Sticksugna Linda

”Nä-men hej! Är du tillbaka? Är du här igen? Dig känner jag igen”. Ja, det var många både kära och oväntade återseende när jag checkade in på Pensionat Gyllene Tarmen igen och det var nästan exakt ett år sedan som jag var där senast. Egentligen skulle jag vilja skriva ”sedan jag var där sist”, men det är väl inte värt att göra det, man vet aldrig när jag checkar in igen. Det krångliga är ju att incheckningen till Pensionat Gyllene Tarmen går via akutmottagningen på lasarettet i Borås.

Visst är det trivsamt att vara på Pensionat Gyllene Tarmen om man bortser från de återkommande anfallen av häftiga feberattacker, frossa och hyperventilation. Vilket SPA eller fint hotell kan erbjuda sådan service. Om det är något som inte är eller känns bra så är det bara att sträcka sig efter en knapp som hänger vid sängen och, vips, så kommer vänlig personal till din hjälp. Du får tre mål mat om dagen, de bäddar din säng, har du svettats så kommer de med nya kläder och nya sängkläder, du får fika eller en glass på eftermiddagen och kvällen, de häller upp saft eller vatten, som de är noga med att mäta upp och notera, du får näring och mediciner direkt in i venerna som dropp och du behöver inte gå på toaletten, det sköter katetern om och så mäter de hur mycket du kissar (tänk, bara en sådan service). Vilken fantastisk service, där kan inga SPA konkurrera och allt detta till det facila priser av bara SEK 100:-/dygn. Slå det den som kan.

Linda, en av mina doktorer, man har flera på Pensionatet, hon gillar tydligen att sticka folk i ändtarmen. Ända sedan jag låg inne två gånger förr våren i sammanlagt tjugotre dagar, så har jag stått under någon slags bevakning och tar PSA-prover mycket regelbundet och redan i början av detta år så ville hon in och sticka mig. När jag skriver ”sticka” så menar jag att de går in och tar vävnadsprover på prostatan och det gör de genom att sticka in i prostatan tio gånger från ändtarmen. Tänk, det gör det år 2017, det måste väl finnas bättre och säkrare sätt.

-”Det blir inget av med det” sa jag och hon förstod mig. Jag vill inte bli lika sjuk som förra våren, speciellt eftersom jag planerar att försöka bestiga Kilimanjaro i februari. Hon förstod mig och beslutade då att skicka mig till Sahlgrenska i Göteborg för att genomgå en magnetröntgen. I Göteborg är de tydligen lite modernare. Och så var det dessa regelbundna PSA-prover. Magnetröntgen visade inget speciellt farligt men efter Kilimanjaro så ville hon ändå sticka mest för att hon var orolig över att dessa PSA-värden ökade för varje provtagning, men hon fick inte och då nöjde hon sig med att få ta en ny ultraljudundersökning och inte heller den visade på något oroande. Men Linda hon ger sig inte i första taget. Efter fortsatta ökande PSA-värden så föreslog hon att vi gör ett annat försök. –”Du får äta antibiotika i fem dagar, jag tar proverna och du fortsätter äta antibiotikan i fem dagar. Då skall det säkert gå bra, vi har ju en stark historik att gå efter sedan förra våren”. Det var väl ett väldigt tjatande, men hon tyckte att det var märkligt att inte varken magnetröntgen eller ultraljud visade något men att värdena hela tiden steg för varje provtagning. En mindre stigning någon gång kan accepteras men mina steg varje gång. –”OK, vi gör väl så då” sa jag och tänkte att jag måste få slut på hennes tjatiga önskemål, ”vi kör med antibiotikakuren”.

Jag åt antibiotika i fem daga, jag kom in på torsdag och hon fick ta sina prover och jag åkte hem. På fredag kände jag mig fantastiskt pigg och jag tvättade alla fönster både ut- och invändigt och jag har ju fått många fler kvadratmeter glasytor när Christinas glasveranda har blivit färdig. Jag lade mig på kvällen, somnade som vanligt och sedan kom natten. Vi halvtvåtiden började helvetet. Jag fick frossa, kände mig jättepyton och började ana vad som var på gång. Jag var dock så klar att jag kunde ta ”tempen” och hade då 39,9 grader och det är inte bra för en 70-plussare. Fredrik skjutsade in mig och jag var tillbaka till det gamla välkända Pensionat Gyllene Tarmen. Resten är historia men det är inte skönt att ha blodförgiftning. Som en tröst kan man ju säga att denna gång låg jag bara inne sex dygn och inte tjugotre.

År 2015 hade vi bokat oss för en golfresa till Tyskland men den fick vi avboka efter att Christina fått sitt cancerbesked. Vi gjorde ett nytt försök förra året men den fick vi avboka på grund av min blodförgiftning och nu i år så fick jag avboka en resa till Polen tillsamman med gamla teknistvänner med respektive, bara för en ny blodförgiftning. I början av maj gör jag ett nytt försök med en golfresa till Tyskland. Hoppas att jag kommer iväg denna gång.

En sak är i alla fall säker: Hur gärna än Linda vill sticka mig i ändan, alltså ta vävnadsprover genom ändtarmen, så blir det inget av med det, även om det ibland är trevligt på Pensionat Gyllene Tarmen. Punkt slut.

LGs Funderingar: Om jag ligger sjuk hemma med t.ex. influensa eller annat så kan jag ju få hög feber och då blir man bara slö och dåsig. Men varför är det annorlunda när man ligger inne med blodförgiftning? Det hände t.ex. att när jag ätit så kände jag mig konstig, la mig ned och minuterna senare så hade jag frossa, häftiga skakningar och häftig andning, ibland hyperventilation. Du låg med värmefilt och fyra täcken, skakade och frös som på nordpolen för att efter någon timme ligga i bara kalsongerna helt blöt av svett. Varför kan man inte bara få en helt vanlig feber?

LGs Funderingar 2: Vad är det för skillnad på sjukhus och lasarett? I Borås heter det SÄS, Södra Älvsborgs Sjukhus och i Trollhättan heter det NÄL, Norra Älvsborgs Lasarett. Vad är det för skillnad på Sjukhus och Lasarett?

1 svar på ”Sticksugna Linda

  1. Det är i alla fall trevligt att läsa om dina besök på Pensionst Gullene Tarmen. Glad Påsk! önskar Håkan o Christina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *