TASKIG EKONOMI

Tänk vad ekonom har haft betydelse för utvecklingen och hur världen hade sett ut med eller utan detta. Många gånger har det satsat miljoner på projekt som bara har runnit ut i sanden och ibland har en olyckshändelse gett idéer och inspiration till enormt betydande uppfinningar för mänskligheten. Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv konstruerat maskiner och det har mest blivit förpackningsmaskiner. Allt ska ju förpackas.

Det finns ändå några saker som jag ångrar att jag inte jobbade vidare på med det berodde mest på att jag inte hade ekonomiska resurser att förverkliga mina drömmar. Men med facit i hand så kanske jag skulle ha lånat pengar för att lyckas och man vet då inte hur livet skulle ha blivit. Jag är ändå nöjd med det liv jag har fått leva. De sista åren hoppas jag att jag får leva lycklig med mina två barn och alla minna barnbarn.

Vad var det då som kunde ha blivit annorlunda?

På tidigt sextiotal så såg jag en bil som hade en liten plastbåt uppochnervänd på takräcket och det fick mig att tänka på att varför gör man inte två kupor av plast som man sätter ihop och får en idealiskt extra förvaringsbox när man åker på en semesterresa med familjen i bilen. Charterresor fanns inte då. Hade jag haft ekonomiska förutsättningar kunde jag ha börjat tillverka takboxar som många nu använder när de åker på semestrar. Det var någon annan som kom före.

En annan sak som fick mina idéer att tänka på något nytt var att jag såg en bild på ett mycket litet barn som satt i en staty eller i ett konstverk som föreställde ett halvt äggskal. Min tanke var att varför kan man inte göra ett sådant ”äggskal” som man spände fast sitt lilla barn i när de åkte i bilen och naturligtvis skulle man spänna fast ”äggskalet” med ett säkerhetsbälte även de inte var så fina och avancerade som de är nu. Tanken grodde läge i mitt huvud men som vanligt så hade jag inte någon ekonomi att utveckla detta vidare. Kanske kunde det vara starten på en utveckling av de bilbarnstolar vi har i dessa tider?

Jag kommer ihåg, kan det vara på åttiotalet, jag hade en SAAB, så kunde man montera en stolpe mellan framstolarna så att inte barnen i baksätet skulle åka framåt som projektiler om man frontalkrockade. Ett barn som kastades framåt kunde ju orsaka stora skador på förare och passagerare i framsätet.

Och om ni är tillräckligt gammal. Minns ni när man hängde de små barnen i en bilstol med ratt uppe på kanten i baksätet, för att ”de skulle kunna se bra”. Vid en frontalkollision skulle de verkligen komma fram som en projektil.

LGs Funderingar: Om man inte får misslyckas så kommer man aldrig att lyckas, världen är full av fantastiske misslyckanden. Har ni till exempel tänkt på att den populära maträtten ”Tjälknöl”, där man ska ta en djupfryst köttstek och sätta in i ugnen på svag värme i ungefär tolv timmar och sedan är det färdig. Antagligen kryddar man väl den också. Det måste ju var så att det var en ungkarl som för länge sedan hade en fryst köttbit och skulle tina den och glömde bort det och den blev kvar i ugnen i nästa ett dygn, eller??! Utan misslyckanden eller svårigheter så hade aldrig världen utvecklats!!

Sjukvård på 60-talet

Man blir äldre och kommer mer och mer in i vården, trots att jag under större delen av livet nästan aldrig varit sjuk. In i vården kom både jag och Christina tillsammans i en ambulans efter en olycka i Hultabacken där vi hade tränat inför mästerskapet i pulkaåkning. Träningen skedde sent en lördag kväll tillsammans med andra Teknister och vi var väl inte helt nyktra. Vi fick igång liften och träningen slutade tyvärr i ett häftigt gupp då vi åkte båda två på samma pulka. Det var Christina som var skadad och avsvimmad så jag åkte bara med i ambulansen. Väl inne på lasarettet brydde ingen sig om mig så, tekniskt intresserad som jag var, gick jag in i angränsande operationssal och undersökte mycket av utrustningen. Eftersom jag inte var nykter så gick jag naturligtvis ut fel väg och irrade till sist bort mig fullständigt. Det märkliga var att ingen personal på lasarettet reagerade på att det smög en onykter person omkring bland olika salar och pilade på olika enheter och utrustningar. Det är väl det som kalla för ”öppen vård”? Hur jag slutligen hittade tillbaka minns jag inte men de hade fått liv i Christina och konstaterat att hon hade brutit av käken på två ställen och skulle sedan bli hopsatt med ståltrådar och inte kunna öppna käkarna på sex veckor. Ingen undrade var jag varit när jag onykter hade varit både här och där och pillat och undersökt mycket av deras utrustning. Det borde räknas som en säkerhetsrisk.

En sköterska frågade om det var helt OK med mig och jag svarade att allt var bra, tog Christinas alla kläder under armen och vandrade hem i vinternatten till Teknis Elevhem. Redan tidigt på morgonen märkte jag att jag hade vansinnigt ont i ryggen och kom inte ur sängen ens för att göra morgonbesöket på toaletten. Jag lyckades dock sträcka mig efter en stor askkopp och den bankade jag hårt i väggen och lyckades äntligen väcka Roland som yrvaken kom och hjälpte mig och därefter skjutsade han mig till akuten. Det var svårt att klä på sig och sedan komma in och ur bilen men vi kom äntligen tillbaka till akuten ungefär 7.30 på morgonen. Sedan blev dagen lång. Vad hände då under dagen? Efter lång väntan träffade jag en doktor som efter två minuters samtal skickade mig till röntgen där jag åter fick vänta länge, blev röntgad och åter skickad till doktorn och vänta. När jag äntligen fick träffa en läkare, åter igen i cirka två minuter så fick jag besked att jag skulle läggas in på Solhem och en transport väntade på mig. Jag kom till Solhem klockan 19.30 på kvällen. Jag hade alltså träffat läkare två minuter vid två tillfällen och blivit röntgad och detta hade tagit tolv timmar, just det tolv timmar. På grund av stora ryggsmärtor hade jag svårt att sitta men hade ändå uthärdat en väntan på hela tolv timmar. Ingen hade under denna tid talat om för mig att nu går läkaren på fika eller tar lunch eller kanske t.o.m. äter middag, jag fick bara sitta där och vänta och vänta och vänta. När jag kom till Solhem började jag föra ett djäkla liv och krävde mat, jag hade inte ens fått chansen att äta frukost och nu var klockan snart åtta på kvällen. Det fanns ingen mat vid den tiden men jag gav mig inte, det var mänskliga rättigheter att få mat inom den svenska sjukvården. Jag gav mig inte och en snäll sköterska ordnade något att äta. Jag blev inlagd på en sal med sex personer där det visade sig att jag var den enda som kunde komma ur sängen.

Redan nästa dag kom Roland och en annan kompis på besök och hade med sig en stor kasse med ”godis” och några tidningar. För att vi skulle kunna umgås så gick vi ned till kaféet på första våning och blev sittande där i flera timmar, där kunde man ju röka. När jag kom upp på avdelningen blev det rabalder! Jag hade ju inte varit på plats när läkarna ”gick ronden” och ingen visste var jag var. Jag beordrades ned i sängen och efter en tid så kom läkaren. Han var inte glad och befallde mig att ställa mig mitt i salen och ta av mig den vackra ”särken” som jag hade fått. Där stod jag helt naken, med sex andra patienter som åskådare, när läkaren tog tag i min nacke, böjde mig sakta framåt, kände på min ryggrad och med ett ryck tryckte ned mitt huvud mot golvet. Jag skrek av smärta men kunde inget göra. Helt naken, mitt på golvet i en sal med fem andra patienter. Var det detta som kallades för ”öppen vård”? Jag hade ju fått en kotförskjutning och det är möjligt att läkarens hastiga ryck med min rygg var det rätta sättet att få tillbaka kotorna, inte vet jag, men väldigt ont gjorde det. Jag måste stanna på Solhem i minst en vecka innan jag kunde få den specialanpassade korsett som ortopederna provade ut och skulle tillverka.

I kassen som kompisarna kommit med fanns överst några tidningar och någon frukt men längre ned och i flera lager fanns många burkar med Pripps Blå Starköl som var den tidens favoriter. Jag visade det för min närmaste sängkompis, som var polis och undrade vad jag skulle göra med detta. – ”Lägg dom för kylning i handfatet och låt kallvattnet rinna” sa han vilket jag också gjorde. Det blev ingen värre reaktion bland sköterskorna utan de tillät att vi hade tvättfatet fullt av starköl på kylning. Polisens finska flickvän kom sedan på kvällen upp med några grillade kycklingar så det blev lite fest i vår sal och eftersom jag var den enda som kom ur sängen så fick jag vara hovmästare och servera alla andra. Det blev en rätt kul kväll ändå trots läkarens behandling.

Det blev väldigt mycket rökande under den vecka jag låg inne. De flesta i salen var rökare, som många var på den tiden och eftersom jag var den enda som kunde gå så fick jag skjuta ut den ena sängen med röksugna efter den andra in till rökrummet och självklart så måste man ju hålla dem sällskap.

LGs Funderingar: Jag låg inne 2016 och 2017 för blodförgiftning (se ”Skit i levern”) och nu är det mycket digitalt men då, på 60-talet, så skulle temperaturen alltid kontrolleras varje morgon och då stoppade man en kvicksilvertermometer in i ändtarmen. Då undersköterskan kom med termometern varje morgon påpekade jag att jag hade ont i ryggen och hade ingen feber. – ”Det hjälper inte” sa hon ”vi måste ta tempen på alla”. Jag tog termometern, slog den mot handen så att skalan steg till 37 grader (man kunde göra det med dessa), lämnade tillbaka den och vände mig om för att försöka somna om. Hon insåg att det inte var någon idé och gick vidare. Jag fick ändå en ny termometer varje morgon och samma sak upprepades.

På den tiden låg man många i samma sal men numera ligger man ensam eller kanske två i samma sal men med en stor skärm mellan patienterna. Gillar man social samvaro så tyckte jag att det var bättre och roligare när vi var flera i samma sal, men med dagens sterila miljö på sjukhusen så går det naturligtvis inte. När jag låg inne för blodförgiftning så låg jag t.o.m. isolerad.

TVILLINGAR

Det var länge sedan men nu måste jag försöka att komma tillbaka till detta med att låta ”LGs FUNDERINGAR leva vidare och hålla det vid liv.

En kväll för några dagar sedan hörde jag ett radioprogram där tvillingar var i fokus. Fanns något roligt, spännande eller ovanligt att berätta om tvillingar. Är du själv tvilling eller har du kanske blivit tagen för någon annan för att du är lik denna person?  Detta fick mig att komma ihåg en händelse som inträffade i mitten av sextiotalet.

Innan jag började på Teknis i Borås så arbetade jag på en ingenjörsbyrå i Jönköping och var under mer än ett halvår uthyrd till Oskarshamns Varv. Där polade jag under en tid med Bibbi Andersson men det tog slut när vi grälade om att jag ville åka till Målilla på speedway med en kompis, men inte hon. Jag åkte ändå och hon gjorde slut. Men efter en tid så träffades vi ändå, men det var verkligen viktigt att vi inte polade eller var ett par. Okej, vad gjorde det, det var ju bara en formsak. Detta fortsatte även efter att jag återvänt till Jönköping och jag åkte ofta till Oskarshamn och besökte henne, men vi var absolut inte ett par. Ibland var vi ute och dansade och ibland var det privata fester.

När jag bodde i Gällivare hette min bästa kompis Anders, jag flyttade därifrån när jag gick i fjärde klass, men vi hade ändå kontakt under några år. Nu var det så att när jag ofta åkte till Bibbi i Oskarshamn så gjorde Anders ”lumpen” i Skövde. Vad det var som gjorde att Anders en helg följde med mig till Oskarshamn kommer jag inte ihåg men han följde med till Bibbi och vi skulle vara med på en liten privat fest. (Ni som har läst mina tidigare bloggar förstår att jag hade min gamla fina Renault Dauphine. Vi hade mycket roligt ”Dafne” och jag! Sök bakåt om det och det kommer säkert mer)

Bland Bibbis tjejkompisar så fanns det ett tvillingpar, ett par verkligt söta och vackra tjejer, så om inte Bibbi hade funnits så skulle jag säkert försöka mig på en av dem. Problemet var att det verkligen var enäggstvillingar, de var så ofantligt lika och hade de också samma frisyrer så var det omöjligt att skilja dem åt. De löste ofta detta med lite olika kläder. Detta kanske för att hjälpa vänner och bekanta att se någon skillnad.

Det blev naturligtvis en trevlig fest och med på festen var en av tvillingsystrarna och några flera vänner. När festen var slut och sällskapet upplöstes så stannade jag som tidigare hos Bibbi och Anders följde med tvillingsystern hem. Vi kom överens om att jag skulle hämta honom på söndag i god tid så att vi kunde åka hem och att han kunde komma till kasernerna i Skövde innan midnatt. Så blev det och jag hämtade upp honom på den adress jag fått och vi återvände hem.

Om det var nästa helg eller en helg senare kommer jag inte ihåg men vi åkte tillbaka till Oskarshamn och hamnade åter på en trevlig fest och naturligtvis kom den vackra tvillingsystern också. Åter igen en trevlig fest, så var det alltid på det glada sextiotalet. Festen upplöstes så småningom, jag stannade hos Bibbi och Anders följde med den snygga tvillingen. Jag visste att hon hade en tvillingsyster men jag tror inte att Anders hade fått veta det. Nu förstår ni säkert fortsättningen.

På söndag ringde Anders. Jag skulle komma och hämta honom som vi hade kommit överens om, men jag skulle komma till en annan adress! Vaddå, hade hon flyttat??

Ni tror inte att detta är sant men det är det! Eller hur Anders om du läser detta? Detta är sant, fullkomligt sant!

Tvillingarna hade bytt plats, de hade före festen bestämt att byta plats och de lurade både mig och framför allt Anders och kanske några fler, jag vet inte. Den nya systern hade fått all den information hon behövde och hon behövde väl inte veta hela Anders livssituation, de hade ju bara träffats en kväll och hade en natt tillsammans så de hade ju inte blivit så väldigt kända vid varandra. Den ”nya” tvillingen måste ha gjort ett fantastiskt bra jobb för vi kunde inte fatta eller förstå att det var en annan tjej. Systern måste ha talat väldigt väl om Anders eftersom hon kunde och ville ställa upp. Jag åkte naturligtvis för att hämta Anders, Bibbi var med och vi kastade pinnar eller annat på fönstret på andra våningen i ett gammalt rött trähus. Tvillingsystern öppnade och Anders stack också ut huvudet och vi bestämde att jag kommer tillbaka om en timme eller så och så fick det bli. Vi hann säkert till Skövde ändå.

LGs Funderingar: För det första hur kan tvillingar vara så fantastiskt lika så att varken jag eller Anders och kanske även någon annan på festen, inte kunde se att de hade bytt plats? De var så ofantligt lika både till utseende och i hela sitt kroppsspråk och uppförande. För det andra, vad var det som gjorde att de bytte plats? Jag pratade, vid ett senare tillfälle, med den första tvillingen och hon gillade Anders, det var inte därför som de bytte plats, men jag fick inte något riktigt svar. För det tredje, var detta något som de ofta gjorde och njöt av detta? Det var inte alltid som det var fester hos Bibbi men jag träffade minst två gånger båda tjejerna någon gång innan det ”tog slut” mellan Bibbi och mig och vid några tillfällen bara en, men vilken det var minns jag inte och det spelar ingen roll längre.

Vi hade roligt åt detta ganska länge, både Anders och jag och även Bibbi och jag. Anders muckade och vi tappade kontakten mer och mer och jag började på Teknis i Borås men under en kort period så åkte jag fortfarande till Oskarshamn sporadiskt och en gång så hade jag med mig min bästa polare på elevhemmet, Roland Månsson till Oskarshamn. Jag sov som vanligt hos Bibbi, men jag vet inte hos vem Roland var hos, jag tror inte att det var hos någon av de två supervackra tvillingarna.

En sista undring och fundering och den vänder sig till dig Anders, om du läser detta, senast vi talades vid på julafton för några år sedan bodde du i Uppsala. Tog du någon mer kontakt med någon av dessa två fantastiskt vackra tvillingar? Om inte? VARFÖR gjorde du inte det?

Laga Mat

Att laga mat är en konst och vi har och har haft många matkonstnärer i vår värld. I mitt hem, som barn och tonåring så var det mest bara vanlig husmanskost. När jag flyttade hemifrån och upp till Hudiksvall så kan jag bara komma ihåg att jag åt på jobbet på vardagarna. Jag måste väl ha ätit på helgerna också men hur jag gjorde det minns jag inte. Första tiden så hyrde jag ju bara ett rum på övre våningen i en villa, jag delade toalett med två andra killar och med ett badrum i källaren men vi hade inget kök. Det blev bättre ordning när jag och Ove delade lägenhet. Han kunde laga mat och jag minns att han gjorde några ”konstiga avlånga potatisar” som han kokade i olja.

Senare fick jag veta att det kallades för Pommes Frites. Det var första gången som jag åt detta. Första gången i mitt liv som jag åt Tornedeau var faktiskt när jag låg på torpedbåt i flottan. Där hade vi, på den tiden, ett jättestort belopp per man för maten.

En kul grej hände en lördag när vi i Hudik hade bjudit två tjejer på middag (minns du det Ove) och då skulle vi också göra en tårta till fikat efter maten. En sak kunde jag väl åtminstone göra, jag skulle vispa grädden. Kanske hade jag gjort det någon gång hemma när jag vill hjälpa mamma. Det var väl enkelt, vi hade ju en sådan visp med roterande vispar, bara handdriven men ändå. Bara att sätta igång. Men, vad hände? Jag vispade och vispade, grädden blev tjockare och fin men så plötsligt på ett kort ögonblick, vips, så hade vi smör. Det bara hände, vi hade smör! På den tiden var affärerna bara öppna till, jag tror, ett på dagen på lördag och detta var sen eftermiddag. Vad gör vi? Två underbara tjejer skulle komma på middag och vi ville naturligtvis imponera, men man kan väl inte bre smör på tårtan? Lösningen blev att vi fick åka ner på stan och försöka att övertala personalen på ett öppet konditori att ”svart” få köpa lite grädde och naturligtvis så blev kvällen lyckad.

Jag kan berätta många roliga episoder med detta att laga mat, men en tar jag med här. Christina var en mästare på att göra såser. Helt underbara såser och hon gjorde alltid stora mängder såser till varje middag. Naturligtvis så var familjen van vid att hemma hos oss så fanns det alltid mycket sås vid varje måltid eller till och med om det bjöds på rabarberpaj med vaniljsås. Var vi fyra i familjen, så naturligtvis så gjordes det vaniljsås eller Marsansås på en liter mjölk, även om det blev nio portioner. De underbara såserna till söndagsmiddagen kommer vi aldrig att glömma. Det tror jag inte att min son Fredrik heller kommer att glömma. Vid minst ett eller jag tror säkert vid flera tillfällen när han för första gången blev bjuden på middag hos sin nya flickvän så blev han naturligtvis, som gäst, erbjuden att ta först och det gällde även att hälla upp sås på tallriken. Han hällde naturligtvis upp så mycket sås som han brukade göra hemma men insåg sedan att när övriga i flickvännens familj, mamma, pappa, flickvännen och några syskon skulle ta sås så fanns det inte så mycket kvar. Jag vill minnas att han gjorde det misstaget flera gånger, kanske vid första middagen hos varje ny flickvän.

Apropå detta med flickvänner och pojkvänner. Det kom naturligtvis tider när både Fredrik och Malin tog hem sin lilla kärlek och det blev övernattning.  Nu kan de skratta åt det men när det hände så undrade de vad pappa gjorde. Naturligtvis så var det inte något allvar men bara en kul grej och jag tror att de med tiden förberedde sin vän på vad som skulle ske. Allt var bara en liten kul grej! Alltid när det kom en ny pojk- eller flickvän på den första frukosten så kom det fram ost och en kaviartub. Jag hävdade att om någon gör ”backe” på osten eller klämmer ”mitt på” kaviartuben så är det inget att satsa på. Som sagt, inget allvarlig och jag måste erkänna att jag inte vet eller kommer inte ihåg om Fredriks Lotta eller Malins Nicke klämde mitt på kaviartuben, men de lever lyckliga efter många, många år och har givit mig fem underbara barnbarn. De äldsta pojkarna har flickvänner som ”sover över” men jag tror inte att mina barn gör kontrollen med ”backe” på osten eller om de klämmer ”mitt på kaviartuben”.

LGs Funderingar: Visst är det fantastisk detta med barn och kärleken till sina föräldrar. Som ni förstår så var det inte många gånger som jag stod vid spisen. Christina släppte aldrig spisen, hon tyckte ibland att det var slöseri med fina dyra råvaror att släppa fram mig och även mot slutet när hon inte kände någon smak och tyckte att det var ”äckligt” att äta så stod hon vid spisen. Jag fick ofta smaka av men hon gjorde in i det sista fantastiska såser.

För många år sedan, när Malin kanske var fyra-fem år ungefär så skulle jag i alla fall göra en söndagsmiddag. Jag kommer inte ihåg alla detaljer men det var i alla fall kyckling och något mer. I receptet så stod det att jag skulle ta en gurka, skära den 8–10 centimeter och göra stavar av den som sedan serverades som tillbehör. Som sagt, redan tidigt så älskar barn sina föräldrar nästan oavsett vad de gör. Jag kämpade med mitt recept, min kyckling och de tillbehör som receptet föreskrev. När vi hade ätit så satt vi alla kvar och min lilla dotter, som satt bredvid mig, la sin lilla hand på min hand, tittade mig djupt in i ögonen och sa lite försiktigt: ”Pappa, gurkan var i alla fall god”!!

Som jag hade kämpat, och betyget var att ”gurkan var i ALL FALL god”.

”I ALLA FALL”, betyder det att det andra kanske gick att äta men ingen i familjen ville såra den stackars pappan som ändå försökte!

Kraschen utanför Dackås

Ni som har mogen ålder kommer kanske ihåg att det var spritstrejk i början av 60-talet. Systembolaget var öppet men det var strejk på AB Vin & Sprit, som levererade spriten till alla systembolag. Tiden gick och det blev glesare mellan flaskorna på Bolaget, snart var det bara de riktigt dyra sorterna kvar, men det blev aldrig någon ransonering. Men hur det än var så skulle man ju festa!

På den tiden så bodde jag inneboende tillsammans med två andra killar på andra våning i en villa och vi delade toalett och badrum. En av killarna jobbade på stadshotellet och på något konstigt vis så lyckades han köpa sprit från hotellet, säkert olagligt men antagligen köpte chefen också sin sprit den vägen. Det kom ofta gamla kompisar in från yrkesskolan i Hälsingtuna och vi brukade ha ”förfest” på mitt rum och så skulle alltid en flaska med när vi skulle åka till Näsviken. Det var väldigt noga med att vi skulle åka buss. Allt eftersom strejken pågick så blev vi nästan som lite kungar, vi hade ju varje gång med oss ett helrör vilket var ovanligt.

Men det började mer och mer att sina även vid källan på Stadshotellet och han kom med mer och mer originella sorter. Det fick vi ju acceptera, vi måste ju ha fest. Det måste ha varit väldigt tomt på hyllorna på hotellet för en helg så kom han med två lerkrus med Genever!!! Två lerkrus med Genever, den rysligt beska holländska snapsen. Skulle vi kunna grogga på den? Tja, vad hade vi för alternativ, det var bara att blanda och festa. Som vanligt så var det alltid två flaskor som gällde, det var lagom för så många som vi var, lite olika varje helg. En flaska på förfesten och så skulle vi alltid ha med en flaska. Det var väldigt vanligt och många gäng hade alltid med sig sin eller sina flaskor. Vin var inte så populärt på den tiden.

Det var dags att gå till bussen och det var Storgatan fram i glada vänners lag och det var alltid livat på bussen. Min kompis stoppade lerkruset innanför byxlinningen, knäppte kavaj och överrock och så bar det iväg. Man hade alltid vit skjorta, slips och kostym, hade man inte det så var man inte accepterad. Precis utanför ett populärt kafé, Dackås, så ropade någon något och min kompis vände sig om för att kolla och det var då det hände, det var då det hände!!!

När han vände sig om skruvade sig lerkruset ur byxlinningen och föll till marken och sprack naturligtvis. Det sprack och den värdefulla drycken rann ut på gatan. Den rann ut på gatan mitt under spritstrejken. Med stor sorg i hjärtat åkte vi ändå till Näsviken men jag kommer inte ihåg hur stämningen var.

LGs Funderingar: Egentligen inte någon fundering utan ett konstaterande. Spritstrejken tog slut och livet återgick till de vanliga rutinerna. Till varje lördag så köptes två flaskor, oftast Explorer Vodka (med skeppet på) eller Silverrom. Om vi hade gott om pengar så blev det Smirnoff eller Bacardi. En sak hade emellertid ändrat i rutinerna. Varje gång vi skulle till bussen så stannade vi till framför Dackås, precis vid den betongplatta där lerkruset hade krossats och där stod vi i en ring och höll en tyst minut för vår förlorade vän. Varje lördag!!

En vinter när vi åkte till Näsviken så var det stora drivor och det snöade fortfarande. Som vanligt så fanns det en flaska med och den blev gömt i en stor snödriva precis där man körde in på parkeringen. Rutinerna var som vanligt, när det var paus så skulle man ut och värma sig lite invändigt och svalka sig utvändigt. Snacka om exakt timing nästan på sekunden. När vi kommer ut och var på väg mot snödrivan och vår medhavda förfriskning så mullrade det mycket ute på vägen och innan vi hann fram så dundrade plogbilen fram i mycket hög fart och tog med sig en del av vår snöhög och någonstans i naturen hamnade vår flaska. Det är säkert, det hände verkligen, man kan inte tro det. Det var som om det hade varit en välregisserad film. Vi visste inte ens var vi skulle leta. Två flaskor borta, vid två olika tillfällen, men vi kanske mådde bättre dagen efter, båda gångerna.

Min lilla Renault Dauphine.

Jag har ju tidigare skrivit om min lilla franska ”pärla”, min lilla Renault Dauphine. Visst var det en pärla, en pärla för mig men det ska jag väl erkänna att den var faktiskt rätt risig redan när jag köpte den, men Hallå, för mig med den ekonomi jag hade, så var det ändå min lilla franska pärla. Franska tjejer var det alltid något viss med och hon hette ju också Dauphine.

Om ni minns så trilskade hon lite med mig ända från midsommar till påsk. Trilskade och trilskade? Hon ville bara framåt, hon vägrade att backa, den lilla pärlan, hon ville bara framåt. Det var fart i henne också. En kväll var jag på väg från Skövde tillbaka till Jönköping och på en lång raksträcka så lyckades jag att köra om en Ford Mustang, en riktig Ford Mustang. Jag gasade allt vad det gick och äntligen så kom jag förbi och jag var överförtjust, jag hade lyckats att få min lilla fransyska att pressa sig upp i hela 110 km/tim, där kunde Mustangen inte sätta emot. (Ja, ja, han kanske bara söndagskörde) Det var krut i lilla fransyskan!

Dåliga batterier var inte så besvärligt på de tiden. Min lilla fransyska hade naturligtvis en vev. Det var inte så kraftig kompression på den tidens motorer och en viktig reservdel som fanns i alla franska småbilar på den tiden var veven. Kunde man inte starta bilen med startmotorn så tog man bara fram veven. På den tiden så kunde man köra på Stora Brogatan i Borås, den som sedan länge är gågata. På lördagar var det som vanligt mycket trafik i stan och man kunde även köra runt hela Stora Torget. Jag kommer ihåg att Carl-Olof var med och jag tror också att Månsson var med. Vi körde från Stora Torget och när vi kom fram till nuvarande Knalletorget så stannade vi och slog naturligtvis av tändningen. Bil-djävulen ville ju inte starta. Hur vi än försökte så ville den lilla fransyskan inte starta. Vi hoppade ur, öppnade motorhuven där bak och började slita och dra i både det ena och det andra och hela tiden så kollade vi bakåt.

Vi öppnade bagageluckan framtill och tog fram veven och vi turades om att försöka veva igång den lilla trilskande fransyskan och hela tiden så kollade vi bakåt och såg hur bilköerna bara växte. Stora Brogatan var trots namnet inte bred och den tillät parkering utmed ena sidan och det gjorde det omöjligt att köra om en stillastående bilkö. Den långa kön stoppade ju också trafiken på tvärgatorna och hela innerstaden kunde höra irriterande trafikanters eviga tutande. På den tiden var ”tutan” mycket mer användbar, det lät nästan ibland som nere i ett trafikkaos i Rom. Folk kom fram och försökte hjälpa till, vad var det som orsakade att vi hade fått motorstopp precis just här och i värsta ”rusningstrafiken” på lördag. När vi hade vevat länge och sedan såg att vi hade fått en stoppad bilkö ända långt upp på Stora Torget, så sket vi i allt, vi slängde in veven, stängde bagageluckan och motorhuven, startade motorn och åkte därifrån.

Det fanns en lite finess också på min lilla fransyska. En likadan som Fibban hade på sin lilla FIAT 600 när vi låg i flottan. (Kommer du ihåg det Fibban) Det fanns en handgas, ja, ni läste rätt, det fanns en handgas! Det var väl dåtidens Farthållare. Om man inte ville eller orkade så fanns det en ring på instrumentbrädan som var fäst i en liten kedja. Man drog i den ringen i stället för att gasa med foten. Ville man sedan hålla den hastigheten så krokade man bara in kedjan i ett litet jack och så blev den där. Samma gas hela tiden. Volvo och Saab och säkert många andra bilar också hade något liknande men då drog man upp en gardin framför kylaren när man började köra på vintern för att snabbare få varm motor. Det gällde bara att inte glömma att sedan släppa ner gardinen så att inte motorn kokade. Det var den tidens termostat för att få och hålla rätt temperatur på motorn. Tänk det var mycket att kolla och tänka på när man körde bil på den tiden. Jag valde att övningsköra med Volkswagen. Den var luftkyld och man behövde aldrig kontrollera denna gardin framför kylaren.

LGs Funderingar: Tänk, det var mycket som man skulle tänka på och ha kontroll på vid den tiden. Numera så sköter bildatorn det mesta. Stannar du nu vid ett ”Rödljus” eller liknande så stannar motorn och det är ju miljövänligt, men det som hände när vi fick ”motorstopp” på Stora Brogatan och den lilla fransyskan vägrade starta hur mycket vi än vevade, berodde naturligtvis på att vi hade stängt av tändningen. Vi kunde stå där och veva hur länge som helst när inte tändningen var påslagen. Men det förstod ju inte andra trafikanter eller de som försökte hjälpa oss.

Tänk så fruktansvärt trafikfarligt det var detta med handgasen. Om du inte ville eller orkade gasa med foten så kunde du dra i den där ringen. Ville du inte hålla i de hela tiden så låste du kedjan i ett jack och då hade du samma gas hela tiden. Tänk dig en situation där något akut kunde hända och att du inte direkt hittade ringen eller inte fick loss kedjan ur jacket. Vad kunde hända då och säkert hände också mycket som man inte undersökte så speciellt mycket på den tiden.

Förr var det vanligare. Tänk på de vackra franska unga tjejerna ute på franska landsbygden som sedan blev lite små krumpna äldre damer, ofta klädda i svart och med krokiga ryggar. Inte bara att växellådan pajade på min lilla fransyska. Det rostade fram ett större och större hål i vänster framskärm och det hålet var direkt in i kupén. När det regnade så stänkte vatten, smågrus och annat direkt in i kupén och trots att jag försökte stänga hålet med hoppressade handdukar och liknande så hjälpte det inte så mycket. Kör helst inte när det regnar!! Man satt ganska lågt, med sträckta ben och jag lärde mig att om jag drog upp byxbenen mot knäna när jag körde på våta vägar så blev inte mina byxor så våta och skitiga. Ibland önskade man att det också fanns rosthål i botten av kupén så att detta förbannade vatten kunde rinna ut också.

Hur det ändå var, så var hon ändå min älskade lilla fransyska, i alla fall just då.

Direktör Axelsson

När vi bodde i Borås så var vi mycket tillsammans med en av Christinas arbetskamrater, Boel och hennes man Lasse. Det visade sig att Lasse och jag var mycket lika varandra till utseendet och sedan växte det fram att vi också var mycket lika som personligheter. Kanske därför som vi trivdes så bra tillsammans alla fyra. Jag skulle kunna skriva mycket om vad vi upplevde tillsammans men tänker bara ta fram några exempel.

De hade fått en ny fin lägenhet och bjöd in släkt, vänner och arbetskamrater på ett ”Öppet hus” med god förtäring och dryck. Lägenheten skulle visas för alla. Vi var där tidigt och varje gång det kom nya gäster så presenterade Lasse sin ”bror” d.v.s. det var jag det och jag tror att jag spelade med ganska bra. Det var väl bara Lasses närmaste släkt och vänner som visste att jag inte var hans bror men många andra tyckte väl att det var trevligt att träffa hans bror.

En händelse som är värd att framföra är Lasses självsäkerhet och vältalighet, han var trots allt säljare. Ibland, både på den tiden och nu, så kommer det en riktig ”storfilm” som alla måste se. Jag kommer inte ihåg vilken film det var men naturligtvis skulle vi se den. Men det fanns ett litet problem, alla biljetter var slutsålda eller bokade! ”Inga problem” sa Lasse ”jag fixar det”. Han gick fram till luckan för bokade biljetter och presenterade sig. ”God afton, mitt namn är direktör Axelsson och jag ska hämta fyra beställda biljetter”. Kassörskan bläddrade bland alla beställda biljetter som låg där hopsatta med gem och en liten lapp men hon hittade inte några biljetter och ursäktade sig för det. ”Jodå” sa direktör Axelsson ”kolla nu lite bättre en gång till, jag är säker på att du hittar dem”. Hon letade en gång till och ursäktade sig en gång till, hon kunde inte hitta några beställda biljetter. ”Hör nu lilla fröken, jag har beställt fyra biljetter med bra platser till Direktör Axelsson. Vi har nu besök av kära vänner från Stockholm och vi har länge planerat att se denna film”. Den stackars kassörska visste inte riktigt vad hon skulle göra. ”Hör nu här lilla fröken. Om ni inte kan finna mina beställda biljetter så vill jag att du hämtar din chef, jag vill tala med honom. Jag väntar här”. Jag kommer inte ihåg vilken film det var med den var säkert bra och vi fick faktiskt ganska bra platser. Tyvärr var det fyra andra som fick gå hem utan att ha fått se filmen, men de fick väl försöka en annan dag.

Som säljare så var Lasse mycket ute på resor och på den tiden så var det strängare regler med vad som du fick ta in genom tullen. En flaska sprit, en flaska vin, några öl och en limpa cigaretter. Jag kommer inte ihåg om de skulle ha någon större fest eller liknande men en gång så hade Lasse tagit med sig ”alldeles för mycket”, troligtvis var det mest fin whisky och cognac, men det var alldeles för mycket för att tullen skulle gilla det om de skulle kontrollera honom. Med väskan full av fina dyra drycker och med sin lagliga ranson i en plastpåse så går naturligtvis Lasse ”på rött” vilket innebär att man ska betala tull för det man för in i landet. Lasse ställer ifrån sig väskan och visar upp sin påse med den ransonen han köpte på flygplatsen och ur den tar han upp en liten flaska med en fin och dyr likör. ”God Afton. Det är så att min hustru fyller trettio år och därför har jag köpt denna exklusivare likör till henne som en liten överraskning. Men för att det ska bli en överraskning för henne så måste jag ju köpa den utanför min ordinarie ranson, annars blir det ingen överraskning. Jag vill därför ta in den utöver min ranson och betalar naturligtvis laglig tull för den”. Tulltjänstemannen tog flaskan och kollade den noga, tittade på Lasse och sa ”Jag tror att din hustru verkligen kommer att uppskatta denna underbara likör. Hälsa och krama henne”!

Så tog Lasse tillbaka flaskan, ner i påsen och drog iväg med sin väska och var glad över att inte tullaren ville kolla i väskan. Han behövde inte ens betala någon extra tull för den fina likören. Jag minns inte nu, men jag är inte säker på att Boel fyllde trettio, men vad gjorde det?

Som sagt Lasse var en säljare och snart så tog han och hans bror över agenturen för Edsbyns Kontorsmöbler i Södra och västra Sverige och naturligtvis så gick det också bra. De bestämde sig i alla fall att flytta till Onsala och vi och ett par till hjälpte dem med flytten. De hade köpt ett radhus med två våningar. Kök, vardagsrum och lite till på nedre våningen och några sovrum på andra våning. Vad och hur arkitekten hade tänkt på undrade vi då och även nu. För att komma upp på andra våningen så gick man upp för en ”Spiraltrappa” i hörnet av vardagsrummet. Just det, en spiraltrappa!!!!!

Hur kommer vi upp med sängarna och andra möblerna till andra våning? Hur tusan har de tänkt, tänkte vi! Lösningen blev att vi fick bära sängar och annat rakt igenom radhuset och sedan med gemensamma krafter försöka lyfta och baxa upp sängarna till balkongen och sedan in på andra våningen.

