Laga Mat

Att laga mat är en konst och vi har och har haft många matkonstnärer i vår värld. I mitt hem, som barn och tonåring så var det mest bara vanlig husmanskost. När jag flyttade hemifrån och upp till Hudiksvall så kan jag bara komma ihåg att jag åt på jobbet på vardagarna. Jag måste väl ha ätit på helgerna också men hur jag gjorde det minns jag inte. Första tiden så hyrde jag ju bara ett rum på övre våningen i en villa, jag delade toalett med två andra killar och med ett badrum i källaren men vi hade inget kök. Det blev bättre ordning när jag och Ove delade lägenhet. Han kunde laga mat och jag minns att han gjorde några ”konstiga avlånga potatisar” som han kokade i olja.

Senare fick jag veta att det kallades för Pommes Frites. Det var första gången som jag åt detta. Första gången i mitt liv som jag åt Tornedeau var faktiskt när jag låg på torpedbåt i flottan. Där hade vi, på den tiden, ett jättestort belopp per man för maten.

En kul grej hände en lördag när vi i Hudik hade bjudit två tjejer på middag (minns du det Ove) och då skulle vi också göra en tårta till fikat efter maten. En sak kunde jag väl åtminstone göra, jag skulle vispa grädden. Kanske hade jag gjort det någon gång hemma när jag vill hjälpa mamma. Det var väl enkelt, vi hade ju en sådan visp med roterande vispar, bara handdriven men ändå. Bara att sätta igång. Men, vad hände? Jag vispade och vispade, grädden blev tjockare och fin men så plötsligt på ett kort ögonblick, vips, så hade vi smör. Det bara hände, vi hade smör! På den tiden var affärerna bara öppna till, jag tror, ett på dagen på lördag och detta var sen eftermiddag. Vad gör vi? Två underbara tjejer skulle komma på middag och vi ville naturligtvis imponera, men man kan väl inte bre smör på tårtan? Lösningen blev att vi fick åka ner på stan och försöka att övertala personalen på ett öppet konditori att ”svart” få köpa lite grädde och naturligtvis så blev kvällen lyckad.

Jag kan berätta många roliga episoder med detta att laga mat, men en tar jag med här. Christina var en mästare på att göra såser. Helt underbara såser och hon gjorde alltid stora mängder såser till varje middag. Naturligtvis så var familjen van vid att hemma hos oss så fanns det alltid mycket sås vid varje måltid eller till och med om det bjöds på rabarberpaj med vaniljsås. Var vi fyra i familjen, så naturligtvis så gjordes det vaniljsås eller Marsansås på en liter mjölk, även om det blev nio portioner. De underbara såserna till söndagsmiddagen kommer vi aldrig att glömma. Det tror jag inte att min son Fredrik heller kommer att glömma. Vid minst ett eller jag tror säkert vid flera tillfällen när han för första gången blev bjuden på middag hos sin nya flickvän så blev han naturligtvis, som gäst, erbjuden att ta först och det gällde även att hälla upp sås på tallriken. Han hällde naturligtvis upp så mycket sås som han brukade göra hemma men insåg sedan att när övriga i flickvännens familj, mamma, pappa, flickvännen och några syskon skulle ta sås så fanns det inte så mycket kvar. Jag vill minnas att han gjorde det misstaget flera gånger, kanske vid första middagen hos varje ny flickvän.

Apropå detta med flickvänner och pojkvänner. Det kom naturligtvis tider när både Fredrik och Malin tog hem sin lilla kärlek och det blev övernattning.  Nu kan de skratta åt det men när det hände så undrade de vad pappa gjorde. Naturligtvis så var det inte något allvar men bara en kul grej och jag tror att de med tiden förberedde sin vän på vad som skulle ske. Allt var bara en liten kul grej! Alltid när det kom en ny pojk- eller flickvän på den första frukosten så kom det fram ost och en kaviartub. Jag hävdade att om någon gör ”backe” på osten eller klämmer ”mitt på” kaviartuben så är det inget att satsa på. Som sagt, inget allvarlig och jag måste erkänna att jag inte vet eller kommer inte ihåg om Fredriks Lotta eller Malins Nicke klämde mitt på kaviartuben, men de lever lyckliga efter många, många år och har givit mig fem underbara barnbarn. De äldsta pojkarna har flickvänner som ”sover över” men jag tror inte att mina barn gör kontrollen med ”backe” på osten eller om de klämmer ”mitt på kaviartuben”.

LGs Funderingar: Visst är det fantastisk detta med barn och kärleken till sina föräldrar. Som ni förstår så var det inte många gånger som jag stod vid spisen. Christina släppte aldrig spisen, hon tyckte ibland att det var slöseri med fina dyra råvaror att släppa fram mig och även mot slutet när hon inte kände någon smak och tyckte att det var ”äckligt” att äta så stod hon vid spisen. Jag fick ofta smaka av men hon gjorde in i det sista fantastiska såser.

För många år sedan, när Malin kanske var fyra-fem år ungefär så skulle jag i alla fall göra en söndagsmiddag. Jag kommer inte ihåg alla detaljer men det var i alla fall kyckling och något mer. I receptet så stod det att jag skulle ta en gurka, skära den 8–10 centimeter och göra stavar av den som sedan serverades som tillbehör. Som sagt, redan tidigt så älskar barn sina föräldrar nästan oavsett vad de gör. Jag kämpade med mitt recept, min kyckling och de tillbehör som receptet föreskrev. När vi hade ätit så satt vi alla kvar och min lilla dotter, som satt bredvid mig, la sin lilla hand på min hand, tittade mig djupt in i ögonen och sa lite försiktigt: ”Pappa, gurkan var i alla fall god”!!

Som jag hade kämpat, och betyget var att ”gurkan var i ALL FALL god”.

”I ALLA FALL”, betyder det att det andra kanske gick att äta men ingen i familjen ville såra den stackars pappan som ändå försökte!

Kraschen utanför Dackås

Ni som har mogen ålder kommer kanske ihåg att det var spritstrejk i början av 60-talet. Systembolaget var öppet men det var strejk på AB Vin & Sprit, som levererade spriten till alla systembolag. Tiden gick och det blev glesare mellan flaskorna på Bolaget, snart var det bara de riktigt dyra sorterna kvar, men det blev aldrig någon ransonering. Men hur det än var så skulle man ju festa!

På den tiden så bodde jag inneboende tillsammans med två andra killar på andra våning i en villa och vi delade toalett och badrum. En av killarna jobbade på stadshotellet och på något konstigt vis så lyckades han köpa sprit från hotellet, säkert olagligt men antagligen köpte chefen också sin sprit den vägen. Det kom ofta gamla kompisar in från yrkesskolan i Hälsingtuna och vi brukade ha ”förfest” på mitt rum och så skulle alltid en flaska med när vi skulle åka till Näsviken. Det var väldigt noga med att vi skulle åka buss. Allt eftersom strejken pågick så blev vi nästan som lite kungar, vi hade ju varje gång med oss ett helrör vilket var ovanligt.

Men det började mer och mer att sina även vid källan på Stadshotellet och han kom med mer och mer originella sorter. Det fick vi ju acceptera, vi måste ju ha fest. Det måste ha varit väldigt tomt på hyllorna på hotellet för en helg så kom han med två lerkrus med Genever!!! Två lerkrus med Genever, den rysligt beska holländska snapsen. Skulle vi kunna grogga på den? Tja, vad hade vi för alternativ, det var bara att blanda och festa. Som vanligt så var det alltid två flaskor som gällde, det var lagom för så många som vi var, lite olika varje helg. En flaska på förfesten och så skulle vi alltid ha med en flaska. Det var väldigt vanligt och många gäng hade alltid med sig sin eller sina flaskor. Vin var inte så populärt på den tiden.

Det var dags att gå till bussen och det var Storgatan fram i glada vänners lag och det var alltid livat på bussen. Min kompis stoppade lerkruset innanför byxlinningen, knäppte kavaj och överrock och så bar det iväg. Man hade alltid vit skjorta, slips och kostym, hade man inte det så var man inte accepterad. Precis utanför ett populärt kafé, Dackås, så ropade någon något och min kompis vände sig om för att kolla och det var då det hände, det var då det hände!!!

När han vände sig om skruvade sig lerkruset ur byxlinningen och föll till marken och sprack naturligtvis. Det sprack och den värdefulla drycken rann ut på gatan. Den rann ut på gatan mitt under spritstrejken. Med stor sorg i hjärtat åkte vi ändå till Näsviken men jag kommer inte ihåg hur stämningen var.

LGs Funderingar: Egentligen inte någon fundering utan ett konstaterande. Spritstrejken tog slut och livet återgick till de vanliga rutinerna. Till varje lördag så köptes två flaskor, oftast Explorer Vodka (med skeppet på) eller Silverrom. Om vi hade gott om pengar så blev det Smirnoff eller Bacardi. En sak hade emellertid ändrat i rutinerna. Varje gång vi skulle till bussen så stannade vi till framför Dackås, precis vid den betongplatta där lerkruset hade krossats och där stod vi i en ring och höll en tyst minut för vår förlorade vän. Varje lördag!!

En vinter när vi åkte till Näsviken så var det stora drivor och det snöade fortfarande. Som vanligt så fanns det en flaska med och den blev gömt i en stor snödriva precis där man körde in på parkeringen. Rutinerna var som vanligt, när det var paus så skulle man ut och värma sig lite invändigt och svalka sig utvändigt. Snacka om exakt timing nästan på sekunden. När vi kommer ut och var på väg mot snödrivan och vår medhavda förfriskning så mullrade det mycket ute på vägen och innan vi hann fram så dundrade plogbilen fram i mycket hög fart och tog med sig en del av vår snöhög och någonstans i naturen hamnade vår flaska. Det är säkert, det hände verkligen, man kan inte tro det. Det var som om det hade varit en välregisserad film. Vi visste inte ens var vi skulle leta. Två flaskor borta, vid två olika tillfällen, men vi kanske mådde bättre dagen efter, båda gångerna.