Stumholmen II.

Vi talar om 60-talet nere i Karlskrona och utanför Bataljon Sparre låg Stumholmen. På den tiden tillhörde dessa enheter och mycket annat Marinen. Jag kommer inte ihåg allt som fanns på Stumholmen men där fanns bl.a. en skjutbana, några bunkrar, en terrängbana, några kaserner och mycket annat. Bl.a. hade marinen sin uppbörd och även en liten fabrik där de sydde upp kypertställ, som var den enkla uniform som vi flottister hade inom området, på båtar och varv m.m.

Vid bytte kläder en gång i veckan eller vid särskilda behov. Kypertställ, skor och båtmössa var någorlunda storleksanpassade och många gånger blev det ganska bra medan vi bara hade en storlek på kalsonger men med många knapphål för att få olika storlekar. Speciellt vackert och sexigt var det väl inte men å andra sidan kunde man ha civila saker under permissionsriggen om man skulle ut och ragga tjejer.

-”Kolla här” sa en av kompisarna på luckan, ”kolla här”. I bröstfickan på den alldeles nya kypertskjortan låg en handskriven lapp som var skriven av en av sömmerskorna på Stumholmen. Hon presenterade sig med namn och att hon var sömmerska på Stumholmen och gärna skulle vilja träffa den lycklige flottisten som fick denna skjorta. Jag kommer inte ihåg just nu vem det var som fick skjortan men det stod ett telefonnummer på lappen och han trodde att någon skojade med honom. Vi var många som försökte tala honom till rätta och att han inte fick bränna en sådan chans. Här fanns ju en tjej som verkligen var sugen på att träffa en flottist, många tjejer var väldigt trötta på stans alla flottister överallt, men vi var ändå populärare än killarna från Kustartilleriet, kanske för att vi hade snyggare uniformer.  Om jag minns rätt så överlämnade han lappen till någon annan. Attans, jag fick aldrig chansen, en sådan chans fick ju inte bara försvinna. Han ringde och fick svar och hon lät riktigt trevlig. De bestämde att de skulle träffas utanför en biograf där det var svensk premiär på en ny serie av filmer, James Bond, ”Agent 007 med rätt att döda”.

Alla flottister hade ju lika uniformer så det blev svårt för honom men hon skulle ha ett kännetecken, jag tror det var en röd väska över vänster axel och hon skulle stå framför en affisch vid biografen och de skulle ses strax före klockan sju. Han gick dit men vi andra som inte fick chansen gick parallellt med honom på trottoaren på andra sidan. Där stod hon och han gick fram för att kolla lite på bilderna från filmen. Att alla flottister hade samma uniform gjorde det lättare att studera den kanske kärlekstörstande sömmerskan utan att behöva tilltala henne. Vi andra var spända av förväntan hur detta skulle sluta men efter en stund så gick han vidare och vi följde med på andra trottoaren. Något kvarter längre bort samlades vi och undrade varför han inte tagit kontakt med henne. –”inte min typ” svarade han men vi var många som inte förstod honom, -”så kan man väl inte resonera, så kräsen får man inte vara”

LGs Funderingar: Jag tror att det var ”Lill-Persson” som tog eller fick lappen. Man får ju inte bränna en sådan chans och om inte minnet sviker så höll de faktiskt ihop en tid där i Karlskrona. Lill-Persson hade ett problem, men det kanske inte var ett svårt problem för honom utan han tog det mer som ett angenämt problem. Han bodde på Öland och hade gått på Sjöbefälsskola i Kalmar. Hemma på Öland hade han sin flickvän och jag tror att han åkte hem över varje helg men varannan gång fastnade han i Kalmar för naturligtvis så hade han skaffat sig en flickvän även i Kalmar när han gick där i skolan. Hur länge han höll ihop med sömmerskan på Stumholmen kommer jag inte ihåg, men det var ju bara på vardagarna och kanske någon enstaka helg då han blev kvar i ”Pinan” som Karlskrona kallades.

Vad är då min fundering? Jo, varför var jag inte riktigt framfusig och försökte komma över den där lappen som var en riktig biljett till ett förhållande med en av tjejerna som verkligen längtade efter en flottist.

Stumholmen.

I mitten av 60-talet när jag låg flottan så var säkerheten och kontrollerna inte så avancerade inom krigsmakten och ingen hade hört talas om terrorister, sprängningar och skjutningar i olika stadsdelar i storstäderna. Masskjutningar och gängkrig fanns säkert bara på film. När vi övade med k-pist var det ofta med lösa skott, men vid skjutbanan på Stumholmen i Karlskrona övade vi med skarpa skott.

På logementet bodde vi bara 10–12 killar i varje rum. Vi motormän i vårt, signalister, artillerister, maskinarna och andra i sina respektive rum och utanför i den långa korridoren fanns det enkla soffgrupper där det var rökning tillåten. På vägarna i korridoren fanns hyllor och konsoler där våra k-pistar stod och ingen tyckte väl att det var konstigt. Var och en hade ju sina slutstycken i sitt eget skåp och utan slutstycke var ju k-pisten obrukbar. Det var säkerhet på den tiden. När vi hade monterar isär och ihop k-pisten några gånger så fick vi övningskjuta med lösa skott ute på Stumholmen och äntligen var det dags för skarpskytte. Vad jag minns så var det nog bara skarpa skott vid tre eller max fyra gånger. Vid dessa skjutningar kom de med en stor, tung trälåda full med skarpa skott och vi fick själva ladda rätt antal skott. Det var bara att ta en näve patroner och ingen kontrollerade. Vi fick brassa av en salva och vi fick lära oss att försöka skjuta ett skott per avtryckning. Det sista var inte alltid så lätt.

Vid dessa skjutningar sköt vi på pappfigurer och ibland numrerade måltavlor. Mellan platsen där vi låg eller stod och målet så fanns det några betongbågar som skulle fånga upp eventuella sneda skott så att vi inte kunde skjuta ut mot något i havet. Vi en övning var vi några som låg längst bort mot ena kanten, ut mot havet. Vem som kom på idén kommer jag inte ihåg men innan vi skulle börja våra skjutningar, alla sköt samtidigt av säkerhetsskäl, så satt det en stor trut på en stor sten snett framför oss, säkert bara femton meter bort. Vi var nog minst fyra stycken som siktade in oss på denna stackas ovetande trut och när vi fick eldgivning så brassade alla ur hela sitt magasin mot den stackars truten som sekunden senare inte var någon trut längre utan bara ett moln av fjädrar, köttslamsor och annat. Många skott missade säkert men många träffade också. Detta var skjutning med skarp ammunition. Jag har inget minne av att vi fick skäll eller annat från något befäl men antagligen märkte de inget, de var säkert inte speciellt intresserade heller.

Som något slags slutprov så skulle vi vid en övning skjuta mot måltavlor med numrerade ringar och så skulle det räknas poäng och då skulle det skjutas med ett skott per avtryckning. För att räkna poängen och jag tror att det var någon form av tävling också så fick vi stränga order om att bara ladda tio patroner i våra magasin. Jag tror t.o.m. att befälen räknade varje patron per gubbe, det var ju tävling och prov. Så var det dags att tävla. Vi var många som inte tog detta på speciellt allvar men som vanligt så fanns det några stridisar som verkligen gick in för detta. De skulle bara visa att de var de bästa. Vi sköt våra skott och alla gick fram till sina tavlor, befälet gick runt och räknade poängen, skrev upp dem och täckte hålen med små tejpbitar inför nästa skjutning. Vi som inte var så duktiga hade kanske bara sex eller sju träffar på tavlan, ingen kunde ju hjälpa att man missade hela tavlan. Värre var det för några av de där riktiga stridisarna som ibland hade både elva eller tolv träffar och blev diskade. Deras resultat räknades inte. Ingen av oss på kanten kunde ju hjälpa att de ibland blev så snett att vi t.o.m. träffade en tavla långt vid sidan av vår egen. Stridisarna var inte glada men det fanns ett märkligt leende bland många av de som ofta låg lite mot ena kanten och som hade missat sin tavla med många skott.

LGs Funderingar: Hur var det egentligen med säkerheten inom försvaret på den tiden? Det förekom även frivilliga skjutövningar på några kvällar och då ställdes som vanligt den tunga patronlådan fram och man fick själv ladda sina magasin. En kompis pappa hade hemma problem med en stor grävling som hade sitt bo under en lada ute på åkern och hans hund kunde inte låta bli att försöka vinna över denna grävling, men oftast vann grävlingen och hunden blev allvarligt biten flera gånger. Vad gjorde då min kompis? Jo, han monterade isär sin k-pist, tog med sig den och slutstycket och hade naturligtvis försett sig med massor av skarpa patroner ur den öppna trälådan. Väl hemma över helgen så laddade han fullt magasin och gick till ladan, retade upp och lockade fram grävlingen och så på några meters avstånd så skickades grävlingen till grävlingarna himmel och pappas hund behövde inte bli biten fler gånger. På söndag kväll stod hans k-pist i stället som vanligt tillsammans med de övriga.

Hade detta kunnat ske idag? Det hoppas jag inte med dagens gängkrig och kriminalitet, men säkerheten var inte större på den tiden. Tur att världen och samhället inte var som det är nu.

1963

Kommer ni ihåg vad som hände 1963? Tja, det är säkert inte alla som kommer ihåg det, för att ni är för unga, men ni som har den rätta åldern inne kommer väl ihåg att det var ett mycket händelserikt år. En av de viktigaste händelserna var att jag fyllde 18 år det året och fick vara med och bestämma vilka som skulle sitta i Sveriges riksdag och även själv sitta i riksdagen, men jag fick inte handla på Systembolaget.

Mycket annat hände också i Hudiksvall, i Sverige och ute i Världen. Nu i början av 2018 så har många smittats av Mässlingen men under 1963 så hade vi en stor och allvarlig smittkoppsepidemi. Kommer ni ihåg att Amerikas president Kennedy mördades detta år och att överste Stig Wennerström åkte fast. Han som var och troligtvis fortfarande är, Sveriges största spion, eller den som spionerat på Sverige för Sovjet.

Presidentmord och spionskandal var stora saker men det fanns det som var värre. Det var under lång tid strejk på Vin- och Spritcentralen, men Systembolaget hade öppet. Trots ringa ålder så skulle man naturligtvis ha en liten ”rackabajsare” innan man skulle ut och dansa. Jag kunde ju inte ”köpa ut” som det hette på den tiden men man hade ju kompisar. På den tiden så hyrde jag ett rum på andra våningen i en villa och där bodde också två andra killar. En av dem såg man nästan aldrig till men den andra var en riktig ”hyvens kille” och så jobbade han också på Stadshotellet. I början av spritstrejken så var det inga större problem, Systembolaget hade ju fortfarande öppet, men problemet blev större och större eftersom det inte kom några nya leveranser. Till slut så fanns det bara de allra dyraste sorterna kvar och de hade vi inte råd att köpa, men lösningen kom oväntat från hans arbetsplats. Detta skulle aldrig kunna gå idag men då gick det bra, i alla fall i början. Han lyckades på något sätt övertala någon på Stadshotellet att få köpa sprit från hotellet som ännu hade stora lager kvar.

Vi åkte ofta till Näsviken på dans och det var viktigt att åka buss, riktigt varför kommer jag inte ihåg men det hade väl något med sammanhållningen att göra och att vi alltid var ett gäng som träffades på denna bussresa. Vi hade alltid förfest hos oss tillsammans med några övriga kompisar innan vi gick till bussen och med tiden så fick vi mångas blickar av beundran. Vi var några av de få som fortfarande kunde komma med en ”sjuttiofemma”, för man skulle ju alltid ha med sig en flaska så att man kunde fylla på lite under kvällen, medan några övriga kompisgäng kanske bara hade en liten kvarting av någon dyr cognac, som var det enda som fanns kvar på Systembolaget. Tiden gick och naturligtvis så började det att tryta på spriten även på Stadshotellet och även vi fick acceptera lite exklusivare eller dyrare varianter.

Till slut så blev det riktigt stora problem. En lördag så kom han hem med två lerkrus med Bols Genever. Det är inte många som dricker det numer och det kan jag förstå. Det är väl mer lämpad som en väldigt kryddstark snaps som har smaker som ligger någonstans mellan stark gin och malörtsbrännvin, jag kommer inte ihåg just nu. Men gott var det inte i alla fall. Två lerkrus hade han kommit över, så skulle det alltid vara, den första skulle räcka till groggar på förfesten och den andra skulle med till Näsviken.

Även om det var svårt att få ned de vidriga groggarna på Genever och slödrick så lyckades vi väl, det var bara svårt i början. Som vanligt så gick ett glatt gäng ned på stan och till bussen som skulle föra oss vidare till alla brudar i Näsviken. Jag vet inte om det finns kvar, men på den tiden fanns ett konditori som hette Dackås konditori. Jag tror det hette så på den tiden men om man kollar på nätet nu så ligger det på Hamngatan. Strunt i vad det heter, det var ett konditori på Storgatan. En av kompisarna hade vårt lerkrus innanför livremmen under sin kavaj och ytterrock, någon ropade på honom, han vände sig om och plötsligt så gled lerkruset ur byxlinningen, föll i gatan och gick i krasch. Geneve var inte gott men det var ändå spritstrejk.

LGs Funderingar: Jag vet inte hur länge spritstrejken varade, men det ordnade sig ändå lite längre fram och traditionen med att ha förfest och åka till Näsviken fortsatte även en tid senare, men sedan jag och Ove (vi som tävlade om Inger) skaffade en lägenhet så kom för- och ibland även efterfesterna att hållas där. En tradition som höll i sig ganska länge ändå var att efter varje förfest så skulle vi gå lite tidigare innan vi skulle åka buss. Vi gick alla och ställde oss runt den betongplatta på trottoaren utanför konditoriet där vårt lerkrus med Genever hade ramlat och krossats. Naturligtvis så måste vi minnas denna tragiska händelse med en tyst minut. Den händelsen var för oss större än mordet på Amerikas president Kennedy. Visst kan man ha olika värderingar här i livet, eller hur?

”Insatsstyrkan”

Många har drömmar. Många drömmer om rikedomar och lycka och det kanske förblir drömmar. Många drömmer om den stora kärleken, både när de sover och i sina dagdrömmar. Många har mardrömmar och många har fantastiska dagdrömmar. Nu ska jag berätta om en sann dröm. Ja, sann och sann, men det var så jag drömde för en tid sedan. Vem tusan kan drömma om den fruktade ”Nationella Insatsstyrkan”? Jag kan!!

Vi gick uppför en ganska brant backe och framför oss så fanns ett fantastiskt drömhus, ni vet ett sådant där palats som bara finns i Hollywood och dess närhet. Vi, det var min frisör och jag och vi närmade oss detta fantastiska hus som låg där på en kulle. Ni vet ett sådant där mångmiljondollarshus som man bara ser i filmer, med en fantastisk trädgård, med palmer, pooler, lusthus, orangerier och mycket mer, sådant som man bara drömmer om, och det var just det jag gjorde. Det var uppför hela tiden och ett strålande vackert väder. Varför gick vi upp mot detta huset? Jo, vi skulle hångla, det hade vi bestämt. Så kan det bli och vara i vissa drömmar. På något vis så kom vi in i detta fantastiska miljonbygge och vi gick från rum till rum och bedårades av all den prakt, lyx och skönhet som fanns, här och där och överallt.

Vi stod sedan i ett magnifikt rum med stora glasdörrar, utanför fanns en fantastisk pool och en underbar utsikt över hela halva Hollywood. Plötsligt så bara på en halv sekund så sliter hon av mig min skjorta, snabbare än vad Joe Labero skulle lyckats med. (I vaket tillstånd senare så förstod jag inte hur detta kunde ske, hur får man bort alla knappar och hur får man ur armarna ur ärmarna på mindre än en sekund, men det går väl bra i filmer och i drömmar) och sedan så sa det bara Svisch så hade hon dragit ur min livrem ur byxorna. Nu skulle det hända saker, vårt mål i detta hus var ju att vi skulle hångla som några ivriga tonåringar.

Då gick larmet!!!!

Ett fruktansvärt oljud, ett ljud så högt att man inte kunde vistas i samma rum kom plötsligt över oss, vad skulle vi göra? Ett ljud som nästan sprängde våra huvuden. På något konstigt vis så lyckades vi tas oss ut på en terrass högt upp i huset men ljudet fortsatte, Vad gör vi nu? Terrassen, på andra eller tredje våningen, hade en insiktsskyddad mur i brösthöjd runt om och när vi kikade ut över kanten på ena sidan så såg vi flera polisbilar, piketbilar och andra fordon och en massa poliser. Det märkliga var att det var svenska poliser, här i Kalifornien. Vi gick över till andra sidan och kikade och där fanns också flera svenska polisbilar, svenska poliser och delar av den fruktade och ansedda ”Nationella Insatsstyrkan” De samlade sig vid ena gaveln av huset. Vad var detta och varför detta stora pådrag, vi skulle ju bara hångla? De var beredda på att anfalla huset, men vad skulle vi göra? Hjälten i detta drama, d.v.s. det var jag, kom naturligtvis på en lösning. Jag fann en plåtdörr i väggen och vi kröp in genom den och vi hamnade sedan i husets ventilationssystem där vi kröp omkring. När vi kröp omkring där så såg vi flera gånger genom ventilationsgaller hur den Nationella Insatsstyrkan, med svarta kläder, hjälmar med visir och skottsäkra västar sprang runt i huset och letade efter oss, men vi kände oss ändå säkra. Plötsligt så kom ett befäl på att vi kröp omkring i ventilationssystemet och bestämde sig för att röka ut oss, vi skulle framtvingas till varje pris. Hur de gjorde vet jag inte men sedan så var hela ventilationssystemet fyllt av rök, giftig eller ej vet jag inte. I min dröm och precis som på film så såg man plötsligt huset uppifrån filmat från en drönare eller liknande och ur alla fönster så vällde röken ut, hur kunde någon människa klara sig ur detta och varför detta stora pådrag?

De fick ut oss ur ventilationskanalerna, hur vet jag inte och plötsligt så irrade vi omkring i källaren. (Vilken film, vad hände?) På avstånd hörde vi hur nationella insatsstyrkan närmade sig från nästan alla håll och vi gömde oss i ett stort plåtskåp. Ja, just det i ett stort plåtskåp. Där stod vi och tryckte medan vi hörde hur de irrade fram och tillbaka i källaren och inte lyckade hitta oss. Det intelligenta befälet bestämde sig sedan att vi skulle tvingas fram. Han beordrade att hela källaren skulle vattenfyllas. (Senare i vaket tillstånd funderade jag hur han gjorde med golvbrunnar och liknande men han löste säkert detta. I Hollywood kan man allt)

Vi stod där i plåtskåpet och vattnet börjad att stiga och plötsligt så var skåpet väldigt högt och hon klev upp på mina axlar och satte sig på en hylla ovanför. Jag stod där med bar överkropp och vattnet steg mer och mer. Hon var barfota och hennes fötter var precis framför mitt ansikte. Nationella Insatsstyrkan hördes inte av utan bara det porlande stigande vattnet och plötsligt, när vattnet nåde mig till magen ungefär så sparkade hon mig rakt i ansiktet med sina fötter. Av rädsla eller av spänning?

Jag vet inte och fick aldrig veta det heller. När hon sparkade mig i ansiktet så vakade jag.

LGs Funderingar: Jag förstod ju redan i drömmen att det inte skulle bli något med hånglandet, men man kan ju fundera på vad som skulle kunde ha hänt sedan? Jag har inte fått någon fortsättning på denna dröm fast det var flera månader sedan men man blir ju nyfiken. Skulle jag drunkna före henne i plåtskåpet och hon senare eller skulle hon ge sig när jag drunknat? Skulle vi ge upp och bli gripna av nationella insatsstyrkan? Skulle vi komma därifrån som vi på något konstigt vis gjorde från ventilationssystemet? Skulle vi bli anklagade för terrorism? Eller skulle vi bli frikända? Och sedan en stor fråga, vad gjorde den svenska polisen med stöd av den svenska nationella insatsstyrkan, men hjälmar, visir, svarta kläder, skottsäkra västar och annan topputrustning i de lyxiga kvarteren i Hollywood? Hade de inte kommit, hade det då blivit hånglande som några ivriga tonåringar? Ingen vet och kommer aldrig att få veta.

Vår Inger.

Som jag skrivit tidigare så konkurrerade Ove och jag om en tjej som hette Inger. Jag snuvade honom vid en danskväll men det blev ändå inget mellan denna Inger och mig. Han påstod att det var hans tjej som jag hade stulit. Men av någon anledning så blev vi tre mycket goda vänner under hela tiden jag bodde kvar i Hudiksvall. Hon bodde tillsammans med en kompis inneboende i en villa strax utanför Hudiksvall.

Vi var ofta ute och dansade, naturligtvis varje lördag och ofta på ”lillelördag” som var onsdag på den tiden. På tisdagar så åkte Ove och jag alltid ut till Inger och hennes kompis, jag tror att det var något speciellt radioprogram som vi lyssnade på tillsammans. Det var det vi gjorde på den tiden.

Jag hade tidigare köpt en transistorbandspelare, en riktig sensation på den tiden. Man kunde, utan att vara ansluten till någon väggkontakt, spela in samtal, musik eller annat. Man spelade in på små band som man måste vända om man ville spela in på andra sidan och det sensationella var att man kunde spela in flera minuter på varje sida, kanske sju-tio minuter.

Jag vet inte hur vi en gång kunde få båda tjejerna att lämna rummet och att vi fick in bandspelaren och sätta på den, skjuta in den under sängen och sedan gällde det att få tillbaka tjejerna och på något konstigt vis förklara att vi BÅDA måste åka ut och köpa cigaretter. När vi kom tillbaka avslöjade vi allt och tog fram bandspelaren under sängen. MEN.

Vad var det egentligen vi hade gjort? Ove, om du läser detta, kan du fatta vad vi egentligen gjorde? Varken tjejerna eller vi visste vad det hade sagt. Hade det sagt något positivt om oss eller hade de tyckt att vi var några riktiga töntar och skitstövlar som kom och besökte dem varje tisdag kväll? Vad hade vi gjort?

LGs Funderingar: Som sagt, vad hade vi gjort? Vad skulle inspelningen visa? Varför hade vi egentligen gjort detta? Skulle detta spoliera hela vår vänskap med dessa tjejer? Varför gjorde vi detta? Just då så var jag världens fegaste kille, vad hade vi gjort? Jag skämdes, men bandet fortsatte och det visade sig att det hade misslyckats, det blev inte någon inspelning. Vi gjorde detta för att vi trodde att det skulle bli en ”kul grej” men det kunde ha slutat med en katastrof.

Även om det inte blev någon lyckad inspelning så kunde vår handling ha blivit slutet av vår vänskap med dessa två tjejer. Men vi bara skrattade åt allt och vi var vänner hela tiden därefter. Men den viktigaste frågan var ändå, varför gjorde vi detta?

Vi trodde först att vi gjorde något som skulle vara roligt men det kunde ha slutat i en katastrof. Gör inte om det!!!!

Jag fick straffet några månader senare, någon snodde min bandspelare. Jag polisanmälde aldrig det.

Första träffen.

I min senaste blogg skrev jag om att jag bodde tillsamman med min kompis Ove i Hudiksvall och en speciell händelse som han påminde mig om när Christina och jag besökte dem för några år sedan. Det blev många roliga minnen som vi skrattade och hade roligt över. En sak som Ove påminde om var hur vi träffades.

Jag hade egentligen aldrig funderar över det, men när han nämnde det så kommer minnet tillbaka. Vid den tiden så var intresset för tjejer det enda som gällde, tjejer, tjejer och bara tjejer. Jag kommer inte ihåg var det var men Ove nämnde det men det har nu åter fallit ur mitt minne. Ove och jag kände inte varandra tidigare. Han var på en dans och hade hela sin koncentration på en speciell tjej och han visste inte att jag hade samma intresse. En relativt lång tjej som hette Inger. På den tiden så var det så att tjejerna stod vid den ena sidan av dansgolvet och killarna på den andra sidan och under hela kvällen så bjöd killarna upp till dans. Sedan blev det ”damernas tjuv” då damerna fick bjuda upp och även ”tjuva” vilket innebar att om en tjej hade bjudit upp en kille så var det bara för en ny tjej att klappa på axeln och den nya tjejen fick fortsätta att dansa. Vissa intresserade tjejer ”tjuvade tillbaka”. Sedan kom ”tackdansen” och sedan en eller två ”sista dansen” när killen sedan valde vilken tjej som var den mest intressanta, oavsett vad som komma skulle.

Ove hade lagt mycket tid på att få Inger och så även jag, utan att veta att han fanns till.  Hur det nu gick med damernas, tackdans och sista kommer jag inte ihåg, men när Ove berättade, när Christina och jag var på besök, så hade jag tydligen vunnit och om vi skulle till mig eller till henne kommer jag inte ihåg nu, men när vi väntade på att få ut våra kläder så kom Ove fram till mig och på något vis talade om för mig att Inger var hans tjej och jag vet inte vad som hände men jag lämnade Inger och vad som hände senare kommer jag inte ihåg. Ove berättade sedan att hon inte följde med honom i alla fall, när jag hade försvunnit. Vad snopen hon antagligen blev. Var jag egentligen 100%igt intresserad? Varför lämnade jag henne? Men det var ju Oves ”Tjej”, hon hade ju en kille så varför skulle jag följa med henne eller hon med mig?

LGs Funderingar: På den tiden var det bara tjejer, tjejer och tjejer som gällde. Vad var det som gjorde att jag lämnade Inger när Ove kom fram till mig och påtalade att Inger var hans tjej? Han berättade senare att hon inte alls var hans tjej, men han hade stött allvarligt på henne just den kvällen och var besviken på att hon istället valde mig. Vad var det sedan som gjorde att vi blev så goda kompisar att vi senare skaffade en lägenhet ihop och ”jagade” tillsammans på samma revir? Till saken är att Inger bodde inneboende tillsammans med en annan tjej på andra våningen i en villa strax utanför Hudik och att vi båda blev mycket goda vänner med dem under flera år. Livet är underbart.

Utan körkort

För några år sedan så var jag och Christina och hälsade på min gamle kompis Ove och hans hustru Yvonne i Storsand på Hornslandet utanför Hudiksvall. I början av sextiotalet så bodde jag i Hudiksvall och efter några månader så träffade jag en kille som jag blev mycket god vän med och så småningom så flyttade vi ihop. Inte som det numera är vanligt att vi hade vissa speciella känslor för varandra.

Vi var kompisar och som vanligt och i den åldern så var våra största intressen tjejer, tjejer och ibland var det ofta mera tjejer. Två killar kunde bo ihop på den tiden utan att vara ”sån”. Två killar med egen lägenhet gjorde att det blev platsen för många fester, det var ju inte så vanligt att yngre killar hade egen lägenhet, om man nu inte var gifta. Det var fester mest varenda helg tror jag, men vid en speciell helg så kommer jag inte ihåg hur det var med festandet. Visst var det förfest innan vi skulle ut och ragga tjejer, men problemet var att min mor besökte oss. Nu var det inget hinder för att festa och ut och ragga tjejer, morsan fick väl vara hemma eller om hon kanske hade några bekanta att besöka, jag minns inte.

Jag hade troligtvis förträngt allt som hände den dagen, men vid vårt besök så påminde Ove mig om vad som hände den helgen och under gemensamma glam och skratt så kom jag ihåg mer och mer. Så tokigt det kan bli ibland. Det var en kväll uppe på Högliden, ett populärt dansställe uppe på ett berg i Hudiksvall. Ibland gick det bra att skaffa tjejer, ibland gick det inte som man tänkte en kväll och ibland gick det riktigt ”snett” och det var vad som hände just den kvällen. Jag hade fått lite för mycket ”under västen” och kände tydligen att jag måste gå ut för att få lite frisk luft. Jag satte mig på en stenmur med hängande huvud och konstaterade nog att den sista groggen skulle nog aldrig runnit genom min strupe. Förra sommaren när jag var i Hudik så visade Ove mig den mur som jag då satt på.

En polispatrull kom och undrade hur jag mådde och det var naturligtvis inte så bra. Mitt balanssinne var heller inte så bra och de vänliga poliserna erbjöd sig att skjutsa mig hem och jag var inte mer berusad än att jag kom ihåg att min mor var på besök och antagligen var hemma i vår lägenhet, jag var ju bara sjutton år. De erbjöd då mig ett alternativt boende över natten så att jag fick sova ruset av mig. Jag checkade in på den eminenta ”fyllecellen” på polisstationen i Hudiksvall. Jag gjorde inte det minsta motstånd och var bara glad över att få någonstans att sova. De tog nog av mig alla mina tillhörigheter, inte kommer jag ihåg det, men så gjorde man nog vid den tiden.

När jag vaknade kommer jag inte ihåg men för att få tillbaka mina tillhörigheter så var de tvungna att skriva en rapport och sedan blev jag utsläppt och gick hem och mycket riktigt så var min mor i vår lägenhet. Jag kommer inte ihåg var Ove var men ganska snart så sa jag till min mor att jag måste göra några ärenden. Troligtvis så märkte hon att jag fortfarande inte mådde särskilt bra, men hon sa inget. Jag gick ut och det enda jag minns var att jag gick ned till kiosken vid stationen och köpte mig ett äpple. Jag som aldrig brukade äta någon frukt. Sedan gick jag nog hem. Hur min mor sedan kom hem kommer jag inte ihåg.

LGs Funderingar: Visst var jag ”snorfull” när jag satt där på muren uppe vid Högliden men jag störde ingen, polisen ville köra hem mig hem men det ville inte jag utan det blev ”fyllecell”. Någon vecka senare fick jag ett brev och där stod det att jag inte kunde få ”lämplighetstillstånd” som man måste ha för att få körkort. Jag kunde inte få det för att jag hade blivit intagen i ”Fyllecell” innan jag var arton år och kunde inte få ett nytt förrän om två år. Så var lagen då. Nu när jag är sjuttiotvå så kan jag erkänna och berätta varför jag inte tog körkort innan jag var tjugo år. Bara för att jag var överförfriskad just den dagen när min mor sov över i vår lägenhet och jag var bara sjutton år.