Vad ska man tro på?

Jag är inte religiös, men brukar gå till kyrkan på skolavslutningar, begravningar och kanske någon konsert. Jag brukar ofta gå till Prästgården i Länghem för att fika eller på kurs. Prästgården i Länghem är inte Prästgård längre utan en mötesplats för alla människor. Jag har också vid några tillfällen ställt upp som aktör eller skådespelare vid några ”Julspel” som kyrkan anordnar för skolbarnen i Länghem, Dannike och Limmared. Jag träffar många människor inom kyrkan, men jag är inte religiös.

Det händer många konstiga och märkliga saker i vår värld som är svåra eller nästan omöjliga att förklara eller förstå. Inom kyrkan och även inom alla andra religioner i världen så förklarar man det att det är ”GUD” som ligger bakom dessa händelser och säkert menar något med det som skett. Du och jag och många andra har säkert sett eller upplevt något som du inte förstår eller kan förklara. Det finns hos mig två speciella händelser som jag aldrig kommer att glömma och troligtvis aldrig kommer att förstå, men jag vet att det har hänt, inget som jag drömt.

Som alla vet så lämnade Christina oss i början av juni 2016 efter en lång kamp mot sin cancer. Efter diagnosen så fick hon flera olika behandlingar under 13 månader men efter femton månader så förlorade hon kampen. Hon skulle bara vinna kampen mot dessa ”djävla IS- krigare” i kroppen. Hon jämförde cancern med IS-krigarna som då bråkade mycket i Mellanöstern med sitt Kalifat. Vi började spela golf 1989 och hon älskade detta spel och alla vänner som man träffade, på klubben eller på olika golfresor som vi ofta gjorde. Sommaren 2015 var hon fortfarande så frisk och orkade spela golf men för att hon skulle orka med att spela så köpte jag en trehjulig golfmoped som hon kunde använda. Hennes mål var ändå att senare kunna parkera denna moped för gott eller åtminstone till vi blev ”gamla”. Vi spelade bara på vår hemmabana den sommaren, men hon fortsatte med att varje onsdag vara med på Damgolfen och hon och jag spelade så mycket vi hann med, hon älskade ju golfen. Vi hade både ett hopp om att hon skulle vinna över cancern, vi hade ju bekanta som klarat det tidigare. Det skulle dock bli hennes sista sommar på golfbanan.

Något märkligt hände en dag när vi spelade ensamma hon och jag. På hål tolv på Kinds GK måste man spela över en ganska bred å strax innan green. Christina åkte med sin golfmoped över bron före mig och eftersom jag gick med min golfvagn så kom jag alltid lite efter. När jag passerade på bron så råkade jag vända blicken ut över vattnet, det var någon som fångade mitt intresse. Jag såg löv flyta omkring i vattnet och jag fick snabbt upp min mobil och tog ett foto på dessa löv. Precis då, precis då så formades löven till ett kors som flöt i vattnet. Var det ett gott eller ett dåligt tecken? Christina såg aldrig korset och jag visade aldrig fotot för henne. Jag stod en stund och tittade på korset men efter några sekunder så gjorde strömmen i ån att korset ändrade form och löven skingrade sig och fortsatte sin resa nedström. Hur kunde det komma sig att PRECIS när jag gick över bron och tittade ut över vattnet så bildade löven ett kors, PRECIS då och några sekunder senare var löven fria att fortsätta medströms. Förstår ni att jag funderade och faktiskt ibland gör det än i dag.

Hon avled i början av juni och på hösten så började jag att planera min resa med att åka till Afrika och bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg och världens största vulkan, 6000 meter över havet. Närmare himlen kunde man väl inte komma om man inte skulle upp på Mount Everest. Jag kollade mycket och planerade väl och i februari skulle jag bestiga Kilimanjaro. Efter att Christina hade lämnat oss så hittade jag en medaljong och hennes syster trodde att den var från deras mormor eller farmor. Jag hade sett bilder från toppen av Kilimanjaro och visste redan då hur monumentet på toppen såg ut. Jag tog ett foto på Christina och satte i medaljongen med hennes namn och datum. Jag köpte mig en ny vass äkta Sweizisk armékniv och bestämde mig för att jag skulle hänga denna medaljong uppe på monumentet om jag lyckades komma ända upp. Jag skulle skära skåror i monumentet och hänga den där. Närmare himlen kunde jag inte komma.

På morgonen när jag skulle börja mitt försök att nå toppen så hängde jag medaljongen runt halsen, hon skulle vara med mig på hela vandringen. Jag hade valt att gå ensam, jag ville inte gå i en grupp tillsammans med en massa andra människor, det var bara jag och Christina som skulle upp på toppen. Även om jag valde att gå ensam så var jag naturligtvis inte ensam, du får inte försöka det ensam. Jag gick varje dag med min egen guide, men jag hade fem personer i min stab. Min Guide, min bärare, två andra bärare som bar vår gemensamma utrustning, mat och allt annat och en kock. Men annars var jag ensam med min guide. Jag träffade bara de andra på morgonen och kvällen. Varje dag så hängde medaljongen runt min hals och jag fantiserade om att Christina satt där uppe och väntade på mig.

På förmiddagen den femte dagen (16 februari 2017) efter att vi börjat sista etappen, 1200 meter kvar, vid midnatt, så var jag framme vid monumentet. Vi mötte två personer på väg ner strax innan vi kom fram och det var två andra där som kunde hjälpa mig med att fotografera detta fantastiska ögonblick. Jag hade klarat det medan jag också visste att andra inte hade gjort det. Det hjälper inte hur stark och vältränad du är, om du inte kan syresätta dig så tvingas du vända.

När vi blev ensamma, jag och min guide Abele, så tog jag fram min kniv och skar två skåror i monumentet. Nu skulle jag hänga upp amuletten med Christinas bild. Under fem dagar och nätter så hade medaljongen hängt runt min hals och det var då det hände!!! Vad var det som hände??

Jag lossade låset på kedjan och höll det i mina två händer för att knäppa igen låset igen. Plötsligt så klingade det bara till på marken och amuletten bara ramlade ner på marken, på marken på toppen av Afrikas högsta berg. Den hade hängt runt min hals under fem dagar och nätter och när jag skulle knäppa ihop låset så gick bara kedjan av. Jag gjorde inget speciellt, jag bara stod där med två delar av kedjan och amuletten på marken. Jag tog upp amuletten, kollade på bilden av Christina och trädde i kedjan igen och så försökte jag ”knyta” ihop kedjan på något vis. Jag hade ju bestämt att jag skulle hänga upp amuletten på detta monument, men jag lyckades inte knyta ihop kedjan. Fråga mig inte varför, men knuten bara gled isär varje gång. Abele sa att detta är ett tecken från Christina, hon hade väntat på mig, hon visste att jag varit där och hon ville nu att amuletten skulle hem igen. Jag hörde vad han sa och amuletten finns fortfarande hemma, med hennes bild och namn i.

LGs Funderingar: Många märkliga saker händer under ett långt liv och många har ingen logisk förklaring. Detta är två händelser som jag inte har någon förklaring till. Allt kan ju förklaras av slumpen och det förstår jag också, men håll med om att det är märkligt. Visst är det väl märkligt att precis när jag gick över bron en höstdag under en av Christinas sista golfrundor så bildar några löv tillsammans med strömmarna i ån ett kors. Precis just då, några sekunder senare hade strömmarna ändrat löven till något annat och upplöst korset. Håll med om att det är märkligt.

Jag gjorde ingenting mer på toppen av Kilimanjaro än att jag tog av mig kedjan med amuletten som hängt runt min hals under fem dagar och nätter och när jag skulle stänga låset igen så gick bara kedjan av, helt utan våld. Jag stod bara där med två delar av kedjan och amuletten ramlade ner på marken. Jag förstod ingenting och jag förstår ingenting fortfarande. Abele sa att det var ett tecken från Christina…… Vad ska jag tro?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *