”Insatsstyrkan”

Många har drömmar. Många drömmer om rikedomar och lycka och det kanske förblir drömmar. Många drömmer om den stora kärleken, både när de sover och i sina dagdrömmar. Många har mardrömmar och många har fantastiska dagdrömmar. Nu ska jag berätta om en sann dröm. Ja, sann och sann, men det var så jag drömde för en tid sedan. Vem tusan kan drömma om den fruktade ”Nationella Insatsstyrkan”? Jag kan!!

Vi gick uppför en ganska brant backe och framför oss så fanns ett fantastiskt drömhus, ni vet ett sådant där palats som bara finns i Hollywood och dess närhet. Vi, det var min frisör och jag och vi närmade oss detta fantastiska hus som låg där på en kulle. Ni vet ett sådant där mångmiljondollarshus som man bara ser i filmer, med en fantastisk trädgård, med palmer, pooler, lusthus, orangerier och mycket mer, sådant som man bara drömmer om, och det var just det jag gjorde. Det var uppför hela tiden och ett strålande vackert väder. Varför gick vi upp mot detta huset? Jo, vi skulle hångla, det hade vi bestämt. Så kan det bli och vara i vissa drömmar. På något vis så kom vi in i detta fantastiska miljonbygge och vi gick från rum till rum och bedårades av all den prakt, lyx och skönhet som fanns, här och där och överallt.

Vi stod sedan i ett magnifikt rum med stora glasdörrar, utanför fanns en fantastisk pool och en underbar utsikt över hela halva Hollywood. Plötsligt så bara på en halv sekund så sliter hon av mig min skjorta, snabbare än vad Joe Labero skulle lyckats med. (I vaket tillstånd senare så förstod jag inte hur detta kunde ske, hur får man bort alla knappar och hur får man ur armarna ur ärmarna på mindre än en sekund, men det går väl bra i filmer och i drömmar) och sedan så sa det bara Svisch så hade hon dragit ur min livrem ur byxorna. Nu skulle det hända saker, vårt mål i detta hus var ju att vi skulle hångla som några ivriga tonåringar.

Då gick larmet!!!!

Ett fruktansvärt oljud, ett ljud så högt att man inte kunde vistas i samma rum kom plötsligt över oss, vad skulle vi göra? Ett ljud som nästan sprängde våra huvuden. På något konstigt vis så lyckades vi tas oss ut på en terrass högt upp i huset men ljudet fortsatte, Vad gör vi nu? Terrassen, på andra eller tredje våningen, hade en insiktsskyddad mur i brösthöjd runt om och när vi kikade ut över kanten på ena sidan så såg vi flera polisbilar, piketbilar och andra fordon och en massa poliser. Det märkliga var att det var svenska poliser, här i Kalifornien. Vi gick över till andra sidan och kikade och där fanns också flera svenska polisbilar, svenska poliser och delar av den fruktade och ansedda ”Nationella Insatsstyrkan” De samlade sig vid ena gaveln av huset. Vad var detta och varför detta stora pådrag, vi skulle ju bara hångla? De var beredda på att anfalla huset, men vad skulle vi göra? Hjälten i detta drama, d.v.s. det var jag, kom naturligtvis på en lösning. Jag fann en plåtdörr i väggen och vi kröp in genom den och vi hamnade sedan i husets ventilationssystem där vi kröp omkring. När vi kröp omkring där så såg vi flera gånger genom ventilationsgaller hur den Nationella Insatsstyrkan, med svarta kläder, hjälmar med visir och skottsäkra västar sprang runt i huset och letade efter oss, men vi kände oss ändå säkra. Plötsligt så kom ett befäl på att vi kröp omkring i ventilationssystemet och bestämde sig för att röka ut oss, vi skulle framtvingas till varje pris. Hur de gjorde vet jag inte men sedan så var hela ventilationssystemet fyllt av rök, giftig eller ej vet jag inte. I min dröm och precis som på film så såg man plötsligt huset uppifrån filmat från en drönare eller liknande och ur alla fönster så vällde röken ut, hur kunde någon människa klara sig ur detta och varför detta stora pådrag?

De fick ut oss ur ventilationskanalerna, hur vet jag inte och plötsligt så irrade vi omkring i källaren. (Vilken film, vad hände?) På avstånd hörde vi hur nationella insatsstyrkan närmade sig från nästan alla håll och vi gömde oss i ett stort plåtskåp. Ja, just det i ett stort plåtskåp. Där stod vi och tryckte medan vi hörde hur de irrade fram och tillbaka i källaren och inte lyckade hitta oss. Det intelligenta befälet bestämde sig sedan att vi skulle tvingas fram. Han beordrade att hela källaren skulle vattenfyllas. (Senare i vaket tillstånd funderade jag hur han gjorde med golvbrunnar och liknande men han löste säkert detta. I Hollywood kan man allt)

Vi stod där i plåtskåpet och vattnet börjad att stiga och plötsligt så var skåpet väldigt högt och hon klev upp på mina axlar och satte sig på en hylla ovanför. Jag stod där med bar överkropp och vattnet steg mer och mer. Hon var barfota och hennes fötter var precis framför mitt ansikte. Nationella Insatsstyrkan hördes inte av utan bara det porlande stigande vattnet och plötsligt, när vattnet nåde mig till magen ungefär så sparkade hon mig rakt i ansiktet med sina fötter. Av rädsla eller av spänning?

Jag vet inte och fick aldrig veta det heller. När hon sparkade mig i ansiktet så vakade jag.

LGs Funderingar: Jag förstod ju redan i drömmen att det inte skulle bli något med hånglandet, men man kan ju fundera på vad som skulle kunde ha hänt sedan? Jag har inte fått någon fortsättning på denna dröm fast det var flera månader sedan men man blir ju nyfiken. Skulle jag drunkna före henne i plåtskåpet och hon senare eller skulle hon ge sig när jag drunknat? Skulle vi ge upp och bli gripna av nationella insatsstyrkan? Skulle vi komma därifrån som vi på något konstigt vis gjorde från ventilationssystemet? Skulle vi bli anklagade för terrorism? Eller skulle vi bli frikända? Och sedan en stor fråga, vad gjorde den svenska polisen med stöd av den svenska nationella insatsstyrkan, men hjälmar, visir, svarta kläder, skottsäkra västar och annan topputrustning i de lyxiga kvarteren i Hollywood? Hade de inte kommit, hade det då blivit hånglande som några ivriga tonåringar? Ingen vet och kommer aldrig att få veta.

2 svar på ””Insatsstyrkan”

  1. Haha, roligt med drömmar.
    Du kanske vill hångla med frisören men det är inte riktigt tillåtet, så polisen kom och ”räddade” dej.

    • Jag tror inte att hon skulle tillåta att vi hånglade som unga tonåringar, man vet hur det kan sluta. Tyvärr fick jag inte veta hur det hade gått. Hon kanske var rädd för att ett litet hånglande skulle sluta som det gör ibland och det var därför hon sparkade mig i ansiktet så att jag vaknade och drömmen var slut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *