Stridis

På annandagen 1964 mönstrade jag på MHS Polaris, en av marinens stora torpedbåtar. Vi låg då infrusna på örlogsvarvet på Djurgården i Stockholm där nu Wasamuseet ligger. Jag fick skeppsnummer 23 och naturligtvis så skulle jag gå som vakt under nyårsnatten, djäklar….. Jag ville ju hem till min flickvän Ingrid i Hudiksvall och inte gå vakt under nyårsnatten. Nu löste det sig genom att jag bytte vakt med ”Lappen” Eliasson, han var från Vilhelmina och kunde inte åka hem över jul och nyår. Förutom att jag tog hans vakt ett annat dygn så kostade det en ”Trettiosjua”.

Jag kom hem till min Ingrid och vi kunde fira nyår tillsammans men sedan så låg vi fortfarande bara infrysta på Örlogsvarvet. Vi gjorde det ganska länge och det blev långa dagar med lite att göra. Jag var maskinare och skulle köra styrbords aktra motor när vi väl kunde komma ut på öppet vatten. Artillerister, signalare och andra de fick måla fartyget och göra lite annat och vi i maskin pustade lite här och där men det var ganska långtråkigt. Då kom jag på en bra idé, jag fixade så att vi fick låna en tryckluftsdriven borstmaskin och sedan så tog vi maskinare i aktra maskin upp alla durkplåtar av aluminium till den snötäckta kajen under en solig och fin vårdag och ställde oss att putsa och polera dessa durkplåtar. Vi hade inte speciellt bråttom och tog det lugnt i det fina vårvädret och satte oss ner för att ”vila” och ta en eller flera rökpauser.

På HMS Polaris var vi 33 man, 15 meniga och 18 befäl, och bland dem så fanns en ung furir vars namn jag glömt men jag minns att han kallades för ”Stridis”. På en sådan liten båt är det nödvändigt att alla kan samarbeta under goda förhållanden, hur skulle det annars fungera under att allvarligt krisläge. God disciplin rådde men ändå respekt för varandra.

Jag och min kompis satt och njöt av det fina vårvädret och rökte en god vårcigarett. Plötsligt kom ”Stridis” iland och började skälla på oss för att vi bara satt där och ”slöade” och inte utförde vårt arbete. –”Nämen, hallå unge man” han var inte äldre än vad vi var ”vi gör detta helt frivilligt eftersom vi inte har något att göra och då tar vi en rökpaus precis när vi vill”

Stridis blev naturligtvis vansinnig och befallde oss att direkt återgå till vårt arbete. Eftersom vi inte hade fått någon order att göra något så gjorde vi naturligtvis ingenting, vi bara fortsatte att ta en paus. Vi bara återgick till vårt arbete och det var att inte göra någonting, vi var infrysta på örlogsvarvet.

”Stridis” kunde naturligtvis inte acceptera detta och vi blev anmälda för ”ordervägran från överordnat befäl” och efter någon vecka så blev vi inställda till ”Sjörätt” som var en slags intern domstol inom marinen och vi blev förhöra och fick ge vår version av händelsen som hade orsakat denna anmälan.

LGs Funderingar. Nja, egentligen är det inga funderingar bara ett konstaterande. När det blev mer vår, isarna försvann och vi kunde lämna örlogsvarvet och komma till torpedbåtsbasen Gålö så hade vi fått en ny furir på HMS Polaris. Sjörätten och våra befäl på polaris hade insett att om samarbetet på en så liten båt skulle kunna fungera så kan man inte ha en sådan ”Stridis” ombord. Jag hörde senare att han aldrig mer blev sjökommenderad men hans vidare karriär inom flottan vet jag inget om.

PS. Skeppsnummer 23 innebar också att jag skulle rensa och reparera alla toaletter ombord, men det är en annan historia. En riktig ”skithistoria” DS

SKIT I LEVERN (forts)

Jag har ju lovar att fortsätta på min tidigare blogg ”Skit i levern” om vad som hände under min vistelse på ”Pensionat Gyllene Tarmen”. Om du inte kommer ihåg den bloggen så kan du bara bläddra tillbaka något och se hur det började.

Som jag skrev så blev jag inlagd på en onsdag och läkaren sa att –”Du kommer nog hem på fredag”. Det blev inte riktigt så. Jag hade resistenta bakterier så behandlingen hjälpte inte, mina anfall med skakningar, frossa och hyperventilation återkom regelbundet och läkarna bytte och provade nya antibiotika hela tiden, men inget hjälpte. Efter åtta dagar så trodde de att de hade funnit den rätta behandlingen och jag hade varit lugn i över ett dygn och nu var det dags att åka hem. Christina, som själv genomgick sin cancerbehandling, kom och hämtade mig och det skulle bli skönt att lämna IVA. Dropp och kateter kopplades bort och jag fick tillbaka mina civila kläder. Äntligen hemfärd. Jag ska inte klaga, jag fick god vård, personalen var kunnig och trevliga, de bäddade om och jag fick nya sjukhuskläder varje gång jag hade svettats enormt i slutet av varje anfall, men det skulle ändå bli skönt att komma hem!

Äntligen sa både jag och Christina, men glädjen varade inte så länge, redan första kvällen så fick jag åter ett anfall och Christina fick skjutsa in mig igen. Trots att jag hade legat på IVA i åtta dagar och sedan bara varit hemma en halv dag så måste hela processen gås igenom igen. Först undersökning på akuten och första behandlingen och sedan välkomnades jag åter på IVA för fortsatt vård. Dropp och sprutor och dit med katetern igen.

Dagarna gick och jag fick mina anfall och de testade med olika antibiotika. När jag kom in första gången trodde läkarna att jag skulle kunna åka hem efter två dagar, men min vistelse på IVA blev hela tjugotre dagar och vid två tillfällen var jag nära att ge upp under dessa ständigt återkommande anfall, jag orkade nästan inte hålla på längre. Efter varje anfall hade jag träningsvärk i ryggen, rumpan och låren av alla dessa långa och intensiva skakningar.

Det började alltid med att jag började frysa och då visste jag att det var dags igen. Personalen kom med en ”aluminium-filt” och värmefiltar, men det var ju inne i kroppen jag frös. När jag började skaka och hyperventilera så stod det en gång en manlig sjuksköterska och höll om mig och uppmanade mig att andas lugnt, andas lugnt. Det kan han säga, jag kunde inte kontrollera detta. När jag fick dessa anfall så kopplade de bort droppet och sprutade in något annat i den grej jag hade instucket i armen eller handen och efter en tid så avtog mina anfall som alltid slutade med att jag låg i bara kalsonger och svettades enormt. Ofta så kom det en ung snygg tjej och torkade mig med en våt svalkande duk och sedan fick jag nya sängkläder och nya kläder. Jag var nära att ge upp två gånger men mitt under anfallen så tänkte jag på att jag har så mycket ogjort och jag måste också hem och hjälpa Christina.

Anfallen kom nästan varje dag och ofta i samband med att man fick middag vid femhalvsextiden. Det gick så långt att ett biträde sa när hon kom med maten –”Vågar jag ge dig någon mat idag”. Efter den vanliga processen som i stort sett var lika varje gång så brukade de lugna ner sig ett eller kanske två dygn, det började nästan bli en rutin och läkarna provade nya antibiotika regelbundet.

Jag hade inte alltid dropp men jag fick det lite då och då, fråga mig inte varför. Efter en tid så var jag kanske inte så ”farlig” längre och fick tillåtelse att ta promenader i de långa korridorerna, det var bara att ta urinpåsen med mig och röra lite på benen. En gång när jag promenerade med droppställningen och var långt bort i korridoren så blev jag väldigt irriterad över att det gnisslade så mycket i ett hjul på droppställningen så jag kröp ned på knä och skulle undersöka om jag kunde göra något.  En sköterska såg mig långt där borta i korridoren, liggande på knä och huvudet nästan nere i golvet. Hon rusade fram och undrade kanske om jag åter hade fått kramper och vek mig i smärtor men vi kunde båda konstatera att det enda felet var att det gnällde så mycket i ett av hjulen.

Som sagt, efter ett anfall och behandling brukade det vara lugnt kanske ett dygn eller mer, men en kväll kanske vid halvnioniotiden började jag att få ett nytt anfall och ringde som vanligt på personalen. Nu var det dags igen, men …….. Den jourhavande sjuksköterskan kunde bara konstatera att hon inte kunde ge mig det som de brukade spruta in i armen så snart efter den senaste behandlingen. -”Levern kommer inte att klara detta” sa hon och jag fick bara ligga där, skaka, ha frossa och hyperventilera. Jag hade vid ett annat tillfälle blivit skjutsad till en annan avdelning där de tog en massa konstiga prover, kroppen mådde inte bra av allt som de stoppade i mig.

Anfallets intensitet varierade och vid flera tillfällen ringde jag på sköterskan, som säkert blev irriterad på mig och sa att tidigast efter klockan ett på natten kunde jag få medicinen igen, levern klarar inte av detta ännu. De bytte personal vid tiotiden på kvällen och jag fortsatte att ringa, jag orkade snart inte längre, jag hade enorm värk i kroppen av flera timmars skakningar och det stack i händer, fötter och ben. När kroppen får så lite syre så prioriteras hjärta, hjärna och de inre organen och därför sticker det så mycket i händer, ben och fötter.

Ungefär vid elvatiden så ringde jag åter under en lite lugnare period i det långa anfallet och när nattsköterska kom in så ropade jag nästan till henne –”SKIT I LEVERN, JAG ORKAR INTE LÄNGRE”. Jag vet inte om hon kontaktade någon läkare eller om hon gjorde ett tjänstefel men snart så kom hon och sprutade in det vanlig i den ”port” som jag hade i armen. Efter någon timme var jag lugn igen och jag vet inte om jag fick några skador på min lever.

Jag tror att denna kväll var en av de jobbigaste kvällar i mitt liv och jag är väldigt tacksam att sköterska kanske gjorde ett tjänstefel.

Jag kom hem efter 23 dygn som jag inte kommer att glömma men året efteråt tyckte läkaren att ”vi har så mycket statistik på dig så du äter antibiotika i fem dygn, vi sticker dig och du fortsätter med antibiotika i ytterligare fem dagar”. Redan samma kväll efter vävnadsprovet så fick Fredrik skjutsa in mig till akuten, Christina hade lämnat oss då. Den gången låg jag bara inne i sex dygn.

LGs Funderingar. Efter detta går jag på regelbunden kontroll två gånger om året. En gång sa jag direkt när läkaren kom in i behandlingsrummet-”tänker du sticka mig så blir det inget med det, jag ska spela en viktig golftävling till helgen och vill inte ligga på IVA då”. Han svarade lite irriterat: ”Då kan du åka hem direkt” och det gjorde jag. Läkarbesöket kostade SEK 300:- och parkeringen bara SEK 3.50.

Förra hösten sa läkaren –”Vi vet vad du har genomgått, men till våren vill vi ändå ta vävnadsprover” Nu i våras när jag blev kallad så sa läkaren i stället –”Vi kan inte belasta IVA under denna pandemi, ifall du åter skulle få ett utbrott”. Den gången klarade jag mig och de tog bara prover med ultraljud. Det han sa tyder på att de inte är säkra och att jag kanske ska drabbas ändå. Vi har rätt att vägra vård men samtidigt är det viktigt att veta om man har cancer eller inte.

Nu kommer min verkliga fundering. Imorgon måndag klockan 13.00 är jag kallad till ny undersökning. Kommer de att vilja ta vävnadsprover? Kanske dags att boka enskilt rum på ”Pensionat Gyllene Tarmen” Vi får se, det blir spännande. Tycker ni att jag ska vägra eller låta dem ta sina prover?

Hultabacken

När jag gick på Teknis och bodde på elevhemmet så var det naturligtvis fest varje helg. Jag och Christina hade börjat att prassla lite ihop eller det hade nog övergått till att vara mer än lite prassel. Det borde väl ha varit någon gång i februari, det var i alla fall en snörik vinter och det skulle senare i veckan vara mästerskap i pulkaåkning uppe vid Hultabacken. Den låg nära nuvarande Coop, men är numera helt igenväxt. Vi var några killar som hade skaffat oss plastpulkor, hur vi fått ta på dem minns jag inte men troligtvis hade vi ”lånat” dem och vissa kanske med ägarens tillåtelse.

Helt plötsligt under en fest en lördag kväll eller sen eftermiddag så var det någon som kom på den geniala idén att vi kanske skulle tjuvträna lite pulkaåkning i Hultabacken. Sagt och gjort, vi samlade ihop våra pulkor, tog med rejäl packning med billigt vin och säkert många öl och styrde kosan mot Hultabacken. Pulkorna var vällastade med proviant, det vill säga mest öl och vin. Ni som känner till Borås vet att det är ganska långt mellan dåvarande Teknis Elevhem, vid nuvarande Pulsen och upp till Coop, men vi hade troligtvis många mat- och proviantpauser på vägen upp.

Väl där uppe så lyckades vi inte tända belysningen men stadens ljus räckte och det drog inte så stor uppmärksamhet till sig då, men liften kunde vi starta, bara att dra ned ett handtag på en låda. Det var en sådan enkel bygellift men den passade perfekt för att dra upp oss i våra pulkor. Sedan skulle det tävlas. Eftersom det bara var vi killar som hade pulkor så blev det så att några tjejer fick dela pulkor med killarna och naturligtvis satte sig Christina på min pulka. Det var naturligtvis trångt med två personer på en liten pulka men vi insåg att om vi är två så blir vi tyngre, skulle få högre fart och naturligtvis vinna. Reglerna var enkla, först ner vinner, ta den väg du vill. I slutet av backen så hade de lagt upp en vall mot ett staket som ett litet försök till säkerhetsstopp. Först ner vinner!!

