Min gamla Renault.

Min allra första bil var en gammal Amazon. Jag skulle köpa den av en arbetskompis men jag hade inte pengar just då. Han skulle få betalt senare i två omgångar när jag fick min lön. Jag fick ändå bilen och jag och en kompis skulle åka upp till Oslo, antagligen för att jaga brudar. Det var ju det enda som gällde på den tiden. När vi kom till gränsen så skulle vi tanka, bensinen var ju hutlöst dyr i Norge, nästan över en krona litern. På den tiden var det betjäning och service på mackarna. De tvättade bilrutorna och kollade oljan. Det ville han göra även där men jag tyckte att det var väl onödigt, jag hade ju kollat allt hemma i Jönköping. Han kollade ändå och det var tur det, mätstickan var torr och under resten av den resan så kollade vi bensinen och fyllde på olja. Hemma i Jönköping fick min arbetskompis tillbaka Amazonen och det blev ingen affär.

Jag köpte i stället en Renault Dauphine, en liten fransk småbil, kanske inte i bästa skick men det fick räcka för mig och med den lön jag hade då. Det fanns ingen obligatorisk bilbesiktning på den tiden. Som på många små franska bilar på den tiden så satt motorn bak och ett litet bagageutrymme under den främre luckan. Den var lite rostig här och där och inte så bra däck, men det fick duga för mig och min plånbok.

(Faktiskt samma färg, men min var lite prickig, bruna fläckar både här och där)

Jag hade tidigare bott en tid i Oskarshamn. Jag jobbade som ritare på en konsultfirma och var uthyrd till Oskarshamns Varv. Där hade jag sällskap med en skönhet som hette Bibbi Andersson, inte att förväxla med den berömda skådespelerskan eller den Bibbi Andersson som jag polade med tidigare uppe i Hudiksvall. Hon gjorde slut med mig mitt på torget i Oskarshamn, men det är en annan historia. Det märkliga var att vi ändå träffades många gånger, men vi hade inte ”sällskap” även om jag sov över hos henne varje gång jag var nere i Oskarshamn, men vi ”polade” inte.

Jag skulle ner till henne en helg och någonstans i mörkaste Småland, precis när jag närmade mig en vänsterkurva så small det bara till. Jag hade fått en däckexplosion på vänster framdäck Det var en jädrans tur att vägen svängde till vänster just där för om du får en däckexplosion så töms däcket direkt och bilen bara girar till vänster. Så går det när man har dåliga nästan blanka däck. Reservhjulet, var fanns reservhjulet? Gissa om jag letade, det måste väl finnas ett reservdäck? Jag hade aldrig funderat på det tidigare men till slut så fann jag en lucka bakom främre registreringsskylten. När jag bände lite på luckan så såg jag att det fanns ett däck där, faktiskt en finurlig lösning. Men hur i hela friden öppnade man luckan. Jag bände och slet både med händerna och med en vev som fanns i bilen, men fick aldrig upp luckan. Då kom det en polisbil, men den djäveln bara åkte förbi och poliserna hejade bara på mig. Djävla snutdjävlar, förbannade djävla snutdjävlar, varför gjorde de så? Några minuter senare så kom det en skåpbil från en bilverkstad bara lite bortom den kurva som hade räddat mig med den hastiga vänstersvängen. Poliserna hade stannat vid bensinstationen och talat om att det stod en bil längre bort. Han visste naturligtvis hur man öppnar luckan. Inne i det främre bagageutrymmet, bakom en strålkastare fanns det en liten ring fäst vid en wire och drog man i de så ploppade det till och luckan öppnade sig. Tack! Nu kunde jag byta däck och sedan så stannade jag vid macken och kunde ringa till Bibbi och tala om att jag var sen.

