Stumholmen.

I mitten av 60-talet när jag låg flottan så var säkerheten och kontrollerna inte så avancerade inom krigsmakten och ingen hade hört talas om terrorister, sprängningar och skjutningar i olika stadsdelar i storstäderna. Masskjutningar och gängkrig fanns säkert bara på film. När vi övade med k-pist var det ofta med lösa skott, men vid skjutbanan på Stumholmen i Karlskrona övade vi med skarpa skott.

På logementet bodde vi bara 10–12 killar i varje rum. Vi motormän i vårt, signalister, artillerister, maskinarna och andra i sina respektive rum och utanför i den långa korridoren fanns det enkla soffgrupper där det var rökning tillåten. På vägarna i korridoren fanns hyllor och konsoler där våra k-pistar stod och ingen tyckte väl att det var konstigt. Var och en hade ju sina slutstycken i sitt eget skåp och utan slutstycke var ju k-pisten obrukbar. Det var säkerhet på den tiden. När vi hade monterar isär och ihop k-pisten några gånger så fick vi övningskjuta med lösa skott ute på Stumholmen och äntligen var det dags för skarpskytte. Vad jag minns så var det nog bara skarpa skott vid tre eller max fyra gånger. Vid dessa skjutningar kom de med en stor, tung trälåda full med skarpa skott och vi fick själva ladda rätt antal skott. Det var bara att ta en näve patroner och ingen kontrollerade. Vi fick brassa av en salva och vi fick lära oss att försöka skjuta ett skott per avtryckning. Det sista var inte alltid så lätt.

Vid dessa skjutningar sköt vi på pappfigurer och ibland numrerade måltavlor. Mellan platsen där vi låg eller stod och målet så fanns det några betongbågar som skulle fånga upp eventuella sneda skott så att vi inte kunde skjuta ut mot något i havet. Vi en övning var vi några som låg längst bort mot ena kanten, ut mot havet. Vem som kom på idén kommer jag inte ihåg men innan vi skulle börja våra skjutningar, alla sköt samtidigt av säkerhetsskäl, så satt det en stor trut på en stor sten snett framför oss, säkert bara femton meter bort. Vi var nog minst fyra stycken som siktade in oss på denna stackas ovetande trut och när vi fick eldgivning så brassade alla ur hela sitt magasin mot den stackars truten som sekunden senare inte var någon trut längre utan bara ett moln av fjädrar, köttslamsor och annat. Många skott missade säkert men många träffade också. Detta var skjutning med skarp ammunition. Jag har inget minne av att vi fick skäll eller annat från något befäl men antagligen märkte de inget, de var säkert inte speciellt intresserade heller.

Som något slags slutprov så skulle vi vid en övning skjuta mot måltavlor med numrerade ringar och så skulle det räknas poäng och då skulle det skjutas med ett skott per avtryckning. För att räkna poängen och jag tror att det var någon form av tävling också så fick vi stränga order om att bara ladda tio patroner i våra magasin. Jag tror t.o.m. att befälen räknade varje patron per gubbe, det var ju tävling och prov. Så var det dags att tävla. Vi var många som inte tog detta på speciellt allvar men som vanligt så fanns det några stridisar som verkligen gick in för detta. De skulle bara visa att de var de bästa. Vi sköt våra skott och alla gick fram till sina tavlor, befälet gick runt och räknade poängen, skrev upp dem och täckte hålen med små tejpbitar inför nästa skjutning. Vi som inte var så duktiga hade kanske bara sex eller sju träffar på tavlan, ingen kunde ju hjälpa att man missade hela tavlan. Värre var det för några av de där riktiga stridisarna som ibland hade både elva eller tolv träffar och blev diskade. Deras resultat räknades inte. Ingen av oss på kanten kunde ju hjälpa att de ibland blev så snett att vi t.o.m. träffade en tavla långt vid sidan av vår egen. Stridisarna var inte glada men det fanns ett märkligt leende bland många av de som ofta låg lite mot ena kanten och som hade missat sin tavla med många skott.

LGs Funderingar: Hur var det egentligen med säkerheten inom försvaret på den tiden? Det förekom även frivilliga skjutövningar på några kvällar och då ställdes som vanligt den tunga patronlådan fram och man fick själv ladda sina magasin. En kompis pappa hade hemma problem med en stor grävling som hade sitt bo under en lada ute på åkern och hans hund kunde inte låta bli att försöka vinna över denna grävling, men oftast vann grävlingen och hunden blev allvarligt biten flera gånger. Vad gjorde då min kompis? Jo, han monterade isär sin k-pist, tog med sig den och slutstycket och hade naturligtvis försett sig med massor av skarpa patroner ur den öppna trälådan. Väl hemma över helgen så laddade han fullt magasin och gick till ladan, retade upp och lockade fram grävlingen och så på några meters avstånd så skickades grävlingen till grävlingarna himmel och pappas hund behövde inte bli biten fler gånger. På söndag kväll stod hans k-pist i stället som vanligt tillsammans med de övriga.

Hade detta kunnat ske idag? Det hoppas jag inte med dagens gängkrig och kriminalitet, men säkerheten var inte större på den tiden. Tur att världen och samhället inte var som det är nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *