Laga Mat

Att laga mat är en konst och vi har och har haft många matkonstnärer i vår värld. I mitt hem, som barn och tonåring så var det mest bara vanlig husmanskost. När jag flyttade hemifrån och upp till Hudiksvall så kan jag bara komma ihåg att jag åt på jobbet på vardagarna. Jag måste väl ha ätit på helgerna också men hur jag gjorde det minns jag inte. Första tiden så hyrde jag ju bara ett rum på övre våningen i en villa, jag delade toalett med två andra killar och med ett badrum i källaren men vi hade inget kök. Det blev bättre ordning när jag och Ove delade lägenhet. Han kunde laga mat och jag minns att han gjorde några ”konstiga avlånga potatisar” som han kokade i olja.

Senare fick jag veta att det kallades för Pommes Frites. Det var första gången som jag åt detta. Första gången i mitt liv som jag åt Tornedeau var faktiskt när jag låg på torpedbåt i flottan. Där hade vi, på den tiden, ett jättestort belopp per man för maten.

En kul grej hände en lördag när vi i Hudik hade bjudit två tjejer på middag (minns du det Ove) och då skulle vi också göra en tårta till fikat efter maten. En sak kunde jag väl åtminstone göra, jag skulle vispa grädden. Kanske hade jag gjort det någon gång hemma när jag vill hjälpa mamma. Det var väl enkelt, vi hade ju en sådan visp med roterande vispar, bara handdriven men ändå. Bara att sätta igång. Men, vad hände? Jag vispade och vispade, grädden blev tjockare och fin men så plötsligt på ett kort ögonblick, vips, så hade vi smör. Det bara hände, vi hade smör! På den tiden var affärerna bara öppna till, jag tror, ett på dagen på lördag och detta var sen eftermiddag. Vad gör vi? Två underbara tjejer skulle komma på middag och vi ville naturligtvis imponera, men man kan väl inte bre smör på tårtan? Lösningen blev att vi fick åka ner på stan och försöka att övertala personalen på ett öppet konditori att ”svart” få köpa lite grädde och naturligtvis så blev kvällen lyckad.

Jag kan berätta många roliga episoder med detta att laga mat, men en tar jag med här. Christina var en mästare på att göra såser. Helt underbara såser och hon gjorde alltid stora mängder såser till varje middag. Naturligtvis så var familjen van vid att hemma hos oss så fanns det alltid mycket sås vid varje måltid eller till och med om det bjöds på rabarberpaj med vaniljsås. Var vi fyra i familjen, så naturligtvis så gjordes det vaniljsås eller Marsansås på en liter mjölk, även om det blev nio portioner. De underbara såserna till söndagsmiddagen kommer vi aldrig att glömma. Det tror jag inte att min son Fredrik heller kommer att glömma. Vid minst ett eller jag tror säkert vid flera tillfällen när han för första gången blev bjuden på middag hos sin nya flickvän så blev han naturligtvis, som gäst, erbjuden att ta först och det gällde även att hälla upp sås på tallriken. Han hällde naturligtvis upp så mycket sås som han brukade göra hemma men insåg sedan att när övriga i flickvännens familj, mamma, pappa, flickvännen och några syskon skulle ta sås så fanns det inte så mycket kvar. Jag vill minnas att han gjorde det misstaget flera gånger, kanske vid första middagen hos varje ny flickvän.

Apropå detta med flickvänner och pojkvänner. Det kom naturligtvis tider när både Fredrik och Malin tog hem sin lilla kärlek och det blev övernattning.  Nu kan de skratta åt det men när det hände så undrade de vad pappa gjorde. Naturligtvis så var det inte något allvar men bara en kul grej och jag tror att de med tiden förberedde sin vän på vad som skulle ske. Allt var bara en liten kul grej! Alltid när det kom en ny pojk- eller flickvän på den första frukosten så kom det fram ost och en kaviartub. Jag hävdade att om någon gör ”backe” på osten eller klämmer ”mitt på” kaviartuben så är det inget att satsa på. Som sagt, inget allvarlig och jag måste erkänna att jag inte vet eller kommer inte ihåg om Fredriks Lotta eller Malins Nicke klämde mitt på kaviartuben, men de lever lyckliga efter många, många år och har givit mig fem underbara barnbarn. De äldsta pojkarna har flickvänner som ”sover över” men jag tror inte att mina barn gör kontrollen med ”backe” på osten eller om de klämmer ”mitt på kaviartuben”.

LGs Funderingar: Visst är det fantastisk detta med barn och kärleken till sina föräldrar. Som ni förstår så var det inte många gånger som jag stod vid spisen. Christina släppte aldrig spisen, hon tyckte ibland att det var slöseri med fina dyra råvaror att släppa fram mig och även mot slutet när hon inte kände någon smak och tyckte att det var ”äckligt” att äta så stod hon vid spisen. Jag fick ofta smaka av men hon gjorde in i det sista fantastiska såser.

För många år sedan, när Malin kanske var fyra-fem år ungefär så skulle jag i alla fall göra en söndagsmiddag. Jag kommer inte ihåg alla detaljer men det var i alla fall kyckling och något mer. I receptet så stod det att jag skulle ta en gurka, skära den 8–10 centimeter och göra stavar av den som sedan serverades som tillbehör. Som sagt, redan tidigt så älskar barn sina föräldrar nästan oavsett vad de gör. Jag kämpade med mitt recept, min kyckling och de tillbehör som receptet föreskrev. När vi hade ätit så satt vi alla kvar och min lilla dotter, som satt bredvid mig, la sin lilla hand på min hand, tittade mig djupt in i ögonen och sa lite försiktigt: ”Pappa, gurkan var i alla fall god”!!

Som jag hade kämpat, och betyget var att ”gurkan var i ALL FALL god”.

”I ALLA FALL”, betyder det att det andra kanske gick att äta men ingen i familjen ville såra den stackars pappan som ändå försökte!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *