Min lilla Renault Dauphine.

Jag har ju tidigare skrivit om min lilla franska ”pärla”, min lilla Renault Dauphine. Visst var det en pärla, en pärla för mig men det ska jag väl erkänna att den var faktiskt rätt risig redan när jag köpte den, men Hallå, för mig med den ekonomi jag hade, så var det ändå min lilla franska pärla. Franska tjejer var det alltid något viss med och hon hette ju också Dauphine.

Om ni minns så trilskade hon lite med mig ända från midsommar till påsk. Trilskade och trilskade? Hon ville bara framåt, hon vägrade att backa, den lilla pärlan, hon ville bara framåt. Det var fart i henne också. En kväll var jag på väg från Skövde tillbaka till Jönköping och på en lång raksträcka så lyckades jag att köra om en Ford Mustang, en riktig Ford Mustang. Jag gasade allt vad det gick och äntligen så kom jag förbi och jag var överförtjust, jag hade lyckats att få min lilla fransyska att pressa sig upp i hela 110 km/tim, där kunde Mustangen inte sätta emot. (Ja, ja, han kanske bara söndagskörde) Det var krut i lilla fransyskan!

Dåliga batterier var inte så besvärligt på de tiden. Min lilla fransyska hade naturligtvis en vev. Det var inte så kraftig kompression på den tidens motorer och en viktig reservdel som fanns i alla franska småbilar på den tiden var veven. Kunde man inte starta bilen med startmotorn så tog man bara fram veven. På den tiden så kunde man köra på Stora Brogatan i Borås, den som sedan länge är gågata. På lördagar var det som vanligt mycket trafik i stan och man kunde även köra runt hela Stora Torget. Jag kommer ihåg att Carl-Olof var med och jag tror också att Månsson var med. Vi körde från Stora Torget och när vi kom fram till nuvarande Knalletorget så stannade vi och slog naturligtvis av tändningen. Bil-djävulen ville ju inte starta. Hur vi än försökte så ville den lilla fransyskan inte starta. Vi hoppade ur, öppnade motorhuven där bak och började slita och dra i både det ena och det andra och hela tiden så kollade vi bakåt.

Vi öppnade bagageluckan framtill och tog fram veven och vi turades om att försöka veva igång den lilla trilskande fransyskan och hela tiden så kollade vi bakåt och såg hur bilköerna bara växte. Stora Brogatan var trots namnet inte bred och den tillät parkering utmed ena sidan och det gjorde det omöjligt att köra om en stillastående bilkö. Den långa kön stoppade ju också trafiken på tvärgatorna och hela innerstaden kunde höra irriterande trafikanters eviga tutande. På den tiden var ”tutan” mycket mer användbar, det lät nästan ibland som nere i ett trafikkaos i Rom. Folk kom fram och försökte hjälpa till, vad var det som orsakade att vi hade fått motorstopp precis just här och i värsta ”rusningstrafiken” på lördag. När vi hade vevat länge och sedan såg att vi hade fått en stoppad bilkö ända långt upp på Stora Torget, så sket vi i allt, vi slängde in veven, stängde bagageluckan och motorhuven, startade motorn och åkte därifrån.

Det fanns en lite finess också på min lilla fransyska. En likadan som Fibban hade på sin lilla FIAT 600 när vi låg i flottan. (Kommer du ihåg det Fibban) Det fanns en handgas, ja, ni läste rätt, det fanns en handgas! Det var väl dåtidens Farthållare. Om man inte ville eller orkade så fanns det en ring på instrumentbrädan som var fäst i en liten kedja. Man drog i den ringen i stället för att gasa med foten. Ville man sedan hålla den hastigheten så krokade man bara in kedjan i ett litet jack och så blev den där. Samma gas hela tiden. Volvo och Saab och säkert många andra bilar också hade något liknande men då drog man upp en gardin framför kylaren när man började köra på vintern för att snabbare få varm motor. Det gällde bara att inte glömma att sedan släppa ner gardinen så att inte motorn kokade. Det var den tidens termostat för att få och hålla rätt temperatur på motorn. Tänk det var mycket att kolla och tänka på när man körde bil på den tiden. Jag valde att övningsköra med Volkswagen. Den var luftkyld och man behövde aldrig kontrollera denna gardin framför kylaren.

LGs Funderingar: Tänk, det var mycket som man skulle tänka på och ha kontroll på vid den tiden. Numera så sköter bildatorn det mesta. Stannar du nu vid ett ”Rödljus” eller liknande så stannar motorn och det är ju miljövänligt, men det som hände när vi fick ”motorstopp” på Stora Brogatan och den lilla fransyskan vägrade starta hur mycket vi än vevade, berodde naturligtvis på att vi hade stängt av tändningen. Vi kunde stå där och veva hur länge som helst när inte tändningen var påslagen. Men det förstod ju inte andra trafikanter eller de som försökte hjälpa oss.

Tänk så fruktansvärt trafikfarligt det var detta med handgasen. Om du inte ville eller orkade gasa med foten så kunde du dra i den där ringen. Ville du inte hålla i de hela tiden så låste du kedjan i ett jack och då hade du samma gas hela tiden. Tänk dig en situation där något akut kunde hända och att du inte direkt hittade ringen eller inte fick loss kedjan ur jacket. Vad kunde hända då och säkert hände också mycket som man inte undersökte så speciellt mycket på den tiden.

Förr var det vanligare. Tänk på de vackra franska unga tjejerna ute på franska landsbygden som sedan blev lite små krumpna äldre damer, ofta klädda i svart och med krokiga ryggar. Inte bara att växellådan pajade på min lilla fransyska. Det rostade fram ett större och större hål i vänster framskärm och det hålet var direkt in i kupén. När det regnade så stänkte vatten, smågrus och annat direkt in i kupén och trots att jag försökte stänga hålet med hoppressade handdukar och liknande så hjälpte det inte så mycket. Kör helst inte när det regnar!! Man satt ganska lågt, med sträckta ben och jag lärde mig att om jag drog upp byxbenen mot knäna när jag körde på våta vägar så blev inte mina byxor så våta och skitiga. Ibland önskade man att det också fanns rosthål i botten av kupén så att detta förbannade vatten kunde rinna ut också.

Hur det ändå var, så var hon ändå min älskade lilla fransyska, i alla fall just då.

Direktör Axelsson

När vi bodde i Borås så var vi mycket tillsammans med en av Christinas arbetskamrater, Boel och hennes man Lasse. Det visade sig att Lasse och jag var mycket lika varandra till utseendet och sedan växte det fram att vi också var mycket lika som personligheter. Kanske därför som vi trivdes så bra tillsammans alla fyra. Jag skulle kunna skriva mycket om vad vi upplevde tillsammans men tänker bara ta fram några exempel.

De hade fått en ny fin lägenhet och bjöd in släkt, vänner och arbetskamrater på ett ”Öppet hus” med god förtäring och dryck. Lägenheten skulle visas för alla. Vi var där tidigt och varje gång det kom nya gäster så presenterade Lasse sin ”bror” d.v.s. det var jag det och jag tror att jag spelade med ganska bra. Det var väl bara Lasses närmaste släkt och vänner som visste att jag inte var hans bror men många andra tyckte väl att det var trevligt att träffa hans bror.

En händelse som är värd att framföra är Lasses självsäkerhet och vältalighet, han var trots allt säljare. Ibland, både på den tiden och nu, så kommer det en riktig ”storfilm” som alla måste se. Jag kommer inte ihåg vilken film det var men naturligtvis skulle vi se den. Men det fanns ett litet problem, alla biljetter var slutsålda eller bokade! ”Inga problem” sa Lasse ”jag fixar det”. Han gick fram till luckan för bokade biljetter och presenterade sig. ”God afton, mitt namn är direktör Axelsson och jag ska hämta fyra beställda biljetter”. Kassörskan bläddrade bland alla beställda biljetter som låg där hopsatta med gem och en liten lapp men hon hittade inte några biljetter och ursäktade sig för det. ”Jodå” sa direktör Axelsson ”kolla nu lite bättre en gång till, jag är säker på att du hittar dem”. Hon letade en gång till och ursäktade sig en gång till, hon kunde inte hitta några beställda biljetter. ”Hör nu lilla fröken, jag har beställt fyra biljetter med bra platser till Direktör Axelsson. Vi har nu besök av kära vänner från Stockholm och vi har länge planerat att se denna film”. Den stackars kassörska visste inte riktigt vad hon skulle göra. ”Hör nu här lilla fröken. Om ni inte kan finna mina beställda biljetter så vill jag att du hämtar din chef, jag vill tala med honom. Jag väntar här”. Jag kommer inte ihåg vilken film det var med den var säkert bra och vi fick faktiskt ganska bra platser. Tyvärr var det fyra andra som fick gå hem utan att ha fått se filmen, men de fick väl försöka en annan dag.

Som säljare så var Lasse mycket ute på resor och på den tiden så var det strängare regler med vad som du fick ta in genom tullen. En flaska sprit, en flaska vin, några öl och en limpa cigaretter. Jag kommer inte ihåg om de skulle ha någon större fest eller liknande men en gång så hade Lasse tagit med sig ”alldeles för mycket”, troligtvis var det mest fin whisky och cognac, men det var alldeles för mycket för att tullen skulle gilla det om de skulle kontrollera honom. Med väskan full av fina dyra drycker och med sin lagliga ranson i en plastpåse så går naturligtvis Lasse ”på rött” vilket innebär att man ska betala tull för det man för in i landet. Lasse ställer ifrån sig väskan och visar upp sin påse med den ransonen han köpte på flygplatsen och ur den tar han upp en liten flaska med en fin och dyr likör. ”God Afton. Det är så att min hustru fyller trettio år och därför har jag köpt denna exklusivare likör till henne som en liten överraskning. Men för att det ska bli en överraskning för henne så måste jag ju köpa den utanför min ordinarie ranson, annars blir det ingen överraskning. Jag vill därför ta in den utöver min ranson och betalar naturligtvis laglig tull för den”. Tulltjänstemannen tog flaskan och kollade den noga, tittade på Lasse och sa ”Jag tror att din hustru verkligen kommer att uppskatta denna underbara likör. Hälsa och krama henne”!

Så tog Lasse tillbaka flaskan, ner i påsen och drog iväg med sin väska och var glad över att inte tullaren ville kolla i väskan. Han behövde inte ens betala någon extra tull för den fina likören. Jag minns inte nu, men jag är inte säker på att Boel fyllde trettio, men vad gjorde det?

Som sagt Lasse var en säljare och snart så tog han och hans bror över agenturen för Edsbyns Kontorsmöbler i Södra och västra Sverige och naturligtvis så gick det också bra. De bestämde sig i alla fall att flytta till Onsala och vi och ett par till hjälpte dem med flytten. De hade köpt ett radhus med två våningar. Kök, vardagsrum och lite till på nedre våningen och några sovrum på andra våning. Vad och hur arkitekten hade tänkt på undrade vi då och även nu. För att komma upp på andra våningen så gick man upp för en ”Spiraltrappa” i hörnet av vardagsrummet. Just det, en spiraltrappa!!!!!

Hur kommer vi upp med sängarna och andra möblerna till andra våning? Hur tusan har de tänkt, tänkte vi! Lösningen blev att vi fick bära sängar och annat rakt igenom radhuset och sedan med gemensamma krafter försöka lyfta och baxa upp sängarna till balkongen och sedan in på andra våningen.

LGs Funderingar: Lasse, om du läser detta, kommer du ihåg biobesöket, smugglingen och flytten till Onsala? Det var ett par till som var med och hjälpte till med flyttningen, men jag har glömt vilka de var. Han jobbade i alla fall på Västgötademokraten, en numera sedan länge nedlagd tidning och vi lånade en av deras lastbilar. Vid den tiden så trycktes många av Sveriges dåtida ”porrtidningar” på VD och på flaket, när vi hämtade lastbilen så låg det massor av ”porrtidningar” som antagligen skulle slängas. Ska sanningen fram så var den tidens porrtidningar ganska oskyldiga och ”blyga” om man jämför med hur utvecklingen blev sedan. Nu är väl till och med dagspressen mer vågade.

Min gamla Renault.

Min allra första bil var en gammal Amazon. Jag skulle köpa den av en arbetskompis men jag hade inte pengar just då. Han skulle få betalt senare i två omgångar när jag fick min lön. Jag fick ändå bilen och jag och en kompis skulle åka upp till Oslo, antagligen för att jaga brudar. Det var ju det enda som gällde på den tiden. När vi kom till gränsen så skulle vi tanka, bensinen var ju hutlöst dyr i Norge, nästan över en krona litern. På den tiden var det betjäning och service på mackarna. De tvättade bilrutorna och kollade oljan. Det ville han göra även där men jag tyckte att det var väl onödigt, jag hade ju kollat allt hemma i Jönköping. Han kollade ändå och det var tur det, mätstickan var torr och under resten av den resan så kollade vi bensinen och fyllde på olja. Hemma i Jönköping fick min arbetskompis tillbaka Amazonen och det blev ingen affär.

Jag köpte i stället en Renault Dauphine, en liten fransk småbil, kanske inte i bästa skick men det fick räcka för mig och med den lön jag hade då. Det fanns ingen obligatorisk bilbesiktning på den tiden. Som på många små franska bilar på den tiden så satt motorn bak och ett litet bagageutrymme under den främre luckan. Den var lite rostig här och där och inte så bra däck, men det fick duga för mig och min plånbok.

(Faktiskt samma färg, men min var lite prickig, bruna fläckar både här och där)

Jag hade tidigare bott en tid i Oskarshamn. Jag jobbade som ritare på en konsultfirma och var uthyrd till Oskarshamns Varv. Där hade jag sällskap med en skönhet som hette Bibbi Andersson, inte att förväxla med den berömda skådespelerskan eller den Bibbi Andersson som jag polade med tidigare uppe i Hudiksvall. Hon gjorde slut med mig mitt på torget i Oskarshamn, men det är en annan historia. Det märkliga var att vi ändå träffades många gånger, men vi hade inte ”sällskap” även om jag sov över hos henne varje gång jag var nere i Oskarshamn, men vi ”polade” inte.

Jag skulle ner till henne en helg och någonstans i mörkaste Småland, precis när jag närmade mig en vänsterkurva så small det bara till. Jag hade fått en däckexplosion på vänster framdäck Det var en jädrans tur att vägen svängde till vänster just där för om du får en däckexplosion så töms däcket direkt och bilen bara girar till vänster. Så går det när man har dåliga nästan blanka däck. Reservhjulet, var fanns reservhjulet? Gissa om jag letade, det måste väl finnas ett reservdäck? Jag hade aldrig funderat på det tidigare men till slut så fann jag en lucka bakom främre registreringsskylten. När jag bände lite på luckan så såg jag att det fanns ett däck där, faktiskt en finurlig lösning. Men hur i hela friden öppnade man luckan. Jag bände och slet både med händerna och med en vev som fanns i bilen, men fick aldrig upp luckan. Då kom det en polisbil, men den djäveln bara åkte förbi och poliserna hejade bara på mig. Djävla snutdjävlar, förbannade djävla snutdjävlar, varför gjorde de så? Några minuter senare så kom det en skåpbil från en bilverkstad bara lite bortom den kurva som hade räddat mig med den hastiga vänstersvängen. Poliserna hade stannat vid bensinstationen och talat om att det stod en bil längre bort. Han visste naturligtvis hur man öppnar luckan. Inne i det främre bagageutrymmet, bakom en strålkastare fanns det en liten ring fäst vid en wire och drog man i de så ploppade det till och luckan öppnade sig. Tack! Nu kunde jag byta däck och sedan så stannade jag vid macken och kunde ringa till Bibbi och tala om att jag var sen.

Ungefär vid midsommar så pajade min växellåda. Nja, inte helt men jag kunde inte backa. Det var en konst att köra en bil som inte kunde backa och speciellt var det svårt att hitta en parkeringsplats där man kunde köra in och sedan också köra ut. Det hände en märklig sak mitt på Sven Eriksson-platsen, just nedanför Teknis. Det var vänstertrafik på den tiden. Jag kom nerifrån nuvarande Knalletorget och Stora Brogatan som man kunde köra på vid den tiden. Mitt i korsningen så mötte jag en buss och vi stannade framför varandra. Naturligtvis så var det mest naturligt av det var lilla jag som skulle backa men jag kunde ju inte få i backen. Vad gör jag nu??? Som tur var så lutade det ner mot bron över Viskan, alltså bakom mig. Jag fick öppna dörren och med en fot i marken så kunde jag skjuta bilen bakåt så mycket att bussen kunde passera, det gäller att då ha en liten fransk småbil som inte väger så mycket. Det gällde ju att försöka undvika sådana situationer.

Jag bodde på Teknis elevhem och där kunde man parkera dels framför på gatan och så fanns några få platser bakom, men innan Eiser byggde ut så fanns det en öde tomt vid gaveln och där fanns också en stor jordhög. Där var det några som ställde sina bilar och ALLA visste att en av dessa platser var Rubnes parkering. Ingen fick eller vågade ta den platsen. Jag kunde köra in på ödetomten och ta sats och körde upp på jordhögen och kunde sedan koppla ut och låta bilen svänga och backa in på den tomma platsen där ingen annan fick stå. Allt löser sig med lite goda tankar och idéer.

Jag skulle nog nästan kunna skriva en hel roman om vad som händer när man har en bil som man inte kan backa med, men det får bli mer vid annat tillfälle. Så var klassen på många bilar på den tiden när det inte fanns obligatorisk bilbesiktning.

LGs Funderingar: Nja, inga direkt funderingar denna gången heller, bara lite om vad som hände med den lilla franska ”Skrotbilen”. Som jag skrev så hände det ungefär vid midsommar att växellådan pajade och att jag inte fick i backen. Vid påsktiden så var jag hemma hos morsan i Jönköping och då hade vi ju äntligen fått vårt studielån. Det var alltid svårt, krångligt och byråkratiskt på den tiden. Men om man ansöker om ett lån när man börjar på hösten så skulle man vara tacksam om man fick det till påsk. Det tog inte lika lång tid andra och tredje gången. Nu hade jag fått lånet, hela 5000 kronor och naturligtvis måste jag byta bil. Jag hade sett ut en ”Klums-färgad” Saab, en tvåtaktare med treväxlad rattväxel och lite andra finesser. Den kostade bara 3500 kronor så det var ju inte svårt att betala den kontant och så skulle jag ju få hela 800 kronor för min ”lilla franska pärla”. Jag skulle komma tillbaka om två helger, på den tiden så skulle mycket pappersarbete göras först och bilen registreras och skattas innan man fick den.

Väl tillbaka i Borås så pajade verkligen växellådan. Tvåans växel låg i och där var den. Jag fick aldrig ur tvåans växel och därmed aldrig i någon annan växel heller. Att göra kortare resor inom Borås gick även om det var lite svårt. Bara köra på tvåans växel och inte kunna backa.

Men nu var det ju detta med att jag skulle byta bil och det skulle ske i Jönköping. På den tiden fanns det ingen motorväg och man körde inte den enklaste och rakaste vägen. In i varenda liten småby och både hit och dit. Det var avsevärt mycket längre på den tiden och kurvigt och backigt men det var bara att gilla läget och ta sig till Jönköping. Att köra hela den sträckan hela tiden med tvåans växel i går nästan en på nerverna som man brukar säga. Det var antingen att gasa som bara fa-an eller också att köra sakta. Men vi talar ju om Riksväg 40 även om den inte var så stor och bred som numera med stora delar som motorväg så var det ändå huvudvägen mellan Jönköping och Borås och på den tiden ”livligt” trafikerad. Där kom jag med mil lilla franska pärla som snart skulle sluta sina dagar. Jag fick ändå 800 kronor för den och kunde lycklig puttra hem till Borås igen med min ”nya” bil. Lycklig men naturligtvis mycket fattigare, men vad gjorde det då, just den dagen hade jag en ”nygammal” bil. Oj-oj-oj, vad det hände mycket med den bilen också, men det är en annan historia.