Stöld och stöld.

Man ska inte stjäla från de döda och inte från ovetande och naiva barn. Barn kan ta saker utan att de vet att det är en stöld och förstår inte bättre men när garvade och luttrade ”farbröder” stjäl från barn så är det något annat. Planerat och överlagt och med egen vinning som målet.

När jag var ung eller barn, jag gick fortfarande i tredje eller fjärde klass, så samlade jag på frimärken. Naturligtvis så var jag inte så avancerad och visste inte vad man skulle spara på utan det var bara sparandet som lockade. Varje sommar så var vi kusiner på mammas sida nere hos mormor och morfar i Källskär utanför Söderhamn. I det lilla brukssamhället fanns det två gemensamma jordkällare för alla på bruket. Mitt framför mormors hus fanns en mindre och lite norrut och ovanför fanns en större. Den större källaren hade ett stort tak och under detta tak så fanns det ett ”förråd” eller vad det var. Jag och min kusin Björn grävde oss ned under taket och in i förrådet och där inne fanns det bl.a. en massa gamla möbler som verkade ha stått där under många år. Nyfikna som vi var så genomsökte vi alla dessa gamla möbler främst gamla byråer och chiffonjéer och där fanns fortfarande mycket intressant i lådorna.

Eftersom jag hade börjat att samla på frimärken så tog jag naturligtvis med mig många av de brev jag hittade och på dem fanns det naturligtvis frimärken. Jag var ju bara intresserad av dessa frimärken och jag fuktade naturligtvis av dem genom att hålla breven ovanför en kokande kaffekanna och satte in de lösa frimärkena i mitt album. När jag blev lite äldre så insåg jag att de var mycket mer värdefulla om de satt kvar på breven och med oskadad stämpel. Det var lärpengar jag missade men man lär så länge man lever.

Senare när vi flyttade till Visby så blev mitt samlande mer intensivt och jag gick med i en frimärksamlarklubb fast jag bara gick i fjärde och femte klass och kunde fortfarande inte så mycket om de riktiga värdena på vissa frimärken. I den klubben så fanns det en äldre man, så tyckte jag i alla fall då. Han såg att jag hade många gamla svenska frimärken, riktigt gamla frimärken i min pärm. Han var verkligen intresserad av mina riktigt gamla svenska frimärken och så visade han mig många ”vackra och fina ” frimärken främst från gamla engelska kolonier. Han tyckte att vi skulle byta och naturligtvis så tyckte den lilla unga samlaren att det var bättre med vackra frimärken än alla dessa gamla tråkiga svenska frimärken som jag hade fuktat av från de gamla breven som jag hade snott i förrådet under källartaket. Klart att vi bytte.

LGs Funderingar:  Det är klart att gubben gjorde rätt. När jag blev äldre och insåg vad detta med frimärkssamling innebar så var det för sent. När jag skaffade något som hette ”Facit” som nog varje frimärkssamlare känner till och som kommer ut varje år så märkte jag att något av det mest värdefulla man kunde spara på var de riktigt gamla svenska frimärken som fanns på marknaden. Hur det är numera vet jag inte men under många år så var världens dyraste frimärke svenskt. Ett feltryck på ett ”gul shilling banco”. Undrar vad alla mina riktigt gamla frimärken egentligen var värda, de märken som jag bytte bort mot vackra, snygga märken från tidigare engelska kolonier? Jag stal dessa frimärken ur avlidna människors skåp och lådor men gubben gjorde det för att han visste deras värde.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.