Sjukvård på 60-talet

Man blir äldre och kommer mer och mer in i vården, trots att jag under större delen av livet nästan aldrig varit sjuk. In i vården kom både jag och Christina tillsammans i en ambulans efter en olycka i Hultabacken där vi hade tränat inför mästerskapet i pulkaåkning. Träningen skedde sent en lördag kväll tillsammans med andra Teknister och vi var väl inte helt nyktra. Vi fick igång liften och träningen slutade tyvärr i ett häftigt gupp då vi åkte båda två på samma pulka. Det var Christina som var skadad och avsvimmad så jag åkte bara med i ambulansen. Väl inne på lasarettet brydde ingen sig om mig så, tekniskt intresserad som jag var, gick jag in i angränsande operationssal och undersökte mycket av utrustningen. Eftersom jag inte var nykter så gick jag naturligtvis ut fel väg och irrade till sist bort mig fullständigt. Det märkliga var att ingen personal på lasarettet reagerade på att det smög en onykter person omkring bland olika salar och pilade på olika enheter och utrustningar. Det är väl det som kalla för ”öppen vård”? Hur jag slutligen hittade tillbaka minns jag inte men de hade fått liv i Christina och konstaterat att hon hade brutit av käken på två ställen och skulle sedan bli hopsatt med ståltrådar och inte kunna öppna käkarna på sex veckor. Ingen undrade var jag varit när jag onykter hade varit både här och där och pillat och undersökt mycket av deras utrustning. Det borde räknas som en säkerhetsrisk.

En sköterska frågade om det var helt OK med mig och jag svarade att allt var bra, tog Christinas alla kläder under armen och vandrade hem i vinternatten till Teknis Elevhem. Redan tidigt på morgonen märkte jag att jag hade vansinnigt ont i ryggen och kom inte ur sängen ens för att göra morgonbesöket på toaletten. Jag lyckades dock sträcka mig efter en stor askkopp och den bankade jag hårt i väggen och lyckades äntligen väcka Roland som yrvaken kom och hjälpte mig och därefter skjutsade han mig till akuten. Det var svårt att klä på sig och sedan komma in och ur bilen men vi kom äntligen tillbaka till akuten ungefär 7.30 på morgonen. Sedan blev dagen lång. Vad hände då under dagen? Efter lång väntan träffade jag en doktor som efter två minuters samtal skickade mig till röntgen där jag åter fick vänta länge, blev röntgad och åter skickad till doktorn och vänta. När jag äntligen fick träffa en läkare, åter igen i cirka två minuter så fick jag besked att jag skulle läggas in på Solhem och en transport väntade på mig. Jag kom till Solhem klockan 19.30 på kvällen. Jag hade alltså träffat läkare två minuter vid två tillfällen och blivit röntgad och detta hade tagit tolv timmar, just det tolv timmar. På grund av stora ryggsmärtor hade jag svårt att sitta men hade ändå uthärdat en väntan på hela tolv timmar. Ingen hade under denna tid talat om för mig att nu går läkaren på fika eller tar lunch eller kanske t.o.m. äter middag, jag fick bara sitta där och vänta och vänta och vänta. När jag kom till Solhem började jag föra ett djäkla liv och krävde mat, jag hade inte ens fått chansen att äta frukost och nu var klockan snart åtta på kvällen. Det fanns ingen mat vid den tiden men jag gav mig inte, det var mänskliga rättigheter att få mat inom den svenska sjukvården. Jag gav mig inte och en snäll sköterska ordnade något att äta. Jag blev inlagd på en sal med sex personer där det visade sig att jag var den enda som kunde komma ur sängen.

Redan nästa dag kom Roland och en annan kompis på besök och hade med sig en stor kasse med ”godis” och några tidningar. För att vi skulle kunna umgås så gick vi ned till kaféet på första våning och blev sittande där i flera timmar, där kunde man ju röka. När jag kom upp på avdelningen blev det rabalder! Jag hade ju inte varit på plats när läkarna ”gick ronden” och ingen visste var jag var. Jag beordrades ned i sängen och efter en tid så kom läkaren. Han var inte glad och befallde mig att ställa mig mitt i salen och ta av mig den vackra ”särken” som jag hade fått. Där stod jag helt naken, med sex andra patienter som åskådare, när läkaren tog tag i min nacke, böjde mig sakta framåt, kände på min ryggrad och med ett ryck tryckte ned mitt huvud mot golvet. Jag skrek av smärta men kunde inget göra. Helt naken, mitt på golvet i en sal med fem andra patienter. Var det detta som kallades för ”öppen vård”? Jag hade ju fått en kotförskjutning och det är möjligt att läkarens hastiga ryck med min rygg var det rätta sättet att få tillbaka kotorna, inte vet jag, men väldigt ont gjorde det. Jag måste stanna på Solhem i minst en vecka innan jag kunde få den specialanpassade korsett som ortopederna provade ut och skulle tillverka.

I kassen som kompisarna kommit med fanns överst några tidningar och någon frukt men längre ned och i flera lager fanns många burkar med Pripps Blå Starköl som var den tidens favoriter. Jag visade det för min närmaste sängkompis, som var polis och undrade vad jag skulle göra med detta. – ”Lägg dom för kylning i handfatet och låt kallvattnet rinna” sa han vilket jag också gjorde. Det blev ingen värre reaktion bland sköterskorna utan de tillät att vi hade tvättfatet fullt av starköl på kylning. Polisens finska flickvän kom sedan på kvällen upp med några grillade kycklingar så det blev lite fest i vår sal och eftersom jag var den enda som kom ur sängen så fick jag vara hovmästare och servera alla andra. Det blev en rätt kul kväll ändå trots läkarens behandling.

Det blev väldigt mycket rökande under den vecka jag låg inne. De flesta i salen var rökare, som många var på den tiden och eftersom jag var den enda som kunde gå så fick jag skjuta ut den ena sängen med röksugna efter den andra in till rökrummet och självklart så måste man ju hålla dem sällskap.

LGs Funderingar: Jag låg inne 2016 och 2017 för blodförgiftning (se ”Skit i levern”) och nu är det mycket digitalt men då, på 60-talet, så skulle temperaturen alltid kontrolleras varje morgon och då stoppade man en kvicksilvertermometer in i ändtarmen. Då undersköterskan kom med termometern varje morgon påpekade jag att jag hade ont i ryggen och hade ingen feber. – ”Det hjälper inte” sa hon ”vi måste ta tempen på alla”. Jag tog termometern, slog den mot handen så att skalan steg till 37 grader (man kunde göra det med dessa), lämnade tillbaka den och vände mig om för att försöka somna om. Hon insåg att det inte var någon idé och gick vidare. Jag fick ändå en ny termometer varje morgon och samma sak upprepades.

På den tiden låg man många i samma sal men numera ligger man ensam eller kanske två i samma sal men med en stor skärm mellan patienterna. Gillar man social samvaro så tyckte jag att det var bättre och roligare när vi var flera i samma sal, men med dagens sterila miljö på sjukhusen så går det naturligtvis inte. När jag låg inne för blodförgiftning så låg jag t.o.m. isolerad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *