SKIT I LEVERN (forts)

Jag har ju lovar att fortsätta på min tidigare blogg ”Skit i levern” om vad som hände under min vistelse på ”Pensionat Gyllene Tarmen”. Om du inte kommer ihåg den bloggen så kan du bara bläddra tillbaka något och se hur det började.

Som jag skrev så blev jag inlagd på en onsdag och läkaren sa att –”Du kommer nog hem på fredag”. Det blev inte riktigt så. Jag hade resistenta bakterier så behandlingen hjälpte inte, mina anfall med skakningar, frossa och hyperventilation återkom regelbundet och läkarna bytte och provade nya antibiotika hela tiden, men inget hjälpte. Efter åtta dagar så trodde de att de hade funnit den rätta behandlingen och jag hade varit lugn i över ett dygn och nu var det dags att åka hem. Christina, som själv genomgick sin cancerbehandling, kom och hämtade mig och det skulle bli skönt att lämna IVA. Dropp och kateter kopplades bort och jag fick tillbaka mina civila kläder. Äntligen hemfärd. Jag ska inte klaga, jag fick god vård, personalen var kunnig och trevliga, de bäddade om och jag fick nya sjukhuskläder varje gång jag hade svettats enormt i slutet av varje anfall, men det skulle ändå bli skönt att komma hem!

Äntligen sa både jag och Christina, men glädjen varade inte så länge, redan första kvällen så fick jag åter ett anfall och Christina fick skjutsa in mig igen. Trots att jag hade legat på IVA i åtta dagar och sedan bara varit hemma en halv dag så måste hela processen gås igenom igen. Först undersökning på akuten och första behandlingen och sedan välkomnades jag åter på IVA för fortsatt vård. Dropp och sprutor och dit med katetern igen.

Dagarna gick och jag fick mina anfall och de testade med olika antibiotika. När jag kom in första gången trodde läkarna att jag skulle kunna åka hem efter två dagar, men min vistelse på IVA blev hela tjugotre dagar och vid två tillfällen var jag nära att ge upp under dessa ständigt återkommande anfall, jag orkade nästan inte hålla på längre. Efter varje anfall hade jag träningsvärk i ryggen, rumpan och låren av alla dessa långa och intensiva skakningar.

Det började alltid med att jag började frysa och då visste jag att det var dags igen. Personalen kom med en ”aluminium-filt” och värmefiltar, men det var ju inne i kroppen jag frös. När jag började skaka och hyperventilera så stod det en gång en manlig sjuksköterska och höll om mig och uppmanade mig att andas lugnt, andas lugnt. Det kan han säga, jag kunde inte kontrollera detta. När jag fick dessa anfall så kopplade de bort droppet och sprutade in något annat i den grej jag hade instucket i armen eller handen och efter en tid så avtog mina anfall som alltid slutade med att jag låg i bara kalsonger och svettades enormt. Ofta så kom det en ung snygg tjej och torkade mig med en våt svalkande duk och sedan fick jag nya sängkläder och nya kläder. Jag var nära att ge upp två gånger men mitt under anfallen så tänkte jag på att jag har så mycket ogjort och jag måste också hem och hjälpa Christina.

Anfallen kom nästan varje dag och ofta i samband med att man fick middag vid femhalvsextiden. Det gick så långt att ett biträde sa när hon kom med maten –”Vågar jag ge dig någon mat idag”. Efter den vanliga processen som i stort sett var lika varje gång så brukade de lugna ner sig ett eller kanske två dygn, det började nästan bli en rutin och läkarna provade nya antibiotika regelbundet.

Jag hade inte alltid dropp men jag fick det lite då och då, fråga mig inte varför. Efter en tid så var jag kanske inte så ”farlig” längre och fick tillåtelse att ta promenader i de långa korridorerna, det var bara att ta urinpåsen med mig och röra lite på benen. En gång när jag promenerade med droppställningen och var långt bort i korridoren så blev jag väldigt irriterad över att det gnisslade så mycket i ett hjul på droppställningen så jag kröp ned på knä och skulle undersöka om jag kunde göra något.  En sköterska såg mig långt där borta i korridoren, liggande på knä och huvudet nästan nere i golvet. Hon rusade fram och undrade kanske om jag åter hade fått kramper och vek mig i smärtor men vi kunde båda konstatera att det enda felet var att det gnällde så mycket i ett av hjulen.

Som sagt, efter ett anfall och behandling brukade det vara lugnt kanske ett dygn eller mer, men en kväll kanske vid halvnioniotiden började jag att få ett nytt anfall och ringde som vanligt på personalen. Nu var det dags igen, men …….. Den jourhavande sjuksköterskan kunde bara konstatera att hon inte kunde ge mig det som de brukade spruta in i armen så snart efter den senaste behandlingen. -”Levern kommer inte att klara detta” sa hon och jag fick bara ligga där, skaka, ha frossa och hyperventilera. Jag hade vid ett annat tillfälle blivit skjutsad till en annan avdelning där de tog en massa konstiga prover, kroppen mådde inte bra av allt som de stoppade i mig.

Anfallets intensitet varierade och vid flera tillfällen ringde jag på sköterskan, som säkert blev irriterad på mig och sa att tidigast efter klockan ett på natten kunde jag få medicinen igen, levern klarar inte av detta ännu. De bytte personal vid tiotiden på kvällen och jag fortsatte att ringa, jag orkade snart inte längre, jag hade enorm värk i kroppen av flera timmars skakningar och det stack i händer, fötter och ben. När kroppen får så lite syre så prioriteras hjärta, hjärna och de inre organen och därför sticker det så mycket i händer, ben och fötter.

Ungefär vid elvatiden så ringde jag åter under en lite lugnare period i det långa anfallet och när nattsköterska kom in så ropade jag nästan till henne –”SKIT I LEVERN, JAG ORKAR INTE LÄNGRE”. Jag vet inte om hon kontaktade någon läkare eller om hon gjorde ett tjänstefel men snart så kom hon och sprutade in det vanlig i den ”port” som jag hade i armen. Efter någon timme var jag lugn igen och jag vet inte om jag fick några skador på min lever.

Jag tror att denna kväll var en av de jobbigaste kvällar i mitt liv och jag är väldigt tacksam att sköterska kanske gjorde ett tjänstefel.

Jag kom hem efter 23 dygn som jag inte kommer att glömma men året efteråt tyckte läkaren att ”vi har så mycket statistik på dig så du äter antibiotika i fem dygn, vi sticker dig och du fortsätter med antibiotika i ytterligare fem dagar”. Redan samma kväll efter vävnadsprovet så fick Fredrik skjutsa in mig till akuten, Christina hade lämnat oss då. Den gången låg jag bara inne i sex dygn.

LGs Funderingar. Efter detta går jag på regelbunden kontroll två gånger om året. En gång sa jag direkt när läkaren kom in i behandlingsrummet-”tänker du sticka mig så blir det inget med det, jag ska spela en viktig golftävling till helgen och vill inte ligga på IVA då”. Han svarade lite irriterat: ”Då kan du åka hem direkt” och det gjorde jag. Läkarbesöket kostade SEK 300:- och parkeringen bara SEK 3.50.

Förra hösten sa läkaren –”Vi vet vad du har genomgått, men till våren vill vi ändå ta vävnadsprover” Nu i våras när jag blev kallad så sa läkaren i stället –”Vi kan inte belasta IVA under denna pandemi, ifall du åter skulle få ett utbrott”. Den gången klarade jag mig och de tog bara prover med ultraljud. Det han sa tyder på att de inte är säkra och att jag kanske ska drabbas ändå. Vi har rätt att vägra vård men samtidigt är det viktigt att veta om man har cancer eller inte.

Nu kommer min verkliga fundering. Imorgon måndag klockan 13.00 är jag kallad till ny undersökning. Kommer de att vilja ta vävnadsprover? Kanske dags att boka enskilt rum på ”Pensionat Gyllene Tarmen” Vi får se, det blir spännande. Tycker ni att jag ska vägra eller låta dem ta sina prover?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *