Vad får man göra?

Många saker får man göra och mycket är förbjudet.  Något av det som är förbjudet och tillåtet styrs av våra lagar medan andra saker eller handlingar har regler som styrs eller respekteras av människans etik och moral. Ibland förekommer grova lögner som kan skada många och ibland behövs det ”vita lögner” för att kanske rädda en person eller en händelse. Vem är att döma i sådana tillfällen?

Alla som brukar läsa min blogg vet att cancern tog min Christina för cirka 23 månader sedan, tänk vad tiden går. Hennes sjukdomsperiod, som vi egentligen inte vet hur länge den var, men hon fick behandling under tretton månader och levde sedan i två månader efter att de slutat med behandlingen, det var ingen idé längre. Familj, släkt och vänner kastades mellan hopp och förtvivlan och jag vill väl inte säga att det förekom vita eller svarta lögner men det fanns ändå vissa saker och händelser som man inte talade om, kanske inte förbjudna men känsliga.

Christina hade en stark inställning i början, hon skulle ”vinna kriget” och hon kämpade och hon ville verkligen leva livet och leva det fullt ut. Bl.a. så bestämde hon sig för att hon äntligen skulle få bygga sin glasveranda.  Jag hade säkert protesterat under femton – tjugo år och tjatat att ”vad ska vi med den till”? Hon var riktigt bestämd, -”jag har pengar till det och jag vet att jag inte får ta med mig något när jag dör” och så beställde hon denna utbyggnad. Det är märkligt att hon verkligen vill driva igenom detta, trots att hon innerst inne kanske trodde att hon inte skulle klara sig, varför sa hon annars det hon sade? Det känns nu som att hon ville bygga denna glasveranda till mig som ett minne efter henne. Jag är nu mycket tacksam för det.

Hon var enormt mentalt stark in i det sista. Från början sa hon till läkarna att hon inte ville ha någon prognos men senare så försökte hon få besked av läkarna om ”hur länge har jag kvar då”? Hon hade också två mycket viktiga meddelande eller krav på efterlevande och det var ju jag. –”Jag vill absolut inte dö här hemma. Du ska inte ha en bild av att jag ligger här död i vårt sovrum, jag vill dö på lasarettet”. Det andra var kanske inte ett krav men ett önskemål. –”Jag kommer att dö omkring midsommar. Jag vill inte att det ska vara något kyrkkaffe. Jag vill att ni ska ha sill, färskpotatis, gräslök och gräddfil och det viktigaste, ni ska ha en nubbe. Är det midsommar så är det”

När vi förberedde begravningen så tyckte inte prästen att det skulle vara några problem att uppfylla Christinas sista önskan, visst kunde man få en nubbe till maten, även om minnesmiddagen skulle var i församlingshemmet. Kantorn tyckte detsamma, troligtvis inga problem. Hon som ordnade cateringen bad mig att själv skaffa nubbarna för hon hade inte tillstånd till det och jag köpte en flaska OP och en flaska Ålborgs Jubileums. Jag lämnade dem till församlingshemmet tidigt på morgonen innan begravningen, vi gick till kyrkan och tittade på kistan och sedan hem för att invänta begravningen. När vi återkom så kom Malin, hon med cateringen, fram till mig och sa att vaktmästaren hade kommit och sett att det stod två flaskor med brännvin på bordet tillsammans med det övriga. Han var väldigt bestämd och påpekade skarpt att det inte fick serveras någon sprit i församlingslokalen. Det hade stämman bestämt.

Jaha, vad gör vi nu? Christina hade ju en sista önskan och nu kunde den inte uppfyllas.

LGs funderingar: Det är egentligen ingen fundering, eller jo, kanske? Det var semestertider och begravningen var i veckan efter midsommar. Den präst som förrättade begravningen av Christina var en semestervikarie.

Gästerna kom från kyrkan och satte sig vid de dukade borden. Malin hade ordnat med ett fint buffébord och nubbeglasen stod vid platserna. Vi var medvetna om att alla ville eller kunde inte ta en snaps även om det skulle vara en liten. Det var mest symboliska enigt Christinas sista önskemål. Vad gör vi nu? Jag, Malin och den vikarierande prästen stod och talad med varandra, vad gör vi nu? Christina hade en sista önskan och det var att vi skulle få något riktigt festligt så här nära midsommar och att vi skulle minnas henne på det sätt hon önskade. Vad gör vi nu? Hon hade en sista önskan.

Jag trodde inte att det skulle komma från prästen. Han lade sin hand på min axel och sa något som jag blev väldigt tacksam för. Det var faktiskt prästen som sa det och vände sig till mig. –”Vi har väl inte hört vad vaktmästaren sa, eller? Låt oss uppfylla Christinas sista önskan”. De som ville fick en nubbe till sillen, inte så stor men ändå en nubbe. Christina hade fått sin sista önskan uppfylld och det kändes som att hon var nöjd.

Efteråt kom några kompisar fram och sa att nu hade jag och Christina återinfört en tidigare och gammal tradition vid begravningar. Visst ska det vara en liten snaps till maten på en begravning, men det behöver inte vara i kopiösa mängder.

Tänk att hon fick sin sista önskan uppfylld.