämtade flaskan, hällde artigt först upp whiskey i hennes glas och sedan lite mer i sitt eget. Hoppsan, tänkte han. Hon är faktiskt lite attraktiv, men ta det lite lugnt med spriten, man vet aldrig hur det kommer att gå.

De satt sedan och samtalade om både det ena och det andra. Lars var nöjd med att han ibland också fick säga något och inte som tidigare i eftermiddag då hon bara pratade på och han ibland undrade om hon inte skulle behöva andas lite mellan orden. Ikväll var det lite mer likvärdigt., men ändå var hon den som pratade mest. Hon pratade mycket om hur hennes dotter hade träffat en mycket trevlig färgad man och det hade så lett till att de nu var här på Zanzibar och de underbara dagar mor och dotter hade haft tillsammans i Stone Town före bröllopet och mycket mer. Hon nämnde aldrig att hon var uppvuxen och uppfostrad i en miljö där man hatade katoliker, judar och dessa förbannade ”niggers”, men hon kände ändå att hon var ärlig när hon sa att hon verkligen gillade sin nya svärson. Hon nämnde också att hon var ensamstående, men hon kom inte ihåg om hon tidigare talat om att hon var skild eller om hon var änka. Ensamstående var hon i alla fall. Vad hade hon mer berättat? Tänk om hon skulle nämna något och det var alldeles galet, inte som hon hade sagt tidigare, om hon nu hade sagt något.

Samtidigt som hon försökte hålla en öppen och vaken konversation med den brunbrände så började hon åter undra vad hon höll på med. Hon började tycka att hela hennes värld bara snurrade runt, vad är det som händer och varför har hon blivit så virrig och velig? Hon hade också börjat att småprata med sig själv, snälla hjälp mig, vad är det som händer? Tidigare idag så hade hon till och med haft sexuella drömmar eller i alla fall tankar om att hon kanske skulle kunna ha sex med denna Papa Lars, men nu så såg hon plötsligt honom som sin morfar. Var det bara för att han liknade hennes älskade morfar eller var det för att han kanske var tio eller kanske till och med femton år äldre än vad hon är? Så gör man bara inte, han är ju en farbror eller i alla fall mycket äldre. Så gör man bara inte. Hon kom plötsligt ihåg när hon på sin bröllopsdag tittade på sin mamma som också verkade ledsen och nedstämd, nedstämd den dag då hennes dotter hade stått som brud. Vad är det som händer? Det som händer nu var inte likadant men ändå på något vis så overkligt och främmande. Man kan väl inte ha sex med sin egen morfar. Höll hon på att bli tokig? Hur går det med de underbara dagar hon skulle ha här på Zanzibar efter dotterns bröllop och innan hon återvänder till den tråkiga vardagen hemma i Texas. För någon timme sedan så drömde hon om en underbar kväll med Papa Lars och även kanske overkliga drömmar om att de skulle tillbringa natten tillsammans, kanske orealistiska, men hon hade ändå drömt eller kanske till och med hoppats. Men man kan väl inte inleda ett kärleksförhållande med sin egen morfar. Höll hon på att bli tokig eller var det whiskeyn och vinet som påverkade henne?

De satt kvar ännu en stund och småpratade om både det ena och det andra och Lars började verkligen att gilla Irene och såg framför sig att tiden här på paradisön Zanzibar skulle nog bli riktigt spännande, intressant och givande. Kanske skulle de kunna tillbringa morgondagen tillsammans. Han försökte skjuta undan tanken på en kärleksnatt med henne, hon kanske inte alls är inne på den linjen. Varför tänker jag så, tänkte han, när jag var ung så var det bara tjejer som gällde och det skulle vara sängläge intill varje pris med nästan varje tjej. Ibland gick det bra men många gånger gick man på en säker mina och det blev inget. Men satsade man inget så blev det inget. Tjejer var ju också intresserade av lite erotiska lekar och äventyr och det var flera som inte egentligen vågade erkänna det men så var verkligheten. Hur skulle världen se ut, undrade Lars som ung och nästan mogen, om inte även kvinnor eller tjejer gillade sex. Då skulle ju världen vara underbefolkad. Denna gången fick man nog lugna sig lite eller kanske till och med mycket. Låt allt bero.

Irene försökte vara med i samtalen men kände samtidigt att hon började förlora kontrollen över sig själv. Hon blev så fixerad över detta med sex, något som hon från början inte hade tänkt sig men det hade under dagen blivit mer och mer och slutligen riktigt bisarrt när hon tänkte på att det nästan var hennes morfar som satt framför eller vid sidan om henne. Hon hade nästan all whiskey kvar i glaset men ändå så svepte hon allt direkt, tog sin solhatt och sa plötsligt ” Excuse me, sorry, but I suddenly remember that I have to call home to the states. An important conversation that I forgot. Hope we can be seen tomorrow”. Hon reste sig men tog ändå något steg runt bordet och gav morfar eller Papa Lars en liten klapp eller smekning på kinden, vände sig om och höll åter på att snubbla vid höjdskillnaden mellan altanen och plattorna på gången. Hon gick snabbt upp mot hotellet.

Lars tittade upp, inte bara en utan två gånger och undrade vad som egentligen hände. Vad var det som hade hänt och varför så plötsligt? Här sitter de och pratar och börjar att bli mer och mer vänner och bekanta med varandra och lär känna varandra lite bättre. Han hade först börjat att tänka på vad detta var för kvinna, lite underlig men sedan mer och mer attraktiv, ibland lite virrig och i en annan värld och ändå så började känslorna mer och mer komma över honom att hon var väldigt attraktiv och lockande, även om kanske vinet och whiskeyn hade sin inverkan. Han hade försökt att hålla undan sina tankar på att de kanske skulle kunna tillbringa en underbar natt tillsammans, men försökte besinna sig. Under några perioder under dagen så kändes det nästan som att det var hennes mål och inte hans, men så plötsligt så reser hon sig bara upp och går. Vad var det som hände? ”Har jag sagt något dumt? Har jag såret henne? Vad var det som hände”?

Irene gick med snabba steg från den brunbrändes altan. Hon gick där på stenplattorna och undrade om hon hade haft några skor på sig när hon gick ned till honom eller om hon var barfota, för det var hon nu. Hon stannade upp, tog sig om huvudet och började gråta. Vad hade hon gjort? Varför gjorde hon som hon gjorde? Varför rusade hon bara iväg? Det var ju inte detta hon ville, hon hade ju tänkt sig att de skulle ha en trevlig kväll tillsammans och kanske inte bara en kväll utan kanske flera dagar tillsammans. Vad har jag gjort? ”Jag måste vända tillbaka. Jag måste vända tillbaka”. Hon stannade, höll handen framför ansiktet. Vad har jag gjort? Naturligtvis kan jag inte gå tillbaka. Vad ska han tro?

”Nej, nej, nej Irene, vad har du gjort”? Hon satte sig ned på de två, tre trappstegen upp mot den lilla altanen vid poolen, la huvudet i knäna och grät, vad har jag gjort.? Här var jag på mitt livs första riktiga date, mitt livs första date, jag skulle träffa en person som jag verkligen ville träffa och jag såg faktiskt fram mot det, vi hade haft riktigt trevligt och sedan fick jag denna blackout eller vad det var och bara flydde situationen. En enda sekunds eftertanke och du hade stannat, men varför stack du bara? Vad var det som du var rädd för? Vad ska jag göra i morgon?

Hon satt en stund och bara tittade ut i ingenting, torkade sina tårar och pillade bort lite skräp mellan tårna, tittade upp mot den mörka och stjärnklara himlen och insåg att det blir fort mörkt här nere. ”men vad tusan gör det” viskade hon tyst för sig själv, ”vad gör det”? Hon undrade vad hon egentligen hade gjort och varför hon hade reagerat som hon gjorde och så snabb. Han är inte din morfar och du ska inte vara frestad att ha sex med din morfar, du måste inte ha sex med någon. Du har ju hatat detta med sex och tyckt att det alltid varit äckligt och smärtsamt. ”What’s with you? Are you becoming crazy, realy crazy”? Så smålog hon lite och kom på att det kanske ändå inte var en katastrof, det som hade hänt och det som hon hade gjort. Hon skulle ju bara gå tillbaka, tala om för Papa Lars att hon så plötsligt kom på att hon höll på att missa ett väldigt viktigt samtal som hon absolut måste ringa och att hennes tanke hela tiden hade varit att komma tillbaka direkt. Hon reste sig upp, torkade sina tårar och var glad över att hon inte hade en massa mascara som skulle ha kletat sig runt i ansiktet när hon grät. För gråtit det hade hon gjort många gånger i sitt liv, men denna gången var det ändå inte på samma sätt. Det är klart att min kära morfar, nej, nej, Papa Lars verkligen skulle förstå.

Hon lämnade sin solhatt på trappan och gick tillbaka mot altanen, men stannade till strax innan altanen, hon stod en stund och väntade vid gaveln utan att synas från altanen. ”What if he isn’t sitting there? Maybe he has gone in? Med raska steg så gick hon vidare runt hörnet, nej, han satt inte där. Vad gör jag nu? Vågar jag knacka på? Nu har det riktigt gått på tok. Har alla mina chanser försvunnit nu? Hon vände sedan sakta och gick ledsen tillbaka. När hon passerade gavel så hörde hon ett surrande ljud från det halvöppna fönstret ”Aha, han har en sådan där elektrisk tandborste och han gnolar och nynnar precis som min morfar gjorde när han borstade tänderna. Väldigt vad de är lika, men min morfar hade ingen elektrisk tandborste”. Min älskade lilla morfar, varför dyker du upp här igen, här på Zanzibar? Jag älskar dig verkligen, morfar. Jag har alltid älskat dig, morfar. Min älskade morfar. Hon stod kvar en stund, lyssnade och tänkte. Undrar vad han gör nu? Hon stod kvar ännu en stund, hon undrade själv varför och så hördes det nästan som om en dörr öppnades. Nej, det var nog inget och så började hon att gå tillbaka till sitt enkla rum utan utsikt mot havet och utan balkong. Men från korridoren så kunde man se lite av havet. Vad ska jag göra i morgon? Kan jag gå ned till stranden? Kommer Papa Lars att komma dit?

Måste jag?

Lars förstod ingenting. De hade suttit och pratat och både om det ena och det andra, men det är klart, hon verkade inte vara så fullt koncentrerad, det verkade som att hon samtalade i en värld och sedan befann sig i en annan, men det berodde nog på lite nervositet. Men varför skulle hon behöva vara nervös? En märklig kvinna. Först så hade hon legat och tittat länge på mig nere vid stranden, men blundat varje gång jag tittade tillbaka mer än en sekund, sedan kom hon bara plötsligt in på min altan och började prata så intensivt om allt och allting och undrade om de inte kunde äta middag tillsammans. Under middagen så verkade hon mycket lugnare och sedan så fortsatte de här på altanen. Lars erkände att han blev mer och mer intresserad, hon var inte filmstjärnevacker, men ändå välbehållen och blev mer och mer attraktivt ju mer vin och whiskey han tog, men visst var det något konstigt med henne? Mår hon egentligen riktigt bra? Eller är hon kanske sjuk på något sätt? Han svepte sin whiskey som han inte hann med att skåla tillsammans med henne innan hon bara smet iväg. Reste sig upp och gick direkt in på sitt rum. Som så många kvällar tidigare så hängde han upp sin keps på en krok på dörrens insida och smålog lite för sig själv. Här hade han suttit och undrat varför hon kom ned till stranden med en ful solhatt, ja, ful tyckte han i alla fall. Man behöver väl inte ha på sig en solhatt när man ska ned till restaurangen för att äta middag och så hade han själv på sig sin keps. Han hade ju alltid keps. Det var nästan så att han tog på sig sin keps om han så bara skulle ut till brevlådan där hemma för att hämta posten eller morgontidningen. Men vänta, kepsen åkte nog bara på automatiskt när han hämtade mer whiskey. Nej jag vet inte och jag kommer inte ihåg. Börjar jag att bli lite virrig och konstig som Irene? Varför reste hon sig bara och gick sin väg?

Det har blivit sent några kvällar vid datorn och det börjar bli sent ikväll också. Jag tror att jag skiter i allt och går och lägger mig, kvällen blev ju inte direkt som han trodde eller fantiserade i början. Men först får jag väl borsta den lilla tanden. Modern fin och nästan lite lyxig bungalow men de hade glömt att installera en kontakt för eltandborstens laddare som nu stod på skrivbordet vid datorn. Även om det inte fanns eltandborstar när det byggde detta så fanns det väl elektriska rakhyvlar.

”Hakuna Matata”, vad gör det. ”Do’t worry, bee happy”. Han borstade sina tänder och såg att han nog borde smörja in sin röda näsa något. Annars så hade han klarat solen rätt bra här nere. När han kom hit var han väldigt ljus, det är ju inte så mycket sol i Sverige under februari månad, men som vanligt så blev han ganska brun på relativt kort tid. Nu kom han att tänka på hur det brukade vara när han och Christina reste till soligare länder. ”Varför ska du för tusan åka till Thailand eller till soliga Kanarieöarna, med stark sol och sedan lägga dig under en parasoll”? Han kom att tänka på sin nyss avlidna hustru, nja, nyss var det inte men i alla fall en sex, sju månader sedan och han hade inte tänkt på henne på nästan hela dagen.

Jag bryr mig inte, jag har borstat tänderna. Han hällde upp en ny whiskey och gick ut för att sätta sig på altanen en stund igen. Det var mörkt och tyst, inte ens en enda syrsa eller vad det brukar vara under varma nätter i t.ex. Västindien. Detta eviga ljud hela tiden. Här var det absolut tyst, men det hördes som om någon gick bort upp mot hotellet och som tydligen nyss hade passerat altanen. Han satte sig ned och tittade mot den ännu lysande baren nere vid stranden. Inte en enda människa, till och med personalen hade nog gått därifrån. De där sunda svenska tjejerna hade också försvunnit. De måste ju vara pigga och fräscha inför förmiddagens Yoga-pass. Det kändes som om hela Zanzibar hade somnat. Det var ingen riktig ”hålligångresort han hade valt, men det var ju medvetet. Ett av villkoret var att det inte fick komma några familjer med barn under arton år och därmed var det mycket lugnare. Han smuttade igen på sin whiskey och tänkte på hur det var på sextio- eller om det var under tidigt sjuttiotal som det fanns en resebyrå som hett ”Club 33” och där man inte fick vara över trettiotre år för att få följa med. Där var det verkligen fester varje dag.

Varför gick hon bara så plötsligt? Nu hade han nyss tänkt på sin nyligen avlidna hustru och så kom denna virriga kvinna tillbaka i hans tankar. Jag tror att jag måste glömma henne, hon verkar inte vara under full kontroll. Hon verkar vara lite eller ibland mycket virrig och några gånger verkade det som att hon var i en annan värld när de pratade med varandra.  Nej nu får det vara nog, skit i henne. Det har varit en väldig märklig dag som jag aldrig skulle kunna föreställa mig i morse. Gå tillbaka till morgondagen och de underbara dagar som du har haft här nere innan den där kvinnan kom in och satte sig på din altan. Ta kontroll över dig själv, vad är det du håller på med? Han svepte åter den sista whiskeyn för kvällen eller natten, satte ned glaset hårt mot bordet och förbannade sig själv. Dags att sova, tänkte han, men visst har hon en väldigt välbevarad kropp för din ålder. Undrar hur gammal hon är?

Han brydde sig inte om att borsta sina tänder igen, det är ju ren sprit och det dödar väl alla bakterier och så är jag ganska trött ändå. Han kröp in under tropiknätet som fanns runt hans säng, en stor säng där det även skulle finnas plats för en vimsig och kanske nervös kvinna. Han hade aldrig sett eller hört några myggor eller vad detta nät skulle vara bra för men det kanske var annorlunda under andra tider på året. Han kröp ned under det tunna täcket och tänkte att det är som det brukar vara på hotell i vissa länder. Det fanns bara ett stort täcke fast det var en dubbelsäng och det måste ju vara till för nyförälskade par. Har man varit gift i nästan femtio år så vill man ha var sitt täcke att snurra sig runt i. Ett enda stort täcke är till för nyförälskade eller det kan man också ha om det är så att man ska trösta en orolig och lite virrig dam i övre medelåldern. Varför försvann hon så plötsligt?

Han vaknade till av det vanliga klirrandet av porslin på altanen. Normalt så brukade han inte dricka så många glas vin och whiskey, men gårdagen var speciell. Därför sov han kanske lite längre och så kom åter tankarna på Irene. Varför?

Det där klingande med porslinet när de dukade fram allt porslin till frukosten, gjordes nog medvetet för att signalera att nu är det framdukat. Lars svepte en stor badhandduk runt midjan och gick som vanligt ut, satte sig ned och studerade blocket som alltid låg där och kryssade för vad han önskade till frukost och gick in för att göra sig i ordning. Det verkar nästan som att de har en övervakningskamera någonstans eller står de och kikar bakom en buske eller liknande? När du har fyllt i och lämnar altanen så försvinner listan och efter en stund, låt vara inte så snabbt men ändå, så står din beställda frukost vid bordet. ”De första dagarna kom jag kanske ut lite för tidigt, men man lär sig” tänkte Lars och smålog, var nöjd med den fantastiska servicen och alla de mycket vänliga personerna som jobbade på denna fantastiska resort. När han åt sin frukost så funderade han om Irene kanske skulle komma fram runt hörnet och gå ned till stranden, men det hände inte.

Efter frukosten så smorde han som vanligt in sig med solcrème, varför förstod han inte, han var ju redan ganska brunbränd och säkert inte så känslig. Han hade ju inte smort in sig säkert de senaste två dagarna. Det är inte så lätt att smörja in sig mitt bak på ryggen när man är ensam. Det var lättare när vi var två. Så fick han en tanke som egentligen var förbjuden. ”Tänk om Irene skulle kunna smörja in min rygg”? Han stannade till och såg sig själv i spegeln. ”Men hallå, gamle man. Har du inte bestämt att låta denna virriga och ibland vimsiga och tankspridda kvinna bara försvinna ut ditt liv”? Glöm detta och glöm henne, hon kanske redan har försvunnit från denna anläggning.

När han går ned den korta biten till stranden så ser han något som han inte direkt hade väntat sig. Ovan kanten på en solstol så ser han den välkända solhatten. ”Är hon redan där nere”? Han stannar, tänker en stund, ”måste jag”?

Jag måste våga igen.

Irene hade inte sovit speciellt bra denna natt. Hon steg upp tidigt och var först och ensam nere i frukostmatsalen. Det gick fort med frukosten och upp igen på rummet för den obligatoriska insmörjningen med solcrème. Vad det blev för solskyddsfaktor denna dag tänkte hon inte på, hon tänkte mer på vad hon hade gjort igår kväll. Med lite tårar i ögonen smorde hon lite här och där och brydde sig egentligen inte om resultatet, rafsade ihop det vanlig och bara en hastig blick i den stora spegeln. På Lars altan var det ännu inte dukat som det hade varit igår och hon var också först nere på den ännu öde strandplatån och kunde välja vilken solstol hon kunde. Hon titta bort mot spetsen av platån, på den plats där Papa Lars, Mr. Lars, den brunbrände eller morfar brukade ha, en plats som tydligen ingen annan verkade ta. Det var hans och ingen annans. Hon valde att lägga sig närmare baren. ”Kommer Papa Lars ned idag och vad gör jag då? Klart att han kommer, men vad gör jag då”? Inte ens personalen i baren hade kommit ännu.

Hon var glad över att hon tagit med sig sin bok som hon flera gånger under natten hade försökt att läsa, mest för att somna. Ibland nickade hon till men någon vettig sömn hade det aldrig blivit. Hon försökte igen. Snart kom det flera ned till stranden, något par lade sig här och andra där men det var ingen invasion och så kom ju de fnissiga och lite högljudda flickorna som troligtvis kom från norra Europa och de pratade redan intensivt. De lade sig också framför baren men närmare muren.

Hon försökte läsa, tittade upp ibland och konstaterade att det säkert kommer att bli en lika fin dag idag igen och försökte åter att läsa. Plötsligt när hon tittade upp så såg hon den välkände brunbrände mannen gå ned mot grinden vid trappan ned till stranden, öppna grinden utan att kasta en blick över platån och försvinna ned på stranden. Han hade gått förbi baren på andra sidan, mellan baren och det andra huset och direkt mot stranden. Hon fick en direkt tanke, som hon också hade haft igår, att hon skulle skynda sig och följa efter, nu kände hon ju faktiskt Papa Lars. Men så kom hon på vad som hade hänt senare på kvällen. ”Vad gjorde jag och varför”?

Hon försökte läsa och hon tittade upp, försökte igen men tittade bara upp. ”Håller jag på att bli galen eller är jag redan det”? Hon tittade ofta bort mot den fortfarande tomma solstolen längst bort på platån där Papa Lars brukade sitta. Den var fortfarande tom. Var det så att ingen vågade eller ville ta den platsen? Den var egentligen riktigt bra, en lite enskild plats med lagom små träd som skuggade lite men som ändå släppte igenom lite sol. Var det hans och ingen annans? Eller var det bara det att den låg så långt bort från baren? Hon tittade ofta bort mot den tomma solstolen, men mest hade hon nästan fullständig kontroll över grinden ovanför trappan som leder ner till stranden. ”Does he still walk on the beach and why so long time”? sa hon tyst för sig själv och kom på att hon åter pratade för sig själv. Men snälla Irene, tänkte hon. Du skulle ju glömma honom och om inte så har du ju ändå gjort bort dig när du inom loppet av någon eller några sekunder fick för dig att du inte kunde inleda några sexuella förbindelser med din morfar. Sansa dig nu Irene. Hon försökte tänka lugn och kontrollerat. Dessa två senaste dagarna verkade hon inte kunna det, tankarna bara fladdrade förbi och hon fantiserade om både det ena och det andra. Ibland blev hon nästan rädd, vad höll på att hända med henne.? Var hon sjuk eller var det kanske som hon trodde och lite hoppades på. Hon kanske hade blivit kär i den där brunbrände mannen, trots att han kanske var tio eller femton år äldre än henne och att han liknade hennes morfar, han var väldigt lik hennes morfar. Nej, kär i honom är hon inte men det är ändå något som får henne att dras till honom och att hon vill vara tillsammans med honom eller i alla fall vara nära honom.

Hennes morfar var borta sedan många år men minnet fanns kvar och bilden av honom fanns kvar            och så möter hon hans nästan identiska dubbelgångare. Sansa dig nu Irene, du hade tankar på att du inte kunde ha sexuella förbindelser med din morfar. Papa Lars kanske inte ens var i närheten av att ha sådana tankar. Varför tänkte du så?  Varför fick du dessa tankar och fantasier? Bara för att dessa tankar dök upp så gjorde du den där idiotisk impulsiva grejen med att hastigt resa dig upp och skylla på något så idiotiskt som ett viktigt samtal hem till staterna. Till vem då och varför? Nu har du sabbar allt och så kanske du har blivit kär eller i alla fall ha starka känslor för den så mycket äldre Papa Lars. ”Nu heter han åter Papa Lars” tänkte hon och var glad över att hon inte pratade med sig själv.

Plötsligt såg hon hans keps och hans vithåriga kalufs och vita mustasch dyka upp utanför grinden. Han var på väg tillbaka. Det såg lite lustigt ut. Han var väldigt solbränd, riktigt mycket brun och med jämn solbränna över hela kroppen, han hade nog varit här länge trodde Irene och sedan det inte gråa utan nästan vita håret och mustaschen, precis som min morfar. Hon tittade hastigt ned i boken igen och var glad över att hon hade den uppslagen utan att egentligen veta vad hon läst men nu läste hon eller tittade ned i boken. Det var egentligen inte sant det heller. Samtidigt som hon tittade ned i boken så höll hon fullständig kontroll på Lars. Han kom in på området, kollade lite över platån och sedan så tog han samma väg mellan baren och det andra huset och skulle nog upp mot sin bungalow.

När Lars hade sett den för honom väldigt fula solhatten i solstolen på morgonen så stannade han till och funderade, ”måste jag”? Han hade en märklig känsla i kroppen. Han tyckte att denna Irene var och blev en rätt så attraktiv kvinna i alla fall, men hon var samtidigt väldigt vimsig och virrig. Är jag attraherad av henne, dras jag mot henne eller tycker jag att hon är en riktig virrpanna? Ibland är hon närvarande och ibland i en annan värld. Han vände och gick tillbaka in på sitt rum, funderade en stund och lämnade sin väska och allt annat. Han steg ut på altanen och kunde ända härifrån se solhatten. Låste och stoppade som vanligt nycken i en ficka på badbyxorna och sneddade över gräsmattan mot en liten passage mellan baren och Elisabets hus. Gräsmatta var väl synd att säga, det var något grövre och nästan stack i fötterna, men det var grönt. Han behövde en promenad och tänka. Allt hade varit så mycket enklare innan hon kom och satte sig på han altan igår. Han hade redan bestämt sig för att inte passera Irene där hon låg väldigt nära baren och ska man ner till stranden så måste man passera nära henne och just nu ville han inte det. Det fanns en möjlighet som nog nästan ingen tog och det var den smala passagen mellan Elisabets hus och baren och den valde han. ”Jag vill inte ha kontakt, åtminstone inte nu, så tänk nu på vad du gör, titta inte mot henne” tänkte Lars och styrde snabbt sina steg mot grinden, öppnade och stängde utan att vända sig om och tog raskt trappan ned till stranden. Som vanligt blev det promenad söderut och så tidigt på morgonen var det inte många som hade börjat sin strandpromenad. De flesta brukade börja med att bada och sola före promenaden. När han gick där nästan ensam så tänkte han först på de människor som alltid lade sig vid poolen vid hotelldelen. De såg inte ens stranden och undrar om de någonsin kom ned dit och barnen som de hade, har de någonsin kommit ned för att leka i sanden och plaska i vågbrynen. Han tänkte på att han aldrig hade varit någon poolmänniska. Varför åka till en paradisö i Indiska Oceanen och lägga sig vid en pool uppe vid hotellet och säkert under ett parasoll också. Men så kom det oundvikliga, hans tankar gick åter till Irene. ”Vad är det med henne? Vad är det som får mig att inte kunna släppa henne? Hon är ju ibland så virrig och vimsig och ibland inte riktigt närvarande, men ändå är det något som drar”. Han fortsatte sin vandring och kände lite på vattnet som redan nu på morgonen var varmt och inbjudande och naturligtvis, tänkte han, det är ju inte som hemma på västkusten att vattnet blir svalare under natten, detta är ju Indiska Oceanen och säkert med samma temperatur nästan hela året. Här spelar säkert inte inkommande eller utgående ytvatten så stor roll eller om det är djupt eller långgrunt.

”Varför smög jag ut bakom baren”? Visserligen är hon ibland borta i en annan värld och lite vimsig. Stundtals var det riktigt trevligt igår kväll och vad hade du egentligen för planer när du hämtade en ny whiskey, vad hade du för planer? Visst blev det ett litet hastigt slut när hon bara reste sig och gick och sa något om ett viktigt samtal, men varför sa hon inget om att hon kanske kommer tillbaka strax? Vad är det med henne? Är hon en vacker, attraktiv knäppgök, eller? ”Nej så får du väl inte tänka, vadå knäppgök, har jag gjort bort mig nu”? Lars funderade på vad han hade gjort. Varför försöker jag undvika henne samtidigt som jag vill träffa henne? ”Har jag gjort bort mig nu”? Hon såg kanske att jag smög mig ned på stranden på en konstig väg och hon funderar nog varför, varför gick jag inte den mer naturliga vägen och stannade och pratade med henne? ”Djävlar också” men hon är ju bara en amerikanska som är här och hon kommer snart att återvända hem och jag hem till Sverige och så är det bra med det.

Jag kan ju inte sitta här hela dagen, tänkte Lars för sig själv, reste sig ur fåtöljen och låste upp sitt rum. Han tog sin redan packade väska och bestämde sig för att lugnt gå ned till stranden och sedan får det gå som det går. Han kom ned till stranden och naturligtvis så möttes deras blickar. Lars blinkade lite mer ena ögat men undrade om hon såg det så han nickade lite också och hon tog av sig sina stora solglasögon och vinkade lite lustigt med bara fingrarna. Som vanligt så var det ingen som hade tagit hans favoritplats längs bort på spetsen av den strykjärnsformade strandplatån. Han såg att den stora badhandduken inte som vanligt var utlagd på solstolen och bredde ut den, satte sig och tog fram sin sudokubok och en penna som han hade gjort så många mornar tidigare. ”Varför stannade jag inte och pratade med henne? Undrar vad hon tänker om mig, jag har nog gjort bort mig”

”Jag visste att han skulle komma”, oj nu kom hon på sig att tyst prata med sig själv igen. Han verkar inte så arg och irriterad över att jag bara försvann så hastigt igår kväll. Undrar vad han tänkte när jag bara försvann utan att ge någon förklaring? Kan han ge mig en chans till, vågar jag?

-” Hello Papa Lars, where have you been”? Irene satte sig vid fotändan av hans solstol och började prata direkt, lika intensivt som hon gjorde igår.

Sams igen.

Hello and Good morning. I have only taken a morning walk, right after breakfast. How are you? Did you get the contact in US that you wanted”? Så hon ville ändå ha kontakt, ja varför skulle hon inte det? Hon kanske inte tyckte att det var så konstigt att jag hade gått ned till stranden direkt? Vilken löjlig känsla och konstiga tankar jag har haft, vi är ju två vuxna människor som vet vad vi vill, eller är vi inte det?

Irene hade varit supernervös när hon såg att Papa Lars kom ned till stranden fast hon förstod att han säkert skulle komma tillbaka efter att han smugit sig så bortom baren. Hon var beredd men ändå så blev hon väldig nervös och visste under några sekunder inte riktigt hur hon skulle göra. Han nickade och hejade i alla fall på mig. Han tyckte kanske inte att det var konstigt att jag måste ringa hem till Staterna. ”Vad gör jag nu”? Ska jag bara sitta här och låtsas att jag läser min bok? Det skulle ju vara pinsamt att gå till Papa Lars efter en timme eller så, bara för att prata. ” Damn, we know each other”. Hon lade ifrån sig boken som hon egentligen aldrig hade läst, reste sig och gick direkt fram mot Mr. Lars solstol, hans speciella plats. Det verkade som att ingen annan vågade ta den platsen, den bästa platsen på stranden.

” OK, everything is well with the family” ljög hon samtidigt som hon förstod att han inte visste att hon aldrig ringde detta samtal. ”How about a walk on the beach?” Nej, nu blev det fel igen, han har ju precis kommit tillbaka från sin promenad, men han kanske inte vet att jag sett det, tänkte Irene och blev lite rädd att hon skulle börja bli så där osäker som hon kände sig igår. Märkte hon inte att jag redan har tagit mig en liten morgonpromenad, tänkte Lars och visst sa jag väl det också. Hon är nog så där virrig som jag har misstänkt men det är ändå något speciellt med henne, jag får nog spela med.

Yes, why not. Have you not walked along the beach yet, it is several miles long. One day I walk in four hours and saw no end. The beach may go around the whole island”. Lars reste sig ur solstolen och tänkte att det här ska nog gå bra ändå, jag kanske inte har gjort bort mig ändå. När Lars reste sig upp så hastigt så vickade solstolen till något och Irene föll ned i sanden, båda skrattade och Lars sträckte fram sin hand för att hjälpa henne upp. Helt plötsligt kändes det som att han hade känt henne länge, att de nästan var kompisar eller kanske var de mer än bara kompisar.

Irene släppte hans hand när hon hade rest sig och samtidigt som hon log mot Lars och borstade bort sand från låret så tänkte hon att han nog inte tycker att jag är så virrig och osäker som jag känner mig. Det kanske inte var något konstigt med att jag försvann för att ringa hem. Det ska nog bli bra ändå, vi ska gå på en strandpromenad tillsammans. ”Jag ska gå på stranden med min älskade morfar” tänkte Irene men intalade sig själv om att släppa den där tanken på att han är lik morfar och att han kanske är tio eller femton år äldre än vad hon är. De gick mot grinden och när de passerade hennes solstol så tog hon fram sin sjal och svepte den om sina axlar. I have not been so tanned yet and it’s difficult to lubricate the back when you are alone”. Artigt så öppnade han grinden för henne och lät henne gå först ned till stranden. Sanden hade redan börjat bli väldigt varm och de fick nästan småspringa ned till den lite våtare sanden i vattenbrynet. De skojade lite om det att vi européer och jänkare som alltid går med skor inte har så härdade fotsulor.

De gick söderut som var det mest naturliga och samtalade om både det ena och det andra. Lars var lite förvånad över att han fick chansen att säga mycket mer än vad han kunnat göra tidigare. Han berättad att han hade varit här långt över en vecka och brukade vandra på stranden minst två gånger varje dag och en dag gick han norrut ända upp till fyren som var Zanzibars norra udde och även fortsatt ned på andra sidan. ” If you want, we can go up to the lighthouse someday” sa Lars samtidigt som han tänkte på om hon hade sagt hur länge hon skulle vara kvar här. Blixtsnabbt tänkte han också på vad han sagt. ”Someday”. Han kände det som att nu har han den kontakt som han både ville ha och inte ville ha. ”Someday”. Det lät ungefär som att han nu räknade med att de skulle tillbringa de dagar de hade kvar här på ön tillsammans hela tiden ”Someday” kan ju vara imorgon eller om några dagar. Yes, sure, it would be lovely. Is it a long way?

De fortsatte utmed stranden och Lars berättade om hur dessa fantastiska klippor, som stack ut här och där, var uppbyggda av gamla korallrev och de gick även fram och kände på de vassa klipporna. De såg i alla fall ut som klippor men de var faktiskt helt uppbyggda av döda koraller som säkert var miljontals åt gamla och att sedan sanden var krossade koraller. Där ljög han lite för denna sand var mer brun och bestod också av små sandkorn från någon bergart och inte så vita som de stränder han och Christina hade vandrat utmed på Barbados. Hela den ön hade kritvita stränder där först korallerna hade dött och blivit förkalkade sedan gått sönder och delar av dessa koraller spolades iland och maldes av vågorna ned till den fantastiska mjölvita sanden. Helt plötsligt kom han på sig själv att han bara hade varit änkeman i sju-åtta månader och nu gick han här på stranden med en kvinna som han verkligen ville gå på stranden tillsammans med. Eller ville han det egentligen? ”Varför berättar jag allt detta”? tänkte Lars samtidigt som han inte kunde släppa tankarna på sin nyligen avlidna hustru. ”Varför berättar jag detta för Irene”, bara för att jag är intresserad av detta med hur olika öar är uppbyggda och hur berg, stränder, vulkaner och mycket annat har uppstått, så kanske detta är fullkomligt ointressant för henne. ”Tycker hon kanske att jag är väldigt tråkig, en tråkig gammal gubbe”, hon är ju mycket yngre än vad jag är. ”Kan hon vara någonting strax över eller kring de sextio, kanske”? De fortsatte sin vandring, de gick ibland nere i vattnet och ibland en bit uppe på stranden. De hade ganska roligt och lätt för att skratta men ändå så tänkte Lars ofta på vad hans nyligen avlidna hustru skulle tänka om hon såg honom nu. Han gick på en strand på en riktig paradisö tillsammans med en kvinna som säkert är minst tio år yngre och att han dessutom tyckte om att gå tillsammans med henne. Som tur är så är jag inte religiös för då hade jag väl tänkt på att Christina skulle sitta där i sin himmel och spana ned på vad jag gör nu. Fast han inte är religiös så tittade han rakt upp i himlen, där solen nu nästan stod rakt ovanför dem och sa inom sig ”Förlåt mig Christina. Jag gör detta nu och jag gillar det. Förlåt mig”

Irene tittade också upp, rakt upp i himlen och hon konstaterade att solen nästan stod rätt över dem. Oops, we have gone quite long and long time. How would it taste with a little lunch? We have no money with us, so we may have to return to our own bar at our own beach”? Irene kände det precis som att hon hade varit tillsammans med Lars under lång tid och att de inte bara var nya kompisar, ja de var kanske inte bara kompisar utan något mer och att de varit tillsammans länge. ”Undrar vad han heter mer än Papa Lars”? Faktiskt så är det så att Papa Lars passar mycket bättre som namn än Mr Lars, han är som en liten mysgubbe. Ja, faktiskt som en liten mysgubbe. ”Vad tänker du nu din gamla änkefru?” tänkte Irene tyst för sig själv och upptäckte att hon i tankarna hade tilltalat sig själv för ”änkefru” trots att hon bara är relativt nyskild. Nja nyskild var kanske fel, det va ju något år sedan. Hon gick där i vågbrynet och insåg vad hon hade tänkt och bestämde sig att det verkligen kom från hjärtat, Moby var död. Moby var död, åtminstone för henne och då är hon änkefru. Hon blev glad inombords och titta lite åt sidan på Papa Lars och log. Han tittade också på henne och log, men hon förstod att han inte kunde veta att hon log för att äntligen kunde hon känna att alla de tankar och minnen som hon har från Moby kanske för alltid skulle försvinna. Moby är död och jag går här på stranden med min morfar, nej, med Papa Lars.

När de kom tillbaka till den egna stranden fanns det inga bord lediga för att äta men Papa Lars talade om att han alltid brukade sitta och äta sin enkla lunch vid en pall bredvid solstolen och de bestämde sig för att göra så. Papa Lars hade redan en liten pall vid sin solstol för personalen som städade och gjorde i ordning stranden varje morgon och kväll, från solstrand till kvällsbar och tvärtom, visste hur han ville ha det. De gick först fram till baren och beställde var sin kycklingsandwich och var sin stor Kilimanjaro, som Papa Lars rekommenderade som ett riktigt gott öl. Irene sa inget och inte heller Papa Lars, men de tog samtidigt tag i var sin ända av hennes solstol och flyttade den bort till hans solstol men med pallen mellan stolarna.

De satt nu på var sin solstol eller solsäng och tittade på varandra. Irene hade fått sin önskan uppfylld, hon kände att det hon hade gjort igår kväll inte hade haft någon betydelse, hon kände sig mycket säkrare och inte som de tidigare dagarna. Moby var död och nu hade hon Papa Lars. Nja, hon hade ju inte Papa Lars, hon hade bara blivit bekant med honom och hon satt nu här och skulle äta lunch med honom här nere vid stranden. Nu insåg hon att de faktiskt hade ätit middag tillsammans igår kväll, men det som hände då eller efteråt ville hon bara glömma. Hennes blick irrade ändå lite, hon tittade på Lars, på bordet eller pallen, på Lars igen, log lite och visste inte riktigt vad hon skulle säga.

Lars satte sig på sin solsäng, rättade till den stora handduken, flyttade sin Sudokutidning och plockade upp pennan som ramlat ned i sanden när Irene ramlade av solstolen innan de gick. Han satte sig sedan lite mot Irene, tittade på henne och log först men sedan skrattade han lite men visste inte riktigt vad han skulle säga. –” Well, it’s not direct Raffles Hotel in Singapore, but they still have very good food. They are certainly not so uncomfortable at lunch at Raffles, but this is cozier, or?

Lars var väl inte världsmästare på engelska eller amerikanska men han gjorde så gott han kunde. Båda småskrattade lite och båda tänkte för sig själva att det var ju märkligt, de hade varit ganska avslappnande när de gick nere på stranden och talade om både det ena och det andra, men nu plötsligt, när hon hade flyttat sin solstol intill hans så blev det på något annat vis. Lars hade stora inre bekymmer. Han kände en viss eller kanske till och med stor attraktion till denna kanske något virriga kvinna från Amerika, de hade ätit middag ihop igår kväll och han hade samma tankar då och var det dessa tankar som fick honom att gå in för att hämta flaskan igen med whiskey för lite påfyllning. Vad hade han då för planer? Nu sitter hon här mitt emot honom, det är bara drygt ett halvt år sedan han blev änkeman och plötsligt känns det som att en ny kvinna har flyttat in till honom. Det blev väl lite fnittrigt svar från Irene men sedan släppte det igen och de kunde prata om nästan vad som helst.

Av någon konstig anledning så berättade Lars efter en stund om den mycket tatuerade ynklig som han hade suttit bredvid honom i det lilla enmotoriga flygplanet till Zanzibar. Han var amerikan och skulle aldrig återvända till staterna innan deras nya president hade avgått, blivit avsatt eller blivit mördad. Utan att tänka sig för så frågade han vad Irene tyckte om deras nya president Donald Trump och samtidigt som han ställde frågan så insåg han vad han hade sagt. ”Din gamle stofil”, tänkte han, ”nu sitter du här med en attraktiv kvinna och så börjar du att prata politik, har du inget vettigare att prata om”? Hennes svar löste problemet, hon visste ingenting eller nästan ingenting om denna Donald, mer än att han var både hatad och omtyckt men troligtvis mest hatad. Där kom så deras två sandwichar eller det var egentligen två var och den kalla ölen och Lars reste sig omedelbart för att hämta en till pall. Två tallrikar och två öl på en pall var för mycket. Som etablerad kund så visste han var det fanns pallar och trots att servitrisen ville hämta så gjorde Lars det ändå. Var det för att imponera på Irene, eller?

De åt sin lunch och talade om både det ena och det andra och det verkade riktigt avslappnande. Papa Lars kunde ibland inte finna de rätta orden med de engelska kunskaperna han hade men det gick bättre och bättre. Han hade ju pratat engelska med sin guide vid bestigningen av Kilimanjaro och även med personalen här på denna resort, men det var oftast kortare meningar och inte som nu när de nu hela tiden pratade med varandra. Lars mindes de första samtalen de hade tillsammans, var det igår eller var det i förrgår? Då pratade hon hela tiden, oavbrutet och när hon nu verkade vara lite mer sansad så misstänkte han att hon hade varit väldigt nervös och försökte dölja det genom att prata hela tiden. Han hade upplevt detta lite jobbigt att en så relativt attraktiv kvinna pratade så intensivt, men nu när hon var mer sansad så började han ännu mer känna en stor dragning till henne.

När de hade ätit så la båda upp sina fötter på solstolen och vände sig mot havet. Strax kom en av servitriserna fram och tog hand om disken och frågade vänligt och som vanligt väldigt försynt om de önskade något mer. Papa Lars funderade på en till Kilimanjaro, men avstod.

-”Lars, it’s a bit difficult when you are alone. I never manage to lubricate my back with sunscreen, it just gets a little here and a little there. Could you help me with that? I have a little sensitive skin and have not been in the sun for so long. Could you please help me”?

Aha, tänkte Lars, hon har samma bekymmer som jag har, svårt att smörja sig på ryggen. Det må vara tvål, solkrämen eller Body Lotion. –” OK, I’ll help you” sa han samtidigt som Irene räckte fram flaskan med solkräm. Hon hade tydligen inte väntat sig något annat svar. Irene reste sig upp sittande, svängde benen mot sanden och vände ryggen mot Papa Lars. Nu fick han den där känslan igen. Det var inte mer än ett halvt år sedan blev änkeman och nu hade en annan kvinna flyttat in till honom eller i alla fall kommit innanför han regiongräns och nu ska han smörja in henne på ryggen, samma som han gjort med sin hustru under de 49 år de hade fått tillsammans. Det var nästan så att han tvekade och undrade vad han höll på med. Han gjorde i alla fall som hon ville och mer och mer övergick tankarna på hur gammal hon egentligen är. Förr i tiden så ansågs det oartigt att fråga efter en kvinnas ålder men numera i Sverige så var det säkert acceptabelt, men hur var det i USA och i de kretsar som hon tillhörde. Han avstod att fråga och pratade lite allmänt om detta med solskyddsfaktor. Samtidigt som han smorde in hennes rygg, hon var inte speciellt mycket solbränd, såg och kände han att hon var väldigt välbehållen. Inga fettvalkar eller veck och relativt ”fast i hullet” som han skulle beskriva henne för sina kompisar.

Finished. Was it OK do you think”? Han stängde kapsylen och lade ner flaskan och svängde upp benen på solstolen igen. Irene gjorde samma sak, men bara sekunden senare så kom det. –” Papa Lars, may I call you so, do you want me to lubricate your back too? You are also alone”. Aj fan, tänkte Lars. Det där med att smörja in solkräm med olika solskyddsfaktorer hade han slutat med för många dagar sedan. Han brukade aldrig ha bekymmer med det och nu har han varit här så många dagar att han inte smorde in sig längre. Men hon ville alltså smörja in honom på ryggen, tja, varför inte.

–” It would be lovely. It’s hard to reach all parts of the back, especially when you start to get a little older”. Det där sista skulle han ju aldrig ha sagt. Visst var han äldre och en bit in på 70 plus, men det hade han väl inte behövt nämna. Ålder är ju bara några siffror och har han nu klantat till det? Han fällde ned ryggstödet på solstolen och lade sig på magen. Irene kom över och satte sig på hans solstol på samma sätt som hon gjort någon timme tidigare och sprutade ut solkräm på han rygg. –” Oops, it was perhaps too much” sa hon samtidigt som hon lite kamratligt skrattade. Hon började ändå att smörja in hela ryggen fast egentligen var problemet bara mitt på ryggen dit armarna inte nådde. Hon smorde honom ända uppe i nacken och kom då omedvetet att tänka på sin morfar som inte bara hade haft lika nästan kritvita hår utan även nästan lika frisyr. Plötsligt kom hon på sig att vika ned hans badbyxor någon centimeter och smörja den delen av ryggen som inte var så intensivt solbränd. Hon kom genast på vad hon gjorde och slutade omedelbart. Samtidigt tänkte hon på vad hon gjorde just nu. Hon hade aldrig smort in Moby på ryggen. Han hade aldrig frågat och hon ville inte göra det frivilligt heller. Plötsligt märkte hon hur hon hela tiden förde ett eller två fingrar upp och ned utmed hans ryggrad och stannade till lite i en lite grop i svanken, snurrade runt lite och sedan upp och ned igen utmed ryggraden men ett eller två fingrar. Han är verkligen riktigt solbränd, tänkte hon medan hon upptäckte att hon fortfarande förde sina fingra utmed hans ryggrad.

Lars låg där på magen och blundade. Det är ganska skönt när mjuka kvinnohänder smörjer dig på ryggen. Det var inte Thaimassage eller den hårdhänta massage han fått i Tjeckien en gång av en muskulös madonna, det var lent och skönt. Han märkte också att hon var ända uppe i hårfästet och kom då att tänka på att det första han borde göra när han kommer hem är att kontakta Anna-Karin för att bli klippt. Det är lite oplanerat att åka ned till soliga Afrika och vara långhårig, det blir en sådan lustig effekt när man sedan blir klippt. Han blev lite förvånad men låtsades som ingenting när hon drog ned hans badbyxor, det var ändå bara några centimeter och smorde solkräm även där. När hon sedan drog sina fingrar upp och ned för hans ryggrad fick han nästan rysningar i kroppen. Det kändes nästan som när han var tonåring. En gång på en sandstrand utanför Hudiksvall, när han säkert inte var mer än 17–18 år så låg han där och en vacker flicka gjorde likadant på honom då. De var tillsammans bara några veckor den sommaren och hon var flera år äldre än vad han var även om skillnaden var mycket mer märkbar vid den åldern än nu. ”Undrar hur gammal Irene är egentligen” tänkt Lars och mindes samtidigt den tjejen på stranden i Hudiksvall. Där var det hon som var den äldre och kanske var det samma procentuella skillnad som nu med Irene. ”Undrar vad hon gör nu, jag kommer inte ens ihåg vad hon hette”. Lars drog sig till minnes att han ljög för henne första gången de träffades. Han sa att han hette Robert men kallades för Robban. Fick hon någonsin veta sanningen för han minns bara att hon hela tiden fortsatte att kalla honom för Robban, även långt efter att de gjort slut.

-” OK, ready” sa Irene, knäppte igen flaskan med solkräm och näsan slängde sig på rygg i sin solstol. ”OK, what are we doing now”? Lars vände sig om, reste upp ryggstödet lite och satte sig. Vad är det som händer? Denna medelålders kvinna eller kanske i övre medelåldern, uppför sig nästan som en sprallig tonåring, hon smörjer min rygg och min nacke som om vi vore ett ungt par på kärlekssemester och hon verkar plötsligt väldigt sprallig och glad. Lars tittade på henne och log lite fundersamt samtidigt som han satte på sig kepsen igen. ”Jag måste fundera” tänkte Lars, Vad är det som håller på att hända? En attraktiv kvinna, säkert tio eller femton år yngre än vad jag är och jag har släppt in henne i min innersta sfär. Visst är hon välbehållen och riktigt attraktiv och hon verkar vara intresserad av mig, men vad ska Christina tänka? Jag är inte religiös men det är bara ett halvt år sedan jag blev änkeman. –” Can´t we just lie down and sunbathe a bit after the meal, we can continue our walk along the beach later and maybe take a bath”.

“OK” sa Irene, sprattlade lite med båda benen i luften och drog i sin solhatt så att den mer liknade en tillskrynklad clownhatt, skrattade glatt och lade sig på rygg, ” OK, then we go several miles on the beach. You said it was very, very long”. Det var väldigt vad hon plötsligt verkar vara riktigt sprallig, tänkte Lars, inte så stirrig och virrig som hon var igår.

Så låg de båda tysta i sina solstolar och Lars märkte att båda låg hela tiden och vickade på fötterna, Han själv märke att han gjorde det till en melodi som han hade i sitt huvud men visste inte varför Irene vickade på sina fötter. Kanske nynnade hon också på en melodi. Lars låg och stirrade rätt upp i himlen fast liksom genom sina ögonlock. Han undrade vad som egentligen höll på att ske. Här ligger han bredvid en attraktiv kvinna som är mycket yngre än vad han är. Hon var tidigare en riktig virrpanna som han inte riktigt visste var han hade henne och hon pratade intensivt hela tiden. Nu ligger hon här bredvid honom i en solstol och verkar plötsligt vara som en tonårstjej, lite sprallig och glad och lite mystisk men på ett annat sätt. Lars blinkade några gånger för att försöka låta några lätta tårar försvinna. Han blundade intensivt och tittade rakt upp i himlen, genom sina ögonlock, och sa tyst för sig själv, inom sig själv, ”Förlåt mig Christina, hon är attraktiv och jag lever här och nu. Jag lever här och nu, förlåt mina känslor”

Badet

Hur länge de legat där och solbadat och båda hade haft sina tankar på vad som egentligen hade skett, var det ingen som visste, tiden hade liksom ingen betydelse. Irene hade undrat varför hon kände det som hon kände. Under några korta minuter gick hon igenom sitt liv, den trista barndomen med sin dominerade pappa, den första tonårstiden då hon blev mobbad och den äldre tonårstiden då hon hamnade i fel gäng, den gången hon blev våldtagen och där Moby nekade men ville ändå gifta sig som deras föräldrar bestämde. Hennes olyckliga äktenskap med Moby och att hon tack vare deras dotter lyckade komma ur detta och nu ligger hon här i en solstol bredvid en man som hon egentligen inte känner men ändå känns det som att de har känt varandra länge och nästan är ett par.

Lars hade faktiskt somnat till en liten stund. Om han sovit femton sekunder eller femton minuter visste han inte, men sedan så funderade han över sin situation, vad är det som håller på att hända. Han hade bestämt sig för att hedra sin döda hustru genom att bestiga Afrikas högsta berg, världens största vulkan, nästan sex tusen meter över havet. ”Närmare himlen kan du inte komma”. Han skulle hela vägen bära en medaljong med hennes bild och sedan hänga den uppe vid det monument som finns uppe på toppen. Det hade han kollat på internet. Han hade burit denna medaljong varje dag och när de på den femte dagens vandring på morgonen nådde toppen så hängde han den på detta monument men då plötsligt så gick kedjan av och när han sedan försökte knyta ihop kedjan så gick det inte. Några vänner skrev sedan ett mail och sa att det naturligtvis var så att Christina hela tiden hade suttit där uppe och väntat på dig under alla dina dagars vandring. Hon var glad att du lyckades komma upp och tacksam att du hade med dig medaljongen men ville inte att den skulle vara kvar där utan du ska ha den med dig hem och bära den runt din hals resten av livet. Just nu gick det inte då kedjan hade gått av. Var det Christinas verk? Nu lite mer än en vecka sedan där på toppen så ligger du här på stranden bredvid en kvinna som du tycker är riktigt attraktiv. Vad vill du egentligen? Ska du fortsätta eller ska du på något vis försöka dra dig ur? Vad vill du egentligen? ”Christina, jag lever här och jag lever nu, förlåt mig mina tankar”

-”Hello Papa Lars, how about our Beachwalk”?

Jaha, nu är hon igång igen. Denna mystiska kvinna som igår var en pratig virrpanna och nu verkar vara en sprallig tonåring. Ändå är hon ju faktiskt en kvinna i övre medelåldern. –”Vad gör jag, snälla Christina, vad gör jag”?

”Okey”. Båda reste sig upp och Lars sa något om att ”kan man ha både solglasögon och solhatt på sig om man ska bada” och Irene svarade att ”vi ska ju bara ta en promenad” Helt plötsligt käbblade de lite skojfriskt som om de hade känt varandra länge och nästan var ett par och det hela slutade med att de kanske ändå skulle bada, men först en liten promenad. Jag begriper mig inte på denna kvinna, tänkte Lars när de närmade sig grinden ned till stranden. Plötsligt så skuttade hon iväg lite framför, öppnade grinden, bugade sig och tog Lars hand och ledde honom mot trappan ned mot stranden. Väl nere på stranden var sanden ännu hetare än på förmiddagen så de rusade mot vattnet för att inte bränna fötterna. Det var inte så långt ned till vattnet nu som tidigare och floden var på väg tillbaka. De bestämde sig åter för att gå söderut.

De gick utmed stranden ganska länge och pratade om både det ena och det andra. Lars berättade om de många ”massajkrigarna” som de mötte på stranden och som sålde sex både till kvinnor och män och att de oftast skickade hem pengarna till sina fattiga familjer på fastlandet. De slog följe med några människor som följde en liten havssköldpadda som simmade parallellt med stranden cirka tio meter ut och som då och då stack upp sitt huvud för att andas och ingen lyckade ta ett foto precis när den lilla sköldpaddan hade sitt huvud ovan vattenytan. Det blev lite skratt och skojande och lite som en speciell gemenskap mellan alla som följde det lilla djurets kamp mot vågorna, för det hade börjat bli högre och högre vågor. Till slut gick en man ned bland vågorna och fångade den lilla sköldpaddan och vände den med nosen ut mot havet och då fortsatte den att simma ut från stranden och lyckades äntligen nå bättre vatten. Irene gick där och plaskade i vattenbrynet och funderade samtidigt som hon då och då sa något till Papa Lars. Hur kunde detta hända? Hon kände sig, trots att hon nyss fyllt sextioett, nästan som en tonåring, en nykär tonåring. Samtidigt så insåg hon och mindes att hennes tonårstid inte hade varit lycklig och hur kunde hon då känna sig som en lycklig och sprallig tonåring? Hennes yngre tonår var dystra och hon var ofta mobbad och under de äldre tonåren så hade hon sökt sig till ett gäng som verkade bara ha som ett mål och det var att hata och trakassera svarta, färgade människor och även judar. Hon visste eller hade aldrig upplevt hur en tonårsförälskelse hade varit eller skulle vara men hon kände det ändå på något sätt. –”Men Irene” höll hon nästan på att säga högt för sig själv ”vi går här nu och du vet ingenting om vad Papa Lars tror och tänker”

-” What about a bath? It cools almost nothing but still a bit nice” försökte Lars med sin dåliga engelska. Det blev väl bättre och bättre ju mer de pratade och det viktigaste var väl att förstå varandra. Lars inväntade inte hennes svar utan rusade rakt ut i Indiska Oceanen och kastade sig i. Irene kom lite sakta efter och hoppade till lite för varje våg som kom och stänkte lite på hennes mage. –” Hello Coward. Come on, it’s wonderful”. Det blev inte något dyk ned bland vågorna utan något som kunde liknas med ett ”tantdopp”, men nu var hon i alla fall i vattnet. Åter igen kom Lars att tänka på sin hustru Christina som var som en säl i vattnet. Hon hade tävlingssimmat som ung och när de badade så var det ofta tävling om vem som kom i först. ”Vad gör jag nu, förlåt mig Christina, men jag lever här och nu, förlåt mig”.

Det var ibland lite strömt utmed kusten men som tur är så gick strömmen utmed kusten och inte ut från kusten. Det kändes lite märkligt, man bara låg där i vattnet och pratade med varandra, flöt lite på rygg, simmade lite, men oftast bara stod i vattnet och kände botten samtidigt som man flöt med utmed stranden söder ut. Lars hade gjort det många gånger, man flöt med strömmen söderut och sedan fick man gå på stranden tillbaka. Strömmen verkade vara starkast när det var högvatten. Lars hade funderat på detta i början men insåg det naturliga i att när det var lågvatten så kom man nästan aldrig så långt ut att det gick att följa med strömmen. De låg där och följde med ganska länge trots att det blev högre och högre vågor. Nu var det väl inga jättevågor men det märktes i alla fall skillnad. Stranden var milslång men ändå på något vis indelad i olika sektioner som begränsades av att dessa egendomliga klippor av förstenade korallrev. När det var lågt vattenstånd var stranden bred och när man då gick i vattenbrynet så tänkte man inte på denna indelning men vi högvatten var varje del av stranden sin egen enhet. Vissa delar var bara kanske femhundra meter medan andra några kilometer. Vid riktigt högt vattenstånd kunde man inte komma över till nästa sektion om man inte vadade eller badade, olika djup vid olika klippor.

Hur länge de hade följt med strömmarna hade de ingen koll på men när Lars föreslog att de kanske skulle återvända och ta en kall Kilimanjaro innan det var dags att förbereda sig för dusch och middag, torka kunde de göra under promenaden hem på stranden. –” OK, lovely”, kvittrade Irene. Hon som aldrig tidigare hade badat i havet utan bara i föräldrarnas pool och den pool som Moby älskade men vanskötte, hon hade nu legat i länge i Indiska Oceanen, simmat eller kanske mer flutit omkring med Papa Lars. Hon insåg nu att hon egentligen inte kunde simma men av någon anledning så hade hon aldrig funderat på det utan bara kastat sig ned i vågorna, nja, kastat sig i var väl kanske inte sanning men hon kom i alla fall i. –” I really love this, what a wonderful life, in this water you can stay long, very long”. Hon skrattade och visade att det hade fastnat tång eller sjögräs i hennes bikini-BH och snabbt som ögat så tog Lars tag i det och drog bort det. Det var annars en mycket ren och fin strand men när det gick lite högre vågor så kunde de lossna lite tång eller sjögräs från bankarna längre ut. Nu blev det verkligen lite barnsligt. Lars tog det lilla sjögräset och förstärkte sina mustascher, slog sig för brösten, höjde rösten och liksom Tarzan, men i havet så pekade han på sig själv och sa: ”Me Poseidon, you Little Mermaid”. Så snart han hade sagt det så insåg han vad barnsligt och löjligt det var, men ändå så skrattade båda åt det och så gick de upp på stranden för att återvända till deras egna lilla strandplatå. Lars hade tidigare gått många långa kilometer utmed stranden tidigare och längre bort än var de var nu men han insåg ändå att de hade en bra bit tillbaka.

När de kom till den del av stranden som hotelldirektören kallade ”The Massaibeach” och som Lars i sin blogg kallade ”Malmskillnads-stranden” med syftning på Malmskillnadsgatan i Stockholm där lätta kvinnor säljer sex så dröjde det inte länge förrän två Massajkrigare slöt upp vid deras sida och följde dem på deras promenad. De var artiga och började först att tala italienska men övergick snart till engelska. De talade om Zanzibar och varifrån Lars och Irene kom och en massa andra saker. Lars hade tidigare blivit ”infångad” av dessa krigare och då kom det direkt en fråga om ”Amore” eller om ”Sex, Mister” men nu när de var ett par så var de tydligen lite mer försiktiga. Elisabeth hade tidigare berättat att de brukar försöka få kontakt med par och ibland lyckas de och de erbjuder då ett slags gruppsex där alla ligger med alla och det får de betala mycket extra för. Tydligen kom det många par från Medelhavsländerna som åkte till Zanzibar bara för att få uppleva detta. Denna del av stranden var känd för dessa speciella erbjudande. Lars och Irene tittade på varandra när de två krigarna hade gått med dem en stund. Lars vickade lite på sina ögonbryn och vred huvudet fram och tillbaka och Irene nickade förstående. -”Sorry, young men, but we’ll go back to our hotel. Thanks for the company. You have very beautiful clothes”. Så snart Lars sagt det så insåg han vad han sagt och han tänkte på att det kanske uppfattades som att de var ett par och att de bodde tillsamman på något hotell längre norrut.

När de kom till den sista klippan innan de kom tillbaka till ”deras egen strand”, en klippa som sträckte sig ut med en överhängande spets så hade havet stigit ganska mycket och det gick stora vågor. Inte några enorma vågor men eftersom man var tvungen att gå i vattnet och dessutom under klippan som bestod av vassa och kantiga koraller så var man tvungen att vara extra försiktig. Att ramla i vågorna och kastas mot de vassa korallerna i klippväggen skulle inte bara vara obehagligt utan man kunde även skada sig. Lars hade upplevt detta tidigare och även med större vågor. När det var lågvatten så kunde man gå kanske hundra meter från klippan men nu var man tvungen att gå under den. Han hade vid ett tidigare tillfälle försökt filma med kameran i mobilen hur flera grabbar i tio-tolvårsåldern klättrade på och gick ut på denna vassa klippa och kastade sig i vattnet vid höga vågor och ibland med volter. Hur kunde de gå på dessa vassa korallklippor och kasta sig ned i vågorna, men då var det högre vatten än just nu.

Lars tog Irene i handen och de gick in under klippan. De stannade till vid varje våg och försökte stå stadigt för att inte falla. Han höll Irene med vänster hand och höll sin högra hot den vassa korallväggen och de stod eller försökte stå stilla när varje våg svepte in mot dem. Lars tyckte väl inte att det var så farligt, han hade passerat här tidigare och aldrig haft handen mot väggen men Irene nästan gallskrek vid varje våg men samtidigt så skrattade hon av skräckblandad förtjusning. Detta var något som hon aldrig hade upplevt och aldrig skulle kunna tänka sig att få uppleva.

Så kom det en liten större våg. ”Oh my God help me” ropade Irene och kastade sig om Lars. Hon greppade tag om han midja och mage och höll sig kvar så länge som vågen sköljde mot klippan. När vågen drog sig tillbaka så höll hon fortfarande om Papa Lars och några steg senare så var de förbi klippan. Irene höll fortfarande sina båda armar om Papa Lars och sa lite skrattande ”O My God, thank you for saving me. You are my hero”. Hon höll fortfarande sina båda armar kring Papa Lars trots att de nu var på säker strand. Hon tog på något konstigt vis ett nytt tag kring honom och tittade samtidigt mot honom och fnissade som en lite skolflicka. Lars titta på henne och lade så sin vänstra arm över hennes axlar samtidigt som han tänkte ”Förlåt mig Christina, jag lever här och nu”.

De gick så en stund och sedan så släppte hon greppet och Lars tog bort sin hand från hennes axel. Sekunden senare så tog hon hans hand samtidigt som hon sparkade till en liten boll som åkte ut och in i vågorna som svepte in mot stranden. Nu kunde hon inte riktigt styra sina känslor. Stilla dig nu Irene, tänkte hon, du är en mogen kvinna, du har lyckats lämna Moby och du går här på stranden med en man som du har känslor för men ändå inte riktigt känner, du vet inte ens vad han heter på riktigt. Någon kallar honom Mr Lars och andra Papa Lars, vilket jag tycker är trevligare, han är liksom en liten mysgubbe, men ändå inte en gubbe, nja kanske, han är ju lite eller kanske något äldre än vad jag är, men vad gör det? Hon försökte komma ihåg men hon hade aldrig under sitt liv haft den känsla som hon upplevde nu. Taskig barndom, jobbiga tonår och ett olyckligt och förstört äktenskap med Moby. ”När vi kommer tillbaka till våra solstolar så måste jag fråga vad han heter mer än Papa Lars. Jag vet att han kommer från Sverige men jag vet inte hur gammal han är. Vill jag egentligen veta det? är det så viktigt”?

Lars undrade också vad är det egentligen som händer? Hon hade nästan kramat honom eller det hade hon faktiskt gjort. Han hade lagt armen om henne och han hade gillat det. Denna mystiska kvinna som han från första stund hade tyckt varit riktigt virrig, ständigt pratande och hade en mycket ful solhatt men ändå attraktiv, hon gick nu vid hans sida och det verkade som att hon verkligen gillade det och han gjorde det också. Vad gjorde han? Hon höll hans hand och han accepterade det. Vad var det som höll på att hända? Samtidigt som de gick tillsammans och hon vägrade att släppa hans hand så kunde han inte glömma tanken på att det bara var ett halvt år sedan han blev änkeman. Han måste respektera Christina och han fick inte göra precis som han ville, eller fick han det? Vad var hennes önskan? Skulle han sörja henne under en bestämd tid eller var det fritt fram? Även om det var fritt fram och han kände en viss eller till och med stor attraktion till denna amerikanska kvinna så måste man besinna sig, tänk på vad du gör.

Tillbaka

När de gick nedanför sin resort så kommenterade Irene att det var ju fantastiskt. Här nedifrån stranden så såg man ingenting av deras lilla härliga platå. Lars tänkte precis berätta att Elisabeths man berättat historien bakom detta. Den tidigare ägaren hade murat upp denna kraftiga mur, först som ett skydd mot stora vågor vid stormar men sedan byggt på någon meter och fyllt upp utrymmet bakom så att det kom i nivå med hotellet och sedan fyllt på med massor av sand så att gästerna ändå skulle ha känslan av att de låg nere vid stranden. När de tog över hotellet så byggde de upp de två bungalows som stod nära stranden och det hus där de själv bodde i. Detta skulle Lars precis berätta för Irene när hon släppte handen och rusade över den heta brännande torra sanden och upp på trappan. Lars gjord lika men när han kom till trappan så fortsatte Irene upp till grinden, lyfte av repöglan som fungerade som lås, öppnad grinden och bugade mot Lars och visade med handen att han var välkommen in. –”Hello there, young lady. It is I who is a man and it is the man who opens the doors and gates for the ladies”. Irene fnissade bara, – “Very Welcome, Sir”. Hon la sin hand på hans ryggslut och nästan knuffade in honom på området. – “Very Welcome, Sir”.

De gick småskrattande över hela platån till sina solstolar. Irene kramade inte Lars men hon höll sin hand på hans rygg som om hon ville skjuta på honom men det låg ingen kraft bakom, hon bara höll handen där. När de kom fram till sina solstolar så satte Irene på sig sin solhatt igen men vek till den så att den nästan liknade en liten Napoleon-hatt och tittade på Lars med ett öga. –”I’m gonna buy a beer”, sa Lars, ”Can I buy Mrs. America a cool Kilimanjaro? –” Yes thanks, lovely, but I must go to the bathroom before” sa Irene och reste sig direkt efter att hon satte sig på solstolen. Lars skulle berätta att i huset bakom dem, det avlånga utan väggar på långsidorna och där de stod skinnfåtöljer och där de svenska tjejerna brukade utföra någon form av Yoga varje morgon, där vid ena gaveln fanns det en dusch och en toalett, men när han såg att hon tänkte gå upp till sitt hotellrum så lät han henne gå, han behövde lite lugn och ro, han behövde tänka. Först gick han och beställde två Kilimanjaro och som vanligt så fick han inte ta med sig ölen och glasen, de charmiga servitriserna skulle absolut servera ölen vid bordet eller vid pallarna vid solstolarna. ”Det är kanske för att de vill ha extra dricks och det tänkte han verkligen lämna, den dag när det var dags att checka ut och resa hem”. Han upptäckte att han just nu inte hade någon som helst kontroll på när han skulle återvända, men han visste att det var många dagar kvar.

Vad är detta för tjej egentligen. Tja, tjej, snarare medelålders dam, men idag har hon mer övergått till att vara tjej. Igår kom hon bara direkt och satte sig i hans fåtölj på altanen när han satt och skrev på sin blogg. Han skrev där varje eftermiddag om en dagsetapp på sitt äventyr att bestiga Kilimanjaro och han kom nu på att han inte hade gjort det idag och skulle säkert inte få chans att göra det heller. Hon bara kom och satte sig i en av fåtöljerna och började prata. Hon presenterades sig säkert men han hade glömt vad hon heter mer än tilltalsnamnet Irene. Hon pratade mycket och nästan oavbrutet och det enda han minns är att hon har varit nere i Stone Town och varit med på sin dotters bröllop och att hon var skild från en man som tydligen varit svår att leva med. Hon bor tydligen i Texas men sedan kom han inte ihåg så mycket mer trots att hon talade så mycket hela tiden. Så här efteråt så upplevde han hennes eviga pratande som att hon kanske var nervös och osäker. De hade ätit middag igår kväll och då var det lugnare och efter en whiskey på hans altan så försvann hon plötsligt för något viktigt samtal som hon inte fick missa. I morse ville han inte träffa henne eller ville han det? Han ville smita från allt och speciellt från henne men ändå så kunde han inte släppa henne ur tankarna. Efter hans korta strandpromenad, varför gjorde han egentligen den, så återvände han till sin solstol. Han var numera rätt säker på att Ernst eller Ernesto som han heter, alltid såg till att ingen tog Mr. Lars solstol, ingen fick ta Mr. Lars solstol, han var den som stannat längst hos dem och hade ändå många dagar kvar, ingen fick ta Mr. Lars solstol. Direkt så var hon där igen. –”Hello Papa Lars, where have you been”? Fortfarande lite pratig men under dagen så hade något hänt, hon blev säkrare och verkade inte så nervös och bara på några timmar så hade hon förvandlats från en pratig orolig virrpanna till nästan en sprallig skolflicka. Han hade redan igår tyckt att hon hade en välbevarad kropp för sin ålder och hon hade en viss dragningskraft. Hon var väl inte direkt någon skönhet och det var detta med hennes eviga pratande. Idag var det lugnare och när hon nu blivit lite sprallig också så gillade han henne mer och mer, han hade till och med hållit henne i handen när de promenerade på stranden. Vad menade hon egentligen med att hålla om honom så länge, långt efter att vågorna hade slagit mot klippan som de gick under, vad menade hon egentligen? Han upptäckt själv att han inte direkt protesterade och minns också att han la sin arm om hennes axlar. Vad håller på att ske? Han började mer och mer att gilla denna medelålders spralliga amerikanska, kanske han började få speciella känslor för henne, kanske började hon ändå att bli en vacker kvinna i sina bästa år?

”Förlåt mig Christina, jag lever här och nu” hann han precis tänka när han hörde en kvittrande röst bakom sig ”Hey Papa Lars, have you missed me”? Han hade visserligen tänkt mycket på henne men inte direkt saknat henne. Han var bara förvånad över att hon på så kort tid hade förändrats och var nu nästan en annan människa. Han var också förvånad över att han var glad att se henne igen och att han gillade att vara i hennes närhet. Vad är det som händer?

Irene visste att det fanns en toalett vid gaveln av det långa huset. Det hade hon fått reda på av personalen redan första dagen, men hon ville gå upp till sitt rum och till sin egen toalett, hon behövde tänka. När de gick under klippan och det kom några vågor så hade hon tappat balansen och tagit nästan ett livtag på Papa Lars. Han hade inte protesterat och när hon fortsatt hållit om honom efter att de lämnat klippan, varför höll hon egentligen kvar, så hade han faktiskt lagt sin arm över hennes axlar. ”Han är ju mycket lik min morfar, men sansa dig nu Irene” tänkte hon ”och han är mycket äldre än vad jag är, så vad vill jag egentligen”. Efter att hon åter fått kontakt med sin dotter Alice, i smyg utan att Moby fått veta något, så hade de två pratat mycket. Alice hade mer och mer påverkat Irene och slutligen kom det ögonblick då hon under svår vånda och oro lyckades komma loss från Moby. Hon hade sedan funnit tröst och förståelse från sin dotter och hennes fästman och hon hade lovat henne att nu skulle hon börja ett nytt liv och det där med karlar var inte värt att satsa på, hon skulle leva ensam och verkligen leva livet. ”Irene”, sa hon tyst för sig själv, ”bara för att du har märkliga känslor för denne brunbrände man från Sverige så behöver det inte betyda att du behöver känna att du dras in i ett förhållande. Ni är ju båda här på semester eller vad ni kallar det, du vet inte hans hela namn, bara vad han kallas och du vet inte hur länge han stannar här på ön”. Hon upptäckte att hon åter hade pratat lite för sig själv, men väldigt tyst. Förresten du vet inte ens vad han egentligen tänker och känner, han är nyblivet änkeman och har kanske dragit sig tillbaka hit för att sörja sin hustru, men varför la han sin arm över mina axlar när vi gick på stranden.

Efter toalettbesöket så stannade hon till framför sin enorma spegel som kändes lite felplacerad i detta lilla rum. Nu upptäckte hon att hon hade vridit till sin solhatt så att den liknade ”Paddingtons hatt”, Paddington var något hon kommer ihåg som en serie när hon var ung. Det handlade om en liten björn eller var det något annat djur. Sedan så stod hon där framför spegeln och betraktade sin kropp. Under hela sitt äktenskap med Moby så hade hon aldrig tänkt på sin kropp och sitt utseende och hon var själv faktiskt lite förundrad över att hon ändå hade en relativt välbevarad kropp. Med lite stolthet, nästan i alla fall, så stod hon kvar framför spegeln, betraktade sig själv uppifrån och ned och när hon sedan såg sig själv i ögonen så stannade hon till. Hon såg ögon som på något vis både såg ledsna och glada ut. Hon tittade länge och började blinka, hon började blinka för att få bort några tårar som kom fram ur ögonvrån. Vad har jag egentligen levt för liv, jag har ju varit en feg stackare som inte har vågat säga ifrån eller protesterat. Det har alltid varit någon som har bestämt vad jag ska göra och hur mitt liv skulle bli, varför var jag så feg eller oföretagsam? Varför sa jag inte ifrån, varför kunde jag inte få bestämma? Inte bestämma någonting. Som barn var hon förtryckt av sin far men hon kom ihåg de dagar hon fick vara tillsammans med sin morfar, de dagarna älskade hon och längtade efter, även om morfar började bli gammal och vithårig så var han ändå morfar och kunde leka och hitta på roliga saker. Den hemska tonårstiden och det katastrofala äktenskapet med Moby. Visst blev hon mor till en dotter men ibland kändes det som att hon, trots moderskänslorna, inte ville ha detta barn bara för att det hade kommit till genom den våldtäkt som hon hade utsatts för av Moby som sedan blev hennes man. Visst älskade hon sin dotter men hade gråtit alltför många kvällar över att hon blivit våldtagen och resultatet blev deras dotter Alice. Samtidigt som hon såg ledsamhet i sina ögon så kunde hon på något mystiskt vis även se en stor glädje. Hon tittade extra länge och när hon kände att hon också såg glädje i sina egna ögon så kom det nya tårar och denna gång så förstod hon att det var glädjetårar, Varför? Det var inte bara för att hon nästan totalt hade glömt Moby och knappast tänkt på honom under två hela dagar utan det var en märklig känsla som bubblade inne i hennes kropp. Hon kände stor dragningskraft till den brunbrände svensken och nu log hon lite för sig själv. ”Previously he was the brown man and now he’s Papa Lars. I feel the attraction to him, but I’ve not yet know what he’s called more than Papa Lars and he is much older than I am. But I still want to be together with him. Why did I sit in his armchair on his porch”? Hon torkade bort sina tårar och blinkade hastigt för att undvika flera och kände sig ändå stark att möta Papa Lars och hoppades att hon skulle kunna kontrollera sina känslor. Men någonstans där inne så visste hon ändå inte vad det var hon önskade. ”Hey Papa Lars, have you missed me”? sa hon då hon kom ned till deras solstolar igen och upptäckte att det stod två kalla Kilimanjaro på deras respektive små pallar. De satt eller halvlåg i sina solstolar och småpratade lite och ibland så låg de bara båda två och solade lite. Samtidigt som de försökte slappna av i det underbara solskenet i skuggan under träden som ändå släppte igenom precis lagom med sol så funderade båda intensiv på situationen och vad som hade hänt under dagen.

-”Maybe it’s time to prepare for dinner” sa Lars och började plocka ihop sina få saker han hade med sig till stranden. –”OK, I hope we eat dinner together tonight again”. Lars bara nickade och log lite tillbaka. De tog sina saker och lämnade stranden. Lars nickade artigt till Ernst och var förvånad över att han alltid tycktes vara där, alltid klädd i svart kostym och vit skjorta och svarta skor trots den höga värmen. Alla servitriser var mycket enklare klädda och barfota men inte Ernesto, han var ärevördig och propert klädd som det anstår en hovmästare. Ernesto förundrade sig över att inte Mr. Lars som vanligt brukade gå lite tidigare från stranden och sätta sig på sin altan vid sin dator och sitta där några timmar och skriva någonting och sedan komma ned för att beställa middag, hem och duscha och sedan komma ned till middagen i rätt tid till den färdiga middagen. Han visste hur man skulle göra, men samtidigt så var ofta andra gäster tvungna att kanske beställa både mer öl eller vin när de väntade på sin mat som gjordes uppe i hotellköket. Mr. Lars hade lärt sig, men nu har han damsällskap och ha glömt både skrivandet och middagen, tänkte Ernesto.

-” You stay up at the hotel, right? Have you seen my bungalow”? Som vanligt så hade Lars sin långa sjal över axlarna när de gick hem trots att det inte behövdes, han var tillräckligt brun för att inte behöva skydda sina axlar längre. När de närmade sig hans bungalow så ställde Lars den frågan utan att först tänka sig för. Vad var det han försökte? Vad hade han för tanke bakom det? Nej inget speciellt, det var väl inte konstigt att han ville visa sin fina bungalow, han var riktig stolt över den. Två eleganta parhus strax nära stranden och helt avskilda från hotellet och poolen längre in på anläggningen. Han hade egen altan där han fick sin egen frukost varje morgon som han också berättade för Irene. Väl där inne så var det ett stort rum med en jättestor dubbelsäng med sänghimmel och runt om var det moskitnät eller draperier. Lars förstod inte varför för han hade aldrig sett ett enda flygfä men det kanske var mycket av dem under anda delar av året. Det fanns ett elegant klädskåp eller garderob, en stor soffgrupp med både två soffor och en fåtölj, ett stort skrivbord och en liten toalett med stort handfat och en oproportionell stor duschkabin.

-” Unfortunately, it is sometimes a bit poor contact with the Internet, but if you only have patience, it solves”, försökte Lars förklara sin dåliga engelska och att han hade svårigheter att sända iväg sina bloggar som han regelbundet skickade varje dag. Det brukar gå bättre sent på kvällen eller mycket tidigt på morgonen. Irene var inte det mista intresserad av detta med internet och när de stod där vid hans dator så drog hon sitt finger eller om det var flera fingrar utmed hans ryggrad på samma sätt som hon hade gjort när hon smorde honom på ryggen nere vid stranden. När hon gjorde det vid stranden så undrade hon varför hon skulle behöva göra det. Han var ju väldigt solbränd och det verkade som att han inte behövde någon solkräm.

Lars kände fingrarna utmed sin ryggrad och han fick rysningar i hela kroppen. Vad gör hon? Vad menar hon? På mindre än en sekund så hade han vänt sig om, han omfamnade henne ”Nu eller aldrig tänkte han, det får bära eller brista”. Han tittade henne i ögonen och hon fick ur sig ”Wow”, han kysste henne, hon blev först riktigt överraskad men direkt så la hon sina armar om hans hals och besvarade allt. Känslorna svallade och pulsarna blev jättehöga hos båda.

Tystnaden.

”O my God, O my God……… O my God”. Irene kunde inte hålla sig, hon nästan småskrek ut sina känslor, ”O my God”. Vad var det som hände och vad hade hänt? Hon hade aldrig, trots fyllda sextio, haft liknande känslor i kroppen, aldrig i hela sitt liv. Hon hade med åren nästan varit rädd för sex och kanske inte riktigt hatade det men nästan. Hon minns ännu den första gången i tonåren. Hon hade inte direkt nekat men debuten skedde under stark påverkan av alkohol, det gjorde ont och hon tyckte inte att hon fick ut något av det trots att tjejkompisarna talade så mycket om det och den och den killen hade de legat med eller ville och det var så underbart. Irene fick aldrig de känslorna trots att det under de sista tonåren blev sex lite då och då, men alltid under stark alkoholpåverkan. Vid ett senare tillfälle så var det verkligen frågan om en våldtäkt. Hon ville verkligen inte och försökte slå sig fri och hon skrek på hjälp men ingen kom till hennes hjälp och sedan visade det sig att hon blev gravid och så kom den olyckliga bröllopsnatten som hon alltid ville glömma men som tydligen för alltid satt djupa spår i hennes hjärta och själ. Sexlivet med Moby var rått och brutalt. Ofta var han berusad och ibland så starkt berusad att han inte kunde genomföra ett samlag men ändå ville och skulle och utan förmåga så blev det alltid Irene som fick skulden. Hon upphetsade honom inte och hon var inte tillräckligt aktiv och så fick hon skäll och det hände även att han gav henne några örfilar och skrek att hon var ett djävla märkligt luder som inte kunde hjälpa honom. Ibland började han sedan att gråta och be tusen gånger om ursäkt och lovade att detta aldrig skulle upprepas, men Irene visste sedan flera år hur dessa löften brukade hållas. Snart var det likadant igen. Ibland var han inte berusad utan kom bara hem från jobbet och ville ha sex direkt när han kom hem och när han då, utan kroppen full av alkohol, lyckades så var det bara på ett rått och kallt sätt. Han bara kastade sig på henne, gjorde det han ville och när han var färdig så reste han sig bara upp och gick på toaletten. Om Irene ville eller inte brydde han sig inte om och om hon hade mens eller liknande betydde inget heller, det var ju hennes bekymmer. Nu, liksom många gånger under deras tråkiga äktenskap, så funderade hon varför han ville gifta sig med henne. Han hade flera gånger sagt att han var stolt över sin dotter och att han älskade henne, men utöver det så var det inte mycket, det var ju alltid Irene som fick ta hand om Alice. Moby hade aldrig sagt att han älskade Irene, varken före eller efter bröllopet. Varför ville han gifta sig med henne? Han älskade aldrig henne, det verkade som han mest älskade eller gillade sina gamla kompisar och att dricka öl eller whiskey med dem.

Men så hände nu detta, hela hennes kropp var nästan i eufori och hon visste inte vad som hände eller hade hänt. Dessa känslor hade hon aldrig haft, hon hade aldrig känt så tidigare. De låg båda på rygg, sida vid sida och tittade upp i sänghimlen och trots att de legat tysta i kanske flera minuter så kom det ur henne igen, fast lite tystare denna gång ”O my God”! Hon trevade lite med vänster hand på täcket som fortfarande låg på sängen och hittade Papa Lars hand som hon tog i sin och han svarade med att också ta hennes hand, men fortfarande så var det ingen av dem som sa något.

Lars låg också på rygg och tittade upp i sänghimlen. Han konstaterade att de i sin iver hade lyckats riva ned lite av ena sidan av moskitnätet och han undrade om han skulle kunna ordna till det utan att Elisabeth skulle få reda på det. ”Vad har jag gjort? Varför blev det på detta viset? Ville jag eller ville jag inte”? Varför gjorde du detta? Man kan väl träffa en kvinna och ha trevligt med sin nya bekantskap, man kan lära känna henne och man kan ha mycket trevligt och roligt ihop, man måste inte ha sex till varje pris. Hon har ändå blivit mer och mer attraktiv allt eftersom hon har ändrat attityd men det är fortfarande bara ett drygt halvt år sedan du miste Christina, varför gjorde du detta? Hur länge måste man sörja som nybliven änkeman. Han nästan smålog lite för sig själv när han mindes då han sålde honung till en invandrarkvinna vid Almenäs Koloniträdgårdar. Hon var mycket pratsam och på något vis så fick hon redan på att han var nybliven änkeman och till sist innan de skiljdes så sa hon, på lite bruten svenska: ”Kan jag inte få presentera dig för min väninna? Hon är vacker och ser bra ut. Hon är en sann kristen och hon har tre barn och hon behöver verkligen en man. Kan jag få presentera dig för henne”? Jag blev lite förvånad av hennes sätt att gå så rakt på och svarade att det kanske var för tidigt, det var bara några månader sedan min hustru dog, men hon svarade direkt: ”Du ska bara sörja din hustru i ett halvt år och sedan ska du dejta en ny kvinna, annars förstör du ditt liv” Lars smålog för sig själv igen och konstaterade att vi med olika kulturer hade olika syn på detta med sorg och nya förbindelser. Men hur länge ska man egentligen sörja och kan man sörja trots att man hade gjort olovliga saker med en annan kvinna, en amerikanska? Förresten, olovligt? Jag har inte varit otrogen, jag har inte någon hustru att vara otrogen mot. Vad har jag egentligen gjort för fel? För fel har jag gjort, man gör bara inte så, men det var svårt att låta bli. Ett ögonblick i sitt liv bara händer det, allt gick fort och faktiskt var det otroligt att allt var över på relativt kort stund. Vad gör vi nu? Jag vet inte vad jag ska säga till henne. Ville hon eller blev hon bara så överraskad att hon inte hann reagera? Trots att allt hade gått så fort och det där med det omtalade förspelet aldrig hade behövts så verkade hon hela tiden vara med på vad som skedde, inga större protester, snarare tvärtom, ganska angelägen av att genomföra det som så hastigt hade börjat hända och som nästan lika hastigt var över. Men vad ska jag säga till henne?

De låg båda ganska länge och bara tysta tittade upp i sänghimlen. De händer som de höll i varandra med gjorde de lite olika små rörelser med men annars så låg de bara stilla och tysta. ”Undrar vad han tänker” funderade Irene på. ”Undrar vad hon tänker” funderade Lars på.

Plötsligt så släppte Irene handen och reste sig upp lite försiktigt, vände sig mot Papa Lars och lutade sig mot sin armbåge. Hon petade honom på magen och sedan på sin egen mage och fnissade lite försiktigt: -”There is quite a big difference” och jämförde deras solbränna. –”But not so much here” sa hon och tryckte in fingret i hans mage där hans badbyxor hade skyddat huden. Samtidigt så drog hon lite i de få strån han hade på magen strax under naveln. –”You’re not hairy like a gorilla anyway”. Nu började hon tänka på vad som hade hänt. Hon hade för någon timme sedan fantiserat om att detta skulle kunna ske men vågade samtidigt inte tänka på hur det skulle ske och om hon egentligen ville och nu hade det skett. Samtidigt undrade hon vad hon nyss hade sagt? Papa Lars hade inte speciellt mycket hår på bröstet, bara några små fjun som dessutom redan hade blivit gråa eller kanske vita men han hade några få strån nedanför naveln och dessa hade hon ryckt i och sedan ställt den idiotiska frågan eller påståendet att han inte var hårig som en gorilla. Det var precis vad hennes far alltid brukade säga om de afroamerikaner som han så brutalt kallade för ”niggers”, de kom till oss som slavar, de var bruna och liksom gorillorna så var de ludna varelser som fortfarande borde vara slavar eller borde åka hem. Hem till vad då, tänkte Irene och så kom hon på något som hon aldrig hade täkt på. Hon hade sett och träffat många färgade och afroamerikaner och visst var de bruna och ibland nästan svarta, men det var absolut inte håriga som gorillor. Hon hade hört både sin far och Moby sagt detta ofta men aldrig tänkt på det, de var aldrig ludna.

Lars låg kvar på rygg och skrattade lite försiktigt när hon drog i hans korta och få hårstrån som han hade nedanför naveln. Han blundade med ena ögat och blinkade med det andra när de fick ögonkontakt, men han sa fortfarande inget. Han hade fortfarande lite jobbigt med situationen eller egentligen de som hade hänt för några minuter sedan. ”Detta börjar nästan att bli pinsamt” tänkte Lars men visste fortfarande inte vad han skulle säga. –”Irene, you’ve probably said it before, but forgive my forgetfulness, what’s your name more than Irene”? Nu kom det äntligen ur honom men samtidigt insåg han att det antagligen var lite klumpigt att fråga det, speciellt nu strax efter att de hade älskat och haft ett kort men ändå intensivt sex, varför sa jag detta och varför sa jag det just nu? Satan, vad pinsamt!

Irene hajade till lite när hon fick den frågan. Hon visste själv inte om hon hade nämnt det eller inte och tyckte samtidigt att det ändå var en lustig fråga. De hade känt varandra ett par dagar och de hade precis haft sex för första gången tillsammans och han visste inte vad hon heter mer än Irene. Samtidigt så återkom samma fråga inom henne själv. Hon visste inte heller vad han heter mer än Papa Lars eller Mr. Lars eller som hon själv kallade honom igår, den brunbrände. Blixtsnabbt insåg hon själv vad hon hade tänkt. De hade haft sex för första gången tillsammans. Innebär det att hon visste, önskade eller trodde att det skulle bli flera gånger. –”My name is Irene Madelene Nixon and I do not know the old president. When I was a teenager, my buddies sometimes called me ”The Mad Iron”. Först tänkte hon fråga vad han heter mer än Papa Lars men insåg att en följdfråga av det slaget direkt efter hans fråga skulle kännas lite löjligt. Här hade de haft sex tillsammans och de visste inte ens den andres riktiga namn. –” We have a Swedish princess named Madelene, she is pretty beautiful or was beautiful, nowadays she does most only children together with an American financier, but I think they live in London. Make children, they can in any case”. Lars insåg genast att det var ett mycket märkligt svar och på en dålig engelska. Varför dra in det svenska kungahuset och påpeka något så dumt som att prinsessan Madelene var bra på att göra barn, hallå, så säger man väl inte?

–”You have a wonderful royal house in Sweden. I and my daughter usually sit and watch the broadcasts of the royal weddings in Sweden. They have been many in recent times. Very powerful and grander than our installations of a new president”. OK, ska det bli vårt samtalsämne, tänkte Lars. Alltid något att tala om när han själv inte visste vad han skulle eller ville prata om. Han var väldigt kluven i sina känslor och var nära att fråga henne om hur hon mådde och om det hade gått bra och nästan komma med den idiotiska frågan om hon var nöjd. ”Varför gjorde jag detta? Ville jag det eller blev det bara så”? Han pillade lite på hennes bröstvårta och liksom vickade eller vägde hennes bröst i handen samtidigt som han log lite, blundade med ett öga och tittade på henne med det andra. Hon log tyst tillbaka. För att vara så gammal var de fortfarande relativt fasta och inte hängiga, men det var väldigt vad de var vita, hade de någonsin sett solen? Han tänkte nästan fråga men insåg blixtsnabbt att det kunde bli ännu en felaktig och klumpig fråga. Han jobbade fortfarande med sina svårigheter att riktigt veta vad han skulle säga. Tidigare på stranden, i solstolarna och igår vid middagen hade allt bara flutit på och de kunde prata om nästan vad som helst, men nu hade han det svårt. Det var en fråga som nästan var som en spärr för fortsatt konversation och det var: ”Varför har jag gjort det jag nyss gjorde”?

-” Maybe time to think about dinner? Do you want to use my shower”? – “OK, yes please. I do not have my clothes with me, but Ok, I will gladly” Nu blev hon den där lite spralliga tonårsflickan igen som faktiskt var Sextio-Plus. Hon klev eller rullade över Papa Lars och när hon låg på hans mage så fick han en snabb puss och så rullade hon vidare. –”But, Hallo, check here. Hello Lars, what has happened here”? Nu såg hon att de i hastigheten hade rivet ned ena sidan av det moskitnät som fanns runt hela hans stora dubbelsäng. Själv hade hon inget moskitnät runt den lilla säng hon hade i det minimala enkelrummet. Hon kunde öppna en av sidorna i sitt dubbelfönster och kunde sedan stänga till ett myggnät eller liknande i rutan, något så fint som detta moskitnät fanns inte i hennes rum. –”Do you have a large towel that I can borrow”? sa hon lite spralligt samtidigt som hon ställde sig vid sidan av sängen, satte händerna i sidan nästan lite militärisk och vickade på rumpan men vänd helt naken framför Papa Lars, ”Or it might go well with a small one also, I’m not that big” Det var väldigt vad hon blivit sprallig, tänkte Lars samtidigt som han daskade till henne i rumpan när hon vände sig för att gå mot badrummet.

Han hade fortsatt svårt att komman på vad han skulle säga till henne efter det som hade hänt. Ville han, gjorde han det frivilligt eller var det hon som drev honom till detta? Vad skulle han säga? Vad ska de prata om? Han steg också ur sängen och drog ihop det moskitnät som de rivit ned och undrade om han på något vis kunde ordna detta utan att Elisabeth skulle märka något. Samtidigt så struntade han egentligen i det. Han hörde hur hon hade fått igång duschen och sköt samtidigt igen ytterdörren som hela tiden hade stått lite halvöppen. Det var nog därför som AC krånglade lite, tänkte Lars. Han öppnade sedan dörren till badrummet som samtidigt var toalett. Hon hade stängt till de små dörrarna till duschkabinen och han hörde hur hon duschade eller vad hon gjorde. Han kunde inte motstå, han öppnade dörren och steg in i duschkabinen. Hon blev först lite förvånad men genast så satte hon handduschen rakt i ansiktet på honom och bara skrattade. På något vis var det lite förlösande, Lars skrattade också till, greppade om duschen och försökte vända den mot henne istället. Strid kanske det inte blev, snarare en liten lek och vem som egentligen vann var det ingen som visste. Plötsligt stod de bara och höll om varandra och det var liksom när han hade vänt sig om mot henne tidigare när hon hade dragit handen utmed ryggen.  Då kramades de bara varandra en kort stund innan det som hände hände, men nu stod de länge och kramades. Hon höll fortfarande duschmunstycket men hade inte någon koll på vart hon sprutade. Så hängde hon upp duschen i sitt fäste. –”Do you have shampoo in your hair”?  sa hon samtidigt som hon vred sig ur hans armar. På en hylla eller egentligen i en liten korg så fanns det både schampo, duschcrème och Body Lotion. Lars funderade lite varför han hade Body Lotion där när han alltid smorde in sig i rummet efter att han hade duschat. –”Shampoo, please” sa Lars och genast så tog hon fram flaskan från korgen. Lars fick en känsla av att nu var det hon som på något vis tog kommandot, hon som igår hade verkat så försiktig och nervös, nu var hon bara sprallig. Schampo i håret och sedan masserade hon in det rejält och sedan så tog hon lite lödder i handen och började massera in det i hans mustasch också. –” Hair as hair. Beards are also hair”. Lars stod bara stilla, höll sina händer på hennes höfter och blundade. Lite schampo hade börjat tränga in i ett öga och började svida lite, men han bara blinkade lite extra med stängda ögonlock. Han ville inte förstöra stämningen. Hon var fortfarande lite sprallig och så fick han en liten puss mitt på munnen trots allt schampo i mustaschen. Han blev lite förvånad och öppnade lite av det öga som inte sved, nöp henne lite med båda händerna i midjan och sträckte sig efter duschmunstycket. Svedan började bli för stor och han var tvungen att skölja ur ögonen. Samtidigt som han gjorde det så funderade han på hennes helt omvända beteende, nu började det nästan bli lite för mycket åt andra hållet. Han passade på att skölja ur allt schampo ur håret och genast så började Irene att gnida in duschcrème på honom och han lät henne fortsätta. Ryggen, bröstet och ned över benen och när hon sedan reste sig upp så hängde han upp munstycket och omfamnade henne medan duschen fortsatte att spola över deras båda kroppar. Hon besvarade kramen och nu kände Lars att vissa känsliga delar av kroppen ville mer än vad han själv ville och det kände även Irene så hon kramade honom ännu hårdare. Nej, tänkte Lars, detta går inte. Jag kan inte riktigt kontrollera detta. Vad vill jag eller vad vill jag inte? För en halv eller för en timme sedan var situationen helt annorlunda, då tänkte han inte sådana tankar, frågan är om han då tänkte över huvud taget. Allt gick nästan på reflexer och utan någon som helst kontroll, men nu ….

Tankar

-” Time to think about dinner. May I invite Mrs America at the evening’s dinner”? Lars vred sig ur omfamningen och skämdes lite över sitt erotiska tillstånd, öppnade duschkabinen och steg ut, tog en handduk och räckte in ett större badlakan till Irene. Han gick sedan in i rummet för att torka sig medan han lämnade badrummet till Irene.  När han torkade sig så lugnade kroppen ned sig lite men samtidigt så funderade han åter på vad han hade gjort. ”Satan, har jag gjort bort mig nu igen”? Hon svarade på min erektion och kramade mig ännu hårdare och så drog jag mig bara ur hennes omfamning. Vad tänkte hon? Hon måste undra vad jag är för konstig person. Tidigare ikväll eller eftermiddag så var det bara rätt på rödbetan och då blev hon säkert väldigt förvånad men svarade ändå direkt och nu när det nästan blev samma situation igen så smiter jag undan. Vad tänker hon om mig och vad ska jag säga till henne när hon kommer ut ur badrummet, vad ska jag säga?

Allt löste sig, Lars behövde inte oroa sig. Ur badrummet kom Irene med det stora badlakanet svept kring midjan, bara vita bröst och med håret stående åt alla håll. I handen höll hon en flaska med Body Lotion och kvittrade: -” Hello Papa Lars. I saw that you have Body Lotion. It is difficult to lubricate the back when you are alone. Can you help me? Can I, by the way, borrow a bit of your Lotion? You can get some of my tomorrow”. Lars kände sig lättad, hon verkade inte vara arg, ledsen eller besviken, utan fortsatte att vara den där spralliga tonårstjejen, trots sina år kring de sextio eller vad det kunde vara. Samtidigt som han funderad om han hade frågat om hennes ålder, om han hade fått något svar och glömt det eller hur det var, så undrade han vad hon menade med att han kunde få tillbaka Body Lotion ur hennes flaska imorgon. Vad hade hon för framtida planer?

-” Of course, always at your service my beautiful” svarade Lars samtidigt som han kände att den där översättningen nog inte blev helt perfekt. Han svepte in handduken kring sin midja och tog flaskan ur hennes hand. Då passade hon på att ge honom en lite puss direkt på munnen. Inte någon riktig kyss utan bara en liten puss direkt på munnen. Hon vände sig och satte båda händerna på sängen och sträckte upp ryggen. Han gjorde som han lovade men han lyckades behärska sig och bara smorde in henne på ryggen. –” Help me too” sa Lars och satte också sina händer på sängen och sträckte på ryggen ”No sun protection for me, but Body Lotion after showering is always nice”. Undrar om hon förstår min dåliga engelska, ibland tycker jag att det går någorlunda men ibland nästan låser det sig. Samtidigt som Irene smorde in honom på ryggen så tänkte han på detta med att hela tiden tala ett annat språk. Under flera år på 70-talet så arbetade han mer eller mindre långa perioder i Sabadell, en stad utanför Barcelona, på andra sidan bergen. I början så koncentrerade han sig på att tala engelska och det gick relativt bra men sedan så kom det en period när nästan inget fungerade och sedan åter igen en period när det bara flöt på, han till och med tänkte på engelska och fortsatte att tala engelska även efter att han hade landat på Torslanda och skulle tanka bilen. Han pratade engelska med personalen på bensinstationen. Han mindes de långa perioder som han var nere i Sabadell och även åkte kring i Spanien och södra Frankrike. Det var mycket intressant men samtidigt så längtade han hem till sin nyfödde son. Sin nyfödde son, ja, nu är han en bit över fyrtio år och vad skulle han tänka om han visste i vilken situation som pappa är i nu, en amerikans kvinna smörjer in honom på ryggen.

Han vaknade lite ur sina drömmar och tankar när han kände hur Irene åter drog sina fingrar utmed hans ryggrad och liksom tryckte till lite extra just nere i ryggslutet som hon gjorde på stranden och hon gjorde det flera gånger. Lars tackade för hjälpen och reste sig upp. Nu fortsatte de att smörja in sina kroppar själva, deras båda handdukar hade de släppt och då och då så jämförde de sina kroppar, armar, mage och ben och hela tiden så var Lars chokladbrun medan Irene mest var lite rosa eller kanske hade hon börjat att bli lite, lite brun. När Irene var färdig så plockade hon upp sina bikinibyxor, drog dem på sig, ruskade lite på rumpan, -” Can I borrow your bath towel”? fnittrade hon samtidigt som hon självsäkert svepte den om sina axlar utan att sätta på sig sin bikinibehå. –”With you or down at the restaurant? I will soon be back”. –” We’ll have a drink in my armchairs before” sa Lars samtidigt som han plockade upp sina badbyxor och sedan slängde in dem i handfatet i badrummet. ”Welcome”.

Irene försvann i bara bikinibyxorna och en stor badhandduk kring överkroppen, håret stod på ända och Lars tyckte att det var lite märkligt, kvinnor brukade inte gå utanför dörren utan att ha sin frisyr tillrättalagd och välkammad, men Irenes hår stod ut som en lite ruska. Hon hade glömt sin solhatt och sin väska och han funderade om hon eventuellt hade sin nyckel i väskan för var skulle den annars vara. Han gick in i badrummet och började som han alltid gjorde att skölja av sina badbyxor i handfatet. –” Oops, I forgot my bag” hörde han från rummet när Irene bara kom in tog sin väska, skrattade lite och sa att hon snart är tillbaka. ”Märklig kvinna” tänkte Lars vem är hon? Hur är hon? Men jag börjar faktiskt gilla henne. Hon påminner om någon men jag kan inte komma på vem det kan vara. Hon påminner om någon just som hon är nu, inte som den nervösa och pratiga kvinnan som han träffade igår. ”Förresten” om hon påminner om någon så spelar det väl ingen roll just nu. Jag tror att jag börjar gilla henne precis som hon är nu. Han vred ur sina badbyxor och som vanligt så gick han ut på altanen och hängde upp dem på de lilla torkställning som finns där och inte förrän han hade kommit tillbaka till rummet så upptäckte han att han inte hade haft en badhandduk svept kring underkroppen utan varit ute på altanen helt naken. Undrar om någon såg honom. ”Men hallå, gamle man” tänkt han. Är det sprallhönan som har fått dig att tappa kontrollen?

Den fula solhatten hade hon också glömt, den låg där på golvet. ”Hade hon verkligen den på sig när vi kom in här eller varför ligger den här”? Han som nästan alltid hade en mani att alltid ha kontroll på situationen kände att ibland rann det bara iväg utan den ständiga kontrollen. Börjar jag att bli lika sprallig och upprymd som Irene? Han satte på sig hennes solhatt men konstaterade samtidigt att han hade alldeles för stort huvud för den hatten, men den fick sitta där ändå. Nu upptäckte han också den nedrivna sidan av moskitnätet och tänkt försöka ordna till det, men insåg att han måste få på sig några kläder så att inte samma situation skulle hända igen att han går ut på altanen helt naken. Samma kläder som igår kväll, varför inte? Det är ju inte miljövänligt att kasta kläder i tvätten bara för att man har haft dem på sig någon timme en kväll, speciellt inte när man reser och även tillbringar hela dagarna i badbyxor och duschar varje dag. Påklädd så kollade han på moskitnätet och kunde se att det bara var ett band som hade gått av och en knut som hade lossnat. Han pillade fram bandet ur någon slags kanal eller vad det heter och lyckade knyta ihop det och med två knutar så fäste han upp det igen och hoppades att inte Elisabeth skulle märka något.

Efter deras erotiska lekar så visste inte Lars riktigt vad han skulle säga till Irene, vad fanns att prata om, men det mesta har löst sig ändå, men nu började han att tvivla igen. Han gick helt enkelt till barskåpet, tog fram ett glas och hällde upp en whiskey och satte sig på altanen. Det var inte riktigt kväll ännu men solen sänkte sig ned mot horisonten och han fick samma känsla som han hade haft första kvällen när han kom hit till Zanzibar. Då var han glad över att han hade lyckats besegra Kilimanjaro, Afrikas högsta berg. Han hade gjort det för att hedra sin sedan ett drygt halvår bortgångna hustru och den första kvällen var han lycklig och nöjd. Han hade kommit upp till nästan sex tusen meter och, som någon sagt till honom. ”Hon är i himlen och närmare himlen kan du inte komma om du inte ska flyga”. Hon hade under alla dagar suttit där uppe och väntat på honom, han ville hänga en berlock med hennes bild där men hon hade gjort sönder kedjan och den hade han med sig hem och det var säkert meningen. Om hon nu sitter där i himlen, vad tänker hon då om mig nu? Jag har haft sex med en amerikanska och jag gjorde det för att jag ville det, eller ville jag det egentligen? ”Var det Irene som tvingade mig”? Samtidigt som han läppjade lite på sin whiskey så hörde han den välkända rösten igen. –”Hello, Papa Lars. Back. I’m back”!

-” Whooow, Beautiful!!  Is it the Nobel Price dinner, or? Welcome”. Hon hade fått på sig någon elegant kreation, elegant men ändå inte prålig utan riktigt smakfull. –”My daughter’s influence. We bought this in Stone Town, before her wedding”. Smakfullt, tänkte Lars men upptäckte sedan att det där med håret och frisyren hade hon nog missat. Hon hade säkert bara rivit till håret lite men samtidigt så gillade han det. Hon är en riktig liten sprallhöna, lite rolig och jag tror att jag gillar henne bättre nu än när hon bara kom och satte sig i min fåtölj. Nu kunde han inte minnas om det var igår eller om det var i förrgår, allting går så fort. Men vad gjorde det? Den Irene han kände nu verkade han ha känt under en längre tid. –”I invited you to a drink, but I only have whiskey” ursäktade sig Lars och nästan skämdes för att han redan hade börjat på sin egen whiskey. –”Quite OK, I’ve been drinking whiskey all my life and I like it” ljög Irene och mindes samtidigt de dagar då Moby hade sina kompisar hemma för att dricka öl och sedan bada i poolen och där Irene sedan mer eller mindre tvingades att servera dem whiskey och den ständiga cigarren. Moby som hatade niggers, judar, katoliker och kommunister men som ändå alltid skulle ha dessa äkta och dyra Havanna Cigarrer. Havanna som var ett riktigt kommunistparadis, enligt Moby, men deras cigarrer gillade han. Lars gick in, hämtade ett glas och ursäktade sig ännu en gång över att han inte hade någon is, men tänkte inte förklara det en gång till om smakernas inverkan efter en isbit, han kände att han nog hade talat om det tidigare.

De satt båda och smakade lite försiktigt på hans whiskey, tittade på när solen höll på att gå ner i havet och pratade om både det ena och det andra. Lars förvånade sig lite över situationen. Han brukade normalt aldrig ha svårt att finna ord och var aldrig rädd eller orolig för att prata med människor, även helt okända människor. Men nu hade han vid två tillfällen de senaste timmarna undra vad han skulle säga till denna kvinna, denna kvinna som han hade haft sex med utan att egentligen fråga. Hon hade inte direkt gjort något motstånd utan på bara några sekunder hade de samverkat och det hela var över på kort tid, kortare än vad Lars hade tänkt sig, men han uppfattad det ändå som att Irene hade blivit nöjd. Han hade funderat vad han skulle säga till henne och vad de skulle prata om, men på något sätt, bara att hon dök upp eller började säga något så släppte alla hämningar. Det kändes nästan som att det var hon som började ta kommandot, men Lars kände ändå att det var det bästa som kunde hända. Solen dök ned i Indiska Oceanen och Lars insåg nu att tidigare kvällar så brukade han nästan ha ätit färdigt eller i alla fall fått sin mat vid detta tillfälle, tiden när solen dök ner i havet. Trots det så satt de kvar och pratade om både det ena och det andra. Det gick mycket lättare nu och Lars kände att nu fick han chansen att säg något också. Det känds precis som om de hade känt varandra länge, nästan som gamla kompisar men det var ändå märkligt, tyckte Lars, han hade haft sex med denna kvinna. Vem är hon egentligen och varför sitter hon här? När hon satt i den fåtöljen första gången kändes det lite jobbigt, varför var hon här då? Men nu gillade han att hon satt här och hade fullständigt glömt att de skulle äta middag.

”Nej, men hallå, min dam! När man äter vid strandbaren så tar det mycket längre tid än uppe i restaurangen. Dags att beställa”. Lars reste sig upp och Irene, som hade mycket kvar av sin whiskey reste sig lite förvånande men Lars la handen på hennes axel, tryckte ned henne i fåtöljen igen och sa lugnande med ett litet leende: -”Mrs America, I’ll come back. I have something to say to Ernst. Wait here with your whiskey, I’m just back”. Lars börjad gå ned mot baren och tänkte samtidigt att det där med engelska språket går ibland lite så där och hoppades att hon förstår ändå. De utlänningar som försöker tala svenska svänger till det lite underligt ibland, men vi förstår dem ändå. Lars gick inte fram till bardisken för att beställa som han brukade göra när han iklädd badbyxor brukade beställa middag för att sedan gå upp och duscha när maten gjordes, han gick direkt fram till Ernesto, hovmästaren, som alltid var så elegant och proper, trots värmen. –”Good evening Mr. Lars. You are a little later tonight, but I understand that there will be women’s company at tonight’s dinner. Welcome, how can I help you”? Det var fullständigt under hans värdighet att kalla Mr. Lars för ”Papa Lars” som alla servitriserna gjorde, men han förstod att Mr. Lars gillade det och därför så lät han dem fortsätta. Om Mr. Lars hade haft en annan uppfattning så skulle han omedelbart rätta alla servitriser. De är våra gäster och de ska känna att vi älskar att erbjuda dem det bästa de kan få här på Zanzibar. Lars beställde en läcker rätt med kyckling som han provat tidigare och två glas rött vin av den bästa sorten. -”Just as usual? As every night”? Ernesto mätte ett mått mellan tummen och pekfingret, tittade på Mr. Lars och när han log så öppnade han ännu mer mellan tummen och pekfingret, ” As every night”? Lars beställde sedan en fantastisk dessert och efter det kaffe med en fin likör till Irene och en smakfull cognac till sig själv. Detta utan att ens fråga om Irene önskad någon likör, men drickat kunde man ändra som man ville, det var bara maten som måste beställas och det tog lite tid eftersom servitriserna gick upp med beställningen, kom tillbaka och återvände sedan för att hämta maten. Lite orationellt tyckte Lars men så var det och det var inget att klaga på. Lars kände att han och Ernst hade en mycket god kontakt och att de förstod varandra. Lars kunde skoja och nästan säga vad som helst till Ernst medan Ernesto svarade men alltid på ett mycket hövligt och värdigt sätt. En vanlig kväll när han hade ätit så sökte han bara ögonkontakt med Ernst, nickade lite snett och tittade på sitt vinglas och sekunderna senare så stod där en servitris för att fylla på hans vinglas. Som vanligt så visade han ett mått mellan tummen och pekfingret och när servitrisen undrade vad det var för tecken så ökade han bara avståndet mellan fingrarna för att visa att han ville ha lite mer än den standard som brukad ges. Var det första gången servitrisen serverade Mr. Lars så såg hon lite frågande ut men Lars vände blicken mot Ernesto, tittade tillbaka på servitrisen som vände sig till hovmästaren och när han gjorde tummen upp så hällde hon i lite mer vin. Detta lärde sig alla servitriser men ingen hällde i lite extra vin om inte Mr. Lars först måttade med tummen och pekfingret och sedan ökade avståndet. Varje gång så slutade det med lite skratt av både Mr. Lars och dagens servitris. ”Jag förstår att jag får betala detta lilla extra, men vad gör det? Det är en kul grej som vi har tillsammans, Ernst, servitriserna och jag”. Slutligen bad han Ernst om en bra placering av bordet trots att de flesta borden redan var upptagna, men han visste att Ernst skulle fixa det till det bästa –”Give me a sign and we will come down” sa Mr. Lars.

En ny man?

När Irene hade lämnat Papa Lars för att gå tillbaka till sitt hotellrum så kände hon inte igen sig själv. Vad hade egentligen hänt? Som hon hade uppträtt de senaste dagarna och egentligen mest idag hade hon aldrig kunnat föreställa sig att det skulle kunna hända. När hon äntligen lyckades lämna Moby Dick så hade hon bestämt sig för att börja ett nytt liv, fast egentligen var det inte då heller. Det började mer när hon bestämde sig för att acceptera inbjudan till Alice bröllop och att följa med till Zanzibar eller det var inte då heller, det var inte förrän hon hade kommit upp till denna fantastiska resort som hennes blivande måg hade rekommenderat, en av de bästa på hela Zanzibar. Innan de beställde resan så tvekade hon. Det var alldeles för dyrt men efter övertygelser så bestämde hon sig ändå. Det var ju i sista hand Moby som fick betala. Det var när hon första morgonen stod framför den enorma spegeln som hon bestämde sig för att nu skulle hon börja sitt nya liv. Då hade hon ännu inte träffat på Papa Lars, hon visste inte ens om att han fanns till. Just när hon tog de två trappstegen upp till platån där poolen låg så upptäckt hon hur hon var klädd. Hon hade bara på sig sina bikinibyxor och då kom hon på att de hade haft en kort men underbar erotisk övning och över hennes axlar så hängde Papa Lars stora badlakan med två delar hängande framför hennes annars bara bröst. Hon drog handduken lite närmare kroppen men smålog lite för sig själv. ”Vad gör det”? Kanske var det på 70- eller 80-talet som det var modernt att sola topless, men hon var ju inte riktigt topless, hon hade ju handduken. Troligtvis var det inte så att man solade topless på denna resort och speciellt inte i detta muslimska land. Det fanns ju skyltar vid entrén om att ifall man lämnade området så skulle man inte gå i bikini eller badbyxor utan med täckande kläder som respekt för de som bodde utanför anläggningen. Hon kunde inte påminna sig om att hon någonsin hade visat sig topless, förutom när hon badade som litet barn.  Inte under sina tonår och aldrig som vuxen. Tillsammans med Moby hade hon aldrig varit topless, inte ens när de hade sex. Han var inte det mista intresserad av något förspel och erotiska zoner, det var bara rak på direkt och när han var färdig så var han färdig och brydde sig inte om Irene. Det var många gånger som hon inte ens var utan vare sig skjorta, blus eller be-hå. Han upptäckt nog inte ens det och brydde sig definitivt inte. Uppe på rummet kände hon att det var en speciell dag, riktigt varför kunde hon inte förklara. Hon hade redan på väg upp bestämt sig för de fina kläderna som Alice hade hjälpt henne att köpa och även betalat när hon tyckte att de var alldeles för dyra. ”Du ska ha detta, mamma, det passar dig perfekt”. Irene gillade faktiskt kreationen men kände inte igen sig, hon som nästan hela sitt vuxna liv hade gått i jeans och rutiga skjortor, även när det var någon privat fest. –”Nej, kära Alice, det är vackert men jag har inte råd med detta”. ”Mamma, mamma, mamma, detta passar dig perfekt. Låt mig ge dig detta i bröllopspresent. Min present till dig på mitt bröllop”. Irene tog fram de vackra kläderna, provade dem och bestämde sig. Hon upptäckte sedan att hon ännu inte satt på sig någon be-hå under och samtidigt som hon bestämde sig för att strunta i det så smålog hon lite blygt för sig själv. ”Vad väntar du dig av kvällen, hur tror du att den ska fortsätta”? Hon stannade till i livet där framför sin stora spegel, hon såg på sig själv och funderade. Vad är det som händer? Vad är det med den där Papa Lars? Vad är det med Mr. Lars? Vad är det med den där brunbrände? Men han har på något vis fått mig att öppna mig på ett sätt som jag inte ens känner igen själv eller trodde mig skulle kunna vara. ”Min kära morfar”, jag tror att jag nästan är kär i dig. Kan man bli det bara på en eller två dagar fast man inte är tonåring”?

Så var det detta med att sminka sig. Som tonåring så smetade hon väl på sig både det ena och det andra men som gift med Moby kändes det som väldigt onödigt. Han brydde sig inte och hon själv var ofta glad över det och det enda som hon någon gång använde var ett alldeles för rött läppstift. Hon såg nästan ut som en filmstjärna från femtiotalet. Alice hade redan hemma i Texas försökt få mamma att piffa upp sig lite men det var ofta inte med så bra resultat. Irene fick ibland känslan av att hon ville försöka, men ursäktade sig själv över att sådant där bara var en massa trams som kostade alldeles för mycket pengar. På förmiddagen före Alice bröllop så var det besök vid en skönhetssalong och Alice hade gjort en liten kupp och hon hade också övertygat Irene att följa med. Hon ville ha ett råd med något som handlade om frisyren, men det var i verkligheten så att Alice hade beställt en ”Gör Om Mig”- upplevelse och en liten kurs i hur han ska sminka sig i förhållande till hur man ser ut. En fullständig överraskning för Irene men hon hade accepterat och var glad och lycklig. –”När ska jag ha användning av detta” sa hon till Alice, samtidigt som de både gick till olika avdelningar på skönhetssalongen.

 –” Oops, my first real date. Time for some makeup”, nu pratade hon lite för sig själv igen, tog fram den lilla väskan hon fått på salongen och drog på lite kring ögonen. Hon längtade tillbaka till Papa Lars och brydde sig inte om att fortsätta, det får bli som det blir. Precis som hon skulle gå så vände hon liksom uppe på hälen mitt i ett steg och vände tillbaka till sin stora spegel. –”Hello, my dear Irene, how is your hairstyle”? Hon upptäckte att hon inte över huvud taget hade haft en tanke på sin frisyr, den var lika rufsig som den var efter att hon hade torkat sig efter deras gemensamma dusch. Hon stod stilla en stund och kollade på sig själv. De hade duschat ihop, de hade duschat ihop efter att de hade haft sex. Hon hade aldrig i hela sitt liv duschat hop med någon annan människa, förutom någon gång när Alice har mycket liten och det var det enda sättet att få henne i duschen, men aldrig med någon man. Hon hade aldrig duschat tillsammans med någon man, speciellt efter att de hade haft sex ihop. Hon stod en stund och såg sin egen spegelbild. ”Tänk att vi duschade tillsammans”, tänkte hon och hon var mer förvånad över det än att de hade haft sex ihop för första gången. Nu får du lugna dig lite min kära Irene, tänkte hon för sig själv. Sex för första gången? Vad förväntar du dig egentligen? Hon ville tillbaka till Papa Lars och drog bara fingrarna genom håret, kollade på resultatet och bestämde sig för att detta är hennes nya frisyr nu i hennes nya liv. ”Tänk att de hade duschat tillsammans”.

När Irene kom ned till receptionen så satte hon sig i en läderfåtölj, hon behövde tänka. Men hon tittade sedan omkring sig och såg att det var en väldigt enkel reception, hela hotellet var enkelt, fast hon bara hade sett sitt eget rum och det var verkligen enkelt. Hur det övriga såg ut och vad de hade för inredning visste hon inte. Frukost och middag och kanske även lunch åt man i den enkla restaurangen. Irene hade näsan aldrig varit på någon restaurang förutom de två stamkrogarna där hemma med Moby och hans vänner, men det var mest att likna vid en ölhall eller sportbar, där maten inte var det viktigaste utan drickandet. Hotellets restaurang var väl annars mer att betrakta som en matsal även om personalen var fantastisk och det var trots allt underbara frukostar. Det var som att det på denna resort fanns två världar. Ett relativt enkelt men ändå trivsamt hotell med enkel restaurang och baren vid poolen fyllde sin funktion och de som tillbringade dagarna där verkade trivas. Men skillnaden är markant. Den bungalow som Papa Lars har är, även om det bara fanns ett stort rum och ett badrum, närmast att betrakta som en lyxsvit på detta hotell och den fantastiska strandbaren, dit många poolbadare aldrig kom, var underbar. Det var som två olika avdelningar inom samma område.

Hon började åter att fundera på sitt liv och det som hade hänt det senaste dygnet eller dagarna. När hon väl lyckats komma ifrån Moby med hjälp av dotter Alice, som verkligen inte gillad sin pappa så skulle hon börja sitt nya liv. Hade hon över huvud taget haft något liv? Hade hon haft ett eget liv? Vad är det jag förväntar mig av ett nytt liv, funderade hon på direkt efter skilsmässan. Hon visste egentligen inte vad det skulle innebära att leva ett nytt liv. Skulle hon bli ensam? Det förmodade hon eftersom deras bekantskapskrets hela tiden hade varit kring Mobys vänner och i den anda som där rådde där det mest gick ut på att hata niggers, judar och katoliker och så kommunister förstås. Skulle hon träffa någon annan? Den tanken var inte den viktigaste, men kanske senare i livet kanske det skulle vara bra att ha en livskamrat, någon att dela glädje, vardag och sorg med, men det var inte aktuellt ännu på länge. Friheten betydde mer, men hur skulle hon kunna träffa någon annan?

 Det där med sex och erotik fanns aldrig i hennes tankar. Aldrig i hennes tankar om sitt nya liv. Hon nästan hatade sex, ja inte bara nästan. De tafatta försök som hon gjorde som nästan alltid stupfull tonåring gav henne inget och tiden med Moby äcklade henne bara. Han var kraftig när de gifte sig och det var därför som hans kompisar kallade honom för ”Moby Dick”, valen, men sedan så blev han bara fetare och mer och mer överviktig med åren. Han var riktigt äcklig, tänkte Irene nu här när hon satt i den svala receptionen. Trots att det redan var sent på kvällen så var det varmt ute och riktigt skönt här i den enkla receptionen. Det där med sex och erotiska övningar fanns inte i hennes värld, hon hade hatat det i hela sitt liv och var mest rädd för det. Så hände det som hände. Visst hade hon haft dragningar åt den brunbrände mystiske mannen som liknade hennes morfar, hon hade varit mycket nervös men hon hade tagit chansen att försöka bli bekant med honom. Så nervös som hon varit sekunderna innan hon satte sig på hans altan hade hon aldrig upplevt tidigare. De hade pratat och ätit middag på kvällen. Idag har de vandrat på stranden och badat tillsammans, hon gillade att smörja in honom på ryggen men insåg direkt att solkräm med skyddsfaktor inte hade någon betydelse på den kroppen, så brun som han är, men hon hade så märkliga känslor i kroppen när hon fick stryka ut och massera in krämen på hans rygg. Hon kunde inte undvika att märka hans reaktion när hon strök sina fingrar flera gånger utmed hans ryggrad, han verkade gilla det, det märktes på hans hela kroppsspråk och vad det var som drev henne att göra det igen när de var inne i hans rum vet hon inte, men hon kan aldrig glömma reaktionen och händelserna efteråt. Sex var inget hon hade förväntat sig. Hon hatade det och hon var egentligen väldigt rädd för det. Ofta så gjorde det bra ont och äckligt, men vad var det som nu hade hänt?

”Nej nu måste jag tillbaka till Papa Lars” sa hon åter tyst för sig själv när hon reste sig och undrade varför hon ibland fortsatte med det. ”Jag längtar efter honom, undrar om han saknar mig”?

Som tidigare så tog hon vägen kring poolen som var den närmaste vägen. ”Irene, du har nästan blivit en sprallig nykär tonåring. Vad vill du egentligen? Kan du styra dina känslor”? Att du gillar honom kan alla förstå och märka, men vem kan ha sett det egentligen?  Du vill vara i hans närhet, men älskar du honom? Är du kär i honom? Ni har bara känt varandra två dagar eller är det fler, hon var så inne i sina tankar att hon inte riktigt visste. Det är bara tonåringar som kastas så mellan sina känslor, men visst älskar du väl honom lite ändå? Kan man det bara efter någon dag?

Hon stannade till lite vid gaveln på Papa Lars bungalow och stod där hon igår kväll också stått och hört genom det öppna fönstret hur han borstade tänderna och hela tiden nynnade på en melodi, precis som morfar alltid gjorde. ”Vad är det du gör egentligen, Irene”? Är du kär i denna brunbrände man, älskar du honom och är det bara för att ni hade den där förlösande sexleken tidigare? Var det detta med att du upplevde en underbar sexakt, den första som du gillat i ditt liv eller är det något annat? Tänk dig för Irene. Han är här på en semester och firar sin triumf över att besegra Kilimanjaro och du är här på semester efter att ha firat Alice bröllop. Han kommer att resa hem till Sverige och berätta om denna fantastiska upplevelse med Kilimanjaro och glömma dig och du själv kommer att återvända till Texas och vardagarna blir som tidigare. Vad vill du egentligen? ”Nej, jag längtar till den brunbrände” han som gillar att jag stryker honom utmed ryggraden. –”Hello, Papa Lars. Back. I’m back”!

Strandbris

De satt en stund och pratade och sedan så gick Papa Lars ned till strandbaren. När han gick bort så tyckte Irene att han nästan hade tappat sin högra axel lite men det störde inte. Han var inte atletiska, han var nästan normal förutom att han var väldigt solbränd, men det märkes inte nu. Nu på kvällen var han nästan lika brun som hovmästaren som han gick fram och pratade med. Det viktigast, tyckte Irene, var att han inte var överviktig, han var normal. Trots att hon försökte så kom ibland en bild framför henne med den äckligt överviktige och burduse Moby. Ska detta aldrig ta slut? Antagligen får jag leva med den bilden framför mig hela liver. Undrar förresten vad han gör nu? Ska han lyckas med sina överklaganden? Varför ger han sig inte?

Den korta tid det tog för Papa Lars att komma tillbaka från baren funderade Irene på vad hon egentligen hade gjort och vad hon förväntade sig av kvällen. Hon kan inte skylla på glömska för hon upptäckte det redan uppe i sitt rum. Ville hon att kvällen skulle sluta som den började? Skulle hon kanske få tillbringa natten här i Lars bungalow? Ville hon det eller önskade hon det? Varför hade hon kommit ned hit utan en behå under sin blus eller tunika eller vad det kallades, det som Alice hade köpt till henne. Vad ville hon egentligen`? Vad skulle Papa Lars tänka om han upptäckte att hon inte hade någon behå på sig när hon kom tillbaka efter att de hade duschat ihop? Har jag gjort fel och i så fall, hur kommer jag ur detta? Jag kan bara inte göra som igår kväll att skylla på ett samtal hem till Texas. Det får gå som det går, jag tror att jag älskar Papa Lars eller i alla fall är lite kär i honom.  Hur kvällen slutar får framtiden visa. ”Nu börjar mitt nya liv, igen”

-”Wonderful evening, right”? När Lars kom upp på altanen så klappade han lite på hennes knä samtidigt som han gick till “sin” fåtölj. Hon satt i den fåtölj som hon satte sig i igår och Lars var lycklig över att personalen hade låtit den stå kvar. Vid matbordet hade det första dagen stått två stolar men eftersom han bodde ensam så fanns det nu bara en stol. Två fåtöljer i alla fall, tackade tyst Lars personalen.

De satt en stund och pratade om det mesta och Lars funderade åter vad det var för kvinna. Han gillade henne verkligen men vem är hon? Han visste inte mer än att hon kom från USA, var relativt nyskild och hade varit med på sin dotters bröllop här på Zanzibar, inget mer. Han hade kanske inte heller sagt så mycket om vem han är mer än att han är nybliven änkeman sedan 8–9 månader eller vad det nu är. Märkligt, tänkte Lars. Tidigare så tänkte jag nästa varje timme, varje dygn på Christina men nu glömmer jag det ibland eller egentligen alltför mycket. Det får bli som det blir, hoppas att kvällen blir trevlig. ”Hon passar faktiskt riktigt bra i den lite rufsiga frisyren”, hon är ju lite sprallig och riktigt snygg faktiskt. Eller är hon det? Igår var hon mest jobbig och jag ville inte möta henne i morse.

Plötsligt så slocknade hela strandbaren. De små ljusslingorna i träden lyste fortfarande och alla levande ljusen i sina glas på borden men annars blev det totalt mörker. Efter max två eller tre sekunder så tänds allt upp igen och resturangäster och personal jublade och applåderade. Nu såg Lars att Ernst gjorde tummen upp och genast förstod han att detta var det tecken som han skulle ge när middagen var redo att dukas fram. ”Typiskt Ernst”, tänkte Lars men sa inget till Irene. –” My Lady. Time for a Nobel price dinner” sa Lars, reste sig upp och lät Irene ta kring hans arm. ”Hur gick det nu med den där översättningen igen” tänkte Lars men brydde sig egentligen inte.

Irene hade sett reportage från fina galamiddagar och även från Nobelmiddagarna i Stockholm och hon försökte lite fnissande att skrida fram som de ädla damerna och kungligheterna även om det bara var femton eller tjugo meter till strandbaren. Papa Lars hade den absolut bästa bungalowen på hela anläggningen. När de kom fram till strandbaren så tog naturligtvis Ernst emot. Han visade elegant dem till ett bord lite vid sidan om men ändå inte så långt från övriga. Han hade placerat ett bord mellan två små träd alldeles invid muren så att de kunde se solnedgången, men den var redan över så när som på ljuset från horisonten. Vågornas brus kunde de åtminstone höra. Medan alla andra bord bara hade en glasskiva där allt stod på så hade Ernesto sett till att Mr. Lars med damsällskap hade fått en liten vit duk på bordet och Lars såg direkt att de också hade fått var sin liten kudde på sina stolar. –” Welcome. Hope you will be pleased” sa Ernesto och bjöd dem fram till bordet. Han greppade sina båda händer och bockade sig samtidigt som han blinkade lite mot Mr. Lars som direkt blinkade tillbaka. Direkt efter att Ernesto dragit sig tillbaka så stod det två servitriser vid bordet. En hade huvudrätten med kyckling och en hade en flaska vin i handen, beredd att fylla deras glas. Lars funderade om han hade beställt någon förrätt men kom inte ihåg det och struntade i det också. Så kom det vanliga. Först hällde servitrisen som brukligt upp en liten skvätt vin i Lars glas och han fick smaka och godkänna. Lars tyckte väl att det var en tråkig tradition speciellt eftersom han hade gjort det varje kväll även om det varierade lite med vinsorterna, men varför denna gamla tradition. Det var inget man kunde ändra på, speciellt inte när Ernst var den som bestämde. När Lars hade godkänt vinet så hällde hon upp vin till Irene och som vanligt så hällde hon upp den vanliga mängden, tittade på Papa Lars som också som vanligt måttade med tummen och pekfingret och höjde avståndet. Servitrisen smålog och hällde i lite mer. Samma sak när Papa Lars fick vin i sitt glas. Först det vanliga, sedan Papa Lars fingrar och så lite mer och slutligen lite fnissande och Lars kände att detta var hans vänner. Han älskade personalen vid strandbaren och de kommer att få extra mycket dricks när han ska åka hem. Just nu så har han inte någon koll på när det ska ske. Men låt det vara, nu. Nu sitter du här med den underbart spralliga Irene som ser ut som att hon har kammat sig med en elvisp. Vilken härlig kvinna.

De åt och samtalade om det mesta och Lars var nöjd. Vid första middagen så pratade hon konstant och han funderade faktiskt på om hon bara var sändare och inte hade någon mottagare, nästan envägs kommunikation. Han tänkte den gången på när han årligen skjutsade upp sin mor till Hälsingland så att hon skulle få möjlighet att besöka sina syskon och släkt. Han hämtade henne i Jönköping och en gång när de stannade i Lindesberg för att äta så sa han till sin mor: ”Mamma, nu är det dags att du andas lite också”. Hon hade talat oavbrutet i bilen tills de stannade för lite lunch. Christina brukade ändå säga att du brås på din mor, kan du också andas lite och låta andra prata också. Irene igår var snäppet värre än min mamma, tänkte Lars. Men idag var hon helt annorlunda. Det var precis som vanligt, det var nästan som att de hade känt varandra lång tid. Han kände att han trivdes i hennes sällskap och då och då så kände han att han ville vara tillsammans med henne hela tiden. Men att vara tillsammans med en tjej betyder inte att man behöver ha sex. Det hade nu inträffat och varför hade han gjort det? Gjorde han det frivilligt? Lars kände nu att han inom sig försökte skylla allt på Irene, det var hennes fel alltihop eller hon var i alla fall orsak till det som hände. ”Snälla Lilla Lars Gunnar, du gjorde det, du var väldigt aktiv själv”. Åter igen så kollade han på den något rufsiga frisyren, hon passar verkligen i det, hon är nästan som ett litet yrväder. Man kan inte tro att hon är en medelålders kvinna. Hur gammal kan hon vara? Snart måste jag fråga, jag har ju känt henne väldigt länge, det är ju nästan så att vi är vi.

De fortsatte att prata lugnt och vänligt, men mest om allting och ingen av dem nämnde något om sina bakgrunder eller hur deras liv hade varit. Lars berättade att enligt hans beräkningar så borde det vara stark ebb imorgon på förmiddagen och ibland när den är riktig stor så kan man gå långt ut på revet lite länge norrut, där uppe där fiskarna bor och har sina båtar. Han hade tidigare gått ut där minst en kilometer och hade säkert över femhundra meter kvar till änden där vågorna bröt, men plötsligt så började vattnet att stiga igen och när det är så långgrunt så ser det ut att gå jättesnabbt. Vattnet blev snabbt djupare och djupare, men det var ingen fara, det var bara att vandra tillbaka.

–” How I know how long a kilometer is? I Play Golf”, sa Lars som en förklaring. Jag vet ungefär hur långt ett parfemhål är. Cirka femhundra meter och detta var väl kanske tre parfemhål, man kommer ganska långt ut på revet där uppe, inte här nere vid stranden. Här är det kanske bara två hundra meter. ”Vill du följa med ut på revet imorgon? Jag tror att det är bäst om vi börjar strax efter frukost och följer ebben utåt så hinner vi längre innan den vänder”. Vad sa jag nu, tänkte Lars. Han kände att han bara tog det för givet att de skulle tillbringa hela dagen tillsammans imorgon igen. Han kände att han verkligen ville det, eller ville han det? Ville hon det? Lars trodde sig kunna se det på hela hennes sätt att vara, hela hennes kroppsspråk att hon också ville det. ”Hej, min käre gamle gubbe” tänkte Lars, ”har du tänkt på att du inte har skrivit något i din blogg under två dagar och du har lagt upp det som att det varje dag är en dagsrapport från ditt äventyr på Kilimanjaro”. Tror de som följer den att du har stannat upp eller vad är det som har hänt?

-” It would be wonderful. I look forward to see that”. Som vanligt så löste hennes ord upp konversationen. Han visste ibland inte hur han skulle komma ur en knivig situation som han flera gånger hade hamnat i, men hennes alltid kvittrande svar löse upp alla de tvångsknutar som Lars kände att han fick ibland. Han som aldrig hade haft svårt att prata med människor, även sådana som han inte kände eller aldrig hade träffat. De fick sin dessert och efter den så frågade han om hon ville ha lite likör eller cognac till kaffet. Irene var inte riktigt van vid detta. I hennes tidigare värld så var det aldrig kaffe efter middagen och absolut inte likör, men hon hade sett tillräckligt med TV-serier för att förstå att det var vanligt att kvinnorna eller tjejerna tog likör medan herrarna tog cognac. Hemma var det aldrig cognac. Var det något efter maten så var det whiskey som gällde och så den där förbannade cigarren från Havanna. ”Moby, Moby, Moby. He always comes back. Leave me, I want to be with Papa Lars”. Irene kände det nästan som att det skrek inom henne, inne i henne hjärta. Skulle hon någonsin få uppleva dagar då han inte gjorde sig påmind? –”Liqueur would be delicious. In my previous life, we did not normally used to drink liqueur and not even coffee after dinner, but it will be delicious”. Vad hade hon sagt nu då? Hon hade igår eller var det i förrgår, hon hade tappat kontrollen, lärt känna denne man. Var det då hon hade upptäckt denne brunbrände man som låg längst bort på strandplatån och som passerade hennes solstol när han skulle bada eller ta en strandpromenad. Hon hade fått veta att hovmästaren kallade honom för Mr. Lars medan alla servitriser alltid sa Papa Lars vilket hon tyckte var vad som passade mest in på honom och hon hade lärt känna honom, men nu helt plötsligt så blandade hon i sin tråkiga tid innan skilsmässan i hennes nyfunna liv tillsammans med Papa Lars, eller kanske Morfar Lars. –”I want to tell you something. I loved my grandpa. I really loved my grandpa. Do you know that you are like him, but he is gone for many years? I really loved him”. Irene höll nästan på att säga att hon älskade sin morfar lika mycket som hon älskade honom, den lilla Papa Lars, den älskade lilla ”Morfar Lars”.

Lars vände sig om mot den ständigt uppassande Ernesto, de fick ögonkontakt och med det samspelet som de hade upprättat tidigare så förstod Ernst att det skulle bli som Mr. Lars hade beställt och efter bara några minuter så stod de där, de trevliga och söta servitriserna. Kaffekoppar, kaffe, likör och en underbar cognac till Mr. Lars och så utan att han hade beställt det så serverades en liten chokladbit och naturligtvis från ett mycket berömt företag i Schweiz.

Lars hajade först till lite men sedan så fick han de där tankarna som han ofta fick, språkpolis som han var eller faktiskt är. I engelska språket eller framför allt i Amerika så använde de ”Grandpa och Grandma” som morfar och mormor men även som farfar och farmor och ibland kan det vara praktiskt men just nu så förstod han inte om det gällde hennes morfar eller hennes farfar. –” OK, maybe I’m old, but do you think I’m so old that I can be your grandfather”? Nej, nej, nej, inte så. Jag älskade verkligen min morfar. Mina föräldrar lekte aldrig med mig, det verkade som att de aldrig hade tid med mig, jag fanns bara till och sedan så hade speciellt min far mycket konstiga åsikter om svarta, färgade, judar och katoliker, det var nästan så hans tillvaro mest bestod av att hata och motarbeta dessa människor. Men min morfar han kunde alltid leka med mig och han hittad på många märkliga lekar och äventyr. Han kunde få små träbitar att vara mycket intressanta och tänk att det kan vara så intressant att bryta loss barken på ett träd för att se på alla insekter innanför och han lade en stor bit mossa på ett jättestort pappersark och timmarna efter det så såg jag och min kusin hur det myllrade av småkryp. Tänk att det finns miljoner småkryp i en bit mossa eller alla dessa stjärnor och planeter i universum. Det kunde min morfar och bygga dammar också i små bäckar. Men mest av allt så är ni så fantastiskt lika. Nästan samma frisyr men samma hårfärg och nästan lika mustasch och han var också väldigt solbränd men på ett lite hårdare sätt. Han hade hela sitt liv jobbat ute på fälten och hans hud var grov men ändå härligt brun. Ni är verkligen lika. Jag älskade verkligen min morfar. Nu höll hon på att försäga sig igen om att hon älskade sin morfar lika mycket som hon älskade Papa Lars. Hon trodde det i alla fall. Så blev hon lite bekymrad också. Det var andra gången som hon avslöjade lite för mycket av sitt tidigare liv. Varför sa hon detta om att hennes pappa var en riktigt stark rasist och han var med i ett gäng som verkligen försökte hålla kvar detta med Klu Klux Klan, en organisation som hatade och förföljde dessa förbannade ”niggers” även om organisationen höll på att tyna ut något. Entusiasterna fanns dock kvar och en av dem var hennes egen far. Varför hade hon sagt detta? Tyckte min egen lilla Papa Lars att detta var hemskt?

-” I really loved my grandpa”. Ni är väldigt lika, jag minns honom väldigt mycket när jag ser dig. Nu slog plötsligt en tanke henne. Varför hade hon igår reagerat och gjort som hon gjorde? När det satt på hans altan så hade hon plötsligt fått sexuella tankar och fantasier kring detta med Papa Lars och att han liknade hennes morfar och att man inte kan ha sex med sin morfar. Vad var det för idiotiska tankar?  Och så hade hon flytt från situationen. Hade hon, med påverkan av den whiskey som han bjöd på, börjat få okontrollerade känslor? Och varför blandade hon in hennes älskade morfar i detta. Papa Lars hade tydligen inte misstänkt eller anat något när hon bara försvann och nu var de tillsammans igen. – ”Cheers and thanks for a fantastic evening”. De sa det båda två nästan samtidigt och fnissade lite försiktigt. Samtidigt så fick Irene kontakt med hans fot och tog den andra foten dit också och liksom rörde vid och kring han ena fot med sina båda. Hon kände att hon egentligen ville säga att hon älskade honom men hon sa bara: ” Cheers”.

En sådan fin cognac sveper man bara inte utan han bara smuttade lite på den och de satt kvar en stund och bara pratade. Lars berättade att han visste att på dessa breddgrader så var dagar och nätter nästan lika långa medan det däruppe i Sverige och speciellt uppe ovan polcirkeln där han växte upp som barn så var det väldigt mörkt hela dygnet på vintern då solen aldrig kom upp över horisonten det var bara ljust på himlen om man blickade söderut medan det mitt under sommaren var ljust hela dygnet. Han berättade att han var arg på sin mamma på sommaren då han tvingades gå till sängs ”mitt på dagen” när solen ännu var uppe och att han sedan trodde att han fick vara uppe ”hela natten” under den tid när solen aldrig var uppe. Irene hade hört om detta med midnattssolen där uppe i norr men aldrig tänk tanken på att det sedan var så mörkt under vinterhalvåret.

-” Time to think about tomorrow and our hike out on the reef”. Lars drog tillbaka sin stol i sanden, reste sig upp och det gjorde Irene också. De flesta av övriga gäster hade redan lämnat strandbaren, men några satt kvar och Lars saknade nästan de svenska tjejerna som alltid brukade festa om lite sent trots att de sa att de var här på en hälso- och Yogaresa, men det var ju något som de hade skapat själva och därmed också kunde skapa egna regler och förhållningsorder. Kunde det bli fest eller liknande så blev det bara så, men ikväll så hade de inte varit här och det hade verkligen märkts, speciellt på ljudnivån. Lars hade tidigare kvällar pratat med dessa tjejer. De var väl åtta- tio stycken som verkade ha riktigt roligt. En kväll för några dagar sedan så började han prata med dem och det slutade med att han satt flera timmar tillsammans med dem. De skålade och de hade roligt tillsammans och de började kalla honom för ”gamle man” och detta fortsatte flera dagar. Lars gillade det och alla tjejerna fortsatte. Det kändes inte som något ironiskt att de kallade honom där ”gamle man” det var bara så att han var mycket äldre och han kunde var far och nästan morfar till några men de hade ändå haft roligt några kvällar. Dessa kvällar blev också så att de träffades och pratade med varandra under dagarna och de hade ett av sina Yogapass strax bakom Lars strandstol i det avlånga huset och då hejade han också på alla tjejerna. En dag så bjöd det också i honom att vara med i de mystiska Yogaövningarna, men han märke snart att han inte hade de fysiskt förutsättningarna att klara det. Han kunde inte ens sätta sig i den där typiska ställningen med korslagda ben. Åldern hade tagit ut sin rätt och de fysikask förutsättningarna fanns inre längre, men de hade roligt ändå. Trots att han inte gjorde fler försök så var de vänner, han kände som att han och alla de tjejerna var hans vänner men ikväll så hade han Irene och ingen av Yoga-tjejerna var ju ändå inte här.

De gick tillbaka barfota i den ännu varma sanden. Irene tog Lars vänstra hand och precis när de passerade Ernesto som stod stram och proper där sanden övergick i gräs och en plattgång så fick Lars och Ernesto ögonkontakt. Lars tittade lite på honom och gjorde ett lite ”skrivtecken” med sin hand och sa lite tyst ”Tomorrow”. Ernst nickade lite försiktigt som en bekräftelse på att det skulle gå bra. Mr. Lars hade damsällskap ikväll. –”I wish You a very good evening tonight” sa Ernst och Lars blinkade lite tillbaka med vänster öga. Det vanliga var att man måste signera sin beställning innan den lämnades upp till restaurangen men det var lite speciellt med Mr. Lars, det hade Elisabeth redan talat om för honom redan första dagen.

Det var bara femton- tjugo meter från strandbaren till Lars bungalow men ändå så hann han tänka på Ernesto. Vilken märklig man. När sov han och när vilade han? På morgonen så var han där och styrde och ställde och var alltid trevlig och vid lunchen och även nu sent på kvällen när de sista gästerna ännu inte hade lämnat. Det var så att strandbaren tydligen var öppen så länge det fanns gäster. Det var inte samma servitriser vid lunch som vid middag men Ernesto fanns där alltid.

Det andra som han hann tänka på var Irene. I eftermiddag eller tidigare ikväll så hade det hänt som han både ville och inte ville men vad skulle ske nu? Han både ville och inte ville, men vad skulle han säga och vad skulle han göra?  Det var ju klart och tydligt att de skulle tillbringa morgondagen tillsammans, det hade han ju inbjudit till men vad gör vi nu i denna stund? De höll fortfarande varandra i handen och de tog de små stegen upp på hans altan. ”Ska jag bjuda på en whiskey”?  Nej det kändes inte riktigt rätt. Dels så hade det börjat bli lite sent, senare än vanligt och sedan så hade han ändå tankarna på att det kunde bli en fortsättning på det som skedde tidigare och detta med för mycket alkohol och prestationsförmågan vid den ålder som han hade kanske inte var den bästa kombinationen.

Nu som några gånger tidigare så kom Irene till hjälp. Hon släppte hans hand och ställde sig bara rakt framför honom. Hon tog ett tag kring hans midja och ställde sig och tittade honom i ögonen under några eller få sekunder. Så släppte hon midjan och lade sina båda armar om hans axlar och kysste honom. Lars reagerade både positivt och negativt. Nu var det liksom hon som tog initiativet. Var det mot hans manlighet? Är det inte så att det alltid är mannen som ska ta initiativ och vara den aktive? Så hade han alltid levt sitt liv och så skulle det alltid vara men nu så kommer denna tidigare så virriga kvinna eller tjej och vänder upp och ned på allting. Hon som var så pratig och nästan irriterande igår. ”Jag tror att jag älskar dig” tänkte han och slog sina armar omkring henne. De stod så länge och det blev nästan som en klassisk filmkyss, de bara stod där, länge och med bara små rörelse så kände de kontakter med varandra. Lars drog in sina händer under hennes blus eller vad det var, det var liksom lite större än en blus men han visste inte vad det heter. Han kramade henne och kände hennes varma hud och när han förde händerna lite högre upp så märkte han att hon var lite svettig och det blev man i detta klimat och att hon inte hade någon behå på sig. I hans huvud flög direkt två tankar. Är detta meningen? Har hon gjort det medvetet? Varför har hon ingen behå? Har hon redan när hon gått hemifrån eller från sitt hotellrum planerat den fortsatta kvällen eller varför är det på detta viset? Eller är det bara så att det är alldeles för varmt att ha en åtsittande behå på sig? Han drog sig lite ur hennes kram, tittade skarpt in i hennes ögon, ruskade lite på huvudet och tänkte säga det som han verkligen tänkte: ”Gud vad jag älskar denna kvinna”. Vilken underbar sprallig tjej”. De fortsatte att kramas, tittade varandra i ögonen och kysstes. Nu började delar av hans kropp att reagera som de gjorde i duschen och det kände även Irene som direkt kramade sig närmare och närmare än så här kunde man inte komma om det inte skulle vara riktig hudkontakt. Hon kände att han ville och hon ville också. Lars däremot jobbade med sina tankar. Under de sena tonåren och de försa tjugotalsåren så hade det aldrig varit problem med tjejer, det var nästan som något av en mani. Tjejer skulle man bara ha och om man tänkte efter så var det så att alla tjejer ville också ha sex även om de inte direkt uttryckte det så öppet, men det var ju av naturen så att vi var skapade att föra mänskligheten vidare och det gjorde man med sex och så var det bara. Tjejer ville alltid men de ville eller vågade inte erkänna det. Nu satt han i en helt motsatt situation. Så var det bara, men vad gör jag nu? Tidigare ikväll eller sen eftermiddag så hade de varit inne i rummet och det hela hade bara hänt och det var över på kort tid, men nu stod de ute på hans altan och kramades. Vad gör jag nu?

-” I have a toothbrush that you can get and toothpaste too”. Men Herre Gud, vad var det för idiotisk sak, tänkte Lars men det var det enda som han kunde komma på just då. –”Very Good, but which toothpaste do you use”? Irene kvittrade som vanligt och så vred hon sig ur hans famn och öppnade dörren till hans bungalow. De stod sedan båda två och borstade tänderna tillsammans. Lars hade i en låda under tvättstället allt som en turist kunde behöva. Det kändes nästan som att om man bor på detta ställe så behöver man inte ta med sig någonting. I en låda under tvättstället så fanns det naturligtvis två tandborstar i eleganta fodral, tandkräm i en liten tub, kam, hårborste, duschmössa för damer, rakhyvel och raktvål av den gamla klassiska stilen, engångshyvel, skoputsmedel för svarta och neutrala färgen men vem behöver det när man går barfota, men är det klass så är det klass och en massa mer. Var det något som fattades?

Irene smålog samtidigt som hon stod där och borstade sina tänder. Papa Lars som hade en eltandborste stod hela tiden och gnolade på en melodi som hon inte kände igen, men hon kände igen detta som hennes morfar alltid gjorde, han nynnade alltid på en melodi när han borstade sina tänder.

”Jag älskar min morfar och jag är med min morfar ikväll. Jag älskar min morfar, min Papa Lars”

Efter frukost

Hon låg där på hans mage. Hon pillade och vred lite hit och dit på hans mustasch och formade den i olika lägen. Lars höll sina händer på hennes höfter och förde dem sakta och försiktigt upp och ned utmed hennes rygg och skinkor samtidigt som han tänkte att hon väger inte så mycket och som han tidigare kunnat se så är hon fortfarande väldigt välbehållen för sin ålder. Undrar om jag kanske idag vågar fråga om hennes ålder, men vad har det egentligen för betydelse. Han undrade också varför hon trots att hon hade varit här i flera daga ännu inte var mer solbränd. Men hennes väldigt vita bröst var ändå fasta och helt underbara. Så hörde de båda att det klirrade lite ute på hans altan. Irene satte direkt ett pekfinger över hans läppar som att han skulle vara tyst men Lars förstod genast vad det var. Det var servitrisen som kom som vanligt varje morgon och dukade fram allt inför frukosten som han alltid fick på sin egna privata altan. Hon klirrade säkert medvetet som en signal att hon dukade och förväntade sig att han skulle komma ut och anteckna på listan vad han önskade till frukost. Lars tänkte först stiga upp direkt och be henne om att idag, denna speciella morgon så skulle det serveras för två men insåg att det nog inte skulle fungera. Irene fnissade lite och gav Lars en liten morgonpuss. Inte en stor och intensiv kärlekspuss utan bara en liten enkel morgonpuss. En lite enkel kärlekspuss till sin morfar. Igår eller det kanske var i förrgår, så hade hon flytt från situationen när hon upptäckte att Papa Lars nästan var en kopia av hennes egen morfar och att hon dessförinnan hade haft erotiska tankar kring det, men nu denna morgon så var hon nästan som en lycklig tonåring. Hon som större delen av sitt liv hade tyckt att detta med sex var äckligt och obehagligt hade upplevt ett dygn eller var det mer eller var det mindre? Vad spelar det för roll, hon hade upplevt något som hon inte ens visste att det existerade, var det så ett liv skulle levas?

 –” I’m sorry but I don’t think I can offer breakfast”. Lars försökte att förklara men han behövde inte komma med några större förklaringar. Irene förstod och hon hade sett det tidigare. Han fick sin privata frukost på sin egen altan och det var bara dukat för en. Hon reste sig ur dubbelsängen och de båda konstaterade att denna gången hade det gått lite lugnare till och moskitnätet hängde kvar där det skulle. Hon satte på sig sina kläder, Lars fick åter en liten morgonpuss och när hon skulle gå så motade Lars henne. ”Jag kollar först”. Han svepte en handduk kring sig och gick ut till bordet och satte sig att pricka av på sin lista vad han önskade till frukost och samtidigt spanade så att inga andra gäster skulle upptäcka att Irene smög sig tillbaka till hotellet. Han kom in i rummet igen och där stod Irene och välkomnade honom igen. Hon kramade honom, låste upp hans handduk runt midjan och där stod han naken igen. Han fick åter en lite puss, ingen kyss och så kvittrade hon igen. ”Vi ses nere vid stranden efter frukost”.

Irene gick tillbaka till hotellet men precis när hon tänker ta de två stegen upp till nivån där poolen ligger så såg hon att det redan hade kommit några morgontidiga badare som låg vid poolen. Det skulle väl inte vara något speciellt om man kom nerifrån stranden eller den bungalow som Papa Lars hade, så här på morgonen, men att man kommer den vägen tillbaka till hotellet iklädd en aftondräkt eller vad man skulle kunna kalla det för kanske det skulle kännas lite egendomligt och det var precis vad Irene kände just nu. Hon valde istället att gå nedanför och rundade en liten plantering för att komma in på hotellet genom den vanlig entrén även om hon ändå kände att detta var märkligt.

Ingen fanns i receptionen och hon kände sig lättad. Väl inne på rummet så lade hon sig bara rak lång i sängen och tittade upp i taket. Vad är det som händer och vad är det som har hänt? Hon skulle börja ett nytt liv efter Moby och hon hade lyckats tack vare Alice. Hon hade lyckats att lämna Moby efter alla dessa svåra år. Hon hade flera gånger undrat varför hon inte hade gjort det tidigare eller varför hon inte ens hade försökt. Nu var det gjort och hon hade blivit kompis med sin dotter, som hade hjälp henne och tjatat att hon skulle följa med till Zanzibar och vara med vid hennes bröllop och sedan fått henne att fortsätta med en tids semester på en resort som hennes blivande måg hade rekommenderat. Och nu är hon här, hon har inte ännu ätit frukost på, vad kan det vara tredje eller fjärde eller vilken dag som helst och hon har träffat den mest underbara man hon någonsin upplevt under hela sitt liv. Har hennes nya liv börjat nu?

Som vanligt så tog det inte lång tid innan någon kom och hämtade hans beställning till frukosten. Står de och spanar på när han noterar på listan. De kunde ju inte veta om han kommer ut direkt eller om han dröjer tio-femton minuter, men strax efter att han skrivit så försvinner beställningen. Sedan tog det kanske en kvart innan frukosten stod på bordet, en lämplig tid för en lätt morgontoalett. Lars tänkte äta sin frukost lite snabbare idag för han hade något att säga till Ernst innan Irene kom ned. Hon behövde ju inte vänta på sin frukost, hon plockade antagligen som brukligt från en frukostbuffé. Idag var för första gången ägget lite hårdkokt, men bara lite. Annars var det alltid helt perfekt. Vitan fast och gula lite fast och lite rinnande. Här kunde man inte beställa löst eller hårt ägg men det var alltid perfekt. Salt fanns alltid i en liten skål och en liten sked liksom pepparn. Vad man skulle ha pepparn till förstod aldrig Lars men han beundrade de små skålarna och skedarna, det var säkert något lokalt afrikanskt hantverk. ”Kan man sno med sig dessa” tänkte han men nu hade han blivit så bekant med Elisabeth och hennes man att han kanske kunde få köpa två liknande innan han åkte hem. Han ville inte att de skulle minnas honom som en tjuv. ”Åka hem, förresten”? Vad är det för dag och datum idag och hur många dagar har jag kvar? Han märkte att han fullständigt hade tappat kontrollen och bestämde sig för att det säkert var Irenes fel men vad gör det? Säkert är det många dagar kvar, jag får kolla det under dagen. Nu gällde det att komma ner först till stranden. Först och först, i alla fall före Irene.

Han plockade som vanligt ihop det som skulle med till stranden och stannade till med sin Sudoku-bok i handen och funderade på om det var någon idé att ta med den och en penna. De skulle ju tidigt ge sig ut på revet och så kanske det vore oartigt att sätta sig och lösa Sudoku när hon var med, för det räknade han med att hon skulle göra. Han hade lite bråttom ned för att hinna komma överens med Ernst om en speciell sak, men det visade sig vara fullständigt onödigt. Han hade tänk fråga Ernst eller den lille runde, glade mannen i de blå kläderna om de kunde ordna så att det står två solstolar eller solsängar där han brukade ligga. Han behövde inte ställa den frågan. Där stod redan Ernesto, bugade lite lätt och sa: -” Good morning, Mr. Lars. Your sun lounger is ready”. När sover den där mannen tänkte Lars när Ernesto fortsatte: -” I suppose there will be a lady together today? If not, then we can change our mistake immediately”. Lars gick fram till Ernst och klappade honom på axeln. –”Min käre vän, vi känner varandra nu och detta kommer att bli riktig bra. Tack för hjälpen”.

Den lille runde glade mannen som han ännu inte visste namnet på, var den som alltid ordnade det praktiska på den privata stranden. På kvällarna var alla solstolar borta och det fanns bara bord och stolar placerade lite här och där. Ibland längre bord för flera personer, några för fyra och flera för bara två personer. Den lille runde ordnade alltid detta så att alla skulle bli nöjda. På morgonen var de flesta borden borta men det fanns några kvar för de lunchgäster som önskade sitta vid dukat bord och det fanns solstolar lite här och där. På denna strand var det inga som tidigt gick ned till stranden och lade sina handdukar på de mest attraktiva platserna, kanske uppe vid poolen. Det fanns stolar på olika ställen och ville någon ha sin stol på ett speciellt ställe så flyttade den lilla runde stolen eller kom med en ny och hämtade också en ny fin madrass att ligga på. Handdukar fick man också, varje morgon och det syntes direkt vilka som var nya gäster för de hade med sig badlakan från hotellet och blev både förvånade och glada när den lille runda alltid kom med ett stort ljusgrått badlakan. Det var en fin och smakfull färgkombination med ljusgråa badlakan mot de mörkblåa madrasserna. Vilken vetenskaplig analys eller färgstudie som helst skulle aldrig kunna märka någon minsta färgnyans mellan de alltid fräscha madrasserna och den lille rundes byxor och skjorta. Båda hade samma mörkblåa färg och kanske fanns det någon tanke bakom detta.

Han stod nu vid änden av två solstolar som de hade placerat bredvid varandra med bara två små pallar mellan, två små pallar där de antagligen skulle inta sin lunch eller en extra kall Kilimanjaro. Den lille runde och alltid glade svepte runt med höger arm och visade Lars hur han hade placerat solstolarna. –” Do you like it Mr. Lars”? sa han samtidigt som han bugade sig lite, men bara lite. Lars gick fram till honom och klappade även honom på axeln. –” Very good, my friend, very good. I always admire your work. What is your name, you who always smiles and is happy”? Oh, Mr. Lars. Jag kommer från det inre av Kenya och jag heter Mannamahntr, men mina vänner kallar mig bara för ”Manna”. Vill du också bli min vän Mr. Lars? Självklart Manna, jag är redan din vän, vi är vänner för livet. Lars sträckte upp sin hand för att ge Manna ett ”Five” och han svarade direkt. De slog ihop sina händer och sa samtidigt: ”We are friends for life”

Lars hann sätta sig på sin solstol eller var det en solsäng? Han blickade ut över Indiska Oceanen och precis som han hade sagt så började det att bli ebb nu på morgonen och det var därför han hade föreslagit en utflykt långt ut på revet. Lars var mycket intresserad av detta fenomen och alla de djur och växter som man kunde upptäcka när vattnet bara försvann och lämnad tusentals små gölar kvar där vattendjuren samlades. Det är märkligt att de kan överleva. Under den brännande solen under några timmar så måste det bli fruktansvärt varmt i dessa små gölar men de hade väl under tusentals år anpassat sig till detta. ”Undrar om sprallhönan är intresserad av det”? Lars trodde inte det, hon var inte direkt den typen men hon följer nog med ändå och det är helt OK. Naturligtvis skulle aldrig Lars gå ut på revet om inte hon ville följa med, han har ju varit där ute tidigare.

”Hello Papa Lars” hörde han bakom sig och hon nästan slängde ifrån sig sin väska och satte sig i sin solstol. Det var liksom ingen tvekan, det var hennes plats. –” Have you waited a long time”? Kvittrade hon. Jaha, nu är hon igång igen. Vilken förvandling. ”No, just a few minutes. I knew you would come”. Irene sköt upp sina solglasögon och vände sig mot Lars. –” Did I tell you that before”? Irene visste att hon igår och speciellt i förrgår hade pratat intensivt och insåg att det var för att hon nog var väldigt nervös, men hon hade inte kontroll på vad hon hade sagt och om det hon sagt var sanning eller små vita lögner eller bara fantasier. Hon ville ju inte berätta något om sitt tidigare så olyckliga liv. –” Did I tell you that before”? sa hon igen. Har jag berättat att du är väldigt lik min morfar. Samma vita hårfärg, nästan lika frisyr, men du har lite mer hår och ni har nästan exakt lika mustasch, vit och lite ovårdad. Ni är skrämmande lika. Enda skillnaden är att min morfar är död sedan många år. Han dog när jag var tonåring. Jag älskade verkligen in morfar. Ni är lika solbrända men hans solbränna var lite hårdare om man kan säga det. Han hade hela tiden jobbat i jordbruket och ute på fälten och hans hud var grövre, om man kan säga så. Vad han slet min morfar, men jag älskade verkligen honom. Irene tittade upp i den blåa himlen,” Do you hear that, beloved grandpa? I still love you”.

Lars smålog lite. ”Kommer du ihåg att vi skulle ut på revet idag”? frågade Lars och han hann nästan inte ställa frågan innan hon svarade. –” Yes, I lookforward to see that”. Lars visade upp sina gamla ”Foppatofflor” som han hade haft med sig hemifrån. Han visste egentligen inte varför de kom med men de hade visat sig vara mycket praktiska. ”Vi ska gå på ett gammalt korallrev och där det finns många vassa döda koraller så att gå barfota är inte det bästa. Har du några skor eller liknande som du kan ha i vattnet”? Javisst, kvittrade Irene. Nu eller direkt? Jag kan gå upp på rummet och hämta dem. Nu eller direkt? Tja, ebben är på väg ut och vi ska gå lite norrut, ingen brådska men vi bör komma iväg inom en timme för att hinna ut och tillbaka innan det vänder tillbaka. ”Japp” svarade Irene, reste sig upp och tog ett kliv över Lars i hans solstol, satte sig på kanten och lutade sig mot honom. Hon strök honom genom den vita kalufsen, gav honom en liten morgonpuss igen, inte någon kyss utan bara en liten morgonpuss. –” I’m back in a minute” sa hon och höll nästan på att säga ”my darling” men lyckades bita av meningen. Det pirrade i hennes kropp och hon skulle verkligen vilja säga det, men kände att det var rätt att avbryta innan hon kanske skulle ha gjort bort sig igen. Hon hade ju gjort det några gånger redan på bara två dagar. Eller var det tre dagar. Hon hade tappat räkningen. Hur många gånger hade hon gjort bort sig? Ändå så vill tydligen Papa Lars vara tillsammans med henne. Hon reste sig upp och gick direkt tillbaka mot sitt hotellrum. Lars tänkte, vilken märklig kvinna. Två olika kvinnor i samma kropp och han gillade verkning hennes välbevarade kropp. Det var det som från början fick honom att vara lite intresserad. För i början var han bara måttligt intresserad av denna pratiga amerikanska, men nu var det en sprallig, rolig och kul tjej i övre medelåldern. ”Två olika kvinnor i samma kropp”.

Hon var strax tillbaka och på sig så hade hon några sandaler som Lars undrade varför kan någon köpa något liknande? Hade hon haft de på sig första gången han såg henne så hade han säkert inte suttit har nu. Jo, kanske han, men inte hon. De var i klass med hennes fula solhatt. Någon form av sandaler med spännen mellan tårna eller vad det var och med pärlor och annat glitter på. Vem fa-an köper något sådant, tänkte Lars och vem tusan designar och tillverkar sådant trams? –” Can you go with them in the water? sa Lars och lite demonstrativt kliade sig i håret. –” No problem, or what do you think”? OK, sa Lars och tänkte att det får väl gå. Typiskt amerikanskt eller är det inte så? De reste sig upp för att gå. Lars tog av henne solhatten och solglasögonen och la dem på solstolen. Ingen skulle ta dem, det skulle Manna se till. Han var glad att han äntligen fått veta vad den lille runde och alltid glade mannen heter. Lars visade med handen att nu går vi mot grinden. Irene lutade sig fram mot Lars och så fick han åter en lite försiktig puss. Det var väldigt vilken pussande, tänkte Lars och tänkte också på att de var på stranden. Han fick så ögonkontakt med Ernst som alltid hade full kontroll på vad som hände på ”hans” strand. Ernst drog upp sitt ena ögonbryn och liksom nickade uppåt och gav tummen upp. ”Den mannen, som aldrig sover, han har koll på allt. Men han är världens trevligast man”. Synd att vi inte ha kunnat fortsätta våra intressanta diskussioner tillsammans. Han med kulturen från Afrika och Zanzibar och jag från Sverige och den kalla nord, med midnattssol och mörka vinterdagar. Kanske vi kan fortsätta när Irene har åkt hem. Hur länge ska hon stanna? Och hur många dagar har jag kvar?

Revet

Vågar jag fråga henne om hur många dagar hon stannar här eller blir det en konstig fråga? Tänk om hon tycker eller tror att jag väntar på att hon skall åka härifrån, vilket jag verkligen inte vill. Jag har inte full kontroll på min egen hemresa, men det är många dagar kvar i alla fall.

De gick genom grinden och ned på stranden. Båda höll sina badskor i handen och så här tidigt så var sanden varm men inte så intensivt het som den blir senare på dagen och de kunde lugnt ta sig ned till vattenbrynet utan att bränna fötterna. Lars pekade upp mot fyren och visade att de skulle gå norrut. Först kom det några fiskebåtar som började kantra lite åt sidan när vattnet försvann men sedan lite längre norrut så kunde de börja gå ut mot revet. Redan nu så såg de att här kan man gå mycket långt ut och längre skulle det bli eftersom vattnet fortsatte att försvinna. När det var så långgrunt så märktes skillnaden direkt och det verkade nästan gå riktigt fort. Här och där var det små sandbankar men det blev mer och mer gamla döda koraller och nu var det dags att sätta på sig sina skor. Lars fick stötta Irene när hon skulle sätta på sig sina sandaler, men det gjorde han så gärna och själv klev han i sina svarta ”Foppatofflor” ock började klafsa kring bland sjögräs och alger. Irene tyckte först att det var lite äckligt med sjögräs kring fötterna men Lars lugnade henne och visade att om man bara valde rätt väg så kunde man undvika det. Något som annars fascinerade henne var att det fanns så många intressanta och färgrika sjödjur. De fann både illröda och gula sjöstjärnor och några som ut som långa ljusgula gurkor och Lars visade henne att om man petade på den så ändrade de form men när han lyfte upp en för att visa henne den så ruggade hon tillbaka och satte sig pladask i vattnet. Hon satte handen strax intill en stor svart sjöborre med långa vassa taggar och fick naturligtvis en tagg i lillfingret. Lars ursäktade sig tusen gånger och småskrattade lite och sa att hon hade tur som inte satte hela handen i sjöborren. Det var nu ingen större tröst. Irene hade aldrig sett en sjöborre och nu hade hon en säkert två centimeter svart nålvass tagg i sidan av handen. Hon fick nästan panik och när hon hade rest sig så tog Lars och kramade henne hårt och sa:  ”Sorry, Sorry, Sorry”. Ingen fara, jag hjälper dig. Det var inte svårt att få ut den vassa taggen och han hoppades att det inte skulle ställa till några besvär för henne. –” No danger Darling, it’s not dangerous”. Men, djävlar! Vad sa jag nu, tänkte Lars. Jag gillar henne verkligen men jag älskar henne inte. Vi har redan haft sex och hon stannade hos mig över natten, men jag älskar henne verkligen inte. Hur uppfattade hon detta? Tog hon det bara som en fras som smiter ut ur någon så där vanligt, i Amerika är de ju tydligen vanligt att kalla någon för darling, men hur uppfattade hon det? –” I’m quite OK. I was most just afraid”.

De fortsatte att vandra utåt och han pekade på några kvinnor som gick omkring i det grunda vattnet och plockade något i sina korgar. Det var bara kvinnor och de plockade olika skaldjur som de sedan använde till olika maträtter. Han hade tidigare träffat dem och försökt att få dem att berätta vad de samlade och vad gjorde med sin fångst. Lars skrattade och förklarade att kvinnorna bara talade swahili och kunde bara några få ord engelska, men de kunde ändå förstå varandra och hade roligt och skrattade. Kan man inget annat så kan man tala med varandra med ett bra kroppsspråk. Lars berättade också att på andra sidan efter fyren där det var östra sidan så var det mer sandbankar och där gick det män och letade i det grunda vattnet och när de upptäckte att det sprutad små sandfontäner i det grunda vattnet så var de snabbt framme med en liten spade och grävde fram en konstig tjock mask som de stoppade i sina hinkar. De kunde sedan förklara att de använde det när de fiskade som ett slags agn eller lockbete och det var när de fiskade längre ut och på lite djupare vatten.

Ebben hade pågått några timmar och de såg att det nu var långt kvar till den kant där vattnet bröt i några skummande vågor. Det var säkert nästan en kilometer ut till kanten. Flera gånger plaskade de i grunt vatten, ibland gick på små sandbankar och ibland fick gå omvägar runt små insjöar eller gölar som var helt svarta då botten täcktes av hundratals tätt sittande vassa sjöborrar. Där skulle man inte vilja ramla i, sa Lars och han trodde faktiskt själv att det skulle vara rent farligt eller nästan livsfarligt att få hundratals småvassa nålar i kroppen. Han hade absolut ingen aning om dessa sjöborrar hade gift eller liknande i sina vassa nålar men han hade i alla fall tröstat och lugnat Irene om att det inte var någon fara. Vad händer om hon blir allvarligt sjuk här ute på revet? Vad gör jag då?

De fortsatte och de såg fantastiska växter och djur och ibland så sökte Irenes hand in sig i Lars hand. –” I need some support in my life” sa hon och småskrattade. Lars hade ju gått här tidigare och målet för honom var en liten högre sandbank några hundra meter innanför den kant eller bank eller vad det var där vågorna bröt, i alla fall just nu. Där kunde man faktiskt ligga och sola trots att vattnet hade börjat stiga, det var som en liten låg ö långt ute nästan vid spetsen av revet där det var som smalast och långt från stranden. Lars trodde inte att det var speciellt många människor som brukade ta sig dit ut men som Christina alltid tjatade om att han skulle alltid längst ut, högst upp eller längst ned eller djupast. Om det sedan var en topp, en udde eller ned i en gammal gruva, så var det alltid längst ut, högst upp eller längst ned som gällde. Det var väl därför han nyss varit på Kilimanjaro, Afrikas högsta punkt.

Irene påpekade och sa samtidigt som hon skrattade lite, -” Why did you take my hat and my sunglasses”? Oj, förlåt, jag tänkte att vi kanske kunde bada lite. Jag menade inte något illa. Irene, som hade lite känslig hud, hade smort in sig med solskyddsfaktor av någon klass och hade tänkt att be Lars smörja den del av ryggen som hon inte nådde men hade naturligtvis glöm det så fort hon såg Papa Lars nere vid stranden. Hon fick annat att tänka på. Hon sa detta lite försiktigt till honom och direkt så ställde han sig bakom henne, kramade henne där han stod bakom henne och sa att han skulle skydda henne, både mot solen och andra faror och nu var det nära att han åter skulle säga ”Darling” men han lyckades behärska sig. ”Jag gillar henne men jag älskar inte henne”.

De nådde så det mål som varit det Lars hade tänkt sig. Det var en sandbank som man kunde se även från land då det inte gick så höga vågor. Kanske trettio meter lång och tio-femton meter bred och bara kanske en halv meter över ytan när det var högre vatten. Toppen av banken var torr och säkert väldigt het för nu hade det gått några timmar men närmare vattnet så var sanden fortfarande fuktig och angenäm. –” Time for sunbathing far away from civilization” sa Lars och la sig ned på rygg i sanden. Irene tittade sig omkring och sa att -” Quite a long way to civilization” och lade sig vid hans sida.  De låg sedan en lång stund och bara tittade rakt upp i himlen och ibland så bara småfnissade någon av dem och den andra svarade med att trycka den andres hand. De höll varandra i händerna och småskrattade ibland. ”Far away from civilization”

De låg sedan ibland en längre tid och bara tittade upp i den klara himlen och Lars kom med kommentaren att ”Ligg du på rygg när du inte har sololja på ryggen”. Ibland så satt de och tittade ut mot randen där vågorna bröt och just nu var det säkert som lägst vattenstånd eller kanske på väg tillbaka. Det är ju märkligt att det kan vara så långgrund just här och sedan kanske hundra meter längre ut så är det mycket djupt och det var därför som vågorna bröt just där vid gränsen. Lars kunde konstatera att det idag var inga större brytningar för det gick inte så höga vågor.

Hon hade verkligen tänkt på detta som Lars sa. Ligg på rygg för att skydda ryggen mot de starka strålarna. Lars kunde inte hålla sig längre. Han vände sig över henne och började stjäla en kyss, en riktig intensiv kärlekskyss. Hon svarade direkt och de omfamnad varandra och de höll på länge. Bara små rörelser mellan deras kroppar och absolut inget som hade några erotiska känslor eller meningar, bara en intensiv och öm omfamning och en het kyss. De höll på länge och ibland så bytte de läge. Ibland var han över och ibland under henne men de släppte aldrig taget. Efter mycket eller relativt mycket lång tid så slutade de och Irenes första kommentar var –” Have you seen “From here to eternity”? Are you Burt Lancaster”? Lars småskrattade. Han förstod vad hon menade men han hade inte sett filmen ”Härifrån till Evigheten” men naturligt sett den världsberömda scenen där Burt och Deborah Kerr ligger på stranden i kanske världens längst filmkyss. Hans kommentar blev, ”Vattnet håller på att stiga, kanske blir det som i filmen att vågorna sköljer över dem och de kan ändå inte sluta”. Han hade lite rätt och vattnet började att stiga. Det gick ju upp och ned i sextimmars intervaller

Har det verkligen gått så fort, tänkte Lars. Visserligen kom det inte iväg så tidigt som han hade planerat men det brukade vara högvatten var sjätte timme och motsvarande lågvatten lika länge. Det var inte alltid lika högt eller lågt och han visste att det hade med månens och solens olika lägen i förhållande till jorden, men hade tiden bara runnit iväg så fort? Ja, tiden går fort när man har roligt, finns det ju ett ordspråk som säger. Roligt hade han verkligen haft under dessa timmar, men mest bara underbart. Han trodde att när han nästa gång skulle vara nära att försäga sig så skulle han kanske känna att han inte gjorde bort sig om han skulle säga ”My Darling” Nu kände han att han verkligen gillade Irene.

Det där med att bada, som Lars hade sagt, var ingen bra ide i alla fall inte här. Ibland fanns inget vatten och ibland var det bara någon centimeter eller decimeter. Ofta så gick de på gamla döda koraller som kunde vara vassa om man inte hade skor på fötterna och här och där i små sjöar eller varma gölar så vimlade det av svarta vassa sjöborrar. Ibland såg det ut som en enda stor matta. Han hade aldrig sett någon sjöborre där de badade men en av de svenska Yoga-tjejerna hade fått en sylvass tagg i foten men han visste inte var detta hade skett. Men här ute på revet vimlade det av dem. Nu var det inte någon större fara med det låga vattenståndet men tidvattnet började komma tillbaka och när det var så långgrunt så märktes varje centimeter ganska snabbt. Irene stannade ofta och tittade på färgrika sjöstjärnor och andra djur men undvek dessa hemska svarta vidunder. Hon ropade på Lars som kom och studerade några fiskar som hade blivit fast i en liten göl och båda undrade hur dessa fiskar kunde överleva, det måste ju vara fruktansvärt varmt i den lilla gölen som solen gassade. –” We must hurry” sa Lars lite försiktigt. ”Vattnet stiger hela tiden och vi har lång väg tillbaka”. Lars hade ju gått här tidigare när vattnet steg hela tiden men det var aldrig någon fara det blev bara svårare och svårare att finna en bra väg mellan alla områden med sjöborrar. Man fick inte söla för mycket ändå. Han hade jämfört och måttat med sin egen längd vid olika nivåer. När det var som högst så gick vattnet en bit upp på den klippa som de igår hade tagit sig under och när det var som lägst och han ställde sig i vattenbrynet ganska långt ut så uppskattade han att det säkert skiljde minst två meter eller kanske mer. Därför var det bäst att ha lämnat revet innan vattnet blev alltför djupt. Annars fick man simma tillbaka och det var över en kilometer.

När de kommit till stranden så gick de först lite norrut för att komma till fyren, men de vände ganska snart. Irene kände att det brände mycket på ryggen, hon hade ju tänkt att Papa Lars skulle smörja in henne men det glömde hon och nu brände det ganska mycket. Väl uppe vid solstolarna så smorde han in henne och bad henne att resten av dagen bara sola magen. Han klappade henne på magen och sa att den säkert skulle behöva lite extra sol. Han ställde sig vid hennes sida och de jämförde varandras solbränna och i en jämförelse så det ut som om Irene nyss hade kommit ut i solen. Bara lite rosa eller kanske lite ljusbrunt.

Lars tänkte på Christina och kom på att han måste skriva på sin blogg som han hade missat några dagar. –” You have seen me sit and write, right”? Hur blev det nu med språket igen, tänkte Lars. Så fortsatte han, men kände det inte så bra att ljuga, men ibland måste man. Han hade flera gånger de senaste dagarna berättat mycket men kom inte ihåg allt han hade sagt och, som vanligt, så visste han att om man hela tiden håller sig till sanningen så krånglar man aldrig till det, oavsett vad man talar om. ”Har jag berättat om mitt skrivande” tänkte han och i så fall om vad?

-” Time for a small late lunch”? kvittrade Irene. “Oj, det har jag glömt” sa Lars och märkte inte att klockan var så mycket. Samtidigt förstod han, för promenaden ut och in och tiden vid revet hade varit lång. ”naturligtvis, vi tar det på en gång”. Det blev som tidigare var sin kycklingsandwich och en stor Kilimanjaro. Under tiden de väntade så drog Lars en liten lögn och var samtidigt nervös över om han tidigare hade sagt något annat. Han berättade att han har ett uppdrag för en svensk tidning att skriva om sitt äventyr med att besegra Kilimanjaro och att det skulle vara som en dagbok med varje dagshändelse skrivna varje dag. Detta kunde naturligtvis inte ske under tiden på berget utan han skrev det i efterhand. Det kunde ju inte läsarna förstå eller kontrollera. Allt ha sa nu var ju en lögn, det han brukade skriva var ju bara till en blogg som hans läsare brukade följa, inte mer. Han ljög om att flera hundra tusen människor följer denna berättelse och nu har han inte skrivit på flera dagar och måste absolut göra det efter deras sena lunch. ”Du får ligga här och njuta av solen ensam någon timme”. Maten kom och de satt på sina solstolar i en obekväm ställning och åt sina sandwichar samtidigt som de småpratade om nästan allt och inget. Lars blev nästan irriterad på sig själv över att han så ofta tänkte på hur hon hade förändrats, från en nervös pratkvarn till en riktigt trevlig tjej som han gillade men kunde inte förstå varför och så var han lite orolig över vad han hade ljugit ihop. Fattar hon att jag bara hittat på allt? Om det nu plötsligt var så viktigt att skicka den dagliga rapporten, varför hade det då inte varit viktigt att skicka den under två dagar? Skulle inte i så fall redaktionen hört av sig om det uteblev en dag. ”Hoppas att hon inte tänkte på detaljerna”.  Lars måste få lite egen tid för att tänka över situationen. Vad hade han gett sig in i? Ville han att detta skulle fortsätta eller vad vill han egentligen? Om det inte skulle fortsätta hur kan han då komma ur denna situation? Har han satt sig i en konstig situation? Hur ska han kunna komma ur denna situation? Eller vill han komma ur detta? Visst är hon en underbar människa men varför får jag ideligen dessa tankar på att detta inte är rätt? Jag gillar ju henne och hon kommer att åka hem till USA om några dagar och sedan är det över men varför får jag dessa tankar på att det ändå inte är rätt? Lars måste få tänka över sin och hela situationen och därför kommer detta med skivandet som en räddning. Han behöver lite egen tid, lite tid för att ensam tänka på vad som sker och har skett.

Skit i följderna.

När de hade ätit så reste sig Lars och sa till Irene att hon bara skulle lämna allt. De vänliga servitriserna kommer och hämtar det senare. Om hon ville ha en öl till så var det bara att säga till så sätter de upp det på hans nota. ”Glöm nu inte att du bara ska sola magen idag” Ja, just det, tänkte Lars. Nu har det gått, är det två eller tre dagar? och utan att tänka sig för, fråga eller erbjuda så hade allt de ätit och druckit hela tiden kommit på hans nota. Men det går bra tänkte Lars, hon är värt det men samtidigt så kanske hon är miljonär, vem vet? Irene la sig på rygg och vinkad farväl med alla fingrarna, inte med handen, utan bara med fingrarna. Lars vände sin keps så att skärmen kom i nacken och blinkade till henne och gjorde tummen upp. Så gick han upp mot sin altan för att börja skriva och naturligtvis så vände han tillbaka kepsen som den ska vara. Han kunde inte begripa detta mode med att ha skärmen bakåt. Skärmen var till för att skydda ögonen och ansiktet och de gör man inte med ett fult löjligt spänne i pannan. ”Jag är nog för konservativ” tänkte Lars och låste upp dörren.

Lars bar ut sin dator, som stått på laddning under flera dagar och gick in igen för att hälla upp en whiskey också, trots att det var mitt på dagen eller vad nu klockan var. Mitt i dörröppningen så vände han och gick för att fylla på med mer whiskey. Han behövde det för nu kände han att hela hans inre var i uppror.

Han satte sig vid sin dator och startade den och under tiden så smuttade han på sin whiskey och tittade ned mot strandplatån. Irene låg fortfarande på rygg och solade bara sin mage. Mystisk kvinna, vad vill jag egentligen? Så var det klart och han öppnade sin blogg och tänkte börja skriva, men han visste absolut inte vad han skulle skriva om och vad han hade skrivit tidigare. Viken dag var han på?

Han tittade åter ned mot strandplatån mot Irene och sedan tittade han upp mot den klarblåa himlen. ”Christina, vad tror och tycker du om mig och mitt handlande”? Det är bara en sju–åtta månader sedan hon lämnade oss och nu sitter jag här och gillar en amerikansk tjej eller gör jag det egentligen? Jag både vill och inte vill och just nu så känner jag att jag inte vill. Men hur ska jag kunna komma ur denna situation? Det är inte rätt. Det är inte rätt mot Christina, det är inte rätt. Vad gör jag och varför? Jag har delat säng med henne, hon har vaknat vid min sida på morgonen och vi har haft intensiv sex och lite lugnare sex, men varför? Varför gjorde du det? Det började med att hon bara kom och satte sig på din altan och var mycket pratig men hon hade en för sin ålder välbevarad kropp som var det som fick honom intresserad och nu har det gått så långt att han gillar henne och kanske till och med mer än bara gillar. ”Nej, Nej, Nej, jag måste komma ifrån detta”, men hur?

Han bara satt vid sin dator och det blev inget skrivande. Han tittade ibland ned mot Irene, ibland upp mot den klarblåa himlen och ibland med den personal som jobbad med trädgården. Nu kom han äntligen ifrån sina grubblerier och undrade vad de hade för klädkod på denna anläggning. Elisabeth och hennes man gick omkring som ”vanligt folk” i vanliga vardagskläder. Förresten såg man sällan honom det var mest hon som visade sig under dagarna. Hur de var klädda uppe i restaurangen och på hotellet visste han inte men Ernst, eller Ernesto som han egentligen heter, var alltid klädd i svart kostym, vit skjorta och slips eller ibland fluga och svarta skor. Hur han kunde gå så var en fråga medan alla servitriser gick barfota och med typiska afrikanska färgglada tygstycken svepta kring sig och några av de äldre hade samma mönstrade tygstycke svepta runt håret på något mystiskt sätt. Manna, den lille runde glada som jobbade nere på stranden hade exakt samma kulör på sina kläder som de dynor som han lade ut på solstolarna och de som jobbade i trädgården med att vattna, plocka bland planteringarna, kratta och sopa de hade naturligtvis gröna kläder. Det var inga strikta uniformer utan lediga luftiga kläder och det såg elegant och propert ut. Vad hade man egentligen förväntat sig, tänkte Lars och så tittade han ned mot Irene igen och hans grubbleriet fortsatte.

”Nej”, jag vill inte! Men samtidigt så är hon ju rätt härlig nu när hon blivit lite mer sprallig och öppen, men, ”nej”, jag vill inte! Det verkar som att vi dras in i något som kan liknas vid ett förhållande och det vill inte jag, inte nu och inte ännu! Lars tog ytterligare en klunk av sin whiskey och denna gången inte bara ett litet smuttande. Han skrollade lite fram och tillbaka mellan sina bloggar för att försöka finna ut vilken dag han skulle skriva om men det var egentligen ett meningslöst görande. Han var inte alls koncentrerad på något skrivande. ”Hej gamle man”, vad menar du egentligen? Vad menar du och vad tänker du på? I din ungdom så var det bara tjejer som gällde. De hade första prioritet och kanske även andra. Sedan kom skolan eller kanske var det kompisar före och sedan skolan. Du har levt tillsammans med Christina i fyrtionio år och du har nått den ålder där du bara betraktas som en gubbe, kanske bara en riktig ”surgubbe” och du kanske aldrig mer i livet kommer att få denna chans. Varför drar du dig undan eller försöker dra dig undan? Varför tvekar du? Är det för att du eller någon annan eller kanske dina barn kanske tycker att det är för kort tid sedan Christina lämnade oss? Vad försöker du dölja och för vem? Det är eller blir kanske aldrig någon som kommer att få veta detta. Du gillar ju henne och ni har gjort saker tillsammans som inte vanliga turister gör och dessutom utan att ha känt varandra speciellt länge. Dra linan ut, hon har sökt upp dig och den chansen får du säkert aldrig mer i livet. Hon kommer att åka hem till Amerika snart och du tillbaka till Sverige. Ta chansen, den kanske aldrig återkommer.

Det plingade till i telefonen, det kom ett SMS från en reporter på Radio Sjuhärad som av någon anledning följer bloggen och hon undrade om hon kunde få göra en intervju med honom angående äventyret på Kilimanjaro. Lars svarade att det ibland är svårt att få igenom telefonsamtal, men av någon konstig anledning gick det ibland bättre med SMS. Han undrade om hon kunde ringa till Elisabeth, för hon hade lovat att om det var något väldigt angeläget så kunde han få låna deras fasta telefon. Hon visste att det många gånger var problem, men ibland fungerade det skapligt. Lars reste sig och gick över till Elisabeth för att få deras telefonnummer och undra om det kan gå bra att få ta emot ett samtal över det numret. Bara Elisabeths man var hemma men det var inga problem och Lars skickade iväg ett SMS med det nummer hon kunde ringa och undrade sedan när hon tänkte ringa. Han fick inget svar på detta för efter bara någon minut så ringde telefonen och de fick kontakt.

Hon presenterade sig och bad honom vänta några sekunder och sedan började hon prata. –”Ja, nu har vi kontakt med Lars Gunnar som nyligen har bestigit Afrikas högsta berg, den nära sex tusen meter höga vulkanen Kilimanjaro. Hur var det? Du kan väl berätta”. De pratade en god stund och Lars fick berätta och svara på frågor och naturligtvis kom det tårar när han berättade om att kedjan till amuletten hade gått av, den som han tänkte hänga där uppe på monumentet med en bild på sin bortgångna hustru Christina. När de hade talats vid under femton eller kanske tjugo minuter så frågade Lars: -”När tänker ni sända detta”?  Han tänkte att han kanske skulle kunna skicka ett meddelande till sina barn så att de kunde få höra detta. –”Det här är direktsändning, så du är och har varit ute i sändning hela tiden. Det var därför som jag var så angelägen att få tag på dig så att du kom med direkt i programmet”. Lars hajade till lite, ”Oj då, hoppas att jag inte har sagt något dumt”

Efter samtalet så tackade Lars för att han fått använda telefonen och återvände till sin altan. När han passerade den korta biten från Elisabeths hus och sin egen altan så såg han att Irene satt upp i sin solstol och såg honom gå över det som skulle föreställa en gräsmatta. Hon vinkade och han vinkade tillbaka. ”Jädrans också, hur ska jag förklara detta” tänkte Lars men direkt så insåg han att det var lika bra att säga som det var, ett samtal från lokalradion där hemma. Det var ju vad som var verkligheten, inget konstigt med det. Han gick tillbaka till altanen och fällde ihop sin dator och svepte den lilla slatt som fanns kvar av whiskey i glaset. Tja, i varm whiskey framkommer ju de flesta fina smakerna och aromerna. In med datorn och så gick han med raska steg ned mot Irene. Han hade åter bestämt sig för att fortsätta hela vägen ut, hon hade tydligen inga planer på att bryta detta. Precis när han kom ned till stranden så kom han på att han inte hade låst dörren, men vem bryr sig, vem skulle stjäla något på denna resort och de hade ju direkt insyn till altanen från både stranden och baren. Säkert hade Ernst koll på detta också.

Lögner

När han kom ner så hade Irene dragit upp ryggstödet så att hon satt i solstolen och genast så slängde hon upp benen på stolen. Lars drog, samtidigt som han skrattade lite, ned hennes solhatt över hennes ansikte och sa: -” I received a phone call from the newspaper editors” och insåg direkt att han började att ljuga. Varför gjorde han det, men nu var det bara att fortsätta. De undrade varför jag inte hade skrivit något på flera dagar och att vi har ett kontrakt där jag via dagliga mejl skulle leverera en dagboksanteckning om varje dag på väg upp och ned på Kilimanjaro. När det inte kommit något mail på några dagar så fick de hitta på något om att de hade tappat kontakten och att det kanske var svåra förhållanden och att reportern ändå hade, genom sitt agerande, skapat en spänning bland läsarna. Vad hade hänt med Lars? Var han skadad? Hade det hänt en olycka? –”Nu lyckades jag muntligt lämna en rapport och reportern lovade att skriva ihop något bra”. Sedan hoppades han att jag skulle bli bättre på att skriva i fortsättningen.

Nu har jag ljugit ihop något, tänkte Lars och han visste mycket väl att det är det värsta man kan göra. När som helst så kan man säga sanningen och då kan det verkligen krångla till sig. Varför gjorde jag detta? Det hade väl varit lika bra att tala om att de ringde från Lokalradion, varför drog jag till med detta. Med tanke på att minnet inte är det bästa i min ålder så är det bättre att hålla sig till sanningen, sanningen har ju verkligen hänt. Hoppas att hon inte märker det, men frågan kommer nog aldrig upp igen. Man hinner tänka mycket inom några sekunder men nu insåg han vad hans lögn innebär. Han har ju, i lögnen, lovar tidningsredaktionen att han ska fortsätta med de dagliga dagboksanteckningarna och därmed så måste han sätta sig att skriva varje dag. ”Förbannat också” varför har jag dragit mig in i detta? Jag skulle aldrig sagt något om någon tidning och inte heller ljuga om telefonsamtalet.

-” Forgive my Irene, but how long do you plan to stay here on Zanzibar”? Lars tyckte att han funnit en förlösande fråga som skulle skjuta uppmärksamheten på något annat så att han inte skulle fortsätta att ljuga ihop något som han inte kan stå för och med risk för att försäga sig. ”Jag tänkte också på det för en stund sedan och jag tror att det är fyra eller fem dagar kvar, eller kanske mer, jag har tappat räkningen under de senaste dagarna” sa hon samtidigt som hon sträckte sin hand efter Lars hans och log lite och blundade med ett öga och tittade lite under sina ögonbryn. Om jag räknat ut rätt så ska jag i morgon åka ned till min dotter i Stone Town. Det bestämde vi från början, men jag får nog ringa henne och kontrollera att det är rätt dag. Hon har givit mig tider då det går bussar och det kan bli spännande att åka lokalbussar på denna ö, men jag måste ringa och kontrollera, jag har som sagt tappat kontrollen på dagarna. Vad är det förresten för dag idag? För veckodag menar jag?

Lars medgav att han inte heller hade full kontroll på vad det är för dag och han hade varken telefon, padda eller dator med sig. –”One moment. Can you wait ten minutes”? Irene reste sig upp och började gå upp mot sitt hotell utan att egentligen förklara varför hon så plötsligt reste sig och försvann. Direkt så flög en tanke i Lars, härom kvällen så försvann hon bara utan någon förklaring och kom inte tillbaka. Är det samma sak nu igen? Förra gången så förstod han ingenting och tyckte väl att det kunde väl kvitta, men nu började han sakna henne direkt, bara hon hade varit borta några sekunder och han såg ju hur hon med raska steg gick upp mot sitt hotell utan att en enda gång vända sig om. Om hon tänkte dra sig undan igen och kanske ändå tvekade lite så kanske hon skulle stanna till och vända sig om så att de ändå kunde få kontakt, men hon bara gick med fasta steg och utan att tveka så försvann hon bakom knuten på Lars bungalow. ”Jaha, vad ska detta sluta med”? Virrhönan som blivit en riktig trevlig och faktiskt riktigt snygg tjej bara sticker iväg så där plötsligt igen. Vad vill jag egentligen? Ska jag försöka dra mig ur ändå, men hur gör man det på ett smidigt och enkelt sätt?

Lars vände sig om i solstolen och slängde upp båda benen och bara stirrade ut i Atlanten. ”Men hallå grabben. Geografin”? Det är ju Indiska Oceanen och trots att Zanzibar ligger väldigt nära Afrikas kust så ser man inget mer än en tom horisont och bortom den horisonten finns Afrikas fastland, den stora kontinenten. Trots att Afrika ligger på andra sidan av Indiska Oceanen så drabbades flera länder där mycket svårt av tsunamin som blev känd över hela världen under en julhelg för många år sedan, undrar hur det gick för Zanzibar? Varför stack hon iväg bara så där tvärt? Kommer hon tillbaka? Trots att han bara stirrade rakt ut i ingenting, rakt ut mot den tomma horisonten så kunde han inte låta bli att tänka på Irene och varför hon bara försvann. ”Jag saknar henne redan. Jag tror att jag gillar henne” Vad håller vi på med? Jag tvekar och när jag väl bestämmer mig så sticker hon bara, utan någon förklaring. Det känns ungefär som det ibland kändes under sextiotalets danskvällar. Man stötte lite extra på en speciell tjej, men naturligtvis så måste man gardera lite också, men en var alltid lite speciell just den kvällen. Så kom damernas ”tjyv” där man kunde bli tjuvad flera gånger om man hade skött sig. Det var rituellt viktigt att man valde rätt tjej att dansa den första tackdansen med, det var liksom en speciell signal. Var man riktigt angelägen så försökte man få även andra tackdansen och accepterade hon det då var nästan saken klar. Om hon tackade för dansen och sedan blev uppbjuden direkt igen och av någon annan och att de sedan dansade ”sista” dansen, då var det liksom kört. Danskvällens slut pendlade mellan hopp och förtvivlan och det var precis så som Lars kände sig nu. Han hade först känt det märkligt att hon bara dök upp, han hade känt attraktion och tvekan om vart andra och nu så kände han bara längtan när hon bara så hastigt försvann. Sa hon inte bara ”Vänta i tio minuter”? Han hann inte ens tänka tanken färdig förrän han hörde: ”Please, Lars, can you help me”? Plötsligt så stod hon bara där och Lars fick en varm känsla som rusade genom kroppen. Jag har aldrig haft en mobiltelefon tidigare, sa Irene och kom så att tänka på Mobys ord om att sådant där trams behöver inte kvinnor. Vad ska du med den till? Du är ju bara hemma och där har vi en telefon. Mobiltelefonerna kom ju redan i början av nittiotalet och det gick nog nästan tjugo år innan Moby accepterade den nya tekniken och skaffade sig en sådan, men vad skulle Irene med den till?

Irene berättade att Alice, hennes dotter, inte ens hade tänkt eller reagerat över att Irene inte hade någon mobiltelefon och så sent som på flygplatsen inför resan till Zanzibar så köpte Alice en mobiltelefon till sin mamma. ”Det är min bröllopspresent till dig, mamma” sa Alice och lovade att de under flygresan skulle gå igenom allt vad man kan göra med dagens mobiltelefoner och ett abonnemang fixades ju direkt vid köpet och det var bara att börja ringa direkt. Det blev inte så mycket med det mer än hur man kunde ringa och det fanns inte riktigt kvar i Irenes minne. Lite pragmatiskt men inte så att hon direkt vågade ta fram telefonen och ringa. ”Lars, or Papa Lars, can you help me”?

Irene tänkte ringa till sin dotter men var väldigt osäker på hur man gjorde. Hon talade om att Alice hade hon i sina kontakter men hur gör man sedan? Precis som hon sagt så fanns det bara en person antecknad bland hennes kontakter och det var dottern. –”Hello, Irene. Want my phone number too”? Jäklar, vad sa jag nu? –” Yes, I really want to. Love you”. Nu har jag verkligen målat in mig i ett hörn. Jag tvekar, jag bestämmer mig och jag tvekar igen och sedan så gör jag detta och vad sa hon ”Love you”? Vad menar hon med det? Lars funderade på att han nu hade snärjt in sig i några lögner så vad skulle en till göra för skillnad? Han skrev in sitt namn som ny bland hennes kontakter och funderade om han skulle skriva in fel nummer eller kanske utelämna landskoden eftersom hon inte var så van vid att hantera mobiltelefoner och dessa nummer. Men om hon senare i kväll eller direkt nu försöker ringa och kolla bara för att bevisa att hon lärt sig att ringa så skulle det ju märkas att han skrivit in fel nummer. Nja, jag har bestämt mig och nu får jag löpa linan ut. Han skrev in sitt nummer helt riktigt och med plustecken och landskod och att allt var rätt och med bara en sekunds tvekan så skev han även in sin adress hemma i Sverige trots att han visste eller trodde sig veta att de aldrig skulle ses mer när de åkt hem till USA och Sverige.

Som Lars hade visat henne så tryckte hon på numret till sin dotter och väntade. När Alice svarade så kvittade hon och skrattade och kände sig nästan som ett barn som hade lyckats något med sin nya leksak. Hon reste sig upp och samtidigt som hon pratade och skrattade så lämnade hon sin solstol och gick fram mot den lilla mur som avgränsade den privata strandplatån. Lars kollade på henne och det verkade som att hon var lycklig och glad och hade mycket att berätta för sin dotter. Undrar om jag finns med i detta samtal? Vi har ju varit tillsammans några dagar nu. Är det två eller är det tre dagar eller var det bara igår? Irene började sedan att gå fram och tillbaka en kortare sträcka utmed muren och Lars konstaterade att trots att hon inte hade levt ett liv med mobiltelefoner så gjorde hon lika som Lars själv gjorde. Hon kunde inte stå eller sitta stilla utan fortsatte att gå fram och tillbaka hela tiden. ”Hmm”, tänkte Lars, så där gör jag också, vandrar fram och tillbaka i rummet eller i trädgården när jag talar i telefonen. Hur gjorde jag när vi hade en fast telefon i hallen? En telefon som satt fast i väggen med en sladd, en telefon som mina barnbarn knappast trodde hade funnits.

Hon närmade sig deras plats där i hörnet men pratade fortfarande och hon gick runt båda solstolarna och när hon passerad Lars så tog hon av sig sin solhatt och satte den på Lars huvud samtidigt som hon drog ned den över hans ansikte. Hon gick runt till sin sida och avslutade samtalet med sin dotter och direkt efter det så svängde hon över sina ben till andra sidan och vände sig mot Lars. –”Hi my darling. I have talked to my daughter” sa Irene. Det är i morgon som hon har planerat att jag ska komma ned till dem, de ska gå på någon slags tillställning med lokala danser och sånger och hon sa att det finns både lokala bussar och några snabbussar som kan ta oss till Stone Town. Gjorde jag något dum när jag sa till henne att jag har en ny vän som kommer att följa med? –”Papa Lars, följer du med”?

Vad är det som händer tänkte Lars. Först säger hon ”Love You” och sedan kallar hon mig ”My Darling” och lovar sin dotter att jag ska följa med ner till Stone Town, vad är det som händer?

-”Alice lovade att de skulle skaffa biljetter till dig också” De bor hos mannens släktingar i ett stort hus och när jag sa att det inte var några problem med att jag kan sova i samma rum som min vän så skrattade Alice och undrade vad det var för vän som jag hade träffat efter bara så några få dagar och som redan är redo att presenteras. –”I said, it’s just Papa Lars”. Irene sa att Alice hade nämnt att det finns lokalbussar direkt därifrån de bor eller om de tar sig till en större ort i närheten så finns det snabbussar som nästan går direkt. –”Varifrån går dessa bussar”? frågade Lars utan att först hade tänkt på frågan om han skulle acceptera att följa med Irene till Stone Town. –”I don’t know. I can ask the reception”. Lars kom direkt att minnas alla de gånger som Christina och han hade luffat omkring, med båtar i Grekland, Thailand och Malaysia och med lokaltåg och lokalbussar och vilka fantastiska upplevelser det varit och alla de människor man talat med och ibland inte kunde tala med, i alla fall inte med språket men med kroppsspråk och känslor så kan man ändå göra sig förstådd. Det är då man träffar de verkliga människorna och inte de där påträngande människorna på alla dessa turistorter. –”OK, you fix it” svarade Lars när han samtidigt åter undrade hur det blev med översättningen. Han hade pratat engelska under några veckor nu och vid normala förhållanden så bruka det gå alldeles utmärkt efter en tid men nu snurrade det så många tankar och känslor i hans huvud så han tappade kontrollen ibland.

”Nu djävlar har jag rört ihop det” tänkt Lars. Vad är det nu som har hänt och vad är det nu som jag har sagt och vad är det nu som jag har lovat? Jag ljög om det där med att jag skriver för en tidning och att samtalet var från tidningen och att jag lovade dem heligt att jag i fortsättningen skulle skriva varje dag och tydligen så har jag, utan att säga det direkt , lovat att jag ska följa med Irene till Stone Town för att presenteras för hennes dotter och även sova över hos dem tillsammans med Irene, en tjej som jag bara har känt några dagar och egentligen inte känner alls. Vad har jag gjort, vad har jag sagt och vad har jag lovat? –”Jag tror att detta med en lokalbuss skulle vara riktigt intressant” sa Lars och tänkte samtidigt på några av de gånger som Christina och han hade åkt på dessa små lokala resorna där det ibland satt en tant med en höna i en bur i knät eller där det inte fanns fönster på många platser i bussen eller de gånger de, på grund av språksvårigheter, hade åkt alldeles för långt och fått en lång vandring tillbaka, men där alla människor varit så vänliga, skrattat och haft roligt tillsammans trots att vi inte kunde prata med varandra.

Lars kunde inte sluta tänka på alla de underbara stunder Christina och han hade haft tillsammans på alla dessa resor de gjort, inte de vanliga turistresorna utan de egna resorna till många olika platser. Hur de letat boende på många öar i Grekland, hur de vandrat uppe i regnskogarna på Sri Lanka och blivit fast i två dagar i en container på grund av ihållande regn, detta var verkligen en regnskog eller när de inte hittat någonstans att bo på en ö i Malaysia, när de köpte hembränt kokosbrännvin av en försäljare vid en vägkant på Sri Lanka. Tänk vad mycket de hade fått uppleva tillsammans och nu finns hon inte längre.

-” Did I wrong when I said you could follow me to Stone Town”? Lars hade suttit tyst en stund eller bara några sekunder, men Irene hade förstått att han hade fått något att tänka på. –”Nej, jag tror att detta med att åka lokalbuss kan verkligen vara roligt och intressant” sa han samtidigt som han insåg att det hade han nog redan sagt för en kort stund sedan. Jag måste få klart med mina tankar, mina känslor och vad jag säger annars brakar det snart in i helvetet. Vart driver hon mig? Tänk dig för bara en enda sekund innan du svarar eller säger något. Är det bara för att du tycker att hon är attraktiv eller har du större känslor för henne som gör att du bara svarar direkt och går med på allt vad hon säger? Har jag rört ihop det? Märker hon det? Som den virrpanna som hon var från början så hade hon säkert inte varit så intellektuell att hon hade förstått det, bara en dum amerikanska, men nu när jag lärt känna henne lite mer så undrar jag om hon inte börjar förstå att jag nästan har tappat kontrollen. Är det hon som har övertaget?  Är det hon som har kontrollen? Är det hon som bestämmer över mig?

Lars lutade sig tillbaka i sin solstol och kände lite inre värme av den stora whiskey som han hade druckit tidigare. Han vinkade till Ernst som genast började komma mot dem. –” I want to order a cold Kilimanjaro, will you also have one”? ”Yeah thanks, I love it” kvittrade Irene direkt, men jag måste först gå till toaletten. Visst finns det väl en här i det avlånga huset? När hon kom tillbaka så hade redan en servitris kommit med ölen och två glas som hon satte på den låga pallen mellan deras solstolar. När Ernst närmade sig så hade Lars bara satt upp två fingrar i luften, gjort en drickande rörelse och pekat på pallen. Han fick tummen upp av Ernst som vände direkt mot baren.

Ernesto förstod att Mr. Lars trivdes med sitt nya damsällskap som han nu hade haft några dagar men samtidigt så saknade han alla de trevliga stunder som Mr. Lars och han hade haft tidigare. De berättade mycket om varandras länder och Ernesto var så fascinerad över det märkliga landet där upp i norr som Mr. Lars kommer ifrån. Alla de ljusa varma sommarnätterna när solen nästan inte gick ned och den långa mörka vintern. Själv ville han att dag och natt alltid skulle vara lika långa och att de var det under hela året. Temperaturen var nästan alltid densamma det var bara det att en period så regnade det och en period så var det vackert. Han undrade så mycket över det som Mr. Lars berättade om att de under sommaren badade i havet eller i små insjöar medan de sedan på vintern kunde gå ut på isen, åka skridskor eller borra upp ett hål i isen och fiska. Samma sjö som de badade i på sommaren. Han visste också att Mr. Lars nyligen hade mist sin hustru där den hemska cancern vunnit över henne, men att Mr. Lars nu verkade ha glömt det. Han verkar trivas, tänkte Ernesto, men samtidigt så såg han på Mr. Lars att det var något som ändå inte riktigt stämde. Han verkade orolig eller nästan lite frånvarande ibland. Tänker han kanske för mycket på sin hustru?

-” Hello Irene, your back”. När hon kom tillbaka så satte hon sig i solstolen med benen mellan stolarna och greppade sin kalla Kilimanjaro. ”Solen börjar visserligen sänka sig men är fortfarande ganska intensiv och du lovade att inte sola ryggen mer idag”.

Vad vill vi?

”Okey, Okey”, sa Irene och satte sig i solstolen med ansiktet och magen mot solen som höll på att sänka sig ned i Indiska Oceanen men det var ännu en god stund kvar på dagen. De greppade sina glas och skålade lite barnsligt med varandra. Lars tog en stor klunk och lutade sig tillbaka. ”Time för lite vila kanske” sa han och sänkte ned solstolen några steg. Irene gjorde samma sak, lutade sig lite tillbaka och blundade. Efter någon sekund så vände hon ändå ansiktet mot ”Papa Lars” som också tittade på henne och då blundade hon med ena ögat och blinkade intensivt med det andra. Lars bara nickad lite och samtidigt så kände han att hennes hans sökte hans hand. Hon får snart ge sig, tänkte han, jag behöver en lugn stund, jag måste tänka över situationen och jag måste tänka mig för lite innan jag säger något eller svarar på något.

Han fick sin tankestund. Han satt länge och blundade och tittade upp ibland. En gång tittade han upp och så såg han och hörde några killar i kanske sjuåttaårsåldern komma gående uppe på den lilla muren som avgränsade deras privata strandplatå. De sjöng eller trallade på en liten visa eller vad det var och vandrade barfota på den stenig muren men det tycktes inte bekymra dem det minsta. Platån låg säkert mer än två meter högre än stranden och sedan var muren en dryg halvmeter hög så det var relativt högt. När muren tog slut mot det avlånga huset så hoppade flera killar ned med ett glatt tjut och flera av dem gjorde faktiskt en volt i luften när de hoppade. Hur de landade kunde inte Lars uppfatta, men det verkade som att ingen av dem skadade sig för det hördes vilda jubelrop från kompisarna både kvar på muren och nere på stranden.

Lars kom att tänka på sina barnbarn och speciellt Fredriks båda söner. De hoppade alltid, de skuttade och de gjorde volter, speciellt Erik som inte ens kunde lämna altanen utan att göra en volt. De hade provat på både basket och fotboll men båda slutade efter en tid men detta med Parkour eller vad det heter, det där när de hoppar över allt möjligt och upp på väggar och ibland nästan utmanar tyngdlagen, det passar dem bra. Fredrik var ett mycket livligt barn när han var liten och han försökte ju nästan komma ur den plastbalja som de nyfödda låg i på BB och Lars tänkte på att de jämförde honom med den fågel som Kalle Anka försöker fotografera på Kalles Jul, varje julafton. När hans förste son föddes sa Christina lite på skoj och hoppades att han får ett så livligt barn som han själv var som liten och det fick han. Två år senare så fick han en son till och han var eller är ännu mer livlig. När han står stilla så är han inte stilla och när han skall gå från en plats till en annan så måste han hoppa eller varför inte hjula. Tänk att generna kan föras över så från en generation till nästa tänkte Lars när sista killen hoppat ner från muren. Undrar vad Fredrik skulle säga om han visste att jag ligger här i solstolen bredvid en amerikans kvinna? –” Amazing” sa Irene som också, utan tidigare kommentarer, hade sett och hört killarna, ”att de bara vågar och att de inte slår sig”

”Jepp” sa Lars ”kanske dags att tänka på att göra oss i ordning för kvällens middag”? Solen började närma sig horisonten och Lars visste att det gick mycket snabbt mot slutet. På en kort stund så sken solen och sedan mörknade det direkt. Ännu var det inte mörkt men kanske dags satt förbereda sig.

–” Yes, of course, time to shower and make yourself nice” kvittrade Irene och började att plocka ihop sina saker. – “Ska vi duscha innan middagen, för vi äter väl middag här nere som vanligt. Jag tänkte kanske bjuda dig ikväll men det är så tråkigt uppe i restaurangen. Vi duschar och så äter vi här nere, eller hur”?

Lars krafsade också ihop sina saker och konstaterade att han inte hade haft med sig Sudoku, penna eller padda till stranden på flera dagar men saknade dem inte. Han tog en sista klunk av ölen och såg att minst halva var kvar och lika så med Irenes öl. Själv hade han ju bara beställt en öl för att han ville få en chans att tänka över situationen och alla de svåra lögner som han hade kommit med. Hur ska jag klara mig ur detta, tänkte han innan de lämnad stranden.

De gick den korta biten mellan stranden och Lars bungalow och upp på altanen. Lars kom på att han hade glömt att låsa så han öppnade bara dörren och gick in och det gjorde Irene också. Hon hade bara kommit in i rummet när hon släppte sin väska, lade sin solhatt på skrivbordet och började att ta av sig sin bikini. –” Shower? Come on, wash my back” sa Irene och uppträdde precis som om det var hennes rum de hade kommit till. ”Nej, vad i helvete är det som händer” tänkt Lars. ”Hur kan hon göra så? Är hon på gång att ta över hela mitt liv? Är det hon eller jag som bestämmer”?

Det blev väl lite sisådär med duschandet, de blev i alla fall blöta och det var väl knappast så att de torkade sig speciellt mycket heller, men de vek denna gång undan det moskitnät som Lars hade kring sin stora säng. Andra gången de duschade så blev det lite mer på riktigt och efteråt så skulle det smörjas in. Lars njöt lite extra när han fick smörja in Irene och märkte att hon äntligen hade fått lite färg, men det var något mer åt det rosa hållet än åt det bruna eller röda. När han smorde in hennes rygg så kunde han inte hålla sig utan omfamnade henne lite och smorde in henne bröst också, fast bakifrån och då fick han ju ändå lite hudkräm på magen från hennes rygg. Samtidigt så såg de båda sig själv i den stora spegeln som fanns i Lars rum. –” There I am not burned” sa Irene samtidigt som hon tog bort Lars händer, vände sig om och gav honom en liten puss, inte en intensiv kyss utan bara en lite puss. –”Jag måste upp till mitt rum och sätta på mig andra kläder, jag kan väl inte äta middag i bara bikini, eller”? Hon satte på sig sin bikini igen, tog sin väska och solhatt och kvittrade –” See you, Love” och försvann ut genom dörren. -” I order Dinner” sa Lars men uppfattade inte om hon märkte det egentligen.

När Irene gick tillbaka till sitt hotell så var det lite enklare denna gång. Att komma upp till hotellet och passera poolen där det fortfarande låg människor som kanske aldrig hade sett stranden, var inte så konstigt iklädd bikini som förra gången när hon på morgonen kom i ”aftonkläder” då hon skämdes och inte riktigt visste hur hon skulle agera. ”Vad gjorde jag? Vad har jag gjort”? Det där med att ha sex hade nästan i hela hennes liv varit något som hon ibland tyckte att det var otäckt och nästan äckligt och ofta så förknippade hon det med smärta. Under tonåren när hon hade haft sex med olika killar så var det ofta eller alltid under stor alkoholberusning och hon kände ingen njutning av det och hade inga goda minnen och sedan den helvetes tiden med Moby som hon bara upplevde som något grovt och äckligt. Aldrig någonsin hade hon haft någon underbar känsla utan bara ångest och rädsla och att det ofta hade gjort ont. Moby hade bara tagit för sig och sedan var det bra och över. Men nu detta med ”Papa Lars”. Först hade hon känt något attraktivt och något som dragit inom henne men som hon inte riktigt kunde förklara och det var väl därför att hon aldrig hade upplevt det tidigare. Så blev det bara plötsligt sex en dag inne i ”Papa Lars” rum och sedan några flera gånger, hon hade inte koll på antalet gånger men hon visste att det var underbart. Hur kan det vara sådan skillnad? Hon hade sovit över i hans rum och hon hade verkligen funnit detta med att ha sex. Det var inget äckligt och det gjorde inte ont, det var underbart. Men vad hade hon gjort ikväll? ”Jag bara kände det, jag bara ville det, jag kunde inte styra mina känslor” Jag förstår inte mig själv. ”Papa Lars” hade inte bjudit in mig, jag bara följde med in och vad som sedan hände kunde jag inte förklara. Jag bara ville ha honom, jag ville inte direkt ha sex utan bara kramar och närhet och det hade varit så underbart att duscha tillsammans så det bara flög i mig direkt när vi kom in i hans rum. Men vad tror och tänker han om mig? Vad är det för kvinna som han inte har känt i så många dagar och som bara oinbjuden följer med honom in och klär av sig naken och ber att de ska duscha tillsammans. Vad ska han tänka? Nu blev det som det blev och han gillade det nog men jag är egentligen inte en sådan kvinna. Jag känner mycket för ”Papa Lars” och jag vill vara nära honom hela tiden, men han får inte ha den uppfattningen att jag bara är ute efter sex och hans brunbrända kropp, han får inte ha den tanken om mig, han får bara inte det. Varför gjorde jag som jag gjorde? Han kanske hade agerat själv senare efter middagen. Han vill i alla fall följa med och träffa Alice och jag kommer att känna mig riktigt stolt att få visa upp ”Papa Lars”, min nye vän eller kan man säga älskare eller kanske blivande livskamrat? Nej, han är bara min lille gode ”Papa Lars” och snart ska vi äta middag tillsammans igen. ”Jag bara ville ha honom” sa hon igen tyst för sig själv och upptäckte att hon åter småpratade med någon som inte finns. Och jag fick honom, men vad tänker han om mig, vad tänker han om mig? Vad har jag gjort? Jag har nästan hela mitt liv hatat detta med sex och även tyckt att det bara varit äckligt. ”Papa Lars” har fått mig att känna annorlunda men det är inte därför som jag vill vara tillsammans med honom och mycket nära. Jag vill gärna ha hans kropp men inte för sex utan för att bara var vara nära och bara känna hud mot hud. Det kan vara underbart att bara stryka armen över hans mage eller min arm mot hans arm. Min Gud, ge mig styrka. Vad trodde han om mig när jag bara klädde av mig och bad att vi skulle duscha tillsammans. Jag skäms så att jag nästan vill dra mig ur detta, men samtidigt så vill jag inte det och hur skulle det gå till? ”Men han kanske gillar mig lite ändå” mumlad hon lite för sig själv igen samtidigt som hon slängde sin väska på sängen, ”han vill ju följa med till Alice i morgon”. Detta är ju löjligt, tänkte Irene. Det första som fick mig att titta efter ”Papa Lars” var att han var så brunbränd. Inte speciellt atletiskt utan nästan tvärt om, nästan löjligt små muskler och kanske en liten begynnande mage, men framför allt att han var så enormt brunbränd. Här står jag, tänkte Irene, samtidigt som hon åter denna dag tog av sig sin bikini, här står jag och har varit här flera dagar både före och efter ”Papa Lars” och vad har hänt med mig.? Idag har jag väl fått lite färg men det är nästa lite åt det rosa eller svagt bruna, man kan se var bikinin suttit, men titta på ”Papa Lars”. Irene mumlade åter för sig själv, ”nästan som en neger” och genast så kom tankarna tillbaka till sin pappa, till sin svärfar och speciellt på äcklige Moby och även på det ungdomsgäng som hon hade tillhört, ett gäng som hon egentligen inte gillade men då hon hade svårt att finna andra vänner så kände hon att de accepterade henne eller stötte i alla fall inte bort henne. Alla dessa människor hade en hemsk människosyn, alla hatade niggers, judar och katoliker. Undrar förresten om ”Papa Lars” är troende? Han ser inte ut som en troende, varken protestant eller katolik och han är inte muslim heller och jag kan inte tänka mig att han är jude. Strunta i det, han är min älskade ”Papa Lars”, min egen ”Papa Lars”. Nu slog det Irene en tanke som hon hade haft lite tidigare. Här har hon varit tillsammans och nära honom under flera dagar. De har ätit och badat tillsammans och de har gjort saker som man kanske inte normalt gör efter så kort tid men hon vet ännu inte vad han heter mer än ”Papa Lars”. Irene satte sig ned på sängen och tittade på sin egen spegelbild i den alldeles för stora spegeln i rummet. Hon tittade sig själv i ögonen och tyckte sig känna igen något från någon film hon sett för länge sedan. ”Har han sagt vad han heter”? mumlade hon åter igen för sig själv. Har han sagt det och jag har glömt det? Jag tror att jag har sagt hela mitt namn men jag är verkligen inte säker. Det var just dessa frågor som hon kom ihåg från en gammal film som hon inte kunde komma på namnet på. Hans namn, mitt namn, filmens namn, inget kommer jag på. Har det med åldern att göra? Jo, naturligtvis kan jag mitt eget namn men vet ”Papa Lars” det? Det känns lite märkligt om jag skulle fråga detta nu när vi ändå har kommit så nära varandra efter bara några dagar, kanske lite för nära varandra. Hoppas att han uppfattar mig rätt och inte att jag bara vill ha sex med honom, min egen lilla ”Papa Lars”. Nej, Irene, det är dags för kvällsmat. Sa inte ”Papa Lars” att han skulle beställa något till kvällens måltid?

Irene reste sig upp och började fundera på vad hon skulle ta på sig inför kvällens middag nere på stranden med sin ”Papa Lars”. När hon och Alice hade kollat vad hon hade för kläder inför resan till Zanzibar och inför bröllopet så var väl inte direkt hennes garderob så anmärkningsvärd. De hade köpt några lämpliga kläder och så hade mor och dotter gjort några trevliga turer tillsammans i Stone Town för att shoppa loss, mor och dotter tillsammans som två verkliga väninnor, men planeringen var väl inte direkt anpassade för att äta middag dag efter dag men en ny vän. ”Lilla vän” sa Irene, du ska inte på en galamiddag, ni ska bara äta middag tillsammans på stranden och ni är på en semesterort. Ta bara något enkelt och vanligt, det har ju alla de andra, de bara äter en vanlig kväll. Sedan kom tanken och följdfrågan. Hur blir det ikväll, blir det som tidigare? Kommer jag att stanna kvar hos ”Pappa Lars” över natten? Visst vill jag det, men sex är inte det viktigaste, jag vill ha hans kropp men det måste inte vara sex, det viktigaste är närhet. Jag skämdes i morse när jag återvände till hotellet i helt fel kläder på morgonen men jag kan ju inte heller komma till honom med en kasse eller väska med andra morgonkläder. Vad kommer då ”Papa Lars” att tänka om mig? Nu kommer detta med sex tillbaka. Jag vill gärna sova över hos honom men han får inte ha fel tankar om mig, Vad ska jag göra? Vad tar jag på mig och ska jag ta med mig min tandborste? Jag fick ju låna hans ”gästtandborste” igår och det får lösa sig, ta nu bara på dig något enkelt som passar både för kvällen och morgonen. Vi får se hur det går. Tänk om vi hamnar i samma säng igen ikväll och jag hoppas ändå på det. Ska jag då, om han kommer med sexuella närmanden, ska jag då bara hoppa med i tåget som jag gjort tidigare och bara acceptera vad som händer och njuta av det med risken av att han tror att jag bara vill ha honom för sexuella aktiviteter eller ska jag var motsträvig och protestera, men vad kommer han att tänka om mig då. Tidigare så har vi bara älskat direkt och ibland riktigt häftigt och dessutom fler gånger och så nu plötsligt så vill hon bara inte. Vad ska han tänka om mig? Vad ska han tänka om mig oberoende hur jag än reagerar om han kommer med närmanden och det är ju ändå det som jag öskar, min egen lille gode ”Papa Lars”.  ”Papa Lars” jag tror nog att jag ändå börja bli lite kär i dig, fast du är mycket äldre än vad jag är, du är ju nästan min morfar. ”Ja visst ja”, jag skulle ju fråga i receptionen var busstationen ligger och då speciellt den för de lokala bussarna. Men var det inte så att vi skulle ta oss till en annan ort om vi ville åka med fjärrbussarna. Visst tyckte väl ”Papa Lars” att det skulle vara trevligare att åka lokalbuss?

Precis när hon skulle lämna rummet så kom hon på att han hade ju skrivit in sitt namn i hennes telefon som en ny kontakt. Hon vände tillbaka och öppnade telefonen och sökte bland kontakter som Alice hade visa henne. Där fanns ännu bara två kontakter, Alice och Lars. Hon öppnade Lars och där fanns allt, hela namnet, telefonnummer och även adressen hem till Sverige. Han har givit mig adressen hem till Sverige. Vill han kanske att jag ska besöka honom någon gång? Undrar hur det är där uppe i det kalla norra Europa? Tänk om vårt förhållande leder till något mer än bara en semesterförälskelse? Då kanske jag kommer till honom, kanske kan jag flytta till honom. Undrar vad Laenghem ligger? Han har ju sagt att han bor i en mindre ort och inte i någon stor stad. ”Nu du Papa Lars, nu vet jag mycket mer om dig” sa Irene för sig själv och denna gången inte viskande utan högt som att hon ville tala om det för alla. Hon stängde dörren och upptäckte att hon inte hade med sig nyckeln men struntade i det och gick nästan lite skuttande genom korridoren. Det var nära att hon missade att tala med receptionen om bussarna för hennes tankar fanns redan hos ”Papa Lars”. Hon var redan utanför hotellet innan hon kom på det.

Afton vid havet

-” I order Dinner” sa Lars men uppfattade inte om hon märkte det egentligen. Märklig kvinna, nu sa hon ”Love” igen. Vad tror hon och vad tänker hon och vad tror jag och vad tänker jag? Irene hade ju inte smort in Lars. Han behövde inte längre någon solkräm men samtidigt så kände han en märklig känsla när en kvinna, som han dessutom tyckte var attraktiv och kanske till och med gillade, smorde in han kropp. Han kunde inte riktigt förklara för sig själv vad det var, men det kändes underbart. Det var ungefär som när man går till frisören, tänkte Lars. Även om man duschar och tvättar håret innan så känns det väl underbart när en kvinna tvättar håret på dig och gnider sina fingrar genom din kalufs innan den blir kortare. Det är ju märkligt. Man går till frisören och blir klippt och hon gör sitt arbete med att skapa en vacker eller i alla fall skaplig frisyr, smörjer in med någon gel, kammar och blåser och gör en massa saker och sedan när jag har betalat så sätter jag på mig min keps eller min cykelhjälm och förstör allt.

Ja, just det, jag skulle ju beställa middag, kom Lars på och drog på sig sina badbyxor igen. Det var ju som ”förr i tiden” tänkte Lars när han iklädd badbyxor beställde middag, gick hem och duschade och kom tillbaka fräsch till den väntade middagen. Nu var han redan duschad, faktiskt två gånger men den första vara väl bara att väta ner sig lite. –” Hello, Ernst, what is there to eat today”?  Aj, tusan tänkte Lars. Jag fortsätter att kalla honom Ernst fast han heter Ernesto, undrar vad han tycker om det? Han vägrar tydligen kalla mig för ”Papa Lars” som alla andra gör, utan det är bara ”Mr. Lars” som gäller. Vad tänker han om att jag kallar honom för Ernst?

-”Vad skulle Mr. Lars tycka om att jag rekommenderar en specialitet från Zanzibar som vi inte har på vår vanliga meny, men jag kan ordna det för er Mr. Lars, vad sägs om det”?

Ernesto visste precis hur han skulle möta sina gäster och speciellt Mr. Lars som till skillnad från alla andra hade varit här så länge och tydligen skulle stanna ännu många dagar. Han hade sett när de båda gick in i Lars bungalow och han hade sett hur hon senare hade kommit ut och gått upp mot hotellet och han kunde förstå hela situationen. –” What a wonderful Mama You found. Mr. Lars” sa Ernesto samtidigt som han sa att han hade speciellt hållit kvar det bästa bordet som de hade fått tidigare.

– “We try your specialty, but I have not found her, she has found me” sa Lars och undrade vad det var för specialitet från Zanzibar som Ernesto rekommenderade.  –”Det blir en hemlighet, men jag garanterar att ni blir nöjda annars bjuder jag på något annat, helt gratis”. Lars var tvungen att acceptera det och skrattade bara samtidigt som han ville ge denna underbara man en riktig bamsekram men med den värdighet som han ändå utstrålade så var det inte direkt passande, speciellt när Ernesto var klädd i svart kostym och Lars i badbyxor. –”But what is best for you? Red or white wine”? Ernesto skakade först lite på huvudet men nickade sedan och sa att det är fisk, så jag rekommenderar kanske ett gott vitt vin. Lars gav Ernesto en tumme upp och bestämde sig för att aldrig mer kalla honom för ”Ernst”. –”Tag det bästa vinet du kan rekommendera” sa Lars och återvände sedan till sin bungalow.

När han gick den korta biten tillbaka till sin bungalow så kom det många tankar. Men vad ända in i helvete håller du på med? På bara några timmar så har du ljugit om att du arbetar för en tidning, du har ljugit om ett telefonsamtal som har gett ditt uppdrag att dagligen skriva något samtidigt som du ändå vill vara tillsammans med denna kvinna. Du har utan att tänka dig för accepterat att följa med och besöka hennes dotter och tydligen också accepterat att sova över där i samma rum som Irene. Du har nu beställt en maträtt som du inte vet vad det är eller vad den kostar och samtidigt så har du sagt till Ernst att han ska ta fram det allra bästa och finaste vinet som de har. Du vet inre ens vad maten smakar eller kostar och vad kostar det bästa vinet som Ernst kan rekommendera?  Visserligen är det pengar från Christinas arv som bekostar detta, men var går gränsen? Gillar du verkligen denna kvinna så mycket?

Lars kommer ihåg hur många gånger som hans hustru Christina hade tjatat och förmanat honom om detta med ekonomi. Han hade som mångårig ensamföretagare ibland tjänat bra men ibland slutade vinsterna katastrofalt dåliga och några år så gick det bara minus. Han har aldrig varit de stora pengarnas man och han kommer fortfarande ihåg hur Christina ofta kallade honom för att både vara en snål och en generös man. Snåla och spara på vissa saker och spendera för mycket på annat. Använda och återanvända mycket och ändå köpa felaktiga och jättedyra presenter till sina barnbarn som de bara använde några timmar. Köpa saker som du drömde om men som bara blev liggande nästan oanvända, det var något av ett kännetecken. Lars kom plötsligt ihåg en serie i tidningen Kamratposten som fanns på den tiden han gick i skolan. Det var på den ”Svartvita” tiden eller egentligen tidigare, då det inte ens fanns TV. Serien hette ”Spara och Slösa”, handlade om två tjejer där den ena sparade klokt och den andra slösade bort det mesta. Han kände sig ibland som att han var en blandning av båda. Han kom också nu ihåg hur Christina ofta kallade honom för en obotlig slarvig pedant och han började förstå vad hon menade.

”Ja du, Christina, vad tror och tänker du om mig nu”? Du finns inte längre men ser du mig från din himmel och vad tänker du på vad jag håller på med nu? Jag är inte det minsta religiös men jag kan ändå inte förklara för mig själv varför jag ändå tänker på vad du verkligen skulle tänka på om det som jag håller på med just nu. Om man har ett förhållande med en annan kvinna när man är gift så är det otrohet, men om man som änkeman efter sju-åtta månader gör samma sak, är man då otrogen? Kanske inte rent formellt men hur är det känslomässigt? Är man otrogen? Kan man vara otrogen mot en hustru som inte finns längre? Även om man har älskat sin hustru under alla de fyrtionio år vi hade tillsammans så kan man väl få känslor för en annan kvinna ändå även om det kanske moraliskt är lite för tidigt.

Lars tog som vanligt på sig sina kvällskläder och det var lite i andan av det Christina hade sagt och tänkt. Det var riktigt miljövänligt. Varje dag så duschade man när man kom hem på kvällen och man satte på sig kalsonger, shorts och kanske en pikétröja och hade detta bara någon timme varje dag innan man lade sig inför natten. Varför ska man då ta nya rena kläder varje kväll?

Han kom inte ihåg om de hade sagt någon speciell tid när de skulle träffas och om det var på hans altan eller nere vid restaurangen, men han tog fram två glas och satte dem på det lilla bordet på sin egen lilla altan och tog också fram flaskan med whiskey som han fortfarande hade kvar. Ja, han hade ju faktiskt köpt två när han mellanlandade på Schiphol på sin resa ned till Tanzania. Han satte sig själv i fåtöljen närmast dörren och lämnade den andra fåtöljen kvar för att ge plats till Irene. Den fåtöljen som hon bara hade kommit och satt sig i en eftermiddag för några dagar sedan. Hon bara kom dit och satte sig när han satt och skrev något för sina bloggar. Plötsligt så satt hon bara där och nu hoppades han att hon snart skulle dyka upp igen. Om de hade bestämt att träffas på hans altan så var allt okey men om det var vid restaurangen så måste hon ju passera hans altan. ”My dear Irene” du är välkommen.

Lars satt bara och tittade ner mot strandbaren och som vanligt så hade de tagit bort många solstolar och ersatt dem med bord och stolar för ätande gäster. Lars var ganska säker på vilket bord som Ernesto hade reserverat för dem och samtidigt som han tog sin första lilla smutt på sin whiskey så fick han ögonkontakt med Ernesto, Lars gav tummen upp och det gjorde även Ernesto. Allt var klart. Lars tog ännu en liten klunk av sin whiskey och så tänkte han på vad är det egentligen som sker. De ska äta kvällsmat eller middag ihop ikväll igen och vad är det för konstigt med det? Varför skulle detta vara lite speciellt? Han kunde inte förklara. Varför hade han bett Ernesto om att servera det bästa de hade, eller Ernesto hade visserligen rekommenderat det och Lars hade accepterat det och beställt det bästa vinet. Varför?

Hello Love” sa hon bara kvittande när hon kom runt hörnet. ”Har du reserverat min stol till mig igen? Jag har suttit i den tidigare”. Både Lars och Irene kom ihåg en första gången de hade träffats. ”Men djävlar, nu säger hon Love igen” vad är det som håller på att hända? Men titta, hon har nog inte kammat sig utan är lite mystiskt rufsig i håret, vilken härlig kvinna det har blivit av detta pratmonster som jag träffade för några dagar sedan. –” Hi, welcome” svarade Lars och var glad över att hon äntligen hade kommit. ”Jag har inte fått klartecken från restaurangen ännu” sa Lars och sa att Ernesto skulle meddela när allt var klart. Restaurangen, tänkte Irene, ska han bjuda på middag i restaurangen? Det är ju inte världens bästa ställe om man jämför med den underbara strandplatån där man kan avnjuta en fantastisk solnedgång, trots att det just ikväll var lite för sent för detta. Det hade varit så mycket som hade försenat detta. –” Do you want a little whiskey before your meal?”

 Yes please, I love it”

Lars hällde medvetet inte upp så mycket till Irene för han hade uppfattat Ernesto som att det snart var färdigt och mycket riktigt så kom det en diskret signal från Ernesto. ” Cheers, I think it’s time for dinner” De skålade och Lars reste sig upp och chevalereskt så erbjöd han sin arm för att de skulle gå ned till det dukade bordet på strandplatån, ett fantastiskt bord som Ernesto hade reserverat. ”Varför gör jag egentligen detta”? tänkte Lars och varför gör jag det på detta viset? Ännu en gång så glömde han att låsa dörren.

De fick en fantastisk trerättersmiddag fastän Lars bara hade beställt den där specialrätten som Ernesto hade rekommenderat. Först någon mystisk förrätt, men det var något med fisk eller skaldjur i alla fall, sedan en underbar stekt fisk med mycket sås eller goja omkring och slutligen en liten underbar dessert som var väldigt färgrik, allt var speciellt afrikanskt eller speciellt från Zanzibar. Irene kunde inte låta bli att låta sina nakna fötter möta Lars fötter under bordet och han svarade genast på detta. Hon kände att nu var hon och Lars nästan ett par. Hon hade redan tidigare, kanske redan första dagen trodde hon, talat om att hon var frånskild och att hon nu var här nere och hade närvarit vid sin dotter Alice bröllop. Hon berättade nu också att Alice hade rymt hemifrån som äldre tonåring vilket gjorde henne mycket besviken och orolig. Var jag en sådan dålig förälder eller vad var egentligen anledningen att hon rymde? Nu berättade också Irene att hon vid ett tillfälle hade träffat sin dotter i en affär i en grannstad och att hon fick en jättekram av henne och att de grät tillsammans. De gick sedan och satte sig på en bar och tog en var sin öl och Alice berättade att det som fick henne att rymma var att hon ofta var osams med sin pappa och anledningen var hans hemska syn på människor och speciellt färgade och judar. Alice kunde inte förstå detta och kunde inte heller låta bli att tala med sin far om detta. Själv var hon förvånad över att hon vågade ta upp detta. Pappan var ju så dominerande i familjen och han gillade inte att någon ifrågasatte hans beslut och det ha sa. ”Hur vågade jag” hade Alice sagt men efter första gången så var dt lättare och sedan höll det bara på. När Alice berättade detta så mindes Irene flera gånger då far och dotter hade grälat och att Alice ofta sedan låste in sig på sitt rum och vägrade att äta middag ibland. Irene förstod och Alice berättade att hon inte hatade sin mamma utan tvärtom, hon älskade sin mamma men tyckte synd om henne att hon skulle tvingas bo och leva tillsammans med denna tyrann och att hon inte vågade säga ifrån. De skiljdes åt men lovade varandra att hålla kontakten och det gjorde de verkligen. Irene lyckade mer och mer komma på anledningar att åka in till stan för att göra olika ärenden, sådana som hon aldrig gjort tidigare och detta för att Alice hade lovat att komma så att de kunde träffas. Moby anade säkert inget och brydde sig väl inte heller. Irene började mer och mer förstå sin dotter och hon undrade varför hon själv inte vågade ta liknande beslut. Ju fler gånger de träffades desto mer övertygad blev hon att hon borde följa Alice råd och tjat om att lämna Moby och börja om ett nytt liv. Alice tjatade och tjatade och gav Irene mer mod men ibland så kom något emot henne och hon kände att hon kanske inte skulle träffa Alice mer på ett tag för varje gång så tog hon upp denna fråga och gjorde Irene både hoppfull och rädd och ofta så somnade hon varje kväll orolig över sin situation. Hon berättade en gång för Alice att hon inte kunde göra detta, hon vågade inte och hur ska jag klara mig sedan, vad ska jag göra och var ska jag bo? Jag vet heller inte hur man går tillväga och det värsta av allt är hur jag ska framföra detta till Moby. ”Kommer han att bli vansinnig och kommer han att slå mig igen”?

”Mamma, om det är så att du känner dig redo för detta så kommer jag att hjälpa dig” sa Alice lugnt och sansat. Jag kommer med dig och jag tar med mig en advokat, så han kommer inte att göra dig illa eller hota dig med något”.

Det blev inget besök av Alice och en advokat, jo, senare men en dag när Moby och hans öldrickande kompisar drack och badade i poolen så tog hon tillfället och bara flydde. Hon tog bilen och bara for iväg. Efter ett tag så kom hon på vad hon hade gjort och var beredd att vända men sansade sig och vände bilen för att åka hem till Alice. Hon blev naturligtvis mycket välkommen och efter att hon hade blivit presenterad för en färgad man som visade sig vara Alice pojkvän så berättade Irene gråtande vad hon hade gjort och var samtidigt väldigt rädd, dels för vad hon hade gjort och dels för hur Moby skulle reagera och vad skulle han göra. ”Ingen fara Mamma” sa Alice lugnande och torkade bort några tårar från Irenes kinder, jag har redan talat med en advokat och han ställer upp på dig och hjälper oss. Jag tar kontakt med honom direkt i morgon och så kanske jag tar ledigt från jobbet och så åker vi alla tre ut till pappa och reder ut allting. Han kommer inte att göra någonting mot dig, det lovar jag. De åt en enkel kvällsmat tillsammans med vin och efteråt så öppnade faktiskt Alice en flaska mousserande vi ”Nu ska vi fira, Mamma, nu ska vi fira ditt nya liv, nu ska vi fira att du kan bli din egen människa”. Med tiden så blev stämning mer avslappnad och det var dags att gå till sängs. Irene fick ligga sid sidan av Alice i sovrummet och Alice pojkvän lade sig i soffan i vardagsrummet.

Ungefär vid midnatt knackade det väldigt på dörren. Alice öppnade och utanför stod två poliser och frågade efter Irene. Moby hade undrat varför Irene inte kom med whiskey och cigarrer och upptäckte snart att hon var försvunnen. Först hade han inte direkt brytt sig utan tog själv fram både whiskey och cigarrer och så ned i poolen igen. –”Nu har nog kärringen rymt” vrålade han till sina kompisar ”skål för det”. Han upptäckte senare på kvällen att bilen var borta och då ringde han till sheriffen i stan som var en kompis till honom och bad att han skulle be kollegor i den stad som Alice bodde i att se om deras bil fanns där. Han visste sedan länge var dottern bodde trots att de inte hade haft kontakt under några år och han visste också att Irene och Alice brukade träffas men han brydde sig inte så mycket i det. Han hade älskat sin dotter när hon var barn men när hon blev tonårigt så blev hon bara jobbig och Irene hade han väl egentligen aldrig älskat.

” Oh, my God” vad gör jag, vad har jag gjort? Irene hade hela kvällen eller egentligen hela dagen eller under några dagar varit så intresserad av Papa Lars och till slut så kände hon att de var ett par och att hon kunde prata med Papa Lars om nästan allting, men hon hade bestämt sig för att inte tala om hur hennes liv hade varit, varken som tonåring eller som gift med Moby. Nu hade känslorna för Lars fått henne att öppna sig mycket mer än vad hon någonsin hade tänk berätta, vare sig för Papa Lars eller för någon annan. Hennes nya liv skulle inte tyngas av hennes hemska tid dessförinnan.

-” Oh, my God, Papa Lars, forgive me. Why am I talking so much about this, my life before Zanzibar”? Irene började gråta och tog servetten och höll den för hela ansiktet. -”Oh, my God, Papa Lars, forgive me”.

Lars satt först en lång stund och bara tittade på Irene som inte tittade upp från sin servett. De satt så en stund och när hon så tog bort servetten från sitt ansikte så tog han sitt glas, tittade skarpt på Irene och sa: ”Skål! We have all had some time before anything and after something” Jag förstår att du har haft det svårt tidigare och försöker börja om ett nytt liv och det kan vara mycket svårt att glömma det som varit tidigare, det bara återkommer, goda och sämre minnen och det går liksom i vågor. Vissa tider går det bättre och andra tider är det svårare. Jag har ju mitt före och efter när det gäller min hustru. Jag hade ett liv tillsammans med henne och nu har jag ett liv utan henne. Jag är säker på att många minnen från vår tid tillsammans kommer att komma upp ofta och det är inget man kan styra över. Men visst känns det väl skönt att få prata om det? Även om, som jag kan förstå, du inte riktigt var beredd på att tala om det just nu. Men kära Irene, låt sådant bara komma ut och det kommer att bli mycket bättre att fortsätta leva efter det.

Irene log, torkade bort tårarna och sträckte fram sin hand över bordet och Lars tog den och så satt de tysta en lång stund. De tittade varandra i ögonen länge och när så Lars tittade bort mot Ernesto så vinkade han med den andra handen lite diskret och så kom han som vanligt fram och diskret frågande vad som önskas. –”Two glasses of rosé. Thanks. You know Ernesto, so right cool” Det där blev väl inte så bra med översättningen tänkte Lars men han visste att Ernesto skulle förstå. Tidigare en kväll, före tiden med Irene, så hade de som vanligt talat med varandra om olika saker och Ernesto kunde eller trodde sig kunna förstå det där med ordet ”lagom”. Lars och alla i Sverige tycker att det är ett helt perfekt ord för något som är lagom men varför finns det inte i övriga världen?

Irene ursäktade sig åter en gång och så berättade hon att efter skilsmässan, så hade Alice och Irene kommit varandra mycket nära och Alice hade hjälpt henne så mycket, dels det praktiska med skilsmässan, nytt boende och även hjälpt henne att få ett enkelt arbete. Irene sansade sig lite och berättade inte att hon arbetade i ett stort varuhus men bara med att plocka fram varor på hyllorna, hon hade ju aldrig haft någon riktig yrkesutbildning. Hon tjänade inte speciellt mycket men hon hade ändå en god slant på sitt konto men var för snål för att spendera för mycket. De pengar hon hade på sitt konto kom från Moby, tack vare att han var tvungen att lösa ut henne från huset eller gården som de ägde. Det var en ganska stor gård nästan som en liten ranch men utan en massa boskap och anställda. Alt var inte klart, hans advokat konstlade till det, fördröjde och förhalade, men en viss garantisumma fick hon i alla fall, så pass mycket att hon skulle kunna leva på det.

Hon kom så på att hon hade kontrollerat med receptionen om detta med lokalbussarna ner till Stone Town och hon sa att de gick varje timme klockan 8.30, 9.30, 10.30 och så vidare hela dagen och att stationen är bara mindre än hundra meter härifrån. Bara ut genom grinden och sedan direkt till höger så kommer man fram till bussarna. ”Ska vi verkligen åka med dessa lokalbussar” frågade Irene. –” Of course, I love it” sa Lars och tänkte först att han skulle berätta om alla de gånger Christian och han hade åkt med dessa små lokala bussresor i många delar av världen. Det är ju då man träffar de verkliga människorna, men han hejdade sig och tänkte att det kanske inte var precis den rätta grejen att tala om de saker han och hans nu bortgångna hustru hade upplevt nu när han sitter här på strandplatån med en underbar kvinna från Amerika som han börjar att gilla mer och mer ju längre tiden går. Han gillar henne mer och mer men ändå så kan han inte slita sig från känslan av att det bara är lite mer än ett halvt år sedan som han blev änkeman.  Vad ska jag göra och vad är det med denna kvinna? -”Tänk bara på att detta är ett starkt muslimskt land så du får och kan inte ha alltför utmanande kläder på dig i morgon när vi ska åka med de lokala bussarna”. De satt sedan kvar ytterligare en stund och smuttade på sitt rosévin. När de upptäckt att de var de enda gästerna som var kvar så tyckte Lars att det var synd om personalen som så troget stod och väntade för att stå till tjänst. Han bjöd Irene armen och så lämnade de strandbaren och när Lars nickade till Ernesto och servitriserna så bugade de och naturligtvis så blinkade Ernesto med ena ögat lite diskret. Han saknade kvällarnas pratstunder med Mr. Lars men förstod att Mr. Lars hade andra intressen nu.

Bussstationen

Som förra morgonen så låg hon nu stilla på hans mage och pillade lite med hans vita mustasch samtidigt som de hörde att servitrisen skramlade lite vid dukandet av hans frukostbord. De hade haft en underbar kväll och nu låg de bara och hade det skönt efter en underbar morgon. Hon satte, som igår, sitt finger på hans läppar för att han skulle vara tyst och gav honom en liten puss, inte en intensiv eldande kyss utan bara en liten enkel puss på munnen. Det skulle inte höras att han hade flickor på rummet.

-” Today it is Stone Town, My Love” viskade Irene och Lars kramade om henne. Djävlar, nu sa hon ”My Love” igen. Är det så att hon verkligen gillar mig. Jag gillar också henne, vilken underbar liten människa detta är. Han smekt hennes midja och rumpa och på ryggen. ”Märklig känsla” tänkte han. Att ha sex så här många gånger under kort tid vid denna ålder är nog inte normalt och det kanske inte är bra för hjärtat heller. Men så är det väl vid ny förälskelse och passion. Ju mer tiden går så blir det vanlig vardag igen och det blir längre mellan gångerna.

Som de båda hade önskat så kunde det inte bli. Visst hade det varit underbart att kunna sitta här på hans egen altan och äta en gemensam frukost men han kunde säkert bara beställa en frukost varje morgon speciellt eftersom de hade tagit bort en av stolarna vid bordet. Bara en stol betyder bara en lista att fylla i. Hon fick åter gå tillbaka till hotellet för att äta sin frukostbuffé där medan han gick ut och kryssade för det han ville ha denna frukost. Det var klasskillnad på boendet, men vad gjorde det, hon hade fått vara vid hans sida både igår kväll, under natten och nu en stund på morgonen, Hon gick gärna tillbaka till sin enklare frukost vid hotellet. ”Vilken tid ska vi åka, Papa Lars”?

-” Papa Lars, I think I love you”! Hon gav Lars en liten puss på nästippen och sedan smekte hon honom på kinden, vände sig om och gick ut på altanen och försvann bakom hörnet. Djäklar, tänkte Lars, jag skulle ju först gå ut och kolla om kusten var klar så att ingen olämplig människa fanns utanför, men nu var det för sent och vad hade det egentligen för betydelse? Det fanns inget anslag om att man inte fick ha flickor på rummet. Sa hon ”I love you”? Jo visst gjorde hon det.

När han gick ut för att skriva på listan så såg han att det redan var aktiviteter nere vid strandplatån. Bort med många bord och stolar och fram med flera solstolar och på varje placerades en blå madrass och ett stort ljusgrått badlakan. Naturligtvis så fanns Ernesto där också. ”När sover den mannen”? tänkte Lars och så kom han på att de inte hade bestämt sig för vilken tid de skulle åka, men vad gör det, det går ju en buss varje timme.

”Oj, djävlar vad gör jag nu”? Han kom plötsligt ihåg att han hade trasslat till det för sig genom sina lögner. Först detta med att han skriver för en tidning och sedan att de har hört av sig och påmint honom om att han måste skriva varje dag, de har ju ett påskrivet kontrakt att följa. ”Hur fa-an gör jag nu”? Jag skriver inte för någon tidning och det var bara lokalradion hemma i Borås som ville intervjua mig. Varför drog du dessa lögner, hur ska du komma ur dem nu? Varför sa du inte att du bara skriver på en blogg och du har några som följer den och varför i helvete drog du till med att tidningen hade ringt och undrat varför du inte hade hört av dig på några dagar. Helvete, håll dig till sanningen, det blir bara så mycket bättre då.

De hade inte bestäm med vilken buss de skulle åka och om han ska komma upp till hotellet eller att hon kommer ned till honom. Mest logiskt vore att han hämtade henne men just nu spelar det ingen roll. ”Jag tror att jag snart skiter i allt, men hur kommer jag ur detta nu”?

Han gjorde en mycket snabb dusch och gick ut för att äta sin frukost. Han kunde inte riktigt koncentrera sig och njuta av frukosten, hela tiden malde det i hans huvud hur han hade ställt till det och hur skulle han komma ur detta? Han började faktiskt att tvivla på om han ville fortsätta detta förhållande med Irene för nu hade det nästan gått så långt att det kunde räknad som ett förhållande. Han borstade tänderna och packade sina toalettsaker och funderade på vad han skulle ha med sig ner till Stone Town. De hade pratat om att Alice eller hennes nya man skulle köpa några biljetter till någon folkdansföreställning eller vad det heter här nere i Afrika. Blir det middag på restaurang eller hemma i deras bostad. Han visste egentligen ingenting. Vilka är de? Hur bor de nygifta? Bor de på hotell eller vad är det som gäller? Han kom på att Irene, utan att fråga honom hade lovat att de kunde dela rum så det måste innebära att de inte bor på hotell utan i ett hus eller i en villa eller vad det nu kan vara. Ska jag ha med mig fina kläder eller vardagliga och vad ska jag åka i? Med tanken på att vi har bestämt oss för att åka med de lokala bussarna, som kan vara riktigt trevligt, så vill man ju vara väldigt vardaglig och dessutom kan det vara extremt varmt på dessa ofta gamla bussar utan AC och andra bekvämligheter. Döm nu inte ut dessa innan du har åkt med dem, tänkte han och plockade ihop lite kläder. ”Jag kommer som jag är och jag klär mig som jag vill, men lite stil får det väl ändå vara på kvällen”.

Jag kunde ju ha nekat till att följa med ner till Stone Town och skylla på att jag måste skriva om mitt äventyr på Kilimanjaro, jag har ju kontrakt. Jag kunde ju skylla på att jag behöver skriva ikapp minst en förlorad dag och att jag också kunde skriva ihop några dagar fler så att jag har dem på lager eftersom det inte blir så mycket skrivande tillsammans med Irene. Varför gjorde jag inte det? ”Jo, det vet du nog själv” tänkte Lars, du är alldeles för intresserad av henne och du skulle ändå ha svårt att sitta här och skriva om du visste att hon var där nere. Börjar du att få för starka känslor för den där sprallige amerikanskan? Tänk vad mycket som kom ur henne igår kväll. Tydligen så har hon haft ett tufft liv kanske nästan ett litet helvete och då måste man beundra henne för en så nedtryckt människa brukar ju vara eller bli väldigt rädd för sin omgivning men i hennes fall verkar det nästan vara tvärtom. Kan det vara spelat allting? Kan det vara så att hon bara spelar över och allt är en fasad? Kommer det att balla ur och fallera allting efter någon dag? Nej det tror jag inte eller hoppas i alla fall att det inte ska hända. Men hur kan hon vara som hon är när hon tydligen har upplevt så mycket? Först nervöst pratig så att det nästan gick mig på nerverna och sedan så sprallig och faktiskt riktigt rolig och dessutom så ser hon ju riktigt bra ut, faktiskt bättre och bättre för varje dag. Men det är klart, det har ju inte med hennes tidigare liv att göra, det är nog mer vad du tycker och tänker om henne. Du gamla gubbe, du gillar den tjejen, eller hur?

Lars upptäckte att han inte hade någon väska eller liknande bara för att åka ned till Stone Town för två dagar och en övernattning. En stor röd resväska som egentligen var Christinas passade ju inte. De har två exakt lika resväskor men han kunde inte förklara varför han valde just hennes röda istället för sin egen mörkblåa. Kanske var det för att på något vis känna att hon ändå var med på resan. Undrar om hon ändå finns någonstans, undrar om hon vet eller känner det jag håller på med? Jag är ju inte religiös, men gör jag rätt? Christina, förlåt mig. Du lämnade mig, du lämnade oss. Du gjorde det inte frivilligt, det vet jag och det vet vi alla, men förlåt mig. Jag lever nu och jag lever nu eller jag är för tillfället tillsammans med en rätt så god och trevlig amerikansk tjej. Förlåt mig, jag lever här och nu.

Det enda som kunde passa var hans mindre ryggsäck som hade varit uppe på Kilimanjaro så han började att packa den. Toalettsaker, lite enkla kläder och så kom han på en kanske genialisk idé. Jag tar med mig min dator och skyller på att jag måste lämna dagliga rapporter. Jag får ljuga vidare även för henne, hennes dotter och svärson. ”Varför ljuger du ihop en massa”? Håll dig till sanningen så blir det mycket enklare. Vad är det med mig? Jag ljuger och hittar på en massa eller flera osanna saker och händelser och om du bara besinnar dig så kommer ni snart att skiljas. Hon åker tillbaka till USA och du återvänder till Sverige och fortsätter ditt liv. Hur svårt kan det vara?

” Hello Lars, Hello my Papa Lars. Are you ready for Stone Town”? Som så många gånger tidigare under de få dagar som de har varit tillsammans så kom dessa glada kvittrande från Irene att få dessa tankar på att bryta allt eller försöka slingra sig ur, helt på skam. Fast han några minuter tidigare hade funderat på hur och om han skulle komma ur detta så räckte det med att hon dyker upp och med sitt kvittrande och leende beteende så släppte alla dessa tankar. Lars tänkt själv på detta. När hon inte fanns i närheten så hade han tankar på att han kanske ville stiga av detta och bara försvinna och att detta inte kunde fortsätta, men så snart hon dykt upp så känner han att han hela tiden vill vara tillsammans med henne. –” Hi Irene, everything is okey, I have packed”. Han såg på henne och var verkligen förvånad. Denna sprallige amerikanska hade nu klätt upp sig enligt konstens alla regler i ett strikt muslimskt land. Hon hade på sig ett par smala men inte åtsittande ljusgråa byxor med knivskarpa pressveck. Det måste vara första gången hon använde dessa, inte ett enda litet veck någonstans. Till det en sval tunika eller vad det heter, något på överkroppen i alla fall, i en färg som Lars inte kunde namnet på och så en sjal kring halsen och axlarna. Hon hade, tack och lov inte på sig den hemska solhatten och Lars undrade om han kanske nästa gång de går ned till stranden så ska han fråga henne varför hon har denna fula hatt. Eller kan man fråga sådant? Hon kanske tycket att den är snygg? De stora solglasögonen gjorde ändå att hon såg riktigt raffig ut. Han hade påmint henne om att klä sig respektfullt i detta stark muslimska land, men detta var ju verkligen läckert. Vilken snygging det var, vilken kvinna, vilken tjej. Kanske en aning för propert för att åka i turistklass om man kan kalla en lokalbuss för detta, men visst är hon vacker? Han tänkte en halv sekund på vad han hade tänkt. Nästa gång de går ned till stranden? Självklart ska de gå ned till stranden tillsammans, de ska bada tillsammans, de ska vandra på stranden tillsammans och självklart ska de vakna sida vid sida varje morgon. Ska jag tala med Ernesto eller med Elisabet och fråga om det kan ordnas två frukostar vid mitt bord vid frukosten?

-” Do you think Muslims accept me”? sa hon samtidigt som hon tog sin sjal och täckte sitt hår och knöt den under hakan, ”Do you think so”?  Vilken kvinna, vilken tjej, tänkte Lars. Hur kan jag över huvud taget komma på dessa idéer om att dra mig ur och ibland bara försvinna? –”I think it will be better if you tie it in the back” sa Lars och funderade åter på hur det var med översättningen. Naturligtvis så förstod Irene honom och knöt sjalen under håret i nacken istället. –”Wonderful, beautiful” sa Lars, reste sig ur fåtöljen på altanen, hans fåtölj, tog henne om axlarna och gav henne en liten puss på munnen, inte en intensiv kyss utan bara en liten kärlekspuss.

När ska vi åka, frågade Lars och Irene sa att hon hade talat med sin dotter och att hon lovat att ringa och meddela vilken buss de åker med. Alice hade sagt att hon sedan kunde kolla på internet när de skulle vara framme. Det var inte så bråttom, vi har hela dagen framför oss och morgondagen. Numera kan man få reda på nästan allting, alltid och var man än befinner sig i världen. ”Jag fattar inte riktigt det där ännu” sa Irene och skakade lite på huvudet. De satte sig ned båda två i fåtöljerna på hans altan och småpratade lite om gårdagen men bestämde sig för att dra sig mot busstationen utan att egentligen ha koll på vilken buss de skulle åka med. Det går ju en varje timme.

När de passerade den stora poolen som låg i anslutning till hotelldelen så tittade Irene över alla som redan hade placerat sig på sina favoritplatser och hon mindes den eller de första gångerna då hon passerade poolen och de hemska minnen som hon då fick men nu kände hon att hon lättare kunde hantera dem. Visst kom hon ihåg den tjocke äcklige Moby nere i poolen och hans krav på att hon alltid skulle passa upp honom och hans kompisar när de drack och badade. Först kände hon en viss lättnad över att hon kunde passera polen utan att bry sig, hon mindes Moby men hon brydde sig inte, hon nästan tyckte att hon redan hade klarat av detta med den tjocka äcklige Moby som så många år, alltför många år hade förstört hennes liv och tänk så många år hon hade förlorat. Det enda som han hade gett henne var hennes underbara dotter Alice, men annars så kan han bara försvinna tänkte Irene.

Men så brast det nästan för henne. Helt plötsligt så kom hon på vad som hade hänt igår kväll. Hon hade varit så känslomässigt fäst vid sin Papa Lars eller vid sin morfar att fast hon hade tänkt att hon skulle berätta för Papa Lars om när hennes dotter hade rymt hemifrån så fortsatte det bara med att hon nästan avslöjade allt om hennes hemska liv tillsammans med Moby, eller hur mycket hade hon egentligen avslöjat, vad hade hon sagt? Hon hade ingen kontroll på hur mycket hon hade sagt och avslöjat, något som hon tidigare bestämt att det för alltid skulle vara hennes hemlighet. Hennes nya liv skulle börja nu och det som hade hänt tidigare var historia och skulle glömmas. Hon kommer ändå ihåg att hon utan kontroll hade avslöjat väldigt mycket för sin älskade Papa Lars. Vad har jag gjort och vad har jag sagt. Men en sak vet jag verkligen, jag älskar Papa Lars, min egen Papa Lars. Undrar vad han tycker och tänker om mig? Hon höll igen tårarna och så passerade de vakten som inte släppte in vem som helst innanför grindarna.

Lars hade varit utanför gnidarna tidigare och han hade märkt att det verkligen var klasskillnad på att bo på denna enormt fin resort och det liv som levdes utanför.  Om man kollade på Google Maps så var det ändå en relativt stor stad eller by eller vad det var som låg längs upp på paradisön Zanzibar. Men det var fattigt och mycket skräpigt. Det som han mest reagerade över var allt det enorma skräpet som fanns över allt. Det kändes precis som att om det ligger en massa skräp på något ställe så kan du också slänga ditt skräp där, precis var som helst.

Enligt Alice så skulle det bara vara några hundra meter till busstationen eller hållplatsen eller vad det var om man bara gick till höger direkt när man kom utanför grindarna eller portalen. Irene hade frågat hur Alice kunde veta allt detta men hon hade bara sagt att mamma inte skulle bry sig, tids nog kommer du att vänja dig med det som kallas internet och allt man kan göra och få veta genom detta. Mamma, ta det för vad det är och gå bara några hundra meter till höger så kan ni inte missa det.

Lars har inte ännu förstått om de bor nära eller långt från centrum i den ändå kanske stora centralort längst upp på Zanzibar, men under de nyfikna vandringar som han hade gjort så fanns det inte en meter av någon asfalt utan det var bara dammiga gropiga grusvägar mellan husen och det var inte som i Sverige eller i andra västerländska städer ett rätvinkligt system av gator och vägar utan det svängde lite hur som helst. Detta hade han observerat tidigare och var tvungen att kolla på satellitbilderna på Google Maps och det stämde, gator och vägar gick precis hur som helst.

De fann ändå snart vad de sökte, något som kunde vara en busstation eller kanske bara en hållplats. Där fanns en liten perrong eller ramp i gammalt torrt trä som ändå höll ihop och det fanns två stora stolpar och ett tak med några torra stora blad som täckte perrongen. Det fanns också några stolar och redan så stod det flera människor och väntade på bussen. Lite längre bort fanns några bänkar med ryggstöd, som visserligen hade sett sina bästa dagar men de stod i skuggan av några stora träd och trots att det var ganska tidigt på förmiddagen så gick de för att sätta sig där i skuggan och vänta på bussen.

Lars hade märkt att Irene hade varit lite passiv och nästan lite inåtvänd efter att de lämnat resorten och hon var tyst och det verkade nästan som att hon kämpade med att hålla tårarna tillbaka. Han förstod att det var något som tyngde henne och antagligen hade det att göra med det som hon hade avslöjat igår kväll. Lars funderade hur han skulle kunna hjälpa henne och han kom ihåg hur han själv hade sökt hjälp några månader efter att hans hustru hade lämnat honom och hela familjen. Hon hade inte vunnit kriget som hon kallade det. Hennes IS-krigare hade vunnit striden och nu fanns hon inte längre. Han hade efter några månader sökt samtalsterapi hos en underbar diakon i Länghems församling och att bara kunna sitta där och prata med någon och få öppna sig med alla sina inre känslor var som en liten befrielse.

-” Irene, Dear Irene”, sa Lars lite försiktigt och lade handen på hennes knä. Jag ser på dig att det är något som tynger dig och om jag kan få gissa så har det att göra med det som hände igår kväll, ”Älskade Irene” sa han utan att tänka sig för, det hade han aldrig tänkt att det skulle komma ur hans mun men nu var det sagt. Jag vet precis hur det känns och hur du har det. Jag har nyligen gått igenom något liknande. Jag förstår att du inte hade planer på att berätta om det liv du hade levt tidigare och att det bara kom ut ur dig och jag förstår det samtidigt som jag tror mig veta att det nog var bra. Jag har själv gått i samtalsterapi och jag tror att det inte har någon betydelse med vem eller vilka man pratat med i förtroende utan det viktiga är att man får prata. Då är det precis som att alla spärrar försvinner och man bara släpper loss allting och avslöjar mycket av det som tynger dig. Jag föll i gråt många gånger under våra samtal men jag skämdes inte för det och jag kände mig något eller mycket lättad efteråt. Nu började Irene att gråta och schalen som hon skulle ha över sitt hår fick fungera som näsduk och hon försökte stilla sina tårar.

Hon grät och det övergick nästan i storgråt. Lars lade sin högra arm om hennes axlar och tog hennes högra hand i sin vänstra och försökte krama henne i en konstig ställning där på bänken. Irene kunde inte längre kontrollera sina känslor. Hon hade tidigare varit så stolt över att hon skulle få med sig Papa Lars ned till Stone Town och visa upp honom för sin dotter Alice, hon var så stolt över det. Inte för att bevisa för någon att hennes nya liv hade börjat utan för att hon nu verkligen kände att hon älskade Papa Lars. Papa Lars, du är min, men vad har jag nu gjort? Jag hade något som skulle vara en hemlighet för hela mänskligheten och så hade det bara runnit över mig igår kväll.

Lars visst inte direkt vad han skulle göra och hur han skulle agera. Han tog bort Irenes schal från hennes ansikte. Tog med båda händerna om hennes huvud och vände det mot sig. De tittade länge på varandra och han gav henne en lite kärlekspuss på kinden, torkade bort några tårar med hennes egen schal och sa sedan tyst, nästan viskande: ”Älskade Irene”, nu brydde han sig inte om att han sa så, jag vet precis hur du känner det, jag har varit i samma situation. Du sa för mycket igår kväll men jag är glad för det och jag vet också att det känns skönt inne i själen när man får lätta på något som tynger hjärtat.”

”Du behöver inte säga något mer, men älskade Irene, jag känner att jag verkligen älskar dig” nu kunde han inte gömma sig längre, ”om du inte vill tala om något mer så respekterar jag det. Men vad hände när poliserna stod utanför Alice dörr den där natten”?

Nu fick Irene ett riktigt kraftigt gråtanfall och gömde sitt ansikte i sin schal och Lars tittade bort mot de övrig som stod lite längre bort och väntade på bussen. Han tittade på dem och vinkade lite med ena handen och gav ett tummen upp och kramade Irene. Hoppas att de förstår, tänkte Lars. Det är inte så att jag försöker plåga eller skada henne. Min älskade Irene, jag vill bara skydda henne och att hon ska må bra.

”Yes, Lars, you Lars. You are my Papa Lars and I hope you know it or understand it”. jag tror eller jag är säker på att jag älskar dig, fråga mig inte varför, men jag känner det. Det var inte meningen att jag skulle avslöja så mycket om mitt tidigare liv igår men det bara rann ur mig och nu vet du det mesta eller i alla fall mycket om mitt tidigare olyckliga liv. Snälla Papa Lars, jag känner att jag älska dig men förlåt mig.

”Kära Irene, om du inte vill berätta mer så är det okej för mig”.

-” Well, so is It” sa Irene och försökte torka bort några tårar från sina kinder och ögon.

Plötsligt så stod ju sheriffen där utanför Alice dörr och bankade på ganska mycket och vi vaknade alla naturligtvis. När Alice öppnade så stod sheriffen där och någon annan och frågade efter mig. De hade en anmälan om en bilstöld och de hade hittat bilen här utanför och att en trolig förare hette Irene Nixon. Kan hon möjligen finnas här? Eftersom vi har hittat bilen så söker vi nu Irene Nixon. ”Its me”, sa Irene utan att veta varför och vad som sedan skulle hända.

“OK, you are suspicious, but we are awaiting further orders. Can you give us your keys, your car keys”? Nu är jag alltså anklagad för att ha stulit vår egen bil, tänkt Irene, men jag är i alla fall fri från den tjockäcklige Moby.

Irene, Alice och hennes pojkvän satte sig sedan i sofforna i vardagsrummet och funderade över vad som hade hänt. Irene hade rymt från Moby, vilket Alice hade kämpat länge för och nu började det verkligen hända saker. Alice tog initiativet direkt. Mamma, jag har redan kontakt med en advokat och han är beredd att hjälpa oss med allt. Är det så att du äntligen är mogen och att du äntligen har tagit beslutet att lämna denna tyrann så kommer han att hjälpa mig och oss. Han var min studiekamrat på universitetet och vi är mycket goda vänner och jag tror att han kan hjälpa oss till en billig penning och kanske helt gratis. Jag har talat med honom om hur du har haft det och av ren medmänsklighet så tror jag eller hoppas att han ska hjälpa oss till en billig kostnad. Mamma, vi skall vinna över pappa, du ska kunna bli en fri och ledig människa utan detta helvete som jag vet att du har upplevt under alla dessa år. De gick till sängs igen men för Irene så blev det bara att ligga och skruva sig runt i sängen och hon sov inte en enda minut mer denna natt. Den första natten utan Moby sedan den hemska bröllopsnatten. Hon kunde inte sova och hon kom åter ihåg den hemska natten när hon ivrigt gråtande försökte onanerar Moby för att han skulle kunna genomföra en vanlig bröllopsnatt. ”Moby, du är borta nu, Moby du finns inte i min värld längre”.

Efter några dagar så var det klart. Allt var ordnat med advokaten och han lovade, trots att det inte motsvarade vad som gällde för advokater inom förbundet att han skulle ställa upp helt gratis.  Detta var något speciellt både för Alice och för honom. Han kände verkligen för det som Irene hade stått ut med under så många år. Advokaten kom hem till Alice och bara det var märkligt. Normalt så tar de bara emot på sitt kontor eller på sin byrå, men detta var mer personligt och Alice ville att det skulle hålla sig på den nivån. Irene hade alltid en bild framför sig hur en advokat skulle se ut, alltid snyggt och elegant klädd med kostym eller kavaj och alltid med slips, men denna man kom i jeans och T-shirt och sportiga skor. –”Hi Irene, my name is Claes and I want to help you. I understand what situation you are in”. Han sträckte fram handen och de hälsade på varandra och sedan så hälsade han på Alice genom att ge henne en kram och på pojkvännen med ett enkelt handslag. Jag har hört lite, sa Claes, jag har fått veta lite av Alice, men jag vill att du berättar lite med egna ord om situationen och dina vidare önskemål. Om du vill så kan vi samtala helt ensamma, men för min skull så spelar det ingen roll, jag känner Alice sedan många år. Vilken underbar dotter du har och vilken sångröst hon har. Irene tittade på Alice med undrande blick, sångröst? ”Bry dig inte mamma. Under studietiden så hade vi lite fester då och då och det är väl därifrån han har dessa minnen” Så tittade hon på Claes med skarp blick samtidigt som hon smålog. ”Claes, du får inte avslöja alltför mycket, min mamma har hela tiden trott att jag alltid har varit en skötsam och flitig elev, nu talar vi inte mer om min och din studietid. Nu är det mamma Irene som gäller”.

Irene berättade inget om den svåra och jobbiga barndomen hon hade haft med sin dominerande och stränga pappa men hon berättade om att hon hamnat i ett gäng i övre tonåren, ett gäng med mycket konstiga tankar och värderingar. I Alice närvaro så berättade hon inget om att hon blivit våldtagen av Moby, eller Dick som han egentligen heter, och att hon mer eller mindre blivit tvingad att gifta sig med honom senare. Irene visst inte om Alice visste om detta men hon ville inte berätta det nu och hon hade flera gånger bestämt att hon aldrig kommer att berätta det för henne. De hade gift sig och de fick Alice och efter några år så fick Moby köpa sitt gamla föräldrahem och de flyttade in på ”Ranchen” som Moby alltid kallade det. Åren gick och Moby behandlade Irene mycket bryskt och ibland riktigt brutalt. Hon fick aldrig bestämma något och det var faktiskt så att hon vid flera tillfällen hade blivit misshandlad och fått stryk, ofta eller alltid i samband med lite för mycket alkohol. Hon blev också ofta förnedrad av Dick i sällskap av vänner och det var alltid hans vänner som gällde. Som det liv hon levde så fick hon sällan chansen att skaffa sig några egna vänner.

Claes tog emot det kaffe som Alice kom med och sa att han skulle sammanfatta det de hade gått igenom och han trodde att det inte skulle vara några problem med att presentera rätta handlingar för att begära en skilsmässa. I många fall i många delstater så kan det vara besvärligt om den ena parten nekar men Claes var säker på att detta inte skulle vara några problem. –”Jag föreslår att vi tillsammans åker ut till Dick på söndag förmiddag. Då är jag ledig och förhoppningsvis så är han hemma då, följer du med Alice”? Alice satte ned brickan på bordet och svarade direkt ”Självklart, om alla regler säger att jag får det. Jag har inte träffat min far på några år så det gör jag gärna”. En vanlig dag skulle jag aldrig besöka honom men just i detta ärendet så ska det bli ett nöje att få träffa honom, den lille tyrannen. ”Mamma, vi ska klara detta”

Bussresan som inte blev av.

Nu kom bussen och Lars konstaterade att det inte var en ändhållplats utan bussen bara kom och tog upp passagerare. –” My dear Irene, we are waiting, we take the next bus, we do not hurry”. Hur blev det nu med översättningen igen tänkte Lars samtidigt som han kramade henne med ena armen och tog andra handen mot hennes kind och vände hennes ansikte mot sitt. Han såg nu en gråtande tjej och ögonen var inte alls så kvittrande glad som han hade sett de senaste dagarna. Men någonstans bakom tårarna så kunde han ändå se sin spralliga Irene och när hon så log så kände han sig lugnare och nöjdare. You’re right as usual Papa Lars. Let’s take the next bus, I love you”

De satt sedan tysta i någon minut och de såg hur bussen lämnade hållplatsen. Eftersom de inte stod vid hållplatsen så trodde varken chaufför eller de övriga att de skulle åka med. Irene torkade bort några tårar med sin schal och var glad över att hon inte hade en massa smink runt ögonen, hon hade aldrig varit mycket för detta med smink. Det var bara onödigt tycket Moby och hon hade aldrig varit motiverad att försöka. Alice hade försökt och ibland fått henne att sminka sig lite och hon hade ju gått på kurs nere i Stone Town före bröllopet men hade ännu inte fått in det som en daglig rutin.

”Papa Lars. Jag har inte tänk på detta med att resan måste betalas. Jag har inga lokala pengar, har du”? Nu kom Lars på att han hade ju övertalat chauffören som skjutsade honom från flygplatsen till resorten att göra en extra sväng i Stone Town så att han kunde få tag i lokal valuta. ”Damned, I have money, but they are in my room, in my security cabinet”. Jag har också glöm detta med lokala valutor, man är ju så van att det fungerar med kort över allt numera. Kom så går vi tillbaka och hämtar dem, vi har en hel timme på oss innan nästa buss kommer.

Irene tog sin schal och svepte den över sitt hår och började knyta en knut i nacken. ” I can stay here”, det tar väl inte så många minuter fram och tillbaka. Nej, jag lämnar absolut inte dig här ensam, inte en enda minut. Inget ont om muslimer, de är ett fredligt och älskande folk, men man vet aldrig vad en ensam kvinna kan utsättas för, speciellt här där hela världen kan se att du inte tillhör lokalbefolkningen. Inget kommer troligtvis att hända dig, men min kära Irene, jag vill inte att du sitter kvar här, även om det bara tar några minuter innan jag är tillbaka. Kom nu så går vi. Irene reste sig upp, tog först Lars hand men la sedan sin arm om hans rygg nere vid svanken och tog sedan sin egna andra hand kring hans mage.”You are lovely Papa Lars, you are lovely”.

Irene stannade på Lars altan medan han hämtade pengarna och när han kom ut så sa han att vi har nästan en hel timme innan nästa buss ska gå och det tar bara någon minut till hållplatsen. Låt oss gå ned till Ernst och ta en Kilimanjaro, det kan vi behöva. Han kom plötsligt på att han hade lovat sig själv att inte längre kalla Ernst för Ernst utan för Ernesto, det som han verkligen hette. Ernesto visade honom så stor respekt och då måste man visa samma respekt tillbaka. Vi kan lämna våra väskor här, inget händer med väskorna på min altan, det kan jag lova.

Irene gick före ned mot strandbaren och Lars såg henne gå där framför sig och han började åter tänka på vilken underbar varelse detta är, hur kan jag ha haft sådana tvivel under några dagar. Han såg de fantastiska smala men inte tajta byxorna fortfarande utan några veck utan med perfekta pressveck och nu såg han för första gången att det var en lång slejf eller vad det heter utmed ryggen och då såg han att hon inte kunde ha någon behå. Men, hallå, tänkte han. Ingen behå och vid den åldern så har hon inga hängbröst. De är inte stora men absolut inte hängiga. Vilken underbar varelse. När de gick där så fantiserade han och tänkte att detta är precis som i svenska kungahuset. Där går kronprinsessan Viktoria först och sedan en bit bakom så kommer prins Daniel. Så är det bland de kungliga och så är det här på Zanzibar.

När de kom ned till baren så välkomnades de som vanligt av Ernesto. Han bugade sig lite extra djupt men alla förstod att det var lite skämt bakom detta. Numera så kände de varandra så mycket, speciellt Ernesto och Mr. Lars. ”Late to say good morning but early to say good dinner”. Inget bad idag Mr. Lars? Vi har som vanligt gjort i ordning din plats och även för er, madam, bredvid Mr. Lars. Lars observerade vad han sa och blev inte förvånad. Det är märkligt tänkte han. I många länder i Asien och i Afrika så kallas ofta männen för Mister eller även för Sir men kvinnorna för Madam. De blandar ihop två olika språk men ändå så är det så att vi alla förstår, men varför har det blivit så och speciellt inom hotell och resebranschen.

”No bath today, it will be Stone Town” sa Lars och ursäktade sig över att han inte hade presenterat de andra för varandra. Han visste inte om det var vanligt men Ernesto var ju som hans vän och Irene var något ännu mer och naturligtvis så måste de presenteras för varandra. För en sekund så undrade Lars om det kanske var onödigt och kanske lite löjligt, så kanske man inte gör bara på en standbar.  ”Irene, detta är Ernesto, världens bästa och trevligaste hovmästare som inte skulle älska Sveriges mörka vinterdagar och de hela dygnets ljusa sommarnätterna. Ernesto, detta är min nya vän här i livet och vi skall tillsammans åka ned och besöka hennes dotter i Stone Town”. Det var nära och det hade inte känts konstigt om han hade sagt att detta är Irene, min nya kärlek, men det kändes ändå bäst att han sa det han sa, antagligen både för henne och för honom.

” Stone Town tomorrow again. We stay in Stone Town overnight. Do you have two Kilimanjaro to us”? Denna gången så tar vi dem inte på de små pallarna, vi tar ett bord. ”Of course, Mr. Lars, they come in a minute”. Mr. Lars, vi håller din plats, din favoritplats, ingen tar den, jag lovar och ingen tar Madams plats heller, jag lovar. Detta tvivlade inte Lars på en enda sekund. Han kände Ernesto så väl nu men hur skulle han göra om det ändå kom någon gäst och tänkte lägga sig på deras platser? De satte sig vid ett bord för fyra men Lars satte sig inte mitt emot Irene utan vid hennes sida. Som Ernesto lovat så kom ölen mycket snabbt. Servitrisen hällde upp öl i deras glas och precis som vanligt så väntade hon på Papa Lars och att han skulle ge de vanliga tecknet med sina fingrar, först ett mellanrum och sedan ökade det. Han gjorde tecknet för båda glasen men denna gång så hade det naturligtvis ingen betydelse, du fick den öl som var i flaskan. Men tydligen skulle ritualerna hållas. Undrar om flera gäster gör något liknande, tänkte Lars och blinkade lite åt servitrisen som svarade med ett av Afrikas bredaste leende.

De satt en stund och smakade på sina öl och kommenterade att det oftast inte var så mycket folk här nere på strandplatån, många fler uppe vid poolen. ”Det gör inte mig något” sa Lars. ”Vilket gillar du bäst? Pool eller strand”? Irene tog en svalkande klunk av ölen och svarade ”Hemma på gården hade vi en pool, en ganska stor pool och jag badade väl någon gång i den men det var mest tillsammans med Alice när hon var mindre. Annars var det mest Moby som badade och ofta tillsammans med sina kompisar. Någonstans långt bak bland mina minnen så tror jag mig minnas att jag som barn och i yngre tonåren badade i en sjö eller om det var i en flod, men jag har aldrig badat i ett hav innan Zanzibar”.

Irene vände sitt ansikte från Lars och tittade ut över havet. Hon såg nu att det började bli lågt vatten igen och kom ihåg den underbara vandringen ut på revet lite längre norrut som de gjorde och den härligt lekfulla världens längsta filmkyss som hon fick. Hon vände sig mot Lars igen, tittade honom djup i ögonen och frågade ” When are we next time on the reef”? Lars småskrattade lite So, you liked it. Sure, it was exciting”? Irene drog lite lätt i Papa Lars mustasch och kvittrade ”Yes, and lovely” Hon vände sig åter ut mot havet och så satt de tyst en stund igen. Lars funderade och tyckte att han märkte något. Den första tiden de träffats så verkade hon vara riktigt nervös och pirrig och det liknade detta lite men skillnaden denna gången var att nu var hon tyst och då hade hon pratat kontinuerligt. Något tynger henne, tänkte Lars.

Irene vände sig tillbaka, tog sitt ölglas och ville skåla med Lars. –” Lars, my dear Papa Lars. I am so very pleased that you are listening”. Du sa själv tidigare att det är bra att få tala med någon om det som hela tiden tynger ditt hjärta och din själ. Igår rann det bara ur min okontrollerat och jag ångrade det djupt men då du ville att jag skulle fortsätta idag när vi väntade på bussen så kändes det väldigt bra och ännu bättre efteråt. –” Papa Lars, I have more that I want to tell you. If I can do it, maybe many difficult feelings disappear”. Lars strök henne på kinden och såg att hon blinkade intensivt för att åter hålla några tårar borta. ” Yes, my dear, you have my ear”. Nu brydde han sig inte längre om ifall han kallade henne ”my dear” eller ”darlig”, han kände så mycket för denna lilla varelse som tydligen hade genomlidit ett litet helvete som gift med en riktig tyrann.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, sa Irene och Lars påminde henne om att strax innan bussen kom så hade advokaten undrat om det skulle gå bra att åka hem till Moby på söndag förmiddag. Han skulle ju vara ledig då, advokaten alltså. ”Yes, Yes, Yes”, sa Irene

Vi åkte ut till gården eller hem till mig som det fortfarande var. Alice hade en sådan där jättestor och bred monsterjeep eller vad det var. Den mullrade och kändes väldigt stor och stark och jag trodde att ett sådant vidunder måste dra enormt mycket bränsle och det kommenterade jag, men Alice bara skrattade. Mamma, denna Lilla Buggy, som jag kallar den är ett kraftvidunder och om det skulle vara så att vi kanske mot all förmodan skulle krocka så mosar vi att motstånd och vi sitter säkert. Du kan vara lugn mamma. Vi släpper inte detta nu, vi ska vinna över pappa. Fortfarande så var det väldigt torrt, det hade inte regnat på månader och när Alice gasade på med monstrets enorma grova däck utmed grusvägen så bildades ett enormt dammoln och hon saktade inte in speciellt mycket när hon körde in genom gårdens portal eller Ranchens stora entré, som Moby ville kalla det, så var det nästan med en sladd. Framför det stora huset så fanns det en igenväxt rund plantering och det var meningen att fint folk och besökare skulle runda denna och stanna fint framför huset med en stor altan utmed hela sidan och en stor bred trappa i mitten. Som vanligt i Texas så stod det en gammal gungstol på altanen och i den satt Moby och sov. Alice rundade den stora fula planteringen som ingen hade skött på många år och gjorde sedan en riktig häftig stoppsladd så att sandmolnet steg över hela huset och sedan så avslutade hon med att gasa på med sitt monster riktigt häftigt innan hon stängde motorn. Moby vaknade naturligtvis.

Moby hade somnat i gungstolen och Irene var ganska säker på att han gjort det någon gång under natten och att hans kompisar hade lämnat honom där eller också kanske någon fortfarande sov kvar någonstans inne i huset. Det var inte ovanligt och hände då och då. Han hade ett stort glas öl i handen och på altangolvet så låg en, tack och lov, en slocknad stor havannacigarr. Tänk om det hade börjat brinna nu när det är så torrt och inte har regnat på lång tid, kanske inte på några månader. När Moby vaknade så hällde han ut all öl på sina badbyxor och reste sig upp och det såg ut som att han hade kissat på sig. Han var full, han var inte stupfull men han var inte nykter heller och tydligen så hade de som vanligt badat i den orena poolen igår kväll igen.

När Moby hade rest sig så stod han blinkande en lång sund. Det stora dammolnet blåste ju rätt på honom och han fick sand i ögonen och mycket sand fastnade på hans enorma stora svettiga kropp. ”Hur kunde jag leva så länge med detta äckel” tänkte Irene? Alice var den förste som klev ur bilen och gick upp mot altanen. Moby tittade upp och blinkade flera gånger och då inte bara för all sand utan av förvåning.

” Look at that, my dear daughter Alice” sa Moby samtidigt som han ställde ifrån sig sitt tomma ölglas och konstaterade att han hade hällt ut allt över sig själv. Dig har man inte sett på många år. Vet du om att ditt rum står kvar och ingen har bäddat om din säng. Du har många saker kvar som du kan hämta och jag vet var du bor och att du dessutom bor tillsammans med en sådan där jävla ”niggger” kan jag inte förstå, jag trodde att min uppfostran skulle ge effekt, men du får väl ha dina kärleksstunder med den där svartingen, men jag hoppas att han är steril så att inte hans gener kommer in i min släkt. Och ser man på, så har du med dig biltjuven också och vad är det mer som följer med? Är det så att det möjligen är min kära hustru Irenes nya kärlek, eller vem är du? Moby vände sig till Claes som fortfarande var lite omtumlad av den häftiga bilfärden men han förstod att den sista bitens effekter var mer för att uppmärksammas och synas och få ner Moby på en resonabel nivå.

Dad, we have something we want to talk to you about”. Irene var glad över att det var Alice som tog kommandot direkt. Hon hade trott att advokaten skulle vara den starke och föra talan men hon var glad över att Alice direkt tog över kommandot innan Moby försökte något. ” Hello, hello, hello” ropade Moby och tänkte inte släppa någon in i huset. ”Listen to this, listen to me”.  Det är min bil, det är mitt hus, det är min ranch, du är min dotter och biltjuven är min hustru. Det är mitt, det är mitt, allt är mitt. Vart vill ni komma? Allt är mitt, bilen är min, ranchen är min, allt är mitt, mitt, mitt. Ni kan stå där nedanför, denna altan är också min. Jag blev bestulen på min bil tidigare men har fått tillbaka den men polisanmälan för stöld står kvar, det är min bil och det är min ranch.

Alice såg att hennes pappa inte var helt nykter, men han var inte redlöst full. Han skulle troligtvis ha lite svårt att kontrollera alla samtal men vi får ta det för vad det är. ”Dad”, du är min pappa och min mamma Irene är min mor. Vi var en familj under många år och i min barndom så älskade jag dig som alla döttrar älskar sina fäder men när jag blev äldre så kunde jag inte acceptera din syn på människor och efter mycket bråk så rymde jag hemifrån. Jag hade förväntat mig att du skulle söka mig och det kanske du gjorde också men du krävde aldrig att jag skulle komma tillbaka. Detta uppfattade jag som att du inte älskade mig och jag inte bara rymde hemifrån, jag flyttad även till en annan stad. Detta är historia nu och inget vi ska diskutera här, kanske kan du och jag, i ensamhet, diskutera detta senare och så får jag förklara min ställning och du får förklara dina åsikter. Allt i lugn och ro, men nu gäller det något annat.

Som du förstår så har inte mamma mått speciellt bra under den sista tiden eller faktiskt under flera år. Du har inte varit riktigt snäll mot henne och nu vill hon lämna dig. Hon har faktiskt redan lämnat dig och nu gäller det bara det formella. ”Allt är mitt, allt är mitt. Bilen är min, gården är min, ranchen är min, allt är mitt, allt är mitt, jag tänker inte lämna något. Hon är en biltjuv” Såja, pappa, nu ska vi vara lugna, allt kommer att ordna sig. ”Hon är en biltjuv och hon är inte bra i sängen heller. Hon bara ligger där som en stel kropp. Jag kunde lika gärna knulla en jävla uppblåsbar Barbara, en gummidocka. Den visade lika många känslor för mig. Jag har aldrig älskat henne, men hon gav mig en underbar dotter som också svek mig senare. Hon är en jävla biltjuv.” Moby föll i gråt och inte lite heller. Naturligtvis så gjorde den lätta alkoholpåverkningen en viss inverkan men nu verkade det som att han riktigt rasade ihop. Pappa, vi tar det lite lugnt, kan du möjligen ge oss något att dricka, den här svåra torkan är inte bra varken för växter, djur eller för oss. Pappa, så klappade hon sin pappa på axeln och böjde sig ned för att ändå ge honom en liten kram. Han hade nu satt sig ned i gungstolen igen. Pappa, jag kan servera, jag vet var allt finns. Vill du att jag ska tända din cigarr igen. Moby sträckte fram sin hand och tog Alice hand, tittade upp och bad henne att servera vad de ville ha. Han hade både kall öl och lite cider men kaffe måste hon koka. Ingen vill ha kaffe i denna värme sa Alice och gav sin gamle far en klapp på kinden när han fortsatte att gråta.

Claes, som bara hade följt med för att klara av den juridiska delen av ärendet satt sedan i ena änden av altanen tillsammans med Irene medan Alice fortfarande satt tillsammans med sin ännu lite berusade pappa. Lite hade han nog nyktrat till när han förstod vad som skulle hända men alkoholpåverkan gjorde att han fortfarande inte var riktigt kapabel att diskuterad det riktigt viktiga. Alice ville inte att det skulle fattas några avgörande beslut när han var i det stadiet. Även om han hade konstiga åsikter om mycket och att han hade varit stygg och nästan misshandlat Irene under många år, kanske under hela äktenskapet, så skulle han kunna försvara sig när han är nykter. Alice hade givit alla var sin sval öl och även Moby som kanske inte skulle ha en öl fick en också. Vid det stora bordet så satt Irene och berättade lite om den gamla gården. Den var inte så stor och Moby envisades om att kalla den för Ranchen, men där fanns numera inga djur inte ens en liten katt. För många år sedan, när Mobys far hade ägt gården så var det en riktig ranch, med många djur, köttboskap, hästar och flera anställda, men stora delar av ranchen var numera avstyckad och den lilla stadens utbyggnad närmade sig mer och mer.

Alice kallad till sig Claes. Så uppstod en märklig situation. Irene satt ensam vid det stora bordet i ena ändan av altanen. Moby satt ensam i gungstolen ungefär i mitten medan Alice och Claes satte sig i andra änden av altanen i en gammal hammock.

Lars tog sitt ölglas och klingade de lite mot Irenes glas, ”Skål, min lilla kära Irene” sa han samtidigt som han såg att Manna, den lilla runda medarbetaren på stranden, tog bort båda madrasserna på deras solstolar och vek ihop de ljusgråa stora badlakanen. Han staplade sedan solstolarna över varandra men han bar inte bort dem. Papa Lars skulle ha kvar sin plats som han alltid brukade ha och det skulle hans nya Madam också ha. Nu förstod Lars var Ernesto menade, ingen tar min plats. Hans titta sig runt och fann snart Ernestos blick och gav honom ett ”five” fast Enesto kunde inte svara, han gjorde bara en liknande rörelse i luften. Jag gillar verkligen den mannen. Han blir min vän för livet. Tänk om han är kvar om jag någon gång kommer tillbaka till Zanzibar. Om jag någon gång kommer att göra det så även om det finns miljoner olika platser här i världen så skulle jag kunna komma tillbaka hit. Vilken anläggning och vilka människor. Ledningen under den allt igenom bestämmande Elisabeth är underbar och vänlig, alla dessa olika servitriser på stranden och så maestro himself. Ernesto. Han är den som gör hela anläggningen. Men när sover han egentligen? Han finns där tidigt på dagen och ända till sista gästen lämnar. Även om det bara finns två eller tre gäster kvar på strandbaren någon kväll så är det full service hela tiden. Hit kan jag tänka mig att åka flera gånger. Men det gäller att ha råd också. Denna gången är det Christins pengar som betalar resan men nästa gång måste jag bekosta den själv.

Lars, Papa Lars, when does the bus go”? Det är lugnt, ingen fara, ta det bara lugnt. Skål kära Irene, visst ska det bli roligt att träffa din kära dotter Alice. Men vad hände sedan, vad hände sedan där på altanen?

Claes och Alice hade suttit och diskuterat den uppkomna situationen och beslutat att inte gå vidare mer idag. Visst kunde de kräva att gå vidare och fatta beslut som kunde vara till Irenes fördel men troligtvis så skulle det överklagas och påstås vara gjorda under hans alkoholpåverkan. De beslutade att ta upp detta vid ett annat tillfälle. Irene satt kvar ensam vid det stora bordet och Alice hämtade sin pappa som snällt kom över till hammocken och satte sig i mitten mellan dem. Han hade nu lugnat ner sig lite både från sin upprördhet och ilska men också över att han hade fallit i gråt. Efter en stund så reste sig Alice och Claes och gick fram till Irene och sa att nu lämnar vi detta och vi har kommit överens om att träffas igen vid en tid när Claes kan bli ledig och vi kommer att reda ut detta. Pappa är inte i det tillståndet att vi rent juridiskt kan fatta rätta beslut så det bästa är att vi åtkommer. Vi åker nu tillbaka. Kom nu mamma, allt ska ordna sig till det bästa och till din fördel. När de skulle gå så kom Moby mot dem och innan Irene steg ned från altanen så kom han fram till henne och erbjöd henne en stor kram och hon nekade honom inte detta. De hade trots allt varit gifta i så många år. Men efter den kramen och när hon gick till Alice monsterbil så förstod hon att det skulle bli som vanligt. Han brukade ångra sig och falla i gråt och lova hur mycket som helst men sedan så blev det som vanligt. Det blir nog så även denna gång tänkte Irene. Fy fa-an vad han är tjock och fet och svettig och skitig. Undrar hur mitt liv kommer att fortsätta?

Moby stod kvar på altanen och såg när de satte sig i den enorma bilen. Han hade aldrig älskat Irene, men han hade verkligen älskat sin dotter Alice. Han skulle vilja ha gett henne en kram men han vågade inte och kanske inte ville heller. Tänk om han hade frågat och hon då verkligen hade nobbat? Det hade varit förnedrande. Han hade älskat Alice som barn och även som tonåring, men som så många tonåringar så började de att sätta sig emot föräldrarna beslut och många gånger under deras ibland mycket häftiga diskussioner så undrade Moby varför han inte hade kunnat få sin dotter att förstå att man inte umgås med dessa ”niggers”. Det gick inte att rubba hennes villfarelser och konstiga uppfattning och det ledde sedan till att hon flydde hemifrån ungefär i tjugoårsåldern, trodde Moby. ”Hur många år sedan är det som hon flydde”? Moby kunde inte minnas men det var tyvärr flera år sedan och hon hade, på egen hand fortsatt sin utbildning och hade numera ett välbetalt jobb. Är det därför hon kan köra ett sådant monster, heter den inte Hummel, eller något liknande. Varför flydde hon och varför frågade hon inte om ekonomisk hjälp med sina fortsatta studier? Varför flydde hon? Till en början så brydde han sig inte, hon kommer snart tillbaka, men när det gått fler veckor och ingen Alice återvände så började han att forska lite. Moby kände många i den lilla staden och speciellt inom administrationen och sheriffen och hans medhjälpare.

Han fick efter någon vecka reda på att Alice först hade bott hos några kompisar men senare flyttat till några gamla studiekamrater i San Antoni, den lite större staden i närheten. Hon hade fortsatt att studera, hur hon löste det ekonomiskt fattade inte Moby, men hon var tydligen en sådan som klarade sig ur alla situationer. Något år senare så fick han redan på att hon hade flyttat ihop med en neger som tydligen också hade en jättefin utbildning. ”Varför kostar man på utbildning på sådana svartingar”? tänkte Moby samtidigt som han såg den stora monsterjeepen nästan sladdade sig ut portalen från hans ranch så att det uppstod ett enormt sandmoln. ”Undrar om vi ska få något regn snart, det behöver vi”. Moby gick och hämtade sig ännu en öl och satte sig i gungstolen på altanen. ”Varför, Alice, varför? Varför har du flyttat ihop med en jävla ”nigger”? Förstår du inte ditt bästa? Detta kommer inte att gå bra. Gud, min käre Gud, hjälp mig, men framför allt hjälp min dotter”.

Alice körde först hem Claes och sedan åkte de direkt hem till Alice. Mamma, du kan bo hos oss den första tiden, men sedan behöver du ett eget boende. Jag har massor av kontakter och vänner. Var vill du helst bo? Vill du tillbaka till Lacoste eller kanske här i San Antoni? Var har du de flesta vännerna? Irene tittade på Alice och sa tyst, nästan viskande ”Jag har egentligen inga egna vänner” alla våra vänner och bekanta var Dicks vänner. Jag fick aldrig riktigt chansen att kunna skapa egna riktiga vänner. Visst känner jag många väninnor, men jag kallar dem inte riktiga väninnor, de är bara gifta med Mobys kompisar.

Äntligen på väg.

Papa Lars, when does the bus go”? Det är lugnt kära Irene, men skål. Vi tar det sista av ölen och så går vi mot busshållplatsen. Han vände sig mot Ernesto och gjorde ett skrivande tecken i luften för att signera notan, men Ernesto svarade bara med att skaka på huvudet. Vad menar han med det? Bjuder han på dessa öl eller ska jag signera imorgon, men vi kommer ju inte hit imorgon heller. Vi får se. De tog Irenes väska och Lars ryggsäck från Lars altan och fortsatte lugnt mot den starkt bevakade grinden som verkligen skilde två världar åt. Utan att säga något annat så fortsatte Irene att berätta. Lars märkte att detta verkligen hade gjort inverkan på henne. Detta att hon fick tala ut och att någon lyssnade på henne utan att avbryta, kanske ibland bara nicka eller krama hennes hand lite eller att de bara tittade på varandra.

I already understood when we left the Ranch”, fortsatte Irene. Det blir som vanligt. Naturligtvis så blev det så. Dick kontaktade sin advokat som han kände under många år och de planerade hur de skulle möta Irene och Alice önskan eller krav på att äktenskapet skulle brytas. Han förstod att det kunde bli dyrt men han tänkte inte lämna ifrån sig många dollar, allt är mitt och ingen ska ta något ifrån mig. Visst är det mitt, jag är ju uppfödd på denna ranch och den är min. Denna lilla biltjuv ska inte få många dollar.

Både Dicks och Irenes pappor hade varit inflytelserika i den lilla staden utan att ha några politiska poster, men många lyssnade på dem. Båda var nu äldre och Irenes pappa började att tidigt få känningar av demens eller något liknande. Mobys pappa hade råkat ut för en olycka för många år sedan och några år efter bröllopet med Irene så fick Moby ta över gården. Det var väl närmast som att betrakta som ett förskott på arvet. Det var ändå många som respekterade dessa äldre män och båda höll med Moby. Moby själv kände också många betydelsefulla personer i staden och han räknade med att detta lätt skulle lösa sig. Alice och Claes hade tänkt sig att allt skulle lösa sig genom förlikning och logiska samtal, men det var inget som Moby och hans advokat accepterade och allt gick med tiden till domstol. Claes var inte från staden och inte så känd och innan rättegången så var de lite rädda för partiskhet och genom att Moby var så känd så kunde det kanske bli problem. Men både han och Alice märkte direkt att domaren verkade vara riktigt neutral och krävde svar på många frågor som inte Moby och hans advokat hade tillförlitliga svar på. Alice fick hela tiden agera i bakgrunden. Inne i salen så satt Irene tillsammans med sin advokat Claes men flera gånger under förhandlingen när det var paus för överläggningar eller för lunch eller fika så samtalade Alice och Claes mycket medan Irene bara höll sig i bakgrunden och var mest rädd och orolig. Hon hade från början inte vetat att detta skulle ta dessa stora proportioner men med Mobys inflytande och, som han trodde, makt så drog de detta hela vägen till en domstol.

Claes hade verkligen jobbat med detta och Alice undrade flera gånger hur han, som han hade lovat, kan göra detta gratis och från början så hade han offrat mycket av sin fritid på detta men han märkte att det inte räckte utan fick offra mycket av sin ordinarie tid. ” Alice, you are my friend. Don’t bother”, detta är viktigt för mig och jag känner mycket för din mamma och den situation som hon har hamnat i, bry dig inte, vi ska klara detta. Jag har funnit något riktigt intressant.

Claes hade funnit och detta var inga hemligheter, det var bara historia. När Dick var barn och ungdom så var hans föräldrahem en riktig blomstrande ranch. De hade massor av kreatur, hästar och anställda och ranchen hade mycket en stor areal. Dick tog sedan över och det fanns tydligen ingen köpesumma och alltså ett arv. Claes hade sedan inte funnit någon form av beskattning för detta. Dick hade ju fått denna stora ranch som en förmån och inte för det skattat en enda dollar. Detta väckte stor uppmärksamhet i domstolen. Hur kunde detta ha skett? Hade hans föräldrar och Dick manipulerat skattemyndigheterna? Eller kände de varandra alltför väl för att avslöja något? Vad låg bakom detta? Domaren bestämde att avbryta för en paus och han ville kontrollera något. Stämde detta verkligen och hur lång preskriptionstid var det för dessa brott? Domaren kallade till sig båda advokaterna och Claes kunde verkligen visa på alla papper som var offentliga så där fanns ingen tvekan och Mobys advokat hade inget att svara mot med, han var fullkomligt oförberedd. Domaren kontrollerade aldrig preskriptionstiden och förhandlingarna fortsatte. Så kom nästa bomb.

Detta var heller ingen hemlighet, det var officiella handlingar och nästan hela staden visste det. Under den tid som Dick hade ägt och drivit ranchen så hade med tiden mer och mer av kreaturens antal minskat och därmed personalen och sedan helt upphört och all personal hade avskedats. Den lilla staden expanderade och Moby hade avstyckat och sålt stora arealer till olika entreprenörer som planerade att bygga bostäder och industrier och mycket hade sedan många år påbörjats men mycket låg fortfarande under planering. På andra sidan, lite längre från staden så hade Moby sålt stora arealer och där planerade en stor entreprenör att försöka bygga ett stort köpcentrum. Allt detta som Moby hade sålt hade naturligtvis inbringat många hundra tusen eller miljoner dollar men det var under många år och det fordrades mer undersökningar och kontroller för att utreda eventuella skattebrott. Claes ville inte säga det inför domstolen men han misstänkte att det var många inom stadens styre som visste om detta men såg mellan fingrarna. En så känd och populär person som Moby bråkade man inte med. Men domaren började bli mer och mer intresserad. Då kom den verkligt stora bomben.

Claes kunde visa att dagen efter att de hade besökt Moby ute på hans ranch då har var väldigt berusad, så hade han tagit ut cirka åtta hundra tusen dollar och placerat dem i något skatteparadis eller annat. Var pengarna hade tagit vägen visste inte Claes mer än att de hade bara försvunnit. Troligtvis så försökte Moby göra någon konstig manöver med en överföring för att inte ha så mycket pengar på sitt konto när de skulle skiljas och trodde att det var vad han hade på kontot den dagen skilsmässan blev bekräftad som skulle gälla för att betala det som Irene skulle ha.

Irene satt i rättssalen bredvid sin advokat och gömde sitt ansikte i händerna. Hon hade visserligen varit med under hela tiden. Hon hade märkt att Moby hade avvecklat mer och mer av verksamheten och att till slut all verksamhet med kreatur och hästar bara hade försvunnit och hon hade också märkt att Moby hade sålt av mer och mer av sina föräldrars ranch men att han skulle ha så mycket pengar kunde hon inte förstå. Han hade tydligen flera miljoner dollar och fortfarande mycket kvar av sin ranch, men varför hade han då inte levt som en miljonär? Varför hade han ändå hela tiden arbetat vid fabriken inne i staden och varför hade han fortsatt med att hela tiden festat och supit med sina kompisar? De hade ju kunnat levt ett mycket lyxigt liv och kanske blivit lyckliga. Nej, det där sista tog hon tillbaka, hon hade ju aldrig älskat Moby och även om han hade haft mycket pengar så kunde hon ändå inte tänka sig att fortsätta leva med denna man. Men varför levde han som han gjorde när han tydligen hade massor med pengar men samtidigt förstörde mer och mer av vad hans föräldrar och förfäder hade byggt upp? ” Irene, now comes the bus”.

Åka Lokalbuss.

Det var inte många som steg på men det fanns tidigare passagerare. Lars kände igen stämningen från dessa lokala resor i olika länder som han och Christina hade gjort. De hade rest med olika bussar i olika världsdelar, Asien, Afrika och Västindien och det var något speciellt. Varför åka med dessa luftkonditionerade långfärdsbussar när det var så charmigt och ibland kanske besvärligt med de lokala alternativen. Ofta obekvämt och ibland besvärligt men det var ju det man kom ihåg senare och i flera år. Det är så man ska resa när man är i främmande länder. Irene blev först lite förvånad och nästan lite rädd. Kan man åka med denna buss? Lars däremot tyckte att det skulle bli spännande men han hade förväntat sig lite mer liv och variationer. En gång på en buss i Malaysia så steg det på en dam som hade en stor bur där några höns trängdes och hon ställde den bara uppe på motorhuven inne i bussen. Det var en sådan gammal modell som vi hade i Sverige under femtio- och början av sextiotalet med motorhuven inne i bussen bredvid chauffören. En annan gång fattades det en dörr eller ett fönster och när de hade åkt lokalbussar på Barbados så spelades det reggaemusik på väldigt hög volym och det var jättetrångt på bussen. Folk satt i varandras knän men alla hade enormt roligt.  Första gången så fick Christina sitta i knät på en ung sjungande kille med flätor och Lars fick sitta på ett knä som en man stack ut i mittgången. Det var livets äventyr. De bodde strax utanför Bridgetown men minst tre gånger så åkte de ut till ett fiskeläge någon mil österut där det varje kväll var nästan som en festival med mycket musik och god mat till minde än hälften så dyrt som inne i stan. Första gången var det bara en slump att de hamnade där men sedan så var det medvetet. En av de roligaste upplevelserna var just dessa bussresor fram och tillbaka. Varje gång så var det proppfullt med folk och även om bussen, som var relativt liten, var helt full så stannade den och i den alltid öppna dörren så hängde det oftast en konduktör eller liknande och han bara trycke in ytterligare fyra passagerare och det var det som var det roliga. Alla vara glada och positiva och fanns det inte plats så satte man sig i någon annans knä, snacka om kamratlig kollektivtrafik. Det var så det började första gången. Christina och Lars var på väg till en restaurang eller vad det var och gick utmed vägen. Plötsligt stannade en buss och konduktören ville att de skulle åka med. De tvekade först men det såg ändå trevligt och mysigt ut och det spelades hög reggaemusik i bussen. Trots att den var full så kunde konduktören pressa in dem och det fanns alltid ett knä ledigt. Sedan var det riktigt praktiskt, det kostade nästan inget och det var ett enhetspris för att åka med. Om du bara åkte en hållplats eller hela sträckan så var det ett pris som konduktören tog hand om. Hållplatser förresten? Ville man åka med så vinkade man och ville man av så försökte man överrösta musiken och ibland så gick det från man till man för att meddela chauffören att nu ville någon stiga av. Ofta så var det så att bara för att en eller två skulle av så måste några andra stiga av och sedan på igen. Christina och Lars talade ofta om dessa resor flera år senare och de fantastiska fiskrätter som de hade på olika små restauranger i fiskeläget och hela tiden, hela tiden, denna reggaemusik. Här kunde du äta för två och med två stora öl eller en hel kanna med rom och juice. Det kallade för Rhum och det var en färdigblandad drink som du ibland fick i en plastdunk och två kanske inte helt rendiskade glas, men vad gjorde det? Allt detta till mindre än vad en rätt kostade i Bridgetown och så var det så mysig stämning. Hur kan så många människor ha så roligt tillsammans utan att känna varandra. ”Så här är det säkert på olika karnevaler här i Västindien och i Sydamerika”

En gång när de åkte lokalbuss i Grekland, det var på fastlandet inte långt utanför Aten så stannade bussen vid en hållplats där det stod mycket folk. Chauffören släppte in alla och startade färden igen och folk fick betala under körningen. Plötsligt så blev det ett herrans liv och ett väldigt kacklande som ingen av dem förstod. Snart var hela bussen med i diskussionerna och så stannade plötsligt bussen. Chauffören öppnade inte dörrarna och vilda diskussioner pågick över hela bussen. Lars frågade en yngre tjej som satt framför dem om hon kunde engelska och det kunde hon. I det stora kacklandet där alla människor pratade och ingen lyssnade så försökte hon att förstå och sedan översätta. Det var så att en dam hade tagit ut pengar i en bankomat och stoppad dem i sin portmonnä i sin väska. Sedan när hon kom in i bussen och skulle betala så var hennes portmonnä borta så hon kunde inte betala. Det blev ett väldigt kacklande och många skrek och var arga på andra men varken Christina, Lars eller deras tolk förstod något. Bussen fortsatte och det gjorde kacklandet också. Många var också arga på chauffören för han körde ju inte in till stadens centrum som den brukade göra utan han svängde in mot flygplatsen. Detta var före Olympiaden i Aten då flygplatsen fortfarande låg nära centrum. När han stannade framför terminalen, med hela bussen fortfarande full med diskuterande och grälande greker så öppnade han bara en sidoruta och bad en taxichaufför att be polisen komma ut till bussen.

Två poliser kom ut och steg in i bussen och chauffören låste åter dörrarna. Det fortsatte ett häftigt diskuterande och tolken berättade att kvinnan som saknade sina pengar anklagade någon i bussen för att ha tagit hennes portmonnä och nu gick polisen till handling i den fortfarande ljudliga bussen. Många passagerare var enormt irriterade över att bussen hade stannat vid flygplatsen, de skulle ju in till stan och kanske hade en tid att passa. Christina, Lars och den unga tolken satt ganska långt bak och hade det riktigt roligt. Hon försökte översätta så gott det gick men alla, nästan alla i bussen hade sin uppfattning om hur detta skulle lösas och många ville stiga av och kanske ta en taxi in till staden, men polisen släppte inte av en enda passagerare. Alla skulle visiteras, vem kunde ha hennes portmonnä? Det var ju lämpligt att det var en manlig och en kvinnlig polis för nu började en total kroppsvisitering, fortfarande under allmänna höga diskussioner, av samtliga passagerare. Det märkligaste var polisernas nitiska arbete, alla skulle visiteras, även de bakersta passagerarna som ju redan hade suttit längre bak i bussen före den aktuella hållplatsen, men ska det visiteras så ska det göras grundligt och helt korrekt, ingen ska komma undan. Hela tiden dessa diskussioner och stämningen var väl inte så speciellt hög förutom för de tre där bak och tolken försökte hjälpa till med språket så mycket hon kunde och hon skrattade och log lika mycket som Christina och Lars.

Ingen portmonnä hittades och efter lite överläggningar där flera hade sina åsikter så försökte poliserna förklara för den rånade kvinnan att troligtvis så hade någon sett att hon tog ut pengar ur bankomaten och sedan följt henne till busshållplatsen och i den trängseln som uppstod så hade tjuven tagit hennes portmonnä ur hennes väska och sedan inte själv stigit på bussen. Hade hon varit så oförsiktig så fick hon nog skylla sig själv. Äntligen gick bussen vidare in mot Atens centrum, men med en fortsatt allmänt hög diskussion. Christina tackade den unga grekiska för ett gott tolkande när hon sedan steg av och själv steg de av någonstans i centrum. Det var också en lokal resa att minnas.

Lars blev nästan lite besviken på denna resa. Där satt några människor, de flesta kvinnor i sina mörka kläder och nästan alla hade slöjor över håret, men ingen så nitisk att de dolde ansiktet. Det fanns också kvinnor helt utan detta och Lars uppfattade att det kanske inte var så fanatiskt muslimska utan viss tolerans fanns kanske mot de kvinnor som valde en mer friare hållning. Men det hände ju egentligen ingenting. Alla bara reste med bussen och de fick istället följa med resan och titta lite mer på omgivningarna, bebyggelser och annat. Lars jämförde med när en chaufför hade hämtat honom vid flygplatsen och tagit honom upp till resorten och det tog väl cirka en och en halv timme så bussresan borde väl ta minst cirka två timmar.

” Don’t forget to call your daughter” sa Lars för Irene hade ju sagt att hon skulle göra det och meddela med vilken buss de åkte. Lars tänkte lite på hur fort utvecklingen går. När de gjorde sina resor med lokala färdmedel så fanns det kanske tidtabeller men det betydde egentligen ingenting. Bussarna kom när det kom och gick när de gick och speciellt på Barbados, där gick de ofta och de var alltid fullpackade och ibland var det två minuter mellan dem och ibland tjugo minuters väntan. Men även här på landsbygden på Zanzibar så kunde man nu få avgångstider på internet, men huruvida de efterföljdes visste man inte. ” Oh, thank you dear, I have forgot it”. Irene hade nu lärt sig detta med dessa moderna telefoner. Hon tryckte på Kontakter och där fanns bara två namn. Hennes dotter Alice och så Lars eget namn som han själv hade skrivit dit. När Irene pratade med Alice så undrade Lars varför han hade skrivit dit sin adress. Vad hade han för tankar och planer just då när han skrev dit sitt telefonnummer och hela sin adress? Vad hade han för tankar och planer med det? ”Börja nu inte fundera så mycket över det igen” tänkte han. Låt nu det som är vara och låt det som blir bli. Sa hon my dear eller darling igen?

Det var bara att fortsätta färden och följa med de olika skiftningarna i landskapen men Lars tyckte att det nästan var bebyggelse hela väggen, var det inte byar eller städer så var det några hus här och där. När Irene hade talat med sin dotter så sa hon till Lars att hon var glad över att de valde att åka md en lokalbuss, man får se så mycket. Jag åkte skolbuss under stor del av min skoltid men efter det så tror jag aldrig att jag har åkt buss. Skolbussen var gul, men det är nog alla skolbussar i Texas. Tänk Lars eller förlåt Papa Lars. Tidigare har jag inte varit utanför USA någon gång och bara vid några tillfällen besökt en annan delstat än Texas och nu så är jag här på en paradisö i Indiska Oceanen. En paradisö och så har jag träffat dig. Lars tittade på henne och klappade henne lite på låret. Själv hade han velat åka lokalbuss bara för att få uppleva människorna och atmosfären och ofta hände det något under dessa resor. Det behövde inte vara något speciell eller några dramatiska händelser utan bara studera hur lokalbefolkningen levde och betedde sig.

När de kom fram till Busstationen i Stone Town så mötte naturligtvis Alice och hennes man dem och det blev ett litet puss- och kramkalas, främst mellan mor och dotter men även Alice man fick en riktigt ömsint kram. Alice tog Lars arm och de vände sig mot hennes man. ”Lars, this is my husband Lothar. Lothy, this is mom’s dear friend Lars, but she calls him Papa Lars” Lothar sträckte fram sin hand och sa “Hi Lars, my name is Lothar Busch but call me for Lothy”. Direkt så passade Alice på att kommentera “Yes, Lars, I changed one president against another”.

De gick till bilen som Alice och Lothar hade, en stor Toyota och Lars kommenterade att han hade en Toyota hemma i Sverige och att det var märkligt vad många olika modeller som finns, många olika modeller som man ser i olika delar av världen men som inte finns på alla ställen. ” It isn’t our car, we have only rented it” sa Lothar och fortsatte. “Ja, jag hörde att du kommer från Sverige och jag skulle vilja prata mer med dig om bland annat släktforskning. Ni ska vara riktigt bra på detta i Sverige och jag har börjat bli intresserad av mina förfäder och vår historia men det är så svårt här nere eller hemma i Staterna. Det går väl något i Texas men med den bakgrund som min familj har så finns det inte så mycket dokumenterat”. Det blev bara naturligt att mor och dotter satte sig i baksätet, de hade så mycket att berätta för varandra så Lothar och Lars satte sig i framsätet och fortsatte att prata. De två ”tjejkompisarna” där bak och Lars kände redan efter bara någon minut att denne Lothar var en trevlig och mycket sympatisk man som det var lätt att prata med, direkt utan några konstiga hälsningsfraser, nästan precis som mellan vänner som känt varandra länge. Irene hade så mycket att tala med Alice om men det tänkte hon spara tills de var ensamma.

Det tog inte så lång tid att komma till det hus där de nygifta bodde. Det var en släkting till Lothar som ägde huset och som hade återvänt från Texas för flera år sedan och som också hade börjat intresserat sig för sina förfäder och sin familjs historia. Ytterligare ett par som var vänner med Alice och Lothar och kusin med Lothar hade rest med till Zanzibar för att vara med på bröllopet och hade bott här i detta hus, men de var nu tillsammans med värdfolket på en kortare safari inne på fastlandet och det var därför som Irene kunde komma ned, nu skulle det finnas sovplatser till alla. När de planerade detta var det ingen som visste att Irene skulle ha med sig sin nya vän, det visste inte ens Irene själv. Men nu fanns det plats även för honom, speciellt eftersom Irene hade meddelat sin dotter att hon och Papa Lars mycket väl kunde dela rum och även säng.

Stone Town

” I have prepared some lunch, but it takes a while before it’s ready” sa Alice och precis då så kom Lars på att han hade tagit med sig sin dator. Han hade ju trasslat in sig i en massa lögner om att han skriver en resedagbok till en tidning och att han har ett avtal som han måste följa och skriva ett avsnitt varje dag. Excuse me, but can I, while we wait, borrow some electricity and an internet connection”? Hur blev det nu med översättningen igen undrade Lars och samtidigt så förbannade han sig själv över att han hade ljugit ihop allt detta. Det hade ju varit enklast att bara säga som det var, att han skriver en blogg som följs av några intresserade och inte till en tidning med tusentals läsare och samtalet från BT var bara en vanlig intervju och inte någon arg påminnelse från tidningen. Nu måste han fortsätta att ljuga om detta bara för att han var rädd för att Irene skulle misstänka något. Hur ska detta fortsätta, nu måste han ljuga för Alice och Lothar också. I just must leave a statement. We have an agreement that forces me”. Djävlar, nu klarar jag inte av att prata engelska längre, tänkte Lars, men han fick bara positivt svar och Lothar visade honom var han kunde sitta och skriva och gav honom lösenordet till internetuppkopplingen. Irene frågade Alice om hon behövde någon hjälp, men Alice svarade att det mesta var förberett, de hade väntat att Irene och Lars skulle komma något tidigare, men det får väl bli en lite senare lunch. ”Tonight, is it a nice local performance, really funny, I hope”. Helvete, tänkte Lars, jag får väl skriva lite på min blogg I alla fall, men det är svårt att koncentrera sig när man måste skriva, det ska ju bara komma inifrån ändå.

De åt sin lunch och Alice påminde om var de skulle sova i natt, det hade hon glömt när det hade kommit fram. Lars kände direkt att han verkligen var välkommen och emellanåt så kändes det som att han hade känt alla väldigt länge. Irene hade han ju känt i några dagar men Alice och Lothar var verkligen välkomnande och tog emot honom som Irenes ”vän” eller kanske lite mer än bara en vän. Ingen av dem fråga något om hur detta snabba förhållande hade uppstått eller hur det börjat och varför. Efter maten så ville Lothar bjuda på en whiskey eller en Bourbon, som man dricker i USA, men tjejerna ville duka av och Irene hade säkert så mycket som hon behövde berätta för sin mamma. Hon riktigt strålade av en inre lycka. Hon kände att hon var riktigt kär i och älskade Papa Lars och att han hade lyssnat så mycket på hennes berättelse där hon avslöjade så mycket om sitt tidigare liv som hon från början hade bestämt att ingen skulle få veta. Att han hade lyssnat betydde så mycket för Irene och nu ville hon inte lämna honom igen, men hon insåg också att om några dagar så skulle de skiljas. Hon hade under lång tid i bussen funderat på hur hon skulle kunna få fram sin önskan att de skulle fortsätta att träffas efter Zanzibar.

Lothar hällde upp en var sin Bourbon och de satte sig på altanen men en vacker liten trädgård framför sig och flera vackra träd som om några år kommer att ge en underbar skugga i trädgården. ”Sorry, but you might want to have ice” sa Lothar samtidigt som han satte sig ned och reste sig igen. ”No thanks, it’s OK”. Här är vi lika, sa Lars. Om du har is i din whiskey så försvinner massor av alla smakämnen. Tänk att vi har samma intressen, men Lars kände en konstig men ändå skön känsla. Han hade inte haft så många vänner eller bekanta som är färgade eller mörkhyade. Han hade träffat många och han hade levt och ätit och bott tillsammans med många men detta var något speciellt. Det kändes som att de nästan var släkt. Han var ju nygift med Irenes dotter, men det är klart, Lars hade ju inte känt Irene mer än några dagar, men efter att hon hade öppnat sig så mycket idag innan bussresan så kände han att han skulle kunna vara tillsammans med henne under en längre tid. Det som oroade honom var att snart så var detta över, snart skulle han återvända till Sverige och hon åker tillbaka till USA.

”Jag har både hört och läst om att ni i Sverige har mycket enkelt och ett bra system för att underlätta för släktforskning” sa Lothar samtidigt som han höjde glaset för att skåla. Jag har börjat att intressera mig för min släkt och varifrån vi kommer men det är inte så lätt. Jag har, men stora svårigheter fått en del fakta men det är inte så enkelt och säkert att kontrollera alla källor. Tack vare viss dokumentation inom slavhandeln så finns det lite, men inte så mycket och det som gör det svårt är också att alla handlingar under slavperioden är handskrivna och först och främst av folk som inte hade riktigt läsbar handstil och inte riktigt kunniga i språket eller den byråkrati som rådde då. Lite har jag fått veta men det finns hur många luckor som helst. Zanzibar var ju ett centrum för slavhandeln och någon av mina förfäder hämtades från det inre av Afrika och blev stationerad här på ön och skötte sig tydligen så bra att han fick arbeta inom denna handel. Han var som en svikare som arbetade åt dessa slavhandlare, liknande de judar som arbetade åt nazisterna under kriget, de som hade ett arbete i dessa förfärliga koncentrationsläger. Men att arbeta för dessa slavhandlare gav ändå en viss bonus och när min förfaders son sedan var med på ett av dessa slavskepp till USA så jobbade han även på detta skepp och fick sedan någon speciell befattning under de vidriga slavauktionerna och sedan blev han på något vis en ”fri” slav. Han var på något konstigt vis fri men ändå en slav. Detta är väl ungefär vad jag vet men nu vet jag att det finns nya möjligheter. Man kan göra någon form av gentest som på något vis kan få fram varifrån man kommer. Känner du till något om detta Lars, ni som kan så mycket om släktforskning i Sverige?

Nja, jag känner till detta som du nämner om att man med någon form av DNA-sökning kan få fram ungefär varifrån man härstammar, men annars så har jag inte varit speciellt intresserad av släktforskning. Min halvbror hade gjort en lång och gedigen släkttavla på min pappas sida, vi hade samma far men inte samma mor, och den var imponerande. Han hade forskat under många år men när jag sedan talade om för honom och visade några brev och andra handlingar som jag hade fått av min pappa och av en av hans kusiner så visade det sig att min förlovade farmor varit otrogen och nästan varit på väg till Amerika med sin nya kärlek men vänt i Göteborg. Hon återvände och blev trots allt välkommen tillbaka till den man hon formellt var förlovad med. De bildade familj och min pappa fick sedan tre bröder och det var nära att allt glömdes bort trots att hela släkten eller åtminstone den inre kretsen kring familjen visste om vad som hade skett. Kurt-Åke var dock inte sämre än att han ordnade ytterligare en släkttavla och nu har jag en med min biologiska farfar och en med min juridiska farfar, men vi tar det lite senare, det är en intressant historia men den är alltför lång.

” Come on boys, lunch is ready” sa Alice samtidigt som hon snabbt öppnade och sedan stängde dörren till altanen. ”Sedan tänkte jag att vi ska ta en promenad ner till hamnen, kolla på alla dessa fantastiska båtar, både de enorma yachterna med besättningar och de små men pittoreska fiskebåtarna i en annan del av hamnen. Lothy söker sina rötter men jag vill hellre se och uppleva nutiden och de stora konstraster som finns i världen och även här på denna underbara ö. Här finns oändlig lyx och här finns fattigdom och misär. Sedan kanske en drink innan kvällens föreställning med lokala danser och uppträdande. Har du koll på biljetterna min lille Lothyboy? Vi bokade bord vid en fin restaurang nere vid hamnen efter föreställningen”.

De tog sin promenad ned genom Stone Town, den gamla delen av Zanzibar City. Zanzibar City är huvudstad på den lilla ön Zanzibar med ett visst självstyre från Tanzania, men de flesta kallar hela staden för Stone Town fast det egentligen bara är en del av huvudstaden. De kollade på gatuförsäljning och i små basarer, en stor och fin katedral trots att de flesta var muslimer, något frå kolonialtiden troligtvis och där fanns även en gammal borg. Det märktes tydligt att det är islam som dominerar när de flesta kvinnor, förutom alla turister, bar heltäckande kläder och dolde sitt hår. Lars hade hört att Lothar och Alice var kristna och tänkte fråga hur deras bröllop hade varit här i ett starkt muslimskt land men trodde kanske att det kunde vara en känslig fråga så de fick i så fall berätta det själva.

De kom ned till hamnen och kollade först på alla de enorma mångmiljonyachterna och sedan på de mindre pittoreska fiskebåtarna och skillnaderna var enorma. Lars hade ju sett detta på många olika ställen i världen och med små variationer så var det lika över hela världen. Lyx och fattigdom blandat och nära varandra. Irene och Alice tyckte ändå att det var imponerande och intressant. De gick sedan in bland de små gränderna och ville prova på att ta en kopp äkta arabiskt kaffe. De flesta innevånarna var afrikaner från nuvarande Tanzania men en stor del av staden bestod av byggnader och även av ättlingar till de araber som härskade på ön tidigare. De slog sig ned vid ett litet bord vid ett litet gatukafé och fick var sin liten kopp med starkt kaffe. Lars tyckte att det var märkligt hur många män kunde sitta i timmar och smutta lite på denna lilla kaffeskvätt, själv gillade han mer att få en stor kopp och gärna en jättesöt bakelse till det och sedan både påtår och tretår. Diskussionerna rörde sig mest om hur fantastiskt vackert allt var trots att många av husen ibland var ganska smutsiga, men ända så skapade det en speciell stämning och att allt var så lugnt trots att det vimlade av folk i alla gränder och överallt. Hela tiden när de gick genom staden, i hamnen och när de satt här vid den lilla serveringen i den trånga gränden så höll Irene Lars hand, hon släppte den nästan aldrig. Märkligt, tänkte Lars, det känns nästan som om hon är som en nykär liten tonåring och mindes hur det var på den tiden.

Come on now. There is a place where we have to go before tonight’s performance”. Alice tog genast kommandot och ville besöka en bar som en väninna hade rekommenderat och där ta en drink innan de gick till den föreställning med lokala danser och uppträdande. ”Här är det full fart hela tiden” tänkt Lars samtidigt som han fick en liten puss på kinden av Irene när de reste sig upp från stolarna. ”OK, lets go”. De kom ned till denna lilla bar som låg precis nere vid havet men nu var det inte längre någon hamn eller liknande utan en sandstrand utanför och Alice beställde någon speciell drink som hennes väninna hade rekommenderat. Den var väldigt god och trots att de var på Zanzibar utanför Afrika så tyckte Lars att det påminde lite om de drinkar man kunde få i Västindien, lite sött men ändå ganska starkt. Stämningen blev bara bättre och bättre och när Lothar tyckte att denna drinken var alldeles för söt så bjöd han på en vanlig enkel whiskey till alla. ”Hey Lars, you don’t like ice in whiskey” sa han och beställde fyra små glas med whiskey. Tur att han höll sig till små glas tänkte Lars för de hade ju tagit en tidigare på altanen vid villan innan de gick och de skulle ju senare på en lokal föreställning. Lothar tänkte samma sak och det var därför som han beställde små glas.

Dags att gå upp till arenan för kvällens föreställning. Stämningen hade blivit riktigt bra och nästan familjär. De gick ibland i de smala gränderna och höll om varandra tillsammans. Det nygifta paret och de något eller mycket äldre par som hade funnit varandra på äldre dagar gick i bredd alla fyra och skrattade och hade riktigt roligt. De höll varandra om ryggarna och Irene hade Lars på sin ena sida och Alice på den andra och vid flera tillfällen så pussade hon Lars och Alice på kinden och det verkade som att hon var riktigt lycklig. Lars kunde inte riktigt känna igen henne. Hon hade under de dagar de känt varandra visat upp många olika ansikten, först den intensivt pratande amerikanskan som bara kom och satte sig på hans altan, sedan den kvinna som ibland bara föll in i något tillstånd där hon inte riktigt var närvarande och kontaktbar och sedan en tjej som verkade som att hon verkligen ville träffa honom och ville att de skulle vara tillsammans och nu som en sprallig tonårstjej. Hoppas bara att hon är lycklig. Är det för att vi nu har träffat hennes dotter och svärson eller är det något annat. Hon släpper aldrig min hand verkar det som.

De kom till arenan och det var verkligen näsan som en arena eller det liknade en gammal romersk teater och Lars fick tankarna på att det kan ju inte vara så att romarna har varit här också. Under romartiden så var de ju det dominerande riket i världen, i alla fall i den vad vi då kallade den civiliserade världen och den fanns runt medelhavet. Strunt i det nu, tänkte Lars, du måste inte vara så noga och vetgirig och måste veta allt om allt. Låt det bara vara som det är. Samtidigt så tyckte han att det liknade den fina anläggningen Dalhalla som finns utanför Rättvik, fast mycket mindre, där han och Christina hade varit på så många fina underbara föreställningar. Men denna anläggning låg ju nästan mitt i stan. Märkligt att han ibland eller ganska ofta kunde se eller höra något som alltid fick honom att tänka på sin nyligen avlidna hustru. Det var kanske inte så konstigt det var ju bara sju eller åtta månader sedan som hon förlorade sin kamp mot den hemska cancern.

Det hade börjat att bli mörkt och det passade perfekt för denna föreställning var inte bara en dansföreställning utan även en lite ljusshow. Det var väldigt låga bänkar man satt på och Irene hade sin vänstra arm innanför Lars högra och sedan höll hon honom i handen. Ibland så tittade hon på honom, tryckte hans hand och när han tittade på henne så fick han en lite enkel puss, ibland på munnen, kinden eller bara på handen. Vid något tillfälle så höll hon båda sina händer om Lars hand. Då och då under föreställningen så klämde hon till lite extra och de tittade på varandra. Mörkret gjorde att de inte såg så mycket av varandra men de fanns ju där båda två. Vid ett tillfälle så tryckte hon till lite extra hårt med båda händerna och inte så där pulserande utan ett intensivt starkt tryckande under en kort period och som vanligt så vände sig Lars mot henne men hon bara stirrade rakt fram och fortsatte att göra det under en längre tid. Mörkret gjorde att Lars Inte kunde se hennes ansiktsuttryck i profil men hon vände sig inte om som hon hade gjort vid flera tillfällen tidigare.

En stund senare så klämde hon hans hand igen flera gånger och vände sig mot honom men Lars kunde se att det inte var den intensivt lyckliga nykära tonårstjejen längre. Hon bara tittade på Lars, klämde åter hans hand och gav honom en liten enkel puss på axeln. Vad var det som hade hänt?

Efter föreställningen så blev det stora applåder och folk ställde sig upp för att fortsätta att applådera och Lars tänkte på varför det hade varit så låga bänkar att sitta på, det blev ju bara besvärlig att resa sig upp, han var ju inte trettiofem år längre, faktiskt mer än det dubbla. De gick sedan till den restaurangen där de hade beställt bord och hela tiden så höll Irene Lars hand men han såg på henne att hon inte längre var den där sprudlande nykära tonårstjejen. Hon var med i diskussionerna om föreställningen och om hur det var att se den gamla intressanta staden Stone Town men Lars märkte att det inte var som för någon timme sedan och hon sa faktiskt inte så mycket. Märkte Alice detta också? Irene som för bara en timme sedan eller mer hade varit en riktigt sprallig nykär tonårstös.

 Alice hade också märkt en skillnad på Irene under den sista timmen. Tidigare under dagen så hade Alice varit så funderande över hur hennes mamma kunde ha förändrats så mycket under de få dagar hon varit upp på norra delen av Zanzibar och hur hon nästan inte för en enda sekund kunde släppa sin nya ”vän” Papa Lars, som verkade vara en trevlig man, hon släppte inte honom många sekunder och hon hade hela tiden inne i Stone Town och i hamnen hållit honom i handen och sett så lycklig ut. ”Så har jag inte sett min mamma någonsin” hade hon tänkt och hoppades att detta skulle vara en vändning i livet för hennes mamma som hade haft det så svårt under alla år. Men nu efter föreställningen och under middagen så hade hon plötsligt förlorat något, hon hade plötsligt blivit lite inåtvänd. Vad det som hade hänt?

De avnjöt en underbar middag och även om inte Irene var lika sprudlade glad och lycklig så var stämningen ändå god och skratten många. Lars tänkte på att inte en enda gång så kom det upp detta med Moby, Irenes tidigare man och Alice far men det hade de nog redan klarat av. Vad som däremot kom fram var att Irene bara hade tre dagar kvar där uppe i norr innan det var dags att återvända och att Alice och Lothar sedan skulle fortsätta att resa till Bali men över New Dehli och Bangkok och sedan vidare till Hawaii innan de kom hem till Texas igen. Men Irene skulle ensam återvända hem till USA.

När de gick hem så gick de mer ihop som par och Irene var fortfarande inte lika sprallig som hon hade varit tidigare under kvällen och när de kom hem så ursäktade sig Irene och sa att hon inte mådde så bra och ville gå till sängs. ” If you want to stay, Lars, then it’s OK”.  Lars tittade på henne och sedan på Alice och Lothar och svarade att det är helt OK, jag följer med dig, det har varit en jobbig dag. De gick tillsammans till gästrummet som faktiskt hade ett eget badrum och toalett och de borstade tänderna tillsammans och sedan så stod de länge och kramade varandra där inne i badrummet. Lars förstod att något hade hänt men visste inte. Irene undrade också vad som hade hänt men visste inte vad det var. ”Lars, I think I love you. Do not forget that, Papa Lars” sa Irene och gick tillbaka till gästrummet.

Allt var bäddat och klart och Lars tänkte på att så brukar det inte vara i Sverige, i det av jämställhet kända Sverige. Där skulle man inte besvära och trycka sig på. Där hade man alltid med sig sina egna sängkläder men om du skulle göra det i en annan del av världen så skulle det uppfattas som att du inte skulle acceptera värdfolkets gästfrihet. Man kommer inte med egna sängkläder till ett annat hem. Det är oartigt. Här trodde Lars att de nog aldrig hade dessa tankar. Gästfriheten är viktig och helig.

Det fanns två sängar i gästrummet, visserligen bredvid varandra men ändå så att man kunde gå mellan dem. De lade sig ändå i samma säng och låg sedan länge och kramade om varandra och det fanns inte den minsta tendens till att någon av dem gjorde den mista antydan till något sexuellt. De bara låg där och kramade om varandra. Lars låg där och kramade Irene och undrade vad som egentligen hade hänt. Vad var det som gjorde att hon åter hade förändrats som människa och individ? Var fanns den där spralliga nykära tonårstjejen eller den pratglade amerikanskan? Irene låg först bara stilla hela tiden men sedan så kröp hon in på något mystiskt vis in under hans arm och gosade runt med huvudet. ”Dear Lars, my beloved Lars, something happened before” och jag vet inte vad det var eller är. Plötsligt under föreställningen så sprängde det till i mitt huvud och jag fick en intensiv sprängande huvudvärk och sedan så har jag upptäckt att jag inte minns så mycket av föreställningen. Jag vet och jag minns att vi var där men jag kommer inte just nu ihåg vad allt handlade om. Det som hände senare, med middagen och allt kring det kommer jag ihåg men inte något av kvällens föreställning. Just nu känns det som vanligt igen men jag är rädd och orolig över vad som hände. Jag fick en stark huvudvärk, en fruktansvärt intensiv huvudvärk som snabbt gick över men jag har en väldigt stor minneslucka. Älskade Lars, vad är det som har hänt? Vad var det som hände? Älskade Lars, säg inget om detta till Alice, snälla Lars, Säg inget om detta till Alice. Jag älskar dig Lars, jag älska dig Papa Lars. Vi måste vara tillsammans men vad var det som hände?

Jag har tänkt på en sak under bussresan, under middagen och när vi borstade tänderna. Jag har ju idag talat om för dig mycket om min tid tillsammans med min man Moby, eller Dick som han egentligen heter och om den svåra skilsmässa som jag har genomgått. Jag hade bestämt att jag aldrig skall tala om detta för någon människa nu när jag har börjat ett nytt liv, men du fick mig att tala ut om allting. ”But I have not force you” invände Lars. Nej, men käre Lars, jag känner stort förtroende för dig och det har varit skönt att få tala ut med någon om den svåra tid jag har haft och genomlidit. Jag har visserligen talat mycket med Alice om detta men hon har liksom varit med under hela hennes liv och det har känts som lättande och underbart att få tala med någon utomstående fastän jag inte räknar dig som utomstående, numer, kära Papa Lars.

Som du har fått redan på så ligger jag fortfarande i strid med Moby när det gäller det ekonomiska, eller det är egentligen Alice och Claes som är de drivande. Jag får nu ett månatligt bidrag, men de har räknat med att jag ska få ganska mycket pengar från Moby efter skilsmässan men han håller bara på att överklaga och försöka krångla sig ur situationen. Enligt lagen så skall jag få relativt mycket pengar men han och hans advokat försöker förhala eller förändra villkoren med ideliga överklaganden och jag vet inte hur det kommer att sluta. Problemet är ju att om han inte vinner i dessa frågor så är det inte bara att han tvinga betala mig relativt stort belopp, han kommer också att straffas hårt om han döms för de brott han antagligen kommer att dömas för. ”Do you know, Papa Lars”, sa Irene samtidigt som hon kröp närmare in i hans famn. ”Do you know, Papa Lars”, I love you”. Jag har tänkt under bussresan, under middagen och när vi borstade tänderna att om jag vinner denna process eller om de vinner den åt mig och jag får dessa pengar, vet du då vad jag vill göra? ”Start living a new life” undrade Lars.

Det har jag börjat redan, sa Irene och gav Lars en lite kärlekspuss på kinden, inte en het kyss, utan bara en liten kärlekspuss på kinden och en stor kram. Så tittade hon honom i ögonen. De hade tänt sängbelysningen men riktat upp den mot taket för att den inte skulle vara så irriterande. Du har talat om att du aldrig har varit i USA och jag skulle vilja bjuda dig hem till mitt hem och att vi under en tid kanske skulle hyra oss en husbil och åka runt i USA och se mycket av mitt hemland. Jag har inte heller sett så mycket av Staterna och knappt varit utanför Texas och det finns så mycket att se. Så har du pratat om det fantastiska med den svenska sommaren med midnattssolen då det är ljust hela dygnet och du ser solen hela dygnet. Det skulle jag vilja uppleva. Tror du att jag kan få komma till dig i Sverige på midsommar men sedan har jag också hört och läst mycket om det fantastiska norrskenet som man kan se där uppe i norr, men då måste det ju vara under den mörka vintern. Min älskade Papa Lars, tror du att detta kan bli verklighet? ”Why not”?  De kramade varandra och kröp väldigt nära varandra och sade god natt och bestämde sig för att försöka sova. Det hade varit en intensiv dag där mycket hade hänt och mycket hade kommit fram. Lars låg länge och funderade på vad Irene hade sagt om att hon ville att han skulle komma till USA och att hon ville komma till honom i Sverige både för att se midnattssolen och norrsken. Hon hade tydligen stora planer eller önskemål. Samtidigt undrade han vad det var som hade gjort att Irene hade haft en så kraftig och intensivt sprängande huvudvärk som sedan försvann lika fort efter en stund.

På morgonen när de åt frukost så kom det åter fram att det bara var tre dagar kvar innan de skulle återvända eller egentligen bara Irene. Det var visserligen bara tre dagar men det var inte förrän den fjärde dagen som avresan skulle ske. Det var redan bestämt att Alice och Lothar skulle påbörja eller fortsätta sin bröllopsresa runt jorden medan Irene skulle återvända till Texas på samma dag. Lars kom på att han hade fem eller sex dagar kvar men så kom det upp något som han naturligtvis hade funderat över och att det skulle komma men inte riktigt visste och ville acceptera. Irene skulle snart åka hem. Han frågade då om det var något planerat för dagen men så var inte fallet och då kom han på förslaget om att han helst skulle vilja åka tillbaka till deras resort om det inte gjorde värdparet något. Han skyllde på att han behövde komma i ro med sitt skrivande men att det hade varit underbart med detta besök och att han hade fått träffa Alice och Lothar som han hade hört så mycket om. De tyckte också att det hade varit trevligt att träffa Irenes nya vän och när Alice sa detta så blinkade hon faktiskt till Lars och gjorde det också mot Irene. Lars föreslog att de skulle ta taxi ”hem” och trodde inte att detta med lokalbuss skulle fundera så bra ändå. Vad han egentligen önskade var att få vara tillsammans med Irene ensam ”hemma” på deras resort och göra några underbara strandvandringar tillsammans och bara vara tillsammans, bara de två och inga andra. Nu skulle han helt enkelt skita i om hon skulle fundera på hur det blir med detta kontrakt som han har med tidningen, ett kontrakt som inte finns utan det var bara hans lögner som hade skapat detta kontrakt.

De tackade för sig, packade ihop det de hade med sig och när de väntade på taxin så talade Lothar och Lars lite om detta med släktforskning och den nya DNA-tekniken medan mor och dotter pratade om något annat och de kramades väldigt intensivt. Det verkade som att Irene åter var lika lycklig som när de hade kommit igår och att bandet mellan mor och dotter hade blivit starkare nu när mamma Irene hade funnit en ny ”vän” här i livet. Det var ett av målen som Alice hade försökt med när hon övertalade mamma Irene att följa med till Zanzibar. Taxin kom och när den hade åkt några kilometer eller lite längre så lutade sig Irene mot Lars och sa lite tyst, ”I love you, grandpa” och sedan så somnade hon.

De kom så fram till sin resort och Lars var förvånad över hur chauffören kunde hitta mitt i allt gytter av hus med enormt låg standard och det var inga parallella och rätvinkliga gator utan grusvägar kors och tvärs, men resorten var tydligen känd och därför visste kanske varje taxichaufför rätt väg dit. Han var också glad över att han redan vid ankomsten till Stone Town hade bett sin privatchaufför att göra en extra sväng till en bankomat så att han kom över kontanter för taxin på Zanzibar tog inte kort som hemma i Sverige. Han hade ingen som helst koll på kursen, betalade med god dricks men visste inget om hur mycket resan hade kostat. När de sedan gick genom anläggningen så tänkte han först fråga om han inte fick komma upp och se hur hon bodde men tänkte att det kanske var bäst att hon själv skulle komma med en sådan inbjudan. Så tänkte han åter på vad det hade varit som fick henne att få en sådan intensivt sprängande huvudvärk som sedan bara försvann men att hon inte mindes något av föreställningen. Detta känns inte riktigt bra, tänkte Lars, men bestämde sig för att inte försöka prata och forska i detta något mer. ”Should we be seen on my terrace, as soon as possible”? undrade Lars och vände på henne och gav henne en kram så att hon tappade sin väska, samma väska som hon brukade ha med sig till stranden. ”It’s good to have backpack”.

När han kom ned till sin altan så såg han att orderlistan och pennan fortfarande låg på bordet medan porslin och bestick var borta och det påminde honom om att han inte hade meddelat personalen om att han inte behövde någon frukost denna morgon. När de reste igår så visste han egentligen inte när de skulle återvända, men strunt i detta nu, idag ska jag ta hand om Irene. Hur vet jag egentligen inte men vad var det som hände med henne igår. Han hade sina misstankar, men ville inte tänka på det utan började i stället att leta efter sin egen nyckel. ”Vad i hela helvetes djävla anamma är detta”? Han letade och letade efter sin nyckel. Håller jag på att bli dement eller vad är det fråga om? Jag kommer ihåg eller tror mig komma ihåg att nu lägger jag den här på detta säkert stället så kommer jag ihåg det och ingen kommer att kunna ta den från mig. Han letade och letade men fann inte nyckeln. Desperat så kände han ändå på dörren och den var olåst, städerskan hade tydligen inte låst den efter sig, men vad gjorde det ”Hakuna Matata”, och när han tänkte efter så kanske hon hade lämnat den öppen många fler dagar utan att han hade reagerat. ”Hakuna Matata” Lars plockade upp sina få saker han hade haft med sig och satte sin dator på laddning och så kom han plötsligt på att han hade stoppat nyckeln i en väldigt liten ficka med dragkedja som satt på insidan på en av höftremmarna på hans ryggsäck. ”Ja, visst ja” självklar skulle den vara där, men varför och hur kunde jag glömma detta? Han hade under den senaste tiden tyckt sig märka att mans närminne blev sämre och sämre men det var så många som sade det och han hade väl inte brytt sig så mycket, det var tydligen väldigt vanligt. Men ändå någonstans långt där inne så började han att bli fundersam, inte orolig men fundersam. Både hans mamma och pappa blev dementa och pappan kom i ett stadie där han inte ens kom ihåg sin sons namn utan det blev ”han, han som bor på andra sidan sjön”.

Hur var det nu vi sa? Skulle vi träffas här på min altan eller nere vid stranden? Lars öppnade dörren och kollade ner mot stranden och strandbaren. Visst hade han väl talat om för Ernst att de inte skulle ha någon middag igår eller hade han glömt det också? Och hur gjorde de med hans vanlig plats nere i hörnet av strandplatån? Jodå, allt var som tidigare eller som de hade varit de senaste dagarna. Manne eller Manna eller vad det nu är han heter hade placerat två solstolar eller solsängar på den vanliga platsen och två små pallar däremellan. Med den konversationen och med sina kroppsspråk med Ernst så var han förvånad över att de fortfarande ställde pallarna mellan solstolarna. Ernst tyckte nog att detta var lite roligt och spännande att Mr. Lars hade ett damsällskap och att det hade pågått i några dagar och han var tydligen angelägen om att både Mr. Lars och hans nya vän skulle ha det bra och trivas, inte bara med varandra utan också med strandbaren och hela anläggningen.

Hur det nu ändå skulle bli, här eller där, så gick Lars in och bytte om till badkläder och som tidigare så packade han ned sin bok med svåra Sudoku, penna och läsglasögon men varför förstod han inte. Det hade ju inte funnits chans till detta de senaste dagarna. Han satte sig sedan i ”sin” altanfåtölj. ”Look at that” sa han tyst för sig själv och upptäckte att han till och med pratade engelska med sig själv. Nu hade det kanske släppt och kommit in i nästa fas som han brukade uppleva med längre vistelse utomlands. När han arbetade i Spanien, Frankrike, Tyskland och England så gick det i vågor med detta med engelska. Först lite enklare men koncentrerat och efter några dagar så var det nästan omöjligt och sedan efter ytterligare några dagar så flöt det bara på och han tänkte nästan på engelska. ”Look at that”, nu har det gått så långt att jag har ”min” stol och hon har ”sin” stol, den stol som hon hade kommit och satt sig i bara så där helt plötsligt för några dagar sedan. Jag väntar här, tänkte Lars, för var vi än bestämde att träffas så passerar hon här.

Lars inte bara satte sig i sin fåtölj, han riktigt sjönk ner i den och nästan halvlåg och funderade på om han skulle gå in och hälla upp en liten whiskey till sig själv, men konstaterade att det var fel tid på dagen. Varför han hade haft en önskan att ta eller få en whiskey var för att han åter funderade över varför Irene hade fått en så intensivt sprängande huvudvärk så att hon nästan ville skrika, men stålsatte sig och sedan inte kommer ihåg något av den fantastiska föreställningen som de var på i går kväll, men ändå kom ihåg resten av kvällen, med middag och att de lade sig relativt tidigt. Ska jag prata något om det, ska jag fråga något för att få igång en liten konversation angående detta, eller kommer hon att missuppfatta mig. Kan det göra henne ledsen eller orolig om det kommer upp igen, det verkar ju som att hon just för tillfället har glömt detta med huvudvärken och hennes stora minneslucka. Fa-an, hjälp mig någon, tänkte Lars och nu kom han på att han åter tänkte på svenska. Jag känner att jag måste göra något men så känner jag också att vad jag än gör så kommer det eller kanske kommer det att bli fel. Tänk vad många olika ansikten eller människor som hon har visat upp under några dagar. Först en hysteriskt pratande människa som egentligen nog var riktigt nervös, sedan en lugnare kvinna som blev en liten sprallig tonåring som ibland uppträdde som en nykär ung lycklig tjej för att igår kväll bli orolig och tillbakadragen och nu verkade vara en vanlig medelålders kvinna igen, lite åt det mer måttliga och hanterbara hållet. Vad är det med denna kvinna som jag ändå gillar?

”Hi Papa Lars, Grandpa. Time for the beach”?  Precis som vanligt de senaste dagarna. Bara hon kommer så löser allt sig och Lars behöver inte bekymra sig över vad han ska säga och vad han ska göra. Det enda han hann tänka var att hon tycktes fullständigt hade gömt händelserna igår kväll med huvudvärken och minnesluckan. Sprängande huvudvärk i kanske tio sekunder och minneslucka under hela föreställningen. Men hon visste ändå att de hade varit på föreställningen, men inte vad den innehöll. ”OK, time for the beach”, jag har väntat på dig. Han reste sig upp och genast så fick han en lite försiktig puss på kinden och så tog hon hans arm och nästan drog honom av altanen. Nu är hon som vanligt igen tänkte Lars. När de gick den korta biten från Lars bungalow till strandplatån så undrade Irene om de inte kunde gå ut mot revet idag igen. ”Är du ute efter en sådan lång filmkyss igen”? undrade Lars och Irene fnissade lite och nickade jakande. Underbart, det tar jag gärna men jag tyckte att det var så spännande att se alla djur och växte i det grunda vattnet och där har de ju ingen chans att fly, man kan verkligen studera dem närmare, men inte dessa svarta hemska monster som bara sticks. Jag måste erkänna, sa Lars, att jag just nu har dålig kontroll på hur statusen är på ebb och flod, det verkar som att just nu så är det någonting mittemellan, men jag vet inte om det är på väg in eller ut. Vi avvaktar och ser, det märker man snart. Redan innan de hade kommit fram till sanden så hälsade Ernst dem välkomna med en lätt bugning. ” You are already back”? Allt är i ordning Mr. Lars och ingen fick ta er plats igår. Lars gav Ernst en tumme upp och så gick de till sina platser vid spetsen av strykjärnet. Lars kom plötsligt att tänka på den underliga känslan som han hade första gången som de flyttade Irenes solstol intill hans. Han tyckte egentligen inte om att en främmande eller nästan främmande kvinna bara ”flyttade in” hos honom. Det var lite för tidigt. Den tanken fanns inte längre utan nu kändes det nästan naturligt att hon hade sin solstol intill hans stol, men det stod ändå två små pallar mellan dem.

”I’m going to take one Kilimanjaro” sa Lars, ”Do you want one too? Det kan vara gott så här efter resan. Visst skulle han tycka att en svalkande god Kilimanjaro skulle sitta fint, men mest så kände han att han ville ha något för att lugna sitt inre. Helst skulle han nog vilja ha en rejäl whiskey men det passade sig nog inte. Han blev åter lite orolig för Irene och hennes reaktion igår. Hon verkar ju att ha glömt detta så varför försöker inte du det också tänkte Lars och innan han hade fått ett svar från Irene så hade han vinkat åt Ernst och visat upp två fingrar och sedan pekat på pallarna och Ernst förstod direkt och gav tummen upp. Det kanske inte är brukligt att beställa på det viset här nere men han hade blivit så pass god vän med Ernst att de förstod varandra. Visserligen heter det ju att man ska ta seden dit men kommer men många av personalen på denna och liknande ställen hade säkert förmågan att anpassa sig till olika turisters olika uppträdande. Annars var Lars mycket noggrann med att det är mest artigt och respektfullt att anpassa sig till de lokala regler och seder som finns om han nu visste om dem. ”You asked, but I got no chance to answer” sa Irene samtidigt som hon tittade lite snett under lugg och log mot honom. Det ska bli gott och sedan får vi vila lite innan vi ser om vattnet stiger eller försvinner. En liten glad servitris kom med deras kalla öl och hon hälsade dem hjärtligt välkommen tillbaka och det fick Lars att tänka om det var så att alla i personalen verkligen hade saknat dem bara för att de varit borta en enda dag. Men det hörde väl till de vanliga artigheterna.

De satte sig tillrätta i sina solstolar, drack lite av sin öl och tittade bara rakt ut mot Indiska Oceanens vågor. Bara tre dagar kvar. Tre dagar kvar för henne och fem dagar kvar för mig, eller var det fler eller kanske var det färre. Denna märkliga kvinna har fått mig att fullständigt tappa kontrollen, jag som brukar var mästare på att ha kontroll över alla situationer och händelser. Eller kan det vara något med mitt allt mer försämrade minne. Det blir konstigt när hon har åkt. Undrar om hon tänker något på detta med mina lögner om att jag måste skriva till tidningen varje dag, till tidningen som inte finns. Helst vill jag inte sätta mig och skriva men vad ska jag säga om jag inte skriver och hon kommer med en fråga. Fa-an, varför ska man komma med sådana idiotiska lögner? Varför kom det ur mig egentligen? Just då var det nog för att jag behövde lite egen tid när hennes närvaro kändes alltför jobbig. Jag ville komma ifrån och tänka lite men just nu vill jag inte det. En härlig tjej som jag vill vara nära och nu känns det som ännu viktigare, vem vet vad som kan hända. Lars hade sina misstankar och var rädd, men nu måste jag försöka glömma allt, tänkte han, och bara leva livet. Hon verkar vara som för någon dag sedan. ”Det ser ut som att vattnet är på väg in mot land så det blir nog inget ut mot revet idag” sa Lars och tog sitt ölglas och titta mot Irene. Det blir för sent om vi ska vänta på tidvattnet och förresten så börjar det snart bli dags för en lättare lunch. Det var länge sedan vi åt frukost hemma hos Alice och Lothar. Han är verkligen trevlig, din svärson och båda verkar vara riktigt lyckliga. Ja, jag var först väldigt skeptiskt, sa Irene, när jag förstod att Alice hade ett förhållande med en färgad man som du kanske förstår efter att jag har avslöjat min bakgrund, men ju mer jag lärde känna dem ju mer gillar jag honom. Det blev ännu mer efter att jag lämnat Moby och bodde hos dem den första tiden. Han var mycket mån om att jag skulle ha det bra och han såg till att mor och dotter fick mycket tid tillsammans, det högaktar jag honom för och jag vet att Alice är mycket lycklig. Jag vet också att Moby verkligen inte gillar det och han har uttryck sitt hat över detta äktenskap och hoppas att de aldrig kan skaffa några barn. Jag skulle däremot bli riktigt lycklig över mitt första barnbarn vilken hudfärg han eller hon än skulle få. Vi får vänta och se, framtiden är deras.

Irene höll sitt ölglas på magen och ryckte till lite så att hon fick öl på magen. ”New sun lotion” sa Lars, jag kan slicka upp den. ”Yes please” svarade Irene och så plötsligt vände hon sig om efter sin väska. Lars, jag har ju glömt en sak. Jag kan fortfarande inte smörja in mitten av ryggen med min sololja. Du måste hjälpa mig.  Hon gav Lars två olika flaskor och när han frågade vilken av dessa som hon brukar använda eller vill ha så svarade hon att hon inte kunde något om detta utan tog ibland det ena och ibland det andra. Alice köpte dessa och jag har ju aldrig använt sådant förut så det varierar, tag vilken du vill sa hon och lade sig på magen. Lars smorde in hennes rygg och han kände också en riktig rysning fast det var han som smorde. Det är väl härligt sa han samtidigt som han drog sina fingrar utmed hennes ryggrad flera gånger.  ”Yes”, akta dig, jag kanske ska smörja dig på ryggen sedan. Båda tänkte nog på vad som hade hänt när hon smorde in honom första gången här nere på stranden och drog sina fingrar utmed hans ryggrad och sedan gjorde det igen inne i hans bungalow. Kanske en avgörande händelse för att de båda nu ligger sida vid sida här på stranden och att Lars hade följt med ner till Stone Town och hälsat på hennes dotter och svärson. Om vattnet fortsätter att stiga kan vi då bada och följa strömmen söderut igen sa Irene, jag tycker att det var både härligt och spännande.

Jag har lite kvar av min öl men jag tänker ändå beställa ett glas vin till min sandwich, sa Lars och väntade på att få ett svar från Irene. Normalt och under tidigare dagar så var det öl som gällde till dagens sandwich, men denna gången villa han ha ett glas vin. Varför han sa det frågande till Irene var åter igen hans inre tankar om vad det var som hade hänt igår med Irene. Varför tänkte han så mycket på detta, funderade han själv på. Han fick denna tanke flera gånger under dagen och även igår kväll när han hade så svårt för att somna. Detta med sprängande stark huvudvärk som ändå gick över efter några sekunder tillsammans med en kortare eller längre minneslucka kan var orsakat av något som kallades för TIA, något som en kompis till Lars hade drabbats av. Riktigt vad det innebär vet inte Lars men det har något med att man får en mindre propp i hjärnan som hindar viss syresättning men som sedan plötsligt släpper. ”Why not” svarade Irene. Det känns som att det är något som jag eller vi ska fira, jag vet inte riktigt vad, men något ska firas. Ska vi sedan, när vattnet har stigit ännu mer ta en tur på stranden och följa med strömmen. Jag gillade verkligen det. ”Sure, we’ll do it” sa Lars och undrade åter hur det blev med hans egenkomponerade engelska. Ibland tyckte han att han lyckades, men ibland blev det nog riktigt galet. Han reste sig och gick fram till baren för att beställa två sandwichar men väl framme vid disken så kom han på att han inte frågade Irene vad hon ville ha och om hon kanske ville ha något annat än den för honom vanliga sandwichen. Tjejer brukar ju ofta gilla grönsaker och därmed någon form av sallader men nu bestämde han att det åter skulle bli sandwich, vilken visste han inte men han bestämde sig för att beställa två av dem som stod som nummer tre bland dagens eller egentligen alla dagars sandwich. Nu var det den lite mindre men något rundare men väldigt trevliga servitrisen som tog emot Papa Lars beställning och han bad henne att hon själv skulle välja ut ett gott vin till den sandwich han beställde. ”I ask the boss” sa hon leende. ”No, no, I want you to decide” sa Lars, Papa Lars vill att du ska bestämma. Jag vet att du kan det. ”I love you, Papa Lars” sa den lilla runda servitrisen. Jag tror att jag vet vad Papa Lars tycker om.

De två sandwichana kom och Irene reagerade inget speciellt och samtidigt kom den lilla runda servitrisen med två glas som hon ställde ned på deras respektive små pallar och så kom den vanliga proceduren som normalt brukade förekomma vid middagarna på kvällarna. Servitrisen hällde upp och Lars måttade och sedan öppnade sina fingrar och så avslutades det som vanligt med att alla skrattade. Lars undrade för sig själv om detta var något som var vanligt eller om det var något som han privat hade framfört. Roligt var det i alla fall. Irene berättade under tiden de åt att hennes mamma hade förbjudit henne att bada direkt efter att hon ätit och att man då kunde få kramp och kunde drunkna och Lars svarade att det var märkligt att detta mystiska och felaktiga påstående fanns både i USA och i Sverige. Han hade hört detta även när han var barn. ”We ignore that ban from our mothers” sa Lars, vi badar efter vår lilla lunch sa han och höjde sitt vinglas och ville skåla med Irene, en tjej som han först tyckte var pratig och jobbig men som han just nu gillade mer och mer men samtidigt var lite orolig för. Varför oroar du dig så mycket tänkte han, det kanske inte är något speciellt. Njut nu av livet tillsammans med henne, hon verkar ju vara helt lycklig och sprallig, likadant som hon var igår kväll när vi var tillsammans alla fyra. Sluta oroa dig, allt är säkert helt OK.

Efter lunchen så gjorde de vad de hade bestämt och Irene gjorde som hon gjort tidigare, hon lossade repet som var som ett lås kring grinden, öppnade den, bugade sig och sträckte fram armen för att visa vägen för Papa Lars genom grinden. Han log och bockade tacksamt men plötsligt så stoppade Irene honom med en fast hand mot hans mage. ”Stop, stop, my dear Papa Lars” sa hon och nästan stängde grinden igen. Här är det tull som gäller. Ingen passage utan att betala tull. Och vad kostar tullen? sa Lars samtidigt som han backade tillbaka. ”A kiss and a hug” kvittrade Irene. OK då, sa Lars men gav henne bara en liten puss men en storkram och nöp henne samtidigt lite i midjan. ”Let us face the sea and the streams”.

De gick först utmed stranden ända ned till den klippa som stack ut mot havet men havsytan nådde ännu inte så högt så att den nådde klippan som den hade gjort några dagar tidigare, då Irene första gången hade lagt sina armar kring Papa Lars, det fattades några ännu många meter. Strax innan klippan så kastade sig Lars i böljorna och med viss tvekan så kom äntligen Irene i. ”Jag trodde att du älskade att bada” sa han när hon äntligen hade kommit i och doppat sig men bara till axlarna. Lars tänkte säga att det var ett riktigt ”kärringdopp” men han visste inte hur han skulle uttrycka det på engelska så det fick vara. Strömmen var inte så intensiv idag men det gick ändå att stilla ligga eller stå med liten bottenkontakt och bara följa med. Första gången Lars hade gjort detta så hade han drivit med säkert flera kilometer och då mindes han hur det hade varit när han och Christina var på den thailändska badorten Hue och där var det också en liknande ström utmed stranden. En dag så bestämde de sig för att följa med strömmen utmed hela stranden ända ned till en stor hög klippa som liknade profilen av en apa och de flöt med väldigt länge ända tills Christina kom på att han hade provat ut en kostym hos en skräddare och inte var nöjd med något och att skräddaren hade lovat att komma till hotellet för att visa upp ändringen och göra en ny provning. De hade då bara två dagar kvar. Det blev inget besök vid klippan som liknade en apa. Nu tänkte Lars på detta igen och tittade upp mot himlen och sade inom sig, ”Föråt mig Christina, jag lever här och nu, förlåt mig”.

Irene och Lars följde med strömmen sakta söderut, de lekte och plaskade som några ungdomar och vid flera tillfällen så hängde Irene på Lars antingen på hans rygg eller framför honom med armarna kring hans axlar och vid något tillfälle så svepte hon sina ben runt hans kropp i en intensiv jättekram och de bara följde med strömmen. ”I follow you, I do not let you go, you will not escape” sa Irene. Även om han såg att Irene verkade nästan vara som en lycklig och nykär tonåring igen trots sin ålder så smög sig ändå oroligheterna kring hans misstankar fram. Varför? Varför, undrade han för sig själv, hon verkar ju var så lycklig och glad. Skit nu i detta och lev livet, hon har ju bara tre dagar kvar här på ön eller är det bara två efter denna, eller hur fa-an är det nu? Hoppas att hon har full kontroll på detta, för sin egen del. Jag har tappat kontrollen hur det är med min hemresa, men visst är det några dagar kvar? Undrar hur det hade varit här om jag inte hade träffat henne? Förresten jag träffade inte henne, det var hon som träffade mig eller visst var det hon som satte sig i min fåtölj på min altan. Har jag frågat henne varför hon gjorde det?

På något konstigt vis så fick hon loss sina ben kring Lars och böjde knäna och satte dem mot hans bröst och då fick han tag om hennes fötter och så flöt de omkring på detta vid en liten stund. ”Kolla på sjöjungfrun”, sa Irene och reste sig lite ur vattnet när Lars höll hennes fötter, hon reste sig så mycket hon kunde och kastade sig bakåt ut i vattnet. Hon som nästan aldrig hade badat och aldrig hade badat i ett hav men hon hade sett många filmer om livet på olika stränder och tänkte göra något som hon hade sett på en av dessa filmer, hon tänkte göra en baklängesvolt. Hon som egentligen var en riktig badkruka.

Nu blev det väl inte någon riktigt fin bakåtvolt upp i luften och med ett elegant dyk tillbaka, det blev mest ett häftigt ryggplask men vad gjorde det, men ett ”Yoohooo” så försökte hon göra det hon trodde skulle bli något elegant bakåthopp. Lars var med på hennes hopp och förstärkte det genom att häftigt lyfta upp hennes fötter i den sista ansträngningen att få till en volt eller ett baklängesdyk eller vad det nu var hon försökte med. ”Vilken härlig kvinna eller tjej” tänkte Lars när Irene bara försvann i ett jättestort men misslyckat plask, vilken härlig tjej.

Hon gjorde sitt ryggplask och Lars förväntade sig att hon skulle komma upp och vara samma glada och sprudlande tjej som vanligt men vattnet lugnade ner sig och hon var fortfarande under vattnet. Det tog några tiondelar av en sekund eller mer innan han reagerade och fick tag i henne och lyfte upp henne och hon bara låg eller hängde på hans armar. Hon reagerade inte, hon bara hängde där. Han klappade henne på kinderna och ruskade om henne och så försökte han komma ihåg detta som stod på en stor lapp på anslagstavlan hemma i köket, AKUT. A stod för ansikte eller om det var något annat och vad K stod för kom han inte ihåg, U borde vara något med uttal eller liknande men han kom ihåg att T stod för tid, om det fanns risk eller misstanke om stroke så var det detta med AKUT som gällde. Han blev lite irriterad över sig själv för att han inte kom ihåg allt detta. Det är ju så viktigt för oss i denna ålder, vem som helst kan ju drabbas av detta precis när som helst. Plötsligt så tittade Irene upp, slog sina armar kring, Lars tittade honom intensivt i ögonen, pussade honom och sa ”tyckte du att det blev ett vackert hopp”? Nja, kanske inte riktigt som en vattenbalett, men kanske bättre nästa gång, sa Lars men samtidigt så tänkte han på att hon hade varit borta eller avsvimmad under kanske åtta till tio sekunder eller i alla fall tyckte han att det var väldigt lång tid och hon tycktes inte ha märkt det utan hon reagerade precis som om hon hade kommit upp ur vattnet direkt efter sitt misslyckade bakåtdyk. Hon hade i alla fall inte fått någon häftig smärtsam huvudvärk och det var väl inte så konstigt att hon inte minns något av att hon var avsvimmad, men varför hände detta? Han ville inte fråga eller nämna något för att kanske göra henne orolig, men själv blev han riktigt orolig. Nu gäller det att hålla masken, tänkte Lars och drog henne till sig och gav henne en riktigt stor bamsekram.

”Do you not get dizzy when you make a volt” sa Lars och kände att han inte riktigt fick ihop detta med språket igen. Jag blir alldeles yr om jag försöker göra en vanlig kullerbytta och så har det varit ända sedan jag var barn, försökte han igen, men visste inte om hon förstod hans just nu dålig engelska. Han kände att han fick till det bra med att fråga detta och försöka få vetskap om hon hade uppfattat att hon var borta en lång stund. Hur länge var hon egentligen borta? Det kanske inte var så länge i alla fall, ibland kan känslan och oron mentalt förlänga tiden, kanske var det bara tre, fyra sekunder och inte tio, tolv som jag upplevde det, men hon var verkligen borta en stund. Vad är det som händer? Irene svarade att hon inte hade känt någon yrsel, hon hade alltså förstått, men att hon nog aldrig hade gjort något liknande i hela sitt liv. Hon hade egentligen aldrig badat på detta viset heller, aldrig i ett hav och senast innan de kom till Zanzibar som hon badade var när Alice var ett barn. Men hon sa att hon hade sett någon TV-serie med folk på en badstrand och de gjorde något liknande. Dessa vackra människor var visserligen mycket yngre men ”You make me younger Papa Lars” sa hon samtidigt som hon släppte taget om hans hals med ena armen och drog honom lite lätt i mustaschen, den som liknade morfars mustasch, ”You make me younger”. De flöt sedan vidare med strömmen, Irene hela tiden glad och lycklig som en sprudlande tonårstjej och Lars försökt spela med men inom sig så fanns en oro över vad som hade skett. När han nu äntligen hade börjat att gilla denna spralliga medelålders tonårstjej så är det något som händer med henne. Han vill nu inte lämna henne för vad kommer att hända nästa gång om det nu händer något igen. Det kanske inte händer något eller det kanske händer värre saker. Han funderar över detta som kallas TIA och tänkte att han måste forska lite i det på nätet och kom på att han kunde skylla på att han måste skriva sin dagliga rapport till tidningen och i stället kolla på vårdguiden hur det är detta med en TIA. Samtidigt vill jag inte lämna henne utom synhåll. Vad ska jag göra?

De fortsatte att flyta med strömmen, ibland hopkrupna i någon slags stor kram och ibland på rygg. Lars lärde Irene hur man enkelt kunde ligga på rygg och flyta även om det gick lite vågor genom att fylla bröstkorgen med luft och sedan bara andas med magens rörelse, men det gick ganska dåligt eller kanske mindre bra. Roligt hade de i alla fall och till och med Lars glömde sin oro. Han tittade sedan in mot stranden och såg att de nu hade kommit ända bort till den del av stranden som han kallade för konstsalongen. ”Woouuu, now we are far away” sa han och tänkte på att de måste gå på stranden tillbaka eftersom strömmen hela tiden förde dem söderut. Kolla där inne på stranden, kolla på alla dessa tavlor sa han och pekade på alla stora och små tavlor som stod uppradade mot klipporna. Detta var en del av stranden där det fanns en relativt bred strand som det högre vattenståndet inte kunde täcka. Det var flera hundra meter lång strand som hela vägen kantades av klippor och där fanns inget hotell eller resort och här samlades många konstnärer och hade utställning och sålde sina tavlor. ”Should we go in and look”? Hur blev det nu med språket igen tänkte Lars. Ja, jag älskar konst och speciellt av lokala konstnärer, svarade Irene och kom på att hon ljög. Hon hade aldrig varit intresserad av konst och det var väl mest för att det inte intresserade Moby och då blev det bara så, hon brukade aldrig få ha några egna intressen. Nu kom hon på att hon tänkte på tjockäcklet igen och var lycklig över att han nästan hade försvunnit ur hennes liv. Nu fanns bara Papa Lars.

De gick upp ur havet och fram till klipporna och beundrade alla tavlor som stod uppradade mot klipporna. Lars talade med Irene och undrade hur de gjorde på kvällarna med alla dessa tavlor, det var tavlor uppställde på flera hundra meter och man kunde se de olika konstnärernas olika stilar och var nästa konstnärs tavlor började. Många eller de flesta tavlorna var väldigt stora och hur kunde turisterna få med sig dessa hem, undrade Irene och Lars förklarade att de väljer ut en tavla och betalar den eller gör ett avtal med konstnären och han skickar sedan verket hem till turisten som naturligtvis även betalar frakten. Så brukar det fungera på andra orter och Lars antog att det var lika även här. Men plockar de bort alla dessa konstverk varje kväll? I så fall måste det säkert finnas en väg hit ner för bilar eller hur gjorde de? ”We have a long way home” sa Lars och tog Irenes hand och menade att de måste börja gå tillbaka. Han hade inte riktigt haft koll på att de glidit med strömmen så långt och han visste att det var några kilometer tillbaka och de måste passera flera olika delar av den milslånga stranden, han hade gått här tidigare. Lång väg hem, tänkte Lars när de gick tillbaka, ibland helt tysta och ibland pratande om allt möjligt, precis som om de varit tillsammans under flera år eller månader. Lång väg hem, ja nu börjar jag tänka på att det är hem till oss. Vi bor visserligen på samma resort men jag har en egen bungalow och hon bor uppe i hotellet, men ändå så kallar jag det för vårt hem. Tänk om jag ska fråga Ernesto, som säkert vet och har koll på allt. Han vet säkert om att Irene sover hos Papa Lars eller Mr. Lars som han alltid säger. Han vet det säkert men säger inget. Tänk om jag ska fråga honom om det går att ordna så att Irene kunde få sin frukost på min altan också eller kanske jag måste fråga Elisabeth om lov. Nja, det kanske kan bli fel, men varför inte? Hon har ju betalat för sin frukost där uppe på hotellet och där är det frukostbuffé där du kan ta precis hur mycket du vill medan jag skriver på en lista vad jag vill ha och sedan kan jag inte gå och hämta mer bröd eller fylla på glaset med juice. Hon kan ju få mycket mer om hon vill. Men det är klart, hon har ju inte betalat för att få bo i en bungalow. Men nu kom jag på en sak tänkte Lars, hon har ju betalat för sitt rum och jag betalar ju mer än halva priset för att jag bor ensam, så visst skulle väl det kunna ordna sig.

Lars tänkte på när han hade diskuterat med sin dotter detta med att han fick betala så mycket mer bara för att han reste ensam, om det sedan var till en bungalow på Zanzibar eller ett hotell nere i Varberg. Han fick ju betala nästan lika mycket, nästan i alla fall, som ett par betalade ihop. Hans dotter kom med en bra förklaring. ”Pappa, du tänker fel”, det är inte så att du betalar extra, du får ju bara en rabatt på rummet för att det bara är en frukost, så är det. Ska jag fråga Ernesto eller Elisabeth eller ska jag strunta i allt? Vill Irene sova tillsammans med mig i natt igen men varför skulle hon inte det, just nu finns inget som tyder på något annat. Lustigt, tänkte Lars. Jag har nu i mina tankar kallat Ernesto för Ernesto och inte Ernst som jag lovat mig själv att undvika och jag har inte pratat med Elisabeth på flera dagar hon som alltid kom fram och pratade med mig, antingen när jag satt och skrev eller vid baren eller vid solstolen. Hon har inte pratat med mig på flera dagar. Har hon också respekterat att jag har haft damsällskap under några dagar? Jag kanske kan fråga henne ändå?

De gick hela vägen tillbaka och solen gassade bakifrån eller nästan uppifrån och det brände på Irenes axlar. Lars var redan så solbränd att det inte påverkade honom längre men Irene började få problem. Lars kom att tänka på att ibland så gick det omkring försäljare som sålde både det ena och det andra krimskramset fast det inte var så vanligt som på Kanarieöarna eller i Thailand, men han hade mött säljare av tyger och sjalar och hoppades att det skulle dyka upp någon sådan för då kunde han skaffa Irene något att skyla sina axlar med. Men, hallå, hur tänker du? Vadå köpa? Ska man köpa så måste man ha pengar och det har ju varken han eller Irene. Han berättade vad han tänkte men att han inte kunde göra något åt det och Irene förstod. Så plötslig kom han att tänka på vad som hade hänt långt tidigare och som han hade förträngt eller bara glömt. Han hade ju haft så trevligt och upplevt lång tid med denna underbara kvinna. Han hade bara varit lycklig, trodde han i alla fall, han hade varit tillsammans med henne under några timmar utan att tänka något på detta med en misstänkt TIA och samtidigt så kom han att tänka på att han inte heller hade tänkt på sin nyss bortgångna hustru. Han tittade upp mot himlen igen och sa inom sig det han sagt flera gånger tidigare, ”Föråt mig Christina, jag lever här och nu” och snart ska jag åka hem till Sverige igen och allt blir lugnt.

De passerade ”Malmskillnadsstranden” som Lars kallade den och han berättade allt han visste om hur dessa krigare sålde sina kroppar för sex till både kvinnor och män och gärna med både kvinna och man samtidigt och att de sedan skickade hem mycket pengar till familjen. ”Har jag berättat detta tidigare” tänkt Lars samtidigt som han berättade på knagglig engelska. Han minns inte och hade märkt att hans minne började bli sämre och sämre, men det var väl en åldersgrej. Irene hade inte reagerat eller också visade hon det inte, men han var fortfarande osäker och kände sig nästan lite dum. Innerst inne trodde han att han hade gjort det och denna gången tyckte han själv att han hade riktigt svårt med språket, varför, undrade han men förstod nog själv anledningen. Han kunde inte sluta oroa sig för Irene och det som nu hade hänt minst två gånger. Första gången märkte han det inte direkt utan fick det berättat av Irene och då hade hon haft en sprängande huvudvärk och denna gång verkade det som att Irene inte själv hade märkt något. Låt allt vara som det är, hon själv verkar inte det minsta påverkad. Han tog ett livtag om henne och under stora protester så lyfte han upp henne och drog henne ned mot vattnet. Hon skrek, slog honom på hans axlar men skrattade ändå och följde med i ett stort plask i det grunda vattnet. ”Time to cool off a little” sa Lars och tumlade runt lite med henne I vattnet. Hon fick ändå ett litet övertag och snart så satt hon på hans mage och jublande höjde hon ena armen i luften och sa, ” Who won? What is the prize for victory”? Okej, okej, sa Lars och drog ner henne så att hon låg på hans mage, här kommer segerpussen.

Hon fick bara en lite puss först på munnen och sedan på kinden och Lars förstod direkt varför han inte hade givit henne en riktig kärlekskyss. Varför hade han kastat ner henne i vattnet så där häftigt? När hon skulle göra sin bakåtvolt så ville han ju förstärka den genom att hjälpa till och verkligen skjuta hennes ben uppåt och bakåtvolten resulterade i att hon var mentalt helt borta eller avsvimmad under en kortare tid. Varför kastade han ner henne i vattnet så häftigt? Samtidigt så vekade det som att hon gillade det och hade roligt. Vad gör jag tänkte Lars? Ska vi leka och nojsa eller ska jag vara försiktig och uppmärksam? Vilket är bäst för mig och vad är bäst för Irene?

De reste sig upp ur det grunda vattnet och gick in på sanden igen och fortsatte sin vandring tillbaka. De pratade om både det ena och det andra och Irene berättade några händelser som hon hade upplevt med Alice när dottern var barn och andra händelser när hon började protestera mot sina föräldrar men att det sedan visade sig mest vara mot sin far. Lars hörde vad hon sa men han lyssnade inte. Han gick mest i sina egna tankar. Vilken märklig kvinna, tänkt han. Först var hon mer än lovligt pratsam och han själv fick inte mycket sagt och han hade haft tankar på hur han skulle kunna bli av med henne, trots att han ändå tyckte att hon var ganska attraktiv. Inte filmstjärnevacker, men hade ändå något som drog. Han hade senare blivit mer och mer förtjust i henne och hade haft både känslomässiga och sexuella dragningar mot henne men också haft tankar på sin nyligen bortgångna hustru och åter fått tankar på att försöka slingra sig ur denna situation. Men när han försök så hade hon alltid bara dykt upp igen och han kunde inte stå emot. Han började mer och mer att acceptera att hon hade ”flyttat in” i hans liv och den senaste tiden så uppträdde hon som om de hade varit ett nyförälskat par i övre tonåren och han hade ibland dragits med i detta. Efter att hon hade berättat det som hon hade bestämt att ingen skulle få veta, detta med sin hemska man och vad som hade hänt kring tiden när hon lyckat komma från Moby med stor hjälp av Alice, efter att hon först av misstag och sedan med stor vilja hade berättat det, så var hon en helt annan person. Hon var inte länge nervös och hon var ofta sprudlande glad och lite fnittrig och hon hade själv vid något tillfälle berättat att hon inte kände igen sig själv. Hon hade ju varit så nertryckt och kuvad under större delen av sitt liv och hon hade bestämt att hon skulle börja om sitt liv, men ändå inte själv kunnat förklara att hon blivit som hon nu var. Hon hade flera gånger sagt att ”Papa Lars, you made me younger, Papa Lars, I love you” Hon hade förvånat sig själv över att hon på något konstigt vis hade öppnat sig för världen och medmänniskorna och kände en social trygghet och känsla som inte hade funnits i hennes liv tidigare. Nu plötsligt var hon en sprudlande ung medelålders kvinna kring de sextio men uppförde sig nästan som en tonåring. Märklig kvinna, tänkte han åter, men tankarna fastnade gång på gång på det som hade hänt. Det var ännu en fas som han inte hade sett tidigare och trots att han kände sig lycklig och glad så var han inom sig mycket orolig. Hur ska jag reagera, tänkte han, ska jag bara låta detta pågå utan att bry mig? Inget mer kanske händer, det kanske bara är en struntsak, men varför bryr jag mig egentligen så mycket? Du som flera gånger blickat upp mot himlen och bett din bortgångne hustru om förlåtelse och sagt att du lever ditt liv och du lever det nu: ”Gör då det” sa Lars inom sig själv och la armen bakom Irenes rygg, hon tittade upp och båda log och fnissade lite.

Så var de då tillbaka vid den klippa de gått under när det gick lite större vågor än vad det gjorde nu men de var ändå tvingade att gå i vattnet som bara nådde dem någonstans mellan fötterna och knäna. Ändå så tittade Irene på Lars. Hon mindes naturligtvis vad som hade hänt tidigare och tog med båda armarna kring hans kropp men denna gång utan att skrika av skräckblandad förtjusning. När de hade kommit förbi klippan så höll hon fortfarande sina armar kring Papa Lars. ”We made it again”. Nu var de hemma på ”sin” strand men hade väl minst en kilometer fram till resorten som var deras hem här på Zanzibar. Det var den sista resorten på västra sidan för efter den så var det mest en sträcka av bostäder för lokalbefolkningen och ännu längre upp bodde mest fiskare.

De hade gått iväg strax efter lunch och hade varit borta under några timmar men än var det inte dags för middag så Lars undrade om det skulle smaka med en Kilimanjaro och bara vila lite i sina solstolar. Egentligen skulle han vilja ha en rejäl whiskey för att lugna sina tankar. Ibland glömde han dem men de fanns ändå där i bakgrunderna hela tiden. Han gjorde ett tecken till en av tjejerna i baren och hon lyfte upp en flaska öl och han gav tummen upp och sträckte upp två fingrar. Han gjorde detta mot en av tjejerna, men inte till Ernesto. Var fanns han? Irene lutade sig tillbaka och fällde samtidigt ned ryggstödet lite, lade sig tillrätta och satte på sig sin solhatt. Nja, hon satte inte på sig den som den ska sitta utan hon satte den för sitt ansikte och mumlade lite ”Waooo, what a lovely walk”, så här ska man ha det, så här ska man leva. När hon låg där med hatten framför ansiktet så mindes hon hur hon vid två tillfällen hade legat likadant, först borta vid grinden och sedan mer mitt på platån och båda gångerna så hade hon känt igen Papa Lars brunbrända ben när han passerade. Första gången så hade hon inte ens pratat med honom och andra gången var morgonen efter att hon hade flytt från hans altan och skyllde på ett viktigt samtal hem till Texas. Hon som knappt visste hur man hanterade en mobiltelefon. Nu ligger de här tillsammans i var sin solstol nära varandra och hon har sovit över hos honom. Hon minns hur det hade älskat både kväll och morgon och hon tänkte och drömde om att nästa morgon också ligga tyst och stilla på hans mage och dra lite försiktigt i hans mustasch, i morfars mustasch. Hon skulle lägga sitt finger på hans läppar för att han skulle vara tyst och försiktig när servitrisen dukade upp för hans egen lilla privata frukost på den enskilda altanen. Tänk om jag också kunde får min frukost där, tänkte hon men insåg att det inte skulle bli så. För det första så bor hon inte där och sedan så finns det ju bara en stol vid det höga bordet men tack och lov två fåtöljer vid det lägre bordet. Hon sträckte ut sin arm och rörde vid Papa Lars arm och fick ett gensvar och han tog hennes hand. Han tänkte fortfarande sina tankar om vad som hade hänt och hur han skulle agera i fortsättningen och hon kom på att de hela tiden hade ätit och druckit på hans bekostnad. Han har aldrig frågat och han har alltid bjudit. Jag har inte mycket pengar men hur är det med honom? Han bor ju väldigt exklusivt, mycket mer elegant än vi övriga som bor uppe på hotellet, han har en egen altan och han får sin frukost serverad på den. Undrar om han tidigare även åt sin middag på den egna altanen? Han har inte bjudit mig på middag på altanen, men jag har fått några drinkar. Han som bara gillar varm whiskey. Han är märklig, men han är Papa Lars, tänk att jag vågade gå in och sätta mig på hans altan. Vad var det som fick mig att göra det. Irene tänkte att hon tidigare, efter att hon kommit ifrån Moby och vant sig lite med ett annat liv så hade hon mer och mer börjat att känna lite trygghet när hon pratade med andra människor men att göra det som hon gjorde för några dagar sedan att bara gå rakt in och sätta sig där och börja prata. Hon kom ihåg hur ofantligt nervös hon hade varit. Hon hade ju vid en eller var det två dagar iakttagit honom men vad var det egentligen som hade fått henne att göra det hon gjorde? Hon ångrar inte det en enda sekund, men fortfarande efter några dagar var hon förvånad över att hon vågade och att hon verkligen gjorde det.

De fick sina båda Kilimanjaro och skålade men båda lutade sig sedan tillbaka i sina solstolar. Irene lät solhatten sitta lite mer som den borde men båda satt bara lugna i sina solstolar. ”This is really life” sa Lars “I agree with that”. Allting verkar ju vara helt normal, tänkte Lars, varför har jag dessa tankar? Hon finns här och nu och varför oroa mig över vad som har hänt och om det ska hända något mer? Jag har börjat att gilla denna tjej, mer och mer, men egentligen så känner jag ju inte henne. Vad skulle det göra om det händer henne någonting? Hon är ju bara en amerikansk tjej som har kommit hit till Zanzibar och varit med på sin dotters bröllop och om några dagar ska hon återvända och jag ska hem till Sverige och så lever livet vidare. Varför ska jag oroa mig? Under en lång tid så låg de bara stilla i sina solstolar, smuttade lite på sina öl, tittade på varandra och bara njöt av tillvaron. Nja, Lars njöt kanske inte direkt, han var lite eller väldigt irriterad över sig själv att han inte kunde släppa sina tankar på vad som kunde hända och vad som hade hänt. Gjorde han det mer dramatiskt än vad det var eller varför kunde han inte sluta tänka på detta? Han ville ha det som det var tidigare, när de bara hade kul ihop.

Lars låg och bara tittade ut mot havet och tyckte att han ändå, bortsett från sina konstiga tankar, var lyckligt lottad. Han tyckte att han hade fått den bästa platsen på hela platån och att det inte var någon annan som ville ha den platsen eller inte fick ta den platsen. Det var hela tiden en fin skugga av de träd som stod där men samtidigt så släppte grenverket igenom precis lagom med solljus för att bli en perfekt plats att vara på och nu delade han den med denna spralliga och fantastiska Irene, en tjej som bara hade trängt sig på och som han hade varit lite tveksam till att hon hade ”flyttat in” till honom. Men nu bodde de nästan ihop, nu hade de semester ihop. Han hade haft denna plats nästan under hela tiden även långt för Irene kom in i hans liv och han var inte säker men han trodde att det var Ernestos förtjänst. Hans kompis och vän som han hade delat många intressanta samtal ihop med, före de dagar som var innan Irene kom in i hans liv. Men var fanns Ernesto nu? Han hade inte sett honom sedan de kom tillbaka och han tittade åter upp och spanade, men Ernst, som verkade vara där nere vid strandbaren tjugo timmar varje dygn fanns inte här. Han kunde inte hålla sig, han reste sig upp och gick fram till baren och frågade en av de alltid trevliga flickorna i sina färgglada dräkter.  ”Hey Mama”, han tycke att det var lite märkligt att när en man var äldre än kanske sextio eller mer så kallades han för ”Papa” men alla tjejer kallades för ”Mama” om det nu inte var turister för då heter de alltid ”Madam”, som väl var franska men här blandades tydligen språken hej vilt. Han begrep egentligen ingenting, men det hade säkert med språkbruket under kolonialtiden att göra och att seden bara lever kvar. ”I have not seen Ernesto today” sa Lars men mindes inte om han ändå hade sett honom innan de gick iväg och han visste egentligen inte om han heter Ernesto, han bara tyckte att det liknade det namnet. Men trevlig är han, tänkte Lars. Kanske hade han sett honom tidigare idag, men han fick ändå fram sin fråga. ”Papa Lars, You must ask the manager, You must ask Mrs. Elisabeth” Men vad i gulrödaste helvete är det som händer? Vad är det nu som har hänt? Ernst har ju alltid funnit här, han ÄR ju strandbaren. Utan Ernst finns inte strandbaren, han har ju alltid funnits här. Vad är det nu som har hänt? Det måste vara något allvarligt eftersom hon inte säger något och ber mig prata med Elisabeth. Vad fa-an är det som händer, tänkte Lars och tänkte samtidigt på det som hade hänt med Irene idag och igår kväll. Vad fa-an är det som händer?

Lars visste inte riktigt vad han skulle göra och hur han skulle reagera. Han kunde inte släppa det som hade hänt Irene och snart började det att närma sig dags att beställa middag och Ernst fanns inte här. Han hade ju alltid funnit här nere och de hade verkligen blivit riktiga kompisar trots att deras bakomliggande kulturer var så olika. Lars kände det som att Ernst var en riktig kompis och inte bara för att de nästan varje kväll hade haft så många intressanta samtal om deras olika kulturer och levnadssätt, utan det var en personkemi mellan dem som Lars inte riktigt hade upplevt varken hos restaurangpersonal i Sverige eller på många andra platser som han och hans hustru hade upplevt under alla resor till många delar av världen. Ernst var mer än en hovmästare, han var en kompis och tänkt vad mycket han hade ordnat efter det att Lars började ha damsällskap både vid middag och vid strandstolarna. Lars gick tillbaka till solstolarna, satte sig ned och stirrade rakt ut mot Indiska Oceanen. ”I think it is time to think about dinner” sa Lars utan någon större entusiasm och undrade åter igen hur det blev med språket. Han visste nu inte hur han skulle reagera eller göra. Någonting hade hänt med Irene, men det verkade ha lugnat sig men vad hade hänt med Ernst? Nu skulle de lämna stranden och hur blir det efter det? Det hade tidigare blivit både sex och dusch tillsammans efter bad och före middag, men han kände inte för något av detta. Hur gör jag nu? Irene verkar vara samma spralliga och glada tjej som tidigare och hon har tydligen glömt det som har hänt och som det har varit tidigare så har vi både älskat och duschat ihop men i min värld är det inte läge för det just nu. Kanske kan vi dela dusch eller var och en duschar ensam och sedan blir det solkräm, men det känns inte riktigt rätt just nu. Plötsligt så kände Lars att han var mer orolig för Ernst, Irene verkade ju vara helt OK och lever som hon har gjort de senaste dagarna men varför svarade servitrisen att jag måste fråga Elisabeth om vad som hade hänt med Ernst? Det verkade som att något allvarligt hade hänt.

Det blev som tidigare, det var nästan som att det var ett par på semester. När de kommit innanför dörrarna i hans bungalow så tog bra Irene av sig sin bikini, gick in i badrummet och slängde iväg en fråga om hon kunde få låna hans duschkräm och schampo. ”Vaddå, låna”? tänkte Lars, ta den bara som du gjort tidigare. Hans tankar fanns nu mest hos sin kompis Ernst men ändå lite hos Irene. Han gick sedan ut och ställde sig på sin altan och spanade ner mot strandbaren. Här hade han ju sett Ernst många gånger och alla dagar och han mindes speciellt när Ernst hade gjort ett speciellt tecken när de skulle komma ned till den riktigt speciella middagen som Ernst ha ordnat till honom och Irene. När allt var klart så ordnade han ett kort men speciellt strömavbrott som signal om att nu var det färdigt. Ernst är en riktig kompis, vad är det som har hänt?

Han stod bara kvar där på altanen och spanade, precis som att han tänkte att om jag bara väntar så dyker nog Ernst upp i alla fall. Men i bakhuvudet så fanns det också tankar på att han egentligen ville att Irene skulle duscha färdigt ensam och att han sedan kunde gå in i duschen. Det pågick aktiviteter nere vid strandbaren och de hade redan börjat att plocka bort några solstolar och placera ut bord för kvällens middag, men nu fanns ju inte Ernst där och bestämde och styrde. Han såg däremot att Elisabeth gick omkring där nere och hon har väl fått rycka in som ersättare nu när inte hovmästaren fanns på plats. Han fanns inte på plats, men var fanns han och vad hade hänt? Lars vände sig kvickt om och gick in för att meddela Irene att han gå ner och pratar med Elisabeth. Samtidigt som han kom in i rummet så kom Irene ut ur toan och duschrummet med bara en stor badhandduk svept kring sig. Hon gick direkt fram till Lars och sträckte sina båda armar runt hans axlar och då tappade hon greppet om handduken men hindrade fallet genom att pressa sig mot honom. ”Do not shower”? sa hon och gav honom en liten försiktig puss på munnen. ”Can you please help me with lotion on my back or after sun”? Ja, ja, men om du bara torkar dig så är jag strax tillbaka, jag måste bara tala med Elisabeth om en mycket viktig sak. Elisabeth är hotelldirektören eller i alla fall hon som bestämmer och äger detta ställe. Det är en mycket viktig sak.  Jag är strax tillbaka.

”OK” svarade Irene men blev nästan lite sur på Lars, vad är det med honom, tänkte hon samtidigt som hon tog upp handduken som fallit ned på golvet när Lars vred sig ur hennes kram. Han verkar vara lite fundersam och okoncentrerad och inte den lille gode Papa Lars eller min kära kopia av min morfar. Är det något som har hänt och varför så bråttom ut för att prata med direktören. Varför?

Lars tog några snabba steg över altanen för att försöka få tag i Elisabeth innan hon försvinner men så stannad han till och fortsatte sakta ner mot strandbaren. Vad ska jag säga till Elisabeth och är det något som jag ska bry mig om att forska i? Gör man så bara för att hovmästaren inte finns på plats? Han kan väl ha anledning att vara ledig eller kanske en anhörig är sjuk? Vad ska jag fråga henne om? Men något konstigt är det, han som nästan varit vid baren hela den öppna tiden från frukost till det att sista gästen gått på kvällen. Och det han hörde av servitrisen och hennes kroppsspråk när hon bad honom att tala med Elisabeth, det tyder ändå på att något allvarligt har hänt. Han hade fortfarande bara sina badbyxor på sig men det var väl inget konstigt nere vid en strand även om det började bli kväll. Så hade han ju alltid gjort tidigare. Han satt alltid och skrev på sin altan i bara badbyxor, gick ner och beställde mat för att sedan gå upp och duscha och klä sig för middagen. På det viset behövde han inte vänta så länge på maten. Oj, jäklar, tänkte han, jag har ju inte skrivit något idag. Visserligen är det ingen som brys sig mer än att jag har min förbannad lögn att försvara om nu Irene kommer ihåg det. Jag får hitta på något. Lars såg att Elisabeth stod en bit bort och pratade med den lille runda som han nu redan hade glömt namnet på men de hade ju kommit överens om att vara vänner för livet. Lars hade fullständigt glömt Irene och satte sig vid bardisken för att vänta på Elisabeth. ”Kilimanjaro, Papa Lars”? sa servitrisen bakom disken, men han vände sig snabbt mot henne. ”No thanks, but a whiskey without ice”. Hans tankar fanns nu inte alls hos Irene utan bara hos Ernst eller Ernesto eller vad han egentligen heter på swahili och han kände att han verkligen behöver en whiskey. Han var den enda som satt på en av de två höga stolarna vid bardisken. Där hade han aldrig suttit tidigare, det var enklare att stå i sanden men han kunde inte riktigt förklara för sig själv varför han satt där nu.

Elisabeth kom tillbaka och när hon såg att Lars satt vid baren så kom hon fram till honom och la sin arm om hans axlar samtidigt som hon vände sig till servitrisen bakom disken, ”The same to me” sa hon och pekade på den whiskey som Lars precis hade fått. Vad jag har förstått så har vår hovmästare och du haft väldigt goda relationer och jag har hört att han har pratat mycket om Mr. Lars, the Swede, och hur mycket han har fått vetat om ditt land och att ni har pratat med varandra väldigt mycket, både under dagarna och under många kvällar. Men, med all respekt, han har ändå aldrig glömt övriga gäster. “He isn’t here now, has it happened to him something”? undrade Lars och märkte att han började bli riktigt nervös och fick inte ihop språket riktigt. De hundradelar av en sekund som gick innan Elisabeth svarade ville han egentligen inte uppleva, vad hade hänt? För något har tydligen hänt.

Han är en fantastisk människa, sa Elisabeth. Bra, tänkt Lars, hon sa att han är fantastisk, hon sa inte att han var. Han är den bästa anställda vi någonsin har haft och han älskar verkligen sitt arbete. Något som inte är så vanligt här nere i Afrika är anställningsavtal men vi använder oss av det här på vår anläggning. Alla har ett avtal och vi betalar bra löner och har också bra och tjänstvilliga medarbetare och jag har förstått under åren att våra kunder och gäster gillar vår personal. Jag tror också att de ser till hela resortens anseende och att de är stolta över att arbeta här och som jag sa, vi betalar dem bra och alla får också solidariskt dela lika på all dricks som de får utbetalt varje vecka. Inga betalar ju direkt vid borden eller barerna utan allt kvitteras och betalas vid avfärd. Några undantag är de kunder som kommer på kvällarna och inte betalar med kort utan kontant, men de är inte många numera. Lika mycket till alla och ingen verkar gnälla över det. Hovmästare eller städare, alla får lika andelar, men det är något speciellt med Ernesto. Jag har märkt och förstått att du, liksom flera andra kallar, honom för Ernesto och det gör jag också trots att han heter något annat som jag har svårt att uttala. Han accepterar det.

”I sometimes call him Ernst. And I understand that he is special” flikade Lars in, vad är det som är speciellt med honom mer än att han är mycket trevlig och artig. Som jag sa, svarad Elisabeth, vi har tagit med oss lite regler och avtal från Europa och där ingår bland annat reglerade arbetstider. Inte så vanligt här nere. Normalt så ska Ernesto arbeta en vecka på förmiddagen och en vecka på eftermiddagen och kvällen men han vill inte riktigt acceptera det, han tar nästan båda skiften. Vi kan inte få honom att ändra sig och han har fått fria händer. Han begär inte någon extra ersättning men han får extra lön ändå utan att vi talar om det för honom, han bara får det och vi fonderar lite pengar till hans barn. Man kan inte tro det men han hinner med att ha en familj också och när hans barn blir större så kommer vi att betala hans barns skolgång. Han vet inte om det ännu men så är det och så blir det. ”Something has apparently happened, but what”? sa Lars och upptäckte samtidigt att Irene hade kommit ut på altanen med bara sin stora badhandduk kring sig och hon bara stod där och spanade ner mot baren. När han tittade upp mot henne så såg han att Elisabeth också såg det. Hon tog sitt glas med whiskey och skålade med Lars. ”I know it, Ernesto knows it and maybe some more” men varför inte? Jag har sett det och jag tänkte faktiskt försiktigt fråga om du vill ha tillbaka stolen vid matbordet. Det är ju så att om det bara står en stol vid bordet så betyder det att det bara serveras en frukost men om det står två stolar där så dukas det för två. Vill du kanske ha tillbaka stolen nummer två? ”Aha, we have crept with it” svarade Lars och undrade direkt hur han fått ihop sitt engelska språk, men vad är det som har hänt med Ernst?

Jo, helt plötsligt idag så raglade han runt lite och satte sig i en stol vid ett bord och så var han bara borta. Någon av tjejerna sprang runt och ropade efter mig eller min man och när jag sedan kom ner så hade de lagt honom på marken och någon av gästerna försökte med någon form av hjärtmassage eller vad han gjorde. Han tryckte häftigt på Ernestos bröstkorg snabbt och räknade och jag förstod att han höll på med någon form av hjärtmassage eller vad det var. Om de gjorde rätt eller vad de gjorde vet jag inte men min käre make, Manna och en eller två gäster tog och bar iväg honom till vår bil och min man och en av gästerna körde honom till doktorn men jag undrar om det var det riktigt rätta. Jag kan inte så mycket om detta fast jag borde som ansvarig för anläggningen, jag eller vi borde gå någon kurs om detta. Hur som helst så levde han hela tiden och senare när de kom tillbaka så sa gästen att det kanske inte var så allvarligt och inte det rätta att hålla på och trycka honom så hårt över bröstet. Det kanske var något med hjärnan istället. Gud giver att de inte gjorde fel och förstörde något eller gjorde det värre för vår käre vän. Han är naturligtvis vår vän, men här nere så måste man ändå hålla avstånden mellan arbetsgivare och anställda oavsett vad man tycker och önskar. De hade i alla fall lämnat honom på vår lilla lokala läkarstation och jag tackar gud för att några i vår personal har vi betalat extra försäkringar för och hoppas att det hjälper. Ernesto är en av dem. När min man och gästen kom tillbaka så sa de att han fortfarande inte var vid medvetande men läkarna bedömde att det inte var livshotande men de visste inget just då och de skulle ordna en snabb transport ned till Stone Town. Mer vet vi inte just nu och jag är lika orolig som du verkade vara. Inte livshotande men ändå inte vid medvetande. Jag såg direkt på dig när du kom ner hur du var och hur du kände det och jag förstod vad det var du ville veta. Det finns inte mer att göra just nu och bara vänta på mer information. ”Cheers Mr. Lars” sa Elisabeth och svepte i sig det sista ur sitt glas. Jag brukar inte göra detta, speciellt inte när jag arbetar och om jag vill ha en whiskey så kan jag ta den hemma på vår egen altan. ”Mr. Lars, I know the girls call you Papa Lars”, jag tror att du vill att vi ställer tillbaka en stol till på vid ditt matbord. Vet du om att du även kan få din middag serverad på din altan? Det är lite speciellt med de fyra rummen i våra två bungalower, skulle du eller ni vilja det?

“Elisabeth, may I call you Elisabeth”, ibland händer det saker som inte från början har varit planerade och tydligen så har du sett vad som har skett och följderna av det och du kommer nu med ett fantastiskt erbjudande. Jag måste först tala med Irene om hur hon ställer sig till detta erbjudande men jag måste erkänna att jag har haft tanken på att fråga om det skulle vara möjligt att ordna det men var samtidigt orolig över vad ni skulle säga och att det inte skulle vara tillåtet och kanske begära högre ersättning antingen av mig eller av henne. Vi har ju inte så många dagar kvar och just nu, när du säger det du säger så önskar jag att vi hade ytterligare några veckor kvar innan vi lämnar denna underbara paradisö och din fantastiska anläggning. Den är inte bara min, svarade Elisabeth, min man äger halva och vi tror att det var det bästa vi gjorde när vi köpte detta, vi har fått både ett jobb och en semester samtidigt och alltid träffa mång speciella gäster. Jag kan inte svara på det ännu, sa Lars, jag måste fråga henne först. Hon kanske inte reagerar på bästa sätt när hon får veta att vårt smygande är avslöjat. ”Sneak? Who could avoid seeing it”?

“Papa Lars”, jag förstår tjejerna att de kallar dig för Papa Lars. Du passar med det namnet även om det är väldigt vanligt med att kalla män som man bedömer vara en bit över sextio år för just Papa och så förnamnet, men du verkar riktigt vara en Papa Lars. Elisabeth tänkte precis säga något när Lars svepte det sista ur sitt glas och reste sig från stolen eller reste sig, det var mer som att stiga ner från stolen. Han tänkte gå tillbaka till sin bungalow men stannade till när Elisabeth talade till honom. Hon tog honom under armen och de gick båda runt bardisken och hon fick nästan hålla igen honom lite för hon ville tala lite mer med honom. De gick sakta upp mot Lars bungalow och båda såg samtidigt hur Irene upptäckte att de kom tillbaka och snabbt så försvann hon in genom dörren, stängde den häftigt men hade inte tänkt sig att den åter skulle slå upp så att hon fick stänga den igen men innan hon gjorde det så såg både Elisabeth och Lars hur nästan skräcken lyste i hennes ögon. Lars och Elisabeth tittade på varandra och bara log. De var överens och detta var inte något farligt, men naturligtvis så visste inte Irene vad de hade talat om, hon hade bara väntat på att Papa Lars skulle komma och smörja in henne på ryggen och nu plötsligt så blev hon avslöjad med att stå på hans altan med bara ett badlakan svept kring sig. Varför hade hon gått ut och ställt sig där?

”Papa Lars, I’ll continue with that”, du är en lite speciell gäst. De flesta gästerna som bor här hos oss har varit på en safari inne på fastlandet och de brukar avsluta den med två eller tre dagar här och sedan åka hem men du har väl säkert varit här i minst tio dagar eller kanske mer och alla gillar dig, du är allas vår Papa Lars. Jag har hört mycket från Ernesto och våra servitriser, men mest från Ernesto om vad ni har talat om och att du bor långt uppe i norr och för oss här nere på mitten av jorden så är det riktigt exotiskt med er som bor så extremt långt upp. Ni har jättemörkt under vintern och ingen natt på sommaren. Vi har ingen vinter eller sommar, här är det bara regn eller torrperiod. Min man och jag har också talat en del om hur det skulle vara att bo så långt där uppe och nu, precis just nu, precis för några sekunder sedan så har jag beslutat mig för att bjuda dig och din dam på en middag hemma på vår altan. Du behöver inte vara orolig, det är inte jag personligen som lagar maten, vi har sedan några år skämt bort oss själva med att äta den mat som vår personal lagar uppe i köket till våra gäster och jag tycker att de gör ett bra jobb och jag tror inte att några gäster har klagat. Skulle det passa om vi ses på vår altan om cirka en timme eller en och en halv? Vi kan börja med en liten drink och vi har ingen speciell klädkod, det är nästan så att jag skulle vilja sätta upp en skylt vid entrén och nere vid strandbaren att det är förbjudet med slips och fluga, men så har vi ju Ernesto som envisas med att alltid ha det och han säger att han gör det för respekt för gästerna. Man måste visa respekt, men ingen av gästerna har ju slips eller fluga och jag tror det är många år sedan som någon hade på sig en kavaj. Vad säger du om det? Ni är hjärtligt välkomna.

”Oj, vad många erbjudande”, jag måste tala med Irene först och höra vad hon tycker. Jag tror att hon nästan har blivit lite rädd när hon upptäcktes på altanen, men jag ska fråga henne. Elisabeth släppte Lars arm och vände sig mot sitt eget hus som inte låg så långt från Lars bungalow. ”See you in an hour” sa hon och vinkade glatt med alla fingrarna och det mindes Lars att även Irene hade gjort vid något tillfälle. Är det något speciellt kvinnligt, tänkte han och steg in på sin altan. Innan han öppnade dörren så vände han sig mot sitt matbord och tittade. Ska han be Elisabeth att ställa dit en stol till, men det förutsätter ju att de accepterar inbjudan till Elisabeth och hennes man annars kommer det väl ingen mer stol till det bordet. Lars tittade sedan bort mot Elisabeth som strax försvann bakom sitt hus och han undrade om han hade fått veta vad hennes man heter. Han kom ihåg att han pratat med honom när det kom ett samtal från Radio Sjuhärad, men han kände sig ändå osäker på om han visste eller borde veta hans namn. Det var ju ändå Elisabeth som var eller är den som bestämmer.

”What have I done”? var det första som Irene sa när Lars kom innanför dörren. ”What have I done” Jag tänkte mig inte för, jag bara stod där på altanen och kollade ner mot baren och undrade vart du hade gått, du bara försvann så hastigt. Jag såg dig där nere vid baren med en kvinna och ni skålade och jag blev nästan lite svartsjuk, Så plötsligt så kom du och denna kvinna upp mot mig och jag upptäckte då att jag bara stod där, på en plats där jag absolut inte borde stå. ”No danger, darling” sa Lars och upptäckte att nu började han precis som Irene hade gjort tidigare att de kallade varandra för darling och love och liknande. Han kramade henne och insåg samtidigt att han under lång tid inte hade oroat sig för hennes tillstånd, det hade mest cirkulerat kring Ernesto och sedan samtalet med Elisabeth med hennes erbjudande om frukost för två på altanen och inbjudan till kvällens middag. Hur ska jag nu lägga upp detta? ”Sa du inte något om att jag skulle smörja dig på ryggen”, ursäktade han sig och förstod samtidigt att naturligtvis så måste hon fundera varför han bara försvann utan någon speciell förklaring, han bara försvann.

Kvinnan som jag samtalade med är en gammal vän till mig, nja, gammal och gammal, jag har känt henne sedan jag kom hit och hon äger detta ställe. Vi har haft mycket roligt ihop, ljög Lars igen, de hade mest bara pratat med varandra vid olika tillfällen och hon hade bjudit honom att äta och dricka gratis första kvällen när det försökte få ordning på hans AC-anläggning, men annars var det väl inte några riktiga vänner även om de träffades och hade nog pratat med varandra varje dag. Kanske inte de senaste dagarna när Papa Lars helt plötsligt hade damsällskap. Hon verkade ändå ha full kontroll på det, full kontroll på att alla gäster trivdes och var det nu så att Papa Lars hade damsällskap så skulle han förstås få vara ifred. ”My friend Elisabeth”, bjöd in oss till middag ikväll. Jag har varit där tidigare och de är ett trevligt par, ljög Lars igen. Han hade visserligen varit där inne i deras eget privata hus inne på resorten, men det var när de ringde från Radio Sjuhärd över den fasta telefonlinjen för en intervju om Kilimanjaro. ”Jävlar, nu ljög jag igen”, tänkte Lars för sig själv. Vad händer om vi nu kommer till middagen och jag har sagt att jag har varit där tidigare och ätit middag eller sa jag det, men vad jag än sa så krånglar jag till det. Varför i hela helvetet ska jag hålla på med detta. Jag kunde väl bara säga som det är. Förresten undrar om hon funderar över varför jag inte har skrivit något idag, det som var så väldigt viktigt. Så kom han plötsligt på att han hade, när de vandrat hem på stranden bestämt att han skulle skylla på detta med rapporteringen för att få chansen att kolla lite på nätet med detta med vad en TIA egentligen är och hur och vad symptomen är, men det hade han fullständigt glömt. Han hade ju haft chansen närt de bara låg där nere vid solstolarna. Hur är det nu med minnet? Håller det bara på att försvinna?

Irene stod där bara mitt på golvet och stirrade tomt in i intet. Lars blev lite rädd, är hon på väg bort igen, men så kom åter igen Irenes sprudlande svar, hon hade glömt sitt misstag med att bara gå ut på hans privata altan bara insvept i ett stort badlakan. Menar du att vi ska eller har blivit inbjudna till hotelldirektören på middag? Men jag bor ju inte här, jag har bara ett enkelt rum uppe på hotellet. ”Jo, så är det” sa Lars., och naturligtvis är det oartigt att tacka nej, svarade han och tyckte att hans replik gjorde det omöjligt att hon skulle tacka nej. Nej, men oj, det är ju som att man vid finare kryssningar blir bjuden till att sitta vid kaptenens bord vid dessa enorma finare lyxkryssningar. Irene visste naturligtvis inget om detta men hon hade sett tillräckligt många TV-serier för att inse vad detta betydde. ”Vad ska jag ta på mig då”? undrade Irene och gjorde en konstig svängning och föreställde sig att den stora badhandduken var en balklänning. Något väldigt enkelt sa Lars, vi blir bland vänner och inte en Oscarsgala. Var det inte så att Mrs. Amerika ville ha lite ”after sun” på ryggen, eller?

Han fick en flaska av Irene, en av alla de som de hade inhandlat, hon och Alice och han njöt riktigt över att han fick smörja hennes rygg och sedan så fortsatte han att smörja hennes armar, magen, ben och bröst och så blev det som han inte egentligen ville att det skulle bli. Han hade tidigare under dagen varit lite orolig över att det skulle hända det som nu ändå hände. Tänk det som hade hänt igår och tidigare hade hänt idag, när hon bra tuppade av eller vad det nu var hon gjorde. Hon hade bara mentalt försvunnit när han kastade henne häftigt bakåt i vattnet när hon försökte göra en bakåtvolt och då bara försvann hon under några sekunder, kanske tio, kanske fyra eller kanske ännu fler. Han minns inte. Därför var han rädd för att det skulle kunna hända, under det som nu hände. Men han var ändå glad och lycklig, inte bara för att allt hade gått bra och inget hade hänt utan även över att Irene nu verkade vara samma gamla trevliga spralliga tjej. Fast gammal var hon inte och inte ung heller, hon var bara så där lagom som man kan vara när man är en medelålders nykär tonåring ungefär kring de sextio. Har jag frågat hur gammal hon är, tänkte Lars, har jag frågat och speciellt har jag fått ett svar. Skit i det nu, nu är det min tur att gå in i duschen. Han kunde inte stoppa Irene att följa med och han undrade varför han tidigare hade smort in henne men hon bara följde med in. Han hade smort in henne med lotion eller vad det nu var, men han fick nu göra det igen. ”Irene, om mindre än en halv timme eller lite mer så ska vi vara på middag och vi kan inte komma insvepte i några badlakan, så nära vänner är vi inte”.

“Oh, my God”, jag har mina kläder i mitt rum och mitt hår är helt blött, vad gör jag? Ingen fara, sa Lars, här finns allt. Du kan låna min hårblås som finns inne i badrummet men det märkliga är att det finns ingen kontakt där inne. Vi karlar brukar raka oss och ni tjejer föna håret men det finns ingen kontakt där inne. Jag har min tandborste på laddning vid mitt skrivbord. Men jag har också en sådan där blåsande hårtork i mitt rum, sa Irene, så jag skyndar mig iväg dit upp och tar på mig rätta kläder, det var ingen Nobelmiddag, eller hur är det Papa Lars? Som hon gjort en gång tidigare så drog hon bara på sig sina bikinibyxor och svepte det jättestora badlakanet över axlarna och bröstet, ryckte till sig sin väska och öppnade dörren. ”Ta det bara lugnt, vi ska inte med något flyg, Irene, vänta”! Jag har ett önskemål. Du kan väl bara köra runt med hårtorken och riva runt lite med fingrarna i håret. Jag tror att du gjorde det en gång tidigare och jag gillade verkligen det. Du är vackrare med rufsigt hår. Vi ses om en stund. Irene nickade och fnissade lite och sedan var hon utanför dörren.

Lars drog händerna genom håret, några drag med deodoranten under armarna, ett par shorts och en pikétröja och gick sedan direkt ut på altanen. Kollade bara runt lite, varför visste han egentligen inte och så gick han med fasta steg ner mot Elisabeth hus och knackade på. Knackade var egentligen inte nödvändigt för det verkade som att deras dörr alltid stod öppen och det var alltid en massa skor utanför. Märkligt tänkte han. I Sverige så hade det under de senare generationerna blivit sed och kultur att man alltid tar av sig skorna när man besöker någon bekant eller egentligen vem som helst. Så är det också mycket i andra länder. I Thailand fanns det många restauranger och även vissa matbutiker där man alltid lämnade sina skor utanför och det gjorde vi också på Sri Lanka, men hur skulle det se ut om alla lämnade sina skor utanför ett stort varuhus i London eller utanför NK i Stockholm? Han knackade ändå på den öppna dörren och direkt så kom Elisabeth fram till honom. ”Welcome, you will be alone”? Nej, svarade Lars, hon är bara uppe i sitt hotellrum och byter kläder, men det är något som jag vill tala med dig om. ”Ni är så fantastiska, ni bjuder på middag och erbjuder mig att få bjuda Irene på frukost och …”You’re a special guest, Papa Lars”, jag har sagt det tidigare. Ja, men jag är mycket tacksam för er omtanke och som du säkert förstår så kommer vi när hon är färdig. Jag har förstått det, sa Elisabeth och jag har redan beställt middag för fyra. Ja men, sa Lars, då är det avklarat men när det gäller den där extra stolen och frukost vid bordet på min altan. Tänk att det har jag funderat på men inte vågat fråga om, men om det nu går att ordna så skulle jag vilja att det blir en överraskning. Går det att ordna så att stolen och dukningen inte kommer förrän imorgon innan frukosten. Men det har vi redan räknat ut, sa Elisabeth. Lars klappade Elisabeth på axeln och skyndade sig tillbaka till sin bungalow, han ville inte att Irene skulle veta att han varit ner och pratat med Elisabeth.

Väl vid sin altan så gick han direkt in till sitt barskåp, hällde upp sig en liten whiskey och gick så ut och satte sig på sin altan. Han satte sig i ”sin” fåtölj och väntade på att Irene skulle komma och sätta sig i ”hennes” fåtölj. Nu gällde det att vara avslappnad, han hade stressat lite med samtalet och besöket hos Elisabeth. När han tog den första lilla klunken av sin whiskey, fortfarande alltid utan is, så tänkte han lite för sig själv. ”Jag har ingen koll på läget”, jag hade med mig två flaskor whiskey och några öl när jag kom. Jag har nog inte druckit en enda öl av dem jag hade med mig men jag och vi har varit och tagit lite av varje ur det välfyllda barskåpet, men jag har aldrig prickat av något. Antagligen så har städerskan koll på det. Han lutade sig tillbaka och smuttade åter lite på sin halvljumma whiskey, tittade ner mot strandbaren där det började komma några gäster och så kom han plötsligt på att han och inte bara han utan också Irene, inte skulle ner dit ikväll och det värsta var att Ernesto inte finns där heller. Vem skulle vara hovmästare ikväll? Elizabeth skulle inte hjälpa till, hon hade ju middagsgäster. Vad är det som har hänt med min vän Ernst? Samtidigt så kom han att tänka på det som hade hänt med Irene men han hann inte börja fundera på det för plötsligt så kvittrade det till på altanen igen och hon bara satte sig ned och frågade, ”Är det Bourbon eller skotsk whiskey”? Vilken härlig tjej, tänkte Lars, här vilar inga ledsamheter, här är det bara raka rör. Jag gillar den tjejen. Samtidigt som han sa det, reste sig för att gå in och hämta ett glas så märkte han att alltid eller ofta när han fick nedstämde tankar så kom hon bara och dök upp och så var dessa dystra eller funderande tankarna borta. ”Är du expert som känner så stor skillnad på det” undrade Lars och Irene bara vred hastigt på huvudet fram och tillbaka i en nekande rörelse. Ska sanningen fram så kan jag inget om whiskey, jag har bara någonstans fått veta att i Skottland så gör man whiskey på vete och i Amerika på korn, är det rätt, Papa Lars?

Hon fick inte så mycket i sitt glas och när det hade skålat och druckit ur så sa Lars att det nog var tid att gå ner till Elisabeth och den bjudna middagen. De lät de tomma glasen stå kvar på bordet och när de hade gått några meter så tog Irene sina armar kring Lars, tittade honom djupt i ögonen och sa, ”I’m nervous, Papa Lars, I don’t know why, but I’m nervous”.

Utanför dörren så sparkade de av sig sina sandaler och Lars hann inte ens knacka förrän Elisabet visade sig med ett stort leende. ”Welcome, Welcome.! Hi Lars, plese introduce us ”. Naturligtvis visste Elisabeth vad Irene heter, hon har ju kontroll på allt här på anläggningen, men det hör ju till artigheterna att man blir presenterad för nya bekantskaper och ansikten. Lars presenterade de båda damerna för varandra och för första gången så gav han Elisabeth en lite kram. Han visste inte riktigt om det var rätt och om hon fattade det på rätt sätt men det är brukligt hemma i Sverige, men nu var han i Afrika och vad gällde där? Han kände ändå att Elisabeth var den typen som kunde acceptera det. Hon verkade inte tycka att det var otrevligt i alla fall och hon bara tittade honom i ögonen och log lite. Så tog hon Irene om amen och bjöd in dem till salongen där hennes man satt och han reste sig naturligtvis och hälsade på både Lars och Irene och bad dem sitta ner i de gamla engelska Chesterfield läderfåtöljerna. ”Varför har man sådana hemska fåtöljer”, tänkte Lars, är det status eller varför köper man sådana? De är både dyra och exklusiva, men fruktansvärt obekväma och opraktiska. Men det är nu inte det som kvällen skall handla om, Elisabeth har ju talat om en middag på altanen. Elisabeth hade redan ställt i ordning välkomstdrinkar som hon bjöd på och de tog emot hennes välkomnande och satte sig ner i de dominerande fåtöljerna. ”We know you Lars, what about you Irene? You come from the United States, right? “Yes”, svarade Irene som fortfarande var mycket nervös. Jag kommer från Texas och jag har varit med under min dotters bröllop nere i Stone Town och vi bestämde att jag skulle fortsätta min semester här uppe under några dagar innan jag återvänder och här har jag träffat Mr. Lars och vi har blivit goda vänner och varit tillsammans under några dagar. Hon förstod att värdparet redan visste att hon hade sovit över hos Papa Lars, hennes egen Papa Lars, men hon vågade inte berätta något om det utan hon fortsatte, ”Some friends have recommended this resort” och min dotter beställde det. Jag måste säga att detta är en fantastisk anläggning och vilken enormt trevlig personal som arbetar här. Irene visste att hon antagligen skulle få liknande frågor och hon var glad över att hon i smyg hade tänkt ut ungefär vad hon skulle svara. Fortfarande nervös så tog hon sitt glas och skålade och ville tacka både för att de blivit inbjudna och för att de hade en sådan trevlig och fin anläggning. Gör man så, tänkte Irene, gör man så, och redan så direkt, vi har ju skålat för bara någon minut sedan, gör man så?

De småpratade lite om Zanzibar och om deras anläggning och plötsligt så kom en av servitriserna som brukade vara vid strandbaren in genom altandörren och bjöd ut alla till bordet och där stod redan en förrätt framdukad. ”Magnificent, beautiful” sa Irene och visade med hela handen ut mot havet där solen började närma sig ner mot horisonten. Vilken fantastisk utsikt, vilka vyer. Hennes nervositet började släppa och hon kände sig lite säkrare. Lars hade också märkt det och undrade över hennes reaktioner. När hon plötsligt dök upp på hans altan så verkade hon riktigt nervös men då pratade hon så intensivt att han själv nästan inte fick chansen att säga något men denna gången visade sig nervositeten ett annat ansikte, hon vågade först inte säga något men nu kanske det hade släppt. ”I don’t know whether it is right to ask” frågade Lars, men vet ni hur det står till med Ernesto? Han ångrade sig direkt. Varför tog han upp det? Detta skulle ju bli en trevlig middag och inte en massa prat om allvarliga sjukdomar. Inget mer ännu, sa Elisabeth, men jag vet att ni blivit mycket goda vänner och jag kommer att hålla dig informerad med allt vad vi får veta. Var så goda, vi börjar med en liten enkel specialrätt från Zanzibar och faktiskt härifrån, här uppe på norra delen av vår underbar ö. ”En paradisö” smög Irene in som en kommentar, en verklig paradisö.

Så hände en märklig sak. När servitrisen skulle servera det vita vinet till förrätten och när hon kom till Lars efter att Irene fått vin i sitt glas först, så hände det. Normalt brukade ju mannen och i detta fall kanske värden provsmaka, men eftersom det var direktören så behövdes det antagligen inte. När den unga tjejen skulle hälla upp vin i Papa Lars glas, för inför henne så var det ju samma gamla Papa Lars, så tittade hon på Lars och höll upp den hand som inte höll flaskan och måttade lite med fingrarna och väntade på att kanske Papa Lars skulle visa henne det som han alltid brukade.  Lars tittade på henne och han tittade sedan på Elisabeth och hon nickade. Lars sträckte fram sin hand, måttade med tummen och pekfingret och öppnade sakta ett större avstånd mellan tummen och pekfingret, ett tecken på att hon kunde fylla på lite mer. Servitrisen log fört och fnissade lite, tittade på Elisabeth, som bara nickade och Lars fick som han alltid brukade få, lite extra i sitt glas.

Jag vet det, sa Elisabeth. Ernesto har berättat det och att du har lyckats få alla olika servitriser att följa ditt lilla trick. ”I know I have to pay for it and I intend to do that” sa Lars samtidigt som han skämdes lite. Från början hade det bara varit en kul grej men när varje servitris började med detta varje gång så hade han bara fortsatt. Vi kan ha överseende med dig, Mr. Lars sa Elisabeth. Jag ska berätta en sak för dig lite senare. Du är en speciell gäst och som jag sagt tidigare så brukar de flesta av våra gäster stanna här två eller kanske tre dagar efter en safari, men du har ju varit här många dagar, hur är det nu, det är väl säkert över en och en halv vecka och du lämnar oss inte än på några dagar om jag inte har fel. Vi kommer nog att komma bra överens. ”This was delicious” lyckades Irene få fram samtidigt som förrätten dukades av. Tack, sa Elisabeth. Vi har på senare tid unnat oss lite extra som ett äldre par, vi lagar ingen mat själva längre, men det är bara på gästers bjudningar som vi har personal som serverar. Alla andra dagar så får vi bara en tallrik med vår mat eller vi kanske äter uppe i restaurangen, faktiskt aldrig nere vid strandbaren. Huvudrätten bars fram och serverades och samma procedur med det röda vinet till huvudrätten. Alla fyra gjorde nu den roliga grejen med att först måtta med sina fingrar och sedan höja avståndet och få lite mer vin i glaset. ”I think I’ll start with that every time” sa Elisabeth man, som Lars åter igen hade glömt namnet på. Fa-an, jag börjar få svårare och svårare med minnet, speciellt med vad folk heter. Det blir ju oartigt att tilltala honom om jag inte kommer ihåg han namn.

Under måltiden så vände sig Elisabeth mot Lars. ”I would of course tell you something”. Du kanske tycker att det är märkligt att jag har fått en del information om dig, men det beror på Ernesto. Inte för att han har skvallrat på vad du gör eller vad du säger utan han har bara berättat det som han tyckte var roligt och intressant med dig. Varför har han då berättat det?

Du är från Sverige och för många, många år sedan, jag tror att jag var i åldern mellan tjugo och tjugofem så läste jag en artikel om ett litet svenskt företag. Jag bodde då i Sydafrika. Det var en liten mekanisk verkstad med cirka tjugo anställda. Långt före att lagar och förordningar fanns så samlade han sina anställda och föreslog att de skulle ingå ett avtal, helt utanför någon fackförening. Han ville dela företagets vinst med sina anställda och för att göra det så skulle de vara mer försiktiga med maskiner och material och de produkter som de tillverkade. Alla oplanerade långa samtal vid maskinerna om helgens match kostade bara tid och pengar och om man håller rent och snyggt blir trivseln bättre och mycket annat. Jag kommer inte ihåg allt i den artikeln, men den påverkade mig väldigt mycket. Hans personal arbetade riktigt bra, de slarvade inte, de var rädda om verktyg och maskiner och de hade nästan inga fel i produktionen. De höll rent och snyggt och personalen på kontoret började med dukar på kaffeborden och blommor i fönstren, helt på egen bekostnad. När det var speciella idrottsevenemang på TV, det var någon utförsåkare som tillhörde världseliten, när han tävlade så stoppades produktionen 0ch alla fick se det på TV och personalen arbetade in det senare. Allt för att hålla kostnaderna nere och därmed större bonus till de anställda. Både han och hans anställda tjänade mycket på detta och många ville arbeta där och nästan ingen ville sluta, inte ens när de uppnådde pensionsålder. Det blev en stämning som betydde mycket och faktiskt så berättade han att flera av de anställda blev även mycket goda vänner privat och ett helt annat socialt liv uppstod. Jag blev mycket tagen av den artikeln och bestämde mig för att om jag någon gång får ett eget företag så ska jag försöka genomför detta också, även om det inte blir i Sverige. Livet gick vidare och efter många år både här och där, efter Sydafrika så blev det England i många år och där kom man och barn och sedan många år tillbaka så har vi nu detta ställe.

Det har inte varit lätt och vi är inte framme ännu, men vi är en stor bit på väg. De tankar och idéer som den svenske småföretagaren hade är inte enkelt att genomför här nere i Afrika, även om vi nu lever i tjugohundratalet. Vi har försökt att göra avtal med våra anställda och jag tycker att vi har kommit långt. När vi för några år sedan samlade alla anställde och började informera om mina planer så var av naturliga skäl alla väldigt skeptiska. Så fungerar väl det inte? Jag tycker att vi ändå har kommit ganska långt. Vi har avtal med samtliga anställda, vi ger dem, jämfört med andra lokala företag en väldigt bra lön. Det är inte många företag som över huvud taget har eller accepterar arbetsavtal med sina anställda. Vi tillåter fackföreningar men det verkar inte vara intressant. Några har försökt starta och ansluta sig till fackföreningar men har märkt att vi ändå faktiskt ger bättre villkor än vad det kräver. De anställda har en kommitté som vi samarbetar med och de har en representant från varje arbetsgrupp, städare, servitriser, trädgårdsarbetare och alla andra och så är det Ernesto som är deras ledare. Vi har bestämt till exempel att ingen ska ta emot dricks privat, allt skall betalas vid avfärd och det läggs i en speciell kassa varifrån jag betalar ut varje vecka. Ingen får mer än någon annan. När det gäller vinsten så får de solidariskt dela på en del av den, precis som i det svenska företaget och ännu har ingen klagat. När det till exempel med detta som du gjorde med fingrarna, att be att få lite mer i ditt vinglas så är det något som vi inte lägger oss i. De har tydligen märkt att om de är mer generösa mot gästerna och ger dem mer vin eller en större drink eller mer av desserten så minskar naturligtvis vinsten som de är med och delar, men troligtvis så kommer den nöjda gästen att betala och ge mycket mer i dricks. Vi bryr oss inte och alla anställda gillar detta och lever verkligen efter det och vi tycker oss märka att de gillar våra kunde och gäster. ”You said that, Irene” att det var någon som hade rekommenderat dig att komma hit, eller hur? Nöjda kunder är den bästa reklamen.

Som du kanske vet Lars och även du Irene, så är Zanzibar ett relativt muslimskt land. Nja, Zanzibar är egentligen inte ett eget land men har ett väldigt lokalt styre men tillhör Tanzania. Det är islam som dominerar men vi har inga extrema grupper och det verkar vara relativt fritt att vara starkt troende eller inte. Här inom vårt företag så har vi, som jag sagt en kommitté bestående av anställda och de får vara med och påverka, just påverka men vi förbehåller oss ändå rätten att ändå till slut bestämma. ”You are the boss and not we” lyckades hennes man få in i Elisabeth intensiva pratande och förklarande. OK, men jag är mycket bestämd när det gäller medbestämmande. Det är ju till exempel bara kvinnor som är servitriser och städare även om vi för något år sedan hade en manlig städare, men han bara försvann, han bara försvann utan att ens få sin sista löneutbetalning, han bara försvann. Jag vill verkligen att alla ska få vara med och påverka och därför så är det kvinnor med i denna kommitté. Det har varit svårt att få dem att vara med. Det är ju så att i många muslimska länder så är ju kvinnan väldigt förtryckt och ska inte visa sig så mycket utanför hemmet och absolut inte ha någon åsikt och inte uttala sig offentligt. Jag har lyckats eller nästan i alla fall, att få kvinnorna att vara med och att tycka om eller emot många saker. Vi är en bit på väg även om detta inte är något speciellt vanligt här i Afrika. Utåt vill många stater verka som att det fungerar men i verkligheten är det något helt annat. Här hos oss får kvinnorna vara med och jag har märkt att om de får vara med och påverka så arbetar de mycket mer effektivt och det är till allas våra intressen och ger mycket nöjda kunder. Som jag sa tidigare så är Ernesto chef för denna kommitté och vi träffas regelbundet för att diskutera och planera och det är vid dessa möten som han har berättat om er allt starkare vänskap och om alla de samtal som ni har haft om de olika kulturer som vi har här nere och som ni har där upp i den kalla nord. Han har berättat så mycket, men jag vill inte kalla det för ett skvaller, han har mer berättat om saker som han beundrar och undrar över och det är därför som du nu sitter här ikväll. Vi skulle också vilja veta lite om det för oss exklusiva livet långt där upp i norr. Vet du om att många här nere fortfarande tror att det går omkring isbjörnar strax utanför er huvudstad Estockholmo? Väldigt vad jag pratar, skål och välkomna, det har jag väl inte sagt ännu, fast vi både har fått välkomstdrink och förrätt. Lars, berätta nu lite om hur det är där uppe i den kalla och mörka nord. Har du varit där uppe Irene?

”No, but I would like to” svarade Irene. ”Where to start, what do you want to know” fortsatte Lars. Han berättad så gott han kunde om Sverige, ingen politik, men om några kända personer inom idrott, vetenskap och kultur och naturligtvis så berättade han om midnattssolen och den mörka vintern och det fantastiska norrskenet. Ibland så fick han några kommentarer eller frågor och det hela flöt bra och alla fyra kände att det var en bra stämning och att det verkade finnas en bra personkemi mellan dem. Ge mig lite tid så ska jag titta i min mobiltelefon om jag har några intressanta bilder sa Lars, tog fram sin mobiltelefon och avslutade samtalet. Under tiden så pratade Elisabeth och Irene mycket och det var mest Irene som fick berätta lite om Texas och livet där.  Samtidigt som Lars bläddrade bland sina bilder så kollade han lite på deras konversation och blev riktigt glad. Han var mest glad över att de så naturligt talade med varandra och att Elisabeths man även föll in lite då och då. Han var också lite imponerad av Irene. Hon kunde berätta om ranchen och livet på den och hur det var att leva i en mindre stad några mil utanför Houston om att det är lite speciellt att bo i en mindre ort där alla känner alla och hon berättade även lite om sitt familjeliv men lyckades manövrera sig runt utan att någonsin berätta det hemska som hon hade upplevt med Moby.  Hon kallade honom för hans riktiga namn Dick och Lars började undra hur hon skulle komma ur detta. Hon berättade om sin man och deras ranch och livet i den lilla staden och om sin vuxna dotter som hade gift sig här på Zanzibar, nere i Stone Town. Ännu hade hon inte berättat något om att hon är skild sedan några år och att hon ändå har sovit hos Papa Lars under några nätter och det vet Elisabeth och antagligen hennes man också. Hur ska hon koma ur detta, tänkte Lars medan han fortfarande bläddrade för att hitta några typiska bilder från Sverige. Han kunde ju inte visa bilder på sin nyligen bortgångna hustru eller sina barnbarn men trodde nog att han skulle kunna visa några. Han tänkte sedan att det var ju märkligt. Normalt brukade han inte ha med sig telefonen när han var här på Zanzibar, det var ju så dåliga mottagningsförhållanden här och det var ju därför som han hade talat med Radio Sjuhärad i Elisabeth fasta telefon. Det var ju tur att jag tog med mig mobilen, ursäktade sig Lars med och visade upp några bilder som han tyckte visade lite av Sverige, några vinterbilder passade väl bra här nere strax söder om ekvatorn, sitt hus, sin fantastiska skörd av kantareller och naturligtvis sjöar och hav. Han passade också på att berätta det unika som fanns i Sverige, han berättade om Allemansrätten som ger alla rätt att gå nästan var som helst, plocka bär och svamp och campa och mycket annat på andra markägares område utan att bestraffas eller köras bort. Elisabeth och Irene blev imponerade medan Elisabets man nämnde att han hade läst eller hört något om detta unika. Det finns väl ingen lag som stärker detta, sa han, vad jag förstår så är det bara något som är självskrivet. Om det skulle finnas en lag så kan nog en myndighet gå in och ändra på det men om det inte är en lag så kan ingen tydligen ändra detta. Tänk att människor för många hundra eller tusen år sedan bestämde det och så är det och kommer kanske alltid att vara så. Skål för det. Någon som vill ha något gott i glasen till desserten?

De avslutade sedan kvällen på deras altan när solen sedan länge sänkt ned sig under horisonten i Indiska Oceanen. Lars och Irene tackade för sig, steg i sina sandaler på den andra mindre altanen på andra sidan och gick mot Lars bungalow.  Det var liksom inga diskussioner. Irene bra gick med in, tog av sig sina kläder och tog sin gästtandborste och tillsammans så borstade de sina tänder och kröp ned i den stora sängen och stängde till moskitnätet, inte så intensivt som för några dagar sedan när de hade rivit ned allting utan att tänka sig för vad som hände. På morgonen efter en liten erotisk stund så låg hon åter på Lars mage och pillade med hans mustasch, precis som Lars och även Irene hade drömt om tidigare. Som tidigare så lade Irene sitt finger på Lars läppar för att han skulle vara tyst när personalen dukade inför kommande frukost. Han gav henne en kram och slingrade sig ur hennes famn trots att hon stretade emot men med ett glatt skratt så släppte hon greppet om honom och innan han gick på toaletten så svepte han in sig i en handduk och gick ut på altanen. Det var som Elisabeth hade lovat. Det stod två stolar vid bordet och det fanns två listor att fylla i för att få sin frukost serverad på hans altan. Han tog in de båda listorna och visade Irene dem och hon fnissade och visste först inte vad hans skulle säga eller reagera. ” Have you agreed with your friend Elisabeth about this”? Jag vill att vi äter en gemensam frukost vid min altan, det har jag önskat länge. Är det OK för dig?

De prickade i vad de önskade till frukost och åt den under gemytliga former med fniss och skratt och även om Irene ville ha ett glas juice till så fanns det inte möjlighet till det. Det var både för och nackdelar med att få sin frukost på sin egen altan. Du kunde inte gå och få påfyllning. Lars hade lärt sig att dubbelmarkera juice, ägg eller annat och då fick han två av varje. De stojade och hade riktigt roligt under frukosten men så plötsligt så fick Lars den där obehagliga känslan om vad som hade hänt Irene några gånger under senast dagarna. ”Time for a day at the Coral reef today maybe?” sa Lars och ville byta fokus på dagen. ”I’ve just been waiting for it” a Irene och tog Lars hand med sina båda händer, är det rätt tid för detta nu så får vi skynda oss. Hon hade sovit över hos Papa Lars, hos sin morfar och hos den brunbrände men hon bodde ännu i sitt lilla hotellrum i den stora byggnaden. ” I‘ll get my bikini” sa Irene kvittrande och reste sig från bordet. ”Lämnar man bara allt på bordet”?

När Irene gick upp mot hotelldelen så tyckte hon att det alltid blev fel. Hon passerade poolen och den enkla receptionen morgon och eftermiddag men kände att hon ibland hade för tidpunkten lite fel kläder, men lycklig över att få vara tillsammans med Papa Lars så bestämde hon sig för att inte bry sig oavsett vad övriga gäster tänker och tycker. Att göra så här och leva på detta vis skulle jag aldrig acceptera bara för några veckor sedan och så märkte hon också att hon inte hade tänkt och funderat så mycket på Moby på väldigt länge, förutom när hon berättade hela sin hemska upplevelse för Papa Lars. Det var ändå inte att tänka på Moby det var bara att berätta det hon hade upplevt. Det känns skönt tänkte hon, samtidigt som hon hälsade nickande på tjejen i receptionen. Väl uppe på sitt rum så var sängen lika vackert bäddad som vanligt och hon undrade vad personalen tänkte eller tänker när hon natt efter natt inte har legat i sin säng. Henne resväska låg på öppen golvet och där rev hon ibland kring bland sina kläder. Några hade hon hängt upp i den enkla garderoben och tänkte åter på vilken klasskillnad det var på boendet. Nere hos Lars var det flera garderober i något som såg ut som någon form av ädelträ medan hennes mest bestod av spånskivor eller liknande. Men vad gjorde det? Hon hade ju inte kommit hit för att sitta inne på sitt hotellrum och beskåda och njuta av en lyxig och elegant inredning. I den öppna väskan låg även hennes mobiltelefon. Hon hade ännu inte blivit en sådan människa som alltid hade mobilen med sig i alla situationer och hon kunde inte minnas när hon hade använt det senast. Jo, vänta det var väl på bussresan ned till Stone Town när hon talade med Alice. Hon tog upp telefonen och tryckte på den stora knappen längst ned och displayen tändes. Hon var inte så van vid telefonen ännu men såg att vid en av ikonerna så lyste en liten röd trea. Hon bestämde sig för att ta med telefonen till Papa Lars som säkert kan mer om detta än vad hon kunde.

Väskan med sjalar och solkräm med skyddsfaktor mycket låg fortfarande packad och klar på golvet. Hon slängde ned sin telefon och satte på sig sin bikini. Var man än befann sig i det lilla rummet så kunde man nästan inte undgå att se sin egen spegelbild i den jättestora spegeln och när hon såg sig själv naken och i färd med att sätta på sig sin bikini så tittade hon nästan beundrande på sig spegelbild. Du är fortfarande ganska välbehållen, tänk vad Moby hade varit avundsjuk om han sett mig nu. Plötsligt så kom hon på sig att hon åter tänkte på Moby, något som hon för en stund sedan var glad över att dessa tankar började försvinna och så kom de nu igen. Glöm detta Irene, glöm Moby, du har Papa Lars nu. Hon förbannade sig över sina tankar på Moby men kunde ändå inte sluta fundera över hur han hade det nu. Det senaste hon hade hört var strax innan de reste till Zanzibar. Han och hans advokat hade fler gånger försökt och även lyckats fördröja anklagelserna mot honom vilka, om de skulle gå igenom, skulle drabba honom väldigt hårt ekonomiskt. Inte bara det förhållandevis stora belopp som Irene krävde eller det var egentligen Alice och hennes vän advokaten Claes som drev ärendet. Utan även skattebrott och undanhållande av bevis och vad det nu var mer, Irene hade inte riktigt kontroll på detta det var Alice stora sak. Någonstans fanns visst anklagelser mot Moby som kunde ge flera års fängelse men egentligen var hon inte så väldigt intresserad av det ekonomiska, hon var bara glad över att hon äntligen kommit ifrån Moby och ännu gladare var hon över att hon hade träffat Papa Lars. Tänk att hon hade vågat sätta sig där på hans altan, den dagen då hon bara kom och satte sig där. Hon var väldigt nervös och kommer ihåg att hon nog pratade väldigt intensivt. Från början visste hon inte varför hon ville träffa den brunbrände, det bara var något hos honom som fick henne att våga. När hon hade fått på sig sin bikini så rotade hon kring lite i sin strandväska och fick fram sina stora solglasögon. Hon satte på sig solglasögonen och tittade åter på sinn egen spegelbild och tyckte att hon nog ändå var lite raffig. ”Ha, ha, du Moby, du kan sitta där hemma i Texas och bekymra dig för din ekonomi”, här är jag på Zanzibar och har träffat Papa Lars, du kan brinna i helvetet. Hon blev lite förvånad över att hon hade sagt detta för sig själv men ägnat åt Moby och att hon hade sagt det lite högt framför spegeln. Hon gillad sin egen bild av sig själv med de stora solglasögonen och var nästan på väg att kamma till sig en acceptabel frisyr men så kom hon att tänka på att Papa Lars hade sagt att han gillande henne mest när hon hade kammat sig med en elvisp. Så tokig han är min Papa Lars, men han är ändå så härlig, kamma sig med en elvisp. Ja så får det bli, jag rufsar till håret lite bara så gillar han nog det säkert. Hon tog ett steg närmare spegeln, gjorde någon konstig svängom och stirrade sig själv i ögonen och stod så kvar en lång stund. Då stannade hon till och tog av sig solglasögonen och stirrade bara rakt in i sina egna ögon.  Vad är det egentligen som har hänt och vad är det som händer?

Hon kom ihåg att hon mitt under föreställningen nere i Stone Town så hade hon haft en fruktansvärd intensiv huvudvärk som ändå bara försvann plötsligt men hon minns inget av föreställningen. Hon ville inte prata med någon om detta, varken med Alice eller med Papa Lars och något märkligt hade hänt när de badade och hon skulle göra en bakåtvolt i vattnet som hon hade sett badande ungdomar göra på TV. Hon visste inte riktigt vad som hade hänt men något konstigt var det och hon hade haft funderingar om det några gånger men aldrig vågar eller ville tala med Papa Lars om detta. Vad var det som hade hänt? Hon satte åter på sig sina solglasögon, rufsade till lite i håret och tog sin väska. Nu var det dags att gå ut på revet igen det såg hon fram mot. Hon kommer ihåg Papa Lars kommentar om att hon kanske ville slå rekordet med världens längsta kyss som egentligen var en filmkyss, men det var faktiskt det fantastiska djurlivet i de grunda sjöar eller pölar som blev kvar när vattnet bara försvann i den kraftiga ebb och flod som finns just här. Hon hade aldrig varit intresserad av detta men det var kanske inte så underligt, hon visste ju inte ens om att det fanns. ”Papa Lars, nu kommer jag” sa hon och slängde den sladdriga strandväskan över axeln.

Lars satt redan färdig på altanen och bara väntade på Irene. Han hade sett att Manne eller var det Manna eller vad han nu heter redan hade placerat ut dagens solstolar och naturligtvis så ställe han ihop två solstolar på den plats som Papa Lars alltid hade haft. Manna eller vad han nu heter hade sett att Papa Lars såg vad han gjorde och vinkade, Papa Lars gav honom en ”five” i luften och fick samma svar tillbaka. Vilka underbara människor, tänkte Lars och förstod direkt varför, då han tänkte på vad Elisabeth hade berättat kvällen innan. Allt det inflytande som personalen hade vid driften av denna anläggning, de fick komma med sina värderingar och förslag och de trodde därmed att de var med och bestämde mycket av livet på anläggningen. Det kanske de gjorde lite eller mycket men det var ändå Elisabeth som bestämde. Hur kunde det komma sig att det nere i Afrika, på en resort på norra Zanzibar så var det en sådan personalpolitik som inte ens existerade uppe i det mer utvecklade Europa? Det märktes bland personalen och troligtvis så märkte alla gästerna det också utan att de egentligen visste det. Lars kände att han verkligen gillade denna plats och om han någonsin i framtiden skulle få chansen att återvända så skulle han ta den. Samtidigt så sa många av hans vänner och familj efteråt att det finns tusentals platser i världen som du aldrig har besökt och varför då återvända till samma ställe en gång till. Jag har ingen förklaring till det tänkte Lars, det är något speciellt med denna plats.

Champagne

“Hello. Papa Lars, ready for the reef”? Som vanligt så kom det där kvittrande uttrycket från Irene som förlöste allting. Vilken underbar kvinna, tänkte Lars som reste sig och skyndsamt gav henne en välkomnande kram. ”I’m ready, it’s the right time now”, vattnet är på väg ut och vi kan följa det och därmed få mer tid på revet och ute på sandbanken. Vill du ha en lång filmkyss? ”Innan vi går” sa Irene, så kan du väl kolla lite på min telefon, jag är inte så van vid den ännu. Lars kollade och var glad över att Alice inte hade lagt på en spärr och ett lösenord för att öppna den. Lars hade förstått att Irene inte var van vid detta med mobiltelefoner och det hade säkert Alice även märkt och hade anpassat telefonen därefter. ”Det är inget konstigt” sa Lars. Du har bara tre missade samtal och om du trycker på den ikonen så ser du att alla samtalen kommer från din dotter Alice. Det är bara att trycka på namnen här ovan så kopplas samtalet direkt till den som har ringt tidigare. ”Ignore that, Papa Lars, I want the reef”. Hon gav Lars en lite kärlekspuss på kinden och tyckte att de skulle gå vidare. Just nu så flög det omkring en massa tankar om vad som hade hänt och om Papa Lars eller Alice hade märkt något, nu ville hon bra ha en fortsättning på det de hade planerat och ville inte prata med sin dotter.

De tog sina strandväskor och gick den korta biten ned till strandplatån och lade sina väskor på de prydligt utlagda ljusgråa badlakanen som så elegant matchade de mörkblåa madrasserna och längre bak så stod Manne eller Manna och bara nickade och log och han platsade verkligen. Hans tröja och hans shorts hade samma färg och exakt samman nyanser som madrasser och badlakan. Irene var verkligen ivrig över att komma iväg ut mot revet, hon ville det igår men det var fel tidpunkt och nu var hon verkligen ivrig, nästan lite nervös men ändå spänd på detta äventyr. Förra gången hade hon varit lite nervös och rädd lite eftersom hon hade halkat och fått en tagg av en otäckt svart djävul i det grunda vattnet. Nu var hon lite mer förväntansfull och ivrig. När de skulle gå så funderade Lars lite på hur de skulle göra med hennes mobiltelefon som hon hade i sin väska som stod på hennes solstol men insåg att ingen skulle ha någon chans att ta något ut denna väska, speciellt när den stod på de två stolarna längst ut på spetsen av den strykjärnsformade privat strandplatån. Ernst skulle se till det. Ernst skulle se till det? Var fanns han? Var fanns han nu? Vänta lite Irene, sa Lars och stannade till precis framför strandbaren. Var finns min vän Ernst? Han gick fram till disken där det bara stod en av de vackert klädda flickorna och frågade lugnt om hon visste när Ernesto skulle komma tillbaka. Han visste inte riktigt om han heter Ernesto men det liknade något i den stilen. ”Papa Lars, you have to ask Mrs. Elisabeth”. Alltså inget nytt efter det de hade fått information om kvällen innan. Han återvände till Irene och som tidigare så hakade hon av repet på grinden som var som ett lås. Öppnade grinden och krävde även denna gång en tull för att få passera. En tull som liksom tidigare betydde en kram och en puss eller helst båda. När de hade kommit ned för trappan så hejdade sig Lars. ”Hallå, hallå, hallå, detta går inte” vi kan ju inte gå ur på det vassa korallrevet utan skor. Förra gången så hade jag på mig mina svarta ”Foppatofflor” och du hade några konstig fina sandaler och de tycker jag inte att du ska ha igen. För det första så blir de förstörda i det salta vattnet och sen är de inte säkra, du kan halka och glida hur som helst med dem. Vi får gå tillbaka och får lite bättre skor till dig.

Lars hade sett att vid den första receptionen, den vid vakten, precis vid den stora porten som skilde två olika värdar från varandra. Där fanns det tydligen en liten shop eller liknande. Det verkade inte vara några som handlade där, de som bodde här brukade bra vara turister som stannade två eller tre dagar efter en safari och inte de som handlade det krimskrams som ofta finns på olika resorter i världen. Det märkliga på detta ställe var att det fanns liksom två olika receptioner. Först en direkt i anslutning till den uniformerade vakten som hade ett fönster ut mot yttervärlden och ett in mot resorten och med en svårforcerad stor kraftig port däremellan. Sedan så fanns det en reception vid hotelldelen av anläggningen. Något system fanns det säkert. Lars hade uppmärksammat att det flera gånger hade varit viktiga möten eller konferenser på anläggningen och de hade haft möten ibland i ett hus snett bakom Elizabeths hus där det bara var en glasvägg utmed ena sidan eller precis bakom den plats där Lars hade sin strandplats. I ett hus som saknade väggar utmed långsidorna. Där pågick ibland några möten eller konferenser och det var också där som de svenska Yogaflickorna varje förmiddag och även eftermiddag hade sina övningar. Var fanns de nu? Han hade inte sett dem på flera dagar och undrade om de hade rest hem eller flyttat sig. De hade ju haft sina övningar varje dag och de hade ätit naturmat och ekologiskt och de hade haft olika yogapass men ända festat på och hade haft rolig under många dagar och kvällar. Lars hade haft mycket trevligt tillsammans med dem men nu var de bara Irene som var i centrum och han hade ingen koll på dessa trevliga tjejer. Kanske hade de åkt hem.

 Jag tror att vi kan hitta några strandskor eller liknande till dig i den lilla butiken som finns direkt innanför porten, vi går dit och ser vad vi kan hitta. Där satt en lite försynt flicka som inte brukade ha så många kunder men hon var glad och nöjd och mycket trevligt. Lars första reaktion var att detta kunde ju inte vara någon verksamhet som lönade sig, det var inte direkt de kunderna som besökte denna anläggning som ville köpa det som den lilla butiken hade att erbjuda men om man tänker på vad Elisabeth hade talat om förra kvällen så ingick det lite i det sociala engagemang som intresserade henne och det gav både denna lilla blyga flicka en möjlighet till arbete och ändå så finns den lilla butiken där för de eventuella kunder som önskar köpa något. Själv hade Lars köpt två små skålar och skedar för salt och peppar att stå på bordet, inte för att han behövde det utan bara som en kuriosa, ett hantverk från den norra delen av Zanzibar. Först hade han tänk att han skulle stjäla dem när han fick dem på bordet varje frukost, men insåg att det kan gynna någon lokal hantverkare om man köper dem på plats. Egentligen var det inget som han behövde eller visste vad han skulle göra med dem, men han köpte dem ändå.

Turligt nog så hittade de några konstig strand- eller badskor och de var naturligtvis rosa och var av någon mjukplast.  ”No, I can’t wear that” sa Irene och tyckte att de var förskräckliga. Lars var beredd att hålla med men övertalade henne om att hon behövde bara bära dem ute på revet och ingen annan än Lars skulle kunna se det när hon vadade i det låga vattnet. Som vanligt så satte de upp det på Lars konto. Han började fundera på vad hans räkning skulle sluta på, han hade ingen kontroll på detta. Han hade ätit både lunch med sandwich och middagar och flera Kilimanjaro och några drinkar och mer hade det blivit sedan han hade träffat Irene eller det var egentligen hon som hade träffat honom. Han hade sett henne på stranden tidigare och han hade sett att hon hade kollat på honom när hon låg i sin solstol men vem hade tänkt att det skulle ske det som hade skett. Men var det hela skulle sluta hade han absolut ingen kontroll på. Han kände ändå att han skulle kunna lösa sig ur situationen och så plötsligt så tittade han rätt upp i himlen. Han visste att denna resa med äventyret upp mot Kilimanjaro och denna vistelse på paradisön Zanzibar bara kunde genomföras tack vare att han hade fått en hel del pengar fån sin nyligen avlidna hustru och nu spenderade han dem med nöjen på Zanzibar. Han inte bara levde livet på denna paradisö, han gjorde det tillsammans med en underbar amerikanska och det var bara cirka åtta månader sedan han blivit änkeman. ”Förlåt mig Christina, Jag lever här och nu och tillfället kanske aldrig kommer tillbaka”.

Hon fick sina badskor eller vad man kan kalla dem för och de började gå norrut från den sista resorten på den östra sidan av Zanzibar. Naturligtvis så hade Irene krävt att få tull bara för att hon åter öppnade grinden och Lars funderade på om han också kunde kräva att få tull när hon passerade grinden men insåg att det egentligen inte skulle spela någon roll. Han kände nu att detta var en tjej som han verkligen gillade och som han ville spendera resten av sitt liv tillsammans med. Men de var bara åtta månader sedan Christina lämnade familjen, då hon förlorade kampen mot den förbannade cancern. Hon skulle vinna kriget mot dessa IS-krigare men hur man än kämpar så kan man inte alltid vinna. Vattnet fortsatt att försvinna utåt, det var perfekt tid för att nå väldigt långt ut på revet. Vad skulle hans barn tycka om att han nu gav sig ut mot ett korallrev? Antagligen ingenting men att han gav sig ut på ett korallrev tillsammans med en amerikansk kvinna i en ålder strax över de sextio och att han verkligen gillade det. Vad skulle de tycka? Vad tycker de om vad deras far nu gör nere i Afrika tillsammans med en amerikansk tjej som de inte känner.

När de kommit lite längre norrut så började de sin vandring mot spetsen av korallrevet. Som beräknat men lite senare än vad Lars hade tänkt så började de vandra i det allt mer grundare vattnet. Samtidigt så kom det fler kvinnor ur på revet och de hade korgar med sig. Som hon hade sagt så var verkligen Irene mycket intresserad av det märkliga djurlivet som finns här på det fantastiska revet. Många djurarter både skaldjur, sjöstjärnor och fiskar blev bara inlåsta i små sjöar eller gölar och kunde inte komma någonstans och det fanns all tid i världen att studera dem. Många var fantastiska men flera var riktigt äckliga och Irene undrade varför hon egentligen ville dit ut igen. De stora svarta taggiga djävlarna gillade hon inte men det fanns hundratusentals av dem men alla de andra vackra och färgrika arterna fascinerade henne. ”Kom så möter vi några av de kvinnor som alltid är här” sa Lars och ville att Irene skulle följa med och prata med några av de kvinnor som gick omkring och samlade något matnyttigt i det låga vattnet. Det gick inte att prata med dessa kvinnor, de kunde bara Yes och No på engelska men med hjärta och kroppsspråk så kommer man ändå långt. De hade i sina korgar både snäckor, småkrabbor och några långa nästan äckliga maskar eller korvar, men det skulle bli mat av allt de samlande in. Både Lars och Irene blev imponerade och mer intresserade och Irene sa direkta att detta måste jag få veta mer om. Efter mycket intressanta stopp så nådde de slutligen den långa sandön eller vad det kallades och så satt de båda och tittade på de små vågor som slog mot den lilla sandön och de större vågorna som slår mot kanten av det stora korallrevet.

De bara satt där en lång stund och funderade i egna tankar. ”Nice” sa Lars ibland och Irene nickade som svar. Han tänkte ju nu mest på varför han var här och varför han var här med denna amerikanske tjej. Fler dagar hade gått och han hade knappast tänkt något på sin saknade hustru. Tidigare fanns hon mest hela tiden i hans tankar och hon hade varit med honom alla dagar på Kilimanjaro, hon hade suttit där uppe och väntat på honom och hon hade slitit sönder kedjan till berlocken som han tänkte hänga där uppe på monumentet. Hon hade väntat och nu skulle berlocken hem igen. Kamrater till honom hade sagt hemma innan han åkte att närmare himlen kan du inte komma om du fortfarande ska ha fötterna på jorden. Nu satt han här ute med en härlig tjej från Amerika och skämdes samtidigt över att han så hade glömt Christina. En underbar amerikansk tjej, hur är det egentligen med henne. Det hade hänt några incidenter som han inte hade någon förklaring till och borde egentligen vara mer försiktig och uppmärksam på henne och nu hade han tagit med henne långt ut på detta rev, tänk om något åter skulle hända. Tänk om något skulle hända så långt ut från kusten. Han tittade på Irene som bara log och han log tillbaka och kramade hennes hand som hon nästan hade grävt ned i sanden.

Irene satt också tyst, spanade ut på de större vågorna vid kanten av revet men hennes tankar var inom henne. Vad är det som har hänt henne några gånger? Är det något att oroa sig för och har Papa Lars märkt något? Hon ville inte prata om det och det var mest för att inte oroa honom utan hon ville ha honom som han var och är. Vad skulle hända om han visste om hur hon känner sig och som den lilla oro som ändå finns inom henne. En liten oro och en liten rädsla över vad det var och om det ska komma flera attacker eller vad det var. Sedan så började hon oroa sig för att det bara är en dag kvar innan hon ska resa hem och att hon är tvungen att resa hem ensam. Alice och Lothar skulle också lämna Zanzibar men de skulle vidare på en bröllopsresa vidare över Asien och kanske var det Australien också eller Nya Zeeland men till Hawaii skulle de säkert. Irene skulle vara tvungen att resa hem ensam. Hon hade starkt önskat att få komma ut på revet, inte bara för att få se alla de fantastiska djur och fiskar som blir kvar och instängde i små gölar eller mindre gropar utan även över att komma ut hit till revet, ut på denna långsmala sandbank och bara vara tillsammans med Papa Lars. Hon minns den långa intensiva filmkyssen de hade förr gången de var här ute och nu malde denna oro inom henne. Hon kramade Papa Lars hand och böjde sig mot honom och gav honom en lite puss på kinden.

Lars märkte att Irene satt tyst hela tiden och han märkt att något inte var som det brukade. Han hade upplevt många olika ansikten och känslor hos henne, nervöst och spralligt, snackat mycket och skojat och nästan varit som en nykär tonårstjej, men nu var det något annat. Han kände att hon kramad hans hand. Han vred ur sin hand ur hennes lilla grepp och så lade han handen på henne axlar och med den andra handen så knuffade han bakåt i sanden och båda lade sig lite fnissande i sanden. Hon kramade om honom när hon hade fått kontroll på sig efter att han nästan hade anfallit henne. Hon tog hans vita hår mellan fingrarna och kysste honom och de tumlade runt igen, som de gjorde förra gången. Skratt och fniss och rullande runt i den varma sanden. Längre ned mot vattnet där sanden var lite våtare var det mer behagligt men nu hade de hamnat uppe i den lite torrare och mycket heta sanden. ”Kom igen, vi badar” föreslog Lars. Det gick naturligtvis inte att bada normalt som de kunde göra vid den stora stranden, för det var alldeles för grunt. Men även i det grunda vattnet utanför sandbanken gick det att liggandes svalka sig lite. Svalka sig var kanske inte det rätta. I det grunda vattnet blev temperaturen ganska hög så någon riktig svalka blev det inte. Det blev ändå som en liten injektion, både Lars och Irene kom på andra tankar och båda lekte och plaskade omkring liggande i det grunda vattnet. ”My beloved Papa Lars, remind me that I have to call Alice when we return”. OK, sa Lars, men kom ihåg att ibland så är mitt minne väldigt kort så jag tror att det blir bäst om du påminner mig om att jag ska påminna dig så kommer det säkert att bli bra. ”You’re crazy you, Papa Lars, but I want you so”. Har du tänkt på en sak, sa Lars. Har du tänkt på att du kommer från USA och pratar engelska – ”Amerikanska” sa Irene. Ja, ja, men du pratar alltså amerikanske, jag kommer från Sverige och pratar svenska. Varför pratar vi bara med varandra på ditt språk? Varför kan det inte vara lite rättvist så att du ibland måste försöka prata lite svenska. Du har säkert hört att jag ibland har lite svårt med översättningen och att det blir lit tokigt ibland. Låt mig lära dig lite svenska.

”OK”, sa Irene, “I want to come to Sweden and see the midnight sun and the Northern Lights” så då måste jag kunna lite eller mycket svenska. Nu är det så att man inte kan se midnattssolen och norrskenet samtidigt, sa Lars. Det ena är mitt under de ljusa sommarnätterna när solen nästan inte går ned och norrskenet ser man bara under de mörka vinternätterna. Ja, men då får jag väl komma två gånger då, inte konstigare än så. Lars kände nu att Irene var tillbaka till den lite spralliga tjejen som var precis som han ville ha henne. Om hon fortfarande hade varit som den nervösa och enormt pratiga tjejen som först satte sig på hans altan så hade de säkert inte varit tillsammans här ute på detta rev, långt från stranden. Långt från allt och ingenstans. Nu var de här, hon var som vanligt och det gillade han. De lade sig uppe på stranden igen men nere vid vattenbrynet där sanden inte var så het och de små vågorna sköljde lite försiktigt över deras fötter och ben. Irene tog av sig sin behå och sa glatt att hon behöver bli mer solbränd. ”Be careful, the sun is intense”, du har väl ingen solcreme på brösten. Vem bryr sig sa Irene och lade sig ovanpå Papa Lars, du skyddar mig. Så låg de sedan länge. Irene pillade på Lars vita mustasch och drog honom i hans vita hår och han svarad med några små kramar och en liten puss då och då. Mer blev det inte och Lars var glad över detta. Han fick åter tankarna på vad som hade hänt med Irene och ville inte utsätta henne för något sexuellt så här långt ute från stranden och civilisationen, det var kanske en och en halv till två kilometer till stranden men man kunde inte gå rakt fram utan fick kryssa lite mellan de stora kolonierna av sjöborrar. Han kände en stor lycka att känna att de bara kunde ligga här på stranden, hon på hans mage för att inte bränna sina bröst och att de bara kunde ligga här. Inte göra något annat än att bara ligga här och kramas och ha det bra. De låg så ganska länge och Lars försökte lära Irene några enkla ord på svenska men hon hade svårt med uttalet. De hade riktigt roligt när hon skulle försöka säga ”Sju sköna sjöjungfrur sjöng sju sköna serenader”. Jag lär mig aldrig, fnissade Irene. Om du inte lär dig det så blir det ingen midnattssol. Ja, ja, ja, jag ska försöka, jag ska träna, det är inte midsommar imorgon, eller?

Irene, jag har ingen koll på hur länge vi har varit här men jag känner på mina ben att vattnet sakta börjar stiga så vi får börja gå in mot stranden och det börjar väl bli dags för lite lunch och en god svalkande Kilimanjaro, eller hur? Yes, svarade hon glatt, kan du hjälp mig med min behå? Naturligtvis så kunde hon det själv men det var alltid bra att ha något att skylla på. Som tur var så hade de ställt Foppa-tofflorna och hennes badskor lite högre upp på stranden, det hade ju inte varit så bra att vandra tillbaka på revet barfota om skorna hade flutit iväg när havet steg. Det blir inte så mycket studerande av djur på hemvägen. Vattnet stiger relativt fort och det märks speciellt när det är så enormt långgrunt förmanade Lars och Irene nickade fnissande. Bara jag slipper dessa förbannade svarta djävlar men, min riddare, du hjälper mig väl mellan alla dessa stora mängder och stora kolonier. Vad lever de av egentligen? Jag vet inte, sa Lars, plankton eller annat, vem vet, någonting lever de av. Lars kände nu att Irene var som vanligt igen och att han själv inte heller var så orolig längre. När de nådde stranden så hade vattnet kommit ikapp dem och först föreslog Lars att de skulle gå norrut och förbi fyren och ned på östra sidan men insåg att det redan var väldigt sent för en lunch, den borde ha tagits för länge sedan, men hellre sent än aldrig och en svalkande Kilimanjaro satt aldrig fel. Som vanligt så begärde Irene tull när de passerade den lilla skrangliga grinden som snart rasade ihop, men på något vis så passade den där. Det hade inte varit lika charmigt med en ny fin vacker grind, det skulle vara denna nästan trasiga grind som låstes med en repögla som man bara lyfte upp. Irene fick sin tull och på väg mot sina solstolar så stannade de vid baren och beställde var sin sandwich och en kall öl. Lars kom direkt att tänka på Ernst, men ville inte fråga en gång till. De gick mot sina solstolar eller solsängar och det var naturligtvis ingen som hade tagit deras platser och Irenes väska låg kvar där. Inne under taket på huset bakom, huset utan väggar på långsidorna, så satt Manna eller var det Manne han heter. Han vinkade och gav tummen upp till Papa Lars och Lars visste att ingen hade varit i närheten av att försöka sno Irenes väska eller hans heller. Hon hade sin telefon där men Lars brukade inte ta med sin telefon till stranden om det inte var så att han ville ta några speciella bilder. De fick sin sandwich och sina öl och Lars kom ihåg att han skulle påminna Irene om att hon skulle ringa till Alice. ”Jag glömde att påminna dig om att du skulle påminna mig”, sa Irene och fnissade så där glatt som hon brukade göra, men jag eller vi får försöka komma ihåg det en stund till, nu vill jag först i lugn och ro äta min efterlängtade lunch. ”Schjuuu hundra schjuttischjutschju”, tror du att jag får se midnattssolen?

När de ätit så satte de sig bara för att vila lite i den lite svalkande skuggan som träden gav. Det var inte en intensiv skugga utan så där lagom då lövverken släppte igenom precis lagom med sol men ändå gav skugga. ”Hello Mrs. America, you should call your daughter Alice”. Ja, tack för det sa Irene och började rota i sin väska och blev först lite irriterad över att hon inte hittade den och trodde att den säkert var stulen, men fann den och sträckte över den till Lars. Du visade mig hur jag skulle ringa upp när jag hade missat samtal. Kan du visa mig igen? Lars tog telefonen, tryckte på ikonen för telefon och visade Irene det samtidigt. När ikonen svarade så fanns det en röd text och det var Alice namn och därmed var det bara att trycka på namnet och samtalet kopplades upp. Lars var lite tveksam om det skulle gå för här var inte de bästa förbindelser men det verkade att fungera. Det var kanske som med internet, på morgonen och kvällarna var det nästan omöjligt att få kontakt, men telefonlinjerna var väl något annat. När de hade ringt från Radio Sjuhärad så hade de fått göra det över hotellets direktlinje, men OK, nu fick Irene tydligen kontakt i alla fall. Innan Alice hade svarat så vände sig Irene till Lars, tittade honom intensivt i ögonen och sa, nästan lite barskt, ”I’m not Mrs America, I’m Irene, who teaches me Swedish, remember that. Oh, hey Alice, how are you”?

Tänk, hon gör precis som jag trots att hon inte har någon större erfarenhet med mobiltelefoner. Hon reste sig upp och gick fram mot den låga stenmuren, satte sig en stund på den men reste sig och gick lite fram och tillbaka. Lars kunde inte riktigt höra vad det talade om men han förstod av kroppsspråket att det faktiskt var positiva samtal. Lite ojdå, lite småskratt och lite sparkande i den varma sanden med de nakna fötterna. Lars följde henne när hon sakta gick fram och tillbaka utmed muren. Han kunde inte låta bli att beundra henne. Tänk att hon hade kommit och satt sig i hans fåtölj för flera dagar sedan, han visste inte hur många dagar sedan men det kändes som att de hade känt varandra länge, han kände som att de hade varit tillsammans nästan hur länge som helst och plötsligt så kom han på att han inte visste hur gammal hon är eller hade han fått redan på det? Hade han frågat eller hade hon sagt det ändå. Han kom ihåg att hon hette något som en amerikansk president i efternamn, men vad var det nu? Spelade det egentligen någon roll. Tänk vilken välbehållen kropp hon ändå har trots allt vad hon har gått igenom och hon bir faktiskt snyggare och raffigare för varje dag. Hur länge sedan är det som hon satte sig i min fåtölj? Förresten, undrar om hon funderar något över mina lögner om att jag skriver för en tidning och att jag måste skicka en rapport varje dg. När var det senast som jag skrev på min blogg. Jäklar viket dåligt minne jag börjar få, har det med åldern att göra, eller? Apropå ålder, hur ska jag få reda på hur gammal hon är men har det egentligen någon betydelse? Men hur är det nu? Är det inte hennes sista dag här imorgon och hur är det nu, jag har väl två dagar till kvar här. Jag måste kolla detta. Jäklar vad snygg hon är. Hur kan en människa förändras så mycket, från att ha varit en pratig orolig nästan irriterande amerikanske med en ful solhatt till världens mest underbara kvinna. Var har hon förresten sin solhatt, den har jag inte sett på länge, hoppas att den bar försvunnit. Var är förresten min keps?

Jag ska hälsa från Alice och Lothar. Lothar tycker att du var eller är en trevlig bekantskap och jag har berättat för Alice att jag har börjat med att öva på det svenska språket men hon förstod inte vad det betyder, det där konstiga ”schju hundret schjuttischutti”. Men jag har en annan mycket intressant sak att berätta. Egentligen är det väl inte så viktigt för dig men det är viktigt för mig och för midnattssolen. ”Ja-ag äskar de-ej”

Claes har ringt Alice och meddelat att nu är det i princip klart. Vi vinner över Moby och han kommer dessutom att få betala stora summor i böter och eventuellt också fängelse, men troligtvis bara stora summor i böter och skattetillägg. Vi kommer att få stor ersättning men det är inte riktigt klart ännu, det beror tydligen på hur mycket pengar som blir över när staten tagit sitt. Alice menar dock att det blir så stort belopp att jag nog kommer att bli självförsörjande resten av livet, om jag nu inte spenderar dem på ett för lyxigt liv. Jag nämnde för Alice att jag tänker åka till Sverige under sommarn och att du har lovat det, bara jag lär mig lite svenska. Är det inte så? Jag får väl komma till ditt land och få uppleva de underbara sommarnätterna? Lars tittade bara upp och log och hann inte kommentera innan Irene fortsatte. Jag blev naturligtvis jättenöjd och glad, men Claes och Alice är inte riktigt överens med Moby och hans advokat ännu. Jag är mer än nöjd, men de har bestämt sig för att när jag bara har fått min första del säkrad så ska de kräva ersättning för min del i ranchen också och det kan betyda att han blir tvungen att sälja den, han har ju redan börjat sälja den i olika delar. Alice är själv lite förvånad över att hon vill driva detta så långt, men hon har mer och mer börjat att hata sin pappa, speciellt efter vad han har utsatt mig för och hur han har agerat efter att jag flyttat och de avslöjanden som kommit fram. Hon bryr sig inte, vi ska bara vinna och han ska ha sitt straff, inte bara inför myndigheterna utan även inför Alice och mig. Jag sa till Alice att för min del räcker det men om hon vill föra det vidare så får det bli hennes sak och den ersättningen ska hon i så fall ha.

”Mother” hade Alice sagt. Han har plågat dig hela livet och tryckt ned dig. Jag förstod inte det direkt när jag var barn och ung tonåring. Du vet att jag rymde och flyttade hemifrån mest för hans hemska tankar om andra människor och då främst färgade, judar och katoliker. Den människosynen gillad jag inte och han hotade mig ibland när vi diskuterade och det blev anledningen till att jag rymde. Från början protesterade jag mot honom men när jag senare fått vetskap och bevis på hur han under alla år plågat och förtryckt dig, mamma, så har mitt förakt nästan blivit till ett hat. Han ville ju egentligen inte ha mig heller, jag blev ju bara till efter en våldtäkt. Vi ska vinna mamma, vi ska vinna och du ska får ett underbart liv och det roligaste är ju att du har träffat din lilla Papa Lars. Visst tycker jag att du ska åka till Sverige i sommar, då skall nog allt eller det mesta vara klart.

Hon kämpar på, min dotter. Undrar varifrån hon fått de egenskaperna? Irene tryckte ned ryggen på Lars solstol så att han med ett ryck hamnade på rygg och så la hon sig på hans mage och kramade honom hårt, mycket hårt. Hon tittade upp, såg den lille runda mannen inne i huset utan väggar men han bara nickade och skrattade. Papa Lars har fått en trevlig Madam, tänkte Manna. ”Papa Lars, shouldn’t we celebrate”? Även om det bara är på eftermiddagen så kan vi väl köpa en flaska champagne och fira, jag bjuder eller vi kanske ska säga att Moby tvingas bjuda. Vad tycker du? Du får förresten ingen chans att protestera. Irene reste sig upp från Lars och utan att vända sig om så tog hon några raska steg mot baren. Lars blev verkligen förvånad. Han hade blivit mer och mer förvånad hur denna kvinna hade förändrats under de dagar som de varit tillsammans, men nu var hon verkligen tuff. Hon beställde tydligen en flaska riktigt äkta fin champagne och kom sedan leende tillbaka. Lars hade rest sig upp och satte ner fötterna i sanden och Irene kom och satte sig bredvid honom, inte på sin solstol som hon brukade, utan bredvid honom. ”Jag tror aldrig att jag har druckit riktig champagne i hela mitt liv men nu ska det bli första gången” sa Irene. Vet du en sak Papa Lars?  Sedan jag lämnade Moby så har det aldrig gått en dag då jag inte har tänkt på honom och hur han behandlade mig och hur jag äntligen lyckades komma ifrån honom. Vad jag än har gjort så har de malande och otäcka minnena kommit över mig och trots att jag äntligen kom ifrån honom så har hans ande vilat över mitt liv. Jag ville börja ett nytt liv och jag klarade det bättre och bättre. Jag märkte själv hur jag kunde prata med andra människor och möta dem men ändå så malde denna man och hans beteende inom mig hela tiden. Men vet du, Papa Lars, sedan jag satte mig i din fåtölj så har alla de tankarna bara försvunnit. Några fanns i början men nu kan jag inte ens komma ihåg när jag tänkte på honom. Jag har ibland kallat honom för den store fule äcklige, har jag berättat det?

En av tjejerna vid baren kom och hämtade tallrik, flaskor och glas efter den sena lunchen och så ställde hon två champagneglas på de små pallarna mellan solstolarna. Ännu ingen champagne men beställer man en riktig äkta champagne från Frankrike så finns det säkert inte här nere i den enkla strandbaren. Plötsligt så kom Lars på att han ännu inte fått något besked om vad som har hänt med Ernst och hur han mår. Förhoppningsvis så har allt gått bra och att han återställer sig väl, för annars så skulle säkert Elisabeth komma med någon information. Nu såg de en av servitriserna komma på gångbanan med en champagnekylare och däri en flaska champagne. Hon gick till baren och konstaterade att de redan hade lämnat glasen och bad en servitris att fylla en skål med chips eller nötter och så kom de fram för att servera.  När hon sedan öppnade flaskan så small det till som brukligt och en hel del av champagnen sprutade ut i sanden, men vad gjorde det. Flera av badgästerna ropade till och vinkade, de kände till att den brunbrände med det vita håret och vita mustaschen och hans kvinna som nästan inte var något solbränd, alltid låg där nere i spetsen av platån, men ingen visste varför de skulle dricka champagne nu på eftermiddagen. Det blev naturligtvis samma procedur som vid serverandet av vinet. Lars fick visa sina fingrar och ökade måttet under tiden hon hällde upp, i båda glasen och som vanligt lite fniss eller skratt. När de fått den underbara drycken i sina glas så var det någon av de övriga gästerna, de som satt vid ett av borden, som ropade och skålade med dem och förutom att de skålade med varandra så skålade de på håll även med de andra borta vid bordet. ” Cheers, ”schju hundret schjuttischutti”, I’ll come to Sweden”. Du måste lära mig lite mer svenska, jag längtar till att få uppleva de ljusa sommarnätterna och fira er midsommar. Jag får väl komma, Papa Lars?  ”Welcome” sa Lars och skålade.

Irene flyttade över till sin solstol och de satt sedan båda med glaset i händerna och strax så kom servitrisen och ville hälla upp lite mer i glasen. De satt där länge och Lars försökte lära henne flera vanliga fraser och uttryck på svenska men det var märkligt att det skulle vara så svårt att få igenom de rätta ljuden, det liknade svenska och det märktes naturligtvis den vanliga brytningen mot det amerikanska. Det märktes tydligt om det är en engelsman eller en amerikan som försöker tala svenska men, tänkte Lars, vi förstår ändå vad de säger. Att hon skulle kunna lära sig svenska tvivlade han inte på men hon hade ändå svårt att komma ihåg många ord. Naturligtvis så måste hon lära sig ”Lagom”. Först var det svårt att förklara för henne vad det betyder men han insåg ganska snart att det inte var någon idé, hon kunde inte sätta det i sitt rätta sammanhang och det kunde aldrig bli rätt.

Tiden gick fort och de hade väldigt roligt med alla dessa språklektioner. Champagnen tog slut och med det lite mer fnissande och naturligtvis så hällde Irene ut det sista ur sitt glas när hon skulle försöka sträcka sig över pallarna och ge Lars en liten puss. Det gör säkert ingenting, tänkte Lars, det får inte bli för fnissigt men hon verkade vara mycket glad och lycklig. ”Jag har funderat” sa Lars. Snart så börjar det att bli dags för middag trots att vi åt en sen lunch och sedan fyllt på med den underbara champagnen. Tack, förresten. Två saker eller faktiskt tre. Imorgon är det din sista dag, eller hur? Åker du härifrån på morgonen därefter eller åker du sent på kvällen? Irene gjorde en konstig min med sina läppar. Jag åker sent på kvällen. Oj då Lars, det hade jag nästan glömt bort. Jag blev så överväldigad av samtalet med Alice och champagnen, men så är det faktiskt, det är min sista kväll här. Då vill jag föreslå en sak, sa Lars samtidigt som han tittade bort mot baren där Elisabeth hade dykt upp. Jag föreslår att vi går utmed stranden till en av de andra resorten som har fina restauranger direkt vid havet och det hade jag tänkt föreslå innan du fick detta samtal. Nu får vi en riktig anledning att fira dels din seger och din sista kväll här på Zanzibar men jag vill helst att vi går till en annan restaurang. Det känns så konstigt att sitta här och äta när inte Ernesto finns här. Han har funnits här hela tiden som jag bott här och vi har samtalat många långa gånger och nu är han inte här. Vad säger du om det? ”Obviously” svarade Irene direkt. Det var två saker, vilket är det tredje? Nej, det blir ju tre. Först om det är din sista kväll här, sedan om du vill följa med till en annan restaurang och sedan var det ju detta med Ernesto, men det hör ju ihop med restaurangbesöket så jag förstår din fråga.

Irene lade sin hand på Lars hand som han hade på den lilla pallen mellan solstolarna. Du känner tydligen mycket för Ernesto och saknar honom. Är ni mycket goda vänner? Ja, visst har vi blivit mycket goda vänner och innan du kom så stod han ofta vid mitt bord på kvällarna vid middagen men även vid andra tidpunkter. Han berättade att jag var en speciell gäst som stannade så länge och vi lärde känna varandra på ett speciellt sätt. De flesta gästerna som bor här brukar komma hit två eller tre dagar efter en safari, men jag har varit här mycket längre, jag tror att det kommer att bli cirka tre veckor. Jag har ju ytterligare två dagar här efter att du har åkt imorgon. Jag undrar vad som har hänt? Jag ser Elisabeth där vid baren men jag tvekar att gå fram och tala med henne. Tänk om jag får ett besked som jag inte vill ha. Vi kan sitta här en stund till men sedan när solen närmar sig horisonten så får vi gå upp och duscha och byta om, men Irene, det behöver inte vara till någon Nobelmiddag. Vi ska bara till en vanlig restaurang, jag har spanat in den tidigare, den ligger uppe på den klippa som vi smög under när det gick så höga vågor. Minns du det? ”Visst minns jag det Papa Lars”, visst minns jag det. Kände jag dig som Papa Lars då? Du vet i början när jag såg dig här på stranden så var du bara den brunbrände. Du utmärker dig på något speciellt sätt. Om det var för att du var så brunbränd eller om det var något annat har jag inte förstått ännu, men det var något visst. Något var det men jag kan inte förklara. Du behöver inte, sa Lars, du får kalla mig för vad som helst, jag tror att jag svarar på det mesta, i alla fall om det kommer från dig.

Det du sa Lars, det om att Ernesto och du hade utvecklat ett starkt kamratskap och att ni samtalade med varandra varje kväll och varje dag. Ja, han var ju här hela tiden, han var här tidigt varje morgon och han var här till att sista gästen hade lämnat och vissa kvällar stod han länge vid mitt bord. Kanske för att han tyckte att det var lite exklusivt med en man från den kalla nord men vi fick ändå en speciell relation till varandra. Och sedan kom jag och förstörde allt, eller hur, kvittrade Irene. No, no, no, tänkt inte så. Ernst var mycket glad över att jag hade träffat en Madam och han ordnade så att allt skulle bli bra. Varför tror du att vi alltid har fått dessa solstolar och att ingen annan får använda denna plats även om vi inte är här och märkte du inte vid en middag att han hade ordnat så att vi fick en speciell plats vid muren och med vit duk på bordet som ingen annan får och att han ordnade en speciell måltid för oss båda. Han blev inte avundsjuk och jag blev inte arg när du dök upp. Vi båda tillsammans gjorde allt för att du skulle trivas eller för att du fortfarande ska trivas. Hans ande och tankar finns kvar trots att han inte är här just nu. Kolla på solen och kom närmare. Ser du att solen närmar sig horisonten och snart ska den dyka ned i Indiska Oceanen och jag behöver en kram, en kram i den underbar solnedgången. De reste sig och han fick sin kram och de började att gå upp och göra sig i ordning inför kvällen. Manna såg det och ställde en frågande rörelse till Papa Lars och genast så plockade han bort dynorna och badhanddukarna och satte den ena solstolen ovanför den andra. Här ställdes inga bord där man kunde äta även om det ibland behövdes när det kom många gäster utifrån, men på Papa Lars och hans Madams plats där skulle ingen annan sitta. Säkert hade Ernst bestämt detta.

När de passerade baren så uppmärksammade Elisabeth detta och vinkade så att Lars skulle stanna. Hon gick runt bardisken och kom fram till dem, lade sin hand på Lars axel och sa att de ännu inte hade fått något besked om Ernesto. Han ligger fortfarande i koma men annars har inget hänt. Jag förstår att du gärna vill veta hur det är med honom, han pratade så mycket om dig, du var och är en speciell gäst. Hans hustru är där nere i Stone Town hos honom och vi har ordnat så att hon kan bo på ett bra hotell och vi har också ordnat så att några tar hand om deras små barn. Allt är väl ännu Lars, vi håller kontakten. Jo, Elisabeth, det är sista kvällen som Irene är kvar här, hon lämnar någon gång imorgon kväll och vi har beslutat att gå på en liten restaurang för att fira hennes sista kväll här. Ta inte illa upp, jag älskar er anläggning men vi vill kanske äta på en annan restaurang ikväll, speciellt eftersom inte Ernesto är här ikväll. Det skulle kännas så konstigt. Jag förstår dig Lars eller som Ernesto skulle säga Mr. Lars eller vad all övrig personal kallar dig, Papa Lars, jag förstår dig. Lars, kom här sa Elisabeth och drog honom lite åt sidan. Vi vet inte hur din vän tänker lämna och inte vilken tid men jag har förstått att det är någon gång på kvällen. För det första så brukar vi kräva att utcheckning sker på förmiddagen så att rummen kan göras i ordning för nästa gäst och naturligtvis så kan hon lämna sitt bagage och övrigt i ditt rum och sedan så har jag kollat. I ditt fall så har du beställt en privat transport till och från flygplatsen nere i Stone Town och jag tror mig minnas att din vän kom hit med taxi, men jag och min man diskuterade lite vid lunchen idag och att vi tyckte att ni var ett så trevligt par vid vår middag så eftersom vi har vår chaufför ledig imorgon eftermiddag och kväll så vill vi erbjuda henne skjuts till flygplatsen. Vi vill och behöver bara veta när hon skall vara där nere. I ditt fall så är allt bokat och klart. Du har två dagar kvar och vår chaufför hämtar dig vid midnatt den sista kvällen. Kolla med din vän och meddela mig så ordnar vi hennes transport. Du är en speciell gäst Mr. Lars eller vill du hellre att jag kallar dig Papa Lars? Du har ju åldern inne. Blir det en romantisk kärleksmiddag? Det är något som utstrålar kring er och då speciellt med din nya vän eller väninna eller ska jag säga Madam?

Elisabeth fick en klapp på axeln och Lars återvände till Irene och tog sin arm om hennes midja. De gick bort till Lars egna lilla altan och genast när de kom dit så satte sig Irene snabbt ned i den fåtölj som hon satte sig i innan de kände varandra. ”This is my place, no one can take it”, lova mig det Papa Lars, du ska vara kvar här några dagar men lova mig att ingen annan kvinna ska få sitta i denna fåtölj, lova mig det. ” Hello my lady, who would it be”? Ingen kommer att ta din plats och ingen kommer att få sitta här och äta frukost med mig. Nu min lilla sprallhöna, nu får du gå upp och hämta lite kläder så vi kan gå ut och äta på restaurang och det ska faktiskt bli intressant även för mig, jag har varit här länge men varje kväll så har det ändå alltid varit middag nere på strandplatån. Det ska bli spännande att gå på ett annat ställe och sedan så kanske jag kan spana in någon vacker ung tjej, nu när du tänker lämna mig. Ska det vara så, sa Irene och reste sig, ska det vara på det viset så tycker jag att vi kanske äter uppe vid restaurangen vid poolen. Man ser inte havet men det finns säkert inga vackra unga snygga tjejer där heller. Lars fick en puss på munnen, ingen riktig kyss bara en enkel kärlekspuss. Nu sticker jag upp och hämtar mina kläder. Glöm nu inte att det inte ska vara en nobelmiddag och att vi ska gå utmed stranden för att komma dit och ta med dina badkläder, för imorgon blir det sista doppet innan du återvänder. Glöm inte badkläderna!

Hon bara försvann bakom hörnet och åter igen så snubblade hon på den lilla nivåskillnad som var ner till plåtgångens nivå.  Att hon inte lär sig? Vilken kvinna. Lars stod där helt plötsligt ensam på sin altan. Vilken kvinna. Ska jag ställa mig i duschen och duscha innan hon kommer tillbaka eller ska vi duscha tillsammans. Visst är det härligt att duscha tillsammans, han hade inte duschat tillsammans med en kvinna sedan han och Christian var unga och nykära, det var inget för män i övre medelåldern eller vad han kunde räknas till, han var ju faktiskt vad man kallar för 70-plus. Ja, sedan han och Christina var unga och nykära, det var många år sedan. Han kommer ihåg första gången som de duschade tillsammans. De hade träffats på Teknis Elevhem redan i ettan men de blev väl inget par som man kallade det förrän i tvåan och när Lars gick i trean och Christina hade slutat och hade fått jobb så bodde de i de gamla rivningskvarteren på Brodal i Borås. De hade en toalett ute ”på svalen” som de hette och som de delade med två andra lägenheter och i köket så fanns det en enda kran och ur den kom bara kallvatten. Lars och Månsson hade kiosken på Teknis och därmed så hade han nyckel till skolan och då kunde de smita in på skolan vissa kvällar och nere under aulan så fanns det några omklädningsrum och några duschar och dit fick de gå när det var dags att duscha, annars så fick man utnyttja chanserna vid idrottslektionerna för att bli lite ren o kroppen. Det var tur att det på den tiden inte fanns något larm på skolan, för vad hade vaktbolagen tänkt om de hade kommit på två ungdomar som duschade tillsammans i källaren under aulan. Det var i alla fall redan då ett riktigt och rätt miljötänk. Spar på vattnet och duscha tillsammans. Hur ska jag göra? Visst är det underbart att duscha tillsammans med en härlig kvinna men tidigare har det bara resulterat i att de hamnat i sängen och det ville han inte nu och dessutom hade de inte tid med detta. Varför hade han hamnat i denna situation? Kunde Christina se honom och vad ska hans barn tro och tänka? Det är bara åtta månader eller vad det är sedan Christina lämnade mig och nu sitter jag här på Zanzibar och väntar på en kvinna och jag tycker om det. Varför gör jag detta?

Lars gick in och hällde upp sig en whiskey och konstaterade att det inte var mycket kvar men det var heller inte många dagar kvar innan han skulle återvända. Han tog sitt glas och satte sig på altanen, men han satte sig i sin stol och Inte i Irenes. Nu satt han här och hade inte duschat, smakade lite på sin ljumma nästan lite varma whiskey och tänkte bara på sin saknade hustru Christina. Vad gör jag här och varför gör jag det? Varför gör jag detta? Det är inte rätt, det är inte rätt mot Christina. Är det bara för att det är en kvinna som verkar vara riktigt intresserad av att vara tillsammans med mig som jag gör det? Eller är det bara för att det över huvud taget är en kvinna? Sex, ja, det har det blivit men man kan väl inte bara leva efter det, all sådan passion som egentligen hör ungdomen till det går nog ganska snabbt över. Varför har jag varit tillsammans med denna kvinna i så många dagar och imorgon så ska hon återvända till USA och sedan kommer jag att återvända till Sverige igen och vardagen tar vid. Hade det inte varit bättre att skippa allt och åka tillbaka och fortsätta mitt sorgearbete. Hur kan det komma sig att det nu kunde gå flera dagar utan att jag tänker på min nyligen bortgångna hustru? Hur ska jag krångla mig ur detta? Om jag bryter allt nu så är det ändå bara en dag kvar tills hon ska åka hem och jag kan smita iväg på en hel dags promenad utmed stranden och vänta tills hon har försvunnit. Jag har inte duschat och snart kommer hon och kanske vill att vi ska duscha tillsammans men det vill inte jag, det är inte rätt mot Christina. Tänk hon satt där uppe på Kilimanjaro och väntade på mig i hela fem dagar när jag hade berlocken kring halsen och när jag skulle hänga den där uppe på monumentet så hade hon sönder kedjan, den bara brast i mina händer. Hon ville visa att hon hade väntat och sedan ville hon att jag för resten av livet skulle behålla berlocken med hennes bild. Hjälp mig någon, jag vill inte vara med längre tänkte Lars och svepte det sista av sin whiskey och samtidigt så kom det ett kvittrande.

”Hej. Här är jag. Har du inte duschat ännu”? Det är bra, jag behöver någon som tvålar in och sedan smörjer min rygg. Kom så duschar vi tillsammans. Det blev som det hade blivit flera gånger tidigare, det räckte att hon dök upp och så blev situationen och stämningen en helt annat. ”Yes sure, but we have a little hurry, it already starts to get dark” fick Lars ur sig och ifrågasatte sin egen översättning. Han erbjöd inte Irene någon whiskey utan reste sig direkt och när de väl kommit in i rummet så tog båda av sig sina kläder och gick in i duschen. Som vanligt så tvålade de in varandra men Lars fick absolut inga sexuella känslor eller lustar, hans tankar fanns bara just då nere vid duscharna i källaren under aulan på Teknis i Borås på sextiotalet, för många, många år sedan. Men han tyckte ändå att han skötte sig bra som badpojke. Irene verkade inte heller prioritera något åt det sexuella och det var han glad för. Efter duschen så skulle de ändå torka varandra med några små pussar emellanåt men inga häftiga kyssar som kunde leda till något. Lars smorde sedan Irenes rygg men brydde sig inte om att själv få något på sin rygg, hans solbränna var redan så etablerad så det var bara slöseri med ”after sun”. Det var några dagar sedan som han hade rakat sig så det var dags för en snabb rakning istället. Så var de då ombytta och redo för att gå vidare till restaurangen uppe på klippan. Lars kom denna gång ihåg att ta med sig en bunt av den lokala valutan, hur mycket hade han ingen aning om men han gjorde ett överslag med tanke på hur mycket han hade växlat in och vad han tog med sig och bedömde att det borde räcka. Han ville inte ha med sig några kreditkort eller liknande när de skulle gå på den mörka stranden och besöka den andra restaurangen. Han tog sedan fram sin ryggsäck och i en av fickorna på axelremmarna så plockade han fram en liten ficklampa. Han och Christina hade varit på många resor tillsammans i många olika länder och nu visste han att om det var något som var bra att ha med sig så var det en liten men ändå skarp och effektiv ficklampa. En bra kniv, en bra ficklampa och en rulle med silvertape kunde rädda vilken resa som helst och det har han alltid med sig vart än resan går på vår jord. En enkel charterresa eller en äventyrsresa men öluffande i Malaysia, dessa tre viktiga saker måste alltid vara med.

Klipprestaurangen

Naturligtvis så skulle Irene ha tull när de passerade den enkla men lite skraltiga grinden och det var inga problem för Lars att betala tullen men eftersom han inte hade jämna belopp så måste hon betala tillbaka lite växel. Väl nere vid stranden så var det lite lagom högt vattenstånd och nästan inga vågor. Lars hade ju bestämt sig för att de skulle äta i den restaurangen som låg uppe på den klippa som de hade gått under någon av de första dagarna som de varit tillsammans men han hade ingen kontroll på hur högt vattnet skulle vara nu på kvällen och när de senare skulle tillbaka. De gick bort mot klippan och Lars lyste med sin ficklampa nere vid vattenbrynet. Det var bara små vågor som sakta svepte in mot stranden och som vanligt, mitt på dagen eller nu på kvällen så kilade det massor av små krabbor omkring på stranden och i vattenbrynet. Det kom en våg och så spolades de ned i havet igen men kravlade sig åter upp på benen efter vågen och stack med snabba steg ned i något litet hål. De var inte ensamma på stranden, flera par gick där och många bara för att ta sig en enkel strandpromenad efter maten eller bara njuta av den ljuva kvällsbrisen som försiktigt svepte in mot land. Det fanns ett svagt ljus från de restauranger som låg utmed stranden men det var bra att ändå ha sin ficklampa med sig. ”Kolla vad jag är omodern” sa Lars och visade upp sin lilla men mycket ljusstarka ficklampa. Jag har bara en vanlig traditionell ficklampa men jag tror att de flesta går här omkring och lyser med sina mobiltelefoner. Lyser de så starkt också, undrade Irene och Lars påpekade att det fanns många appar eller program som man kan sätta in i sin telefon och däribland en relativt stark lampa. Problemet är bara att den drar enormt mycket av telefonens batteri. När de kom fram till klippan så konstaterade Lars att det inte skulle vara några problem att passera under klippan varken nu eller när de skulle tillbaka. Vattnet steg ju när de var på väg tillbaka från revet och hade nått sin högsta nivå och var nu på väg tillbaka igen. Märkligt detta med ebb och flod försökte Lars förklara. Inte bara att det blir olika nivåer av havsytan under olika dygn utan att det dessutom beror på hur månen står i position med solen. Jag har försökt att förstå detta, sa Irene, men det är nog igen idé att du försöker förklara det igen för mig. Bakom klippan kom sedan ytterligare en klippa men där var det inget som sköt ut över vattnet som man måste passera under och mellan dessa klippor så fanns det en liten verklig skranglig och osäker trappa som behövde en reparation. De flesta gästerna kom nog inte sjövägen till denna restaurang och Lars fick hjälpa Irene uppför denna svåra trappa och var nu verkligen glad över att han hade tagit med sig sin ficklampa. De kom upp och där fanns verkligen en fantastisk restaurang. Lite lagom med folk och nu kom Lars på att man kanske skulle ha beställt bord men det visade sig ändå enkelt att få ett bord ut mot havet. Nu hade dock solen gått ned så långt under horisonten så någon solnedgång fanns inte att beskåda men man kunde i alla fall höra de små vågornas försiktiga brus i gruset under klippan.

De fick ett fint bord nästan lite för sig själva, menyn och nu började de att diskutera vad som var lämpligt att äta denna sista kväll som Irene hade kvar här på Zanzibar. ”We had a late lunch, and I’m not hungry” sa Irene och sedan har vi druckit en hel flaska champagne. Egentligen är det jag som ska bjuda på denna middag. Du har betalat så många måltider och nu är det ju jag som ska åka tillbaka imorgon kväll och så med tanke på det samtal som jag fick idag så ska det vara jag som betalar, men jag skäms, jag har inga pengar med mig. ”I do not understand you, can you speak Swedish” svarade Lars. ”I’ll try soon”, men Alice har sagt att när man är på en sådan här och liknade platser så ska man försöka att få någon fin och spännande fisk att äta. Kan vi inte försöka med det? Lars kollade på menyn och när det gällde fiskrätter så skulle man kalla på den speciella fiskkocken. Han gjorde så och strax så kom den speciella fiskkocken och bjöd fram dem till en disk där det låg massor av havets olika delikatesser.  För länge sedan gillade jag bläckfisk sa Lars men gillar det verkligen inte nu och jag vill inte ha ostron. Denna äckliga klump som man bara ska svälja, nej då äter jag hellre mormors hosta tänkte Lars säga men han visste inte riktigt hur man översätter det. Jag har aldrig ätit det heller, sa Irene och jag skulle verkligen vilja ha någon spännande fisk. Hemma i Texas blev det bara fisk ibland och då blev det några panerade fiskbitar av någon obestämd art. Alice har rekommenderat några, men jag kommer inte ihåg. Snälla Papa Lars, sa Irene och hängde sina båda händer på en av hans armar. Snälla Papa Lars hjälp mig, jag vill inte åka hem imorgon.

De valde var sin fisk som såg lite spännande ut och så diskuterade de eller mest Lars med kocken om hur den skulle tillredas och vilka tillbehör som de önskade. Det var inte det lättaste då Lars inte var någon bra kock och den specialist som fiskkocken var svängde han sig i lite kulinariska detaljer som Lars varken förstod vare sig det gällde språkligt eller kulinariskt. Hoppas att det blir bra och tänkte på när Christina och han hade varit med om något liknande på en ö i Grekland och det visade sig att de fick fisken och satt sedan länge och väntade på mer, men de hade ju bara beställt fisken tillredd på ett speciellt sätt men utan tillbehör eller den underbara fisk de fick på en liten ö i Malaysia, hos glada och lite tjocka Mama, med något konstigt tillbehör som såg nästan lite äckligt ut men smakade underbart. Bara att äta och blunda, sa Christina och med den taktiken så var fisken god. Vad skulle det bli denna gång? När de återkom till bordet var det dags att välja dryck till fisken och de valde ett riktigt gott franskt vin. Som brukligt på fina restauranger så hällde servitrisen först lite i Lars glas och naturligtvis så godkände han det och det blev inget skratt och fniss och pekande med fingrarna utan bara strikt och allvarligt. När servitrisen hade gått så gjorde Irene samma tecken som Lars alltid gjorde vid middagarna där hemma och så fnissade de lite när Lars gjorde det också. ”What did you say before”? Du sa något om att du inte ville åka hem. Det kan jag förstå, det är underbart här på denna ö och det mest underbara är att jag har fått träffa dig, men jag håller kvar vid mitt ord, du är välkommen till Sverige under sommaren och då kan du få uppleva midsommar med solen uppe nästan hela natten. Men samtidigt så förstår jag att det känns svårt att lämna Zanzibar.

Sure, but the worst is the return journey. Hard to leave Zanzibar, but how can I get home”? Du förstår älskade Papa Lars. Innan vi åkte hit till Zanzibar så hade jag aldrig flugit. Jo, jag hade fått följa med i ett litet flygplan där vi, Moby och jag flög runt över ranchen i ett litet enmotorigt plan och nu så har jag flugit runt nästan hela jordklotet med flera byten av plan på många stora flygplatser men nu ska jag flyga hem alldeles ensam. Alice och Lothar skall fortsätta på en bröllopsresa runt jorden men åt andra hållet. Ingen av oss hade tänkt på att jag sedan skulle resa hem tillbaka alldeles ensam. Jag som aldrig har flugit tidigare. Alice har berättat att det inte är så svårt. Det står på en utskriven biljett precis var och när jag ska byta och till vilket plan, men när lilla jag kommer till de stora flygplatserna så blir jag alldeles rädd. Jag var det när jag reste hit med Alice, Lothar och några vänner till dem, men nu ska jag tillbaka alldeles ensam. Jag vet inte om jag klarar det?

”No problem, everyone should ever fly alone for the first time. You will manage it nicely” försökte Lars tröstande förklara. Om du visar mig biljetterna så kan vi reda ut det tillsammans imorgon. Avresan blir säkert inga problem, sa Irene, jag ska träffa Alice och Lothar ungefär klockan åtta imorgon kväll på flygplatsen. De kommer att hjälpa mig så jag kommer på rätt plan och första mellanlandningen blir i Nairobi. Samma som för mig, sa Lars. Det är där det kanske börjar att bli bekymmer, sa Irene och tog med båda sina händer om Lars båda händer. Papa Lars, tänk om du kunde följa med mig, jag börjar redan nu bli lite nervös. De flyger sedan någon timme senare vidare till, jag tror det är någonstans i Indien. Papa Lars, tänk om du kunde följa med mig. ”You can handle it well” lugnade Lars henne, jag vet att du kommer att klara det. Tänk på det viset att denna resa hem nu kommer att bli en övning till den resa som du ska göra till sommaren, när du kommer till Sverige för att uppleva den underbara midsommarsolen. Du har ätt som vanligt Papa Lars, jag längtar redan och jag ska klara det. ”Schuhundraschjuttionschju, will it bee lägrom”? De smakade lite på vinet och snart så kom fiskrätten och det såg inte så tokigt ut, nu skulle det bli spännande på hur det smakade.

Fiskrätten var fantastisk och efter det så sa Lars att han egentligen var mätt men visst skulle det smaka bra med någon riktigt söt och samtidigt lite kletig dessert. ”Is there room for that”? Som du säkert märkt Papa Lars så har jag inte någon stor mage, men just nu känns det nästan som att jag är lite gravid, men OK, något sött efter detta kan nog få plats ändå. Trots att de redan druckit var sin Kilimanjaro och en hel flaska champagne, förutom det som hamnade i sanden när flaskan öppnades och det som Irene spillde ut och att de till maten nästan delat en flaska vin så beställde Lars ett glas likör till Irene och en god cognac till sig själv. ”Yes, I know, but it’s the last evening together” försökte Lars att ursäkta sig utan att Irene hade kommit med några protester eller kommentarer. Hon lade åter sin hand uppe på Lars hand som låg på bordet och där han pillade och vred lite på sin servett. Ja, det är sista kvällen. Hur många dagar har vi varit tillsammans? Tänk att jag hade modet att sätta mig där på altanen hos den där brunbrände mannen med det vita håret. Du ska veta att jag funderade flera dagar och jag kunde inte för mig själv förklara varför jag ville och vågade sätta mig där i din fåtölj. Jag frågade väl inte ens, eller gjorde jag det? ”You just sat there and you talked all the time”. Jag kommer inte ihåg vad du talade om mer än att du varit med på din dotters bröllop och att du tyckte att vi skulle äta middag tillsammans på kvällen. Gissa om jag blev förvånad, men nu sitter vi här. ” I do not understand how I darede”, men nu är jag glad för det, ett av de största stegen jag tagit i livet och som jag beslutade helt själv. Nej, jag tror inte att jag beslutade någonting, helt plötsligt så satt jag bara där i din fåtölj på din altan. Hur hade mina dagar härpå Zanzibar varit om jag inte hade vågat? Hade jag försökt en annan dag eller hade jag insett att det inte var någon idé? Gjort är gjort och jag ångrar inget.

De fick sina glas och Lars hade ju tänkt sig att de skulle ha någon riktig söt och kladdig dessert men nu kände han att det var bra att han inte hann beställa något. Det var sista kvällen och som om någon hade styrt upp det så satt de och talade om vad de hade upplevt. Lars nämnde inget om de stora tvivel han hade haft flera gånger och skulle vilja dra sig ur men det var tankar som han flera gånger fick när han var ensam. Så fort hon sedan kom så vände allt och han kände att han ville vara tillsammans med henne. Men, trots det, så kom det flera gånger tankar och ångest över vad han gjorde. Det blev mycket fniss, skratt och kramade händer under kvällen och snart så började många av gästerna att betala och gå. ”Time to go home” undrade Lars och han fick ett nickande svar från Irene. De begärde notan och när den kom så tog Lars fram sin sedelbunt. ”Man känner sig rik i detta land” skojade han och började bläddra med sina sedlar. Han såg beloppet och lade sedan till cirka tio procent och lite till och lade pengarna i det lilla konvolut där notan låg. Han hade fortfarande inte koll på kursen och visste inget om hur mycket denna middag kostade. Han visste i alla fall att han hade gett tillräckligt med dricks. Kanske dags att kolla vad kursen är och hur mycket jag har kvar. Jag har en känsla, tänkte Lars, att jag tog ut alldeles för mycket när jag kom till Zanzibar för här uppe har jag inte betalat något vad jag kan minnas. Jo, vänta, bussen och taxin hem från Stone Town. Han tog Irenes arm eller det var egentligen hon som tog hans arm med båda sina händer och de gick mot utgången, men till den lite mindre entrén, den ned mot havet. De gick ut på en liten altan eller avsats och fram till den lite skrangliga och nästan osäkra trappan. Hemma, som de kallade sin resort, var trappan ned till stranden en gedigen gjuten trappa i betong som stod emot vilka vågor som helst men denna behövde en större reparation. Det fanns en belysning men det var mer att betrakta som lite ledljus och Lars var glad över att han hade med sig sin ficklampa och det var Irene också. Vågar vi gå ned för denna trappa, undrade Irene.

I den svaga belysningen så hjälptes de åt och det fanns något som skulle föreställa en ledstång. Lars koncentrerade ljuset framför Irene och de gick försiktigt steg för steg ned mot sanden. Lars hade sett att när det var riktigt högt vatten så var nivån över de nedersta stegen men nu fanns ganska mycket strand nedanför. Just när Irene steg ned på det nedersta trappsteget så vickade det till eller kanske lossnade eller Lars hann egentligen inte uppfatta vad som hände. Hon bara rasade ihop och föll framstupa och han blev riktigt rädd och ängslig för det verkade som att hon inte försökte ta emot sig utan bara föll ihop framåt. Lars släppte lampan men den hängde i en lite ögla runt handleden så han visste ändå var den fanns. Han böjde sig ner mot Irene och vände henne men fick inte riktigt någon kontakt. Han ruskade henne och snart så öppnade hon både ögonen och munnen. Åh, Lars, jag måste ha snubblat. Jag har lite ont i foten men annars känns det bra. Det är inte lätt så här i mörkret, men det verkar som att allt har gått bra. ” Come, now we go home” sa Lars lite trevande, hjälpte Irene upp och så gick de ned mot vattenbrynet och in under klippan som de passerade för några dagar sedan då Irene första gången kopplade ett fast grepp om Lars. De gick tysta hemåt och Irene försökte då och då borsta bort lite sand från sina kläder. Som vanligt så begärde hon tull vid passage genom grinden och Lars tyckte att hon åter var den lite sprallig tjejen som han tyckte mer och mer om, men vad var det som hände nedanför restaurangen? Att man ramlar och snubblar och speciellt när det är lite mörkt är väl inget konstigt, men när hon föll så verkade det som att hon inte gjorde något för att försöka ta emot sig i fallet. ”This is our last evening” sa Irene när de kom tillbaka till altanen. Jag vill att den skall vara evig eller hur lång som helst, kan vi inte avsluta den här på altanen med en liten drink? ”Gärna” sa Lars, men han ville egentligen inte, de hade redan kanske fått alldeles för mycket. Han var inte berusad eller påverkad men var rädd för att inte orka eller kunna genomföra de plikter som Irene kanske ville att han skulle utföra.

” Drink or cocktail, I have only whiskey” Lars hämtade två glas och den sista flaskan whiskey och det var inte speciellt mycket i den. Han hade också en flaska väldigt fin cognac som han hade köpt på resan hit, men den hade aldrig kommit fram. Han gillade mest whiskey även om en god cognac aldrig satt fel, men då gärna tillsammans med en god cigarr och han hade ju slutat röka för många år sedan. Han hade slutat röka officiellt när han fick barnbarn men feströka och tjuvröka hade han ändå hållit på med ganska många år. Planen med den fina cognacen var ändå att han vid något speciellt tillfälle skulle köpa sig en cigarr och prova på lite trots att han numera tyckte att det var förfärligt att röka och att det luktade pyton, men en fin cigarr kunde han säkert ändå avnjuta. Det hade bara inte funnits tillfälle till det. De satte sig i sina respektive fåtöljer, utan att någon bestämt något så hade det bara blivit så, den ena var Irenes och den andra var Lars. De satt sedan och småpratade och ännu så satt några kvar vid strandbaren men det hade inte Lars tänkt på när de passerade för en stund sedan. Tänk om det varit som tidigare, då hade säkert Ernst stått där nere vid något bord eller vid baren och hela tiden varit uppmärksammad på gästerna. Även de kvällar som han och Lars hade pratat mycket med varandra så hade ändå Ernst full koll på alla gästerna och såg till att de fick den service som anstod en fin restaurang. Om man ska jämföra strandbaren med den restaurang som de besökte så var den senare mer som en restaurang av ganska hög klass medan denna här på sandplatån mer var som en strandbar med servering. Ändå så upplevde man stämningen och andan på denna som mycket mer trevlig och gemytlig och trots att den är mycket enklare så brukar det komma många gäster utifrån. Lars funderade lite över vad Elisabeth hade berättat och att Ernesto var lite som en chef eller representant för all personal. Han var tydligen även chef över personalen inne på den restaurang som låg inne vid hotellet och poolen, men tydligen fördrog han ändå att ha sin arbetsplats här nere. Det är jag glad över, tänkte Lars, men var finns han nu? Jo, han finns på ett sjukhus nere i Stone Town, men hur är det med honom?

”Cheers, where are you Lars”? Det verkar som om du är i en annan värld, du har väl inte somnat?  Åh, Förlåt, jag satt bara och funderade över hur min vän Ernst har det och när han ska komma tillbaka, förlåt mig. Skål, och tack för en trevlig kväll. Skönt att det inte finns en massa moskiter eller liknande här så att man kan sitta ute på kvällarna. Han tänkte på när Christina och han var någonstans i Thailand och det var fullständigt omöjligt att sitta ute på kvällarna och alla fönster och dörrar måste vara stängda annars så blev natten olidlig. ”What about your foot”? Känner du fortfarande smärta i foten? Jag tyckte att det såg lite ruskigt ut när du föll från trappan där borta, känns det bättre nu? Irene tittade bara rakt ut i ingenting och vickade lite på foten. Det känns lite konstigt med foten, något lite som smärtar eller vad det kan vara, men jag tror inte att jag ramlade från någon trappa, det måste vara något annat. Kommer du inte ihåg det, frågade Lars och förstod direkt att nu hade det varit så där märkligt igen. Han ville inte oroa Irene och sa direkt att han tyckte att hon snubblade när de gick nedför trappan eller att hon kanske bara stigit snett på något vis.  ”I think I might have done it” sa Irene och vickade lite på foten igen. Lars hällde upp den sista whiskey som han hade och de fortsatte att prata minnen från de dagar de hade varit tillsammans. Han försökte följa med i diskussionerna och minnena men han hade ändå tankarna på vad som hade hänt med Irene, för visst ramlade hon ned från det nedersta trappsteget och visst var hon helt borta under några sekunder och det märkliga var att hon inte kommer ihåg detta. Hon hade även tidigare varit väldigt orolig inför hemresan och hur hon skulle klara den men det tycktes hon ha glömt eller förskjutit detta.

De satt sedan kvar och pratade länge men när alla lamporna vid strandbaren utom några ledljus slocknade så tyckte Lars att nu måste de tänka på morgondagen. Vi får inte sova bort hela din sista dag här. ”No, of course not ” svarade Irene och brydde sig inte om att ta den sista lilla whiskey som fanns i glaset. Lars däremot svepte det sista och de båda reste sig och gick in i rummet. Precis som om de hade bott ihop under flera år så tog båda av sig kläderna, de kramade om varandra och tänkte lägga sig men Lars vände på Irene och visade henne badrummet. ”Do you have no dental trolls in America”? försökte Lars fråga men visste inte om hans egenskapade översättning blev rätt. Tandtrollen äter upp dina tänder om du inte borstar dem. Tillsammans så stod de, sida vid sida och borstade sina tänder. Lars med sin elektriska tandborste och Irene med bungalowens gästtandborste. De såg på varandra i spegeln och flörtade båda med båda ögonen. Irene satte sig på toaletten och Lars lät henne sitta där ensam och gick ut i rummet. Han drog bort lite av moskitnätet och öppnade upp täcket. Det är ett sådan täcke för nyförälskade tänkte han. Ett enda stort täcke kan man ha i en dubbelsäng om man är ung och nyförälskad men har man varit gift i tjugo- trettio år så vill man ha sitt eget och så är det likadant med belysningen. Sådan ”mysbelysning” som de har på de flesta hotellen passar inte en 70-plussare med sämre syn, här behövs skarpare ljus. Irene kom ut från badrummet och Lars gick in för att tömma blåsan, det hade trots allt blivit en hel del vätska denna kväll och hela dagen. När han kom tillbaka så låg redan Irene i sängen, Lars släckt taklampan och kröp ned under täcket. De kramade om varandra och Lars hade inte den minsta lust till några sexuella aktiviteter och det verkade som att Irene reagerade likadant. Det kan väl vara bra att bara ligga och krama om varandra. När de legat så en stund så fick Lars en liten kärlekspuss på munnen och Irene sa att hon kände sig väldigt trött och ville sova. Det tycker jag också, sa Lars och Irene vände sig om. Lars pussade henne lite på ryggen och släckte mysbelysningen. Han lade sig på rygg och tittade rakt upp i sänghimlen. När han hade legat så en stund drog han igen moskitnätet och ville också försöka somna. Det hördes på Irenes andning att nu hade hon redan somnat.

Lars låg länge och bara stirrade upp i sänghimlen och kom ihåg första gången som de hade haft sex och att de var så ivriga att de rivit ned ena sidan av moskittältet. Han låg på rygg, han låg på ena sidan, han låg under täcket och han låg utan täcke, men vad han än gjorde så kunde han inte somna. Hela tiden så tänkte han på hur det egentligen var med Irene, vad är det som händer och varför har hon så många gånger tappat balansen och helt förlorat minnet under några minuter eller var det bara så att han upplevde att det var flera minuter? Är det något som jag ska prata med henne om eller kommer jag bara att göra henne förvirrad och orolig. Uppenbart så har hon inget minne av att hon ramlade vid nedersta trappsteget och tydligen bara fick en liten stukning i foten, men visst var hon borta en lång stund. Hon visste inte att hon varit frånvarande en stund och när de hade kramats här nere i sängen innan hon somnade så kände han ju att hon fortfarande hade sand i håret, sand som hon måste ha fått i håret när Lars hade vänt henne efter att hon så hemskt hade fallit och inte gjort något för att försöka ta emot sig i fallet. Hon måste ha fått en liten black-out. Tur att hon inte föll från en högre höjd i den rangliga trappan.

En lång stund så hade han andra tankar som surrade i hans huvud. Tur att man inte är religiös, tänkte han för sig själv. Tänk om Christina på något vis skulle kunna få redan på vad han håller på med och vad som har pågått under många dagar. Det är bara åtta månader sedan hon inte orkade kämpa emot och nu ligger han här och sover tillsammans med en amerikans tjej, nja, sover gör han inte men han borde göra det. Vad skulle hans barn tycka om de visste vad han har gjort och hur han har levt de senaste dagarna? Han visste om att han gjort fel eller hade han egentligen gjort det? Vad var det som var fel? Han var ju inte otrogen, man kan ju inte vara otrogen mot en människa som inte längre finns, men ändå på något vis så kände han att gjorde det. Han borde inte ligga här tillsammans med denna spralliga amerikanske tjej, men nu gör han det och han har ändå gillat det han och de har gjort och upplevt. Han gillar henne men flera gånger har samvetet nästan fått honom att på något vis hoppa av. Nu ska hon åka hem imorgon eller rättare sagt ikväll och sedan återvänder jag hem om ytterligare två dagar och sedan kan vi kanske glömma detta. Vi kommer troligtvis aldrig att ses mer och det kanske lättare mitt samvete något. Jag kommer nog aldrig att tala om för någon och speciellt inte mina barn om att det som har hänt verkligen har hänt.

Åter kom tankarna på Irene och han kom ihåg att han hade tänkt att han skulle spinna lite på de lögner som han hade ljugit ihop med detta om att han skriver för en tidning. Hon hade tydligen glömt detta för han hade inte skrivit något på flera dagar men det hade blivit som han hoppades, att hon inte skulle komma ihåg eller fråga. Han hade ju funderat på att skylla på detta skrivandet och dra sig tillbaka och kolla på internet på den svenska sjukvårdsupplysningen, jag tror det heter 1147 eller om det är 1174 eller är det 4711. Det är bara att kolla. Jag måste få chansen att göra det imorgon men samtidigt så blir det nog en intensiv dag imorgon. Irene ska visst träffa Alice och Lothar vid åttatiden på kvällen och då måste hon lämna detta stället senast sju eller kanske halv sju. Det verkar inte som att hon en enda sekund har planerat eller packat eller ens funderat över när hon måste åka härifrån, hon bara vet att hon ska träffa dem vid åttatiden. När Lars hade vänt på sig några gånger, under täcket eller utan täcke och ändå inte kunnat känna den minst trötthetskänsla så kom han på att han kan ju söka på internet nu istället för att bara ligga här vaken och med huvudet fullt av tankar både om sin nyligen bortgångna hustru och på hans nya vän, den spralliga och mysiga tjejen från Texas.

Han gick upp ur sängen och med det ledljus som kom från belysningen utanför altanen så fick han tag i sin padda och tänkte söka efter detta med en TIA som en kompis till honom hade drabbats av. Han satte sig först i den mjuka soffan men sedan bestämde han sig för att något måste han ändå göra. I mörkret så gick han till sitt kylskåp och tänkte först att han skulle ta fram sin fina cognac men samtidigt så kan man väl inte slösa bort den fina cognacen på att försöka sova. Hela kylskåpet var fyllt med många små och lite större flaskor av olika sorter, på ett sådan ställe var minibaren välfylld, men han hade inte tagit något därifrån i alla fall inte vad han kunde minnas. Jo, kanske någon öl, men han var inte säker. Han hade aldrig antecknat något men säkert så har städerskorna koll på detta, så brukar det vara på många hotell trots att de i receptionen varje gång artigt frågar om man tagit något i minibaren. Hur skulle de reagera om man hade tagit någon eller några flaskor och sedan på deras fråga nekat till det. Hur skulle de reagera och agera? Skulle de visa fram städerskans eller någon kontrollants noteringar?  Lars kom ihåg en händelse på ett hotell, han tror sig minnas att det var i Norge någon gång. De låg och vilade på sängarna och så plötsligt så öppnades dörren och det var förvånande att han inte knackade men ursäktade sig och sa att han bara skulle kontrollera minibaren. Det fick han väl göra och efter detta så försvann han bara. Det förekommer tydligen kontroller av dessa minibaren utan att gästerna får veta något. Lars valde att blanda ihop sig en god Gin och Tonic, det var länge sedan men samtidigt fick han lite dåligt samvete. Ska du göra dig en grogg eller drink så här mitt i natten och det blir ju bara som de där fullständigt meningslösa nubbarna som man drack till nattamaten på småtimmarna på den tiden då man orkade ha fest nästan hela natten. De där sista nubbarna eller den sista groggen kunde man lika gärna vara utan. Nu kunde han inte sova och han hade en viktig uppgift att göra, han måste kontrollera detta med TIA eller om det kan vara något med epilepsi eller liknande. Han måste kolla detta och hoppas att det sedan skulle vara enklare att sova. Han satte sig inte i soffan utan drog i stället på sig sina shorts utan att först sätt på sig kalsonger, tog sin padda och sin gindrink och gick ut och satte sig på altanen. Det var fortfarande en skön underbar temperatur mitt i natten. Naturligtvis så satte han sig i sin fåtölj och inte i Irenes. Det var väl ungefär som han hade misstänkt. Detta med TIA var en mindre propp i hjärnan men den var oftast bara liten och släppte ganska snabbt. Den drabbade kunde få en intensiv huvudvärk som däremot snabbt försvann. Man kunde också drabbas av yrsel, se blixtar framför ögonen och många drabbades av mindre minnesluckor och man kunde ha flera små proppar under längre eller kortade perioder och många gånger så upphörde det plötsligt och livet gick vidare som vanligt men man rekommenderades att söka vård ganska omgående för att kontrollera om det var risk för att få en allvarligare propp. Den behövde inte alltid sätta sig i hjärnan, om den satte sig på andra ställen och det var ofta förekommande i benen så orsakade det mest smärta men i hjärnan kunde det vara mycket mer olyckligt och få livsavgörande verkningar. Precis vad jag har misstänkt, tänkte Lars för sig själv och var nöjd med att det gick mycket lättare att komma ut på internet nu mitt i natten. Han var troligtvis den enda som utnyttjade den tjänsten vid denna tidpunkt. Han svepte det sista av sin gingrogg men satt sedan ändå kvar en stund och såg upp på stjärnhimlen. Det fanns miljoner stjärnor eller solar eller det finns säkert flera miljarder och kring varje sol så finns det säkert flera planeter precis som vi har våra planeter kring vår sol. Tänk vad många solar vi ha som lyser upp vår himmel. Många säger att det finns en himmel och att alla goda människor hamnar där, hur det nu skulle kunna fungera. Men tänk om Christina ändå finns där uppe och kollar på vad jag gör. Hon satt säkert uppe på toppen av Kilimanjaro och väntade på mig under de fem dagar det tog innan jag nådde toppen. Närmare himlen kan du inte komma om du fortfarande ska ha fötterna på jorden. Han gick in, lade paddan på skrivbordet och kröp ned i sängen igen. Irene rörde sig och vände sig mot honom och kröp ihop framför hans bröst. Hon vaknade inte och han lade sina armar kring henne. Gav henne en lite kärlekspuss på pannan och konstaterade att han glömde sitt glas ute på altanbordet. Precis som han önskade så somnade han strax därefter. Med armarna kring sin nya vän den spralliga underbara tjejen från Texas.

Sista dagen, dags att packa.

Han vaknade till med ett ryck. Någon strök med fingret över hans näsa och pillade lite med hans vita mustasch. Han vred lite på huvudet och såg rätt in i Irenes ögon. ”Good morning, Grandpa”, har du sovit gott? God Morgon, javisst har jag gjort det. Han hörde att det redan dukades på altanen och naturligtvis så satte Irene sitt finger på hans läppar och viskade ”I seal it with a kiss” och så fick han en lite morgonpuss på munnen, bara en liten enkel kärlekspuss. Lars viskade, ”Fanns det inte en schlager någon gång på sextiotalet med den titeln, men du var kanske inte född då, eller”? Irene såg väldigt förvånad ut och förstod ingenting men någonstans i bakhuvudet så fanns den frasen. Jag kan inte så mycket om detta men någonstans i mitt minne finns frasen och jag tror att Alice har en LP med den låten, men inte från sextiotalet. Hur gammal är du egentligen Grandpa? Jag känner mig som kring de trettio eller kanske ännu yngre, men nu måste jag fråga dig och du har säkert sagt det tidigare men mitt minne är inte som hos en trettioåring. Du säger Grandpa. Hemma i Sverige så skiljer vi på morfar och farfar, jag menar vi har olika namn på Grandpa om det är mammas eller pappas far. Den Grandpa som du ofta nämner är det din mammas eller din pappas far? ”I loved my grandpa and he was my mother’s dad” svarade Irene och förstod att i Sverige så var det enklare genom att de hade olika namn på Grandpa, hon hade aldrig tidigare i livet funderat på det. Allt brukar lösa sig ändå. ”I loved my grandpa and I love my new grandpa” sa Irene och kramade Lars. Hon kröp sedan upp och la sig på hans mage och fortsatte att pilla med hans mustasch och han fick ibland små pussar, inga heta kyssar utan bara små pussar, på munnen eller mitt på näsan. Lars kände en rysning i hela kroppen och slog sina ben kring hennes ben men varken han eller Irene gjorde någon som helst antydan till att börja med sex eller liknande. Han gillade situationen. Tänk att bara få ligga här på morgonen tillsamman med den spralliga nykära Irene och bara kramas och finnas till. Absolut ingen sex utan bara vara tillsammans mycket nära med kontakt, hud mot hud men utan sex. Kan det vara kärlek? All kärlek är inte bara sex, det är också något annat.

”Now hear me, my little teenager”. Idag är det din sista dag här på Zanzibar och om jag förstod dig rätt så ska du träffa Alice och Lothar på flygplatsen vid åttatiden ikväll. Har du packat? Är allt annat i sin ordning? Har du biljetten färdig och hur ska du ta dig till flygplatsen och när måste du lämna mig här? ”Oops, my dear”, jag vet och jag oroar mig för allt som du säger, men jag vet att jag måste ta tag i situationen, snälla Papa Lars, jag hoppas att du kan hjälpa mig. Jag har nästan inte packat upp så det kan inte vara svårt att packa men sedan kommer allt det praktiska. Jag hade Alice till hjälp med allt när vi åkte till Zanzibar och de satte mig i en taxi hit upp och jag bara accepterade, men jag är lite förvånad över att jag inte har fått mer information från henne. ”Kan det vara så att hon tycker att hennes vuxna mamma kan klara ut det själv”? ”Maybe”, men jag är osäker. Jag har inget minne av att Alice någon gång har varit med om någon större eller längre flygresa i sitt liv men det verkade aldrig var några bekymmer, kanske var det Lothar som ordnade allt. Visst har jag väl fått en underbar svärson?

Irene, vi har haft underbara dagar tillsammans och det kommer inte att bli några bekymmer. Det är bara så att du måste ha lämnat rummet före klockan elva men jag har ordnat med Elisabeth att du kan komma ned med ditt bagage hit till min bungalow och jag har ordnat så att du får en transport till flygplatsen. Där kände han att han ljög lite. Han hade inte ordnat det utan Elisabeth hade erbjudit denna hjälp, men han ville imponera lite på sin nya kärlek, för nu kände han att det inte var många timmar kvar. Låt oss äta frukost tillsammans och sedan, om du vill så kan jag följa dig till ditt rum och vi bär ned ditt bagage, du checkar ut och vi har hela dagen tillsammans. Vad säger du om det? ”Lovely Papa Lars. I knew I can trust you”, hämtar du listorna eller skriver man på dem därute? Hör nu på min unga dam, det är dags att du lär dig detta även om det är sista dagen. Man tar listan och prickar för vad man önskar och om du nu vill ha lite extra juice, som igår, så sätt bara två kryss framför det. jag vet inte om man får eller ska göra det men jag har gjort så och det fungerar. Vill du ha två kokta ägg så gör du likadant. Jag vet inte hur man beställer löskokta eller hårdkokta men man kan välja om man vill ha enkla eller vändstekta ägg eller en omelett. Detta skulle jag ha lärt dig tidigare eller skulle vilja ha lärt dig det mycket tidigare. Jag har inte fattat hur det fungerar, om de står på lur någonstans men så fort listan är ifylld så försvinner den och medan man väntar så kan man göra sin morgontoalett. Kom igen, nu kör vi, vi har bara en dag kvar. Båda rusade upp och det var lite tävlan om vem som skulle komma först ut på altanen. Lars försökte dra på sig sin short som bara låg där medan Irene svepte ett stort badlakan kring sig och var först ut genom dörren med Lars strax efter. Det var frestande att han skulle dra av henne badlakanet men precis när de båda kom ut på altanen, fortfarande skrattande så hörde de ett muntert. ”Good morning, here is it race, who wins”? Det var Elisabeth som redan var igång på morgonen. Vi får prata med varandra lite senare Papa Lars. Jag ska ner till Stone Town strax och besöka Ernesto och så har vi mer att prata om angående kvällens transport. ”Good morning, Irene. Have you slept well”? Irene bara stannade till. Hon blev först så förvånad över att hon bara hade sprungit ut på altanen i bara ett badlakan och att sedan på ett så vänligt sätt bli tillfrågad av hotelldirektören. Hon som hade sovit över på ett ställe där hon inte borde sova över och absolut inte hade betalat för. ”I feel good and I have slept well” svarade Irene och kunde fortfarande inte fatta vad det var för fantastiskt ställe som hon hade varit på under de senaste dagarna. ”Thanks for a wonderful dinner” Lars hade tänkt fråga hur det var med Ernesto och om hon visste något mer men när Elisabeth och Irene fick kontakt så lät han det bero till ett annat tillfälle.

De fyllde i sina listor och gick in för att göra sin morgontoalett. Väl inne i rummet så släppte Irene ifrån sig badlakanet, stod helt naken och omfamnade Lars. Nej, inte nu tänkte han men det var inte det som Irene var ute efter, hon ville bara ha en jättekram av Papa Lars och han älskade den hudnära kontakten. Jag vill inte åka hem idag, jag vill stanna här hos dig. Hade vi tänkt på det tidigare så kunde vi kanske ha ombokat din biljett, jag vet inte ens om det kan gå. Han gav Irene en riktigt lång kyss, inte i klass med den berömda filmkyssen men ganska länge och nu var det på gränsen att han ville det han egentligen inte ville. På med kläderna nu så äter vi frukost och sedan hämtar vi ditt bagage och har hela dagen framför oss. Tänk på tandtrollen, jag tänker inte duscha. De borstade tänderna och fick på sig sina kläder. Lars hade ju redan på sig sina shorts och brydde sig inte om att sätta på sig några kalsonger under, de skulle ju sedan ner till stranden och åtminstone få minst ett bad eller två under dagen. De åt sin frukost och såg att Manna redan hade ordnat deras solstolar på den vanliga platsen, med dynor, badlakan oh de små pallarna mellan stolarna eller kanske bättre solsängarna. Lars uppmärksammade Irene på detta och undrade om Manna visste att det var hennes sista dag på stranden. Hade Ernst varit här så hade säkert Manna fått exakt information. Hoppas att Elisabeth får positiv information idag nere i Stone Town. Visst är det märkligt? På vilket annat ställe här i Afrika skulle en hotelldirektör engagera sig så mycket i hur personalen har det, hur de mår och hur de klarat olika situationer. ”I understand that you have become very good friends” sa Irene och tänkte sedan försöka vara tyst en stund. Hon kände att just nu så var det tid att Papa Lars och Ernesto skulle få ha sin egen tid tillsammans. Hon såg på honom att han blev väldigt rörd och att det nästan kom tårar och att nog Papa Lars ville ha en stund för sig själv.

De åt sin frukost och Lars kollade flera gånger ner mot strandplatån precis som att han önskade att Ernst skulle stå där nere. När de hade ätit och druckit det som serverades så vaknade liksom Lars till igen. ”Hello, my beautiful lady. Let´s get your baggage and then we live together this last day”. Sagt och gjort. Irene gick in i rummet och skulle hämta sin nyckel. Väl där inne så undrade hon var hon egentligen skulle leta efter sin nyckel. Hade hon haft med sig någon nyckel? Hon var inte säker på det och nu kom hon ihåg att det senaste hon hade gjort uppe i sitt rum var att stå framför spegeln och stirra på sig själv och undra vad det var som hade hänt, både vid föreställningen i Stone Town och när hon skulle visa Papa Lars en elegant bakåtvolt och vad var detta med att han påstod att hon hade ramlat från trappan. Varför hade hon flera gånger under de senast dagarna haft så många minnesluckor? Hon gick ut på altanen igen. ”Papa Lars, I don’t think I’ve locked my room” Din nyckel finns säkert i receptionen i så fall, sa Lars och la armen om Irene. Kom nu så går vi, vi har inte en minut att förlora. Vid några få tillfällen hade Lars gått åt detta hållet förbi poolen och hotellet och han var väl inte ledsen över det. Han var visserligen med när Irene skulle köpa de rosa strandskorna men annars var det väl inget som drog honom åt detta hållet. Irene gick fram till receptionen och nämnde sitt rumsnummer och precis som om inget speciellt hade hänt så fick hon sin nyckel och de gick upp till hennes rum. Oj, tänkte Lars. Han förstod att det skulle vara klasskillnad mellan att bo där nere i de två dubbla bungalows och här på hotellet men han hade ändå sett bilder, visserligen som reklam, men ändå. Det fanns säkert härliga rum med underbar utsikt och med balkong och utsikt över havet, men här fanns inget av det. Hur kunde man lyckas att boka ett så enkelt rum på en annars så fin och nästan lite exklusiv resort? Nu var det bara så och detta var hennes enkla rum. Ett enkelt fönster, ingen balkong och rummet var väldig konstigt dimensionerat. Det verkade som att det var detta som blev kvar när man inredde resten av hotellet. Ett mycket långsmalt rum med säng och bord utmed ena sidan och sedan en lång gång utmed ena väggen och en enorm spegel, den spegeln platsade verkligen inte här tänkte Lars, den dominerad hela rummet. Det tog inte så lång tid att packa. Som Irene hade sagt så hade hon inte packat upp allt, det var bara lite hängande kläder i garderoben, lite kläder för tvätt på golvet och en necessär på toaletten. Hon hade sin stora men lite sladdriga väska som hon brukade ta med sig till stranden. Lars hjälpte henne med lite av det som behövdes packas och han uppmärksammade att han inte någonstans kunde hitta hennes fula solhatt, den som hon hade haft på sig de första dagarna. Var fanns den?

Where is your sun hat? I haven’t seen it in the last few days”. Lars stod där med hennes strandväska och undrade var hon hade sin solhatt, den som hon alltid hade haft tidigare. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte var den är, men som du säger så finns den tydligen inte här, men jag vet inte ens när jag hade den sista eller senaste gången. Jag brukar aldrig ha någon solhatt, det var Alice som tyckte att jag skulle ha en solhatt nu när jag skulle stanna på Zanzibar några dagar. Jag vet faktiskt inte var den kan vara. Ligger den kanske nere i ditt rum eller kvar på stranden? Inte vet jag, svarade Lars. Lars blev nästan lite glad. Han hade mer och mer börjat att gilla denna amerikanske spralliga tjej men om det var något som han aldrig tyckte om var det hennes hemska solhatt. Nu var han glad över att det inte var något som hon älskade utan att hennes dotter hade tyckt att det var något för mamma för att skydda sig mot solen. Ytterligare ett plus för denna härliga människa. Det är lika bra att du tar på dig din bikini, idag måste vi ta vårt sista bad tillsammans. Men om jag tar ett bad idag så blir ju min bikini blöt och tycker du att jag ska packa ned en blöt bikini bland alla mina andra kläder? ”My dear mermaid” om det nu är så att dina badkläder inte hinner torka innan du skall åka ikväll så löser vi det väldigt enkelt. Lämna dem hos mig så får de torka här på min altan, jag tar med dem hem och du kan få tillbaka dem när du kommer till Sverige för att få uppleva midsommarsolen. Irene steg fram och kramade Lars. ”My beloved Papa Lars, you think of everything” Irene rotade i sin strandväska och fick fram sin blåa bikini. Hon krängde hastigt av sig de kläder hon hade haft på sig under gårdagens middag och även vid morgonens lite sena frukost. Plötsligt så stod hon där helt naken och de tittade bara på varandra. Lars var förvånad över att hon efter så många dagar inte var mer solbränd. Man kunde se en liten skillnad där hennes bikini suttit men man kunde inte direkt säga att hon var speciellt solbränd, lite rosa bara. Hon som hade varit så intresserad av den brunbrände mannen med det vita håret och den vita mustaschen. De stod länge och bara tittade på varandra. Inte på varandras kroppar utan bara hela tiden djupt in i varandras ögon. De bara stod där. Länge och bara tittade varandra i ögonen. Länge. Irene steg fram mot Lars, tog hans båda händer och höll dem länge och sedan tog hon ett steg fram så att deras kroppar möttes och hon förde hans händer bakom hennes rygg, släppte greppet och tog istället sina armar kring hans nacke. Så stod de sedan en lång stund. Han höll sina händer kring hennes midja och hon hade sina armar runt hans nacke, men de bara stod där och hela tiden så tittade de varandra i ögonen. Irene tog bort sina armar runt hans nacke och satte sina händer på hans kinder och öron och försiktigt, mycket försiktigt så gav hon honom en liten försiktig puss. De bara stod där, stilla och tittade varandra i ögonen, ibland kom det en liten puss men inget mer, inga häftiga kyssar eller kramar, de bara stod där. Sakta, sakta så drog hon upp hans pikéskjorta och de tryckte sina bara magar mot varandra men fortfarande så sa de inget till varande och det var inga häftiga rörelser som den första gången då de rev ned moskitnätet inne i Lars bungalow. Lars protesterade inte när hon sakta drog hans tröja över hans axlar och huvud och kröp ännu närmare honom med sin varma kropp. Så stod de åter igen tätt tillsammans och gjorde egentligen inget mer. Lars kände en härlig känsla i hela kroppen men vad skulle han göra? Han kände en väldig åtrå till den kvinna som nu kramade honom så mycket och naturen började ha sin gång och trots att han egentligen inte ville fortsätta så ville han ändå fortsätta. Speciellt på det märkliga sätt som det hade börjat på. När de kramats en stund så började hon att spänna upp hans livrem och snart var shortsen av och hon blev faktiskt lite förvånad över att han inte hade några kalsonger under, men vad gjorde det nu. Helt nakna så stod de nu och kramade varandra och fortfarande bara stirrade varandra i ögonen. Stirrade var kanske fel ord, de kunde inte bara släppa varandras blickar. Naturens gång hade fått Lars i ett tillstånd som han egentligen först inte ville ha men det är inte så lätt att styra vissa känslor. Fortfarande så stod de bara och kramade varandra, tittade på varandra, kramades och kysstes eller bara pussade varandra.  Plötsligt så var det någon av dem som vände sig lite åt sidan och fnissande såg dem båda i den enorma spegeln.  De log lite båda och kramades och båda vände sig mot spegeln, fnissade och sedan så vände Irene plötsligt på Lars och gav honom en jättekram. ”Papa Lars, I don’t want to go home today”, jag vill inte åka hem. Trots att hon inte ville åka hem och att Lars inte ville göra det som ändå hände så blev det en underbar lite väldigt lugn kärleksstund. En erotisk upplevelse behöver inte vara intensiv och häftig, den kan vara underbar ändå. ”Want a last bath today”? undrade Lars. Hon är just nu världens mest underbara kvinna eller tjej, varför finns det inte fler dagar?

Sista stranden.

De plockade ihop hennes bagage eller hon hade nästan gjort det själv redan genom att inte ha plockat upp så mycket. Hon hade ingen ordning på det som skulle vara i hennes bagage och det som var hennes handbagage. Lars kunde inte få ihop det. Han hade rest runt i många delar av världen och var väl förberedd på vad som kunde hända och vad som alltid hände. Vad ska man ha med sig i sitt handbagage och vad kunde man lämna i sitt andra bagage? När de väl fått ner allt hennes bagage till Lars bungalow så kunde inte Lars hålla sig längre. Trots att de båda ville ta ett sista eller de två sista baden tillsammans så kunde det inte vara på detta viset. Lars packade upp det som hon hade och packade om allting. Då märkte han att hon hade en märklig väska. Det var egentligen två väskor i en väska. ”Where have you bought this”? undrade han. Det är ju två väskor fast det ändå bara är en. Alice har köpt den någonstans, fråga mig inte var men jag tror mig veta hur den fungerar. Ja, jag ser det. På något vis så knäpper du av denna delen och så har du två stycken. En stor att packa i och en för handbagage. Alice visade mig och jag tror det är så att du knäpper upp dessa två spännen så kan du dela på den, så här och sedan så knäpper du ned dessa spännen här och får då ett extra handtag på den väskan och så har du två, men jag har inte använt dem på detta viset. Sedan så finns det också en liten väska för magen i samma matchande mönster, den här, sa Irene och visade upp en liten smart magväska. Den har jag använt. Alice förmanade mig om att jag i den ska ha, pass, pengar, biljetter och andra viktiga resehandlingar och det har jag haft och även min telefon. Får jag kolla, sa Lars, vilken smart konstruktion. Det är precis detta som jag alltid har letat efter. Ser du att man låser och spänner fast denna magväska innanför själva väskan och sedan klickar fast ena sidan av väskan. På alla andra så sitter spännet bak på ryggen och då är det väldigt lätt i en stor folkträngsel smyga sig upp, spänna upp remmen och springa iväg med väskan men det går inte med denna. Var har du köpt denna? Jag har inte köpt den, allt detta har Alice skaffat innan vi reste.

Du måste ha vissa viktiga saker med dig i handbagaget, viktiga saker ifall ditt vanliga bagage försvinner, som necessär, mediciner, extra underkläder, något att läsa på flyget och annat du tycker är viktigt och nödvändigt. ”Jag har pass, biljetter, telefon och pengar i min magväska” sa Irene. Ja, det är OK men du ska även ha viktiga saker i ditt handbagage. Om denna kombinationsväska hade försvunnit under resan så hade du varit utan det viktigaste under en eller kanske flera dagar. Det tänkte varken Alice eller jag på, men det är tur att du finns, Papa Lars. Så kommer du säkert att köpa något på flygplatsen och du måste ha plats för det också. Lars hjälpte henne att packa om eller det var egentligen han som packade, både i handbagaget och i den stora väskan. Det är märkligt att den lilla väskan är så liten, men den har en expansion här, har du sett det?  Efter en lång stunds ompackning, några kärleksfulla kramar och lite skratt så blev de klara. Kom nu, stranden vänta och vi får inte missa ditt sista bad i Indiska Oceanen. Han upptäckte sedan att han hade manat på Irene och tjatat på henne men fortfarande så hade han inte fått på sig sina badkläder, men det var snabbt gjort. Strandplatån hade börjat att fyllas och som vanligt så var det många nya ansikten men naturligtvis så var det ingen som hade tagit Papa Lars och hans Madams platser. Lars funderade om det någon gång hade varit några som försökt och att Ernst eller Manna hade sett till att ingen tog dessa platser. Inget att bry sig om, tänkte han, det är bara att tacka och acceptera. De lämnade sina väskor på sina solstolar och Lars funderade egentligen varför han hade med sig sin väska varje dag. I den hade han solkrämer som han inte hade använt på kanske två veckor, han hade penna och Sudokubok, två långa sjalar som han hade haft över sina axlar den första tiden och ett par andra badbyxor med långa ben. Han gillade inte att använda dem när han badade men kunde byta om till dem om han badade lite senare och det inte fanns tid att torka. Allt detta bar han fram och tillbaka mellan bungalowen och stranden till ingen nytta, sedan den dagen då Irene hade kommit in i hans liv. Innan de gick så vände han sig om och tänkte lite samtidigt som han log, både inom sig och med hela ansiktet. Uppe på hans altan så hade Irene sin fåtölj och hade nu även fått en egen stol vid frukostbordet och här nere på stranden så hade de också alltid samma solstolar. Undrar om Irene också har tänkt på det.

70-plus och springa i den lösa sanden är inte en bra kombination. Lars hade aldrig sprungit något speciellt mycket i sitt liv, inte sedan han slutade springa efter tjejer i unga år. Han slutade med det också ganska tidigt och levde i stället efter mottot att man inte behöver springa efter tjejer och spårvagnar, det kommer alltid nya. Irene gick lite före men han lyckades överraska henne och rusade fram till grinden, pustade ut och lyfte av repöglan på grinden. ”Here you pay customs” sa han skrattande.  ”My president said that we have Customs union” fnittrade Irene. Det gäller inte. Här har vi diktatur och mycket höga tullar. Det var bara att betala för Irene och nu var det inte billigt. När tullavgiften var betald så såg Lars att Elisabet kom gående från sin främre altan och bort mot baren. Hon vinkade till dem och sa till Lars att hon ville tala med honom angående kvällens resa och Lars nickade och gav henne en tumme upp och så gick de ned till stranden. Nu hade det gått några timmar på dagen så det blev snabba steg över den första torra mycket varma sanden ned till den svalare våta stranden. ”Vill du gå en promenad först eller börja med att bada”? Det är min sista dag och jag behöver lite svalka. Så blev det och de sprang denna gången tillsamman hand i hand och kastade sig i vattnet nästan samtidigt. Lite plask och nojs och lek i vattnet och Lars undrade vad de egentligen höll på med. Hon var drygt sextio och han över sjuttio och så höll de på och lekte som ystra barn, men roligt hade de och med både skratt och små rop. När de gick in mot stranden igen så tänkte Lars lite tyst för sig själv. Har hon sagt hur gammal hon är och jag har glömt det eller har jag aldrig frågat. Jag kan ju inte fråga en gång till för tänk om jag har gjort det tidigare och frågar igen så undrar hon nog hur det står till med mig och mitt minne, vad gör jag? Eller är det egentligen så viktigt? Han kom sedan att tänka på att hon kanske inte heller hade så bra minne, hon hade inte en enda gång funderat på varför han inte hade skrivit rapporter till sin tidning på flera dagar, det som var så viktigt. Men förresten, det kanske bara var viktigt för mig i min lögn och hon kanske inte ens noterade det så mycket. ”North or South” sa Lars och pekade med båda händerna, en upp mot norr och en ned mot söder. När vi kom från revet så ville du gå norrut, men det var lite sent så varför inte gå dit denna gång, upp mot fyren och kanske ner på andra sidan. ”OK” sa Lars och lade armen om Irenes midja, mot fyren.

När de gick där på stranden så fanns det inga fler hotell eller resorter utan på den norra delen så var det bara fiskarbostäder och baracker och privata bostäder. Flera båtar låg förtöjda med långa rep upp mot närmaste träd eller stora stenar och vid lågvatten så låg bara båtarna på sandbotten lite snett lutande och väntade på högre vattenstånd för att kunna komma ut och fiska. Ännu längre upp, nästan uppe vid fyren så blev sanden grövre och man fick välja rätta vägar när man gick barfota. ”Längre norrut än så här kan du inte komma på Zanzibar” sa Lars när de nått udden där fyren stod. ”Jo, om vi väntar till att det blir lägre vatten så kan vi gå längre ut på udden” svarade Irene och båda skrattade. Lars blev lite förvånad över den kvickhet som hon visade i den situationen och gav henne en riktig bamsekram. ”What wise you are, what wise you speak” sa Lars och blev åter fundersam hur det gick med översättningen. ”Come, let us go to the lighthouse” sa Lars och gled ur bamsekramen, jag vet inte varför men det kan väl vara spännande.  När de kom upp till fyren så gick de upp och satte sig högt upp på det betongfundament som fyren stod på och de satt bara och spanade ut över havet. Vattnet hade redan försvunnit ganska mycket men inte nått sitt lägsta läge. De såg att på den västra sidan där det mer var ett korallrev eller hade i alla fall varit ett korallrev så gick det åter kvinnor med sina korgar eller hinkar och plockade skaldjur och annat medan på den östra sidan så var det också ganska långgrunt men där var det hela vägen ut bara sanddyner och en helt annan natur. Lars förklarade, efter egna teorier, att det måste bero på olika havsströmmar att det kunde vara så olika på de olika sidorna om nordspetsen och han trodde att det nog berodde på olika strömmar. Allt var bara hans egna teorier, men både han och Irene trodde nog att de var sanna. På östra sidan gick också kvinnorna och plockade något men där gick också flera män och de gick sakta fram och tillbaka och letade efter något och sedan så grävde det hastig i sanden och fick upp några långa maskar eller vad det nu var. Lars berättade att han hade gått här tidigare och frågat männen vad de gjorde och varför de grävde efter dessa maskar eller långa sniglar eller vad det var och, trots att de inte kunde prata med varandra så hade männen förklarat att de fångade dessa stora lång maskar som grävde ner sig i sanden och använde dem som agn när de fiskade på djupare vatten på nätterna.

Sedan så satt de bara tysta och spanade ut mot havet, allt var lugnt och skönt, inte mycket vind och fyren skuggade lite i värmen, den lilla skugga som fanns så här mitt på dagen, men tack vare fyrens höjd så fanns det fortfarande lite skugga kvar. Lars hade hela tiden sin arm om Irenes rygg och ingen sa något på mycket länge. Plötsligt så tog Irene sin hand över Lars lår och sökte efter hans andra hand och fann den. Hon kramade den hårt. ”I don’t want to, I dare not”, hon började nästan att gråta. Jag vill inte åka hem, jag vill inte lämna Zanzibar och jag vill inte lämna dig, min kära Papa Lars. Varför måste jag? Jag vet att jag måste, mitt flyg går ikväll och du har lovat att jag ska få komma till dig i Sverige men jag vågar inte åka tillbaka”. Lars drog henne närmare intill sig. Det är ingen fara, vi kommer att ses under sommaren, vad är det du är rädd för? Är det för att komma hem och mötas av Moby nu när Alice inte kommer att följa med? Låt bara allt bero, han kan inte göra dig något, jag är säker på att Alice har ordnat så att Claes, så är det väl advokaten heter, han kommer säkert att hjälpa dig om det blir några bekymmer. Nej, det har jag inte ens tänkt på. Jag är oroad över att jag ska resa hem ensam. Jag har aldrig flugit förut, jo med ett litet flygplan runt vår ranch men aldrig med så stora plan runt halva jordklotet och med flera byten och nu ska jag göra det själv. Även om Alice och Lothar har berättat och förklarat och visat mig på biljetten och färdhandlingarna hur jag ska göra på de olika flygplatserna så är jag ändå väldigt orolig, tänk om du kunde följa med mig Lars, tänk om du kunde följa med mig Papa Lars. Min kära älskade Irene. Du är en stark och modig kvinna, tänk på vad du har vågat göra sedan du lämnade Moby och tänk bara på det vi talade om för någon dag sedan. Tänk på att du vann över din egen oro och rädslan när du bara kom och satte dig på min altan. Du har blivit en stark och egen kvinna som både kan och vågar göra utmaningar, visst kommer du att klara det och du kommer väl ihåg vad jag sa. Denna hemresa blir bara en övning innan du ensam skall flyga till Sverige och komma hem till mig och då ska du få uppleva midnattssolen. Du klarar detta elegant, min kära Irene, du klarar det jättefint. Du ger mig hopp, kära Papa Lars, du ger mig hopp men vet du vad jag har upptäckt nu och vad jag känner? Säg det, säg det, håll mig inte ovetande, vad och hur kan jag hjälpa min sköna. Vi hade väldigt bråttom idag, det var viktigt att vi kom iväg för att kunna utnyttja min sista dag här på Zanzibar tillsammans. Vi hade så bråttom att du aldrig fick chansen att smörja in mig på ryggen och jag smorde inte in någon annan del av kroppen heller. Du är ju som en chokladgubbe medan jag nästan inte ännu har fått någon solbränna, men det börjar brännas på kroppen och speciellt på ryggen och axlarna. Jag är nog en sådan där som aldrig blir riktigt solbränd. Tänk om Moby skulle se mig nu, tänk om han skulle se mig sitta här på denna avsats tillsammans med en så brun gubbe, han skulle tro att jag är tillsammans med en ”nigger”. Hon vände sig om och gav Lars en lite enkel kärlekspuss på kinden och sedan tog hon båda sina armar runt hans nacke. ”You are not just Papa Lars, you are the chocolate man”, min egen morfar, min egen Papa Lars. Jag har förstått att alla flickorna på strandbaren gillar dig och det gör jag också.  Hur gör vi nu med min heta rygg och mina axlar? Jag har ingen lösning, men vi får skynda oss hem och det börjar vara tid för lunch eller vi har som vanligt dragit över tiden igen. För mig är det aldrig några bekymmer, hur känner du med din hunger? Om vi går genom byn så kanske vi kan hitta lite skugga här och där men det kanske inte blir så skönt för fötterna. Nej, vi tar stranden ändå, du får skydda min rygg. Jaha, du, det blir kanske inte så lätt, solen står ju rakt ovan oss, vi är bara strax under ekvatorn så några långa skuggor blir det inte mitt på dagen. De gick ner tillbaka till stranden och den lite svalare våta sanden och skyndade sig förbi fiskelägena och som tur är så bodde de på den nordligaste resorten. Ingen av dem brydde sig om någon tull utan skyndade sig ner till sina solstolar. Irene tog fram sina solkrämer och oljor och det gjorde även Lars men hon hade bättre skyddsfaktor på sina krämer. Han smorde in hennes rygg och medan hon själv fortsatte med resten av kroppen så undrade Lars om det skulle vara en sandwich med kyckling som vanligt, denna sista dag och en härlig Kilimanjaro. Han gick direkt fram till disken och beställde sandwich med kyckling som han hade ätit så många gånger och även Irene och så naturligtvis två kalla Kilimanjaro. När han kom tillbaka var Irene klar med sin sista smörjelse här på Zanzibar och det första han gjorde var att rota i sin väska och få fram en av de långa sjalar som han hade använt över sina axlar de första dagarna han hade vandrat på dessa stränder. Han hade med sig två sjalar, en var hans och en var Christinas. De hade köpt dem för många, många år sedan när de var på Sri Lanka. Han brukade mest använda Christinas nu när han var här på Zanzibar, men Irene fick inte använda den.

Sjalen och den skugga som träden gav hjälpt henne med den intensiva solen. Först satt de bara i sina solstolar och naturligtvis i sina respektive, de som de alltid hade haft sedan Irene flyttade in till Papa Lars. De höll varandra i händerna och Lars förstod eller misstänkte att Irenes tankar var inför den ensamma hemresan. Hans tankar var först på de två solstolarna och sedan på den gången när de flyttade hennes solstol intill hans, när hon ”flyttade in”. Hur fick de hit solstolarna? Han minns inte och sedan dess så stod de där varje morgon, det ordnade Ernst och Manna. Han kom ihåg att han både gillade och inte gillade att hon flyttade in till honom. Hon kom på något vis alldeles för nära. Då var han kluven, han trivdes men var lite orolig till kropp och själ. Nu när de satt där tysta och höll varandras händer så kom dessa tankar igen. Varför gjorde jag detta? Hon är en sprallig och kul tjej, men egentligen så är hon inte speciellt vacker, inte ful, men inte direkt någon skönhet. Hon har varit här många dagar, jag vet inte hur många dagar vi varit tillsammans och hur många dagar som hon varit här innan. Han hade sett henne en eller två dagar innan hon satte sig på altanen men trots att hon varit här så länge så är hon inte speciellt solbränd, bara lite rosa eller svagt brun och det ser mycket friskare ut om man har en vacker solbränna. Inte är hon speciellt sexig heller, men ändå är det något som har lockat honom i fällan många gånger. En kul och trevlig tjej men gör jag verkligen rätt? Varför har jag lovat att hon ska få komma till mitt hem i Sverige för att få uppleva midsommarsolen? Varför kunde jag inte låta det förbli en semesterflirt? Inte bara att jag lovat henne att komma, jag har ju skrivit in min adress och telefonnummer i hennes telefon så det blir inte bara att strunta i allt och låtsas glömma henne bara hon har satt sig på planet tillbaka till Texas. Vill jag detta egentligen eller har det bara varit en kul grej att ha en tjej vid sin sida några dagar och en sängkamrat under natten, men vill jag det egentligen? Har jag velat göra det hela tiden? Vad är det som har gjort att jag inte kommit loss? Jag har ju haft dessa tankar tidigare och det har funnits chanser att stiga av, men ändå så sitter vi här och hon har inte lång tid kvar här på Zanzibar.

”Don’t you know where you have your sun hat”? Lars kände att han inte ville sitta med dessa tankar längre. Nej, jag har ingen aning. Kommer du ihåg när jag hade den på mig senast? Det måste vara flera dagar sedan, men jag saknar den inte. Du vill ju helst se mig i en frisyr som om jag kammat mig med en elvisp och den frisyren kan man inte dölja med en solhatt. Papa Lars, det är ditt fel att jag glömt eller tappat den. Hoppas att den kommit till användning om någon har hittat den. Tänk att jag inte kan minnas när jag hade den senast. Jag har aldrig tyckt att jag passade i den men Alice tyckte att den passade och sedan brydde jag mig inte. Beställde du lunch? Ja, jag ser att hon kommer där borta på gången. Tycker inte du också att det är märkligt i dessa moderna tider att de ska gå upp med beställningen och maten lagas där uppe och sedan bär de ner den hit. Det har jag aldrig funderat över sa Irene och flyttade över till samma solstol som Lars, tog sina båda händer om hans vänsterarm och vände på honom och gav honom en kärlekspuss på munnen. ”Får du inte sås i din mustasch ibland när du äter”? frågade Irene och pillade med hans vita mustasch. Den sista dagen vill jag sitta vid din sida, men jag tycker inte att man siter speciellt bekvämt och skönt på den låga solstolen och den låga pallen. Det har jag tyckt i snart tre veckor, sa Lars, men jag kan inte förklara varför jag fortsätter, men om du vill så kan vi sätt oss där borta vid det bordet. Nej, Papa Lars, detta är ditt revir och jag vill inte lämna det hur obekvämt det än är. Synd att jag beställde Kilimanjaro, sa Lars. Det hade kanske varit trevligt med lite vin så här den sista lunchen, men nu får det bli som det blir. Apropå det, vad jag förstod på Elisabeth, o-o-h djäklar jag måste tala med henne, om jag förstod henne rätt så bör du åka härifrån vid sextiden. Oroa dig inte, jag har ordnat med transporten, ljög Lars igen. Även om det blir tätt inpå så skulle jag bli glad om vi äter en tidig middag innan du reser, vad säger du om det? Helt OK för mig, kvittrade Irene, bara jag får äta tillsammans med dig, min Papa Lars. Lars började förstå varför han ville vara tillsammans med denna tjej. När han satt tyst eller ensam och funderade så hade han stora tvivel, men så fort hon kom eller började prata så förändrades allting, då var det bara positivt. Då gillade han verkligen henne. Hur ska det bli imorgon när hon inte finns här?

De fick sina sandwichar och småpratade lite under tiden de åt, inget om den stundande hemresan även om den la ett stort täcke över allt vad de gjorde och tänkte. När Lars ätit sin sandwich reste han sig trots att han hade öl kvar i glaset och sa att han måste tala med Elisabeth om resan ner till Stone Town. Jag vet inte var hon finns men kanske är hon hemma i bostaden. ”I’m waiting here” sa Irene och svängde upp sina ben och lade sig till rätt i solstolen. ”Men hallå, hallå, hallå, det där är min solstol” sa Lars och så skrattade de båda. Lars gick för att leta efter Elisabeth och Irene svepte Papa Lars sjal kring sina axlar och gosad lite med den i sitt ansikte. Han är min Papa Lars, min älskade chokladgubbe. Hon drog sjalen fram och tillbaka över sitt ansikte och kände lukten av Lars, trodde hon i alla fall, men så kom det. Han skulle söka efter Elisabeth och tala om resan ner till Stone Town och det var hennes resa. Hon ska lämna Zanzibar ikväll och hon ska lämna sin älskade Papa Lars. ”No, no, no, I don’t want to”, Jag vill inte lämna denna ö, jag vill inte åka hem, jag vill inte åka hem. Paniken spred sig inom henne och hon insåg nog att det inte var det att hon måste lämna Zanzibar och Papa Lars, det som skrämde henne mest var att hon skulle åka runt halva jordklotet alldeles ensam. Jag kommer inte att klara det, jag kommer inte att klara det. Hjälp mig någon, hur ska jag göra? Alice, Lothar och Lars säger att det inte är några problem, men de vet inte om detta med att resa helt ensam när man inte har gjort det någon gång tidigare. Hon drog av sig sjalen och bara stirrade rätt ut i ingenting. Ingen fattar någonting, de fattar inte att det är svårt för mig, jag kommer inte att klara detta, varför har de tvingat mig till detta? Jag kommer inte att klara det, jag vill inte, jag vill inte åka hem ikväll, jag vill inte flyga, jag vill inte flyga ensam. Hon fortsatte att bara stirra rätt ut över Indiska Oceanen och så somnade hon.

Hon vaknade och hade inte en aning om hur länge hon hade sovit. Hon tittade sig omkring och kunde inte finna Lars men hans ölglas stod på pallen och det var fortfarande lite öl kvar i glaset. Undrar var han är? Hon kollade bort mot baren men där var han inte, varför hade han gått och vart hade han gått? Jo, nu minns jag, han skulle ju leta efter min solhatt. Konstigt att jag inte kan komma ihåg var den finns eller inte ens komma ihåg när jag hade den senast. Kanske håller jag på att tappa minnet, men så gammal är jag ju ändå inte. ”By the way, how old is Papa Lars”? Nu upptäckte Irene att hon pratade för sig själv igen och kom på att hon inte hade gjort det på flera dagar. Har han sagt det? Har jag frågat? Pratade han inte vid något tillfälle att han är 70-plus, vad det nu betyder? Troligtvis är han i alla fall minst 70. Det är ju inte klokt. Varför har jag fastnat för en man som kanske är minst tio år äldre än vad jag är? Nu spelar det ingen roll, i vår ålder. Hade jag däremot varit femton och han tjugofem eller kanske ännu mer så kanske det hade verkat konstigt, men inte nu. Ibland när jag är tillsammans med Papa Lars så känner jag mig som en lite sprallig nykär tonårstjej. Tonårig, ja, jag fick aldrig riktigt uppleva någon kärleksfull tonårstid. I början var jag lite blyg och jag minns hur många nobbade mig. Jag minns inte varför men det fick mig att söka mig till ett gäng där jag egentligen inte kände mig hemma men de välkomnade mig. De hade samma hemska tankar om negrer, judar och katoliker, precis som min pappa. Jag kände mig inte tillfreds med dessa tankar men ändå så var jag med när det blev bråk och slagsmål. Jag slogs aldrig men att stå där och skrika och heja på fick mig ändå att accepteras i gänget. Kärlek visste jag aldrig vad det var, det mesta kretsade kring hat och bråk och många gånger var det fylla och vid flera av dessa fester så hade hon sex med olika i gänget. Det var inte så att hon direkt blev våldtagen men starkt berusade så gjorde hon inte så mycket motstånd, hon njöt aldrig och hon fick aldrig någon orgasm. Det var bara något som skulle göras och så kom den där festen då hon verkligen blev våldtagen av en ledande person inom gänget, den redan då lite överviktige Dick, eller som han kallades Moby Dick, valen. Efter det så var det ingen som vågade antasta eller försöka få ha sex med Irene, hon var Mobys tjej, även om han inte var så speciellt intresserad, hon var ändå Mobys tjej. Moby hade ändå sexuella äventyr med andra tjejer och kunde skryta om det också även om han och alla visste att Irene var hans tjej. Hon fick aldrig känna på vad kärlek var och inte blev det bättre efter att det kom fram att hon var gravid och att Moby skulle bli far. Det blev ett hejdundrande bröllop som hon helst vill glömma, de fick en dotter och de levde tillsammans på ranchen som de fick ta över, men hon fick aldrig någon kärlek och hon kunde därmed aldrig ge någon kärlek tillbaka. Hon älskade ändå sin dotter, men att ge och få kärlek till sitt eget barn är en sak, att få och ge kärlek till en annan människa är något annat. Att få dessa känslor inne i kroppen, i huvudet, i hjärtat, i fingrarna, ja, precis över allt. Det hade hon aldrig fått uppleva, inte förrän nu. Nu hade hon fått dessa känslor, nu tillsamman med Papa Lars. Hon hade bestämt sig för att börja ett nytt liv. Det hade hon gjort en kort tid efter att hon lycktas lämna Moby och när hon äntligen bestämt sig för att följa med Alice och Lothar hit till Zanzibar för att vara med på deras bröllop så hade hon verkligen bestämt sig att nu börjar hennes nya liv. Ändå säkrare var hon när de sedan hade föreslagit att hon skulle fortsätta en liten extra semester på en fin resort innan hon återvände till Texas. Alice och Lothar skulle stanna en tid innan de började sin bröllopsresa och de vore väl lämpligt att hon också gjorde det. När hon åkt upp till norra Zanzibar så hade hon bestämt sig, nu skulle hennes nya liv börja. Att det sedan skulle bli så verkligt hade hon inte ens drömt om, hon skulle bara börja sitt nya liv, hur det skulle bli visste hon inte men hennes nya liv skulle börja här. När hon hade varit här någon eller några dagar så såg hon denna brunbrände man och hon kunde inte riktigt förklara varför och vad det var som gjorde att hon mer och mer blev intresserad av denna man. Efter någon dag så upptäckte hon att han var mycket lik hennes egen morfar, sin egen morfar som hon älskade över allt annat. Det var faktiskt så att hon nog älskade sin morfar mer än vad hon älskade sina föräldrar. Var det därför som hon blev mer och mer intresserad av denna brunbrände man med det vita håret och den vita mustaschen, precis som sin morfar? Men så kom hon på att de hade varit tillsamman en tid, hur länge har hon glömt, men det var inte förrän efter någon dag som hon insåg att det nästan var hennes morfar. Det hade varit något annat som hade drivit henne eller fanns bilden av morfar där trots att hon inte såg den?

Så flög en tanke genom hennes huvud. Hon hade bestämt sig för att hennes nya liv skulle börja här på norra Zanzibar, det hade hon redan bestämt innan de lämnade Texas, redan när resplanerna var spikade, det var där och då som hennes nya liv skulle börja. Var det den tanken som fick hennes att ta kontakt med den brunbrände mannen? Var det därför att hon hade bestämt sig för att det var här hennes nya liv skulle börja och så kom bara Lars mitt framför henne och den chansen fick hon inte missa, var det så? Var det den tanken och drömmen som fick henne att agera som hon gjorde? Kunde det faktiskt vara vilken man som helst, men nu råkade det bara bli den brunbrände, var det så? Hade hon lika gärna kunnat sätta sig vid en annan solstol på stranden eller kanske uppe vid poolen? Eller var det så att hon absolut måste ha en ny man när hon skulle börja sitt eget nya liv? Måste man ha en ny man bara för att det tidigare äktenskapet hade varit extremt olyckligt, måste man det? Just nu känner jag att Papa Lars är den som jag älskar och skulle kunna leva tillsammans med resten av livet även om livet börjar gå mot slutet, men hur skulle det vara och hur skulle det bli? Jag kommer att återvända till Texas och han till Sverige. Jag har mitt ensamma liv i Texas och han i Sverige och även om han har lovat att jag ska få komma hem till honom till sommaren så vet ingen av oss hur situationen blir och är då, inget kan vi veta. Han kanske bara upplever mig som en semesterflirt som jag sett så mycket av i flera serier på TV. Han kanske bara spelar med för att få ha en kvinna vid sin sida här under semestern och en kvinna som sällskap under natten, vad vet jag? Han kanske bara spelar en roll och vill ha en sängkamrat. Han har i alla fall givit mig mycket kärlek, men vad betyder den om en månad?

Just då kom Lars. ”Hello love, you have found it”? Hallå, hittat vadå? undrade Lars, hittat vaddå? Jag har talat med Elisabeth. Vi har kommit överens om transporten ner till Stone Town. ”Skulle du inte leta efter min solhatt, sa du inte det”? Lars undrade vad hon menade men såg samtidigt i hennes ansikte att något konstigt var det och fick under någon millisekund en tanke på att nu hade det hänt något liknande det som har hänt tidigare, men under den mikrosekunden så bestämde han sig för att inte kommentera. Nej, jag har inte hittat den och jag har även frågat Elisabeth men hon hade inte sett eller hittat något. Hon och jag har däremot kommit överens om att jag åker med dig ned till Stone Town ikväll och sedan kör chauffören mig tillbaka hit när du lämnat Zanzibar på nya äventyr och en spännande res hem till Texas. ”Oh, my beloved Papa Lars, my chocolate boy” du tänker på allt. Jag har drömt om att du skulle följa med mig hem men det är väl bra att du i alla fall följer mig en bit på vägen. Hon reste sig upp och tog några steg fram till Lars och kastade sig med armarna om honom och kramade honom hårt och länge. Hon sköt honom lite ifrån sig, tittade honom i ögonen och så fick han en riktig kärlekskyss, inte någon liten försiktig kärlekspuss, en riktigt lång och öm kärlekskyss. Lars svarade med att krama henne hårt men samtidigt tänkte han på vad de andra på stranden och vid baren skulle tänka. Här står två människor i den över medelåldern eller i pensionsåldern och kramar och kysser varandra precis som några nykära tonåringar, men samtidigt så brydde han sig inte. De får tycka vad de vill, de har ingen Irene men det har jag. Detta är en tjej som jag gillar, vilken underbar människa. Han kramade henne lite hårdare och sedan stod de så en längre tid utan att bry sig om vad övriga på stranden tyckte.

Elisabeth sa att det nog är säkrast att vi lämna härifrån vid sextiden eller senast halv sju. Det är bäst att ha marginaler, man vet inte hur trafiken är här på Zanzibar. Hör nu här min kära dam. Din packning är ju nästan klar och det går fort för mig att packa, jag är van vid det. Men hallå, hallå, jag ska ju inte åka ikväll. Jag vill att vi äter en underbar måltid här innan vi åker och vi har gott om tid innan vi ska äta den även om det blir lite tidigare. Vad skulle min sköna tycka om att vi tar ett gemensamt bad i Indiska Oceanen innan hemfärd, det kanske blir den sista gången vi badar i Indiska Oceanen, vad säger du om det? Eller vill du hellre ta en liten lugn promenad utmed stranden, du kan ha min sjal kring dina axlar. Varför inte både en underbar promenad och ett bad? Jag badar gärna tillsammans med dig Papa Lars och sedan skulle jag gärna vilja gå under den där klippan som vi gick under för några dagar sedan, du vet då det gick lite höga vågor. Så höga var de ändå inte, sa Lars, jag har sett större. Kom så går vi. Lars tog det sista ur sitt ölglas och det var det som gjorde att Irene fick lite försprång. Trots att det fanns många andra gäster på strandplatån så småsprang hon för att komma först till grinden. Han var inte så snabb och han brydde sig inte, han var bara så lycklig över att han hade träffat denna medelålders kvinna som ibland uppträdde som en yster sprallig tonårstjej. När han gick i sin takt mot grinden så såg han att många av de andra gästerna nickade och log och de flesta förstod nog att de nu såg ett mycket lyckligt par tillsammans men vad de inte visste var att de bara hade några timmar tillsammans kvar här på Zanzibar.

Tullstationen var bemannad och det hjälpte inte med några förhandlingar, tull skulle betalas. OK, sa Lars, “I get ruined. I have no kisses left. I must buy from the Puss Bus”. Det där sista blev inte bra tänkte Lars. Han skulle försöka göra en översättning på en liten ordlek Christina och han hade i början av sitt förhållande. Där tog också pussarna slut men man kunde köpa nya från en Puss-Buss. ”Du får mina sista” sa Lars och betalade tullen och sedan gick de ner till stranden. Så här på eftermiddagen var den torra sanden fruktansvärt varm eller het och de fick springa ända ner till vattenbrynet för att inte bränna sönder sina fötter. Om vi ska bada, sa Lars, så går vi lite längre ner mot den klippa du pratade om, det är bättre botten där. ”Kan vi följa med strömmen” undrade Irene, det var underbart och man fick en märklig känsla, man bara låg eller stod där och följde med. Vi får se, vattnet är på väg upp igen men hur det är med strömmarna vet jag inte. De bästa är väl att springa i och se vad som händer. Sista doppet! Lars överraskade Irene genom att släppa hennes hand, rusa ut i vattnet och bara kasta sig med ett rejält magplask ned i vågorna. ”Come on, last chance”, sista doppet i detta hav. Irene gick ner i vattnet och trots att vattnet var riktigt varmt så hoppade hon till varje gång det kom en våg. Lars gick mot henne och tog henne i famnen, kramade henne en stund och sedan så kastade han sig bakåt utan att släppa Irene och då kunde hon inte undvika att bli doppad. Tjo och tjim, skratt och skrik och så kravlade de sig upp igen. Vattnet var inte så djupt just där, kanske halvvägs upp på låren och Irene började stänka på Lars medan hon småskrek och skrattade. Lars stänkte tillbaka men samtidigt så fick han oroliga tankar inom sig som han inte ville visa. Han kom ihåg när de för någon dag sedan eller var det igår eller när var det? Hon tänkte göra en bakåtvolt och han försökte hjälp henne med volten och då hände det att hon bara fick en kort black-out och var borta i flera sekunder. Nu hade han kastat henne i vågorna igen, men lyckligtvis så hände tydligen ingenting. Kom, vi måste längre ut om vi ska kunna följa med strömmen om det nu finns någon idag.

Det fanns några svaga strömmar och de låg eller stod i vattnet och bara följde med. De skulle inte så långt idag, bara förbi den klippa som Irene talade om och Lars hade hela tiden koll på var de var och samtidigt så kollade han på Irene och vågade inte göra några överraskade kast eller hopp. Han pratade med henne hela tiden men hans koncentration var mer på hennes rörelser och uppträdande. Trots sin oro så verkade allt vara OK och naturligtvis så var hon lika sprallig och lekfull som vanligt. ”Time for the beach”, vi måste tillbaka och förbereda oss för vår sista måltid tillsammans här på vår lilla ö. De gick in mot vattenbrynet och när de tittade norrut, dit Lars pekade, så såg de klippan och på den låg den fina restaurangen som de besökte tidigare. De höll varandra i händerna och närmade sig klippan. Det gick lite vågor men inte så höga att det skulle vara något problem och dessutom så var nivån inte tillräckligt hög. När de kommit precis under klippan ryckte Irene till i Lars hand och stoppad honom. Hon tittade honom i ögonen och de stod bara stilla tätt intill varandra medan de små vågorna sköljde kring deras vader. ”I love you Papa Lars”, vet du varför jag ville komma tillbaka hit? Var det första eller andra dagen som vi gick tillbaka just här under denna klippa och då gick det lite större vågor. Det kom en stor våg som nästan kastade omkull mig och jag tog ett stadigt tag kring dig och lyckades hålla balansen. Jag kommer ihåg att jag höll kvar mina armar kring dig även efter att vi passerat klippan och var säkra på stranden, men jag släppte inte ändå. När du så lade din arm om mina axlar så kände jag att detta är rätt, detta är rätt. Jag hade haft tankar om dig som att vara mer än bara kompisar och när du svarade lite på min aktion så förstod jag att det ändå kanske fanns en chans. En chans till vad kunde jag inte veta, men med de underliga känslorna jag hade haft inför den där brunbrände mannen så kände jag att någonting hände inne i min kropp. Jag kände något men jag visste inte då att jag snart skulle älska dig. Jag kan inte fatta att jag står här och säger detta till dig. Jag kan inte fatta att jag vågade ta kontakt, jag som hela mitt liv bara varit nedtryckt och nästan gömd, jag gjorde vad jag aldrig trodde att jag skulle göra. Vad är det som har hänt? Hon lade sina båda armar kring hans nacke och kramad honom och så stod de kvar länge. Tysta och länge.

De fortsatte norrut och var åter uppe på säker mark, som Irene kallade det. ”Just like this”, sa hon och höll sina båda armar kring Lars kropp, ”Just like this”. Lars tittade på henne, log och sa ”Just like this”, samtidigt som han la sin arm över hennes axlar. Jag har inget kvar, sa Lars när han öppnade grinden, så det blir du som får betala tull denna gång. De hämtade sina väskor och plockade med sig allt och kollade speciellt så att inte Irene hade lämnat något. Innan de gick upp till bungalowen så stannad de till vid strandbaren för att beställa mat till deras sista middag tillsammans. Lars kom att tänka på när han hade smitit ner hit och talat med Ernst om att han skulle ordna en fantastisk middag och när sedan Ernst ordnade ett fingerat strömavbrott som tecken på att allt var klart. Undrar hur det är med Ernst, tänkte Lars, undrar om jag får veta något innan jag lämnar Zanzibar, jag har bara två dagar kvar här och jag måste få veta något. Han kände att han inte kunde fråga servitriserna en gång till för han visste vilket svar han skulle få. Ernst hade ordnat en riktig festmåltid helt utanför någon meny och den menyn som fanns här nere vid strandbaren var relativt enkel. Han hade snart varit här i tre veckor och aldrig varit uppe i restaurangen vid en middag, utan bara här nere utom när Irene och han varit på restaurangen uppe på klippan. De kom till bungalowen och direkt så tog de av sig sina baddräkter. Irene sträckte fram sin bikini till Lars och sa att hon kan hämta dem torra och fina i Sverige i sommar. Självklart. Lars svepte en stor badhandduk kring kroppen och medan Irene gick in i duschen så sköljde han deras badkläder i handfatet, vred ur dem och gick ut och hängde dem på den lilla torkställning som fanns på altanen. Åter så kollade han ner mot strandbaren precis som att han väntade att Ernst skulle stå där som vanligt Han hörde hur Irene stod där inne i duschen och han funderade om han skulle göra henne sällskap eller vänta. Han gick in, släppte badhandduken på golvet i rummet och gick intill Irene i duschen. Han fick en liten puss och så sträckte Irene fram en flaska med ”shower gel” och en liten tvättsvamp. Jag når inte mitten av min rygg, sa hon och vände sig om. Lars gjorde som han hade gjort tidigare men då utan badsvamp. Tidigare så hade han använt sina händer och det hade blivit mer än bara på ryggen och det hade slutat med en kärleksstund i sängen. Denna gång verkade det som att även Irene tyckte att det inte passade och snällt så tvättade hon sedan Lars rygg. När han vände sig om så kunde hon inte hejda sig utan kramade sin egen Papa Lars och de stod där länge, väldigt länge medan duschen hela tiden strilade över deras kroppar. Lars kände att naturliga krafter började reagera i hans kropp men lyckades kontrollera sina reaktioner. Irene släppte taget och tog i stället fram en schampoflaska och började tvätta hans hår och sedan försvann hon ur duschkabinen och Lars fick fortsätta ensam. Härlig tjej, tänkte Lars, det är inte bara sex som hon var ute efter. Det kändes som att de varit tillsamman väldigt länge och hur han än räknade så kunde han inte direkt få redan på hur många dagar de hade varit tillsammans. Hade hon sovit över redan första kvällen eller hur var det? Nej, då försvann hon väl bara, skulle ringa ett viktigt samtal eller hur var det? Skit i det, det är en mysig tjej i alla fall.

Nu fick då Irene åter öppna sin väska och började leta efter rätta kläder inför deras sista middag tillsammans. Lar kom ut ur duschen och påminde henne om att hon måste välja kläder som hon skulle ha med sig hela vägen hem till Texas. ”Oops, I had forgotten that”, men måste jag ha samma kläder även på restaurangen? Ta något enkelt och sedan kan du ta på dig eller med dig något extra att sätta på dig. På flygplatserna är det inomhus, men hur är det i Texas så här i februari? Du måste ju ta dig hem från flygplatsen. ”My dear Papa Lars, you’re thinking always right”, reste sig upp och gav honom åter en lång kram. Lars stod där helt naken medan Irene i alla fall fått på sig trosor och behå. Det var ett väldigt kramande tänkte Lars, men OK då, det är ju sista kvällen. Vet du Papa Lars, jag tror att jag behöver en whiskey redan nu. När du säger hem från flygplatsen så kom jag att tänka på att den delen har jag inte tänkt på och säkert inte Alice heller, men det får väl ordna sig. Jag har varit och är fortfarande orolig över hur jag ska klara denna hemresa själv men alla ni andra säger att det inte är några problem, men jag börjar nu bli lite orolig igen. Tror du att vi hinner ta en liten whiskey före maten. Min kära lilla American Lady, vi hinner säkert både före och efter maten, men vi får skynda oss om vi ska ha något före maten för vi har ju redan beställt middagen. Ja visst, då skippar vi en före maten, men lova mig något innan vi reser, jag känner att jag behöver det. De klädde på sig och Lars såg genom fönstret att de bar ned maten så det blev snabb vandring ned till baren, de hade ju inte ens valt bord ännu. Nu var det väldigt tidigt för en middag, solen hade en bra bit kvar till horisonten och inga andra gäster hade kommit och faktiskt så var det fler badgäster som låg på sina solstolar.  ”Papa Lars, your table is over here” sa en av de alltid leende servitriserna Då såg han att Manna precis hade gjort i ordning ett bord nära muren och lagt en fin vit duk på bordet, precis som Ernst hade ordnat det. När de kom fram till bordet och satte sig så kom Manna fram, bugade sig artigt och sa försiktigt ”Madam going home tonight” but Papa Lars stay? ”Yes, unfortunately I have to go” sa Irene, men Papa Lars stannar några dagar till. ”Just one place tomorrow Papa, just one” frågade Manna lite försynt och pekade bort mot den plats där Papa Lars hade legat nästan varje dag och sedan han fått damsällskap så hade Manna troget ställt två solstolar tillsammans. ”Yes” sa Lars och sedan kom maten. De hade inte beställt något vin men Lars gjorde klart med servitrisen att det går bra med det där vanliga som han brukade ta, men denna gången ville de, liksom de senaste dagarna ha en hel flaska. Hon kom tillbaka ganska snabbt och så började den vanliga proceduren med fingrar som öppnade sig och det gjorde även Irene och precis som det alltid hade gjort så slutade det med att alla skrattade.

De åt sin relativt enkla avskedsmiddag och talade en hel del om vad de hade varit med om tillsammans. Lars var säker på att om Ernst hade varit här så hade han ordnat en riktig festmåltid när Irene hade sin sista kväll här på Zanzibar. Men nu är han inte här och de fick ta det bästa de kunde ur dagens meny. Naturligtvis så tittade de på den sol som mer och mer närmade sig horisonten men hade ännu lite kvar och andra dagar var det nog dags att tänka på att lämna stranden. Om hon hade haft full kontroll på dem eller inte visste inte Lars men alldeles lämpligt när de hade ätit färdigt så kom Elisabeth fram. ”Good evening, hope that you liked the food”, jag borde ha uppmärksammat detta och att du Irene har din sista kväll här hos oss. Jag vet att om Ernesto hade varit här så hade han ordnat fram lite extra utanför menyn, men jag missade det. Du ska veta det Mr. Lars eller ska jag kalla dig Papa Lars, du ska veta det att du är en speciell gäst och vi kan inte behandla alla gäster som vi vill med dig. De flesta gästerna bor bara här två eller tre dagar efter en safari, men du ska veta det Irene, att Lars har snart varit här i tre veckor. När vanliga gäster reser så reser de bara men vi vill visa vår uppskattning för er. ”But I haven’t been here for three weeks” sa Irene och skrattade. ”You are together with Papa Lars” och eftersom jag missade detta så är det väl ingen ide att erbjuda er ytterligare en måltid, men jag vill väldigt gärna få bjuda på en liten speciell dessert, den är speciell och härifrån norr Zanzibar och till det en svalkande drink. Skulle herrskapet vilja ta emot det? Sedan är det bara femtio minuter till ni behöver åka om vi ska ha de marginaler som vi bör räkna med. Elisabeth hade tydligen förstått att de skulle accepter hennes erbjudande och när hon vände sig om och nickade mot baren så kom två servitriser, en med den speciella desserten och en med de två drinkarna. ”Thank you dear Elisabeth, Wonderful”. Glöm inte avresan, vi hämtar bagaget klockan sex, sa Elisabeth och la sin hand på Irenes axlar, trevlig resa. Vi hinner nog ingen whiskey på min altan innan vi åker viskade Lars. Irene sökte Lars ena hand och kände hans fötter under bordet, log tyst och tittade honom djupt i ögonen. ”It will be good this way. Thank you, Papa Lars, thank you for a wonderful time”. De smakade på den fantastiska desserten men ingen av dem kunde riktigt bestämma sig för vad det kunde vara mer än att den var väldigt god och den svalkande drinken passade precis ihop med smaken på desserten.

”Time” sa Lars och höjde glaset för att ta det sista ur den goda drinken. Du måste packa det sista och snart kommer de och hämtar ditt bagage. De skålade och reste sig, la armarna om varandra och styrde rakt mot Lars bungalow och vinkade glatt både mot servitriserna och mot Manna som hade börjat att ta in de sista av solstolarna. Det var inte mycket som hon behövde packa, egentligen ingenting, det var bara att stänga den stora väskan. Den mindre kabinväskan var färdig och hennes smarta magväska likaså. Papa Lars, nu pirrar det så i min mage eller i hela kroppen. Hjälp mig. ”My dear little American Traveler”, packningen gick snabbt och om du vill så kan vi ta de sista tio minuterna på vår altan, sätt dig så ska du få en whiskey. ”You said our terrace, you noticed that ” fnissade Irene och gick och satte sig i sin stol på deras altan. Lars konstaterade att hans whiskey var slut men då öppnade han den där exklusiva dyra cognacen, det får bära eller brista, men det fanns inga fina cognacskupor så det fick bli en skvätt i vanliga glas.  Han gick ut till Irene och hoppades samtidigt att transporten skulle vara lite försenad. ”Skål kära Irene, hoppas att du får en härlig hemresa”. Skål, svarade Irene, detta är väl inte whiskey. Jag börjar att bli så nervös, jag vet inte hur jag ska klara detta? De tog var sin rejäl klunk av den finna cognacen och Irene ruskade på huvudet och ryste. ”Oh, My God” sa Irene och knep ihop ögonen, detta var starkt. Ja, men verkligen gott, sa Lars och så mindes han vad hon sa, Oh, min Gud. Detta hade hon nästan skrikit eller i alla fall sagt väldigt högt när de hade haft sex första gången, flera gånger och sedan även en stund efteråt. Hon hade varit borta nästan i trans när hon ropade det och hon gjorde det högt och flera gånger och nu så här efteråt så undrade Lars om hon egentligen visste att hon gjorde det just då. Oj, den var stark sa Irene och blinkade intensivt med ögonen, vad är det, tänker du förgifta mig. Nej, det är en väldigt fin och exklusiv cognac som jag tycker att du behöver denna sista kväll här på Zanzibar, tillsammans med mig, vi tillsammans. Irene tog sedan snabbt det sista ur glaset och ställde det på bordet och sökt Lars hand som han hade vid sitt eget glas. Han tog hennes hand och de tittade intensivt på varandra precis som att de visste att nu är slutet nära, nu är slutet nära, men han skulle ju ändå följa med ner till flygplatsen i Stone Town. Med sin andra fria hand svepte han den lilla skvätt som han hade kvar.

De satt i baksätet i den fina Mercedes som Elisabeth hade kört fram till porten. Chauffören hade kommit och tagit hand om hennes stora resväska och någon annan ur personalen hand tagit hennes handbagage medan Irene själv hade tagit sin magväska, väl medveten om hur Alice hade tjatat på henne om att den var det viktigaste, låt ingen komma åt den. Typiskt, typiskt för denna tjej, hade Lars tänkt för sig själv. När de hade börjat gå från altanen tillsammans med chauffören och medhjälparen, så ropade Irene på chauffören att han måste stanna. Hon hade inga skor på sig och man kan väl inte åka hem till USA helt barfota, men barfota var precis vad hon hade varit hela tiden här, sedan hon anlände för många dagar sedan. Hon rev i sitt bagage och fick fram sina skor men hade dem bara i handen. ”You said nothing about that, Papa Lars” sa Irene när hon visade upp skorna för honom. ”Sorry”

Ingen sa någonting när de satt där i baksätet och chauffören körde lugnt vidare ner mot Stone Town. Nu började det bli mörkt och Irene kände nästan att hon skulle somna. ”Är du trött” frågade Lars och han fick bara ett nickande svar samtidigt som hon lutade sig mot honom och sökte efter hans hand.

Hemresan.

Så nu börjar det eller slutar tänkte Lars. Han märkte att Irene nästan somnade eller hon kanske gjorde det. Började eller slutade, tänkte han igen. Vad är det som slutar? Är det den underbara tiden tillsammans med Irene eller är det hela min Afrikaresa? Jag kommer för alltid att minnas äventyret med att besegra Kilimanjaro. Nja, kanske inte alltid, tänk om jag blir dement när jag blir äldre och då ryker väl många minnen. Helt plötsligt så kom han att tänka på sina båda föräldrar. De hade visserligen skiljt sig när han var tolv år och han fick följa med sin mor tillbaka till Hälsingland och så småningom in i hennes nya äktenskap. Trots detta så hade han hela tiden kontakt med sin pappa, men det som han tänkte på just nu var tanken på dåligt minne och demens. Hans mamma blev över nittio och hon blev väldigt dement under de sista åren av sitt liv och var stundtals väldigt långt borta mentalt och svamlade om allt möjligt medan pappan bara blev sjuttiofem men även han mycket dement och kom inte ens ihåg vad Lars hette. Även han svamlade om mycket och minnet var ibland helt borta. Ska jag också bli som både min mamma och min pappa? Visst börjar väl minnet att bli sämre men det gör det väl på många äldre. Jag är redan sjuttioett och min pappa blev bara sjuttiofem och var dement flera år innan. Vad har jag att vänta?

Irene rörde sig lite och kröp lite längre in i hans famn men Lars uppfattade det som att hon ändå hade somnat. Stackars tjej, tänkte han, hon är inte bara trött utan säkert mycket nervös inför hemresan och sedan har vi på kort tid druckit både vin, en underbar drink som Elisabeth bjudit på och sedan den hastigt svepta fina cognacen. Inte undra på att hon har somnat, men låt henne sova. Eller ska jag hålla henne vaken så att hon kanske kan sova på planet istället? Nej, låt henne sova så att hon är utvilad och lite nyktrare när hon ska träffa Alice och Lothar. Full är hon inte men säkert påverkad.

”Underbara lilla tjej” mumlade Lars lite på svenska men Irene reagerade inte. Detta är ju också slut eller är det inte det? Hon kommer i alla fall inom någon timme att ha lämnat Zanzibar och då lämnar hon även mig. Helt plötsligt så fanns hon bara där i hans liv. Meningen med hans resa till Zanzibar efter Kilimanjaro var absolut inte att träffa någon ny kvinna. Det är ju bara åtta månader sedan Christina lämnade oss. Meningen var bara att få komma bort från vardagen och vila ut på en underbar ö, att få en tillflykt från vardagen. Så satt hon bara där på hans altan, rätt ned i en fåtölj utan att ens fråga och efter detta så har de haft många underbara dagar tillsammans. Men varför lät jag det ske, tänkte han, varför fick det ske? Många gånger, speciellt de första dagarna hade han funderat på att försöka slingra sig ur detta korta förhållande och dessa tankar kom alltid då han kortare perioder var ensam men så fort hon dök upp igen så förvandlade han och såg allt positivt och för varje dag som gick så fick han starkare och starkare känslor för denna märkliga tjej som han sett så många olika sidor av. Men vad händer nu? Hon har snart lämnat Zanzibar och återvänder till vardagen i Texas och jag kommer snart att vara hemma i Sverige igen. Vad händer sedan? Kommer hennes glada skratt och fnissande att finnas kvar i mitt minne? Kommer jag att sakna hennes små försiktiga pussar och underbara kramar? Varför kröp jag till sängs med hennes och varför fick hon sova över hos mig så många nätter? Kommer jag att sakna detta eller kommer jag för evigt eller för lång tid att ångra mig? Snälla hjälp mig, tänkt han, snälla hjälp mig. Jag vet inte vad jag egentligen vill. Jag vet inte om jag vill att detta ska fortsätta eller om jag försöker smita undan på något vis. Jag vet inte hur hon kommer att uppleva dessa dagar när hon har varit hemma några veckor. Hon har mitt telefonnummer i sin mobil och undrar om hon kommer att minnas att hon lämnade sin bikini hos mig för att komma och hämta den i Sverige i sommar, undrar om hon kommer att minnas det? Vill jag verkligen att detta ska bli ett avslutat kapitel i mitt liv, eller? Jag vet ju med mig själv att jag tvekat många gånger men så fort hon har återkommit så vände allt och plötsligt ser jag henne med helt andra ögon och till och med nästan haft känslor som att jag nästan älskade eller älskar henne. De gånger som jag varit ensam så vill jag att det inte ska fortsätta men snart är jag fast igen, hur kommer det att vara efter att planet har lyft ikväll? Hur kommer jag att reagera? Kommer jag att sakna henne eller känna en lättnad? Är detta ett nytt liv, tillsammans med denna underbara tjej eller börjar mitt nya liv när hon har rest? Lars kände hur hon sökte hans hand och funderade på om hon verkligen sov men bestämde sig för att inte säga något. Han tog hennes hand och slöt själv sina ögon. Inte för att han kände sig trött men han ville ändå försöka vila. Vila vad då? Han ville vila sina tankar som bara fladdrade fram och tillbaka. Han visste fortfarande inte vad han ville och varför han nu satt i denna lyxiga Mercedes på väg ner till Stone Town för att lämna iväg en tjej som han tillbringat många dagar med. En tjej som han både ville lämna men också kunde tänka sig att tillbringa mycket av resten av sitt liv tillsammans med. Han satt sedan en lång stund och bara tittade ut. Det mörknade väldigt fort här nere och han märkte även att det fanns bebyggelse nästan hela vägen, ibland några enstaka hus, ibland någon liten stad eller by. Hur långt det var ned till Stone Town visste han inte men det tog väl mellan en och en och en halv timme när han själv reste upp, men då hade ju hans chaufför även kört en extra runda till en bankomat för att ta ut pengar. ”Djäklar” sa Lars lite tyst för sig själv. Vad han förstod på Elisabeth så skulle han inte betala denna resa till chauffören, men om hon bjöd på den eller om han sedan ändå fick betala visste han inte. Vad han däremot visste var att han inte hade tagit med sig några kontanter och oavsett hur eller om han skulle betala resan så borde eller måste chauffören ha dricks, gott om dricks eftersom han även skulle vänta vid flygplatsen och skjutsa tillbaka honom. Hur ska jag förklara detta och hur gör jag?

När de närmade sig flygplatsen så vaknade Irene upp eller reste sig i alla fall från Lars famn. Hon tittade upp och insåg var hon befann sig. Hon kramade Lars hand, tittade på honom och Lars kunde direkt känna och märka att en oro började krypa fram hos henne. ”Have you decided with Alice where to meet”? undrade Lars och då kunde han se att hon liksom vaknade till ur någon konstig dröm eller annan tillvaro. ”Oh, sorry. I would call her when we arrived at the airport”. Redan innan bilen stannat så hade hon tagit fram sin mobiltelefon ur sin magväska som ännu bara låg i hennes knä. Titta nu bara här Papa Lars, sa Irene och tryckte på startknappen. Lars var glad att Alice inte hade aktiverat någon kod för att öppna telefonen. Titta här, sa hon då hon stolt tryckte på ikonen för kontakter och där fanns ännu bara två namn, Alice och Papa Lars. Hon skrollade förbi Alice och visade att Lars fanns där också. ”I’ll call you later”. Jag måste bara ringa till Alice först. Jag vet inte om jag talat om när vi skulle anlända och jag undrar om jag har talat om för henne att du följer med. Nu börjar jag att bli lite orolig, jag vet egentligen inte när de ska åka. Hon har säkert sagt det men just nu kommer jag inte ihåg om jag reser innan eller efter dem. Nu börjar jag att bli orolig, allt är väl rätt Papa Lars?

Nu kom Lars på att han i ett obetänkt ögonblick hade skrivit in sitt namn som en kontakt i hennes mobiltelefon och samtidigt tänkte han på de tankar han hade haft under nedresan hit och under flera andra gånger. Tankar på att han kanske bara skulle krångla sig ut detta och försöka glömma henne och den tid de hade haft tillsammans. Men hon hade hans namn, adress och telefonnummer i sin mobiltelefon. ”I’ll show you” sa Lars samtidigt som han tog hennes telefon. Du kan också trycka på denna ikon, den med telefonluren och sedan här och då får du upp de senaste samtalen och där ser du att du har både ringt och fått samtal till och från Alice och ser man på, du har även ringt till mig. Ja, men det var ju när vi provade ditt nummer sa Irene och det kom han ihåg just nu. Den allra första tanke som for genom Lars huvud när han tog hennes telefon var inte bara att visa henne ett alternativ till att ringa upp tidigare samtal, han hade även en tanke på om han kanske skulle försöka radera sig själv från hennes kontakter. Hon skulle säkert inte försöka ringa honom innan hon lämnat Zanzibar och sedan var han bara ett minne blott och hon hade inte längre någon kontakt. Han kanske skulle kunna radera detta utan att hon skulle kunna märka det. Nu när han såg att hans namn även fanns med bland tidigare samtal så insåg han att han inte kunde hinna med detta utan att hon skulle märka något. Samtidigt for det en snabb tanke genom hans huvud, ville han egentligen radera bort sig ur hennes liv? Var det någon konstig makt som fick honom att visa henne hur hon skulle hitta tidigare samtal där han såg sitt namn och bestämde sig för att inte ens försöka radera något? Finns det någon mystisk makt? Han är inte det minsta religiös men ibland kommer det märkliga oförklarliga händelser som bara dyker upp. Som det med berlocken med hans hustrus bild i och som han burit runt sin hals i fem dagar på Kilimanjaro. Han skulle sedan hänga den på monumentet på toppen av Kilimanjaro, närmare himlen kan du inte komma. Han tog av sig berlocken och höll kedjan i båda ändar och sedan, innan han ens hann hänga upp den, så gick kedjan bara av. Den hade hängt runt hans hals under fem dagar och nätter men nu bara gick den av och till slut fick berlocken komma hem till Sverige igen. Var det någon mystisk makt som styrt honom att upptäcka sitt eget namn bland tidigare samtal och få honom att inte radera ut sig själv ur hennes liv? Finns det någon som styr dessa märkliga händelser? Jag är inte religiös, jag är inte religiös. Men finns det någon som vill att vi skall fortsätta att träffas. Håller jag på att bli galen, eller? Varför vill jag att hon ska försvinna eller att jag ska försvinna från henne? Är det hon som är mitt nya liv eller börjar det efter henne? Mitt nya liv efter Christina har ju knappt börjat ännu. Vardagarna har inte satt sig riktigt ännu. Innan jag ens har blivit färdig med att hitta mitt nya liv så dyker det upp ett annat alternativ. Hur ska jag klara detta?

Chauffören gjorde dem uppmärksamma på att de redan hade stått en stund framför terminalen. Han steg ut, öppnade båda bakre sidodörrarna och gick sedan och öppnade bagageluckan och ställde ut Irenes båda väskor, den stora resväskan och den lite väl lilla väskan för handbagage. Han skräckte över ett kort till Lars och bad honom ringa när det var dags att återvända. Han skulle bara lämna terminalen och invänta Lars. ”No hurry Papa Lars” sa han, jag väntar tillsammans med några andra chaufförer, tillsammans med mina vänner. Lars blev lite förvånad över att även han kallade honom för Papa Lars, han hade aldrig träffat eller sett denna man. Tydligen var han en speciell gäst, precis som Elisabeth har sagt.

Under tiden så hade Irene lyckats ringa och få kontakt med Alice. De var inne i terminalen och om de bara fortsatte in så skulle de se ett gammalt flygplan hänga från taket. Vi står under det sa Alice, vi ses. Lars tog den större väskan och drog den mot entrén medan Irene drog den mindre, nästan löjligt lilla väskan för handbagage. Det borde ju inte fungera för kvinnor, tänkte Lars, de ska ju alltid ha med sig så mycket i sina väskor. Men samtidigt så mindes han ett uttryck om att damväskor är som damskor, mycket små utvändigt men enormt rymliga invändigt. Samtidigt som de gick mot entrén så blev han lite konfunderad. Här går han och funderar vad som kan rymmas i den lilla väskan och så var det han själv som hade packat om hennes bagage så att rätt saker hamnade i rätt väska och där viktiga saker måste finnas i handbagaget. Men ändå så kan han inte minnas vad väskan innehåller. Genast så började han att få samma tankar som han hade haft i bilen tidigare. Hans minne börjar bli sämre och sämre, men varför kan han inte ens komma ihåg vad han har packat ner i hennes väska? Börjar han redan att få en liten släng av man på skoj kallar för ”Alzheimer Light”? Portarna öppnades och när de kom in i terminalen så märkte de en behaglig känsla. Trots att det redan var mörkt och hade blivit lite svalare så fungerade tydligen luftkonditioneringen perfekt här i terminalen och gav en lagom njutbar temperatur. Märkligt tänkte Lars, att de kan hålla en så stor volym vid denna temperatur. De såg det gamla flygplanet och styrde sina steg mot den platsen.

”Hello Mom, here we are” ropade Alice när hon såg dem komma och Irene vinkade tillbaka. Så fort de möttes så omfamnade Irene sin dotter Alice precis som om de inte hade träffats på flera månader och de stod så en lång stund medan Lars hälsade på Lothar men tog honom inte bara i handen utan sträckte sig framåt och gav honom en lätt kram och en klapp på axeln. ”Hello old man, hi Papa Lars, nice to see you”. Lothar klappade Lars på axeln och de log båda två. Lars kände det som att han åter träffade en gammal kompis. De hade bara träffats en gång tidigare nere i Stone Town men de kom verkligen bra överens. Alice släppte Irene och vände sig till Lars ”Hi Papa Lars, glad to see you. Nice that you follow mom to the airport”. Tyvärr så ser jag att vi inte har alltför mycket tid tillsammans. Vi började bli lite oroliga för dig mamma, jag talade väl om för dig att du måste checka in minst två timmar före avgång och du har bara en halv timme på dig. Vi flyger sedan femtio minuter senare.

Irene gick direkt fram till Lars och kramade om honom. Det blev liksom en liten halvkram. De kramade om varandra med armarna men stod med pannorna mot varandra, tysta och båda blundade. Så stod de länge medan Alice tog sin arm kring Lothar och drog honom undan. Hon ville säkert att mamma och Papa Lars skulle få en stund tillsammans, det hade inte så lång tid på sig. Irene lutade sig tillbaka och tittade Lars i ögonen en stund men sedan kröp hon tätt in i hans famn igen. ”I’m afraid Papa Lars. I don’t want to go home. I am afraid, and I will miss you.” Lars kramade henne ännu mer. Du kommer att klara detta och så ses vi i Sverige i sommar. Jag lovar dig fin midnattssol. Alice kom tillbaka samtidigt som hon tog upp Irenes magväska. ”Mom, I have told you that you should always have control over this bag and have it around your waist.” Den har ju ett säkerhetslås så att ingen ska kunna rycka den av dig när du har den på dig. Nu lämnade du den bara liggande på golvet flera meter bakom dig. Jag tog upp den men det kunde vara en tjuv som tagit den. Vad har du i den? Har du det viktigaste som vi talad om? Du måste vara försiktig med denna. Nog förstår jag att du vill ta farväl av Papa Lars men ändå får du inte bara släppa den på golvet och lämna den så långt ifrån dig och sedan fullständigt tappa kontrollen. ”Forgive me Papa Lars, but she needs some advice sometimes”.

Alice hjälpte Irene med att sätta på henne magväskan och samtidigt öppna den och kontrollera att hon hade det viktigaste med sig som de talat om. Pass, biljetter, resehandlingar, pengar, kreditkort och telefon. ”Låt nu den sitta där tills du är hemma i Texas”. Lothar och Alice tog sina väskor, Lars tog Irenes resväska medan hon själv tog den lilla väskan. De gick mot incheckningen och där fick de skiljas en stund. Alice och Lothar checkade in till sin resa vidare mot New Delhi medan Irene ställde sig i kön för flyget till Nairobi i Kenya. Hon var nervös men allt gick lugnt till och efteråt kände hon sig nöjd och faktiskt lite stolt. Hon tog sin lilla väska och återvände till Papa Lars. ”So it was that”, jag klarade det. Hoppas att det går lika bra i fortsättningen. Lars tog henne papper som hon hade i handen och kontrollerad dem. ”Se här” sa han och visade upp ett boardingkort. Du har fått boardingkort till samtliga anslutningar och du behöver inte checka in på flera ställen och bagaget följer dig hela vägen hem till Houston. Du behöver bara byta plan i, få se nu, Nairobi, Amsterdam och New York. Låt mig se igen. Jo, du har boardingkort som du ska lämna här och sedan får du vänta i ungefär sex timmar i Nairobi för att flyga till Amsterdam och där väntar du i cirka fyra timmar. Det är ju bra för dig då försvinner ett orosmoln till. Detta kommer att gå bra kära Irene

De gick mot en rulltrappa som leder upp till pass- och säkerhetskontrollen. Papa Lars fick en kram av både Lothar och Alice. ”Thanks for all, mom is really happy” viskade Alice. Hon släppte kramen, ”Hope to see you soon again”. Irene släppte sin väska och kramade Papa Lars igen. Väldig kramande tänkte han och pussade henne lite försiktigt på kinden. Så stod de en stund tysta medan Lothar och Alice började åka upp för rulltrappan. De stannade båda vid den övre avsatsen och tittade ned mot det ännu kramande paret. ”Mom, sorry to say it”, men vi måste vidare. Det är du som har mest bråttom. Snälla mamma, kom nu. Hej då Papa Lars, hoppas att vi ses snart igen. De släppte varandra och nu fick Irene ta sin väska och åka upp med rulltrappan. ”Miss You already” ropade hon lite försiktigt och vinkade. Lars vinkade tillbaka och tittade sedan på hennes lilla väska. Löjligt att man har hjul på en sådan liten väska, tänkte han och kom sedan på sig själv att han inte kunde komma ihåg vad han hade packat ned i hennes väska. Märkligt, hur kan det komma sig? Jag minns att det var jag som packade om hennes bagage men jag kommer inte ihåg vad det är i den väskan. Håller jag på att bli tokig eller? När Irene hade kommit ända upp så stod hon bara där och tittade ner mot Papa Lars. Hon sa inget och Papa Lars stod också och bara tittade på henne. Längre bort vid passkontrollen stod Alice och Lothar. ”Come now Mom”, ropade Alice, vi måste in här. Det var väldigt vad hon har bråttom, tänkte Lars. De har ju redan checkat in i god tid och nu blir det bara väntan. Han stod kvar nedanför rulltrappan hela iden som Irene stod i kö framför passkontrollen. Det sista hon gjorde sedan hon hade fått tillbaka sitt pass var att vända sig om och vinkade till Papa Lars. Hon tog sitt lilla handbagage och gick genom kontrollen in mot ytterligare en säkerhetskontroll. ”Is this the last time we see each other” sa Lars lite för sig själv och upptäckte att han fortfarande pratade engelska eller amerikanska som Irene kallade det. Märkligt, tänkte han, nu behöver jag inte tala så mycket engelska igen, bara med personalen vid strandplatån.

Hans första tanke var att gå någonstans och ta en öl och då kanske inte en Kilimanjaro utan här på flygplatsen kunde man säkert få en god Carlsberg eller annat. Han visste att Irene skulle sitta där på andra sidan passkontrollen i nästan två timmar och då kunde han väl sitta här på denna sida kontrollen åtminstone en stund. Han skulle väl inte bara låta henne försvinna. Undrar om det blir något av detta med midsommar i Sverige? Han hittade en liten bar och blev riktigt lycklig över att de verkligen hade en Carlsberg. ”Probably the best beer in the world”, så sa ju reklamen och numera så räcker det med ”Probably”. Han fick sin öl och satte sig vid ett bord. Som tur var så hade han sitt kort med i en ficka i telefonens fodral så att han kunde betala. När han stod där med sin öl innan kassan kände han sig plötsligt lite dum. Jag har ju inga pengar med mig, men reflexmässigt så tittade han i telefonens fodral och där fanns ett kreditkort. Han blev både glad och förbannad. Det var ett extra kreditkort från banken med begränsad kredit och någon märklig garanti från banken. Han hade glömt villkoren men det var något om att de stod som garant om kortet blev stulet och det fanns bara ett mindre belopp som kunde utnyttjas. Han var nu glad för det men samtidigt irriterad över sig själv och nu började han tvivla på sitt minne igen. Visst hade han lämnat sitt vanliga kreditkort och bankkortet, körkortet och passet i säkerhetsskåpet på rummet, men varför hade han kvar detta i telefonens fodral? Han brukade inte ta med sig telefonen till stranden om det nu inte var något speciellt som han ville fotografera, men aldrig annars. Men vad han än gjorde så hade han alltså detta extra kreditkort med sig överallt. Det ska du inte, tänkte han men var glad över det just nu. Han hällde upp ölen och konstaterade att det var mycket mindre i denna flaska än de Kilimanjaro-öl som man fick på strandplatån. ”Skål på dig, min kära Irene” sa han och denna gången på svenska. Skål på dig och lycklig resa. Resa, ja nu kom han på att hon verkligen var eller är mycket nervös över denna resa. Undrar hur hon känner sig och hur kommer dessa två timmar att bli för henne?

Ensam igen

Ölen var inte stor och han drack minst hälften bara i första klunken. Satt en stund ensam för sig själv och kom på att han hela tiden tänkte på sin bortgångna hustru trots att han var här nere för att vinka av sin nya flickvän om man nu kan kalla Irene för detta. Han tänkte på hur han och Christina suttit många gånger på många olika flygplatser runt om i världen i väntan på flyg eller transfer och att han nu, trots att det bara var åtta månader sedan hon lämnade honom, redan var ute på sin andra längre resa utan henne. Först över den första julen och nyåret då han flydde till Cypern och nu denna afrikaresa. Så kom han att tänka på chauffören som väntade på honom, svepte det sista av ölen och tog fram sin mobiltelefon. Chauffören hade tagit för givet att han hade en mobiltelefon och att han verkligen hade den med sig när han räckte över kortet med telefonnummer. Han ringde och fick ett snabbt svar och de bestämde att chauffören skulle komma till samma plats som där han lämnade dem om fem eller tio minuter. Lars reste sig och gick mot utgången och inte förrän då så tänkte han på att han hade lämnat av Irene, den märkliga kvinna han hade levt tillsammans med under några dagar. Först pratig och nervös, sedan sprallig och härlig och slutligen orolig och med dessa mystiska anfall av någonting. Jag har nu tagit farväl av henne, kommer vi att ses igen? Jag tog en öl för att skåla för och tillsammans med henne men det glömde jag. Har jag redan börjat att glömma henne? Tog det bara femton minuter att glömma henne?

Det var faktiskt riktigt skönt att stå en stund där utanför entrén denna kväll och vänta på bilen som skulle ta honom tillbaka. Precis lagom temperatur, ungefär som en svensk varm sommardag. Han tänkte spontant på midsommar men inte på den midsommar som kommer och då kanske Irene kommer till Sverige utan på den midsommar han och Ernst hade talat så mycket om. Ernst kunde inte få in i sitt medvetande detta med att under midsommar så var solen uppe nästan hela dygnet, åtminstone i norra Sverige. Undrar hur han har det nu? tänkte Lars och funderade om han skulle kunna ringa till Elisabeth för att få redan på var Ernst finns, vilket sjukhus och avdelning. Lars skulle verkligen vilja besöka honom, han hade blivit så mycket kompis med denna märklige man. Han var alltid glad och trevlig och det verkade som att han jobbade dygnet runt. Han fanns vid baren tidig morgon till sista gästen gick på natten men ändå så hade han, enligt Elisabeth, stort ansvar och förtroende för hela personalen, hur han nu fick ihop det? Chauffören kom med den lyxiga Mercedesen, hoppade snabbt ur och öppnade en bakdörr för Lars. Verkligen lyxigt, tänkte han och undrade samtidigt varför chauffören inte har uniform på sig. Inte för att Lars väntade sig det men hela uppträdandet påminde om att han skulle kunna ha det. Men om man ser på hur hela personalpolitiken på Elisabeths anläggning är och fungerar så förstår man att allt fungerar ändå. Snyggt, säkert, förtroendegivande och välkomnande. ”Want to go direct home Papa Lars”? Det var precis som att han hade läst Lars tankar eller om han kanske trodde att Papa Lars ville gå på krogen eller någon nattklubb. Här hade Lars varit orolig över att han skulle behöva vänta och så erbjuder han sig att kanske stanna längre. Undrar vad han har fått för order från Elisabeth? ”We go home” svarade Lars och upptäckte att han blivit så familjär med alla där uppe så han kallade det för ”Home”. De hade bara kört bort från flygplatsområdet innan han klappade chauffören på axeln och frågade vad han heter. ”My name is Elvis” svarade han och jag vet att det fanns en artist för mycket länge sedan som hette så och min mormor ville att jag skulle ha det namnet och eftersom hon bestämde mycket inom familjen så fick det bli så. Jag vet inte vem han var men jag ska ta reda på det. Jag förstår att du vet att alla kallar mig för Papa Lars. ”My friend Elvis”, kan du stanna lite jag måste ringa ett samtal. Ordning och reda ska det vara tänkte Lars och var glad över att han hade lagt in Elisabeths telefonnummer i sin mobil. Chauffören stannade och Lars ringde till Elisabeth. Hoppas att de inte sitter och äter tänkte han men hon svarade ganska direkt.  Han berättade att Irene hade rest eller åtminstone checkat in och ska snart resa och att resan ned till Stone Town hade gått bra. Han tog sedan upp detta med Ernst eller Ernesto och att han skulle vilja besöka honom trots att det var sent på kvällen och när han ändå var här nere. Han fick dock till svar att det inte var varken lätt eller lämpligt. Här nere var det inte som i många europeiska länder att man bara kunde komma och besöka en patient utan här gäller speciella tider och andra märkliga villkor och så var eller är det så med Ernesto, enligt den senaste informationen som Elisabeth har fått, att han fortfarande befinner sig i koma och inte är kontaktbar. Fortfarande så betalar Elisabeth för Ernestos hustru så att hon kan bo nere i Stone Town och att det finns personer som tar hand om deras barn, men att statusen fortfarande är som tidigare. ”I can’t help you”, är ni på väg tillbaka? Ja, men jag hade gärna kunnat besöka Ernesto, men jag förstår att det inte går. Vi får tala mer om detta imorgon. Tack kära Elisabeth för att du hjälpte Irene och mig med denna transport till flygplatsen. Vi ses imorgon.

Chauffören hade hört deras samtal och han startade direkt när Lars sa att nu åker vi hem. Det blev inget av med varken krogbesök, nattklubb eller sjukbesök hos vännen Ernesto. I början av resan så pratade de mycket med varandra. Under nedresan hade chauffören knappast sagt något men när nu Lars pratade med honom så lossnade det och Lars märkte att chauffören hade samma vänliga inställning som övrig personal hos Elisabeth. Lars berättade vem Elvis var och att han varit en av de första och största rockidolerna. Det var han och en engelsman som hette Tommy Steele som konkurrerade om att vara de största i den nya våg av ungdomsmusik som växte fram under femtio och sextiotalet. Chauffören berättade om sin mormor som tydligen älskade denna Elvis men hon hade varken radio eller grammofon när hon var ung. Elvis berättade att när mormor tala om att hon inte hade haft någon grammofon så visste han inte ens vad det var för något. De pratade med varandra större delen av resan och Elvis berättade mycket om hur han växte upp och hur han äntligen hade fått detta jobb som chaufför till främst Elisabeth men att han även skjutsade gäster. Mest var det från och till flygplatsen men för några av gästerna som kanske stannade lite längre så kunde det bli någon utflykt eller liknande. Han vårdade även bilen som alltid skulle vara i trim, ren och polerad men han körde även en liten transportbil för att hämta olika saker, främst grönsaker och livsmedel. Lars lyssnade och var lite fundersam över att Elvis berättade så mycket men han märkte också att han var mycket stolt över sitt arbete och mycket nöjd med Elisabeth som chef. Sista delen av resan satt Lars tyst och troligtvis så somnade han också. Han vaknade till när chauffören blinkade med ljuset framför porten till resorten och vakten kom ut och öppnade den massiva järngrinden. Lars kom ihåg att de hade stigit in i bilen utanför grinden men nu körde Elvis ända in. Han stannade och snabbt som blixten så kom han och öppnade dörren för Lars.

Djäkla tur, tänkte Lars. ”Elvis, you can wait here for a minute, even though it’s late”, jag har något till dig. OK, jag ställer bara undan bilen.

Lars skyndade sig ner till sin bungalow och naturligtvis så hade han inte låst dörren. Säkerhetsboxen var i alla fall låst och han öppnade den med den kod som han alltid använde, det spelade ingen roll om det var för ett bensinkort, bankomat eller något i datorn. Han visste och många hade tjatat på honom att så ska man inte ha det, men med det dåliga minnet som han mer och mer märkte att han har så fick det vara så. Han tog ut sin bunt sedlar som han redan första dagen hade växlat till sig och återvände till platsen strax innanför grinden. Det satt fortfarande en dam i en solstol vid poolen och läste en bok. Trots mörkret så satt hon där och kunde ändå läsa en bok. Hon hade naturligtvis inga badkläder på sig men det var tydligen ändå hennes favoritplats. Undrar om hon redan har bokat solstol inför morgondagen? Samtidigt som han kom till porten så kom också Elvis. ”Thank you for a nice trip and greet your grandmother” sa Lars och gav honom några sedlar med relativt högt värde. Min mormor lever inte längre, svarade Elvis men tack så mycket. ”Are you my chauffeur when I travel”? Hur blev det nu med översättningen, tänkte Lars, klappade Elvis på axeln och började gå tillbaka till sin bungalow. Han hade sin bunt med sedlar i handen och han blev åter, för vilken gång i ordningen minns han inte, han blev åter arg på sig själv för att han ännu inte hade kontrollerat kursen. Han hade varit här i snart tre veckor och visste fortfarande inte vad de olika sedlarna är värda. Han visste inte hur mycket han hade givit Elvis men han verkade vara nöjd och det var väl helt OK. Det är ju så enkelt numera, gå bara ut på internet så finns det massor av möjligheter att få redan på kursen för alla världens valutor. När Lars steg upp på sin altan så såg han de två fåtöljerna som stod där och att det också stod två stolar vid det större bordet. Undrar om de kommer att duka för två imorgon också, tänkte han och satte sig ned i Irenes fåtölj. Det var här hon bara kom inrusande och satte sig och började prata intensivt. Först hade han blivit förvånad, sedan lite irriterad över hennes ideliga pratande och när hon själv bjöd in sig till en gemensam middag samma kväll så blev han så förvånad att han omedelbart tackade ja.

Tänk vad hon förändrade min tillvaro här på Zanzibar, tänkte Lars, jag hade bara tänkt mig att förlänga min Afrikaresa här och det rejält, inte bra med två eller tre dagar som många som hade varit på safari gjorde. Christina har lämnat mig och något måste hända i mitt liv. Varför säger man att Christina har lämnat mig? Det låter som att vi har genomgått en skilsmässa och det har vi naturligtvis gjort men inte på det vanliga sättet. Hon kämpade länge och hon skulle vinna detta helvetiska krig mot de förbannad IS-krigarna, men cancern vann ändå. Jag ville komma hemifrån en länge tid, varför vet jag inte men så fick det bli. Att träffa en kvinna fanns inte på kartan som man brukar säga och jag hade inga planer på att ens försöka, men så kom hon bara. Hon bara kom och satte sig här i denna fåtölj. Undrar om hon har flugit från Zanzibar ännu? Lars satt bara och tittade rakt ut i ingenting men såg ändå att det fortfarande satt några gäster nere vid strandbaren. Undrar om hon har flugit iväg ännu? Samtidigt som han reste sig för att gå in och hälla upp en god cognac så blev han irriterad över sig själv, han hade säkert fått veta när hennes flyg skulle avgå men hur han än försökte så kunde han inte komma ihåg när det var eller skulle komma. Hade hon rest eller inte? Han gick in, hämtade flaskan med den fina dyra cognacen, tog ett vanligt enkelt glas och gick ut igen på altanen och nu satte han sig i sin fåtölj, inte i Irenes. Han hällde upp cognac i glaset och märke att det blev lite för mycket. Han visste ju att en riktig fin cognac den skall drickas i ett kupformigt glas så att man samtidigt kan njuta av aromen av den ljuva doften med näsan och inte drickas i sådana enkla glas. Man dricker inte ens whiskey i sådana glas, men nu finns det inget annat. Han tog glaset och skålade med sig själv på samma sätt som han hade fått göra där hemma i sin ensamhet men skillnaden var att här hade han bara den varma mörka natten att skåla med. Hemma under den första vintern utan sin hustru så hade han fått genomlida många, alltför många middagar helt ensam, lika ensam som han är nu. Men då kunde han se sin egen spegelbild i fönstret under mörka vinterkvällar. Skål kompis brukade han säga, men inte med någon större glädje, han hade ju förlorat sin hustru. Nu här på altanen var han åter ensam. Hade han förlorat Irene också? Ska de träffas igen? Vill han att de ska träffas igen? Visst är man skapt för att leva tillsammans med en partner, men är det inte för tidigt? Visst är hon härlig. Hon var irriterande i början men blev mer och mer en tjej som man började tycka om och frågan är om det inte blev mer än att bara tycka om. Plötsligt satt han där och bara längtade efter henne igen. Han tog åter glaset och svepte i sig det sista och fyllde genast på lika mycket igen. Saknar jag Christina eller saknar jag Irene?

Han satt där länge. Han såg när de sista gästerna lämnade strandbaren och hur personalen pysslade med något innan det var dags att stänga. Han hade suttit där nere flera kvällar men inte så många gånger hängt vid bardisken. Det var nog bara någon enstaka gång och så när han beställde sin mat. Tänk, när jag var ensam så gick jag alltid upp och skev på min blogg eller annat, fortfarande i badbyxor och sedan gick jag ner till tjejerna i baren och beställde min middag, upp och duschade och sedan ner för att komma till ett färdigt bord. Alla andra gästerna kom dit, beställde och fick sitta en god stund och vänta. Men det hade väl Ernesto räknat ut. De hann dricka ur sitt vin eller sin öl och beställde sedan en ny när maten kom. Smart. Inte förrän nu, efter att ha varit här under snart tre veckor så funderade han på hur det gjorde nere vid baren. Han satt där och såg att de plockade bland mycket men sedan så gick de bara. Han visste att det fanns kalla öl i skåp under disken men det stod spritflaskor ovanför bänken mitt emot bardisken och det verkade som att de aldrig tog undan dem. Litade de så mycket på alla gäster och eventuella nattgäster efter stängning? Kanske dags att smyga ner och kontroller lite senare, men det är klart han hade sett att det gick omkring en uniformsklädd vakt inne på område ibland. Han hade suttit och skrivit sent en kväll och då kom han vandrande och de hejade på varandra. Kan det vara det enda som vaktar raden av spritflaskor? Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Lite nyfiken var han ändå, men efter att ha svept i sig andra eller kanske tredje glaset med cognac så bestämde han sig för att kanske göra det imorgon istället. Han hällde upp ett glas till.

Han satt där på sin altan och hade nu inte glaset med cognac på bordet utan höll det med båda händerna i sitt knä. Han kom på att han satt där och på något löjligt sätt jämförde sin nyligen bortgångna hustru Christina med sin nya vän eller var det flickvän eller var det älskarinna. Han fick inte riktigt ordning på vad det var han jämförde. Christina blev sextionio år och de hade levt ihop i fyrtionio och gifta i fyrtiosju. Irene var lite över sextio, trodde han och undrade om han fick reda på det någon gång. Sa hon det någon gång och jag har glömt det eller fick jag aldrig reda på det. Fa-an vad jag glömmer. Hon är i alla fall strax över de sextio och vi har bara varit tillsammans några dagar. Hur många dagar blev det? Helvetes, förbannade, djävlar, jag kommer inte ihåg det heller. Han tog åter en stor klunk av den fina cognacen och försökte räkna. Först kom hon och satte sig i den fåtöljen och vi åt middag ihop. En kväll försvann hon och skulle ringa ett samtal, var det första kvällen eller andra? Vi rev ned moskitnätet en gång, var det första eller andra kvällen eller vänta förresten det var väl inte på en kväll, men vilken dag var det? Hon sov över några nätter för jag kommer ihåg att hon tystade mig när vi märkte att de dukade på frukostbordet. Hur många gånger blev det? Efter att vi hade ätit middag hos Elisabeth så dukades det för två vid frukostbordet. Blev det en eller två gånger. Jo, det blev två och den sista gången var i morse. Det minns jag i alla fall. Man kan väl, för helvete, inte jämföra sextionio år med några dagar. Nej, helvete, fyrtionio år. Hon blev sextionio och vi var tillsammans fyrtionio. Han märkte att han började bli alldeles för påverkad av drickandet men ändå så hällde han i mer i sitt glas. Jag har det i alla fall rätt skönt här nere. Allt var tyst, en svag bris svepte in från havet, några lampor lyste här och där och långt ute på havet så kunde man se ljust från fiskebåtarna. Tänk att de fiskar på samma sätt här som de gjorde i Thailand eller var det på Sri Lanka. Han ställde tillbaka glaset på bordet.

Han vaknade till av ett välkänt litet klirrande. ”Helvete” tänkte han samtidigt som den glada servitrisen hälsade på honom. ”Good Morning Papa Lars”. Hon hade redan dukat för två utan att väcka honom men när dukningen var klar så kom det vanliga lilla klirrandet med porslinet för att meddela att dukningen var klar, bara att ta listan och beställa vad man ville ha. ”Helvete”, hon hade sett att han satt här och sov i sin fåtölj och med en flaska med cognac på bordet som det inte var speciellt mycket i och han satt här och sov med kläder på, inte med badkläder. Nere på strandplatån hände det väl att han somnade till ibland i sin solstol, men inte här i fåtöljen på altanen, med kvällskläderna på och med en öppnad flaska cognac på bordet. Undrar vad hon tänkte? Han hälsade tillbaka, ”Good morning, I must have fallen asleep last night” ljög han för han visste ändå att han hade suttit där ganska länge och alla på resorten sov säkert redan men han satt kvar där. Nu kom han ihåg att han hade ju skjutsat ner Irene till flygplatsen, nej, han hade inte skjutsat ner henne, han hade följt med ner till flygplatsen. Undrar om hon kom iväg på rätt sätt?

Eftersom det stod två stolar vid bordet så dukade hon naturligtvis för två. Undrar om hon inte har fått redan på att Irene har åkt eller tror hon att Irene ligger där inne och sover medan jag somnade här i natt med lite för mycket cognac i kroppen? Servitrisen gick och Lars reste sig upp för att hämta listan och se vad dagen kunde erbjuda till frukost. Nu kände han också att det nog blev alldeles för mycket cognac i natt. Han tog i alla fall bara en lista och nu äntligen, efter snart tre veckor så skulle han kontrollera hur det fungerade. Han gick bara in för att hämta en penna, men hallå, det fanns ju redan en penna på bordet. Han satte sig åter i fåtöljen och prickade i det han önskade, reste sig lite för hastigt upp, vinglade till lite men lade listan på bordet och väntade. Han sneglade på flaskan med cognac, han hade nog fått i sig lite väl mycket och det var lite eller mycket emot hans principer. God cognac och god whiskey ska man inte vräka i sig utan den smuttar man på och njuter av. Den cognac han hade köpt var alldeles för fin för att dricka så okontrollerat som han gjorde igår, det var inte för att njuta, det var för att han saknade två kvinnor. Han saknade sin bortgångna hustru Christina och sin nya vän Irene. Var hon vän eller var hon flickvän eller var hon bara en älskarinna? Även om det fanns en tryckande känsla ovanför ögonen eller kanske tack vare det så tittade han bara på flaskan med den fina dyra cognacen och bestämde sig för att låta bli. Plötsligt så kom hon bara tillbaka, servitrisen log bara och tog listan. ”Madame, no breakfast today”. Lars svarade inte med ord utan skakade bara på huvudet, ”Not today” Han hade bestämt sig för att kontrollera om de hade någon form av hemlig kontroll eller liknande så att de kunde se när listan var ifylld, men han missade det nu också, även om han satt där på altanen. Vänta nu, detta är ju den näst sista dagen innan jag återvänder till den kalla nord. Det kom han i alla fall ihåg. ”Jag glömmer inte allt, i alla fall”

När han satt där och åt sin frukost så såg han att det redan fanns flera gäster nere vid sina solstolar. Jäklar, de har säkert sett mig sitta här berusad, sovande på altanen med en öppnad flaska cognac på bordet. Han visste ju att de gäster som ändå kom ner till stranden och inte stannade vid poolen måste passera precis utanför hans altan och då kunde de inte undvika att se honom. Nåja, jag känner ju inte några av dem så de får tro vad de vill. Många gäster stannar ju bara här någon dag och de kanske tror att det bor ett djävla fyllo där i den bungalowen. De får tro vad de vill. Plötsligt så hörde han att telefonen ringde där inne i rummet. Han undrade vem tusan det kan vara som ringer till honom och som ringer så tidigt på dagen. Det skiljer bara någon timme mot svensk tid men vem ringer hit och så tidigt? Precis som hemma så fick han leta lite efter telefonen, stanna upp och försöka höra var den är och så fann han den. ”Hello, my love. I’m still in Nairobi”. Han studsade nästan till lite. Han hade för tillfället glömt att han hade följt med henne till flygplatsen igår, han hade faktiskt just nu glöm henne totalt. ”Hello, Irene, how are you”, han undvek medvetet att kalla henne för love eller darling. Är du fortfarande i Nairobi, varför? Han kom ihåg att han fullständigt hade glömt alla de tider som de hade gått igenom för att försöka lugna ner henne inför resan, men nu eller för länge sedan så hade han glömt det, men det gäller bara att spela med. Först så var det lite försenat från Zanzibar och Alice och Lothar reste faktiskt före mig. Jag skulle ju få vänta här i sex timmar, det kommer du väl ihåg, men nu har jag väntat i många timmar mer och har ännu inte fått något besked. Jag började bli lite nervös, men man vänjer sig och nu känner jag mig lite tryggare trots att jag inte vet när vi kan resan vidare. Det kommer upp olika meddelande på en massa skärmar och det fräser till i högtalarna, men jag känner mig stark och tror att jag kommer att klara detta, men jag vet inte när vi kommer vidare. Hur är det med dig?

Allt är bra, resan tillbaka gick bra. Jag satt en stund på altanen men har haft en lugn natt och strax efter frukosten så blir det tillbaka till stranden. Vet du, de hade dukat för dig på altanen idag igen. Jag hade tyckt att det vore underbart om du hade varit här. ”Same, it had been wonderful”, men jag har nog ätit flera frukostar, det finns ju ändå inget att göra när man bara väntar. ”Irene, min vän”, han kom på att han bara hade kallat henne för ”vän” och inte något mer känslofullt. Var det ett sätt närmare separation eller en form av separationsångest?

Kan du detta med SMS? Nja, Alice visade mig någon om det när vi reste hit, på flyget, precis när vi hade köpt min telefon, men det har jag glömt. Jo, det är ju så att SMS står för ”Short Message Service” och det är ett sätt att hålla kontakten när man inte når varandra med telefonen. Ett fantastiskt redskap att hålla kontakten med. Om du ringer mig eller vem som helst och du inte får något svar så kan du istället skicka ett skriftligt meddelande, men det gäller naturligtvis bara för kontakter mellan mobiltelefoner. Kan du sätta på högtalaren. Högtalaren? Vad är nu detta? Hallå, kära Irene. Ta telefonen från örat och titta på displayen. Vänta lite. Där ser du en ikon med en högtalare längst upp till höger, tryck på den. Irene gjorde som han sa och plötsligt så hörde hon Lars direkt utan att hålla telefonen mot örat. ”Beautiful Wonderful”, tryck nu på den stora knappen längst ner så kommer alla ikoner upp, eller hur? ”Yes” enkelt. Du ser i övre hörnet en grönvit ikon med något som ser ut som en pratbubbla. Tryck på den. Ok, gick det bra? Vänta lite älskade Papa Lars, inte så fort, men jo, nu har vi den. Nu kan du skicka meddelande till vem du vill, förutsatt att du har deras mobilnummer. Högst upp till vänster, nästan till vänster, men till höger i den vänstra kolumnen så ser du en kvadrat. När du trycker på den så kan du skicka ett meddelande och sedan till höger så ser du att det överst kommer en rad med, jag tror att det är en cirkel till vänster. ”Yes, I can see it. What a great teacher you are Papa Lars”. Nu kan du inte skicka ett meddelande till mig, men om du trycker på cirkeln så kommer du till dina kontakter och där ser du Alice och mitt namn. Om du trycker på mitt namn så kommer det upp ett telefonnummer och det är till detta nummer du kan skicka ett meddelande. Om du vill nå mig eller att jag vill nå dig och ingen av oss är vid våra telefoner så ligger detta meddelande kvar och vi kan återuppta kontakten senare, bra eller hur? What a great teacher you are Papa Lars, I love you”. Det fortsatte att prata om hennes hemresa, hur det hade gått och kommer att gå. Lars kände sig lite dum. Han hade ju tillsammans med Irene gått igenom färdplanen och alla biljetter men just nu så var han fullständigt nollställd, han kommer inte ihåg några tider mer än att hon ska från Nairobi till Amsterdam, var det väl och sedan till New York och vidare till Houston. Eller ska hon till London och sedan till New York? Nej, visst var det väl Amsterdam? Fa-an, vad han kände sig dum. Han skulle försöka vara en tröstande och lugnande person till henne då han visste hennes stora nervositet inför denna resa, men han minns inte så mycket av vad de hade kommit överens om. Samtidigt som han ändå pratade med henne försökte han fortsätta och även avsluta sin frukost. Berodde hans dåliga minne bara på att han hade druckit för mycket av den dyra fina cognacen i natt eller var det något annat. Åldern brukar ju spela in, men detta är ju genant. Han kände redan nu att samtalet mer övergick till en massa prat om egentligen ingenting och de kunde avsluta detta, men hur säga det till henne på rätt sätt? Hon sitter på en flygplats och inväntar besked om ett mycket försenat flyg och är troligtvis lite nervös och uppskärrad och behöver kanske mycket av tröstens ord och han börjar tycka att det blir lite jobbigt. Är detta redan ett avsked, tänkte han. Hon bara pratar på precis som hon gjorde första dagen, pratar, pratar och är bara sändare. Hon har ingen mottagare. Men ändå fanns tankarna där att hon innerst inne är en väldigt underbar tjej. Hur ska jag ha det och vad vill jag egentligen? Ska hon prata på ända till hennes flyg avgår, det kan ju ta timmar? Jag har ju bara två dagar kvar här på Zanzibar och kan väl inte sitta och tala i telefonen hela tiden. Hoppas kanske att hennes batteri tar slut snart. Hon pratade på och han försökte att svara och komma med något vettigt, men koncentrationen var svår att hålla kvar. Hela tiden växlade hans tankar kring detta samtal. Börjar hon bli för tjatig? Ska jag försöka vända samtalet till något annat? Han försökte samla sina tankar och måste erkänna att han var ganska så okoncentrerad på vad hon säger och har sagt så han blev lite orolig över att han ibland svarade fel. Är han riktigt klar i huvudet eller blev det för mycket cognac i går kväll eller det var kanske redan i morse? När somnade jag egentligen? Samtidigt så tänkte han på att de trots allt hade haft många underbara dagar tillsammans och han minns de gånger då han tvivlade och ville dra sig ur allt men det räckte att hon bara dök upp så vände hans tankar och känslor. Då den spralliga tjejen kom så vände allt och hans varma känslor för henne återkom. Hur gör jag nu?

”Irene, my darling. Let’s do an experiment”. Han tyckte att han kom på något som kunde bryta detta samtal om allt och ingenting. Vi måste testa och kontrollera om det fungerar med att du skickar ett SMS till mig. Hur har du det med statusen på ditt batteri? Oj då. Alice tjatade om att jag alltid ska se till att ha det fullt laddat men nu, vänta, nu är det bara på cirka 30 procent. Irene, försök nu att skicka ett SMS till mig och försök senare att komma till en kontakt så att du kan ladda telefonen. Försök nu att skicka ett SMS och så svarar jag på det. Sedan måste du få full laddning på din telefon. Har du laddaren i ditt handbagage eller i din magväska? Jag tror att jag har den i magväskan. Bra, nu avslutar vi detta och du skickar ett SMS till mig och jag svarar. Är det OK? Och sedan försöker du få laddning på din telefon. Hur är det med adapter? Jag minns inte om du har någon eller om det fungerar ändå där i Kenya. ”I’m waiting for a text message. Hi then darling”.

Nu märkte Lars att han åter hade kallat henne för darling trots att han hade bestämt sig för att inte göra det. Hur är det egentligen med känslorna? Vill du bryta upp från detta eller vill du att det ska fortsätta? Vad känner du egentligen för denna kvinna? Har det varit flera dagars passion, kanske okontrollerad passion eller är det något som bara går över och som du kommer att ha glömt om någon månad? ”OK darling, I’ll send you a text message” och så avslutade hon samtalet. Lars kollade statusen på sin egen telefon och den behöver också laddas. Han hällde upp det sista av kaffet och tittade bara rakt ut i ingenting. Hur ska jag ha det? Vill jag eller vill jag inte? Först vet jag inte hur jag vill ha det, jag bara velar hit och dit och sedan, om jag nu vill bryta så har jag klantat till det. Inte bara en utan nu plötsligt två gånger. Första gången var ju när jag skrev in min adress och telefonnummer och om det nu var något annan också. Varför gjorde jag det? Så tänkte jag försöka radera bort mig från hennes kontakter men det fanns också mitt nummer bland utgående samtal. Det gick inte att smyga. Varför i glödheta helvetet lärde jag henne detta med SMS? Om hon ringer när jag kommer hem till Sverige så kan jag bara låta bli att svara, men då kommer det väl en massa SMS istället. Vill jag fortsätta kontakten eller vill jag inte? Detta är inte bra, men så fort hon bara dyker upp så ändrar jag mig. Vad har hon för inverkan på mig? Varför krånglade jag mig inte ur detta redan första dagen? Varför den där första middagen? Jag kunde väl skylla på något.

Han reste sig från frukostbordet och gick in i rummet. Där stod flaskan med den dyra cognacen, har jag burit in den? När då? Det var frestande att ta ett glas till för att försöka samla tankarna, men han stålsatte sig. Så tog han av sig kläderna som han hade satt på sig innan de reste ner till Stone Town igår, men fick dra på sig byxorna igen för att gå ut på altanen efter sina badbyxor. De var naturligtvis torra och det var också Irenes bikini och nu påmindes han åter om att han har bjudit hem henne till Sverige eller var det kanske hon som bjöd in sig själv, precis som den där middagen första kvällen? Han satte på sig badbyxorna letade en stund efter sin enkla väska som han alltid tog med sig till stranden. Där fanns som vanligt en sudokubok och penna, Christinas långa sjal men också hans egen. Han stack fötterna i sina tofflor och tänkte gå till strandplatån. Undrar om Manna har ställt fram två solstolar? När han kom utanför dörren så kom han på att han måste sätta telefonen på laddning och gick in igen. Satte telefonen på laddning och la den på skrivbordet. Nej, jag skiter i det, tänkte han och hällde upp en liten cognac i glaset, en lite rackabajsare kan jag ändå behöva. Svepte den, det var inte så många centiliter, men han kände ändå en liten rysning och kom så på hur Irene hade reagerat första gången hon drack av denna fina cognac. ”Oh my God, oh my God” och det var också detta hon nästan ropade när de hade sex första gången, den gången då de rev ned moskitnätet. Han stod bara stilla en stund och blundade och tänkte på Irene, gick sedan ut på altanen, tog väskan som han lämnat i fåtöljen och gick ner till sin egen lilla plats på strandplatån. Visst hade Manna ställt ut båda solstolarna. Men nog talade vi om för honom att Irene skulle åka hem, eller? Han fällde ner ryggen på solstolen lite, la väskan som vanligt vid fotändan och lade sig ner och tänkte börja dagen med att vila lite, det hade ju blivit ganska sent i natt eller kanske tidigt i morse. Han drog ner kepsen framför ögonen och bara någon minut senare så snarkade han.

Försenat

Irene satt nu och försökte komma ihåg hur Lars, Papa Lars, bara för en stund sedan hade visat henne hur man gör för att skicka ett SMS. Hon gjorde allt mycket noggrant och det verkade som att hon lyckades. Hon hade aldrig skrivit ett meddelande med sin mobiltelefon och hon hade egentligen aldrig skrivit på en dator heller, jo lite, men det var inget naturligt för henne. Hon satt där och skrev ned ett litet meddelande till Papa Lars, men det var besvärligt. Hon visste vad hon ville skriva, men hon blev ideligen avbruten i sina tankar genom att det blev så mycket fel. Det var inte det lättaste att träffa rätt med fingrarna på de små knapparna på displayen och hon fick rätta sig själv många gånger, läsa om och fortsätta skriva och rätta alla fel. Så tyckte hon äntligen att hon var nöjd och fick fundera över hur hon skulle skicka detta meddelande. Lars hade bara talat om hur hon skulle göra för att skriva, men hur skickar man? Den lilla blåa knappen med en pil där nere kanske och pling, där for det iväg. Irene kände sig riktigt stolt och tittade sig omkring precis som att hon väntade sig att alla människor skulle börja applådera, men ingen verkade vara det minsta imponerad över vad hon lyckades med. Nu satt hon en stund och bara väntade. Hon väntade på att Papa Lars skulle skicka tillbaka ett meddelande men det kom inget, inte direkt i alla fall. Hon satt där och tittade på sin telefon och plötsligt så kom hon på att den måste laddas. Hon öppnade sin magväska och mycket riktigt så låg laddaren där, nu gällde det bara att hitta en kontakt. Var hittar man en fungerande kontakt på en stor flygplats? Hon satt vid en liten servering och vid ena väggen hittade hon en kontakt och satte i laddaren och lade telefonen på det lilla bordet. Satte sig ned och tittade fortfarande på telefonen, men ännu så hade det inte kommit något meddelande. Nu började hon fundera på hur hon skulle veta när och om det kom ett meddelande. Hon hade tyckt att Papa Lars varit en bra lärare, men han hade inte lärt henne allt. Det hade naturligtvis varit enklare om han hade lärt henne detta innan de lämnad resorten. Hon misstänkte att det blir väl ungefär som när det ringer. Fortfarande inget meddelande från Papa Lars.

Åter rasslade det till i högtalarna men hon tyckte att det lät som att det hade något med Amsterdam att göra. Hon lyssnade igen och visst var det något med Amsterdam. Hon drog ur laddaren, tog den i en hand och telefonen i den andra och sökte sig bort mot en av de många skärmar som fanns på många ställen på flygplatsen. Där stod det äntligen att det var ” boarding” för flyget till Amsterdam eller i alla fall bestämt Gate. Hon stoppade ner laddaren och telefonen i sin magväska och tog upp sitt boardingpass och visst stämmer det, nu var det äntligen dags. Hon började bli lite nervös igen men ändå så kände hon att hon skulle klara detta. Hon kände sig som en världsvan resenär. Gate fem stod det och det var bara att följa pilarna och skyltarna fram till Gate fem. Hon kom fram och upptäckte att precis innan man gick in till Gate fem så fanns det en liten bar. Inte för att jag vet varför, tänkt Irene, men om jag tar en liten whiskey så kanske jag kommer att sova lugnt på turen till Amsterdam. Sagt och gjort, det var lite tid till avgång och hon kände sig både nervös och orolig men samtidigt stolt och säkert.  Som några andra passagerarna så satte hon sig på en av de höga stolarna och beställde en Gin och Tonic, trots att hon egentligen hade tänkt sig en whiskey. Hon tog upp sin telefon, tittade länge på den men upptäckte fortfarande inget meddelande från Papa Lars. Har jag gjort något fel?  Varför svarade han inte som han sa och skickar ett svar? Har jag gjort något fel? Hon smuttade lite på sin drink, flera gånger och fortsatte att stirra på telefonen. Varför svarar han inte? Hon såg sedan att alla, eller de flesta passagerarna, samlades vid utgången av det lilla utrymme som kallades för Gate Fem och insåg att det nu var dags att gå ombord. Hon skålade med den unge mannen som satt mitt emot henne vid det smala bordet, eller var det han som skålade med henne? Den unge mannen tänkte hon. Han är visserligen yngre än vad hon är men inte kan man kalla honom för yngling. Han ser ung ut men är säkert över femtio år. Men trevlig verkar han i alla fall vara och han har väldigt vackra ögon. De gick tillsammans mot kontrollen och de började att prata med varandra. De stod och småpratade under tiden som kön sakta rörde sig framåt. Han berättade att han är på väg hem till Texas och hon svarade att det var hennes mål också.

”What luck, almost together” sa han när de var på väg till flygplanet. Han hade sneglat på hennes boardingkort, men såg inte vilken plats hon hade. Han frågade och då båda kontrollerade den lilla delen hon fått tillbaka så upptäckte de att det bara var en bokstav som skilde mellan dem. ”By the way, my name is John”, men i mitt pass står det John John. ”My name is Irene” sa hon samtidigt som hon sträckte fram handen. ”Just call me Irene”. När de kom fram till sina platser visade det sig att Irene satt i mitten av de tre stolarna till höger. Inte vid fönstret eller vid gången medan John satt på andra sidan gången. De skrattade och tittade på varandra och nu insåg Irene att hon hade gömt något viktigt. Hon såg att alla passagerare lastade in sina väskor i lastutrymmet ovanför stolarna och hon har inte med sig sin väska. Paniken bröt ut inom henne, ”Where’s my bag”, var har jag lämnat den? Hon satt bara och stirrade rakt ut och höll handen framför munnen. Paniken spred sig inom henne, nu kan jag ju inte gå tillbaka och jag vet inte var jag kan ha glömt min lilla väska. Mannen vid fönstret spände på sig säkerhetsbältet och det kom en äldre man och satte sig i stolen närmast gången. Hon hälsade inte på någon av dem, hon bara stirrade rakt fram och höll fortfarande handen för munnen, hon började nästan att gråta. Hon kände efter och märkte att hon i alla falla hade sin magväska med sig. Hon hade ju lovat Alice att den ska sitta kvar ända till att hon är hemma. ”Vad gör jag nu”, sade hon mycket tyst för sig själv, vad gör jag nu? Hon satt bara och stirrade rakt in i stolsryggen framför sig. Hon hade inte märkt att John talade med den äldre mannen vid hennes sida och han hade tydligen kommit överens om att de kunde byta platser. John hade helt fräckt sagt och ljugit att hans kamrat satt där bredvid och att de gärna ville sitta tillsammans. Den äldre mannen tittade på Irene som äntligen släppte den stirrande blicken. ”Do you want your boyfriend sitting here”? frågade han och hon bara nickade. Hon fattade först inte vad han menade och hade bara nickat som att det kunde gå bra men så insåg hon vad han hade sagt. Pojkvän, vad menar han med det? Jag har precis mött den mannen som heter John. Han är inte min pojkvän.  Hej igen, sa John, jag tänkte att eftersom vi båda ska till Texas så kan det vara trevligt att prata lite under resan. Resorna brukar bli så långa och det kan vara kul med lite sällskap. Irene nickade och svarade att de går riktigt bra och att det ska bli trevligt. Utan att säga något så tänkte John på vad han hade gjort. För det första så hade han frågat den äldre mannen om de kunde byta plats så att han kunde få sitta vid sin kamrat och det hade han inget emot. Sedan hade mannen nämnt honom som hennes pojkvän och nu så hade han själv frågat om hon ville att han sätter sig där. Han hade aldrig frågat henne och vad tänker den äldre mannen, om han nu hör det han pratar med Irene om. Frågar man som han gjorde så känner man ju knappast varandra, vad tänkte den gamle, undrade John för sig själv. När han hade satt sig så vände han sig mot mannen och tackade och det verkade som att han inte hade uppfattat Johns frågor till Irene eller så brydde han sig inte.

John vände sig mot Irene och sa till henne att hon skulle spänna fast sitt säkerhetsbälte. Hon letade lite under sig och spände sedan fast sig. Jag såg att du tittade mycket på din mobiltelefon när vi satt vid baren, glöm inte att sätta på flygplansläget. Flygplansläget, undrade Irene samtidigt som hon inte kunde släppa de oroliga tankarna på var hon hade glömt sin lilla väska. Flygplansläget? Ja, sa John och tog fram sin egen telefon, ta fram din telefon, jag ser att vi har samma modell, så ska jag visa dig. Han visade hur hon sätter telefonen i flygplansläge och förklarade varför man måste det. Nu för tiden är det bättre och säkrare telefoner men många flygbolag har ändå kvar detta krav för att det tidigare med äldre telefoner kunde störa planets elektronik. Oftast så gäller det bara vid start och landning hos vissa bolag, vi får se vad de säger senare. Tack, sa Irene, stoppade tillbaka telefonen i magväskan och kunde fortfarande inte släppa tanken på var hennes väska fanns. ”I have promised my daughter” sa Irene, jag har lovat henne att denna väska på magen ska sitta kvar tills jag är hemma, men det är väldigt obekvämt så jag tar av mig den nu. Kan du hjälpa mig att komma ihåg den, jag är nämligen väldigt glömsk. Inga problem, svarade John. Jag undrade faktiskt lite när vi gick mot planet varför du inte hade något handbagage men eftersom du har den väskan på magen så är du väl säkert en mycket resvan person som inte vill släpa på ytterligare en väska. Är du en riktig Globetrotter? Nej, jag har inte rest så mycket och aldrig varit så långt hemifrån. Hon spände av sig säkerhetsbältet och försökte fortfarande sittande att få av sig sin väska kring magen. Det är trångt i en flygplansstol och ännu svårare var det med den speciella låsningen av denna väska. Hon fick ställa sig upp och det var inte mycket lättare, men hon lyckades.

”You’re going back to Texas”, sa John. Eftersom du säger att du ska tillbaka till Texas så förmodar jag att du bor i Texas och den staten är stor. Var bor du? Jag bor i en mindre stad utanför San Antonio, svarade Irene. Vilket sammanträffande, jag och min familj bor ungefär halvvägs mellan Houston och San Antoni utmed Highway 10. Då förmoda jag att du kommer att flyga till Houston. Det plingade till i högtalaren och de ville att passagerarna skulle vara uppmärksamma på en säkerhetsgenomgång. Flera flygvärdinnor visade olika åtgärder och det visades samtidigt på en animerad video på den lilla skärmen i framförvarande stolsrygg. ”Time to take off” sa John och Irene tittade på honom. Det är det som jag tycker är mest otäckt, svarade hon.

Under tiden de taxade ut mot startbanan så satt bara Irene tyst och höll i sig i båda armstöden. Ingen av de som satt i stolarna bredvid fick chansen att försöka hålla i dem. Hon satt tyst hela tiden. Så kom det full gas och flygplanet rusade fram på startbanan och när de började att stiga så släppte Irene armstöden och tog med sina båda händer ett fast grepp om Johns överarm och höll hårt i den. Han tog sin vänstra hand och lade den över hennes händer, men sa inget, tittade bara på henne och log. Hon höll hans överarm länge men när planet hade intagit mer normalt läge så tittade hon på honom, släppte greppet och sade tyst, ”Tack, det är den värsta delen av flygningen”. Hon minns den förtvivlan hon hade haft när de lämnade Zanzibar men då kunde hon inte söka hjälp hos någon medpassagerare. Men, kunde hon det nu? Hon hade bara gripit hans arm för att hon tyckte att hon kände honom efter att ha pratat lite med varandra. Det kändes lite löjligt att visa sin flygrädsla men hon kunde inte minnas att det hade varit så under resan från Texas till Zanzibar då hon reste med Alice och Lothar och några av deras vänner som skulle följa med till bröllopet. När hon höll i hans arm så mindes hon hur hon hade kastat sig kring Papa Lars när den stora vågen nästan stötte dem mot den vassa klippan. Då hade hon lagt sina armar runt Papa Lars kropp och inte släppt, inte ens när de var på säker mark och strax därefter så hade Lars lagt sin arm på hennes axlar. Det var så det började, tänkte Irene och samtidigt så kom hon ihåg att hon inte hade fått eller sett något meddelande från honom. Papa Lars, ja tänk, jag har inte haft honom i tankarna på en lång stund, min älskade Papa Lars. Varför svarade du inte som du lovade eller har jag gjort något fel? Meddelande, ja. Nu kom hon ihåg samtalet när hon hade ringt upp honom efter att ha väntat i så många timmar på flygplatsen i Nairobi. Då hade Lars lärt henne hur man skickar meddelande och påmint henne om att hon måste ladda sin telefon och hon hade flyttat till ett litet bord vid väggen där hon kunde ansluta sin laddare. Och när hon satt där så kom meddelande om att det var dags att gå till flygplanet. Nu började hon att förstå. Antagligen stod hennes väska kvar vid den första platsen hon hade innan hon sökte efter en plats där hon kunde ladda sin telefon. Där måste hennes väska stå, men nu är det för sent. Vad gör jag nu och varför skickar inte Papa Lars något meddelande som han lovade? Inte blev min telefon så mycket laddad heller. Vad gör jag nu? Kommer jag att få tillbaka min väska. Jag undrar vad det var i den egentligen, det var väl min älskade Papa Lars som hade packat den, han tyckte att vissa saker var viktiga att ha när man kommer fram om det vanliga bagaget försvinner eller blir försenat. Men hur ska jag få tillbaka den väskan? Jag tror inte att jag har någon adresslapp på den eller visst kanske jag har det. Visst skrev vi adresslappar och satte på väskorna innan vi lämnade Houston för denna resa. Jag kommer inte riktigt ihåg, men vad gör det nu. Undrar vad jag hade i den väskan och varför svarar inte Papa Lars?

Min kära Irene, vi har en lång resa framför oss och snart får vi något att äta, men de kommer strax med en vagn för att vi ska få någon drink innan maten. Får jag bjuda på något? Jag såg att du drack en Gin och Tonic i baren på flygplatsen, får jag bjuda på en liknande. Jag frågade tidigare om du skulle flyga till Houston men du hann inte svara innan vi startade, är det dit du ska flyga. ”Min kära Irene”, tänkte Irene. Har jag blivit kära Irene och sa han till den äldre mannen att jag är hans flickvän? Det blev en Gin och Tonic i baren tidigare men Papa Lars fick mig att gilla whiskey. ”Yes, please. It would be wonderful”, och jag ska flyga till Houston. Ska du det också, direkt menar jag, ska du flyga dit direkt? John svarade att han ska direkt till Houston från Amsterdam, förmodligen ska vi fortsätta med samma plan även dit. John beställde två drinkar, de skålade och började prata lite allmänt med varandra. John arbetade på ett projekt där FN stod för finansieringen av att bygga en fabrik och han brukade åka till Kenya några gånger då och då och han hade även varit på andra platser i andra världsdelar för liknande projekt. Han började att beskriva vad han gjorde men Irene begrep ingenting och det sa hon till honom också och han förstod den enkla uppmaningen och slutade med det, även om han var riktigt stolt över vad han gjorde och ville prata mycket om det. ”You said that your name is John, but you said it says John John In the Passport”, varför samma namn två gånger? För att göra en lång historia kort, även om vi har mycket tid, men för att göra den kort så kommer mitt namn John från någon tidigare förfader som emigrerade från Sverige men han hette bara Jon. Min mamma ville, för det kommer från hennes släktingar, att jag skulle heta John som ett gammalt släktnamn och så var det så att när jag föddes så var det Kennedy som var president och han hade tydligen en son som hette eller heter John John. Någon har sagt att det är därför. Min mamma är väldigt noga med att vi ska minnas hennes förfäder från Sverige och vi har faktiskt varit och besökt Sverige flera gånger. Vi åkte väl dit ungefär vart femte år när jag var barn och tonåring, ett underbart land. Om du får tillfälle att besöka Sverige någon gång så ska du inte missa den chansen. Skål, min kära Irene, nu får vi strax mat.

Chansen att besöka Sverige. Ja, jag har ju chansen. Papa Lars har ju lovat att jag ska få komma till Sverige i sommar och han ska visa mig midnattssolen. Var är du pappa Lars? Varför svarar du inte? Irene ställde sitt glas på Johns lilla bord och fällde upp det egna, då de ännu inte hade fått sin mat och tog fram sin telefon ur sin magväska. Tittade på den och sa till John att hon väntade ett viktigt meddelande. Han svarade direkt att hon inte kan få några meddelande under tiden som hon har flygplansläge och vi har inte fått någon information om att vi kan starta våra telefoner och eventuella datorer. Du får vänta tills vi kommer till Amsterdam. Men hör nu, min kära Irene, vad säger du om att ta ett gott vin till maten? ”Yes, please. It would be wonderful” svarade hon igen. Hon hade tidigare mest druckit öl när hon levde tillsammans med Moby men hade lärt sig att gilla vin under de underbara dagar hon hade haft tillsammans med Papa Lars. Papa Lars, jag får tydligen vänta till vi kommer till Amsterdam innan vi får kontakt igen. Är det därför? Hon kom plötsligt på att hon för en kort sekund tänkte på Moby. Honom har jag nästan lyckats förtränga men nu blir det väl nya omgångar när jag kommer hem. Undrar hur jag ska klara det? Alice är ju borta en längre tid på deras bröllopsresa men Claes kommer säkert att hjälpa mig. Hon stoppade ner telefonen, drog igen dragkedjan och mindes Alice förmanande ord, fällde ner det lilla matbordet strax innan de kom med maten. Före matvagnen gick en drinkvagn och där hade John redan beställt två små flaskor rött vin. De åt, skålade flera gånger och nu började de även att fnittra lite tillsammans. Irene kände att hon började bli lite påverkad. Hon hade ätit eller fikat, var det två eller tre gånger innan hon hade ringt Lars och då beställde hon varje gång en liten flaska vin och förklarade för sig själv att hon behövde det för att stilla sin flygrädsla. Sedan en snabb drink i baren strax innan de steg ombord på planet och den drink som John hade bjudit på och så nu en liten flaska vin till maten. Hon kände sig lite rusig eller var det till och med lite mer än lite rusig? Maten smakade bra och John förklarade att KLM ofta har bra mat på de längre flygningarna men de bästa är nog Thai eller Emirates flygbolag. Stämningen började bli lättsam och Irene kollade mer och mer på John varje gång de skålade. Han har vackra ögon tänkte hon.

De skrattade och skålade och pratade runt om det mesta. Irene undrade om de inte kunde få lite mer vin för hon hade en liten brödbit och en liten ost kvar. John svarade att de måste i så fall vänta på drinkvagnen men då kunde de lika gärna avstå. Efter maten så serverades kaffe och då beställde John en god cognac till sig och när han frågade om Irene ville ha en likör så nickade hon bara och fnissade. Utan att fråga så beställde han två whiskey och när de också ställdes på det lilla matbordet så sa han att det kan vara bra att ta innan man somnar, för det brukade han ha lätt för under flygresor. Trots att hon var lite fnittrig så tittade hon lite extra på Johns cognac och whiskey och tog dem och försökte få fram vad det var för olika sorter. Whiskey hade hon druckit under tiden tillsammans med Moby, nja, hon hade väl inte druckit så mycket som Moby och hans kompisar drack och då skulle det naturligtvis vara amerikansk whiskey eller Bourbon som det kallades. Hon hade fått skotsk whiskey av Papa Lars och den sista dagen eller var det den näst sista dagen så hade han också bjudit på en häftig cognac. Min älskade Papa Lars, var är du? Irene hann inte tänka mer på Papa Lars utan John ville skåla med henne igen och det nekade hon inte till. Han är en riktigt trevlig kille och han har vackra ögon. Irene skålade tillbaka och så lade hon sin hand över Johns hand som han hade på sitt lår. Han drog undan sin hand men bara för att lägga den över hennes hand. Skål, nu åker vi mot Houston. Varför gjorde jag detta? Varför lade min hand på hans hand? Är det vinet och spritens fel? ”Cheers and thanks” svarade Irene och log mot John. Hon drog inte tillbaka sin hand. Det är ju inte jag, jag är inte en sådan person och även om jag vore, varför gjorde jag det nu? Jag var väldigt förvånad över att jag vågade sätta mig på Papa Lars altan, men då hade jag övervägt det länge. Inte att just sätta mig på altanen men att på något sätt få komma i kontakt med Lars. Det bara kom över mig när jag passerade altanen, utan en riktig tanke eller plan så satte jag mig bara där. Jag var nervös men det var något som jag ville. Varför tog jag Johns hand, det var ingenting som jag egentligen ville, det bara blev så och varför tar jag inte tillbaka handen? Men det kanske skulle uppfattas konstigt, men hur konstigt är det inte att jag tar hans hand efter att bara ha känt honom i kanske en timme

Nu blev det inte några allvarliga diskussioner utan bara en massa fnissande och småprat. Irene talade om att hon hade följt med sin dotter och blivande måg till Zanzibar för att vara med på deras bröllop och att hon efter det hade varit uppe i norra Zanzibar och bott där under någon vecka. Hon tänkte mycket på allt hon hade upplevt med Papa Lars men hon nämnde aldrig det, bara att hon hade bott på den resorten och att det verkligen var en lyxig anläggning. Under rusets påverkan så var det hon som hade bott i den lite lyxiga paviljongen. Hon nämnde aldrig sitt lilla enklare rum på hotellet. Så fortsatte det och John öppnade deras båda små whiskyflaskor och de fortsatte att skåla. Vilken underbar man tänkte Irene och vilka vackra ögon han har och så är han rolig också. Vilken trevlig kille. När de hade druckit upp den sista whiskeyn och flygvärdinnorna hade hämtat allt så kände Irene att det började bli svårt att kontrollera sina rörelser och även sina tankar och känslor. Hon började mer och mer att gilla John och framför allt hade han väldigt vackra och lockande ögon. De ögonen kan man inte undvika att bli fängslade av tänkte Irene samtidigt som hon lutade sig mot hans axel, la sin hand på hans underarm och klämde den lite försiktigt flera gånger. Vilken härlig kille, tänkte hon innan hon somnade. Är det detta jag sa till Alice när jag menade att jag ska börja ett nytt liv?

Ensam igen

Hur länge han hade sovit visste inte Lars, men han vaknade sakta och började minnas att han suttit uppe ganska länge på natten, ensam på altanen och även somnat där. Jag måste ha varit vaken länge tänkte Lars, eftersom jag även har sovit här nere. Klocka har jag ingen och inte heller min telefon. När han vaknade till lite mer så såg han den tomma solstolen vid sin sida och plötsligt så kom han ihåg Irene. ”Ja visst djävlar, hon är ju på väg hem” undrar hur långt hon har kommit? Han började minnas flera saker som de hade gjort och upplevt under de dagar de var tillsammans. En riktigt mysig och trevlig tjej, undrar om vi kommer att träffas igen? Han kände att han fortfarande var påverkad av den sprit som han hade druckit. Han kom nu ihåg att han hade druckit ganska mycket under natten och kände sig nästan som den känsla som kom över honom när han var yngre och då de kunde sitta uppe nästan hela natten och bara festa. Tung i huvudet och ont i håret som de alltid brukade säga eller, ja visst, man sa alltid att ”Ågren” var på besök. Han satt länge och bara funderade och tittade ut över strandplatån på de övriga gästerna. Ska jag ta mig en öl eller ska jag gå till rummet och se om jag hittar någon huvudvärkstablett? En öl kanske skulle smaka bra men kanske är det bättre med en tablett. Jag måste hämta min klocka också. Han lät sin väska ligga kvar för han visste att ingen skulle ta den, det skulle Ernst kontrollera. Som vanligt så hade han inte låst dörren och han började fundera på vad det var som gällde här. Har jag vanlig nyckel eller plastkort att öppna och stänga med. Men herre jäklar, hur dum får man vara? Finns det nyckelhål då har man nyckel. Undrar var jag har den? Jag har nog inte låst på väldigt länge. Undrar om städpersonalen vet om det eller varför låser de inte? Brukar de inte låsa eller låser de inte därför att jag inte har låst? Fa-an, jag tror inte att jag är riktigt nykter ännu.

Jo visst hade han huvudvärkstabletter med sig och för säkerhets skull så tog han två. Han hittade inte sin klocka men fann sin telefon som låg för laddning på skrivbordet. Han öppnade den för att se vad klockan var och då såg han att han hade fått några meddelande, två stycken från Irene. Ja visst ja, hon skulle ju skicka meddelande till mig och jag skulle skicka tillbaka ett. Tur att jag sparade hennes nummer när hon provringde så att jag ser att det är hennes meddelande. Irene, ja, jag har bara sparat hennes nummer som Irene men visst heter hon väl något som en gammal amerikansk president? Fa-an, har jag glömt att svara? Är det början till att bryta kontakten med henne? Jag blev ju väldigt förtjust i den tjejen och vi hade till och med sex och hon sov ju över några nätter här hos mig. Jag ville komma ifrån flera gånger men så fort hon visade sig så ändrad jag mig och kunde knappast släppa henne. Vill jag att vi träffas eller är detta min chans att komma undan? Han tog telefonen och gick ner till sin solstol igen och som vanligt så låste han inte dörren. Han hade ännu inte läst hennes meddelande. Väl nere vid stranden så satte han sig i solstolen och bara tittade på sin telefon. Han såg notiserna om att han fått meddelande från Irene men hade ännu inte loggat in. Notiserna såg han ändå, men inte innehållet. ”Varför öppnar jag inte meddelandena”? sa han för sig själv och upptäckte att han talade svenska igen. Den intensiva samvaron med Irene hade nästan gjort att han till och med tänkte på engelska, men nu var det åter svenska.

Han loggade in och öppnade meddelandena från Irene. Det var mest bara vardaglig text och inte så mycket. Hon skulle ju bara prova och nu började han få lite dåligt samvete. Han började verkligen få jättedåligt samvete. Han höll telefonen med två händer men lade händerna på sin lår och tittade bara rakt ut över Indiska Oceanen. Han drog ner sin keps över ögonen och sjönk längre ned i solstolen så att han nästan låg ner. Han tänkte mer och mer på Irene och mindes många av de härliga stunder de hade haft tillsammans. Han försökte minnas saker och händelser i den ordning de hade varit men det spelade ingen roll. Jo, men visst är hon underbar och visst ska hon komma upp till mig i sommar och jag ska med glädje visa henne midsommarsolen. Jag ska svara henne och hälsa henne välkommen men jag gör det senare, nu är hon ändå uppe i luften och kan inte ta emot något meddelande eller samtal. Undrar hur långt hon har kommit och när hon mellanlandar? Jag får gå ned och ta mig ett dopp och se om jag vaknar till lite bättre. Han hejade på tjejerna i baren när han passerade och fick själv lyfta av repet som låste grinden vid trappan. Han behövde inte betala någon tull. Han smålog och mindes hur sprallig hon kunde vara. Det var långt in på dagen och sanden var brännande het så han fick småspringa ned till den våta stranden och som vanligt så började han att gå söderut. Han tänkte mycket på Irene och plötsligt så kastade han sig bara i vattnet och så kom nya tankar inom honom. En av gångerna så hade hon eventuellt svimmat av eller vad det var när hon skulle göra en volt och han mindes svagt några flera gånger som det eller något liknande hade hänt. Var det en TIA eller något annat? Han följde sedan med strömmen precis som de hade gjort tillsammans och han såg in mot land och märkte när han passerade den klippa under vilken hon först kastade sig runt han kropp. Det blev många fler kramar och även mer än bara kramar. Visst är hon en underbar tjej? Han kände sig bättre och gick upp på stranden igen och vände hemåt. Hemåt, ja, än så länge är det väl mitt hem, men i morgon är sista dagen. Han stannade till under klippan och höll sin hand mot den skrovliga och lite vassa klippan och mindes. Inte bara den första gången utan även den sista gången när Irene vill ha en liten nostalgisk återkomst. Hon hade ju sagt att det var där allt började.

Väl tillbaka till resorten så såg han att flera gäster satt och åt och de flesta vid de få bord som Manna lät stå kvar under dagtid. Han hade fortfarande inte kontrollerat hur mycket klockan var men han förstod att det var ungefär lunchtid. Han kände sig avsevärt mycket bättre och stannade till vid baren. En av flickorna kom fram till Lars och frågade, innan han hunnit säga någonting: ”One sandwich, one Kilimanjaro? Madame has gone?” Ja tack svarade han och pekade på sin plats. Det hade han inte behövt göra, alla visste var Papa Lars hade sin plats och att han helst åt sin sandwich på den lilla pallen vid solstolen. Lars tog fram sin mobil och började skriva på ett kärleksfullt svar till Irene. Han sparade inte på alla kärleksord och ömhet och han var glad över att han inte hade svarat direkt när han såg hennes meddelande. Ibland kände han att han kanske överdrev något men just nu så var längtan efter henne väldigt stor. Han skickade först ett meddelande och efter att han hade fått sin öl så skickade han ett till, lika kärleksfullt och längtande. När han lagt ifrån sig telefonen och åt på sin vanliga sandwich så funderade han på vad som egentligen har hänt. När hon bodde här och då han var ensam så hade han flera gånger tankar på att försöka dra sig ur på något sätt och ville inte fortsätta detta förhållande. Men så fort hon kom tillbaka så var det som att hela världen vände sig och han gillad henne skarpt och kanske flera gånger sa att han älskade henne eller att han sa något liknande. Vad ville han egentlige? Nu när hon har åkt så längtar han så intensivt efter henne så att det nästan gör ont, men ändå minns han första gången idag när han kom ihåg att hon hade rest att då kom tankarna igen på att bara låta henne försvinna. Vad är det som händer? Håller jag på att bli tokig eller? Hur fa-an ska jag ha det? Men visst är hon en underbar kvinna? Irene, hör av dig så fort du kan, jag vill att det ska bli midsommar. Irene, tänkte han för sig själv, jag längtar så intensivt efter dig. Jag har denna dag och nästa kvar här men vad ska jag göra under den tiden?

Han tog telefonen i handen och tog fram en sjal att hänga över sina axlar. Han kom på att det fanns många intressanta saker som han vill fotografera innan han åker hem och nu var det hög tid att börja. Normalt så gick han aldrig med telefonen på stranden och det var därför han hade missat mycket intressant. Han behövde många minnen härifrån för att minnas denna underbara plats. Det blev Christinas sjal som han svepte över sina axlar och nu fick han verkligen dåligt samvete. Det vara bara åtta månader, trodde han, sedan hon lämnade oss och nu har han under flera dagar inte tänkt på henne en enda minut. Så får det väl inte vara. När han kommit ner till stranden svepte han sjalen kring sig för att verkligen hedra sin nyligen bortgångna hustru. Han tittade upp mot himlen och sa tyst för sig själv, men ändå hörbart. ”Förlåt mig Christina. Jag saknar dig också men jag lever här och nu och så har jag gjort de senaste dagarna. Förlåt mig ändå” Han bestämde sig för att gå norrut, upp mot fyren och kanske ner lite på andra sidan. Vattnet var väl någonstans mitt mellan kraftig ebb och flod. Han insåg ändå att han inte skulle hinna ta sig ända ut på revet och han hade ingen koll på om vattnet var på väg ut eller in och så hade han ändå inte Foppatofflorna med sig.

Mellanlandning

Irene vaknade till och kände att det spände lite i nacken. Hon hade sovit i en konstig ställning. Hon kände sig fortfarande lite berusad och försökte minnas vad som hade hänt. Mer och mer kom fram och hon började nu fundera på hur hon hade handlat, det som hon ändå kom ihåg. John satt också och sov. Hon minns att hon hade börjat tycka att han är ganska attraktiv och speciellt med mycket vackra ögon som hon nu inte kunde se. Nu såg han ändå lite löjlig ut när han satt och sov med helt öppen mun. Han hade nog också blivit lite påverkad. Hon kom sedan på att hon en gång hade lagt sin hand på hans hand och att han bara bytte läge på deras händer. Varför gjorde jag det? Det var ju inte meningen. Tog han det som någon form av flirt eller trodde han att jag hade starka känslor för honom? Och vad menade han när han först drog undan sin hand och sedan la tillbaka sin hand ovanpå min? Var det som ett svar på det som han kanske trodde var en liten flirt? Varför gjorde jag det? Varför gjorde han så? Var det vinet och spriten? Hon tyckte ändå att han verkligen var en trevlig man och riktigt rolig och de hade haft mycket trevligt. De ska tydligen åka med samma plan vidare mot Houston, men då blir det säkert inte vid sidan om varandra. Undrar hur den resan ska gå? Så kom hon ihåg att hon slutligen hade lutat sitt huvud mot hans axel och hon kände att hon tydligen hade gjort det helt frivilligt och kontrollerat och hon mindes även att hon medvetet hade lagt sin hand på hans arm och faktiskt klämt till några gånger på den. Varför gjorde jag så? Var det under spritens inverkan? Vad ska han tänka om mig? Jag har ju bara känt honom någon timme eller känner jag egentligen honom? Vad ska han tro om mig? Är jag en lös kvinna som försöker ragga på precis vad som helst, den första bästa mannen som kommer framför mig. Jag vet inget om honom, har han familj, fru och barn? Samtidigt kan man undra varför han köpte drinkar, vin, whiskey och annat att dricka. Vad har han för planer? Nej, nu får jag sluta att fundera och bara fortsätta min resa hem till Texas. Men det är nog bra att försöka ta det lite lugnare med spriten. Det har blivit väldigt mycket under de sista veckorna, bröllop och sedan uppe på resorten tillsammans med Lars och nu alla dessa drinkar före och under flygningen. Papa Lars, ja hur är det med honom. Tänk nu får jag dåligt samvete. Jag har glömt honom den senaste tiden men jag hoppas att vi kan få kontakt när vi har landat i Amsterdam.

Hon tittade på John när han satt där och sov med huvudet lite snett bakåt och med helt öppen mun. Hon log och hon kände att hon nog ändå tyckte att han är riktigt trevlig. Det hade varit kul att ta ett foto på honom när han sover där med öppen mun men det kanske hade missuppfattats. Hon var nära att klappa honom lite på kinden för att väcka honom men hon lyckades hejda sig och försökte åter få sina tankar och sinne att behärska sig lite. Så gör man inte och du känner inte ens honom. Du vet inte mer om honom än att han heter John John men du vet inget efternamn och du vet bara att han arbetar för FN och har varit i Kenya. Låt nu detta vara och så skiljs ni när ni landar i Amsterdam. Efternamn förresten. Hur var det med Papa Lars? Fick jag någonsin hans efternamn? Jag tror inte att jag fick hans ålder heller, min kära Papa Lars, min älskade morfar. Min kära Papa Lars som jag i början kallade för den brunbrända. Hon lutade sig tillbaka och lät John sova. Lät sova förresten, han får väl sova hur länge han vill. Visst ser han bra ut, är trevlig och rolig, men varför köpte han så mycket vin och sprit? Vi hade ju knappast lämnat marken innan han bjöd på den första drinken. Hon vände sig mot honom och undra vad han hade eller har för planer. Mannen vid fönstret räckte över en tidning och undrade om hon ville läsa den och hon tackade och tog emot den. Det hon inte hade tänkt på var att det inte var lätt att läsa en stor dagstidning när man sitter i en trång liten flygplansstol. Det var inte enkelt att äta heller när han inte riktigt fick plats med armarna. Hon lade snart ifrån sig tidningen samtidigt som hon konstaterade att hon inte hade läst eller hört några nyheter på de senaste veckorna. Hon hade ingen aning om något som har hänt i världen eller hemma i Texas. Inte så att hon slaviskt brukade följa med på alla nyheterna men ändå så fick man löpande information på något sätt utan att behöva anstränga sig. Hon visste ingenting, satt Donald Trump kvar? Han var inte speciellt populär. Hon lutade sig tillbaka och kände att hon fortfarande var en aning berusad. Undrar varför han köpte så mycket sprit på så kort tid?

John vaknade och tittade sig försiktigt omkring och när han rörde sig för att hitta en bekvämare ställning så vände sig Irene mot honom, log och hälsade ”Good Morning”, trots att det var mitt på dagen. Han log och svarade tillbaka med samma ord. John kollade på sin klocka och konstaterade att de hade flugit ganska länge. Flygningen skulle ta cirka nio timmar och det hade redan gått halva tiden. ”You fell asleep so sweet at my shoulder” och så har tydligen även jag somnat. Irene nickade bara och log. Visst ser han bra ut och verkar ha humor också, men direkt så märkte hon sin egen reaktion. Bara för att han vaknade så behöver hon inte visa sig intresserad av honom. Hon kände sig fortfarande påverkad av all den tidigare spriten och började nästan bli rädd för sig själv och hur hon reagerade på honom. Hon har sin egen lilla Papa Lars, hon älskar Papa Lars och han har kanske onda planer trots att han ser bra ut och verkar trevlig, men varför bjöd han på så mycket sprit på så kort tid? Vad har han för planer? Papa Lars, jag ringer dig i Amsterdam.

De satt sedan och pratade lite allmänt under någon timme och John berättade lite om vad han gjorde i sitt arbete för FN, inte så detaljerat som tidigare utan mycket mer allmänt och om de många chanser som han fick att se många olika platser på jorden. I Kenya till exempel har han haft många tillfällen att åka på safari och det hade han utnyttjat, han berättade om olika äventyr i Sydamerika och i Sydostasien. Irene fick då och då chansen att berätta att hon hade bott större delen av sitt vuxna liv på en farm i Texas men att nu var hon skild sedan några år och levde ensam. Hon kom inte ihåg om hon hade berättat att hon varit med på sin dotters bröllop på Zanzibar utan berättade det och om den resort som hon hade bott på. Då kom hon att tänka på Lars och samtidigt så kom hon ihåg att hon hade berättat detta tidigare. När gjorde hon det? Hon kunde inte minnas det, men visst hade hon gjort det? Var det efter för många drinkar? Varför berättade jag för honom att jag är skild sedan en tid? Om han nu har underliga planer så kanske han får ännu mer planer. Vad är det jag håller på att hamna i för situation? Eller är det bara mina fantasier som skapar detta? Han kanske är lyckligt gift med flera barn och hans hustru kommer och möter honom på flygplatsen. Snälla rara Irene, försök nu att samla dig och bli som en normal människa och betrakta honom som en vanlig medpassagerare. Resten av resan flöt på och när de fick ytterligare en måltid men lite enklare så tog John åter vin medan Irene inte ville ha, men tog ändå en liten öl. Det närmade sig inflygning till Amsterdam och när de väl landat så tog de det lugnt med avstigningen. John hade räknat ut att eftersom de var ganska mycket försenade så blev väntan på planet till New York kortare än planerat.

Irene blev åter påmind om att hon hade glömt sin väska vid serveringen i Nairobi, när alla passagerare plockade ner sitt handbagage, men sa inget till John om detta. De gjorde naturligtvis sällskap in mot transithallen och John frågade Irene om hon brukade flyga mycket och till vilka destinationer. Brukade hon flyga på semesterresor eller i sitt arbete men Irene erkände direkt att hon nästan aldrig hade flugit tidigare. Hon hade faktiskt aldrig flugit med stora passagerarplan tidigare, alltså innan de reste till Zanzibar. ”Jag sa ju att jag har ju bott på en farm i Texas och då flyger man inte i sitt arbete”. Hon tyckte att det var lika bra att erkänna det och så tog hon båda sina händer om Johns arm, tittade honom i ögonen och sa att hon var tacksam över att han ville hjälpa henne. Start och landning tyckte hon att det var det värsta att vara med om men hon kände mest oro över detta med att byta plan. ”I am glad you are here” sa hon och släppte inte taget om han arm. Hon hade ju ingen väska att dras med, hon hade förlorat sitt handbagage, men det hade hon ännu inte erkänt och talat om för John. ”A little bit to eat maybe”, inte så mycket, sa John, men vi har en tid att vänta. Hungrig är jag inte men det är lättare att fördriva tiden då. Hon hade ännu inte släppt båda sina händer om hans arm och nu tittade hon lite under ögonbrynen, drog lite i hans arm, log och blinkade lite med ena ögat. ”Yes, why not”? John kollade och såg att deras plan till New York ännu inte kommit upp på någon skärm och han bestämde sig för att sätta sig vid en lite finare servering. ”There are both good and bad dining at a large airport”, vad tycker du om denna? Jag bjuder, det är trevligt att ha sällskap både på flyget och under många långa transferuppehåll. Det är inte ofta jag får dessa chanser. De gick in och satte sig. Hon blev både förvånad och inte förvånad när han, utan att fråga, beställde var sin Gin och Tonic till dem som en drink före maten. Hon kom ihåg sina egna tankar om detta med att dricka för många drinkar, men samtidigt visste hon att hon måste genomlida ytterligare en avgång med den hemska starten när flygplanet lämnade maken och en stund efter detta. Det var det allra värsta med flygningen. Hon tittade bara på John, som inte ens hade frågat om hon ville ha en drink. Hon tittade på honom, log och lade för andra gången sin hand på hans hand. ”You did not ask, but it will be good. Thanks”

De fick sina drinkar och John beställde två enkla rätter och denna gången frågade han om det passade. Till det naturligtvis två mindre flaskor vin. Hon blev åter inte förvånad när han beställde kaffe och likör efter maten men lite förvånad över att även han beställde likör. Det var nästan som en regel, trodde hon sig veta, att männen skulle ha cognac och kvinnorna likör, men nu beställde han två likörer. Irene hade bestämt sig för att ta det lugnt med spriten men kände ändå att det kunde lugna henne lite inför nästa flygning. De satt hela tiden och pratade under gemytlig stämning och Irene kände att hon blev mer och mer bekant med denna man. Lätt att umgås med och tydligen väldigt världsvan, men ändå enkel och hon kände också att hon hade funnit en ny kamrat. ”Soon it’s time for take off” sa John, jag går och kollar. Det känns lite lugnare nu, tänkte Irene, men det får inte vara så att alla problem skall lösas med alkohol. Han är egentligen ganska trevlig, lätt att prata med och han har väldigt vackra ögon. ”Half an hour about”, innan de öppnar gaten men det är lugnt. John frågade Irene om hon hade kontrollerat vilken plats hon var inbokad på samtidigt som han tog fram sitt boardingkort.  Jag vet inte, sa Irene och öppnade sin magväska. Hon var stolt över att hon hade kommit ihåg att sätta på sig den när hon såg att alla andra passagerare hämtade sitt handbagage från hyllorna. När hon tog upp sina kvarvarande boardingkort så såg hon också telefonen och kom plötsligt ihåg Papa Lars och om han hade skickat något meddelande. När de hade jämfört sina kort och konstaterat att denna gången så satt de inte bredvid varandra utan det skiljde flera rader men ändå kanske i samma gång, det borde det vara, så tog hon upp sin mobiltelefon och frågade John om det var lika enkelt att koppla bort detta med avstängningen under flygturen. Han tog fram sin egen telefon och visade på den, dra bara upp detta och så ser du flygplanet och dra detta åt sidan. ”Excuse me, but as you know, I’m waiting for an important message” sa Irene och stängde av flygplansläget. Efter en stund så plingad det till i telefonen och det kom upp flera meddelanden. Några från olika telefonbolag men, det viktigaste, två meddelande från Papa Lars. Det gick en varm känsla genom Irene, en varm känsla genom hela hennes kropp. ”Excuse me”, jag måste kontrollera detta. Även om inte Papa Lars hade lärt henne hur man öppnar ett meddelande så kände hon att hon gjorde rätt och visst fick hon upp meddelandet från Papa Lars. Hon läste det och det kom några tårar på hennes kinder. Hon tittade upp mot John, men han bara nickade. Hon läste detta meddelande två eller tre gånger och kunde ändå inte hålla tillbaka sina tårar. Så såg hon att hon hade fått ytterligare ett meddelande, öppnade det och det blev inte lättare. Samma varma känslor och ännu fler tårar. Älskade Papa Lars, jag älskar verkligen dig, jag saknar dig, varför måste jag lämna dig där nere på ”vår ö” nere i vårt lilla ”paradis”. Papa Lars, jag älskar dig. ”Excuse me, but I have to try to make a call, I have time to do it, or”? Irene reste sig från bordet och gick bort en bit. Hon sökte bland kontakterna och det var inte svårt att hitta Lars då det bara var han och Alice som fanns där. Hon hade ju ringt från Nairobi så det var bara att göra likadant. Undrar var han är, han brukar ju inte ha med sig telefonen, varken vid solstolarna eller på stranden. ”Please loved Papa Lars, hear me and answer”.

”Hello, beloved Irene. Where are you and how do you feel, has everything gone well ”? Jag har verkligen längtat efter att få höra något från dig. ”I love you Papa Lars. I miss you already. I’m in Amsterdam”. Jag har träffat en medpassagerare, en äldre man som har hjälpt mig och han sa att jag måste ställa om telefonen och då har jag inte kunnat ringa eller skicka meddelande. ”Ja, jag förstår”, man måste ibland stänga av telefonen när man flyger med vissa flygbolag. Hur är det med dig?

Det blev ett känslofyllt samtal där båda bedyrade sin kärlek och att de saknade varandra. Det blev både skratt och tårar. Irene talade om att hon träffat en äldre man som hjälpte henne med allt och att han också skulle till Houston och Lars talade om att han gick runt på stranden för att ta några foton för att kunna minnas den underbara tiden på Zanzibar och att han just nu satt på samma avsats uppe vid fyren där de suttit för någon dag sedan. Efter många kärleksfulla ord så såg Irene att John vinkade och det var nog dags att gå mot gaten för avgång mot New York. ”I see that we have to embark now, I love you and I’ll think of you every minute during Flight to New York”. Hej då kära Irene, hoppas att du kan ringa igen när ni kommer till New York eller Houston. Jag har min sista dag här imorgon.

När Irene gick tillbaka till John så sa hon att det var ett riktigt privat samtal som var verkligen viktigt och ursäktade sig för det. Det var mycket viktigt. Samtidigt hoppades hon att inte John hade uppfattat vad hon hade sagt och hur hon hade reagerat. De reste sig och började gå mot gaten för incheckning till flyget till New York. Ingen sa någonting och Irene undrade hur hon egentligen hade reagerat. Varför brydde hon sig över om John hade hört vad hon pratade om? Han var en medpassagerare och de skulle resa tillsammans eller med samma plan till New York och sedan vidare mot Houston och hon var en kvinna som talade med sin älskade Papa Lars, hennes nya kärlek. Vad hade det för betydelse, varför var det så viktigt att han inte fick höra det? Man får väl prata med den person man älskar. De checkade in och tog sina platser och Irene hade en plats några rader längre bak men i samma gång. När de flesta passagerare hade funnit sina platser och det vara nära till avgång så kom John fram till henne. Han märke direkt att det inte var aktuellt att byta några platser och de bytte bara några ord och han sa att han återkommer under resan.

Hon spände fast sig och hon ställde in flygplansläget som John hade lärt henne och hon satte sig redan nu och greppade båda armstöden trots att inte ens motorerna hade startat. Nu kommer detta helvete igen, tänkte hon. Flyget taxade ut och hon hade samma helvete när det gasade på och lättade från marken. Efter en lång stund så lugnade hon ner sig när det blev mer normalt igen och hon kunde andas ut. Hon tittade på en äldre man vid fönstret och log lite och när hon vände sig mot sin andra passagerare så talade han, tvärs över gången troligtvis med sin hustru, en muslimsk kvinna med dolt hår. Jag ska nog klara denna flygning också.

Saknad

Det ringde i telefonen när han satt där på betongavsatsen uppe vid fyren där han för någon dag sedan hade suttit med Irene. När han hade vandrat norrut utmed stranden så hade han funderat över hur det hade kommit sig att han ibland hade haft tankar på att försöka med alla konstens regler att avbryta detta förhållandet och nu när hon hade lämnat honom så längtade han så enormt efter henne. Han måste bara få träffa henne igen, oavsett vad han hade tänkt tidigare. Han måste bara få träffa henne. När han sedan satte sig där uppe på betongavsatsen nedanför fyren och mindes många av de saker de upplevt tillsammans så ringer hon plötsligt från Amsterdam. Han kände att han älskade henne och han uppfattade det som att även hon längtade till den dag då de åter skulle ses.

Efter avslutat samtal så satt han länge och spanade ut över Indiska Oceanen. Vilken underbar tjej, vilken underbar kvinna, när ska jag få träffa henne igen? Han gick sedan ner till stranden igen och var glad över att han hade med sig sin telefon som han inte brukade ha, men just denna gång hade han det och just då så hade hon ringt. Var det ödet eller vad var det som bestämde det?  Han gick ned en bit på östra sidan och tog några bilder och så tänkte han att det måste vara enklare att gena tillbaka genom byn eller staden eller vad det var, men så kom han att tänka på de skyltar som fanns precis utanför sin resort där turisterna uppmanades att inte gå omkring med bara badbyxor eller bikini i hänsyn till lokalbefolkningen som var starkt muslimska. Han gick tillbaka runt det norra udden, tog lite foton här och där och kom så tillbaka till sitt och Irenes hem. Ingen tull denna gången heller vid grinden, men ändå ljuva minnen. Det var ännu lite för tidigt men han kände ändå att han kunde beställa sin middag. Som vanligt så beställde han den vid baren, som han gjort så många gånger innan Irene kom in i hans liv, gick upp till sin bungalow, duschade och bytte om för att sedan gå ner tillbaka ungefär samtidigt som hans mat kom ner från restaurangen, som så många gånger tidigare. Ernst, var är Ernst? Han kom plötsligt på att han inte hade tänkt på sin vän Ernst eller Ernesto på en eller var det flera dagar. Hur var det med honom? Hur mår han? Har han vaknat upp? Varför är han inte här? Han satte sig vid ett bord och kom ihåg de kvällar då Ernst hade dukat speciellt för honom och Irene och han var nära att fråga servitrisen hur det var med Ernesto, men han tvekade. Kanske skulle han få samma svar som han fått tidigare eller skulle han få ett svar som han inte ville höra. Den leende servitrisen kom med vinet som vanligt och precis som tidigare så blev det måttande med fingrarna, lite fniss och lite skratt, men Lars kunde inte riktigt känna samma glädje, men han försökte för hennes skull. Han saknade nu både sin älskade Irene och sin vän Ernst. Sista kvällen eller egentligen inte, han hade en kväll kvar. Han måste tala med Elisabeth om resan ner till flygplatsen för den hade han betalat och han trodde sig minnas att den skulle bli rätt sen, troligtvis kring midnatt måste han lämna för avfärd till Stone Town. Han hade ännu en dag kvar, en dag utan både Irene och kanske Ernst. Näst sista kvällen här på Zanzibar, ensam utan Irene. Men under många av de första kvällarna här så fanns ju inte hon och det hade gått alldeles utmärkt. Han hade suttit många kvällar här nere och de flesta kvällarna så hade han haft sin vän Ernst vid sin sida och de hade talat mycket med varandra och jämfört mycket av sina egna seder och kulturer med varandra. Lars var medveten om att Ernst säkert hade en högre utbildning eller i alla fall mer kunskap än vad han behövde för att vara hovmästare, men Ernst hade ändå valt att stanna kvar i detta yrke mest för att han gillade detta med att träffa människor från olika kulturer och att han kände en stor glädje att hjälpa sina medmänniskor. Var det något som passade någon människa så var det detta som passade Ernst. Det var tidigt på kvällen och Lars beställde in en hel flaska vin till och han var lite ledsen över att inte Ernst kunde komma och rekommendera ett gott vin, Ernst min nya vän, Ernst min nya vän här nere strax söder om ekvatorn.

Men hallå, tänkt Lars. Varför beställde jag en hel flaska vin till? Är det för att det är näst sista kvällen? Är det för att jag vet att det alltid finns personal här så länge som baren är öppen eller varför gjorde jag det? Ska jag supa mig redlös igen som jag gjorde förra kvällen uppe på min altan eller varför? Visserligen var det inte så sent på kvällen ännu, det var nog den tidigaste middagen som han hade haft sedan han kom hit till denna underbara resort, men varför en hel flaska vin till? Det började komma fler och fler gäster till strandbaren och plötsligt så kom Manna tillbaka, tydligen så behövds det flera bord och han ordnade det naturligtvis. Lars började fundera hur det var med arbetstiderna här på denna resort. Han brukade se Manna ordna upp det varje morgon med att ställa ut solstolar och bära bort matbord och senare mot kvällen göra motsvarande med att ställa ut flera bord men att han nu skulle finnas här även lite senare och fylla på med ännu mer bord när det behövdes hade han ingen aning om. Var det Elisabeths personalpolitik eller vad var det som fick personalen att så lojalt ställa upp i alla lägen? Han drack ett par glas vin ur sin hela flaska, men tog sedan med sig flaskan, med ett godkännande nickande av flera av flickorna i baren och gick upp till sin altan. Som vanligt så var det inte låst. Han hade inte låst och städerskorna låste då tydligen inte heller. Var fanns hans nyckel? Han hämtade ett vanligt dricksglas, ställde det på bordet på altanen tillsammans med sin vinflaska och gick åter in i rummet och hämtade sin dator. Han började att skriva ett brev till sin vän Ernesto.  Först hade han tänkt att han skulle skriva ett meddelande till Irene och tala om hur mycket han saknade henne, men just nu, just denna kväll så saknade han faktiskt sin vän Ernst ännu mer.

Hemma i USA

Efter en halvtimme ungefär, när de hade påbörjat en nattflygning över Atlanten så kom John tillbaka till henne. Han stod en stund och pratade med henne men det blev lite märkligt då hon satt i mitten av tre på ena sidan och hon hade en annan passagerare vid varje sida. När det hade pratat lite allmänt under en kort stund så sträckte han sig fram och satte sin hand mot hennes kind, tittade på henne och sa tyst ”Good Night. We meet in New York, I have something I want to say to you”. Han gick tillbaka och strax efter det så kom de med en enklare måltid, inte någon riktig middag utan bara något enklare för nu väntade en nattflygning över Altanen. Varför smekte han mig på kinden?

Irene sov lite ibland och satt ibland vaken och vred sig i olika ställningar för att försöka fortsätta att sova. Natten blev inte så enkel och mot morgonen så kom de vänliga värdinnorna med våta varma handdukar för att man skulle kunna göra en enkel morgontoalett innan den fina frukosten. När den var avklarad och det började närma sig landning i New York, på JFK International Airport, så kom åter John och han hälsade God Morgon, hoppas att du sovit bra och att resan har gått bra. Jag vet en liten fantastisk bistro som jag brukar besöka här hos Kennedy, får jag bjuda på en liten enkel lunch medan vi väntar på flyget till Houston? Irene uppfattade först inte att han stod där men när han börjad att prata så reagerad hon och utan att tänka mer på det så svarade hon att det skulle bli underbart.

John stod i gången utanför flygplanet och väntade och äntligen så kom Irene. Han var först orolig över om hon skulle ha passerat, men han hade inte sett henne passera i gången i flygplanet och då kunde hon ju inte kunnat vara före henne ut. ”Welcome to New York” sa John, släppte sin väska och kramade om Irene. ”Welcome back to New York”, vi har några timmar innan vi börjar sista resan, jag vet ett bra ställe, ett mysigt ställe, låt oss gå dit. ”OK” sa Irene och blev lite förvånad över att hon fick en kram. De gick tillsammans till den lilla lite mysiga restaurangen som John hade rekommenderat. Han ville att de skulle ta en av de speciella rätterna som denna lilla mysiga restaurang hade att erbjuda och naturligtvis så tackade Irene ja och så blev hon åter förvånad över att hon tog båda sina händer om Johns överarm, tittade på honom och log. Visst har han vackra ögon.

Han ursäktade sig lite över att han hade bjudit henne in på denna bistro men han brukade gå dit. Det var inte så länge sedan som de hade fått en god frukost på planet men han hade en ovana att när man var på en flygplats under en transfer så måste man äta även om man åter igen fick någon ny måltid under nästa flygning. Helt OK för mig tyckte Irene och även hon erkände att hon egentligen inte var speciellt hungrig. ”Want something to drink, wine or similar” sa John, jag vill inte ha någon mer alkohol, jag har något att erbjuda dig. ”It’s OK for me. What is the exciting thing you have to offer”? Hon tittade åter på John och tyckte att han hade mycket vackra ögon.

John sa att hans syster kommer att möta honom på flygplatsen i Houston och köra honom hem. Det är ungefär halvvägs till San Antonio eller lite mer och du sa att du bor där utanför. Jag tänkte att jag sedan kan skjutsa dig vidare hem till San Antonio eller har du någon som hämtar dig i Houston? Nej, min dotter Alice hämtade mig och vi åkte ganska många i en liten minibuss till flygplatsen. Det var jag och min dotter och hennes blivande man och några vänner till dem och vi hade väldigt roligt under resan, men jag har upptäckt att ingen har tänkt på hur jag ska ta mig tillbaka. Visst vore det underbart om du kan följa med mig hem, men det är inget som jag kräver. Jag har varit väldigt tacksam över vad du har hjälpt mig med men du skall inte känna att du behöver hjälpa mig ända hem. Jag har funderat på att ta en snabbuss till San Antonio och sedan en taxi hem. Men jag vill ändå göra det, sa John, och jag vore tacksam om du vill acceptera mitt erbjudande. De åt den lättare lunchen under gemytliga förhållande. De skrattade och log och båda tyckte att deras nya president var en riktig pajas. Irene ångrade nästan att hon inte hade tagit emot erbjudandet om att få lite vin till maten. Dels så tyckte hon att John var en mycket trevlig person och han hade precis rätt humor och han kunde vara riktigt charmig och, framför allt, han har väldig vackra ögon. Att hon skulle vilja ha lite mer alkohol var mest bara för att hon visste att det var ännu en flygning kvar. När det hade suttit där och pratat och Irene mer och mer hade tyckt att han var trevlig och hade vackra ögon så kunde hon inte hålla sig längre. ”Do not think wrong about me now”, men nu är det nära. Jag är fruktansvärt flygrädd så jag tror att jag vill ta en lite whiskey ändå. ”No problem, I’ll fix it”, sa John och snabbt så sträckte han upp handen för att uppmärksamma servitriserna på att han ville beställa mer, det var inte så lång tid kvar innan de skulle gå till gaten för sista resan hem till Houston.

När de landat i Houston så stod John åter och väntade på Irene. De gick gemensamt till bagagebandet och väntade på sitt bagage. Hon hoppades att hennes väska skulle komma och det gjorde den relativt snabbt, mycket före Johns bagage. Det hon inte sa något om var att hon hade glömt sitt handbagage på flygplatsen i Nairobi för massor av timmar sedan. Vad gör jag nu? Ska jag erkänna för John att jag har glömt det eller vad gör jag? Någon gång innan de började deras resa till Zanzibar så hade hon nervöst läst att man måste anmäla detta direkt. Ska jag anmäla detta nu eller borde jag ha anmält det redan i Amsterdam? Men vad ska John tänka om mig? Varför har jag inte sagt något till honom, varför har jag inte erkänt mitt misstag? Hon struntade i det och följde John ut mot transferhallen där antagligen hans syster skulle möta honom.

Det blev ett glatt möte mellan John och hans äldre syster och hon hade inget emot att Irene följde med hem till dem. De stannade till vid deras ranch, en gammal ranch som de båda syskonen hade ärvt efter sina föräldrar. Systern hade gjort i ordning en enkel måltid som de åt tillsammans även om hon inte visste att hennes bror skulle ha någon vän med sig. Efter maten så tog John med sig Irene på en liten promenad, som hon inte nekade till och de gick upp på en liten höjd och kunde se en stor del av deras ägor. John berättade att det var en gammal ranch och att det nu var hans syster som drev den. Han kunde inte hinna med detta när han arbetade så mycket med olika projekt för FN. Han visade henne en gammal ek som låg där på marken och som hade legat där så länge han kunde minnas. Detta var en plats som han nästan alltid återkom till när han var hemma efter alla sina uppdrag över hela världen. Denna gamla stock betyder mycket för honom. De satt där och tittade ut över nejderna och ingen sa någonting. När de hade suttit där en lång stund så tittade John på Irene, hon tittade tillbaka och så tog hon hans hand. Sedan satt de kvar en lång tid och bara tittade ut över markerna som tillhörde honom och hans syster. Irene tittade åter på John, log och väntade länge innan hon frågade vad ranchen heter. Han har väldigt vackra ögon.

När de kom tillbaka till gården så lastade de över Irenes bagage i en metallicgrå Mercedes från den stora Jeepen som systern envisades att alltid använda. Nu skulle John fortsätta med att skjutsa hem Irene, det borde väl inte vara mer än kanske två timmar eller mindre utmed Highway 10. Allt gick bra och med den nya GPS-systemet så hittade de hem till henne. Irene visste inte riktigt vad hon skulle göra. Nu hade han följt med henne ända från Nairobi till hennes hem och vad gör jag nu? Jag är väldigt tacksam över att du har hjälpt mig hem över alla de svårigheter som jag har haft men som du kanske inte har märkt, men som sagt, jag är väldigt tacksam. Jag vill väldigt gärna bjuda dig på något, men eftersom jag inte varit hemma under några veckor så har jag inget att bjuda på. Jag vill ändå göra det. Vill och kan du vänta lite, så kan jag ordna lite från min lokala handlare. Vill och kan du vänta lite? Jag vill väldigt gärna bjuda dig på något. Jag är mycket tacksam. Snälla, kan du vänta en stund så ordnar jag något? Jag kan köra dig till din lokala handlare om du vill, sa John och startade bilen igen. Ja tack, gärna, det är bara lite längre bort, ut på den större vägen bara.

Hon köpte lite snabbmat i en liten lokal affär och hon köpte både öl och vin fast hon förstod att han skulle ju köra tillbaka. Vad hade hon för planer? När de kom in i hennes enkla lägenhet på tredje våningen i ett äldre hus som säkert var byggt på femtiotalet under förra århundradet. På golvet låg det massor av post som hon snabbt samlade ihop och la på en stol i den inre hallen. De gick in i köket och hon plockade fram den grillade kycklingen som fortfarande var varm och delade den på mitten och lade var sin bit på en tallrik, öppnade påsen med färdig sallad och hällde upp den i en skål. Hon ställde fram två vinglas, men hon såg ganska snart att det var fel. Han accepterade att bara dricka lite vatten till måltiden. Varför köpte hon både öl och vin? Vad hade hon för tankar när hon köpte det? Just nu så visste hon inte hur det skulle fortsätta och vad hon egentligen ville. Hon hade känslomässigt kaos i sitt huvud och i sin kropp. Han var verkligen trevlig, han såg bra ut och hade rätt humor och det var väldigt svårt att inte dras in i något mot dessa fantastiskt vackra ögon. Men vad vill jag egentligen. ”John, I have to tell you something”. Jag är mycket tacksam över att du har hjälpt mig, inte bara för att du har skjutsat hem mig från flygplatsen utan det bästa är att du har hjälpt mig att lite komma över min flygrädsla och min oro över att byta plan vid flera olika flygplatser. Jag är verkligen mycket tacksam. Nu är det så att bland alla de brev som ligger där ute så finns det ett som är mycket viktigt och där finns ett dokument som jag måste skriva under och lämna till min advokat redan ikväll. Jag skulle vilja bjuda dig på en finare middag än denna snabbmat men jag välkomnar dig säkert en annan gång och då lovar jag att det skall vara bättre. Tyvärr så kan du inte få stanna över en sådan middag idag, men jag lovar dig bättre nästa gång. Vi kan äta detta men sedan måste jag träffa min advokat. Det har blivit lite senare än planerat genom att vi stannade hos din syster lite för länge, jag tänkte ju åka snabbuss hem. Hon kände sig lite orolig över att han skulle märka att hon ljög. Visst ska hon träffa Claes men inte idag och när vet hon inte heller men hon hade ett fullständigt kaos i sitt huvud och i sin kropp. Hon kände mycket för denna man, men hon kände ju inte honom riktigt ännu och nu tyckte hon att det fick räcka, hon behöver lugn och ro. Hon behöver lugna ner sig lite och hon längtade faktiskt till lite ensamhet. En kort stund så hann hon tänka lite på Papa Lars men John fortsatte att prata och så glömde hon honom igen. Det är helt OK, min kära Irene, jag har också mycket som jag måste göra och jag har ett par timmar innan jag är hemma igen och jag har inte ens packat upp min väska. Jag kommer väldigt gärna tillbaka till dig och ser med spänning fram till vad du tänker bjuda på. Irene talade om att det viktiga dokumentet som hon måste signera gällde separationen från sin man eller egentligen inte det, den var avklarad sedan ett och ett halvt eller var det två år sedan, utan nu gällde det vissa viktiga ekonomiska detaljer. Hon fortsatte sedan att berätta att de hade bott på en ranch strax utanför staden och efter separationen så var det vissa oklarheter som måste klaras upp. Hon nämnde aldrig det svåra förhållanden som hade upplevt och den hemska tiden före och under skilsmässan utan bara att de hade separerat. Hon ljög sedan ihop att nästa gång han kommer så kan de åka runt lite i trakterna och även se ranchen där hon levt en så stor del av sitt liv. Hon fortsatte att ljuga och sa att hon var nöjd med skilsmässan men att hon saknade ranchen. På något vis så har jag levt ett likadant liv som du eftersom du också har växt upp på en stor ranch.

Efter någon timme så tyckte han att det var tid att återvända. Irene, jag måste få ditt telefonnummer. Ring till detta nummer. Han visade henne sitt nummer och hon ringde det. När han fick det så sparade han det bland sina kontakter och skev också dit namn och adress som han fick och så bad han henne att spara hans nummer. Hon visste inte hur man gjorde, men han tog hennes telefon och ordnade det på kort tid. Och han skrev in sitt namn och alla andra uppgifter. ”I see that you just have two contacts”, men nu har du tre. Min telefon är ny och jag har inte lärt mig så mycket om den ännu, svarade hon och tog tillbaka telefonen. Innan han gick så fick han en kram i hallen med väldigt mycket kroppskontakt, Irene kände att hon ville ge honom riktigt mycket kroppskontakt i sin kram. Hon kände att han nog behövde det, eller var det hon som behövde det? Absolut ingen puss eller liknande, men hon kände att det var nära att han hade fått det. Hoppas att vi kan ses snart igen, sa John och Irene sa att det vill hon verkligen. När blir det? Kommer du till mig, eller?  Tack än en gång. När han hade gått så gick hon direkt in i köket och ställde sig och tittade ner på hans bil. Han kom och innan han satte sig i bilen så tittade han upp och såg henne där i fönstret och då vinkade hon. Han vinkade lite försiktigt tillbaka, bara lite med handen, satte sig i bilen och tittade åter upp mot henne innan han stängde dörren och startade bilen. Irene plockad bort tallrikar och glas från bordet och undrade varför hon bara hade dukat direkt i köket, hon har ju ett matsalsbord i det större rummet också, där äter man när man har gäster. Hon tänkte inte diska utan sköljde bara allt under rinnande varmt vatten, torkade av det och ställde in det i skåpen igen. Sedan gick hon tillbaka till fönstret och tittade ner mot den plats där bilen hade stått. Trodde hon att han skulle stå kvar. Hon vände sedan blicken upp mot den lite mörknande himlen och funderade lite på sin situation. Han är trevlig, han verkar vara snäll, han är intelligent och han har humor, men vem är han? Irene tyckte fortfarande att han har vackra ögon. Man kunde liksom nästan drunkna i dessa ögon, vad är det som är så speciellt med dem? Undrar när han kommer tillbaka?

Kontakt igen

När hon kom ut i den inre hallen så såg hon den stora högen med brev och annat som låg där och kände att hon väntar med det till senare. Hon kände sig både trött och lite orolig. Nej, inte orolig som när det gällde flygningar och flygplatser utan orolig över att hon kände att hon hade någon form av känslomässigt kaos i sin kropp och i sitt liv, framför allt i sitt liv, i sitt känsloliv. Hon hade inte landat ännu. Hon hade landat från sin långa flygresa och var äntligen hemma men det kändes ändå lite märkligt. Vem är denna man? Hur kom han in i mitt liv? Vad vill jag och vem är han? Och vad vill han? Hon satte sig ner i den gamla skinnsoffan i det större rummet och bara funderade på sitt liv. Hon tänkte på att strax utanför staden så låg den gamla anrika ranchen där hon levt så länge. Hon visste, genom Alice, att det mesta skulle ordna sig och att de hade vunnit den juridiska kampen över Moby och nu var det bara formella saker kvar innan allt var klart. Det var bara några formella underskrifter som fattades. Hon tänkte på att när hon får den ekonomi som säkert skulle kunna göra att hon inte behövde jobba längre om hon levde rätt och då skulle hon kunna skaffa lite bättre möbler. Hon var tacksam över att Alice hade hjälp henne att få denna lägenhet och sedan hade de gemensamt skaffat alla möbler, men faktiskt så var alla hennes möbler köpte begagnade på marknader eller liknande. Hon minns när de köpte matsalsbordet som står där borta vid burspråket. Mamma, detta blir bra. Se här du kan dra ut det och det kan bli mycket större. Det kan du behöva för när vi kommer allihop, Lothar och jag och en massa barnbarn. Då behöver du ett stort bord. Barnbarn, ja nu är Alice på väg runt jorden åt motsatt håll än den hon själv har tagit på väg hem, men de tänker inte åka så direkt utan stanna både här och där. Ja, tänk en bröllopsresa, det fick hon inte uppleva och nu kände hon lite rysningar när hon tänkte på sin egen bröllopsnatt. Hon ville helt glömma den men hur det än var så dök gamla minnen upp ibland. Det var väl inget fel på hennes gamla möbler men kanske skulle det kännas bättre med nyare möbler nu när hon ska börja ett nytt liv. Hon hade bestämt att hon skulle börja ett nytt liv när hon tackade ja till att följa med Alice och Lothar till Zanzibar och vara med på deras bröllop och sedan när hon skulle fortsätta till en resort uppe på norra Zanzibar. Där träffade hon Lars.

”Papa Lars, my dear and lovely Papa Lars, Forgive me, forgive me”. Men min skapare, kära Papa Lars, jag älskar dig men det har varit så mycket den senaste tiden. Hon blev alldeles förtvivlad. Hon hade läst hans kärleksfulla meddelande på flygplatsen i Amsterdam och hon hade talat med honom. Men sedan hade hon haft en nattflygning över atlanten och vidare till Houston, resan med John tillbaka och med stopp hos hans syster och så även suttit här och ätit med John, men inte kontaktat Lars. Min älskade Papa Lars, min lilla morfar, min älskade chokladpojke, förlåt mig. ”I love you, I love you” sa hon högt för sig själv. ”I love you”. När vi talades vid så var du ute för att fotografera och det var din näst sista dag. Nu har jag haft en nattflygning och sedan hela denna dag. Hur många timmar skiljer det mellan Zanzibar och Texas. Herre Gud, vi har kväll här nu och du har säkert natt, men är du kvar, älskade Lars, har du redan lämnat vår kära paradisö, vår kära paradisö? Papa Lars, förlåt mig. Har du redan lämnat Zanzibar? Hon reste sig upp, gick fram och tillbaka några gånger i rummet men satte sig åter i soffan. Hon bara satt där och stirrade rakt in i den gamla öppna spisen i det stora rummet, den gamla spisen som fanns där men som hon inte fick elda i. Hon bara satt där. Hon grät inte så att hon snyftade, men många tårar rann ned för hennes kinder. Min kära, älskade Papa Lars, förlåt mig. Hon satt kvar länge och tårarna bara rann och de verkade inte vilja sluta. Hon hämtade sin telefon och satte sig åter i soffan. John hade påmint henne om att stänga av flygplansläget innan hon kunde ringa honom men hon hade inte märkt att hon åter hade fått flera meddelanden och naturligtvis även från Papa Lars. Alla de andra struntade hon i, det var mest från en massa olika telefonbolag. Hon satt länge och bara stirrade på sin telefon och såg att hon hade fått ytterligare ett meddelande från Lars. Hon satt där och fortfarande så rann tårar över hennes kinder utan att hon grät så att hon snyftade. Hon var nästan förtvivlad, nej hon var inte nästan förtvivlad, hon var verkligen förtvivlad. Tårarna rann, men vågade hon öppna hans meddelande? Vad kan det stå i det? Hon upptäckte faktiskt att det var fler meddelanden från Lars. Älskade Papa Lars, vad skriver du?

Hon satt länge och stirrade på telefonen men äntligen så tog hon mod till sig och öppnade det första meddelandet. Det var ömt och kärleksfullt och han berättade att han varit på norra delen för att fotografera, ätit en god middag och skulle avsluta dagen med en lugn stund på altanen. Han saknade henne och började redan vänta till den dagen då han kunde möta henne när hon skulle komma till Sverige. Nästa meddelande handlade om att han denna dag, hans sista, gick han mycket långt söderut för att ta många bilder för att minnas och att han speciellt tagit bilder på den klippa som betyder så mycket för hans kärlek till henne. Eftersom han varit ute så länge så kunde han fotografera klippan både med lågt och med högt vatten. Denna klippa kommer alltid att ha en speciell betydelse i hans liv i fortsättningen. Det var där det började. Det sista meddelandet var skrivet strax före midnatt på hans sista dag och han väntade på att en chaufför skulle hämta honom för resa ner till flygplatsen i Stone Town. Han undrade varför han inte hade fått något svar och snart kommer han inte att kunna ta emot några meddelanden på många timmar. Kanske inte förrän han kommit hem till Sverige. ”My dear Irene, have you met other new love on the trip home”? Nej, förlåt mig, jag skojar bara. Hoppas att vi hörs senare. Jag längtar efter dig.

Det kom ännu mer tårar och det blev svårt att läsa, men hon torkade tårar och läste. Hon läste det sista meddelande flera gånger men även det andra där han skrev att den klippan betyder så mycket för honom och det gör det även för henne. Det var där hon också trodde att allt började. Nej det började väl när hon tog mod till sig att sätta sig på hans altan, men hon kände att efter att hon kramade honom vid den klippan och att han sedan lade sin arm om henne, det var då det började likna något som snart skulle bli kärlek. Det sista meddelandet läste hon flera gånger och nu kunde hon inte behärska sig längre, nu grät hon så att hon snyftade.

Han frågade om hon hade mött en ny kärlek på resan hem. Men min älskade Papa Lars, det är dig jag älskar och det är till dig jag ska komma och du ska visa mig midnattssolen. Hon fick ändå väldigt stor ånger och tänkte på vad som hade hänt under det senaste dygnet eller lite mer. Hon hade träffat John och han hade hjälpt henne att komma över sin flygrädsla. Hon tyckte väl att det var lite märkligt att han hade bjudit på så mycket vin och sprit under första flygresan men hon måste också erkänna för sig själv att hon hade blivit mer och mer intresserad av honom. Han såg bra ut, var verkligen riktigt trevlig, hade rätt humor, var lätt att prata med, även utan sprit och han hade någonting i ögonen som fick henne att nästan känna att hon fångades av något. Hon satt och grät, läste Lars sista meddelande flera gånger och fortsatte att gråta. Hon lade ifrån sig telefonen, reste sig upp för att tända lampan i rummet och sedan så gick hon runt i lägenheten. Varför visste hon inte, men hon gick fram och tillbaka och varje gång hon kom in i det stora rummet så tittade hon på sin telefon. Hon visste, efter att ha lästa hans sista meddelanden så många gånger, hon visste vad det stod, men varför hade han skrivit så? När hon gick in i köket så ställde hon sig åter vid fönstret och kollade ner på platsen där John hade ställt sin bil. Det stod en annan bil där nere nu, men det fanns ingen John vid den som vinkade lite försiktigt med ena handen. Hon kommer exakt ihåg att han bara vinkade lite försiktigt med ena handen ungefär som att ingen mer än Irene skulle märka det. Vad tänker John om henne? Precis när han skulle gå så ville hon krama honom och hon ville krama honom riktigt mycket, varför visste hon inte och kunde inte riktigt förklara sina känslor. När hon kramade honom så tryckte hon hela sin kropp mot honom och hon stod så väldigt länge. Varför gjorde hon det? Det fanns något som gjorde att hon kände att det var rätt, men varför? Varför gjorde hon det hon gjorde? Det är ju Papa Lars som hon älskar.

Hon lugnade sig och satte sig i soffan, tog telefonen oh läste alla tre meddelanden ännu en gång. Jag måste svara, tänkte hon och öppnade kontakterna och då såg hon att det nu fanns ytterligare en kontakt, nämligen Johns uppgifter. Då började hon gråta hejdlöst igen. Inte för att hon såg hans namn och inte för att hon en lång tid hade glömt bort Papa Lars utan det värsta var att under hela tiden som hon hade glömt Lars så hade hon varit tillsammans med John och för varje timme så började hon att tycka om honom mer och mer. Hon älskar Papa Lars, men Johns ögon hade fått henne att vara otrogen, alltså otrogen med känslorna. Hon stängde igen telefonen och la den på soffbordet och bara kastade sig bakåt i soffan. Min älskade Papa Lars, vad har jag gjort? Förlåt mig. Hon grät hejdlöst precis som att nu har hon förlorat Papa Lars, sin älskade Papa Lars. Hon reste sig ändå upp, gick in i köket och torkade tårarna på en vanlig kökshandduk. Hon visste att hon har en flaska med whiskey i kylskåpet, inte en hel flaska men ändå ganska mycket. Hon brukade inte ha sprit hemma, jo, det hade hon väl egentligen ibland men inte i något fint barskåp eller liknande. Denna flaska hade hon köpt för att fira tillsammans med Alice och Lothar. Hon minns inte direkt vad de skulle fira men det hade troligtvis varit något med uppgörelsen mot Moby. Hon tog fram ett vanligt dricksglas och hällde upp en kanske väl stor drink. Nu mindes hon vad Papa Lars hade sagt om detta med att ha is i sin whiskey. Det förstör bara smaken och minnet av honom fick ännu mer tårar att rinna nerför kinderna. Min älskade Papa Lars. Hon tog redan i köket en stor klunk och grinade illa. Det var inte speciellt gott, men hon kände att hon behöver det nu.

Hon gick tillbaka till soffan, tog telefonen och stålsatte sig, nu måste hon skriva till sin älskade Papa Lars. Hon började att skriva, men tårarna kom fortfarande och det gjorde det svårt att se vad hon skrev och att hitta de små tangenterna på telefonens display. Hon gick tillbaka till köket och tog samma kökshandduk för att torka tårarna. Hon hade bestämt sig, detta ska jag klara. Inte för att hon hade blivit berusad av den whiskey som hon drack redan ute i köket, men bara det att hon hade druckit stärkte henne på något sätt. Hon fortsatte att skriva och plötsligt mitt i detta och att hon grät, nej hon grät inte utan tårarna bara kom, så skrattade hon lite. Tänk vad komiskt, här sitter jag och skriver ett lite ursäktande meddelande till min Papa Lars, jag har hällt upp en alldeles för stor whiskey och samtidigt så håller jag en vanlig kökshandduk i handen och torkar mina tårar. Har jag planer på att gråta mycket? Hon lyckades få fram ett meddelande till slut. Hon läste igenom det flera gånger, kanske lika många gånger som hon hade läst Lars alla meddelanden. Hon var nöjd och nästan lite stolt över att hon hade lyckats men kunde ändå inte skicka det. Är allt rätt det jag skriver? Hon har förklarat att hon har haft flygplansläget påslagit hela tiden och eftersom hon ännu inte var så van vid detta med dessa moderna mobiltelefoner så har hon naturligtvis glömt att stänga av det. Hon berättade ändå att hon hade haft hjälp av denna ”äldre man” som hon skev trots att han säkert var kanske fem eller kanske sju-åtta år yngre än vad hon är, men för Papa Lars och med tanke på vad som hade hänt och hur hon kände så fick det bli denna ”äldre man”. Hon ville inte att Papa Lars skulle få några misstankar på hur hon hade haft det under det senaste dygnet eller ett och ett halvt dygn. Hon skrev att de hade haft sällskap till Houston fast de hade bara suttit bredvid varandra mellan Nairobi och Amsterdam, vilket var sant men ändå så hade han stöttat och hjälpt henne. Hon talade om att hon var hemma i sin bostad nu men skrev inget om att John hade skjutsat hem henne och att de även hade stannat till vid ranchen där John och hans syster bor och att de hade vandrat tillsammans där innan de fortsatte hem till henne. Hon berättade däremot att han arbetade med något inom FN, men förstod inte var det var. Det var nära att det kunde ha blivit ett katastrofalt misstag, trodde i alla fall Irene och det var tur att hon var så tveksam och läste igenom meddelande flera gånger. Hon hade skrivit att väl här hemma hade John påmint henne om att stänga av flygplansläget och att det var då hon såg Lars tre meddelanden. Tur att hon upptäckte det. Hon hade ju skrivit att de hade haft sällskap till Houston men inte längre och då kunde ju han inte, hemma i hennes lägenhet säga till henne att stänga av flygplansläget så att hon kunde få kontakt med den yttre världen och att telefonen fungerade igen. Nu, efter att ha läst igenom sitt meddelande många gånger så tog hon åter en alldeles för stor klunk med whiskey. Hon hade smuttat lite under tiden som hon skrev och läste och skrev och läste, men nu tog hon en större klunk och skickade iväg sitt meddelande. Hoppas att min älskade Papa Lars förstår mig och att han kan förlåta mig. Whiskeyn smakade inte bättre denna gången. Det var gott om man bara tog lite små smuttar men inte om man öppnade munnen och tog en alldeles för stor klunk samtidigt. Nu gällde det bara att vänta och hon mindes när hon satt där på flygplatsen och väntade på att Lars skulle svara och att telefonen behövde laddas och på grund av detta så glömde hon sin lilla väska när det var dags att gå till gaten. Undra var den fanns nu och om hon någonsin får tillbaka den. Ska jag tala om det för Papa Lars?  Nu äntligen så log hon lite, det hade hon inte gjort sedan John hade lämnat lägenheten. Tänk att jag kunde glömma den där vid det andra bordet, för det var väl så det var, eller var skulle hon annars ha glömt den? Hon kom nu också på att hon ännu inte hade packat upp men det var väl inte så viktigt just nu. Hon var glad över att hon hade skickat ett ursäktande meddelande till Papa Lars, lutade sig tillbaka och bara tittade upp i taket. Hon tänkte först en liten stund hur det fungerade, detta med flygplansläget och att telefonen ändå var avstängd trots att hon var hemma, men hon slog bort de tankarna. Det är ingen ide att försöka förstå. Acceptera bara denna nya teknik, denna nya teknik som gör det möjligt att hon kunde skicka ett ömt och kärt meddelande till sin älskade Papa Lars. Nu kom hon att tänka på att hon nästan bara hade skrivit ett ursäktande meddelande och inte skrivit något om hur mycket hon älskad honom. Hon tog fram telefonen igen och nu kände hon att hon började bli lite berusad, inte så att det var några problem, bara lite berusning och under denna berusning så kände hon så starkt för Papa Lars och hon mindes så mycket av vad de hade upplevt och nu längtade hon verkligen efter honom. Hon skrev ett nytt meddelande och detta var mer passionerat och hon kunde inte låta bli att nämna den gången då de hade rivit ner moskitnätet kring hans stora dubbelsäng. Hon skrev inget om att det slutade med att de hade sex för första gången, bara det att de rev ned moskitnätet. Hon skickade iväg meddelandet, lade ifrån sig telefonen och lutade sig tillbaka i soffan bland alla kuddarna, alla inköpta begagnade på olika marknader.

John John

John startade bilen och tittade åter upp mot fönstret på tredje våningen, Hon stod kvar. Han kom ihåg att hon vinkade och han minns den kramen som han fick innanför dörren innan han gick. Den var verkligen kroppsnära. När han stod där och kände hur hon tryckte hela sin kropp mot honom så var det nära att han skulle göra som så många gör i filmer. Han skulle bara titta henne i ögonen och sedan kyssa henne och så vet man hur det brukar sluta. Men, nej han hade bestämt sig mycket tidigare att denna gången så skulle han ta det lugnt. Han hade förstört flera förhållanden genom att vara alltför aktiv under den första tiden de var tillsammans och alla förhållanden slutade alltid till hans nackdel. Det brukar inte vara några svåra bekymmer att skaffa en kvinna, men han har alltid haft svårt för att ha några längre förhållanden och han började mer och mer att förstå att det kanske var hans eget fel. Han kände inte som att detta skulle kunna bli något förhållande, men hon hade ändå något som fick honom att känna lite extra. Redan när hon kom och satte sig mitt emot honom vid de höga borden strax invid gaten på flygplatsen så kände han något speciellt. Hon kom med en gin och tonicdrink och eftersom det inte var så mycket tid så fick hon dricka den relativt snabbt och han undrade nu om hon hann dricka upp allt. Nu så här efteråt så undrade han också om det var något speciellt att hon kom till hans bord eller var det bara slumpen. Den relativt korta stunden hon satt framför honom så tittade hon upp på honom några gånger och log men den mesta tiden så tittade hon på sin telefon som att hon väntade på något viktigt. Tydligen var det så också för hon fick svar i Amsterdam och gick ifrån honom när hon pratade. Men han minns ännu hur hon flera gånger tittade upp från telefonen och log och när det var dags att gå så tog hon sitt glas och skålade med honom. De pratade sedan med varandra i kön vid gaten och han minns även hur han lyckades byta plats med en äldre herre så att han kunde få sitta bredvid henne. Det var någonting hos henne som fick honom intresserad. Hon såg bra ut och hon är nog lite äldre än vad jag är, tänkte han då de satt i flygplanet. Hon är väl inte vacker som en filmstjärna, hon ser ganska vanlig ut, men det är ändå något speciellt med henne. Han kände nu att han var lite ute på irrvägar, det skulle väl inte vara så svårt att hitta ned till den större vägen och efter det hitta Highway 10 och fortsätta hemåt, men nu visste han inte riktigt var han befann sig. Jag som alltid trott att jag har jättebra lokalsinne. Han koncentrerade sig kanske för mycket på Irene? Med GPS så kom han sedan åter på rätt väg. Han hade helt virrat bort sig och var åter nästan hos Irene. Ska jag ringa på hos henne igen, kanske? När han åter var på Highway 10 så kom tankarna på henne. Det var något hos henne som fick honom att inte kunna släppa tankarna. De hade funnits där nästan hela tiden och nu minns han hur han, på flyget mellan Amsterdam och New York hade suttit och funderat vad hon skulle tro om honom när han beställde så mycket vin och sprit att dricka under första flygningen. Trodde hon att han var alkoholist eller var det hans egna idéer som han hade haft som yngre att det var lätt att skaffa tjejer om man bjöd på många drinkar. Någonstans så var det ju fel. Att bjuda på drinkar på baren en kväll kunde kanske resultera på napp efter en raggning och kanske gav en snabb kärleksnatt, men inte om man gör motsvarande i två flygplansstolar. Efteråt så skämdes han över sitt agerande men det hade nog ändå inte någon betydelse, han hade ju fått skjutsa henne hem och hon hade ju sagt att hon ville bjuda honom på middag som tack för det. Är det bara som tack för skjutsen hem eller är det något annat? När han tänkte på den väldigt kroppsnära och intensiva kram som han fick innan han åkte så kanske det är mer än att bara tacka för skjutsen.

Skärp dig nu John. Gör du detta rätt så kan det kanske bli ett snabbt ligg över en natt, men är det detta du vill? Han kom ihåg många korta förbindelser som han hade upplevt och några hade väl även kunnat vara över en längre tid och de flesta gångerna så hade det varit tillsammans med mycket vackra damer. Irene var inte vacker som en filmstjärna men det var något som lockade honom. Nu är han ju inte säker på att detta kan eller ska leda till något förhållande, men han ville ändå göra rätt.

Han körde ovanligt lugn på Highway 10, vilket inte var riktigt likt honom. Visserligen är de mycket mer restriktiva med hastigheten i USA än i många andra länder som han har varit i och kört bil och med höga böter vid överträdelser, men han tillhörde den lilla skara som ofta höll lite för hög hastighet. Inte denna gång, nu körde han mycket lugnare. Han hade släppt sina tankar kring Irene men de hade också styrt in honom i hur hade han egentligen haft det i sitt liv och då med kvinnor, både som kärleksobjekt och som arbetskamrater och det hade ju sammanfallit flera gånger. Han hade ju växt upp på den stora ranchen som hans mor och far drev tillsammans. Det var en av eller kanske den största ranchen i trakten. Stora arealer med odling av olika sädesslag men också flera tusen biffdjur. Många anställda med olika yrken och han trodde nog att det alltid var en god stämning bland de anställda och det var nog mammans förtjänst. På många av traktens rancher så var det mannen som var boss och den store cowboy som det anstår en ranchägare, men på deras ranch bestämde nog mamman mest, kanske inte så att det syntes utåt, men den faktiska makten var hennes och med hennes hjärta så hade alla det väldigt bra. Så hade John i alla fall känt det. Först ville ingen av syskonen ta över ranchen även om den hade varit i familjens ägo under flera generationer och föräldrarna började att bli bekymrade. John var mer intresserad av teknik och gick sådan utbildning medan Sonja, hans syster, ville bli något inom sjukvården. Sonja var även lite religiös, inte fanatiskt religiös men det var väldigt viktigt med böner, både på kvällen och vid alla måltider. Hon ville inte bli mer än sjuksköterska, absolut inte läkare. Hennes mål eller kall var vårdandet och det gjorde man inte som läkare utan som sjuksköterska. Under tiden som hon studerade så träffade hon en trevlig kille på högskolan och tycke uppstod. De var tillsamman under flera år och naturligtvis så skulle de gifta sig. John kom inte nu ihåg vad det var han studerade och minns inte heller hans namn, men han kommer ihåg upplösningen. De hade varit tillsammans under många år och de bodde också tillsammans. Det avslöjades sedan att han under flera år hade haft många förhållande med flera olika kvinnor, både studiekamrater och även äldre kvinnor, som några av personalen på högskolan och detta hade pågått under några år. Där sprack allt och Sonja var nära att ta självmord. Hon besinnade sig trots allt och hon bestämde sig för att bli nunna, aldrig mer några män. Problemet var emellertid att om hon skulle bli nunna så måste hon konvertera till katolicismen och sedan var det ändå ganska besvärligt. Hon struntade i det men avbröt sina studier och flyttade hem till ranchen. Vid flera tillfällen under många år så tröttnade hon på Gud och bröt med honom men fick ibland återfall, både med att bli religiös och att vara ateist. Just nu så visste inte John på vilken sida hon stod. Men hon stannade troget kvar på ranchen och lärde sig mer och mer hur man sköter och styr ett så stort företag. På många så kallade westernfilmer så levde man ett riktigt cowboyliv men så fungerar det inte i verkligheten. Här gäller det att driva ett stort företag med många anställda. Deras far omkom tyvärr i en olycka på ranchen och trots att det nog var mamman som styrde och ställde så tog sorgen så hårt på henne och hon drabbades alldeles för tidigt av flera sjukdomar och bara något år efter sin man så lämnade även hon detta jordeliv. Kvar stod de båda syskonen. Sonja kunde detta efter alla år på ranchen med att driva en så stor ranch och det fick hon fortsätta med men det var ändå båda syskonen som ärvde ranchen. John kom aldrig in i detta med att vara med att driva en ranch utan det fick Sonja ta hand om helt och hållet ensam. Efter att ha provat på många olika yrken så kom John så småningom att arbeta för FN med olika projekt där det gällde att bygga och utveckla små industrier i mindre skala för att ordna arbete och utveckling i olika länder. Han har varit i många olika länder i världen, i Latinamerika och mycket i Sydostasien men framför allt i flera olika länder i Afrika. Det var väldigt praktiskt att ha kvar sin andel i ranchen. Utan att behöva anstränga sig så hade han ett hem, ett hem som inte kostade honom något och som Sonja skötte. Han kom bara hem då och då från sina uppdrag. Ibland var han borta länge men ofta så hade han lång ledighet mellan olika projekt. Han bodde då på ranchen, men deltog aldrig i något arbete och Sonja krävde inget av honom heller.  Han red ibland mycket långa turen på någon vacker häst eller körde runt lite här och där på en av ranchens alla fyrhjulingar.

Trots att han inte alltid var där så älskade han detta ställe på jorden. Började han att älska Irene också? Han kände väldigt mycket för henne, men älskade henne gjorde han inte. Han kunde ändå inte sluta att tänka på Irene. Hon var långt ifrån den vackraste kvinnan han hade haft ett förhållande med och han var verkligen kräsen, tyckte han själv åtminstone. Det är bara vackra kvinnor som gäller, men Irene var inte denna vackra kvinna, Inte om man ser till utseendet i alla fall. Ofta skulle det vara vackra kvinnor i alla fall när det gällde privatlivet hemma i Texas, men han hade ibland haft kortare eller längre förhållanden med olika kvinnor inom sitt yrke. När man jobbar i sådana projekt så innebär det många möten och konferenser och det blir mer och mer vanligt att det vid dessa konferenser blir många snedsteg och kortare övernattningar på lite fel hotellrum, men han har även haft förhållanden med volontärer och biståndsarbetare när de har arbetat tillsamman på flera ställen i världen. Vid några tillfällen så har de nästan levt som gifta par men sedan var det över när projektet var slut. Vid två olika tillfällen så levde han tillsammans med gifta kvinnor som sedan återvände till sina män, en gång en dansk kvinna och en gång en vacker eldig grekisk kvinna som arbetade hårt och nitiskt med biståndsprojektet men som varje natt under någon månad aldrig kunde lämna honom ifred. De jobbrelaterade förhållanden han upplevt brydde han sig inte så mycket om, det var oftast baserat på sexuella äventyr, men han hade haft flera förhållanden hemma i Texas som varat någon tid men aldrig blivit något seriöst. Nu kände han att det är något speciellt med Irene. Varför hade han speciella känslor för henne, hon var ju inte någon av de vackraste kvinnor han hade träffat och så var hon troligtvis några eller många år äldre än vad han är. Han ville verkligen träffa henne och då gällde det inte att bara övernatta på ett hotellrum utan han kände nu efter alla år att han var mogen för något mer seriöst.  Men vad tycker hon och vad tror hon att jag är för människa? Han kom åter att tänka på den mycket kroppsnära kramen innan han åkte från henne, han kom ihåg att hon stod där uppe innanför fönstret och vinkade när han skulle åka och naturligtvis så glömmer han inte när hon med båda händerna grep om hans överarm när de lättade från Nairobis flygplats. Men mest av allt, förutom den fantastiska och märkliga kramen, så kände han något speciellt när hon, i flygplanet, lutade sig mot honom, skruvad lite på sig och nöp honom försiktigt i armen några gånger. Det var då han började känna något speciellt för henne. Redan vid bordet i baren var det något och han blev lite förvånad när hon la sin hand på hans hand när de satt i sina flygstolar. Han drog först tillbaka sin hand, varför vet han inte, men sedan när han la sin hand på hennes hand och hon tittade tillbaka och log så förstod han att detta var något speciellt. Han kom ihåg att han blev lite besviken över att han själv hade somnat i flygplanet. Han kände att det var något speciellt när hon lutade sig mot hans axel för att sova och att hon sedan försiktigt nöp honom flera gånger i armen.  Jag måste få träffa denna kvinna igen, men jag måste göra det på rätt sätt. Hon har något speciellt och jag vill absolut inte att det ska bli något sexuellt förhållande, jag känner bara att jag vill ha henne nära mig och inget mer. Jo, kanske något mer. Om inte en livskamrat så någon att leva tillsammans med eller kunna träffa när vi båda vill det och inte bara när jag vill det. ”Do it the right way, John”. Irene är det något speciellt med och hon ville ju träffa mig en gång till. Kan jag få det att bli fler än en gång? Då måste du göra det rätt, tänkte John, samtidigt som han svängde in på gårdsplanen hemma på ranchen. Väldigt vad tiden går fort ibland.

Vad hände?

Hon vaknade till och såg sig omkring. Ja, visst var hon hemma, men hon kunde inte förstå att hon hade somnat. Hon kände sig inte trött men något konstigt var det. Hon såg att telefonen låg på bordet och att det stod ett glas med något i bredvid telefonen, men varför låg hon här? Hon låg en stund och tittade upp mot den tända taklampan och konstaterade att det började bli lite mörkt. Mer och mer började det att klarna för henne. Hon var nu hemma efter sin semester eller det var väl ingen semester, hon har ju varit med Alice på hennes bröllop i Afrika och nu var hon hemma igen. Hon reste sig och gick ut till köket för att dricka något och där stod en flaska whiskey på bänken. Någonstans så började det klarna. Hon brukar inte dricka whiskey ensam men nu var det tydligen något speciellt. När hon gick förbi ett av fönstren i köket så tittade hon ut. Hon såg inte så mycket för hennes spegelbild skymde det mesta när det blev mörkt ute men där nere stod en bil och en man gick mot bilen och satte sig i den och körde iväg. Nu minns hon och hon mindes även att han heter John. Han hade ju följt med henne ända från Afrika. Hon började mer och mer minnas. Hon ser John framför sig och hans underbara ögon. Det är något speciellt med dem, hon kan inte förklara vad det är. Hon kommer ihåg att de hade träffats under flygresan och att han hade skjutsat hem henne. Vilka underbara ögon han har. Hon kom ihåg hur hon hade känt dragning till honom mer och mer för varje timme de hade varit tillsammans och hon kom också ihåg när de satt där uppe på en kulle på ett sedan länge nedfallet träd och bara njöt av utsikten. Var det hon som tog hans hand eller var det han som tog hennes? Vilka underbara ögon han har. Hon kom också ihåg att de hade suttit här i köket och ätit och att han hade lovat att komma tillbaka, hoppas att han kommer snart. Hon kom också ihåg när han skulle åka iväg. Hon kramade honom hårt och inte bara det, hon tryckte hela sin kropp mot honom, ända från huvudet och ända ner mot benen, hon ville vara nära men det var ändå något som stoppade henne när hon ville ge honom en liten puss. Inte en kyss utan bara en liten puss. Hon ville, men något stoppade henne. Hoppas att han kommer tillbaka för det lovade han väl? Sa han något om när han skulle komma? Vad är det med hans ögon? Vad är det som fick henne att nästan glömma allt annat än dessa fantastiska ögon? Plötsligt så ringde telefonen. Hon gick in i det stora rummet och där låg telefonen och ringde och så skakade den också så att den snurrade runt. Detta hade Irene aldrig märkt tidigare.

Hon svarade och undrade vem som ringer vid denna tiden. ”Hello, dear beloved Irene. I received your message”. Det var Papa Lars. Hon blev först alldeles tyst och om någon hade sett henne så skulle de få se att hon spärrade upp ögonen, gapade stort och så plötsligt, utan någon förvarning så började hon att gråta. Hon grät så att hon nästan inte kunde prata. Älskad Papa Lars, jag har saknat dig så mycket men förlåt mig. Hon kom plötsligt ihåg alla hans meddelanden. Ja, jag förstår att du har haft problem och det är inte lätt med den nya tekniken. Jag är på väg hem men sitter fortfarande kvar på flygplatsen i Nairobi. Du var väl också här väldigt länge? Hur är det, du har väl kväll där hemma nu? Jag längtar verkligen efter dig. Det är värre nu när du inte finns vid min sida längre, då längtar jag mycket mer. De talade med varandra ganska länge och för varje minut så kom Irene ihåg mer och mer av den underbara tiden de hade haft tillsammans. Hon gick fram och tillbaka i lägenheten igen men denna gången med telefonen vid sitt öra och hon kände en fantastisk underbar känsla inom sig. Hon sa flera gånger att hon älskade honom och att hon saknade honom så mycket och hon hoppades att han skulle möta henne när hon kommer och besöka honom under sommaren. De pratade länge och ju längre de pratade desto lugnare blev Irene. Hon kände det nästan som att de bara hade varit ifrån varandra någon timme. Irene berättade, trots att hon nog hade gjort det på Zanzibar att allt var mer eller mindre klart med det ekonomiska kring problemen med Moby. Hon skulle troligtvis få väldigt stor ersättning och den skulle bli större än förväntad tack vare att Moby inte ville sitta i fängelse för ekonomiska brott. Lagarna i USA är lite märkliga, man kan nästan köpa sig fri från vissa straff om man bara betalar tillräckligt. ”Lars, my beloved Papa Lars”, visst sa jag det till dig att om vi vinner så kommer jag att köpa eller hyra en stor husbil eller i alla fall en husbil och sedan kommer du till mig och att vi åker runt lite i Texas och hela USA. Sa jag inte det? Jo, du talade om det och det skulle vara underbart, men låt oss nu vänta och se hur det blir. ”Men det är ju klart, allt är klart”, jag vill bara att du ska komma hem till mig och sedan kommer jag till dig när det är midsommar. Papa Lars, jag vill det, Papa Lars jag saknar dig. Det blev ändå ett ganska långt samtal, de pratade minnen och planer och en utomstående kanske skulle tycka att det blev lite tjatigt med alla dessa älskvärda ord. De måste tyvärr sluta och de försökte krama varandra genom telefonen men det blev ändå bara symboliskt. De sa hej då och jag älskar dig många gånger. Lars skulle vidare till Amsterdam, men han har ingen reskamrat.

Nu har han ringt och jag har fått kontakt med Papa Lars igen. Hon satte sig ner i soffan igen och hon kom ihåg varför det stod ett glas med whiskey på bordet. Hon smuttade åter igen lite på sin whiskey och hon kände sig lycklig, hennes älskade Papa Lars var inte arg eller besviken på henne. Men hon kom åter att tänka på John. Varför har hon gjort som hon har gjort? Visst var det trevligt att ha hans sällskap, men hon tyckte ändå att det kunde stanna där. Fast det bara var någon minut sedan så tog hon åter en liten klunk av den whiskey som stod på bordet. Vad har jag gjort? Han kom hem till mig, han skjutsade hem mig och jag ville det, jag gillade det och han fick mat innan han återvände.  Jag har bjudit honom tillbaka och jag ville verkligen att han skulle komma tillbaka så snart han bara kunde. Hon smuttade åter på sin whiskey, men inte så mycket som tidigare och hon mindes hur hon kramade honom innanför ytterdörren och hon minns att det var en riktigt intensiv kram där hon pressade sin kropp väldigt nära hans kropp. Vad ville hon? Hon minns att hon tvekade och lyckades att hindra sig själv från att ge honom en puss. Just då så ville hon, men nu var hon glad över att någonting inom henne hade stoppat henne. Hon älskar ju Papa Lars och så har John bara kommit in i hennes liv. På mindre än en minut så tog hon det sista ur glaset med whiskey. Hon älskar Papa Lars och vill träffa honom igen så snart det bara går, men hon kan ändå inte glömma Johns ögon. Vad är det som är så märkligt med dessa ögon? Är de vackra eller vad är det? Klockan började bli mycket och hon kom på att hon ännu inte hade packat upp, men hon gick ändå ut i köket igen och fyllde på sitt glas med whiskey, gick tillbaka till soffan och funderade på vilken eller vilka situationer hon hade försatt sig i. Varför hade hon bjudit John att komma tillbaka för att få den utlovade middagen? Just när hon lovade det, innan han gick så var det nästan så att hon ville att han skulle stanna precis då, men nu, efter att ha fått kontakt med Papa Lars igen så ångrade hon sig. Varför gjorde hon det?  Hon kom ihåg att hon hade gått och ställt sig och tittade ut genom köksfönstret och vinkat till honom innan han åkte. Vad gav det för signaler till John? Hon kunde ju bara ha tackat för skjutsen och eventuellt betalat honom för det. Men just när det hände så var hennes känslor på en annan nivå. Som tur var så hade hon inte tagit så mycket whiskey denna sista gång och hon svepte det sista och tänkte gå till sängs. Hon behöver vila. Hela hennes liv hade det sista eller var det de två senaste dygnen varit i ett mentalt kaos. När hon kom in i badrummet så stod hon en stund och bara tittade på sig själv i spegeln. Hon älskade Papa Lars, men hur är det med John? Han är verkligen mycket trevlig och så har han så vackra ögon. Hon stod länge och såg sig själv i spegeln, sedan blundade hon och hon kunde ändå inte glömma John.

Nu upptäcker hon att hon hade sin necessär i den väska som fortfarande fanns någonstans i Afrika. Lars hade ju packat om och de viktigaste man behövde skulle man ha i sitt handbagage ifall det vanliga bagaget skulle försvinna. I hennes fall nu så blev det tvärt om. Hon letade och hittade en annan tandborste och tandkräm. När hon borstade sina tänder så funderade hon över vad det annars var som fanns i hennes handbagage som bara försvann. Nej, det försvann inte, hon bara glömde det tack vara att hon hade bytt bord. Fast egentligen så var det hennes nervositet som nog var den rätta orsaken. Nu är hon i alla fall hemma och hon hoppas att hon ska få några lugna dagar. De senaste två dygnen har skapat kaos inom henne men hon kände även att det var svårt att skiljas från Papa Lars. När hon lade sig så kände hon att det var skönt att komma hem och sova i sin egen säng. Hon drog täcket över kroppen men hon släkte inte sänglampan utan vände den bara uppåt, precis som Lars gjorde när hon sov över hos honom under många nätter. Han ville kunna se henne, han ville kunna se henne, både före, under och efter att de hade haft sex och Irene kunde inte glömma den första gången, den gången då de rev ner en del av det tält av moskitnät som fanns runt hans säng. När hon blundade så tycke hon att hon även kunde se ett moskitnät runt hennes egen säng och först nu så tänkte hon på att hennes säng inte var en vanlig enkelsäng utan något mellan enkelsäng och dubbelsäng. Här kan Papa Lars också få plats. Hon blundade igen och hon kunde nästan känna samma intensiva underbar känsla det var när de älskade första gången. Hon hade aldrig i hela sitt liv någonsin haft orgasm tidigare. De gånger hon hade haft sex som ung eller tonåring så var hon aldrig nykter och många gånger inte alltid medveten om vad hon gjorde, hon var alltid påverkad och nu ville hon helst inte minnas alla de hemska åren med Moby, där det mest bara var rå fysisk sex utan de mista känslor. Inga känslor från Moby utan bara rå och ibland brutal sex och det gav naturligtvis inte Irene några behagliga känslor. Men det var på Zanzibar det hände och det var tillsammans med Papa Lars. Vad det var som gjorde detta kunde hon inte förklara, men det var underbart både före och efter och speciellt kommer hon ihåg varje morgon efter att de hade älskat, inte haft rå och våldsam sex utan verkligen älskat och efter det så låg hon ofta på hans mage och pillade med hans vita mustasch och sen kom de och dukade fram frukost till honom utom de sista morgnarna. Då fick även hon äta frukost på hans altan. ”Papa Lars, I love you. Papa Lars where are you”? Hon kände nu att hon älskade och saknade Lars så mycket att det nästan gjorde ont. Det gjorde ont men hon kunde inte säga riktigt var i kroppen det gjorde ont. Men ont gjorde det. Varför är du inte här Papa Lars? Hon var trött men kunde ändå inte somna. Hon fantiserade om att hon så snart de sista handlingarna var klara så skulle hon köpa en husbil och be Papa Lars att komma över och så skulle hon få rå om honom under en tid men sedan så längtade hon till att få besöka honom, det verkade ju så spännande att besöka ett land så långt norrut. Men samtidigt så spelade väl det ingen roll. Det var ju Papa Lars som hon ville träffa.

Kaos bland känslorna

John hade lite svårt att sova den natten, nej han hade inte lite svårt att sova, han kunde inte sova. Han kunde inte komma från alla sina tankar om och kring Irene. Det var väl inget speciellt med henne? Men visst var det något speciellt. Det var något speciellt med Irene och han längtade till att hon skulle bjuda honom på den där middagen som hon lovade. Var det hennes leende, eller vad är det som gör att han inte kan glömma henne. Glömma henne vill han absolut inte man han kan väl få leva livet utan att varje minut tänka på henne. Han steg upp och Soja var naturligtvis sedan länge ute och skötte något på den stora ranchen Han gjorde sig lite te, tog en pannkaka och lite lönnsirap och tog fram en tidning som inte direkt var dagsaktuell. Den hade legat där lång tid tillsammans med en stor hög med andra tidningar. Sonja hade låtit flera tidningar fortsätta att komma efter att för många år sedan föräldrarna gått bort, men det blev inte så mycket med läsandet, bara samla på hög och sedan slänga. För henne var det ranchen som gällde och varken skvaller eller nyheter kunde dra henne från ranchen. För flera år sedan så hade John sagt till Sonja att hon kunde väl avsluta dessa tidningar och det hade hon lovat men det kom tydligen ännu flera olika. Han satt bara och tittade i en av tidningarna och så upptäckte han en annons om en rodeo strax utanför San Antonio. Irene bor ju strax utanför San Antonio, undrar om hon är intresserad av en sådan föreställning. Han är ju själv uppvuxen på en stor ranch och detta med rodeo var ju något speciellt men det var inget av hans huvudintressen. Kan hon vilja gå på detta?

Irene väckes av en telefonsignal. Det tog en stund innan hon fattade vad det var frågan om men snart märkte hon att det var telefonen som ringde. Hon kom direkt att tänka på att det nog var Papa Lars som ringer igen. Han är ju på väg hem till Sverige men han har väl som hon hade flera byten av plan och undrar var han är nu eller är han hemma? Hon hörde telefonen men det tog en stund innan hon hittade den. ”Hello Irene and good morning. It’s John and thanks for yesterday”. Har du sovit gott och har natten varit lugn? Resan hem gick bra och jag har sovit lugnt, ljög John, och nu väntar en massa arbete inför kommande projekt. Men jag har en liten fråga till dig. Jag har biljetter till en Rodeo utanför San Antonio på lördag, skulle du vilja följa med. Min syster skulle med men hon känner inte att hon hinner och därför tycker jag att det vore roligt om du kan komma med. Innan hon hunnit svara så funderade han på vad han lovade henne eller erbjöd henne. Han har bara sett annonsen men han var så ivrig över att få träffa Irene så han erbjöd henne detta utan att ens veta om han kunde ordna biljetter. “Oops. What? I have not really had time to wake up yet”. God morgon och tack för igår eller tack för hela resan, tack för att du hjälpte mig och tack för att du skjutsade mig hem. Först så blev hon väckt av ringsignalen, som var som en gammal vanlig hederlig telefon, en skarp ringsignal. När hon förstod vad det var fick hon en varm känsla genom hela kroppen, det är Papa Lars som ringer igen. Men det var John.

Oj, vänta nu lite, det är mycket som händer och det har hänt väldigt mycket. Vänta nu lite. Var är vi nu, jag har inte kommit tillbaka till verkligheten riktigt ännu. Vad är det för dag vi har idag? Man blir lite vilsen. Det är torsdag sa John och detta är på lördag, inte på kvällen utan mitt på dagen eller strax efter lunch. Jag skulle bli väldigt glad om du ville komma med. Om du vill så kan jag komma och hämta dig på förmiddagen och så äter vi en enkel lunch innan. Oj, vilket erbjudande. Men vänta nu, jag måste tala med min advokat så låt mig återkomma. Jag kan väl ringa dig om någon timme. Det är så mycket nu. Helt OK, Irene, jag väntar. Jag har också mycket att ordna, det är alltid så efter att man återvänder från ett projekt. Kan du ringa före klockan två i eftermiddag så är jag tacksam. Min kära lilla vän, sa Irene och ångrade sig direkt. Varför sa jag det? Jag ska bara ordna vissa saker så återkommer jag, men det låter kul.

Irene gick tillbaka till sängen och lade sig. Hon la telefonen vid sidan på madrassen och undrade vad är det som händer? Hon tittade upp i taket och såg att det inte fanns något moskitnät kring denna säng och förstod att hon inte länge var på Zanzibar. Varför ringer han nu? Hon hade precis igår kväll och sedan även i sina drömmar som hon just blivit väckt ur varit tillsammans med Papa Lars och hon var lycklig att hon har honom trots att det nu är långt mellan dem, men hon var ändå lycklig. Så ringer telefonen och hon hade nog inte riktigt vaknat innan hon hade lovat att återkomma med besked om hon vill följa med på en rodeoföreställning på lördag. Var jag vaken eller vad är det som har hänt? Nu börjar hon att känna av att hon kanske hade druckit för mycket whiskey i går kväll eller var det i natt? Nej, så sent blev det väl inte? Vänta nu lite, hur är det och vad är det som gäller?

Plötsligt så visste hon ingenting. Hon hade ännu inte packat upp, men det är väl inte det viktigaste. Så kom hon ihåg att när John var här igår så ljög hon något om att han inte kunde stanna eller få en bättre middag för att hon måste träffa sin advokat i går kväll och nu sa hon att hon igen måste träffa sin advokat och inget av det stämmer. Hon vet inte när det ska ske, hon måste ju få komma hem först. Men vad ska han tro om mig? Spelar det någon roll? Vad vill han mig egentligen? Hon kände sig lite pyton, inte så att hon mådde speciellt illa men det var inte så att hon var den mest fräscha kvinna i Texas just nu. Hon gick in till köket men stannade till lite i den inre hallen och såg länge på ytterdörren. Då minns hon vad som hade skett just när John skulle gå. Hon kom ihåg att hon hade fått en så fantastisk känsla i kroppen av att vara nära honom att hon måste krama honom och att det var en kram med riktigt stor kroppskontakt. Så är det, tänkte hon och utan att tänka sig för så gick hon in i köket och fram till fönstret. Naturligtvis så stod inte hans bil där men hon kommer ihåg när han åkte. Vad vill han egentligen och vad vill jag?

Irene tänkte att hon kanske får allt att klarna om hon äter lite frukost och försöker få ordning på vad som har hänt och vad som kommer att hända. Hon vet ju att Alice ännu inte kommer hem på, vad kan det vara, tio eller tolv dagar eller kanske åtta? En smekmånad idag kan oftast inte vara så länge som en månad och så var det ju på Zanzibar en tid innan deras rundresa började. Zanzibar, ja där var där som hon träffade Papa Lars. Hon upptäckte att hon fortfarande gick omkring helt naken och hon blev först lite överraskad men glad över att hon bodde på tredje våningen och dessutom i en liten backe, så att ingen kunde se henne. När hon gick in i sängkammaren för att hämta en morgonrock så stannad hon till i hallen framför sin spegel. Nu mindes hon den jättestora spegeln hon hade på sitt lilla rum på hotellet på Zanzibar och att hon även där hade stått naken framför spegeln och om hon inte direkt beundrade sin kropp där så var hon nöjd över att hon trots sin ålder och det tuffa livet hon hade haft så var hon ganska välbehållen. Hon stod naken framför spegeln och tyckte sig se eller känna när Papa Lars smorde in henne med sololja efter att de hade duschat tillsammans. Hon hade aldrig tidigare duschat tillsammans med någon man. Tänk vad Papa Lars kunde hitta på. En gång när han skulle smörja in henne så blev det en ljuvlig stund i sängen i stället, utan att riva ned något moskitnät. Nej, nu måste jag ha frukost. Det fanns nästan ingenting i kylskåpet och hon kom ihåg hur hon i den lokala butiken hade handlat något att äta tillsammans med John, men hon hade inte köpt något till sin frukost. Hon hittade lite bacon i frysen som hon tinade i sin mikrovågsugn och hon hade några gamla riskakor och någon mjukost i tub, så något skulle hon väl kunna få till frukost. Hon kom ihåg de fantastiska frukostar de erbjöd på hotellet, med fina bufféer där man kunde välja vad och hur mycket man ville, men visst var det ändå mycket mysigare att sitta på Papa Lars altan.

En väldigt spartansk frukost, men planerar min inte så får det bli denna frukost. Irene kände åter att hon började få kaos i sitt liv eller i sitt, vad då? Vad är det egentligen som händer? Hon känner att det är Papa Lars som hon älskar, eller gör hon det? Ärligt talat, gör hon det? Var det bara en häftig passion under tiden på Zanzibar? Nej, visst älskar hon den där brunbrände med den vita mustaschen och det vita, inte gråa håret, utan det vita håret. De har haft en underbar tid tillsammans, en tid som hon nog aldrig kommer att glömma, hur gammal pensionär hon än kommer att bli, men varför kommer det långa stunder eller flera dagar då hon bara glömmer honom? Hur kan det komma sig? Kan det bero på att hon har träffat denna nya man, den som hon kallar den äldre mannen samtidigt som hon vet eller tror sig veta att han är ett antal år yngre än vad hon är. Behöver det betyda något? Men så kommer perioder då hon fullständigt glömmer honom också och bara kommer ihåg och känner stor längtan efter Lars. Vad är det som händer med mig och vad är det egentligen som jag vill? Jag kommer aldrig att glömma de fantastiskt underbara dagar som vi hade tillsammans på Zanzibar och de underbara kärleksstunder vi hade tillsammans. Det var aldrig fråga om rå och häftig sex utan något speciellt som fortfarande sitter i kroppen.

Det är något speciellt med denna John, vad är det? En sak vet jag, han har några fantastiska underbara ögon och vad det är som får mig att känna vissa känslor för honom kan jag inte förklara, men det är ju ändå Papa Lars som jag älskar. Jag drömmer inte om sex med John men ändå är det något inom mig som vill träffa honom igen. Men varför blir det så, liksom mot min älskade Papa Lars, varför blir det så att jag bara helt glömmer även John långa stunder. Hur vill jag ha det med mitt liv?

Nu vill John att jag ska följa med på en rodeoföreställning, hur gör jag nu? Först så har jag bjudit honom på middag eftersom det blev lite enkelt och improviserat igår och jag nog ville att han skulle gå, men sedan kom den där väldigt kroppsnära kramen och nu vill han redan på lördag bjuda mig på en tillställning. Vad gör jag? Varför fick han där speciella kramen? Visst, han är attraktiv, men jag älskar Papa Lars och jag ska komma till honom denna sommar. Hon satt bara med sin kopp i handen och drack fast hon inte hade något kvar. Hon fyllde på mer te i sin stora kopp och bara satt och stirrade rakt ut i ingenting. Hon kände det stora kaos som fanns inne i hennes kropp. Vad är det som har hänt efter separationen från Moby? Först bodde hon en tid hemma hos Alice och hennes nya pojkvän eller hon hade i alla fall aldrig träffar honom tidigare. Alice hade hjälpt henne att få denna lägenhet, en lägenhet som hon kunde hyra direkt och inte måste köpa. Hon hade börjat från noll och tillsammans med Alice som har varit till stor hjälp så har de möblerat och inrett lägenheten med det som behövs för att leva ett anständigt liv. Det mesta eller nästan allt var köpt på loppmarknader, auktioner och liknande. Stor koncentration hade legat på att inreda denna lägenhet och även om det tog tid så tycker hon att hon ska vara nöjd. Hade inte Alice varit med så hade det alltför snabbt blivit nästan vad som helst, det som hade funnit till salu, men nu var hon nöjd även om att var begagnat. Tänk vilken tur att Alice fanns med och hjälpte henne. Det var ju också hennes förtjänst att hon lyckades komma ifrån Moby. Men hur var eller är det med det sociala? Hon satt länge och mindes delar av hennes tidigare liv. Ungdomen i ett gäng där hon inte själv kände att hon passade, men hon kände sig ändå välkommen. Sedan det påtvingade giftermålet med ledaren Moby Dick och livet efter detta. Hela livet tillsammans med Moby så var deras umgänge med andra människor bara Mobys vänner och när det gällde kvinnliga vänner och bekanta så försvann nästan alla efter separationen. Hon hade väl någon gång fikat tillsammans med några kvinnor som var gifta med Mobys vänner men det var hela tiden riktig ytliga förbindelser, ingen riktigt äkta kamratskap. Hon hade under lång tid, ja faktiskt hela tiden efter separationen, levt väldigt ensam, förutom de mer och mer starka banden med sin dotter Alice. Nu fanns det äntligen en som var intresserad av att träffa henne för den person som hon är och inte för den person som tillhör ett speciellt gäng eller en speciell social grupp. Utan att kontrollera i sin almanacka så tog hon telefonen och hon var riktigt stolt när hon kände att det var något mer som hon klarade av. Enkelt, bara trycka på telefonens ikon, gå till senaste samtal och trycka på markeringen av Johns tidigare samtal. Han svarade direkt som att han kanske satt med telefonen i handen. ”Hello John. I’ve checked everything, and it’ll be wonderful to go with you on this event”. Hon visste inte vad det gällde men just nu så kände hon att hon hade gjort rätt. Kommer du och hämtar mig på lördag? Vilken tid är det som gäller? Hon vet väl vad en rodeo är, hon hade varit på flera både under sin ungdom och senare. Några av deras anställda på ranchen brukade tävla i rodeo, men detta var något speciellt. Hon skulle ju gå med John, han med de vackra ögonen. Undrar när han kommer och hämtar mig, tänkte Irene och var är denna rodeo?

Hon samlade sig och gick för att packa upp och såg samtidigt den hög med brev och annat som låg där i hallen. Normalt så borde hon vara lite intresserad av vad posten innehöll, men hon tittade bara på brevhögen och började rota runt lite i sin väska, Hon trodde sig veta vad något eller några av breven innehöll och hade förväntningar, men så länge som hon inte hade öppnat dem så fick de fortfarande vara drömmar eller förväntningar, men helst inga negativa överraskningar. Nu kom hon åter att tänka på den lilla väskan med handbagage som hon hade glömt. Lars sa ju att i den skulle man ha det viktigaste, men ännu kunde hon inte komma på vad det kunde vara som hon saknade. Ja, det är väl sin necessär, men det som den innehöll kan man ju enkelt köpa i vilken affär som helst. Vad är det mer som är det viktiga som man inte bör tappa bort? Hon tog upp en bikini som hon knappast hade använt och då kom hon direkt att tänka på att hon hade lämnat sin blåa bikini hos Lars och han lovade att när den har torkat så tar han med den till Sverige och hon får tillbaka den när hon besöker honom till sommaren. Min älskade Papa Lars, var är du nu? Hon hade ingen som helst koll på tiden och inte heller när Lars skulle vara hemma. Hon kunde inte släppa tankarna på honom samtidigt som hon samlade ihop det som skulle tvättas och såg sedan att hon hade många plagg som aldrig ens hade varit uppackade. Många plagg hade hon och Alice köpt i Stone Town före bröllopet, eftersom Alice tyckt att mamma behövde lite raffigare och modernare kläder nu när hon skulle börja ett nytt liv. Och ett nytt liv hade hon väl verkligen börjat. Hon hade ju träffat Papa Lars. Min älskade Papa Lars, undrar var du är nu?

När allt var uppackat så tänkte hon göra frukost, men hallå, hon har ju redan ätit frukost även om den var enkel och spartansk. Hon måste sätta sig ned och se vad det är som hon behöver köpa, inte bara för kommande frukostar utan för att fylla kylskåp och förråd med det som man brukar ha hemma. Varför försöker jag hitta på en massa andra saker? Hon gick så in i hallen och hämtade den stora brevhögen. Snabbt samlade hon ihop mycket som hon direkt bedömde som oviktigt, men som ändå inte kunde slängas och så hade hon två brev från Claes och hon förstod att det gällde detta med Moby och den utredning och resultat som hon redan hade fått information om. Hon lade sedan dem i datumordning och väntad lite innan hon vågade öppna dem, trots att hon visste eller trodde sig veta vad de innehöll. Hon öppnad båda breven och i det första så var det som bilaga ett långt dokument som var den dom som rätten hade kommit fram till, men den var ju klar sedan tidigare och detta var att inte en högre instans ens ville ta upp ärendet och därmed gällde den tidigare domen. Hon läste den flera gånger men förstod inte all men hon fattade i alla fall att hon hade vunnit. Fast egentligen så var det Alice och Claes som hade vunnit. I det andra brevet som faktiskt kommit bara för någon dag sedan så fanns ett dokument som hon skulle signera. Claes hade fyllt i alla de uppgifter som behövdes och nu saknades bara hennes underskrift på några olika ställen. Claes ville ändå att hon skulle ringa honom innan hon skrev under så kunde de diskutera vissa punkter som kunde vara oklara.

Alice har sagt det tidigare och nu har jag läst det, vi har vunnit.

Hon reste sig upp och kastade dokumentet upp i luften. Sedan gick hon runt omkring i lägenheten och letade efter sin telefon, hon måste ringa sin älskade Papa Lars, hon måste ringa sin älskade Papa Lars. Hon hittade telefonen i sängen, varför låg den där? Som hon hade lärt sig så öppnade hon kontakter och där fanns tre namn, dotter Alice, älskade Papa Lars och så fanns ju också Johns namn där och hon blev åter påmind om att han fanns till. Hon satt lång stund på sängkanten och bara tittade ut genom fönstret mot ett stort träd utanför. John, ja John, han vill ju bjuda mig på en föreställning på lördag och visst var det väl så att jag tackade ja? Hon tog telefonen och gick till toaletten, hon hade ännu inte borstat tänderna eller gjort sin morgontoalett. Med sin reservtandborste så borstade hon sina tänder och hela tiden så tittade hon på sin telefon som låg där på en liten hylla. Jag måste ändå ringa Papa Lars, undrar om han är hemma ännu? Han svarade direkt. ”Hello my dear. I have just come home”. Min son mötte mig på flygplatsen och nu är jag äntligen hemma. Resan har gått bra men hur är det med dig? Direkt när hon hörde Papa Lars så fanns inte John i hennes värld längre. De utbytte några ömma kärleksförklaringar och att båda saknade den andra mycket mer och de höll sedan vad om detta och det skulle utredas när hon kommer till Sverige senare under sommaren. ”Papa Lars, my beloved. I should someday go to Houston and buy a camper”. Jag vet inte så mycket om husbilar, men bara Alice kommer hem så hoppas jag att hon hjälper mig eller kanske Lothar. Som jag sagt tidigare så har det varit min dröm, inte hela livet men efter att jag träffat dig så vill jag det. Vill du komma hit till mig och så kan vi åka runt i Texas eller varför inte i hela USA och se på mycket som jag önskat se hela livet och så får jag var tillsammans med dig hela tiden. Lars bara skrattade och sa att de vill han gärna men låt oss se vad allt kommer att leda till. Gör inga förhastade beslut.  ”But my loved Papa Lars, come to me”, jag längtar efter dig. Irene, jag önskar inget mer än att få träffa dig igen. Han tänkte först säga att han flera gånger hade tvivlat och tänkt tanken på att försöka avbryta, men nu när hon hade lämnat honom så längtade han verkligen efter henne. Det var tur att han inte sa det. De pratade sedan runt om mycket som de hade upplevt på Zanzibar och det blev ett ganska långt samtal som egentligen inte gav någonting mer än att två människor som älskade varandra fick känna närhet trots att det var så många hundra mil mellan dem. Det var faktiskt Lars som ville säga ”Hej då”, han hade en hel del saker att ordna nu när han äntligen hade kommit hem. Han hade inte packat upp ännu men han hade besegrat Kilimanjaro men han hade misslyckats med att hänga upp medaljongen på monumentet på toppen. Medaljongen med en bild av sin bortgångna hustru. Den skulle han hänga där, närmare himlen kunde han inte komma, sex tusen meter över havet. Kedjan hade gått av, bara när han höll medaljongen i handen. Han hade haft en känsla av att hon hela tiden hade suttit där uppe och väntat på honom. Hon hade väntat i fem dagar, hon var tacksam över att han hade kommit, men hon tycke ändå att medaljongen skulle med hem igen. Han skulle fortsätta att bära den som ett evigt minne av henne.

Irene öppnade den övriga posten men det var inget speciellt med dem, räkningar och erbjudanden som hon bara lät få vänta. Så ringde det igen. Hon hade ju sin telefon bredvid sig men det var en annan ringsignal och då kom hon ihåg att hon faktiskt hade en fast telefon också. Mobilen, som hon tycke att hon börja kunna mer och mer, hade ju Alice ordnat när det åkte till Zanzibar. Det var Claes. Han hälsade henne välkommen tillbaka och han hade, via Alice, hört att allt hade varit bra och att de hade haft en underbar tur där bort i Afrika. ”Alice said you are a happy woman” och att du har funnit en ny vän. Jag får bara gratulera. Men, vaddå? Vad har hon sagt? Jag har visserligen träffat en trevlig man som bor i Sverige, men vad är det med det? Nej, glöm det, Alice var bara så lycklig över att du är lycklig, men låt oss nu gå tillbaka till verkligheten. Jag har skickat över några dokument som du måste skriva under och som du vet så har vi, eller egentligen ni, vunnit i alla instanser trots jobbiga överklaganden. Jag vill dock att du kommer till mitt kontor så får vi gå igenom allt att innan du skriver på. Om det är besvärligt så kan jag komma till dig, om jag har förstått Alice rätt så har du ingen bil, men snart har du chansen att köpa dig en riktigt fin bil. Jag vill ändå rekommendera dig att inte göra några förhastade affären bara för att du kommer att få mycket pengar. Det finns tyvärr många människor som vunnit mycket och sedan efter något år ändå varit helt utblottade. Jag kan bara råda dig men inte bestämma något för dig. Claes, jag har bara ett extrajobb och har ännu inte anmält att jag är tillbaka och jag vet inte om jag kommer att göra det heller efter vad du har berättat. Det är bättre att du bestämmer lämplig tidpunkt. Irene, jag tror att du vet att jag ha jobbat mycket med detta under min fritid, mest bara för att du är du och för att Alice är en av mina bästa vänner. Jag är mycket upptagen, men vad sägs om att vi kan träffas på lördag eller kanske på söndag och jag kan komma till dig eftersom du inte har någon bil. Jag ser fram emot att du kan bjuda på något gott om jag kommer, nu när du kommer att få så mycket pengar att du inte behöver ta dessa extraarbetena längre. Vad säger du? Oh Claes, tack, tack, tack för allt vad du har gjort, utan dig så hade det nog inte blivit något. Irene, du ska veta att det är din dotter Irene som har drivit detta och jag beundrar hennes tålamod och kämparanda. Världen skulle behöva flera som Alice. Du ska vara stolt över din dotter. Vad säger du om att vi träffas vid lunchtid på söndag? Du är alltid välkommen Claes, jag ska bjuda dig på en lunch när du kommer.

Nu var det dags att sätta sig igen och tänka över situationen. Börjar det inte bli lite invecklat? Jag har vunnit eller vi har vunnit och jag kommer att få ganska eller rätt mycket pengar men det väntar vi med till att Claes kommer på söndag och då har jag bjudit honom på lunch. På lördag förmiddag och få se nu, idag har vi torsdag så det är bara fredag kvar. John kommer och hämtar mig och vill bjuda på lunch först, före föreställningen eller är det en tävling men vi talade väl aldrig om detta med att jag ska bjuda honom på middag som jag har lovat. Väntar han sig att jag ska göra det? Hur blir det och vad bestämde vi? Nu är jag hemma och måste börja fungera som en normal människa igen. Först så måste jag kolla vad som jag behöver handla för att återställa kylskåp och skafferi till det normala men även för att kunna bjuda Claes på lunch på söndag och hur blir det nu med eventuell middag på lördag? Har jag inte rört till det lite för mig eller är det andra som har styrt mig till detta? Hela mitt liv känns numera som bara en massa frågetecken och oklarheter. När ska livet bli som normalt igen? Förresten normalt igen, jag skulle ju börja ett nytt liv. Det har jag ju bestämt tillsammans med min älskade dotter Alice och det skulle börja på Zanzibar och där så, och där så……… Det var där jag träffade Papa Lars. Min älskade Papa Lars som nu är hemma i Sverige igen. Hon bara släppte allt, kastade sig baklänges i soffan och satte båda händerna framför ansiktet, låg länge och bara funderade ända tills att tårarna kom. Hjälp mig Alice, jag klarar inte ut detta längre, hjälp mig snälla Alice, var är du? Efter en lång stund så reste hon upp sig igen och gick ut i köket. Jag måste handla det som jag behöver, tänk om jag ändå hade haft en bil. Hon skrev ned lite av varje och garderade sig för en eventuell middag på lördag för John.

Sista vandringen

Lars satte sig ned med sitt vinglas och vinflaska som han hade tagit med sig från baren. Han ville väldigt gärna skriva ett brev till sin vän Ernst eller Ernesto som han egentligen heter. Nja, han heter ändå något annat, ett namn på swahili med det liknade Ernesto. Elisabeth och några andra kallade honom för Ernesto och det hade han även börjat att presentera sig som. Vad skriver man till en man som ligger i koma och som kanske aldrig vaknar mer och om han gör det så kanske han inte kan läsa. Vad skriver man? Han visste inte men ändå så fanns den känslan inom honom att han bara måste. Ernst hade blivit en riktigt god vän och i morgon är det min sista dag och jag får inte träffa honom och säga adjö. Först satt han i fåtöljen med sin dator i knät men kände att det var väldigt obekvämt, steg upp och ställde datorn på bordet och där hade han suttit många dagar och skrivit på sin blogg. Min blogg, ja, hur går det med den? Han gick tillbaka till fåtöljen och det låga bordet, tog vinglaset och flaskan och såg den tomma stolen där Irene brukade sitta. Undra vad hon gör nu? Varför krånglade jag till det så mycket med min blogg och påstod att jag skrev för en tidning och måste göra det varje dag och sedan ljög jag också om telefonsamtalet. Det var bara en intervju från Radio Sjuhärad och inget viktigt och akut samtal från den stora tidningen. Ja, nu drog han sig till minnes. Han kände i början att Irene var väldigt närgången och inte kunde lämna honom ifred, han behövde lite egen tid ibland, mest för att få lite ordning på sina känslor. Det var inte länge sedan han miste sin hustru och nu så kom Irene in i hans liv och efter en tid så kände han stora känslor för denna lite vimsiga och pratiga amerikanska. Han behövde komma ifrån och skyllde då på dessa viktiga reportage till tidningen. Nu blev det ändå inte så mycket skrivet. Då och nu så undrade han om inte Irene hade tyckt att det var underligt att han inte fortsatte med dessa reportage, de som var så viktiga. Åh, du härliga Irene. Han måste hämta sin telefon och skicka ett meddelande till henne. Strunt samman om hon är vaken eller om hon sover eller vad hon gör. Men vänta nu, solen går åt det hållet så det är nog morgon eller mitt på dagen där, skit samma. Eftersom han saknade henne så mycket så blev det naturligtvis en massa ömhetsbevis i detta meddelande. Men han skämtade också lite och frågade henne om hon hade träffat en ny kärlek eftersom hon inte hade hört av sig på lång tid. En viss påverkan var det säkert också av allt vin som han hade druckit.

Meddelande gick iväg och nu satt han åter framför sin dator. Vad skriver jag? Han började naturligtvis med att han hoppades att Ernst skulle bli bättre och snart komma tillbaka till resorten, det är många som saknar honom. Det blev också en del om Sverige, de ljusa sommarnätterna och kalla mörka vinterdagar som han visste att Ernst var så fascinerad över och det blev också mycket av de underbara dagar som han hade fått