#metoo

#me too, #timeout, #tystnadtagning, #tystiklassen och många, många fler, det dyker upp nya listor varje dag där många kvinnor och flickor framträder och talar om hur de har blivit behandlade och trakasserade. Fler tusentals kvinnor framträdde och skrev under och självklart har inte alla dessa tiotusentals kvinnor blivit trakasserade eller våldtagna men de ställer upp och stöder med sina underskrifter. Men börjar det inte bli lite väl mycket nu? Drägget skall dit, men börjar det inte bli för mycket nu? Tänk vad många som blir oskyldigt anklagade och aldrig får chansen att bestrida osanna påståenden. #tystiklassen är en lista där elever framträder och erkänner att de blivit antastade och trakasserade av lärare och andra elever.

Hade det funnits på sextiotalet när jag gick på Teknis i Borås så skulle jag kanske startat en sådan lista. Nej, det skulle jag absolut inte, jag ångrade däremot att jag inte agerade och svarade på dessa ”trakasserier”. Men det går tydligen att komma med dessa avslöjande nästan femtio år efter, eller ?

Redan första dagen, första lektionen på Teknis, så kom jag för sent, men det berodde på kvällen före. Vi hade haft inspark och jag fick reda på var Brodal låg. Alla hade intagit sina platser och jag fick ta den som var kvar, längst fram direkt i anslutning till katedern. Ja, ja, jag fick väl acceptera det då. Så var vi placerade den första tiden innan Folke Thyrén tyckte att vi skulle sitta i bokstavsordning. Tusan att jag glömt hennes namn, men vi hade en lite mullig ”fröken” i engelska i ettan. Hon var gift med ”Bocken” som var gymnastikdirektör och alltid försökte likna Jussi Björling vid varje lussefest, genom att sjunga ”Till Havs”. (Kommer någon ihåg detta?)

På den tiden tyckte jag att hon var ganska raffig och utmanande, lite mullig men ändå, men när jag numera ser foton från den tiden där hon finns med så undrar jag hur mitt kvinnoideal var. Men det är ju klart, det mesta som var feminint var ju intressant på den tiden. Under de första lektionerna så satte hon sig på katedern och satte då upp högra foten på min bänk och höll sin lektion. Det var bara jag som såg vad jag såg. Eftersom hon hade ganska kort kjol så hade jag bara några decimeter fram till hennes knä och hon visade insidorna av sina lår och ända in till hennes trosor. Jag såg att hon såg att jag såg det hon ville visa, men hon gjorde inte något för att ta ned benet. Så var det vid varje lektion.

Folke Thyrén, vår klassföreståndare, tyckte inte om denna ordning och flyttade om oss så att vi satt i bokstavsordning. I alla fall när vi var i klassrum 14, som var vårt hemmaklassrum. Eftersom jag heter Rubne så hamnade jag längst ned i bakre raden. Vem som fick min plats minns jag inte. Trots den nya platsen fortsatte ”trakasserierna” fast i min värld var det inte några ”trakasserier”. Hon (är det någon som minns vad hon hette?) gick ofta omkring bland eleverna när hon hade lektion. Det var inte så vanligt vid den tiden. I bland ställde hon sig vid sidan och tryckte sitt lår mot min högra arm och satte sin hand på mitt huvud, drog den ned mot min axel och höll kvar den där. Ibland satte hon sig ned på ett knä och armen på min axel och jag gjorde absolut inget för att förhindra detta. Hon hade ganska stora yppiga bröst och de var lämpligt placerade i min huvudhöjd eller lite nedanför och visst lockade springan mellan brösten och hon hade tydligen utsett mig till sin ”Toy-Boy” för eftersom jag satt längst bak så såg jag aldrig att hon gjorde något liknande vid någon annan. Eftersom jag faktiskt gillade detta så hade jag nog blivit ganska ”svartsjuk” om jag sett att hon gjorde så mot någon annan. Så pågick det, kanske inte vid varje lektion men väldigt ofta.

Sedan kom det, men hon slutade inte ändå. Jag brukade naturligtvis utnyttja situationen och bad ofta om hjälp och eftersom jag satt längst ned så fick jag hjälp så ofta jag ville. Hon stod där vid min högra sida och tryckte som vanligt sitt lår mot min överarm, hade sin hand på mitt huvud och jag kunde inte låta bli. Helt plötsligt så hamnade min hand i ett lätt grepp på insidan av hennes knä. Jag tittade förskräckt upp och undrade vad jag hade gjort. Jag var beredd på att jag skulle få en jävla örfil och kanske en rejäl utskällning, men hon bara tittade på mig och höll kvar sin hand på mitt huvud. Jag kunde inte låta bli! Jag förde upp min hand längre upp och nöp henne lite högt upp i låret och var beredd på en örfil, men vad hände? Hon bara tittade på mig och strök sin hand från min hjässa och ned mot min nacke och bara log. Jag höll kvar handen, ingen örfil, men vad hade jag gjort? Hon bara log, strök mig över håret, log och strök mig över håret en gång till, jag tog bort min hand och hon gick fram mot katedern och jag fick ”ståfräs” i brallan.

Om det var vid den lektionen, tidigare eller senare kommer jag inte ihåg, men hon talade om, inte för mig men för hela klassen att hon bara arbetade halvtid och var mest bara hemma ensam halva dagarna. Fattade jag inte inbjudan? Eller vågade jag inte? Tjejer var ju mitt liv, men jag gjorde inget. Djävla, förbannade, satans fegis!!!

LGs Funderingar: Var detta vad vi dag ser som antastning och sexuella trakasserier? Jag hade ofta funderingar om hon hade en liknande ”Toy-Boy” i alla de klasser hon undervisade i och varför reagerade jag inte när hon flera gånger talade om att hon bara arbetade halvtid och ofta var ensam. Då var mitt största intresse ”tjejer” men var det för att hon var äldre, min lärare och att det var hon som var den drivande som gjorde att jag blev så feg och inte accepterade, jag förstod ju egentligen vad hon menade och ville.

Jo visst förstod jag. Djävla fegis!!!!! Djävla förbannade fegis !!

Blev jag utsatt för sexuella trakasserier och antastad? Ska jag nu, långt efteråt, skapa #detvarhonsombörjade?