Mobil

Afghanistan, Antigua och Barbuda, Bahamas, Bangladesh, Barbados, Belize, Burma, Cooköarna, Djibouti, Dominica, Fiji, Filippinerna, Guinea-Bissau, Honduras, Indonesien, Jamaica, Kenya, Kiribati, Kongo (Kinshasa), Lesotho, Liberia, Libyen, Marshallöarna, México, Monaco, Nepal, Panama, Palau, Papua Nya Guinea, Rwanda, Sant Vincent och Grenadinerna, Sierra Leone, Solomonöarna, Somalia, Sverige, Tanzania, Tonga, Vanuatu och Vietnam. Tidigare fanns även Albanien med, men de har tagit sitt förnuft till fånga.

Vad är nu detta för exklusiva länder? Några verkar vara exotiska små öriken eller småstater i Himalaya men där finns ju också Sverige. Vad har alla dessa länder gemensamt? Jo, det är WHO:s lista över de länder i världen som saknar förbud mot handhållen mobiltelefon under körning. Det är ganska fantastiskt att vi tillhör denna exklusiva skara länder. Vi har förvisso en något konstig ”låtsaslag” där polisen eller annan myndighet skall och kan bedöma att just i den situationen var det olämpligt att använda mobilen. Det värsta är att det inte är förbjudet att skicka SMS heller. Visst är det märkligt när man kan få se en video där en busschaufför sitter och ser på en film i sin mobil samtidigt som han kör en buss med många passagerare. Man kan också fråga sig om vi alltid måste vara nåbar eller kunna nå sina medmänniskor. Tänk att livet och samhället kunde fungera tidigare, då när man fick vänta tills man kom fram för att ringa eller kunna ta emot samtal. Måste vi alltid vara nåbara?

Jag minns när jag själv tidigt skaffade en liten mottagare, jag minns dock inte vad den kallades men man tecknade ett abonnemang som troligtvis var ganska dyrt. Jag fick en dosa som var stor som ett cigarettpaket med en röd lampa och en nummerdisplay. Om någon hade ringt mig så lyste lampan och ett nummer visades på displayen. När jag nådde en vanlig telefon kunde jag ringa upp detta nummer. Vad jag minns så fanns inte detta speciellt länge, men som ”pryltokig” så måste man bara ha det, men man kan fråga sig, var jag tvungen att vara nåbar? Denna fråga kan jag ställa nu när jag undrar varför alla, numera, måste vara nåbara under dygnets alla timmar. (Man kan ju ändra sig, eller hur?)

Jag minns när jag på 80-talet jobbade på SCA så skulle vi få biltelefoner, just det biltelefoner. Jag ville inte ha någon, jag satte mig på tvären, men Olle och Bosse fick biltelefoner. Efter några månader så insåg jag ändå fördelen då jag en dag skulle ned till Malmö men, trots brådskan, måste jag ringa tre samtal innan jag kunde åka. Jag fick min biltelefon, en riktig lyxvariant jämfört med andra. Vi hade en vanlig lur mellan sätena, display och knappsats på instrumentbrädan och en stor fast ”dokumentportfölj” i bagageutrymmet. Täckningen fungerade ibland men bara nära eller i större städer och utmed de största vägarna. Ett halvt år senare fick min arbetskamrat Traian också en biltelefon av samma fabrikat men vilken panggrej. Han kunde ta loss luren och displayen och lossa hela lådan i bagaget, montera ihop telefonen och ta med den. Helt fantastiskt, han hade en mobiltelefon, en telefon som inte satt fast i bilen. Visserligen stor som en väska men ändå mobil. När jag slutat på SCA, i början av 1990, så skaffade jag min första riktiga mobiltelefon. Det var en amerikansk mobil från Motorola. Jag köpte även till ett stort extra batteri, så stort så att det var svårt att hålla telefonen i handen, men vad gjorde det, jag hade ju batteritid på mellan 4-6 timmar beroende på hur långa samtal jag hade. Det var verkligen en toppengrej!

Sedan blev det vanligare med mobiltelefoner men inte så många för privatpersoner, storleken minskade men var ändå enorma tegelstenar jämfört med senare. Med tiden blev de mindre och mindre för att ett tag vara så små att det var svårt att hålla dem i händerna. Så kom det revolutionerande, man kunde skicka skriftliga meddelande mellan mobiltelefoner, visserligen lite krångligt från början med minst tre bokstäver för varje knapp. Men för att kunna göra det så måste du ha en riktigt modern mobiltelefon och med ett rätt abonnemang. Men sedan kom den stora, verkligt stora revolutionen och nu hoppar vi över några steg, vi började få smarta telefoner med vilka du numera nästan kan göra vad som helst och många personer behöver numera troligtvis ingen dator länge, förutom de nördar som måste sitta ett halvt dygn framför datorn och spela tunga datorspel. Visst har utvecklingen gått fort och det verkar inte finnas något stopp för vad de kan hitta på. Kan ni tänka er att vi har numera större datakapacitet i våra mobiler än vad de hade med sig i månlandaren 1969.

Nackdelen med alla dessa smarta mobiler är de ”sociala medierna”. Jag fattar inte varför de kallas för ”sociala medier”. Ofta ser man tre tjejer som skall gå och fika tillsammans och sedan sitter de runt samma bord och med ”mobilnacke” stirrar de hela tiden ned i sina mobiler och trycker på sina knappar. De talar inte med varandra, men de kanske skickar SMS till varandra, de sitter vid samma bord men de umgås inte, de är alltså inte speciellt sociala. Ändå kallas det att vi har ”sociala medier”. Tänk när jag var barn och vi hade en svart telefon i bakelit som satt fast i väggen med en ”sladd”, man lyfte på luren, vevad på veven, väntade och sa sedan vilket nummer eller namn man önskade. Sedan gick man ut och lekte med kompisarna och när vi blev äldre gick vi tillsammans på ”fiket” eller ungdomsgården och umgicks. Många säger att det var bättre förr, men det var det inte, bara lite mer annorlunda.

LGs Funderingar: Hur gör dom? När jag skall skicka ett SMS eller skriva något annat i min smarta telefon så sitter jag starkt koncentrerad och med så spetsigt pekfinger som möjligt så försöker jag skriva och träffa rätta knappar, men ofta blir det fel och om man inte är uppmärksam så skrivs det ett helt annat ord än vad jag försökte skriva. Jag har inga grova fingrar men knapparna är små. När man ser dagens ungdomar sitta med böjda mobilnackar över sina telefoner och håller mobilen med två händer samtidigt som tummarna far med världens fart över tangentbordet när de skriver. Just det, tummarna! Hur gör dom? Jag har svårt att träffa rätt med mitt spetsiga pekfinger. Kommer ni ihåg nummerskivan? Där gällde det bara att få ned fingret i rätt hål vid rätt siffra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *