MEN HALLÅ, HAN HAR LOVAT!

 På 80-talet var vi några arbetskamrater som vartannat är åkte till Paris och besökte en av världen största förpackningsmässor, Solon de l ’emballage. Det var under den tiden som jag arbetade som maskinkonstruktör på SCA Emballage i Värnamo. Vi besökte regelbundet många av världens största förpackningsmässor och ställde också upp i flera av den och då fick man arbeta i vår monter, men i Paris var vi bara besökare.

Besöken varade ofta i cirka tre – fem dagar och vi hann med mycket mer än att besöka mässan. Bosse, kommer du ihåg ett speciellt besök på en liten kvarterskrog? En kväll bestämde vi oss för att när man är i Paris så måste man besöka kvarteren Pilallé, Paris glädjekvarter men många spektakulära klubbar och varietéer med bland annat den berömda Moulin Rouge. När vi vandrade omkring i dessa kvarter, första kvällen så hade Mikael beställt biljetter till en berömd show på LIDO, det låg väl någonstans i dessa  kvarter också, minnet sviker, men dyrt och inget som motsvarade kostnaderna, men just denna kväll så hade vi bestämt att om man är i Paris och i kvarteren Pilallé så ska man naturligtvis uppleva en riktig porr-show så vi vandrade runt på gatan och kollade på många olika bilder vid olika shower och där fanns inte, som vid svenska krogar på den tiden, några utkastare utan stora maffiga biffar som istället var inlockare.

Vi stannade vid ett ställe som vi tyckte såg skapligt ut och jag ”tog befälet”. Man gick in i en liten gång från gatan och längre in så fanns entrén och där köpte man biljetter. Jag talade mycket tydligt om för tjejen i biljettluckan att ”han där ute” den store biffen som var inkastare att han hade lovart oss ett ”specialpris” och vi tänkte inte betala mer än 50:- franc, som var valutan i Frankrike  vid den tiden. Han hade lovat oss ett ”Specialpris” på bara 50:- franc och det var det pris vi var villiga att betala. Hon börjad att protestera, men jag tystade henne direkt…. ”Hör nu lilla Mademoiselle, vi har fått ett specialpris på bara 50:- Franc och tänker inte betala något anat, vad du än säger”. Hon protesterade igen, men jag lyckades övertala denna lilla Mademoiselle att nu ska vi inte hålla på och diskutera detta längre, vi betalar bara 50:- Franc och inget mer. Vi betalde och gick in och inte var det något speciellt eller spännande, det var egentligen väldigt dåligt, men vi hade ju bara betalat 50:- Franc så det fick väl duga.

Dagen efter på eftermiddagen, efter vårt besök på mässan så ville vi gå upp till Sacré Coeur och då passerade vi Pilallé och nu var det dagsljus och alla klubbar och varietéer var stängda. När vi passerade den porrklubb som vi besökte kvällen innan så fanns fortfarande samma bilder och affischer utanför och då upptäckte vi och förstod varför den lilla Mademoiselle i biljettlucka så enträget protesterade. Entréavgiften stod med stora bokstäver att det var ett ”specialpris” och det var bara 30:- Franc. Inte konstigt att hon protesterade och jag lät henne aldrig förklara, vi skulle bara betala det ”special price” som jag hade uppfattat att inkastare sa och inget annat. ”Lilla Mademoiselle, bråka inte nu och acceptera detta”!!

LGs Funderingar: Det är väl egentligen inte mycket att fundera på. Ibland blir det fel och om det är något man ska fundera på så är det väl om jag i fortsättningen fick förhandla om priset på entréer och annat.

Bosse, kommer du ihåg detta?

Jag och Anna-Karin

Anna-Karin har varit min frisör nästan sedan urminnes tider och hon var också Christinas frisör. Det var så länge sedan så att Anna-Karin arbetade tillsammans med Christer Björkman, ni vet han ”Mello-Chefen”. För några år sedan så drömde jag en märklig dröm om Anna-Karin och mig. Ni vet att i drömmar så kan mycket hända och många händelser är märkliga.

Jag och Anna-Karin gick uppför en backe mot en stor lyxig villa i mångmiljonklassen strax utanför Hollywood eller i dess närhet, det såg man på omgivningen. Vi hade ett mål och det var att ta oss in i denna lyxvilla och hångla. Vi tog oss in i villan, ett under av lyx och flärd och vi gick runt och beundrade alla dessa fantastiska rum och snart kom vi upp till ett fantastiskt rum med en underbar utsikt över en dal och utanför fönstren fanns en jättestor altan.

Swisch sa det bara så hade Anna-Karin på något konstigt vis, ungefär som Joe Labero, i ett enda svep ryckt av mig min skjorta (det ska bara inte kunna gå, hur får man ut armarna ur skjortan?) Nu skulle vi hångla!

 DÅ GICK LARMET!!! Ett jävla liv som man nästan inte kunde uthärda.

Efter en stund så stod vi uppe på en takaltan med halvhöga murar omkring. När vi spanade åt ena hållet så stod uppe på en kulle en massa ”Svenska Poliser” trots att vi var i Kalifornien. Vi gick över till andra sidan av altanen och såg ner på en stor ”säkerhetsstyrka” med svarta kläder, skyddsvästar, hjälmar och automatvapen som var beredda för en insats.

På en vägg vid altanen fanns en stor plåtdörr som vi öppnade och vi kröp in i några kanaler som visade sig vara lyxvillans ventilationssystem. När vi kröp omkring i detta ventilationssystem så såg vi genom vissa galler att insatsstyrkan, med dragna automatvapen, sprang omkring i huset och letad efter oss. Plötsligt så kom befälhavaren på att vi kröp omkring i ventilationssystemet och beordrade att hela systemet skulle rökfyllas, vi måste tvingas ut därifrån. Sedan såg jag, i drömmen, uppifrån en bild från en drönare hur det vällde ut rök ur alla fönster i den stora lyxvillan, hur skulle vi klara oss?!

Inte vet jag, men plötsligt så fanns vi nere i källaren. Där fanns ett väldigt högt plåtskåp och jag lyckades ”baxa” upp Anna-Karin på en hög hylla och jag gömde mig stående under hyllan och stängde dörren. När vi var gömda där så märkte vi hur många soldater ur säkerhetsstyrkan flera gånger sprang förbi med skarpa vapen och letade efter oss men ingen öppnade detta höga plåtskåp. Nu kom befälhavaren på en ny genial lösning. ”Vi vattenfyller källaren!

Antagligen så har inte källare i drömmar några avloppsbrunnar så nu började vattnet stiga i källaren och det var dessutom kallt vatten. Anna-Karin satt ju på en hylla ovanför mig i detta smala höga skåp och hennes fötter var precis framför mitt ansikte och ungefär när vattnet nådde min navel så sparkade hon mig i ansiktet och då vaknade jag ……

LGs Funderingar: Tja, vad ska man egentligen fundera på? Vad var det som hände? Vi skulle gå in i denna lyxvilla och hångla, men så blev det inte! Det som mest grämer mig är att jag inte fick veta hur det slutade. Skulle vi drunkna där i källaren? Skulle vi blivit fasttagna och arresterade för terroristbrott? Skulle vi bli räddade och frikända?

Jag har somnat flera hundra kvällar efter detta men jag har ännu inte fått en ny dröm för att få veta hur det slutade!

PS: Jag har berättat detta för Anna-Karin och vi har skrattat tillsammans.

DS

Preskriberat

Slutet av sextiotalet. Långt hår och orakad. Jag och Christina hade börjat att ”hålla ihop” och hon hade en syster i Göteborg och Guje höll då ihop med Hasse. Guje läste till sjuksköterska och Hasse på Universitetet och naturligtvis så var vi mycket i Göteborg, med många fester i deras lägenhet och många regelbundna besök på ”kåren”. Många av dessa fester hos Guje och Hasse och på ”kåren” kan beskrivas i egna berättelser men detta gäller egentligen inte festerna utan något som hände kring dem.

En av platserna som Guje bodde på var Värmlandsgatan om jag inte minns fel. Det var i alla fall granne med en stor kyrka och varje söndagsmorgon så ringde dessa jävla kyrkklockor på morgonen eller kanske på förmiddagen, men för oss så var det alldeles för tidigt på morgonen. Vi hade vänstertrafik på den tiden och om jag skulle komma tillbaka till Värmlandsgatan idag så skulle jag kunna peka ut den eller de platser som jag alltid parkerade på. På den tiden hade jag bytt min gamla kära Renault Dauphine (egen blogg) mot en ny Saab, nja inte ny, men för mig var den ny. Den var skinande blank och ”klumsfärgad” (Kan ni gissa eller beskriva vilken färg en ”klumsfärgad” bil har?)

En av de första gångerna jag parkerade där så fick jag parkeringsböter. Ni vet, på den tiden så fick man parkeringsböter med ett inbetalningskort i en plastficka instoppad under vindrutetorkaren. Aj fa-an, men jag slängde bara in betalningsboten i handskfacket och vi körde hem till Borås.

Det var väldigt vad de var enträgna, parkeringsvakterna i Göteborg och speciellt i den stadsdelen för nästa helg så fick jag en ny parkeringsbot. Tja, det blev så att jag åter igen slängde in boten i handskfacket och så åkte vi hem igen. Tänka sig detta uppretades många gånger med dessa irriterande böter varje helg, hur länge skulle de hålla på.

På den tiden fanns inte några datoriserade program som höll koll på om och när man hade betalat sina parkeringsböter utan det skedde manuellt och man fick en skriftlig påminnelse om man inte hade betalat. Jag hade fått ganska många parkeringsböter på Värmlandsgatan i Göteborg och när jag ibland fick en påminnelse så visste jag egentligen inte för vilken parkeringsbotpåminnelse det gällde.

Jag lade upp en plan för att slippa flera böter för felparkering. Varje gång vi parkerade på Värmlandsgatan så öppnade jag handskfacket och tog fram den stora bunten av obetalda parkeringsböter och sedan så spred jag ut dem innanför framrutan, men ofta så hjälpte inte detta, jag fick åter igen en ny parkeringsbot. Varför var de så nitiska just i den stadsdelen? Detta höll på under en ganska lång tid och de nitiska parkeringsvakterna gav sig inte, varför hade de inte ledigt under helgen. Bunten i handskfacket och innanför vindrutan bara växte och växte, men som Teknisk som bara levde på studielån så fanns det andra prioriteringar.

LGs Funderingar: Nja, det kanske åter är din fundering. Hur slutade det eller slutade det aldrig?

Tja, jag kommer inte ihåg, kanske var det så att Guje flyttade.

Som jag sa så fick jag då och då påminnelser om att jag inte hade betalat mina betalningsböter, men jag kunde inte hålla reda på vilken bot det gällde och betalade alltså inte, men eftersom de hade så dålig kontroll på detta så hände inte så mycket mer. Varför hade de dessa påminnelser?

En gång så tänkte jag ändå att jag måste svara på dessa påminnelser. Om jag inte minns fel så var det väl polisen som då hade hand om parkeringsböterna, det var ju straffbart. Jag skrev i alla fall till berörd myndighet och förklarade situationen om varför jag inte hade betalat den parkeringsbot som jag hade fått påminnelse för. Jag skrev ungefär så här:

”Jag är studerande på Teknis i Borås, jag lever på studielån och har naturligtvis dålig ekonomi, här gäller det att få pengarna att räcka för att överleva. Nu har jag fått fyra krav på mig och måste prioritera. Om jag inte betalar hyran så kommer de att vräka mig, om jag inte betalar elräkningen så stänger de av strömmen, om jag inte betalar telefonräkningen så kommer de att stänga av min telefon och om jag inte betalar mina parkeringsböter så kommer ni att stänga av parkeringsautomaterna ……”

Jag fick aldrig något svar!!!!

TREJEN SOM INTE VAR MENINGEN

Fyra år efter att jag tagit realen var det tid för att få en lite vettigare utbildning. Efter realen sa jag till morsan att nu är jag trött på skolan och sökte mig ut till arbetslivet men tiden kom då jag insåg att jag behövde en bättre utbildning, jag ville bli ingenjör och då inom den mekaniska sektorn. Det hade blivit ett ”nytt gymnasium” och det lockade mig inte, jag behövde inte och ville inte läsa sådant tjafs som samhällskunskap, religion, historia och en massa andra oväsentliga ämnen och nu fanns det bara en chans kvar, sista året och bara vid två gymnasier, ett av dem var Borås.

Jag började på hösten 1966 och jag lyckades få ett boende på Teknis Elevhem. Vi var nittio elever som bodde där, på sjätte och halva femte våningen bodde de tjejer, majoriteten av dessa studerade på Textilinstitutet men några gick också på Teknis. Vid den åldern var min prioritering lite speciell…… Först var det tjejer, sedan tjejer och så kom elevkåren. Någonstans därefter kom skolan, men det var tjejer som gällde i första hand. (Det kan vi ta vid något annat tillfälle). Som ”Sickan” i Jönssonligan hade jag en plan, det fanns många härliga tjejer på elevhemmet. Ibland gick det bra ibland funkade det inte.

En lördag eftermiddag satt vi några vänner i ett rum och njöt av några goda öl eller lite vin och någon kom på den lysande idén att vi skulle gå på ”Club Barracuda” på kvällen! Strålande idé! Vi var några killar som tänkte dra till ”Barracuda” men det var bara en tjej som tänkte följa med, hon hette Christina Svenson och någonstans i mina planer fanns hon väl men var inte aktuell för närvarande. Vi var några killar som tog hissen ner till källaren för att ta en bastu innan vi fortsatte till Barracuda och i hissen ner så sa Carl-Olof att –”ikväll ska Christina bli min”! Han hade försökt tidigare men det gick inte så bra men nu kände han att han skulle lyckas. DET SKULLE HAN INTE HA SAGT!!!

Vi drog i väg till Barracuda och på hemvägen så ville jag presentera Christina för min nyfunna vän Månsson. Var Carl-Olof fanns vet jag inte men Christina och jag genade över kyrkogården som låg nära Teknis Elevhem och sedan satte vi oss, Christina och jag, på en liten bänk på kyrkogården och hon fick då träffa min kompis Månsson. Det var inte så att vi direkt började ett långt förhållande, Christina hade tidigare blivit varnad av både kvinnliga och manliga klasskamrater – ”Håll dig bort från den där killen, han bara träffar en massa tjejer” Nåväl, vi träffades mer och mer och det slutade med ett förhållande på 49 år, varav 47 år som gifta.

LGs FUNDERINGAR: Nja, egentligen är det inte mina funderingar utan kanske din fundering. Var och hur kommer kompisen Månsson in i bilden och vem var det? Jag räknade Månsson som min nyfunna kompis men jag vet och visste aldrig vem han var. Hur blev han då min nyfunna kompis?

Jag bodde ensam i ett dubbelrum på 4:e våningen och ensam på ett dubbelrum betydde att det var där vi hade alla fester. När jag fyllde sjutton och skulle flytta hemifrån så fick jag en stor väckarklocka av min mor, du vet en sådan med två stora klockor på ovansidan och en kläpp som slog på dessa klockor. För att stänga av ringningen så sköt man över en spärr så att kläppen inte kunde röra sig och naturligtvis så spärrades den varje helg. Så hände det sig en helg, att jag inte hade fått napp på någon tjej av olika anledningar och naturligtvis så hade jag också glömt att vika fram spärren. Kanske fanns ett samband mellan att jag, på grund av alkoholhaltiga drycker, inte fått någon tjej och även glömt att spärra ringningen. Den djävla klockan ringde naturligtvis på morgonen och det gillade jag inte. Vi hade väldigt stora fönster i rummen och naturligtvis öppnade jag fönstret på vid gavel och likt Ricky Brusch så svingade jag mig fram och, antagligen fortsatt ringande så for klockan i en stor båge, ut genom fönstret, över gatan och landade på en grav på kyrkogården.

Senare på eftermiddagen, antagligen fortfarande med tungt och ömt huvud så gick jag in på kyrkogården och hämtade klockan. Jag kommer inte ihåg om den fortfarande fungerade, men jag satte mig ner på bänken bredvid graven och jag och Månsson satt sedan och filosoferade och löste världens alla problem.

Det var naturligt att jag sedan skulle presentera ”kvällens ragg” för min kompis Månsson. Jag vet inte vad hon tänkte när jag gjorde detta, gör man så ”första gången”? Tja, vem vet? Trots att hon var varnad fick vi sedan 49 år tillsammans!