LGs Funderingar: Lasse, om du läser detta, kommer du ihåg biobesöket, smugglingen och flytten till Onsala? Det var ett par till som var med och hjälpte till med flyttningen, men jag har glömt vilka de var. Han jobbade i alla fall på Västgötademokraten, en numera sedan länge nedlagd tidning och vi lånade en av deras lastbilar. Vid den tiden så trycktes många av Sveriges dåtida ”porrtidningar” på VD och på flaket, när vi hämtade lastbilen så låg det massor av ”porrtidningar” som antagligen skulle slängas. Ska sanningen fram så var den tidens porrtidningar ganska oskyldiga och ”blyga” om man jämför med hur utvecklingen blev sedan. Nu är väl till och med dagspressen mer vågade.

Min gamla Renault.

Min allra första bil var en gammal Amazon. Jag skulle köpa den av en arbetskompis men jag hade inte pengar just då. Han skulle få betalt senare i två omgångar när jag fick min lön. Jag fick ändå bilen och jag och en kompis skulle åka upp till Oslo, antagligen för att jaga brudar. Det var ju det enda som gällde på den tiden. När vi kom till gränsen så skulle vi tanka, bensinen var ju hutlöst dyr i Norge, nästan över en krona litern. På den tiden var det betjäning och service på mackarna. De tvättade bilrutorna och kollade oljan. Det ville han göra även där men jag tyckte att det var väl onödigt, jag hade ju kollat allt hemma i Jönköping. Han kollade ändå och det var tur det, mätstickan var torr och under resten av den resan så kollade vi bensinen och fyllde på olja. Hemma i Jönköping fick min arbetskompis tillbaka Amazonen och det blev ingen affär.

Jag köpte i stället en Renault Dauphine, en liten fransk småbil, kanske inte i bästa skick men det fick räcka för mig och med den lön jag hade då. Det fanns ingen obligatorisk bilbesiktning på den tiden. Som på många små franska bilar på den tiden så satt motorn bak och ett litet bagageutrymme under den främre luckan. Den var lite rostig här och där och inte så bra däck, men det fick duga för mig och min plånbok.

(Faktiskt samma färg, men min var lite prickig, bruna fläckar både här och där)

Jag hade tidigare bott en tid i Oskarshamn. Jag jobbade som ritare på en konsultfirma och var uthyrd till Oskarshamns Varv. Där hade jag sällskap med en skönhet som hette Bibbi Andersson, inte att förväxla med den berömda skådespelerskan eller den Bibbi Andersson som jag polade med tidigare uppe i Hudiksvall. Hon gjorde slut med mig mitt på torget i Oskarshamn, men det är en annan historia. Det märkliga var att vi ändå träffades många gånger, men vi hade inte ”sällskap” även om jag sov över hos henne varje gång jag var nere i Oskarshamn, men vi ”polade” inte.

Jag skulle ner till henne en helg och någonstans i mörkaste Småland, precis när jag närmade mig en vänsterkurva så small det bara till. Jag hade fått en däckexplosion på vänster framdäck Det var en jädrans tur att vägen svängde till vänster just där för om du får en däckexplosion så töms däcket direkt och bilen bara girar till vänster. Så går det när man har dåliga nästan blanka däck. Reservhjulet, var fanns reservhjulet? Gissa om jag letade, det måste väl finnas ett reservdäck? Jag hade aldrig funderat på det tidigare men till slut så fann jag en lucka bakom främre registreringsskylten. När jag bände lite på luckan så såg jag att det fanns ett däck där, faktiskt en finurlig lösning. Men hur i hela friden öppnade man luckan. Jag bände och slet både med händerna och med en vev som fanns i bilen, men fick aldrig upp luckan. Då kom det en polisbil, men den djäveln bara åkte förbi och poliserna hejade bara på mig. Djävla snutdjävlar, förbannade djävla snutdjävlar, varför gjorde de så? Några minuter senare så kom det en skåpbil från en bilverkstad bara lite bortom den kurva som hade räddat mig med den hastiga vänstersvängen. Poliserna hade stannat vid bensinstationen och talat om att det stod en bil längre bort. Han visste naturligtvis hur man öppnar luckan. Inne i det främre bagageutrymmet, bakom en strålkastare fanns det en liten ring fäst vid en wire och drog man i de så ploppade det till och luckan öppnade sig. Tack! Nu kunde jag byta däck och sedan så stannade jag vid macken och kunde ringa till Bibbi och tala om att jag var sen.

Ungefär vid midsommar så pajade min växellåda. Nja, inte helt men jag kunde inte backa. Det var en konst att köra en bil som inte kunde backa och speciellt var det svårt att hitta en parkeringsplats där man kunde köra in och sedan också köra ut. Det hände en märklig sak mitt på Sven Eriksson-platsen, just nedanför Teknis. Det var vänstertrafik på den tiden. Jag kom nerifrån nuvarande Knalletorget och Stora Brogatan som man kunde köra på vid den tiden. Mitt i korsningen så mötte jag en buss och vi stannade framför varandra. Naturligtvis så var det mest naturligt av det var lilla jag som skulle backa men jag kunde ju inte få i backen. Vad gör jag nu??? Som tur var så lutade det ner mot bron över Viskan, alltså bakom mig. Jag fick öppna dörren och med en fot i marken så kunde jag skjuta bilen bakåt så mycket att bussen kunde passera, det gäller att då ha en liten fransk småbil som inte väger så mycket. Det gällde ju att försöka undvika sådana situationer.

Jag bodde på Teknis elevhem och där kunde man parkera dels framför på gatan och så fanns några få platser bakom, men innan Eiser byggde ut så fanns det en öde tomt vid gaveln och där fanns också en stor jordhög. Där var det några som ställde sina bilar och ALLA visste att en av dessa platser var Rubnes parkering. Ingen fick eller vågade ta den platsen. Jag kunde köra in på ödetomten och ta sats och körde upp på jordhögen och kunde sedan koppla ut och låta bilen svänga och backa in på den tomma platsen där ingen annan fick stå. Allt löser sig med lite goda tankar och idéer.

Jag skulle nog nästan kunna skriva en hel roman om vad som händer när man har en bil som man inte kan backa med, men det får bli mer vid annat tillfälle. Så var klassen på många bilar på den tiden när det inte fanns obligatorisk bilbesiktning.

LGs Funderingar: Nja, inga direkt funderingar denna gången heller, bara lite om vad som hände med den lilla franska ”Skrotbilen”. Som jag skrev så hände det ungefär vid midsommar att växellådan pajade och att jag inte fick i backen. Vid påsktiden så var jag hemma hos morsan i Jönköping och då hade vi ju äntligen fått vårt studielån. Det var alltid svårt, krångligt och byråkratiskt på den tiden. Men om man ansöker om ett lån när man börjar på hösten så skulle man vara tacksam om man fick det till påsk. Det tog inte lika lång tid andra och tredje gången. Nu hade jag fått lånet, hela 5000 kronor och naturligtvis måste jag byta bil. Jag hade sett ut en ”Klums-färgad” Saab, en tvåtaktare med treväxlad rattväxel och lite andra finesser. Den kostade bara 3500 kronor så det var ju inte svårt att betala den kontant och så skulle jag ju få hela 800 kronor för min ”lilla franska pärla”. Jag skulle komma tillbaka om två helger, på den tiden så skulle mycket pappersarbete göras först och bilen registreras och skattas innan man fick den.

Väl tillbaka i Borås så pajade verkligen växellådan. Tvåans växel låg i och där var den. Jag fick aldrig ur tvåans växel och därmed aldrig i någon annan växel heller. Att göra kortare resor inom Borås gick även om det var lite svårt. Bara köra på tvåans växel och inte kunna backa.

Men nu var det ju detta med att jag skulle byta bil och det skulle ske i Jönköping. På den tiden fanns det ingen motorväg och man körde inte den enklaste och rakaste vägen. In i varenda liten småby och både hit och dit. Det var avsevärt mycket längre på den tiden och kurvigt och backigt men det var bara att gilla läget och ta sig till Jönköping. Att köra hela den sträckan hela tiden med tvåans växel i går nästan en på nerverna som man brukar säga. Det var antingen att gasa som bara fa-an eller också att köra sakta. Men vi talar ju om Riksväg 40 även om den inte var så stor och bred som numera med stora delar som motorväg så var det ändå huvudvägen mellan Jönköping och Borås och på den tiden ”livligt” trafikerad. Där kom jag med mil lilla franska pärla som snart skulle sluta sina dagar. Jag fick ändå 800 kronor för den och kunde lycklig puttra hem till Borås igen med min ”nya” bil. Lycklig men naturligtvis mycket fattigare, men vad gjorde det då, just den dagen hade jag en ”nygammal” bil. Oj-oj-oj, vad det hände mycket med den bilen också, men det är en annan historia.

Vad ska man tro på?

Jag är inte religiös, men brukar gå till kyrkan på skolavslutningar, begravningar och kanske någon konsert. Jag brukar ofta gå till Prästgården i Länghem för att fika eller på kurs. Prästgården i Länghem är inte Prästgård längre utan en mötesplats för alla människor. Jag har också vid några tillfällen ställt upp som aktör eller skådespelare vid några ”Julspel” som kyrkan anordnar för skolbarnen i Länghem, Dannike och Limmared. Jag träffar många människor inom kyrkan, men jag är inte religiös.

Det händer många konstiga och märkliga saker i vår värld som är svåra eller nästan omöjliga att förklara eller förstå. Inom kyrkan och även inom alla andra religioner i världen så förklarar man det att det är ”GUD” som ligger bakom dessa händelser och säkert menar något med det som skett. Du och jag och många andra har säkert sett eller upplevt något som du inte förstår eller kan förklara. Det finns hos mig två speciella händelser som jag aldrig kommer att glömma och troligtvis aldrig kommer att förstå, men jag vet att det har hänt, inget som jag drömt.

Som alla vet så lämnade Christina oss i början av juni 2016 efter en lång kamp mot sin cancer. Efter diagnosen så fick hon flera olika behandlingar under 13 månader men efter femton månader så förlorade hon kampen. Hon skulle bara vinna kampen mot dessa ”djävla IS- krigare” i kroppen. Hon jämförde cancern med IS-krigarna som då bråkade mycket i Mellanöstern med sitt Kalifat. Vi började spela golf 1989 och hon älskade detta spel och alla vänner som man träffade, på klubben eller på olika golfresor som vi ofta gjorde. Sommaren 2015 var hon fortfarande så frisk och orkade spela golf men för att hon skulle orka med att spela så köpte jag en trehjulig golfmoped som hon kunde använda. Hennes mål var ändå att senare kunna parkera denna moped för gott eller åtminstone till vi blev ”gamla”. Vi spelade bara på vår hemmabana den sommaren, men hon fortsatte med att varje onsdag vara med på Damgolfen och hon och jag spelade så mycket vi hann med, hon älskade ju golfen. Vi hade både ett hopp om att hon skulle vinna över cancern, vi hade ju bekanta som klarat det tidigare. Det skulle dock bli hennes sista sommar på golfbanan.

Något märkligt hände en dag när vi spelade ensamma hon och jag. På hål tolv på Kinds GK måste man spela över en ganska bred å strax innan green. Christina åkte med sin golfmoped över bron före mig och eftersom jag gick med min golfvagn så kom jag alltid lite efter. När jag passerade på bron så råkade jag vända blicken ut över vattnet, det var någon som fångade mitt intresse. Jag såg löv flyta omkring i vattnet och jag fick snabbt upp min mobil och tog ett foto på dessa löv. Precis då, precis då så formades löven till ett kors som flöt i vattnet. Var det ett gott eller ett dåligt tecken? Christina såg aldrig korset och jag visade aldrig fotot för henne. Jag stod en stund och tittade på korset men efter några sekunder så gjorde strömmen i ån att korset ändrade form och löven skingrade sig och fortsatte sin resa nedström. Hur kunde det komma sig att PRECIS när jag gick över bron och tittade ut över vattnet så bildade löven ett kors, PRECIS då och några sekunder senare var löven fria att fortsätta medströms. Förstår ni att jag funderade och faktiskt ibland gör det än i dag.

Hon avled i början av juni och på hösten så började jag att planera min resa med att åka till Afrika och bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg och världens största vulkan, 6000 meter över havet. Närmare himlen kunde man väl inte komma om man inte skulle upp på Mount Everest. Jag kollade mycket och planerade väl och i februari skulle jag bestiga Kilimanjaro. Efter att Christina hade lämnat oss så hittade jag en medaljong och hennes syster trodde att den var från deras mormor eller farmor. Jag hade sett bilder från toppen av Kilimanjaro och visste redan då hur monumentet på toppen såg ut. Jag tog ett foto på Christina och satte i medaljongen med hennes namn och datum. Jag köpte mig en ny vass äkta Sweizisk armékniv och bestämde mig för att jag skulle hänga denna medaljong uppe på monumentet om jag lyckades komma ända upp. Jag skulle skära skåror i monumentet och hänga den där. Närmare himlen kunde jag inte komma.

På morgonen när jag skulle börja mitt försök att nå toppen så hängde jag medaljongen runt halsen, hon skulle vara med mig på hela vandringen. Jag hade valt att gå ensam, jag ville inte gå i en grupp tillsammans med en massa andra människor, det var bara jag och Christina som skulle upp på toppen. Även om jag valde att gå ensam så var jag naturligtvis inte ensam, du får inte försöka det ensam. Jag gick varje dag med min egen guide, men jag hade fem personer i min stab. Min Guide, min bärare, två andra bärare som bar vår gemensamma utrustning, mat och allt annat och en kock. Men annars var jag ensam med min guide. Jag träffade bara de andra på morgonen och kvällen. Varje dag så hängde medaljongen runt min hals och jag fantiserade om att Christina satt där uppe och väntade på mig.

På förmiddagen den femte dagen (16 februari 2017) efter att vi börjat sista etappen, 1200 meter kvar, vid midnatt, så var jag framme vid monumentet. Vi mötte två personer på väg ner strax innan vi kom fram och det var två andra där som kunde hjälpa mig med att fotografera detta fantastiska ögonblick. Jag hade klarat det medan jag också visste att andra inte hade gjort det. Det hjälper inte hur stark och vältränad du är, om du inte kan syresätta dig så tvingas du vända.

När vi blev ensamma, jag och min guide Abele, så tog jag fram min kniv och skar två skåror i monumentet. Nu skulle jag hänga upp amuletten med Christinas bild. Under fem dagar och nätter så hade medaljongen hängt runt min hals och det var då det hände!!! Vad var det som hände??

Jag lossade låset på kedjan och höll det i mina två händer för att knäppa igen låset igen. Plötsligt så klingade det bara till på marken och amuletten bara ramlade ner på marken, på marken på toppen av Afrikas högsta berg. Den hade hängt runt min hals under fem dagar och nätter och när jag skulle knäppa ihop låset så gick bara kedjan av. Jag gjorde inget speciellt, jag bara stod där med två delar av kedjan och amuletten på marken. Jag tog upp amuletten, kollade på bilden av Christina och trädde i kedjan igen och så försökte jag ”knyta” ihop kedjan på något vis. Jag hade ju bestämt att jag skulle hänga upp amuletten på detta monument, men jag lyckades inte knyta ihop kedjan. Fråga mig inte varför, men knuten bara gled isär varje gång. Abele sa att detta är ett tecken från Christina, hon hade väntat på mig, hon visste att jag varit där och hon ville nu att amuletten skulle hem igen. Jag hörde vad han sa och amuletten finns fortfarande hemma, med hennes bild och namn i.

LGs Funderingar: Många märkliga saker händer under ett långt liv och många har ingen logisk förklaring. Detta är två händelser som jag inte har någon förklaring till. Allt kan ju förklaras av slumpen och det förstår jag också, men håll med om att det är märkligt. Visst är det väl märkligt att precis när jag gick över bron en höstdag under en av Christinas sista golfrundor så bildar några löv tillsammans med strömmarna i ån ett kors. Precis just då, några sekunder senare hade strömmarna ändrat löven till något annat och upplöst korset. Håll med om att det är märkligt.

Jag gjorde ingenting mer på toppen av Kilimanjaro än att jag tog av mig kedjan med amuletten som hängt runt min hals under fem dagar och nätter och när jag skulle stänga låset igen så gick bara kedjan av, helt utan våld. Jag stod bara där med två delar av kedjan och amuletten ramlade ner på marken. Jag förstod ingenting och jag förstår ingenting fortfarande. Abele sa att det var ett tecken från Christina…… Vad ska jag tro?

Sjörätt II

Jag skrev ju tidigare om att jag blivit ställd tre gånger inför Sjörätt, ett slags Krigsrätt i fredstid inom marinen. Första gången i Karlskrona när vi seglade av masten blev ju ganska enkel, men det blev lite värre i Stockholm. Nu var det risk för fängelse för brottet att vägra order inom det militära. Skulle det vara under krigstid så kunde det innebära avrättning, men det var för något hundratal år sedan eller under andra världskriget, men nu var det under sextiotalet.

Jag mönstrade på torpedbåten HMS Polaris mellan jul och nyår och då låg vi infrysta på örlogsvarvet i Stockholm som då låg på Djurgården där Wasamuseet nu ligger. Det fanns inte så mycket att göra när vi låg där infrysta. Vid vackert väder kunde vissa matroser måla lite här och där på båten och vi i maskin mekade väl lite här och där och vi målade väl lite också. Det kunde hända att några av oss förflyttades hit eller dit för några olika övningar men oftast så var det ganska lugnt och nästan lite tråkigt. En gång kommenderades vi ut någonstans för att åka skidor på några väldigt gamla träskidor som säkert var gamla redan under andra världskriget. Vad kunde den svenska flottan göra om det skulle bli allvarligt, det var ju ändå mitt under det ”kalla kriget” med nyss avslutad Kubakris och mycket annat. Vi var helt enkelt infrusna.

Vi hade ett främre maskinrum med en motor, en tolvcylindrig 3000 hästars Mercedesmotor, generator och ångpanna för värmen och ett aktre maskinrum med två Mercedesmotorer och lite till. Vi var två motormän i det aktre maskinrummet och två furirer som hade befälet. Min furir hette ”Sippan” och var en trevlig och faktiskt ”mysig” lite korpulent vän och kamrat, men det var han som hade befälet. I främre maskinrummet var det furir ”Stridis” som bestämde och över de båda en underofficer som hette Borg och var från Norrköping, jag tror att jag har skrivit något om honom tidigare. Jag hade hört talas om ”Stridis” tidigare och han gjorde verkligen skäl för namnet.

Han var nästan en lika stridis som ”TorpedSixten” som jag har skrivit om tidigare, men TorpedSixten var stridis på ett annat sätt Han var hård men ändå rättvis på något speciellt sätt. Stridis var en riktig ”Stridis”!!!

Det var en riktigt vacker vinterdag, nästan som vår med underbart solsken och vi i maskin hade inga speciella order, vi kunde väl nästan göra som vi ville. Jag och min kollega som motorman, han hette Oskarsson och hans familj ägde den då välkända skofabriken och affärskedjan ”Oskaria”, är det någon som kommer ihåg dessa skor? Vi hade målat och donat med det mesta och så fick vi en idé. Vi tog helt enkelt och plockade upp alla aluminiumdurkar (durkar är alltså golvet i en båt) och ordnade en bänk inne på kajen, fixade fram en trycksluftdriven stålborste och skulle verkligen göra maskinrummet snyggt och rent. Allt detta var ju frivilligt arbete och vi skaffade fram egna verktyg från varvets verkstad. Här skulle slipas och göras fint och det passade väldigt bra i det fina vårvintervädret, fast vi fortfarande var infrysta på varvet. Vi bar durkplåtar och vi polerade och tyckte att allt var härligt, vilket underbart väder. Naturligtvis hände det att vi bara satte oss ner och tog långa rökpausar i det underbara vädret och naturligtvis så kunde de bli extra långa ibland, men vad gjorde det?

Då dök ”Stridis” upp!!!! Han tyckte att det inte var tillräckligt militäriskt riktigt att vi bara satt där och rökte och befallde oss att omedelbart återuppta vårt arbete, men hallå ”Stridis” (han var inte så mycket äldre än vad vi var, men han var furir) – bry dig inte, vi gör detta som ett ”frivilligt” arbeta helt utan order från något befäl, men de gällde inte i hans värld. Han befallde omedelbart att vi skulle återuppta vårt arbeta med att slipa durkarna och det triggade verkligen oss. Vi hade gjort detta som ett helt frivilligt arbete bara för att inte bli uttråkade, marinen kunde inte sysselsätta oss med annat när vi låg infrysa på Örlogsvarvet. Naturligtvis så vägrade vi och vi talade också om för honom om vad vi tyckte om hans agerande. Han blev naturligtvis helt vansinnig och befallde oss att verkligen lyda order från ett överordnat befäl. Detta var en order, detta var en order och att vägra lyda order var ett allvarligt brott.

Vad gjorde sedan Stridis”? Jo, naturligtvis som den stridis som han var så anmälde han oss för att vägra lyda order och även om det var fredstid så var ordervägran en allvarlig sak och nu var vi anmälda inför någon slags domstol, jag tror mig minnas att det hette ”Sjörätt”, någon form av Krigsrätt inom marinen under fredstid. Detta var verkligen allvarligt, hur skulle detta sluta?

LGs Funderingar: Åter igen inte en fundering utan ett konstaterande, det blir ju så med historiska händelser. Jag och Oskarsson blev inställda inför denna ”Sjörätt” och nu var det mycket allvarligare än nere i Karlskrona när vi seglade av masten på marinens båt. Nu var vi anklagade för vägran att följa order inom det militära, det kunde medföra en dom där vi kunde få fängelse. Hur gick det då? Jag kommer ihåg det nästan förnedrande förhören inför denna domstol eller jag skulle väl hellre kunna kalla den en slags jury för jag tror inte att den egentligen hade någon laglig rättighet att utdöma straff, men nu talar vi om hur det var internt inom det militära på sextiotalet. Det kändes som att vi stod inför en domstol och hur skulle detta gå?

Hu gick det då? Jag kommer ihåg att ”Sippan” mitt befäl i det aktra maskinrummet var med och vittnade i denna ”rättegång” men kommer inte exakt ihåg hans vittnesmål. Jag tror att den var positiv för vår del.

Vad hände sedan? Innan vi gick ut till Gålö på våren, som var vår bas under hela sommaren så lämnade vi Örlogsvarvet i Stockholm, men ”Stridis var inte längre med som befäl i främre maskinrummet. Oskarsson och jag fick inget större märkbart straff än kanske en veckas permissionsförbud, men ”Stridis” blev landkommenderad, man kunde inte ha en sådan stridis på en sådan liten båt, vi var 33 man, 18 befäl och 15 meniga och då måste man vara kamrater ombord. Militär disciplin men respekt för varandra.

Jag vet inte vad som hände med ”Stridis” efter detta men vi hade faktiskt väldigt trevligt och roligt under de nio månader som jag låg på HMS Polaris.