Ungefär vid midsommar så pajade min växellåda. Nja, inte helt men jag kunde inte backa. Det var en konst att köra en bil som inte kunde backa och speciellt var det svårt att hitta en parkeringsplats där man kunde köra in och sedan också köra ut. Det hände en märklig sak mitt på Sven Eriksson-platsen, just nedanför Teknis. Det var vänstertrafik på den tiden. Jag kom nerifrån nuvarande Knalletorget och Stora Brogatan som man kunde köra på vid den tiden. Mitt i korsningen så mötte jag en buss och vi stannade framför varandra. Naturligtvis så var det mest naturligt av det var lilla jag som skulle backa men jag kunde ju inte få i backen. Vad gör jag nu??? Som tur var så lutade det ner mot bron över Viskan, alltså bakom mig. Jag fick öppna dörren och med en fot i marken så kunde jag skjuta bilen bakåt så mycket att bussen kunde passera, det gäller att då ha en liten fransk småbil som inte väger så mycket. Det gällde ju att försöka undvika sådana situationer.

Jag bodde på Teknis elevhem och där kunde man parkera dels framför på gatan och så fanns några få platser bakom, men innan Eiser byggde ut så fanns det en öde tomt vid gaveln och där fanns också en stor jordhög. Där var det några som ställde sina bilar och ALLA visste att en av dessa platser var Rubnes parkering. Ingen fick eller vågade ta den platsen. Jag kunde köra in på ödetomten och ta sats och körde upp på jordhögen och kunde sedan koppla ut och låta bilen svänga och backa in på den tomma platsen där ingen annan fick stå. Allt löser sig med lite goda tankar och idéer.

Jag skulle nog nästan kunna skriva en hel roman om vad som händer när man har en bil som man inte kan backa med, men det får bli mer vid annat tillfälle. Så var klassen på många bilar på den tiden när det inte fanns obligatorisk bilbesiktning.

LGs Funderingar: Nja, inga direkt funderingar denna gången heller, bara lite om vad som hände med den lilla franska ”Skrotbilen”. Som jag skrev så hände det ungefär vid midsommar att växellådan pajade och att jag inte fick i backen. Vid påsktiden så var jag hemma hos morsan i Jönköping och då hade vi ju äntligen fått vårt studielån. Det var alltid svårt, krångligt och byråkratiskt på den tiden. Men om man ansöker om ett lån när man börjar på hösten så skulle man vara tacksam om man fick det till påsk. Det tog inte lika lång tid andra och tredje gången. Nu hade jag fått lånet, hela 5000 kronor och naturligtvis måste jag byta bil. Jag hade sett ut en ”Klums-färgad” Saab, en tvåtaktare med treväxlad rattväxel och lite andra finesser. Den kostade bara 3500 kronor så det var ju inte svårt att betala den kontant och så skulle jag ju få hela 800 kronor för min ”lilla franska pärla”. Jag skulle komma tillbaka om två helger, på den tiden så skulle mycket pappersarbete göras först och bilen registreras och skattas innan man fick den.

Väl tillbaka i Borås så pajade verkligen växellådan. Tvåans växel låg i och där var den. Jag fick aldrig ur tvåans växel och därmed aldrig i någon annan växel heller. Att göra kortare resor inom Borås gick även om det var lite svårt. Bara köra på tvåans växel och inte kunna backa.

Men nu var det ju detta med att jag skulle byta bil och det skulle ske i Jönköping. På den tiden fanns det ingen motorväg och man körde inte den enklaste och rakaste vägen. In i varenda liten småby och både hit och dit. Det var avsevärt mycket längre på den tiden och kurvigt och backigt men det var bara att gilla läget och ta sig till Jönköping. Att köra hela den sträckan hela tiden med tvåans växel i går nästan en på nerverna som man brukar säga. Det var antingen att gasa som bara fa-an eller också att köra sakta. Men vi talar ju om Riksväg 40 även om den inte var så stor och bred som numera med stora delar som motorväg så var det ändå huvudvägen mellan Jönköping och Borås och på den tiden ”livligt” trafikerad. Där kom jag med mil lilla franska pärla som snart skulle sluta sina dagar. Jag fick ändå 800 kronor för den och kunde lycklig puttra hem till Borås igen med min ”nya” bil. Lycklig men naturligtvis mycket fattigare, men vad gjorde det då, just den dagen hade jag en ”nygammal” bil. Oj-oj-oj, vad det hände mycket med den bilen också, men det är en annan historia.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *