Det händer mycket i världen och det händer mycket för oss som enskilda individer. Vissa händelser sker på några sekunder och är sedan över medan andra händelser påverka oss under resten av livet. Ibland är man på rätt plats vid rätt tillfälle eller vid fel tillfälle. Många händelser kan man påverka medan andra bara dyker upp helt plötsligt.

När jag låg i flottan så liftade jag hem till Ingrid i Hudiksvall varje helg, jag måste bara till henne. Att lifta utmed norrlandskusten på fredag eftermiddag och söndag kväll var relativt enkelt med alla dessa långpendlare. Det var oftast mycket trevliga förare som också gärna ville ha sällskap. En gång stannade en gammal Mercedes och erbjöd mig skjuts och jag satte mig i framsätet. Vi var ungefär jämngamla och när vi pratat ett tag så kom det fram att vi båda hade bott i Harsprånget som barn. Jag flyttade därifrån efter att jag hade gått ut första klass och kom inte ihåg så många klasskamrater, mer än en och han hette Tord Westfal. Min chaufför gick flera år i skolan där men han hade också en klasskamrat som hette Tord Westfal. Hade vi gått i samma klass?

Min mor bodde vid den tiden i ett mindre samhälle som heter Vallvik, lite söder om Söderhamn. I normala fall så åkte jag bara förbi Vallvik men denna gång så övertalade jag ”chauffören/kompisen” att svänga in till Vallvik och vi gick in till min mor som fick bjuda på fika. Han berättade vem han var och min mor kände hans mor eller minns henne i alla fall. Under tiden de talade med varandra så letade jag bland mina gamla klassfoton och hittade äntligen det.

Tänk dig, jag står och liftar och kunde ha fått lift med bilen före eller någon annan bil men det blev just denna gamla ”Mersa”. I den sitter en gammal klasskamrat, som jag hade glömt men vi finns med båda två på detta klassfoto. Visst är det väl märkligt, världen är liten. Vi fortsatte sedan och när han släppte av mig i Hudiksvall så bytte vi adresser och telefonnummer och han reste vidare norrut. Det blev ingen mer kontakt, varken från honom eller från mig.

Från Harsprånget flyttade vi till Gällivare och där gick jag i skolan från andra t.o.m. påsken i fjärde klass. Min bästa kompis hette Anders Gabrielsson och han kom ned till mig i Visby första sommaren men sedan försvann kontakterna. Någon gång under senare delen av sjuttiotalet då jag hade min konsultbyrå så var jag tillsammans med några kollegor i Stockholm på Tekniska Mässan och sedan på kvällen var vi på Hamburger Börs. Naturligtvis måste man någon gång till toaletten och på den tiden så fanns det en sådan där lång ”pissränna” på toaletten och det var bara att ta plats där det var ledigt. Vid ett tillfälle så vände jag på huvudet och det gjorde även mannen bredvid mig. Det var något bekant med honom, vem är detta? Han hade inga problem, han kände direkt igen mig. Det var min gamla kompis Anders, från fjärde klass i Gällivare. Kissa färdigt och sedan stora kramen. Vi skrattade tillsammans och när vi sedan återvände så följde jag med honom till hans bord för att hälsa på hans syster och även hon kände igen mig efter alla dessa år. Ändå händer det ju mycket med utseendet från att man är tio- elva år tills man blir vuxen. Visst är världen liten. Det som var särskilt märkligt var att han just då bodde i Canada och var bara hemma på besök för att besöka sina systrar. Tänk om han eller jag hade blivit pissnödiga en eller två minuter senare eller tidigare så hade vi troligtvis aldrig mött varandra. Och tänk att vi var på samma restaurang samtidigt. Jag ringde honom på julafton 2015, han fyllde nämligen sjuttio år då och bor numera i Uppsala. Anders, läser du detta, kommer du ihåg pissrännan på Hamburger Börs?

LGs Funderingar: Den märkligaste händelsen inträffade för inte så länge sedan. Jag är inte religiös men ibland kan man undra. Vad är det som händer och varför händer det? Christina led mer och mer av sin cancer och orkade inte så mycket men hon älskade att spela golf och naturligtvis så skulle hon få göra det. Jag köpte en trehjulig golfmoped till henne så att hon kunde spela det sista året hon orkade. Det sista halvåret orkade hon inte. Hon hade bestämt sig för att hon skulle ”vinna kriget” men ju mer tiden gick så insåg både hon och jag att det inte skulle bli så. Men hon var stark in i de sista, bl.a. så bestämde hon att vi skulle bygga en stor glasveranda. –”Jag har pengar till det och jag får ingenting ta med mig när jag går” sa hon ofta och beställde denna glasveranda. Hon fick en och en halv vecka i den.

Nu kommer den märkligaste av alla händelser. När vi spelade hål nummer tolv på Kinds GK så måste man passera en bred å, Assman. Christina åkte över på bron och tittade inte ut över vattnet, det gällde väl att styra mopeden rätt. Jag kom efter med min golfvagn men av någon anledning så tittade jag ut över vattnet.  Där kom några löv flytande och löven flöt med strömmen, vilket är nedåt på bilden. Precis de sekunder som jag såg löven så formades de som ett kors och så länge att jag hann få upp min mobil och ta detta kort. Tro mig detta är inte arrangerat. Jag visste inte hur jag skulle göra och vad jag skulle tro. Precis när jag såg detta så bildade löven som flöt på vattnet detta kors. Tio sekunder senare hade strömmen ordnat de flytande löven på annat sätt och de flöt även ifrån varandra. Vad ska man tro? Visst är det märkligt. Precis när jag passerade bron så formades löven på detta sätt. När Christina passerade kanske en halv minut tidigare så kanske hon såg löven, men de hade inte denna formationen just vid denna tidpunkt och efter att jag tagit fotot så ändrade strömmen formen på löven. Allting formade sig precis på detta sätt exakt de sekunder när jag passerade över bron. Exakt de få sekunder när jag passerade bro. Kanske varken tidigare eller senare formades detta kors, utan just de sekunder jag passerade bron.

Vad ska man tro? Jag vågade aldrig visa henne denna bild. Vad ska man tro?

Jag bodde i Hudiksvall innan jag ryckte in i flottan. Först tre månader i Karlskrona och då var jag inte hemma så många gånger. Det blev desto tätare när jag blev stationerad på Berga och senare vid Örlogsvarvet på Djurgården i Stockholm. Vid ett tillfälle hemma i Hudik så träffade jag en flicka som jag verkligen blev förälskad i och trots att jag har haft många tjejer sedan dess och varit gift i 47 år så toppar hon nog listan över den tjej som jag varit mest kär i just när det pågick, varför kan jag inte förklara.

När vi började pola, som det hette då, så åkte jag hem varje helg till Hudik. De helger som jag hade vakt bytte jag bort och även om det kostade lite pengar så måste jag bara hem. Jag tänker inte nämna hennes namn, låt mig kalla henne för Karin och inte mer detaljer heller även om jag vet att hon inte läser min blogg längre och förklaringen kommer senare. Vi hade det bra ihop och jag bodde och åt t.o.m. hemma hos hennes familj på helgerna trots att jag delade en lägenhet med min kompis Ove, men han betydde inget för mig när jag hade träffat Karin. Hur det än var så tog det ändå slut och jag fick återuppta mina tjejjakter i Stockholmstrakten.

Åren gick och förra sommaren var jag på Gotland en vecka. Jag träffade då en gammal skolkompis från Läroverket i Söderhamn och vi tog en flera timmars lång lunch tillsammans, pratade gamla minnen och hur livet hade gått för oss båda. Vid ett tillfälle så nämnde hon att hon tidigare hade bott i Hudiksvall och att hennes bästa kompis bodde kvar där och att hon heter Karin. (Och med rätt efternamn) –”Va, känner du Karin” sa jag förvånad ”var bor hon och hur kommer man i kontakt med henne”? Min skolkompis sa att det var ganska enkelt, hon finns på Facebook. –”Gå in där och sök, du hittar henne lätt”. Självklart gjorde jag det.

Jag sökte, hon svarade och vi fick kontakt. Vi talade aldrig med varandra men vi höll kontakten via Messenger och mail. Vi svarade och kommenterade våra allmänna inlägg på Facebook, vi blev naturligtvis vänner där också. Hon och jag berättade hur våra liv hade fortsatt och en del gamla minnen. När vi var tillsammans så var vår kärlek så stor så trots att jag var hemma hos henne varje helg så hann vi med att skriva ett varsitt kärleksbrev till varandra under veckan. I dessa brev hade vi en alldeles egen kärleksförklaring i en speciell hälsningsfras i våra brev och detta fortsatte vi med, mest på skoj i våra mail så här över femtio år senare. Ingen av oss hade några planer på att träffas eller återförenas. Jag hade lovat att jag skulle skicka henne länken till min blogg så att hon kunde gå in och läsa om mitt äventyr på Kilimanjaro, men glömde det flera gånger. Som vanligt vaknade jag vid femtiden på morgonen, gick ut och hämtade tidningen och somnade ofta om. En morgon så kom jag ihåg detta med länken som hon skulle få och skickade den på Messenger. Nu kunde hon kolla.

Jag fick sedan ett mail, det sista hon skickade. Det var så att hon naturligtvis sov men hennes man hörde att det pep till i hennes mobiltelefon, steg upp och kollade, öppnade hennes Messenger och såg mitt meddelande och såg också våra mail. Vad fa-an gjorde han? Han öppnade hennes mobil som han tydligen hade koden till, läste hennes meddelande och mail och blev naturligtvis rent vansinnig och mycket svartsjuk. Att han läste vad vi skrivit till varandra var kanske inte så bra men varför snokade han i hennes mobil när hon sov?

I detta sista mail förklarade hon att hennes man hade hört ett pip i hennes telefon, öppnat den, läst våra meddelande och mail inklusive historia med tidigare meddelande, blivit väldigt svartsjuk och att han tvingade henne att stänga alla kontakter med mig på Facebook och Messenger och spärra mina mail och ta bort mig från ”kontakter”. Allt detta gjorde hon också, jag var utestängd och när jag senare bad en kompis söka henne på FB så var det inga problem, hon fanns kvar men jag var stoppad. Hon var naturligtvis med på listan som får mina bloggar men vid första bloggen därefter så avregistrerade hon sig, kanske av rädsla över att hennes man skulle se de påminnande mail och blänkare som programmet skickar ut.

LGs Funderingar: Vi var tillsammans för över femtio år sedan, över femtio år sedan, man skulle kunna kalla det för en intensiv tonårsförälskelse, men livet har gått vidare för oss båda. Vi har levt våra liv och vi har barn och barnbarn, allt annat är ju bara historia och ingen av oss hade eller har några planer på någon form av återförening. Det som oroar mig mest är hur hon lever idag, tillsammans med en väldigt svartsjuk man som öppnar hennes telefon och läser hennes mail och Messenger och förbjuder henne att ha kvar mig på FB, Messenger och kontakter. Läser han hennes brev också om hon får sådana numera? Lever hon under något förtryck? Är hon kuvad och hårt hållen? Har hon något privatliv? Hur är hennes liv tillsammans med denna rysligt svartsjuka man som inte tillåter att hon har en historia, allt hände ju för över femtio år sedan. Tänk dig själv att leva med en sådan man som snokar i dina mail, Messenger och annat. Jag kan inte minnas att vi skrev annat än hur vi hade haft det sedan vi skiljdes och gamla minnen. Den speciella kärleksfras som vi återupptog var det bara vi två som förstod, den liknade mest en reklamslogan, den kunde han inte tyda. Men det är klart det smög väl in sig några ”bamsekramar” och liknande men det ger man ju till alla. Undrar hur hon mår nu? För min del går livet vidare som det gjort de senaste femtio åren då vi aldrig hade kontakt och som vi aldrig kommer att få återuppta. Undrar hur hon mår och hur hon har det?