Sjukvård på 60-talet

Man blir äldre och kommer mer och mer in i vården, trots att jag under större delen av livet nästan aldrig varit sjuk. In i vården kom både jag och Christina tillsammans i en ambulans efter en olycka i Hultabacken där vi hade tränat inför mästerskapet i pulkaåkning. Träningen skedde sent en lördag kväll tillsammans med andra Teknister och vi var väl inte helt nyktra. Vi fick igång liften och träningen slutade tyvärr i ett häftigt gupp då vi åkte båda två på samma pulka. Det var Christina som var skadad och avsvimmad så jag åkte bara med i ambulansen. Väl inne på lasarettet brydde ingen sig om mig så, tekniskt intresserad som jag var, gick jag in i angränsande operationssal och undersökte mycket av utrustningen. Eftersom jag inte var nykter så gick jag naturligtvis ut fel väg och irrade till sist bort mig fullständigt. Det märkliga var att ingen personal på lasarettet reagerade på att det smög en onykter person omkring bland olika salar och pilade på olika enheter och utrustningar. Det är väl det som kalla för ”öppen vård”? Hur jag slutligen hittade tillbaka minns jag inte men de hade fått liv i Christina och konstaterat att hon hade brutit av käken på två ställen och skulle sedan bli hopsatt med ståltrådar och inte kunna öppna käkarna på sex veckor. Ingen undrade var jag varit när jag onykter hade varit både här och där och pillat och undersökt mycket av deras utrustning. Det borde räknas som en säkerhetsrisk.

En sköterska frågade om det var helt OK med mig och jag svarade att allt var bra, tog Christinas alla kläder under armen och vandrade hem i vinternatten till Teknis Elevhem. Redan tidigt på morgonen märkte jag att jag hade vansinnigt ont i ryggen och kom inte ur sängen ens för att göra morgonbesöket på toaletten. Jag lyckades dock sträcka mig efter en stor askkopp och den bankade jag hårt i väggen och lyckades äntligen väcka Roland som yrvaken kom och hjälpte mig och därefter skjutsade han mig till akuten. Det var svårt att klä på sig och sedan komma in och ur bilen men vi kom äntligen tillbaka till akuten ungefär 7.30 på morgonen. Sedan blev dagen lång. Vad hände då under dagen? Efter lång väntan träffade jag en doktor som efter två minuters samtal skickade mig till röntgen där jag åter fick vänta länge, blev röntgad och åter skickad till doktorn och vänta. När jag äntligen fick träffa en läkare, åter igen i cirka två minuter så fick jag besked att jag skulle läggas in på Solhem och en transport väntade på mig. Jag kom till Solhem klockan 19.30 på kvällen. Jag hade alltså träffat läkare två minuter vid två tillfällen och blivit röntgad och detta hade tagit tolv timmar, just det tolv timmar. På grund av stora ryggsmärtor hade jag svårt att sitta men hade ändå uthärdat en väntan på hela tolv timmar. Ingen hade under denna tid talat om för mig att nu går läkaren på fika eller tar lunch eller kanske t.o.m. äter middag, jag fick bara sitta där och vänta och vänta och vänta. När jag kom till Solhem började jag föra ett djäkla liv och krävde mat, jag hade inte ens fått chansen att äta frukost och nu var klockan snart åtta på kvällen. Det fanns ingen mat vid den tiden men jag gav mig inte, det var mänskliga rättigheter att få mat inom den svenska sjukvården. Jag gav mig inte och en snäll sköterska ordnade något att äta. Jag blev inlagd på en sal med sex personer där det visade sig att jag var den enda som kunde komma ur sängen.

Redan nästa dag kom Roland och en annan kompis på besök och hade med sig en stor kasse med ”godis” och några tidningar. För att vi skulle kunna umgås så gick vi ned till kaféet på första våning och blev sittande där i flera timmar, där kunde man ju röka. När jag kom upp på avdelningen blev det rabalder! Jag hade ju inte varit på plats när läkarna ”gick ronden” och ingen visste var jag var. Jag beordrades ned i sängen och efter en tid så kom läkaren. Han var inte glad och befallde mig att ställa mig mitt i salen och ta av mig den vackra ”särken” som jag hade fått. Där stod jag helt naken, med sex andra patienter som åskådare, när läkaren tog tag i min nacke, böjde mig sakta framåt, kände på min ryggrad och med ett ryck tryckte ned mitt huvud mot golvet. Jag skrek av smärta men kunde inget göra. Helt naken, mitt på golvet i en sal med fem andra patienter. Var det detta som kallades för ”öppen vård”? Jag hade ju fått en kotförskjutning och det är möjligt att läkarens hastiga ryck med min rygg var det rätta sättet att få tillbaka kotorna, inte vet jag, men väldigt ont gjorde det. Jag måste stanna på Solhem i minst en vecka innan jag kunde få den specialanpassade korsett som ortopederna provade ut och skulle tillverka.

I kassen som kompisarna kommit med fanns överst några tidningar och någon frukt men längre ned och i flera lager fanns många burkar med Pripps Blå Starköl som var den tidens favoriter. Jag visade det för min närmaste sängkompis, som var polis och undrade vad jag skulle göra med detta. – ”Lägg dom för kylning i handfatet och låt kallvattnet rinna” sa han vilket jag också gjorde. Det blev ingen värre reaktion bland sköterskorna utan de tillät att vi hade tvättfatet fullt av starköl på kylning. Polisens finska flickvän kom sedan på kvällen upp med några grillade kycklingar så det blev lite fest i vår sal och eftersom jag var den enda som kom ur sängen så fick jag vara hovmästare och servera alla andra. Det blev en rätt kul kväll ändå trots läkarens behandling.

Det blev väldigt mycket rökande under den vecka jag låg inne. De flesta i salen var rökare, som många var på den tiden och eftersom jag var den enda som kunde gå så fick jag skjuta ut den ena sängen med röksugna efter den andra in till rökrummet och självklart så måste man ju hålla dem sällskap.

LGs Funderingar: Jag låg inne 2016 och 2017 för blodförgiftning (se ”Skit i levern”) och nu är det mycket digitalt men då, på 60-talet, så skulle temperaturen alltid kontrolleras varje morgon och då stoppade man en kvicksilvertermometer in i ändtarmen. Då undersköterskan kom med termometern varje morgon påpekade jag att jag hade ont i ryggen och hade ingen feber. – ”Det hjälper inte” sa hon ”vi måste ta tempen på alla”. Jag tog termometern, slog den mot handen så att skalan steg till 37 grader (man kunde göra det med dessa), lämnade tillbaka den och vände mig om för att försöka somna om. Hon insåg att det inte var någon idé och gick vidare. Jag fick ändå en ny termometer varje morgon och samma sak upprepades.

På den tiden låg man många i samma sal men numera ligger man ensam eller kanske två i samma sal men med en stor skärm mellan patienterna. Gillar man social samvaro så tyckte jag att det var bättre och roligare när vi var flera i samma sal, men med dagens sterila miljö på sjukhusen så går det naturligtvis inte. När jag låg inne för blodförgiftning så låg jag t.o.m. isolerad.

TVILLINGAR

Det var länge sedan men nu måste jag försöka att komma tillbaka till detta med att låta ”LGs FUNDERINGAR leva vidare och hålla det vid liv.

En kväll för några dagar sedan hörde jag ett radioprogram där tvillingar var i fokus. Fanns något roligt, spännande eller ovanligt att berätta om tvillingar. Är du själv tvilling eller har du kanske blivit tagen för någon annan för att du är lik denna person?  Detta fick mig att komma ihåg en händelse som inträffade i mitten av sextiotalet.

Innan jag började på Teknis i Borås så arbetade jag på en ingenjörsbyrå i Jönköping och var under mer än ett halvår uthyrd till Oskarshamns Varv. Där polade jag under en tid med Bibbi Andersson men det tog slut när vi grälade om att jag ville åka till Målilla på speedway med en kompis, men inte hon. Jag åkte ändå och hon gjorde slut. Men efter en tid så träffades vi ändå, men det var verkligen viktigt att vi inte polade eller var ett par. Okej, vad gjorde det, det var ju bara en formsak. Detta fortsatte även efter att jag återvänt till Jönköping och jag åkte ofta till Oskarshamn och besökte henne, men vi var absolut inte ett par. Ibland var vi ute och dansade och ibland var det privata fester.

När jag bodde i Gällivare hette min bästa kompis Anders, jag flyttade därifrån när jag gick i fjärde klass, men vi hade ändå kontakt under några år. Nu var det så att när jag ofta åkte till Bibbi i Oskarshamn så gjorde Anders ”lumpen” i Skövde. Vad det var som gjorde att Anders en helg följde med mig till Oskarshamn kommer jag inte ihåg men han följde med till Bibbi och vi skulle vara med på en liten privat fest. (Ni som har läst mina tidigare bloggar förstår att jag hade min gamla fina Renault Dauphine. Vi hade mycket roligt ”Dafne” och jag! Sök bakåt om det och det kommer säkert mer)

Bland Bibbis tjejkompisar så fanns det ett tvillingpar, ett par verkligt söta och vackra tjejer, så om inte Bibbi hade funnits så skulle jag säkert försöka mig på en av dem. Problemet var att det verkligen var enäggstvillingar, de var så ofantligt lika och hade de också samma frisyrer så var det omöjligt att skilja dem åt. De löste ofta detta med lite olika kläder. Detta kanske för att hjälpa vänner och bekanta att se någon skillnad.

Det blev naturligtvis en trevlig fest och med på festen var en av tvillingsystrarna och några flera vänner. När festen var slut och sällskapet upplöstes så stannade jag som tidigare hos Bibbi och Anders följde med tvillingsystern hem. Vi kom överens om att jag skulle hämta honom på söndag i god tid så att vi kunde åka hem och att han kunde komma till kasernerna i Skövde innan midnatt. Så blev det och jag hämtade upp honom på den adress jag fått och vi återvände hem.

Om det var nästa helg eller en helg senare kommer jag inte ihåg men vi åkte tillbaka till Oskarshamn och hamnade åter på en trevlig fest och naturligtvis kom den vackra tvillingsystern också. Åter igen en trevlig fest, så var det alltid på det glada sextiotalet. Festen upplöstes så småningom, jag stannade hos Bibbi och Anders följde med den snygga tvillingen. Jag visste att hon hade en tvillingsyster men jag tror inte att Anders hade fått veta det. Nu förstår ni säkert fortsättningen.

På söndag ringde Anders. Jag skulle komma och hämta honom som vi hade kommit överens om, men jag skulle komma till en annan adress! Vaddå, hade hon flyttat??

Ni tror inte att detta är sant men det är det! Eller hur Anders om du läser detta? Detta är sant, fullkomligt sant!

Tvillingarna hade bytt plats, de hade före festen bestämt att byta plats och de lurade både mig och framför allt Anders och kanske några fler, jag vet inte. Den nya systern hade fått all den information hon behövde och hon behövde väl inte veta hela Anders livssituation, de hade ju bara träffats en kväll och hade en natt tillsammans så de hade ju inte blivit så väldigt kända vid varandra. Den ”nya” tvillingen måste ha gjort ett fantastiskt bra jobb för vi kunde inte fatta eller förstå att det var en annan tjej. Systern måste ha talat väldigt väl om Anders eftersom hon kunde och ville ställa upp. Jag åkte naturligtvis för att hämta Anders, Bibbi var med och vi kastade pinnar eller annat på fönstret på andra våningen i ett gammalt rött trähus. Tvillingsystern öppnade och Anders stack också ut huvudet och vi bestämde att jag kommer tillbaka om en timme eller så och så fick det bli. Vi hann säkert till Skövde ändå.

LGs Funderingar: För det första hur kan tvillingar vara så fantastiskt lika så att varken jag eller Anders och kanske även någon annan på festen, inte kunde se att de hade bytt plats? De var så ofantligt lika både till utseende och i hela sitt kroppsspråk och uppförande. För det andra, vad var det som gjorde att de bytte plats? Jag pratade, vid ett senare tillfälle, med den första tvillingen och hon gillade Anders, det var inte därför som de bytte plats, men jag fick inte något riktigt svar. För det tredje, var detta något som de ofta gjorde och njöt av detta? Det var inte alltid som det var fester hos Bibbi men jag träffade minst två gånger båda tjejerna någon gång innan det ”tog slut” mellan Bibbi och mig och vid några tillfällen bara en, men vilken det var minns jag inte och det spelar ingen roll längre.

Vi hade roligt åt detta ganska länge, både Anders och jag och även Bibbi och jag. Anders muckade och vi tappade kontakten mer och mer och jag började på Teknis i Borås men under en kort period så åkte jag fortfarande till Oskarshamn sporadiskt och en gång så hade jag med mig min bästa polare på elevhemmet, Roland Månsson till Oskarshamn. Jag sov som vanligt hos Bibbi, men jag vet inte hos vem Roland var hos, jag tror inte att det var hos någon av de två supervackra tvillingarna.

En sista undring och fundering och den vänder sig till dig Anders, om du läser detta, senast vi talades vid på julafton för några år sedan bodde du i Uppsala. Tog du någon mer kontakt med någon av dessa två fantastiskt vackra tvillingar? Om inte? VARFÖR gjorde du inte det?