Här gällde det att inte bromsa, öl och vin i kroppen stärkte tävlingsinstinkten och när farten ökade så fick eller kunde man inte bromsa med fötterna trots att det fanns fyra ben i varje pulka. Farten ökade och sedan kom första problemet och frågan, hur styr man en pulka nerför en dåligt belyst slalombacke? Farten ökade och jag vet inte om vi låg i täten eller sist, men med tjo och tjim susade vi nerför Hultabacken.

Varken jag eller Christina såg guppet och även om vi hade sett det så skulle vi inte hinna göra något åt det, vi visste ju inte hur man skulle kunna styra denna framrusande pulka. Hur lång luftfärden var minns jag inte eller hur vi landade, men mörbultad så försökte jag hämta pulkan men ganska snart så var vi flera som upptäckte att Christina bara låg där helt medvetslös och hon var inte kontaktbar. Vad hade hänt? Roland Månsson fattade direkt och rusade någonstans, ner till första bästa hus där det bodde någon och när han äntligen panikslagen fann någon så bad han att få låna telefonen. Han och husägaren blev mycket irriterad över att de inte svarade på 90 000, som var den tidens nödtelefonnummer innan vi fick det internationella 112. Roland försökte flera gånger men inget svar och paniken spred sig i rummet, vad hade hänt med den avsvimmade Christina? Husägaren tog sedan luren och ringde och han lyckade larma ambulansen och förklarade sedan för Månsson att man ska ringa 90 000 och inte 9 000. (Kommer du ihåg det Roland?) Ambulansen kom, hon var fortfarande medvetslös och jag fick åka med till akuten.

De undersökte henne men jag fick inte vara med, jag skulle vänta ute i korridoren och naturligtvis så gjorde jag det, men ……..

Jag var ju inte riktigt nykter men otroligt nyfiken. Detta var relativt tidigt på lördag kväll och akuten hade inte börjat fyllas med olycksfall, misshandel och annat så det var ganska lugnt. Helt plötsligt så befann jag mig inne i något behandlingsrum och det var ju spännande. Varför sitta i korridoren och vänta när man kunde prova på både det ena och det andra som fanns där inne. Var jag var, hur länge jag var där och vad jag pillade med och undersökte minns jag inte men jag kommer ihåg att jag tydligen gick ut genom en annan dörr och helt plötsligt så var jag, onykter, helt vilse på Borås Lasarett, var är jag? Jag irrade runt bland korridorer och olika rum och naturligtvis så är kanske inte lokalsinnet så bra när man fått lite för mycket öl och vin innanför västen. På något konstigt vis så lyckades jag äntligen hitta tillbaka till den korridor jag allt började och sedan blev jag inkallad till läkaren och Christina var åter vid medvetandet, men hon hade brutit båda sidor av käkbenet och de skulle vidtaga något, men inte förrän dagen efter. Jag fick en bunt med Christinas kläder och fortfarande onykter så vandrade jag genom staden hem till Teknis Elevhem. Jag hade ingen aning om hur det hade gått med träningen inför Mästerskapet i Pulkaåkning.

LGs Funderingar: Först börjar man att fundera om dagens ungdomar skulle gå en snöig lördagskväll ända från Teknis Elevhem och till Hultabacken vid nuvarande Coop, även om de hade proviant med öl och vin i pulkorna? Ganska långt! Och jag undrar fortfarande hur vi kunde komma på den märkliga idén att göra det?

Min andra fundering är hur kunde personalen på akuten vid Borås Lasarett tillåta att en relativt onykter person kunde vandra runt i lokalerna och undersöka olika instrument och prylar och sedan slutligen hitta tillbaka? När jag vaknade på söndag morgon eller förmiddag så kunde jag knappt röra mig, jag hade skadat ryggen. Jag tog en stor askkopp och slog den i väggen för att knacka på Roland som bodde granne med mig. Han såg till att jag sedan kom upp till akuten, men det är en annan märklig historia som kommer senare.

Som en parentes kan nämnas att många, många år senare, t.o.m. efter att Christian lämnat oss så var vi några Teknister som träffades på en krog i Borås. Då kom Erik Nyström och gav mig en present. Det var en flaska med Svarta Vinbärsbrännvin. Han vann sedan Mästerskapet i pulkaåkning och priset var en ”kvarting” med Svarta Vinbärsbrännvin och han tyckte att han inte kunde dricka upp den när jag låg inne för min ryggskada. Jag har fortfarande kvar den flaskan och snart så ska jag och Erik dela på den. Han vann tävlingen men jag fick priset, femtio år senare!!!!

Hur smakar en så gammal dryck? Svarta Vinbärsbrännvin. Finns den fortfarande på Systemet?