Hur många gånger har man inte hört att –”det var ändå en intressant 0-0-match”! Hur kan det vara en intressant fotbollsmatch när ett eller båda lagen bara håller på att passa bollen fram och tillbaka. Det har numera bara varit viktigare att INTE förlora än att vinna matcherna. Det var mycket bättre på Gunnar Nordahls och Gunnar Grens tid.

Då hade vi FEM anfallare, två halvbackar och två backar. Nu har vi fyra backar, fyra försvarande ”mittfältare” och en eller två anfallare i kedjan. Vi måste försvara oss! Det är lite bättre inom damfotbollen men hos herrarna är det försvar som är det viktigaste.

LGs Funderingar: Nu kommer min fundering redan i början, men jag har lösningen på att få en mer infallsrik fotboll och då tänker jag mycket på anda bollsporter, speciellt basket där jag har varit engagerad under stor del av mitt vuxna liv, tidigare som coach och ledare i tio år och efter det en trogen fantast och publik, både på lokal nivå och på Basketligan med vårt fantastiska Borås Basket.

FIFA, anpassa och förändra fotbollen så att det händer något och vi slipper alla dessa tråkiga ”skitmatcher” Först av allt, döm hårt för alla ”filmningar” men de har funnits länge inom herrfotbollen alldeles för länge! Tänk vad ”skadade” de kan bli bara för att en motståndare kommer i närheten, men det gäller inte så mycket inom damfotbollen.

Men när det gäller att få fart på själva spelet så är detta några av mina förslag till FIFA om några förändringar.

När ett lag får kontrollen av bollen på egen planhalva, genom inspark, inkast, frispark, brytning eller annat så MÅSTE de passera mittlinjen inom en viss tid, det fungerar inom basketen, inte en massa tidskrävande sidopassningar. Om man sedan har passerat mittlinjen så får man INTE passa tillbaka bollen över mittlinjen! När du har passerat mittlinjen så MÅSTE du skjuta mot målet inom en bestämd tid annars blåser domaren av för passivt spel, som de också gör inom handbollen. Om man inte klarar detta så får motståndarna bollen. Om motståndarna bryter anfallet och du ändå erövrar tillbaka bollen så får du en ny tid på dig att skjuta, lika mycket eller reducerat. Det fungerar inom basketen. Sedan gäller naturligtvis samma för motståndarna, de måste sedan över mittlinjen inom en viss tid efter att de brutit anfallet eller att det blivit mål. Om man kan ändra och anpassa fotbollen lite efter andra boll- och lagsporter så kan den bli mycket mer händelserik och spännande och i samband med att man kräver dessa tider över mittlinjen och skjuta mot mål så ska man naturligtvis spela på effektiv tid som man gör inom många andra lagsporter, det är inte domaren eller domarnas ”bedömning” som gäller, den tid som har gått den gäller och extra domaren ska inte kunna bestämma extratid och sedan anpassar huvuddomaren det efter hur spelt har varit.

Tänk om man anpassade fotbollen till lite modernare reglar så skulle det hända så mycket mer och vi skulle slippa alla dessa ”intressanta 0-0-matcher” där det inte händer någonting.

Ta emot en passning!

När jag var barn så fanns det under många år en ”Amerikakoffert” i vår familj. Den var med i många år men var den finns nu vet jag inte. Däremot så förstod jag sambandet för cirka 25-30 år sedan. Ungefär lika länge har jag vetat att jag har släktingar utanför Seattle i staten Washington i USA. På den tiden tre familjer. Jag funderade länge om jag skulle söka kontakt, men längre har jag ännu inte kommit.

Vem är då Jon Melander och vad har han för släktskap med mig?

Strax innan min far dog så fick jag en lite ask som han själv hade fått av sin mamma, min farmor, innan hon dog. I den asken finns några foton, en näsduk, en medaljong och en liten påse med en hårlock. Mannen på fotot är Jon Melander. Varför hade min farmor denna lilla ask och varför fick min pappa den?

Det var nämligen så att min farmor skulle emigrera till Amerika i slutet av 1912 och det är där ”Amerikakofferten” kommer in. Men hon vände i Göteborg och återvände till Bjuråker i Delsbo kommun i Hälsingland. Vad var det som var så märkligt med det?

Min farmor var då förlovad med en man hemma i Bjuråker, men hon blev ändå förälskad i en ung snygg man som hette Jon och hon beslutade sig för att följa med honom till Amerika, men som sagt vände hon i Göteborg och återvände till den hon varit förlovad med och det blev sedan giftermål och efter det så föddes min far. Han fick sedan under några år tre yngre bröder.

Livet gick vidare, han växte upp, fick arbete och träffade på 40-talet en tjej som sedan blev min mamma och strax innan han lämnade jordelivet så fick jag, i hemlighet, denna lilla ask och vetskap om att mannen på bilderna var min biologiska farfar. Jag började sedan, med hjälp av Emigrantinstitutet i Växjö att söka efter någon som hade utvandrat från Bjuråker eller Delsbo under 1912 men vi kunde inte finna någon. Man farmor hade ju aldrig emigrerat. Så var det med det och jag blev inte mycket klokare.

En kusin till min pappa, som fick redan på vad jag sökte, skrev ett brev till mig och vi talade också med varandra några gånger och hon avslöjade då släktens ”hemligheter” och varför jag inte hittade någon som hade utvandrat. Hon berättade att mannen jag sökte hette Jon Melander och han hade visserligen utvandrat till USA men då som sexåring och han hade nu i 25-30-årsåldern återvänt på ett besök i sitt gamla hemland och det var då som min förlovade farmor blev kär i honom och ville bryta sin förlovning och följa med honom tillbaka till USA. Hon återvände men var då gravid med den som sedan blev min far.

Jag jobbade vidare med detta, allt stämde med att han utvandrat som barn och med hjälp av Emigrantinstitutet så fick jag fantastisk hjälp med vad som sedan hände med Jon Melander. Han fick (eller kanske redan hade) barn i USA, som är min pappas halvsyskon och tre av hans barnbarn, som faktiskt genetiskt är mina kusiner, bodde när jag fick reda på detta alla utanför Seattle i staten Washington.

Jag funderade länge på om jag skulle ta kontakt med dem, men jag har ännu inte kommit till det beslutet. När jag hade hittat dem så funderade jag på om de skulle vilja veta att deras farfar faktiskt hade gjort oäkta barn i Sverige. Skulle de bli glada eller förbannade?

LGs Funderingar: Ibland funderar jag på vart Amerikakofferten tog vägen, den fanns inte när vi tömde pappas hus men troligt är att han hustru Astrids barn fick den, men vem bryr sig, jag har ju ändå historien bakom den och man kan inte spara på allt. Men jag har trots allt sparat på den lilla asken jag fick av min pappa och något som skulle vara intressant är att göra, något som man kan numera. Den lilla hårtofsen som ligger i ett litet kuvert kanske man skulle kunna göra en DNA-analys på och jämföra med mina DNA och se om släktskapet finns? Då kan man bevisa min farmors otrohet 110 år efter att det hände.

Hur hade mitt liv varit om min pappa hade fötts i USA?

 På 80-talet var vi några arbetskamrater som vartannat är åkte till Paris och besökte en av världen största förpackningsmässor, Solon de l ’emballage. Det var under den tiden som jag arbetade som maskinkonstruktör på SCA Emballage i Värnamo. Vi besökte regelbundet många av världens största förpackningsmässor och ställde också upp i flera av den och då fick man arbeta i vår monter, men i Paris var vi bara besökare.

Besöken varade ofta i cirka tre – fem dagar och vi hann med mycket mer än att besöka mässan. Bosse, kommer du ihåg ett speciellt besök på en liten kvarterskrog? En kväll bestämde vi oss för att när man är i Paris så måste man besöka kvarteren Pilallé, Paris glädjekvarter men många spektakulära klubbar och varietéer med bland annat den berömda Moulin Rouge. När vi vandrade omkring i dessa kvarter, första kvällen så hade Mikael beställt biljetter till en berömd show på LIDO, det låg väl någonstans i dessa  kvarter också, minnet sviker, men dyrt och inget som motsvarade kostnaderna, men just denna kväll så hade vi bestämt att om man är i Paris och i kvarteren Pilallé så ska man naturligtvis uppleva en riktig porr-show så vi vandrade runt på gatan och kollade på många olika bilder vid olika shower och där fanns inte, som vid svenska krogar på den tiden, några utkastare utan stora maffiga biffar som istället var inlockare.

Vi stannade vid ett ställe som vi tyckte såg skapligt ut och jag ”tog befälet”. Man gick in i en liten gång från gatan och längre in så fanns entrén och där köpte man biljetter. Jag talade mycket tydligt om för tjejen i biljettluckan att ”han där ute” den store biffen som var inkastare att han hade lovart oss ett ”specialpris” och vi tänkte inte betala mer än 50:- franc, som var valutan i Frankrike  vid den tiden. Han hade lovat oss ett ”Specialpris” på bara 50:- franc och det var det pris vi var villiga att betala. Hon börjad att protestera, men jag tystade henne direkt…. ”Hör nu lilla Mademoiselle, vi har fått ett specialpris på bara 50:- Franc och tänker inte betala något anat, vad du än säger”. Hon protesterade igen, men jag lyckades övertala denna lilla Mademoiselle att nu ska vi inte hålla på och diskutera detta längre, vi betalar bara 50:- Franc och inget mer. Vi betalde och gick in och inte var det något speciellt eller spännande, det var egentligen väldigt dåligt, men vi hade ju bara betalat 50:- Franc så det fick väl duga.

Dagen efter på eftermiddagen, efter vårt besök på mässan så ville vi gå upp till Sacré Coeur och då passerade vi Pilallé och nu var det dagsljus och alla klubbar och varietéer var stängda. När vi passerade den porrklubb som vi besökte kvällen innan så fanns fortfarande samma bilder och affischer utanför och då upptäckte vi och förstod varför den lilla Mademoiselle i biljettlucka så enträget protesterade. Entréavgiften stod med stora bokstäver att det var ett ”specialpris” och det var bara 30:- Franc. Inte konstigt att hon protesterade och jag lät henne aldrig förklara, vi skulle bara betala det ”special price” som jag hade uppfattat att inkastare sa och inget annat. ”Lilla Mademoiselle, bråka inte nu och acceptera detta”!!

LGs Funderingar: Det är väl egentligen inte mycket att fundera på. Ibland blir det fel och om det är något man ska fundera på så är det väl om jag i fortsättningen fick förhandla om priset på entréer och annat.

Bosse, kommer du ihåg detta?

Anna-Karin har varit min frisör nästan sedan urminnes tider och hon var också Christinas frisör. Det var så länge sedan så att Anna-Karin arbetade tillsammans med Christer Björkman, ni vet han ”Mello-Chefen”. För några år sedan så drömde jag en märklig dröm om Anna-Karin och mig. Ni vet att i drömmar så kan mycket hända och många händelser är märkliga.

Jag och Anna-Karin gick uppför en backe mot en stor lyxig villa i mångmiljonklassen strax utanför Hollywood eller i dess närhet, det såg man på omgivningen. Vi hade ett mål och det var att ta oss in i denna lyxvilla och hångla. Vi tog oss in i villan, ett under av lyx och flärd och vi gick runt och beundrade alla dessa fantastiska rum och snart kom vi upp till ett fantastiskt rum med en underbar utsikt över en dal och utanför fönstren fanns en jättestor altan.

Swisch sa det bara så hade Anna-Karin på något konstigt vis, ungefär som Joe Labero, i ett enda svep ryckt av mig min skjorta (det ska bara inte kunna gå, hur får man ut armarna ur skjortan?) Nu skulle vi hångla!

 DÅ GICK LARMET!!! Ett jävla liv som man nästan inte kunde uthärda.

Efter en stund så stod vi uppe på en takaltan med halvhöga murar omkring. När vi spanade åt ena hållet så stod uppe på en kulle en massa ”Svenska Poliser” trots att vi var i Kalifornien. Vi gick över till andra sidan av altanen och såg ner på en stor ”säkerhetsstyrka” med svarta kläder, skyddsvästar, hjälmar och automatvapen som var beredda för en insats.

På en vägg vid altanen fanns en stor plåtdörr som vi öppnade och vi kröp in i några kanaler som visade sig vara lyxvillans ventilationssystem. När vi kröp omkring i detta ventilationssystem så såg vi genom vissa galler att insatsstyrkan, med dragna automatvapen, sprang omkring i huset och letad efter oss. Plötsligt så kom befälhavaren på att vi kröp omkring i ventilationssystemet och beordrade att hela systemet skulle rökfyllas, vi måste tvingas ut därifrån. Sedan såg jag, i drömmen, uppifrån en bild från en drönare hur det vällde ut rök ur alla fönster i den stora lyxvillan, hur skulle vi klara oss?!

Inte vet jag, men plötsligt så fanns vi nere i källaren. Där fanns ett väldigt högt plåtskåp och jag lyckades ”baxa” upp Anna-Karin på en hög hylla och jag gömde mig stående under hyllan och stängde dörren. När vi var gömda där så märkte vi hur många soldater ur säkerhetsstyrkan flera gånger sprang förbi med skarpa vapen och letade efter oss men ingen öppnade detta höga plåtskåp. Nu kom befälhavaren på en ny genial lösning. ”Vi vattenfyller källaren!

Antagligen så har inte källare i drömmar några avloppsbrunnar så nu började vattnet stiga i källaren och det var dessutom kallt vatten. Anna-Karin satt ju på en hylla ovanför mig i detta smala höga skåp och hennes fötter var precis framför mitt ansikte och ungefär när vattnet nådde min navel så sparkade hon mig i ansiktet och då vaknade jag ……

LGs Funderingar: Tja, vad ska man egentligen fundera på? Vad var det som hände? Vi skulle gå in i denna lyxvilla och hångla, men så blev det inte! Det som mest grämer mig är att jag inte fick veta hur det slutade. Skulle vi drunkna där i källaren? Skulle vi blivit fasttagna och arresterade för terroristbrott? Skulle vi bli räddade och frikända?

Jag har somnat flera hundra kvällar efter detta men jag har ännu inte fått en ny dröm för att få veta hur det slutade!

PS: Jag har berättat detta för Anna-Karin och vi har skrattat tillsammans.

DS

Slutet av sextiotalet. Långt hår och orakad. Jag och Christina hade börjat att ”hålla ihop” och hon hade en syster i Göteborg och Guje höll då ihop med Hasse. Guje läste till sjuksköterska och Hasse på Universitetet och naturligtvis så var vi mycket i Göteborg, med många fester i deras lägenhet och många regelbundna besök på ”kåren”. Många av dessa fester hos Guje och Hasse och på ”kåren” kan beskrivas i egna berättelser men detta gäller egentligen inte festerna utan något som hände kring dem.

En av platserna som Guje bodde på var Värmlandsgatan om jag inte minns fel. Det var i alla fall granne med en stor kyrka och varje söndagsmorgon så ringde dessa jävla kyrkklockor på morgonen eller kanske på förmiddagen, men för oss så var det alldeles för tidigt på morgonen. Vi hade vänstertrafik på den tiden och om jag skulle komma tillbaka till Värmlandsgatan idag så skulle jag kunna peka ut den eller de platser som jag alltid parkerade på. På den tiden hade jag bytt min gamla kära Renault Dauphine (egen blogg) mot en ny Saab, nja inte ny, men för mig var den ny. Den var skinande blank och ”klumsfärgad” (Kan ni gissa eller beskriva vilken färg en ”klumsfärgad” bil har?)

En av de första gångerna jag parkerade där så fick jag parkeringsböter. Ni vet, på den tiden så fick man parkeringsböter med ett inbetalningskort i en plastficka instoppad under vindrutetorkaren. Aj fa-an, men jag slängde bara in betalningsboten i handskfacket och vi körde hem till Borås.

Det var väldigt vad de var enträgna, parkeringsvakterna i Göteborg och speciellt i den stadsdelen för nästa helg så fick jag en ny parkeringsbot. Tja, det blev så att jag åter igen slängde in boten i handskfacket och så åkte vi hem igen. Tänka sig detta uppretades många gånger med dessa irriterande böter varje helg, hur länge skulle de hålla på.

På den tiden fanns inte några datoriserade program som höll koll på om och när man hade betalat sina parkeringsböter utan det skedde manuellt och man fick en skriftlig påminnelse om man inte hade betalat. Jag hade fått ganska många parkeringsböter på Värmlandsgatan i Göteborg och när jag ibland fick en påminnelse så visste jag egentligen inte för vilken parkeringsbotpåminnelse det gällde.

Jag lade upp en plan för att slippa flera böter för felparkering. Varje gång vi parkerade på Värmlandsgatan så öppnade jag handskfacket och tog fram den stora bunten av obetalda parkeringsböter och sedan så spred jag ut dem innanför framrutan, men ofta så hjälpte inte detta, jag fick åter igen en ny parkeringsbot. Varför var de så nitiska just i den stadsdelen? Detta höll på under en ganska lång tid och de nitiska parkeringsvakterna gav sig inte, varför hade de inte ledigt under helgen. Bunten i handskfacket och innanför vindrutan bara växte och växte, men som Teknisk som bara levde på studielån så fanns det andra prioriteringar.

LGs Funderingar: Nja, det kanske åter är din fundering. Hur slutade det eller slutade det aldrig?

Tja, jag kommer inte ihåg, kanske var det så att Guje flyttade.

Som jag sa så fick jag då och då påminnelser om att jag inte hade betalat mina betalningsböter, men jag kunde inte hålla reda på vilken bot det gällde och betalade alltså inte, men eftersom de hade så dålig kontroll på detta så hände inte så mycket mer. Varför hade de dessa påminnelser?

En gång så tänkte jag ändå att jag måste svara på dessa påminnelser. Om jag inte minns fel så var det väl polisen som då hade hand om parkeringsböterna, det var ju straffbart. Jag skrev i alla fall till berörd myndighet och förklarade situationen om varför jag inte hade betalat den parkeringsbot som jag hade fått påminnelse för. Jag skrev ungefär så här:

”Jag är studerande på Teknis i Borås, jag lever på studielån och har naturligtvis dålig ekonomi, här gäller det att få pengarna att räcka för att överleva. Nu har jag fått fyra krav på mig och måste prioritera. Om jag inte betalar hyran så kommer de att vräka mig, om jag inte betalar elräkningen så stänger de av strömmen, om jag inte betalar telefonräkningen så kommer de att stänga av min telefon och om jag inte betalar mina parkeringsböter så kommer ni att stänga av parkeringsautomaterna ……”

Jag fick aldrig något svar!!!!

Fyra år efter att jag tagit realen var det tid för att få en lite vettigare utbildning. Efter realen sa jag till morsan att nu är jag trött på skolan och sökte mig ut till arbetslivet men tiden kom då jag insåg att jag behövde en bättre utbildning, jag ville bli ingenjör och då inom den mekaniska sektorn. Det hade blivit ett ”nytt gymnasium” och det lockade mig inte, jag behövde inte och ville inte läsa sådant tjafs som samhällskunskap, religion, historia och en massa andra oväsentliga ämnen och nu fanns det bara en chans kvar, sista året och bara vid två gymnasier, ett av dem var Borås.

Jag började på hösten 1966 och jag lyckades få ett boende på Teknis Elevhem. Vi var nittio elever som bodde där, på sjätte och halva femte våningen bodde de tjejer, majoriteten av dessa studerade på Textilinstitutet men några gick också på Teknis. Vid den åldern var min prioritering lite speciell…… Först var det tjejer, sedan tjejer och så kom elevkåren. Någonstans därefter kom skolan, men det var tjejer som gällde i första hand. (Det kan vi ta vid något annat tillfälle). Som ”Sickan” i Jönssonligan hade jag en plan, det fanns många härliga tjejer på elevhemmet. Ibland gick det bra ibland funkade det inte.

En lördag eftermiddag satt vi några vänner i ett rum och njöt av några goda öl eller lite vin och någon kom på den lysande idén att vi skulle gå på ”Club Barracuda” på kvällen! Strålande idé! Vi var några killar som tänkte dra till ”Barracuda” men det var bara en tjej som tänkte följa med, hon hette Christina Svenson och någonstans i mina planer fanns hon väl men var inte aktuell för närvarande. Vi var några killar som tog hissen ner till källaren för att ta en bastu innan vi fortsatte till Barracuda och i hissen ner så sa Carl-Olof att –”ikväll ska Christina bli min”! Han hade försökt tidigare men det gick inte så bra men nu kände han att han skulle lyckas. DET SKULLE HAN INTE HA SAGT!!!

Vi drog i väg till Barracuda och på hemvägen så ville jag presentera Christina för min nyfunna vän Månsson. Var Carl-Olof fanns vet jag inte men Christina och jag genade över kyrkogården som låg nära Teknis Elevhem och sedan satte vi oss, Christina och jag, på en liten bänk på kyrkogården och hon fick då träffa min kompis Månsson. Det var inte så att vi direkt började ett långt förhållande, Christina hade tidigare blivit varnad av både kvinnliga och manliga klasskamrater – ”Håll dig bort från den där killen, han bara träffar en massa tjejer” Nåväl, vi träffades mer och mer och det slutade med ett förhållande på 49 år, varav 47 år som gifta.

LGs FUNDERINGAR: Nja, egentligen är det inte mina funderingar utan kanske din fundering. Var och hur kommer kompisen Månsson in i bilden och vem var det? Jag räknade Månsson som min nyfunna kompis men jag vet och visste aldrig vem han var. Hur blev han då min nyfunna kompis?

Jag bodde ensam i ett dubbelrum på 4:e våningen och ensam på ett dubbelrum betydde att det var där vi hade alla fester. När jag fyllde sjutton och skulle flytta hemifrån så fick jag en stor väckarklocka av min mor, du vet en sådan med två stora klockor på ovansidan och en kläpp som slog på dessa klockor. För att stänga av ringningen så sköt man över en spärr så att kläppen inte kunde röra sig och naturligtvis så spärrades den varje helg. Så hände det sig en helg, att jag inte hade fått napp på någon tjej av olika anledningar och naturligtvis så hade jag också glömt att vika fram spärren. Kanske fanns ett samband mellan att jag, på grund av alkoholhaltiga drycker, inte fått någon tjej och även glömt att spärra ringningen. Den djävla klockan ringde naturligtvis på morgonen och det gillade jag inte. Vi hade väldigt stora fönster i rummen och naturligtvis öppnade jag fönstret på vid gavel och likt Ricky Brusch så svingade jag mig fram och, antagligen fortsatt ringande så for klockan i en stor båge, ut genom fönstret, över gatan och landade på en grav på kyrkogården.

Senare på eftermiddagen, antagligen fortfarande med tungt och ömt huvud så gick jag in på kyrkogården och hämtade klockan. Jag kommer inte ihåg om den fortfarande fungerade, men jag satte mig ner på bänken bredvid graven och jag och Månsson satt sedan och filosoferade och löste världens alla problem.

Det var naturligt att jag sedan skulle presentera ”kvällens ragg” för min kompis Månsson. Jag vet inte vad hon tänkte när jag gjorde detta, gör man så ”första gången”? Tja, vem vet? Trots att hon var varnad fick vi sedan 49 år tillsammans!

Tänk vad många eller egentligen alla beslut som man måste ta varje dag verkligen påverkar livet under resten av livet. Många beslut tar du automatiskt utan att du egentligen tänker på det men väldigt många funderar du verkligen över en eller fler gånger innan du bestämmer dig för vad du ska göra. Många minnen av vissa funderingar lever sedan kvar under resten av livet. Hur hade det varit om jag hade valt ett annat beslut just den gången. Jag minns många men kan inte redogöra för dem alla, då skulle detta bli en hel roman.

Under mina yngsta tonår så växte jag upp i en liten bruksort som heter Vallvik. Ett av intressena vara att gå ner till hamnen och gå ombord på de fartyg som lastade pappersmassa och där köpte man cigaretter av sjömännen. En av mina drömmar var att efter skolan gå ut på sjön och segla runt på ”de sju haven” och se stora delar av världen. Jag hade en ”bonuskusin” som var maskinchef på ett fartyg som gick på en trad mellan Amerikas västkust och Australien och det hade väl varit häftigt. Jag hade till och med papper från några svenska rederier och var nära att ansöka om utbildning till sjöman. Hur hade livet sett ut om jag hade tillbringat min ungdom i många av världens hamnkvarter med allt vad det skulle innebära? Nu blev det inte så.

Jag minns att när jag sökt arbete efter realexamen så fick jag jobb på LM Eriksson i Stockholm, som vad minns jag inte, men jag kommer ihåg att min moster Märta ordnade så att jag kunde få en bostad på ett ”ungkarlshotell” som fanns på den tiden. Det blev inte så och jag minns att jag senare läste om att det på dessa ”ungkarlshotell” i Stockholm förekom mycket supande och där var det också början till detta med knark och mycket droger. Hur skulle då mitt liv då ha blivit? Som ung i denna miljö hade man säkert blivit påverkad.

Under min barndom var jag mycket intresserad av att rita och teckna. Efter realexamen så såg min mamma en annons om en utbildning som ritare. Den gick i Hälsingtuna utanför Hudiksvall och jag blev intresserad och sökte dit. Jag såg ju, som min mamma inte hade uppfattat, att det var en utbildning till ritare av tekniska mekaniska ritningar och det intresserade mig verkligen och detta påverkade verkligen min framtid. Det var ett halvt års utbildning och meningen var att jag efter det skulle åka till Stockholm och arbeta på LM Eriksson. Innan jag lämnade Hudiksvall så hade jag också ansökt om ett arbeta som ritare på HIAB i Hudiksvall. De skulle höra av sig om jag kunde bli antagen som ritare. Efter att kursen hade avslutat och vi hade haft en avslutningsfest på Stadshotellet i Hudik så skulle jag nästa eftermiddag åka hem till Vallvik och senare ner till Stockholm och börja på LM Eriksson. När jag satt på tåget som ännu inte hade lämnat stationen i Hudiksvall så kommer en av min pappas ungdomskamrater, Lars Larsson, och hämtar mig i en kupé och vi stiger av tåget innan de hinner lämna stationen. De hade ringt hem till Vallvik och meddelat att jag hade fått jobb på HIAB och Lars ordnade så att jag fick en provisorisk övernattning och HIAB hjälpte mig senare att få en permanent bostad. Hur hade mitt liv varit om han inte hade hunnit ner till stationen innan tåget avgick?

Oj vad många beslut det har funnits som verkligen har påverkat livet. Vilka barnbarn hade jag haft om några beslut direkt efter min ingenjörsexamen hade blivit av? Christina hade ju fått jobb i Borås och tänkte stanna där och vänta på mig. Hon tog examen 1968 men jag hade ytterligare ett år kvar. Efter min examen så ville jag (vi?) ut i världen, man kunde väl inte stanna i lilla Borås. Jag sökte bland annat jobb på Boeing i Seattle, det var nästan en lite roman med frågor som man skulle fylla i och jag minns inte nu om jag blev antagen eller inte. På den tiden, i slutet av 60-talet, så söker verkligen Australien utbildad arbetskraft och vi var ju två välutbildade ingenjörer. Så varför inte?! Vi hade migrationspapper och annat hemma för att ansöka. Australiska staten skulle betala resan för oss båda, vi var garanterade bostad och en garantilön på ett halvt år innan vi hade fått säkra arbeten och då var det verkligen nära, men vi kom inte i väg. Hur hade livet sett ut då?

LGs Funderingar: Många beslut här i livet har verkligen påverkat framtiden och resten av livet, men ett av besluten var verkligen avgörande. En lördag eftermiddag på Teknis Elevhem i Borås satt vi några kamrater och delade några öl på ett rum och någon föreslog att vi skulle gå på Club Barracuda på kvällen. Flera killar skulle gå men det var bara en av tjejerna som tänkte följa med, det var en tjej som bodde på ”Femman”, Christina. Mitt största intresse och högsta prioritet på den tiden var ”TJEJER”, mycket högre prioritet än skolan och naturligtvis fanns denna Christina i mina planer att försöka erövra, men just då vid den tiden så hade hon inte högsta prioritet, det fanns hetare objekt. När vi var några killar som åkte hissen ner till källaren för att bada bastu innan vi skulle gå på Barracuda så sa Carl-Olof att ”ikväll skulle han ha Christina”. Det tog jag som en utmaning, varför skulle han det? (Christina berättade senare att han hade gjort flera försök tidigare utan framgång)

Christina följde med mig hem den kvällen, vi genade över kyrkogården som ligger nära elevhemmet och den kvällen presenterade jag henne för min kompis ”Månsson”. Det fanns en parkbänk vid en grav där det bara stod ett enda namn MÅNSSON och jag berättade för henne varför MÅNSSON var min vän, men det är en annan historia. Det blev sedan 49 år, varav 47 som gifta, med ”tjejen som inte var meningen”. Hur hade livet varit om inte Carl-Olof hade bestämt att ”i kväll ska jag ha Christina”?

På annandagen 1964 mönstrade jag på MHS Polaris, en av marinens stora torpedbåtar. Vi låg då infrusna på örlogsvarvet på Djurgården i Stockholm där nu Wasamuseet ligger. Jag fick skeppsnummer 23 och naturligtvis så skulle jag gå som vakt under nyårsnatten, djäklar….. Jag ville ju hem till min flickvän Ingrid i Hudiksvall och inte gå vakt under nyårsnatten. Nu löste det sig genom att jag bytte vakt med ”Lappen” Eliasson, han var från Vilhelmina och kunde inte åka hem över jul och nyår. Förutom att jag tog hans vakt ett annat dygn så kostade det en ”Trettiosjua”.

Jag kom hem till min Ingrid och vi kunde fira nyår tillsammans men sedan så låg vi fortfarande bara infrysta på Örlogsvarvet. Vi gjorde det ganska länge och det blev långa dagar med lite att göra. Jag var maskinare och skulle köra styrbords aktra motor när vi väl kunde komma ut på öppet vatten. Artillerister, signalare och andra de fick måla fartyget och göra lite annat och vi i maskin pustade lite här och där men det var ganska långtråkigt. Då kom jag på en bra idé, jag fixade så att vi fick låna en tryckluftsdriven borstmaskin och sedan så tog vi maskinare i aktra maskin upp alla durkplåtar av aluminium till den snötäckta kajen under en solig och fin vårdag och ställde oss att putsa och polera dessa durkplåtar. Vi hade inte speciellt bråttom och tog det lugnt i det fina vårvädret och satte oss ner för att ”vila” och ta en eller flera rökpauser.

På HMS Polaris var vi 33 man, 15 meniga och 18 befäl, och bland dem så fanns en ung furir vars namn jag glömt men jag minns att han kallades för ”Stridis”. På en sådan liten båt är det nödvändigt att alla kan samarbeta under goda förhållanden, hur skulle det annars fungera under att allvarligt krisläge. God disciplin rådde men ändå respekt för varandra.

Jag och min kompis satt och njöt av det fina vårvädret och rökte en god vårcigarett. Plötsligt kom ”Stridis” iland och började skälla på oss för att vi bara satt där och ”slöade” och inte utförde vårt arbete. –”Nämen, hallå unge man” han var inte äldre än vad vi var ”vi gör detta helt frivilligt eftersom vi inte har något att göra och då tar vi en rökpaus precis när vi vill”

Stridis blev naturligtvis vansinnig och befallde oss att direkt återgå till vårt arbete. Eftersom vi inte hade fått någon order att göra något så gjorde vi naturligtvis ingenting, vi bara fortsatte att ta en paus. Vi bara återgick till vårt arbete och det var att inte göra någonting, vi var infrysta på örlogsvarvet.

”Stridis” kunde naturligtvis inte acceptera detta och vi blev anmälda för ”ordervägran från överordnat befäl” och efter någon vecka så blev vi inställda till ”Sjörätt” som var en slags intern domstol inom marinen och vi blev förhöra och fick ge vår version av händelsen som hade orsakat denna anmälan.

LGs Funderingar. Nja, egentligen är det inga funderingar bara ett konstaterande. När det blev mer vår, isarna försvann och vi kunde lämna örlogsvarvet och komma till torpedbåtsbasen Gålö så hade vi fått en ny furir på HMS Polaris. Sjörätten och våra befäl på polaris hade insett att om samarbetet på en så liten båt skulle kunna fungera så kan man inte ha en sådan ”Stridis” ombord. Jag hörde senare att han aldrig mer blev sjökommenderad men hans vidare karriär inom flottan vet jag inget om.

PS. Skeppsnummer 23 innebar också att jag skulle rensa och reparera alla toaletter ombord, men det är en annan historia. En riktig ”skithistoria” DS

Jag har ju lovar att fortsätta på min tidigare blogg ”Skit i levern” om vad som hände under min vistelse på ”Pensionat Gyllene Tarmen”. Om du inte kommer ihåg den bloggen så kan du bara bläddra tillbaka något och se hur det började.

Som jag skrev så blev jag inlagd på en onsdag och läkaren sa att –”Du kommer nog hem på fredag”. Det blev inte riktigt så. Jag hade resistenta bakterier så behandlingen hjälpte inte, mina anfall med skakningar, frossa och hyperventilation återkom regelbundet och läkarna bytte och provade nya antibiotika hela tiden, men inget hjälpte. Efter åtta dagar så trodde de att de hade funnit den rätta behandlingen och jag hade varit lugn i över ett dygn och nu var det dags att åka hem. Christina, som själv genomgick sin cancerbehandling, kom och hämtade mig och det skulle bli skönt att lämna IVA. Dropp och kateter kopplades bort och jag fick tillbaka mina civila kläder. Äntligen hemfärd. Jag ska inte klaga, jag fick god vård, personalen var kunnig och trevliga, de bäddade om och jag fick nya sjukhuskläder varje gång jag hade svettats enormt i slutet av varje anfall, men det skulle ändå bli skönt att komma hem!

Äntligen sa både jag och Christina, men glädjen varade inte så länge, redan första kvällen så fick jag åter ett anfall och Christina fick skjutsa in mig igen. Trots att jag hade legat på IVA i åtta dagar och sedan bara varit hemma en halv dag så måste hela processen gås igenom igen. Först undersökning på akuten och första behandlingen och sedan välkomnades jag åter på IVA för fortsatt vård. Dropp och sprutor och dit med katetern igen.

Dagarna gick och jag fick mina anfall och de testade med olika antibiotika. När jag kom in första gången trodde läkarna att jag skulle kunna åka hem efter två dagar, men min vistelse på IVA blev hela tjugotre dagar och vid två tillfällen var jag nära att ge upp under dessa ständigt återkommande anfall, jag orkade nästan inte hålla på längre. Efter varje anfall hade jag träningsvärk i ryggen, rumpan och låren av alla dessa långa och intensiva skakningar.

Det började alltid med att jag började frysa och då visste jag att det var dags igen. Personalen kom med en ”aluminium-filt” och värmefiltar, men det var ju inne i kroppen jag frös. När jag började skaka och hyperventilera så stod det en gång en manlig sjuksköterska och höll om mig och uppmanade mig att andas lugnt, andas lugnt. Det kan han säga, jag kunde inte kontrollera detta. När jag fick dessa anfall så kopplade de bort droppet och sprutade in något annat i den grej jag hade instucket i armen eller handen och efter en tid så avtog mina anfall som alltid slutade med att jag låg i bara kalsonger och svettades enormt. Ofta så kom det en ung snygg tjej och torkade mig med en våt svalkande duk och sedan fick jag nya sängkläder och nya kläder. Jag var nära att ge upp två gånger men mitt under anfallen så tänkte jag på att jag har så mycket ogjort och jag måste också hem och hjälpa Christina.

Anfallen kom nästan varje dag och ofta i samband med att man fick middag vid femhalvsextiden. Det gick så långt att ett biträde sa när hon kom med maten –”Vågar jag ge dig någon mat idag”. Efter den vanliga processen som i stort sett var lika varje gång så brukade de lugna ner sig ett eller kanske två dygn, det började nästan bli en rutin och läkarna provade nya antibiotika regelbundet.

Jag hade inte alltid dropp men jag fick det lite då och då, fråga mig inte varför. Efter en tid så var jag kanske inte så ”farlig” längre och fick tillåtelse att ta promenader i de långa korridorerna, det var bara att ta urinpåsen med mig och röra lite på benen. En gång när jag promenerade med droppställningen och var långt bort i korridoren så blev jag väldigt irriterad över att det gnisslade så mycket i ett hjul på droppställningen så jag kröp ned på knä och skulle undersöka om jag kunde göra något.  En sköterska såg mig långt där borta i korridoren, liggande på knä och huvudet nästan nere i golvet. Hon rusade fram och undrade kanske om jag åter hade fått kramper och vek mig i smärtor men vi kunde båda konstatera att det enda felet var att det gnällde så mycket i ett av hjulen.

Som sagt, efter ett anfall och behandling brukade det vara lugnt kanske ett dygn eller mer, men en kväll kanske vid halvnioniotiden började jag att få ett nytt anfall och ringde som vanligt på personalen. Nu var det dags igen, men …….. Den jourhavande sjuksköterskan kunde bara konstatera att hon inte kunde ge mig det som de brukade spruta in i armen så snart efter den senaste behandlingen. -”Levern kommer inte att klara detta” sa hon och jag fick bara ligga där, skaka, ha frossa och hyperventilera. Jag hade vid ett annat tillfälle blivit skjutsad till en annan avdelning där de tog en massa konstiga prover, kroppen mådde inte bra av allt som de stoppade i mig.

Anfallets intensitet varierade och vid flera tillfällen ringde jag på sköterskan, som säkert blev irriterad på mig och sa att tidigast efter klockan ett på natten kunde jag få medicinen igen, levern klarar inte av detta ännu. De bytte personal vid tiotiden på kvällen och jag fortsatte att ringa, jag orkade snart inte längre, jag hade enorm värk i kroppen av flera timmars skakningar och det stack i händer, fötter och ben. När kroppen får så lite syre så prioriteras hjärta, hjärna och de inre organen och därför sticker det så mycket i händer, ben och fötter.

Ungefär vid elvatiden så ringde jag åter under en lite lugnare period i det långa anfallet och när nattsköterska kom in så ropade jag nästan till henne –”SKIT I LEVERN, JAG ORKAR INTE LÄNGRE”. Jag vet inte om hon kontaktade någon läkare eller om hon gjorde ett tjänstefel men snart så kom hon och sprutade in det vanlig i den ”port” som jag hade i armen. Efter någon timme var jag lugn igen och jag vet inte om jag fick några skador på min lever.

Jag tror att denna kväll var en av de jobbigaste kvällar i mitt liv och jag är väldigt tacksam att sköterska kanske gjorde ett tjänstefel.

Jag kom hem efter 23 dygn som jag inte kommer att glömma men året efteråt tyckte läkaren att ”vi har så mycket statistik på dig så du äter antibiotika i fem dygn, vi sticker dig och du fortsätter med antibiotika i ytterligare fem dagar”. Redan samma kväll efter vävnadsprovet så fick Fredrik skjutsa in mig till akuten, Christina hade lämnat oss då. Den gången låg jag bara inne i sex dygn.

LGs Funderingar. Efter detta går jag på regelbunden kontroll två gånger om året. En gång sa jag direkt när läkaren kom in i behandlingsrummet-”tänker du sticka mig så blir det inget med det, jag ska spela en viktig golftävling till helgen och vill inte ligga på IVA då”. Han svarade lite irriterat: ”Då kan du åka hem direkt” och det gjorde jag. Läkarbesöket kostade SEK 300:- och parkeringen bara SEK 3.50.

Förra hösten sa läkaren –”Vi vet vad du har genomgått, men till våren vill vi ändå ta vävnadsprover” Nu i våras när jag blev kallad så sa läkaren i stället –”Vi kan inte belasta IVA under denna pandemi, ifall du åter skulle få ett utbrott”. Den gången klarade jag mig och de tog bara prover med ultraljud. Det han sa tyder på att de inte är säkra och att jag kanske ska drabbas ändå. Vi har rätt att vägra vård men samtidigt är det viktigt att veta om man har cancer eller inte.

Nu kommer min verkliga fundering. Imorgon måndag klockan 13.00 är jag kallad till ny undersökning. Kommer de att vilja ta vävnadsprover? Kanske dags att boka enskilt rum på ”Pensionat Gyllene Tarmen” Vi får se, det blir spännande. Tycker ni att jag ska vägra eller låta dem ta sina prover?

När jag gick på Teknis och bodde på elevhemmet så var det naturligtvis fest varje helg. Jag och Christina hade börjat att prassla lite ihop eller det hade nog övergått till att vara mer än lite prassel. Det borde väl ha varit någon gång i februari, det var i alla fall en snörik vinter och det skulle senare i veckan vara mästerskap i pulkaåkning uppe vid Hultabacken. Den låg nära nuvarande Coop, men är numera helt igenväxt. Vi var några killar som hade skaffat oss plastpulkor, hur vi fått ta på dem minns jag inte men troligtvis hade vi ”lånat” dem och vissa kanske med ägarens tillåtelse.

Helt plötsligt under en fest en lördag kväll eller sen eftermiddag så var det någon som kom på den geniala idén att vi kanske skulle tjuvträna lite pulkaåkning i Hultabacken. Sagt och gjort, vi samlade ihop våra pulkor, tog med rejäl packning med billigt vin och säkert många öl och styrde kosan mot Hultabacken. Pulkorna var vällastade med proviant, det vill säga mest öl och vin. Ni som känner till Borås vet att det är ganska långt mellan dåvarande Teknis Elevhem, vid nuvarande Pulsen och upp till Coop, men vi hade troligtvis många mat- och proviantpauser på vägen upp.

Väl där uppe så lyckades vi inte tända belysningen men stadens ljus räckte och det drog inte så stor uppmärksamhet till sig då, men liften kunde vi starta, bara att dra ned ett handtag på en låda. Det var en sådan enkel bygellift men den passade perfekt för att dra upp oss i våra pulkor. Sedan skulle det tävlas. Eftersom det bara var vi killar som hade pulkor så blev det så att några tjejer fick dela pulkor med killarna och naturligtvis satte sig Christina på min pulka. Det var naturligtvis trångt med två personer på en liten pulka men vi insåg att om vi är två så blir vi tyngre, skulle få högre fart och naturligtvis vinna. Reglerna var enkla, först ner vinner, ta den väg du vill. I slutet av backen så hade de lagt upp en vall mot ett staket som ett litet försök till säkerhetsstopp. Först ner vinner!!

Här gällde det att inte bromsa, öl och vin i kroppen stärkte tävlingsinstinkten och när farten ökade så fick eller kunde man inte bromsa med fötterna trots att det fanns fyra ben i varje pulka. Farten ökade och sedan kom första problemet och frågan, hur styr man en pulka nerför en dåligt belyst slalombacke? Farten ökade och jag vet inte om vi låg i täten eller sist, men med tjo och tjim susade vi nerför Hultabacken.

Varken jag eller Christina såg guppet och även om vi hade sett det så skulle vi inte hinna göra något åt det, vi visste ju inte hur man skulle kunna styra denna framrusande pulka. Hur lång luftfärden var minns jag inte eller hur vi landade, men mörbultad så försökte jag hämta pulkan men ganska snart så var vi flera som upptäckte att Christina bara låg där helt medvetslös och hon var inte kontaktbar. Vad hade hänt? Roland Månsson fattade direkt och rusade någonstans, ner till första bästa hus där det bodde någon och när han äntligen panikslagen fann någon så bad han att få låna telefonen. Han och husägaren blev mycket irriterad över att de inte svarade på 90 000, som var den tidens nödtelefonnummer innan vi fick det internationella 112. Roland försökte flera gånger men inget svar och paniken spred sig i rummet, vad hade hänt med den avsvimmade Christina? Husägaren tog sedan luren och ringde och han lyckade larma ambulansen och förklarade sedan för Månsson att man ska ringa 90 000 och inte 9 000. (Kommer du ihåg det Roland?) Ambulansen kom, hon var fortfarande medvetslös och jag fick åka med till akuten.

De undersökte henne men jag fick inte vara med, jag skulle vänta ute i korridoren och naturligtvis så gjorde jag det, men ……..

Jag var ju inte riktigt nykter men otroligt nyfiken. Detta var relativt tidigt på lördag kväll och akuten hade inte börjat fyllas med olycksfall, misshandel och annat så det var ganska lugnt. Helt plötsligt så befann jag mig inne i något behandlingsrum och det var ju spännande. Varför sitta i korridoren och vänta när man kunde prova på både det ena och det andra som fanns där inne. Var jag var, hur länge jag var där och vad jag pillade med och undersökte minns jag inte men jag kommer ihåg att jag tydligen gick ut genom en annan dörr och helt plötsligt så var jag, onykter, helt vilse på Borås Lasarett, var är jag? Jag irrade runt bland korridorer och olika rum och naturligtvis så är kanske inte lokalsinnet så bra när man fått lite för mycket öl och vin innanför västen. På något konstigt vis så lyckades jag äntligen hitta tillbaka till den korridor jag allt började och sedan blev jag inkallad till läkaren och Christina var åter vid medvetandet, men hon hade brutit båda sidor av käkbenet och de skulle vidtaga något, men inte förrän dagen efter. Jag fick en bunt med Christinas kläder och fortfarande onykter så vandrade jag genom staden hem till Teknis Elevhem. Jag hade ingen aning om hur det hade gått med träningen inför Mästerskapet i Pulkaåkning.

LGs Funderingar: Först börjar man att fundera om dagens ungdomar skulle gå en snöig lördagskväll ända från Teknis Elevhem och till Hultabacken vid nuvarande Coop, även om de hade proviant med öl och vin i pulkorna? Ganska långt! Och jag undrar fortfarande hur vi kunde komma på den märkliga idén att göra det?

Min andra fundering är hur kunde personalen på akuten vid Borås Lasarett tillåta att en relativt onykter person kunde vandra runt i lokalerna och undersöka olika instrument och prylar och sedan slutligen hitta tillbaka? När jag vaknade på söndag morgon eller förmiddag så kunde jag knappt röra mig, jag hade skadat ryggen. Jag tog en stor askkopp och slog den i väggen för att knacka på Roland som bodde granne med mig. Han såg till att jag sedan kom upp till akuten, men det är en annan märklig historia som kommer senare.

Som en parentes kan nämnas att många, många år senare, t.o.m. efter att Christian lämnat oss så var vi några Teknister som träffades på en krog i Borås. Då kom Erik Nyström och gav mig en present. Det var en flaska med Svarta Vinbärsbrännvin. Han vann sedan Mästerskapet i pulkaåkning och priset var en ”kvarting” med Svarta Vinbärsbrännvin och han tyckte att han inte kunde dricka upp den när jag låg inne för min ryggskada. Jag har fortfarande kvar den flaskan och snart så ska jag och Erik dela på den. Han vann tävlingen men jag fick priset, femtio år senare!!!!

Hur smakar en så gammal dryck? Svarta Vinbärsbrännvin. Finns den fortfarande på Systemet?