Födelsedag?

Det har varit ett ”djävla tjöt” om att det idag, på självaste Valborgsmässoaftonen, har det varit kungens födelsedag. Jag blir lika irriterad varje år och det gäller inte bara kungen. Hurra, hurra låter det varje dag under hela året och det finns alltid någon som firar sin födelsedag med många eller få presenter. Men hur många är det egentligen som firar sin födelsedag? De flesta som firar sin födelsedag vet inte om det och de brukar inte få så många presenter heller.

Om det kommer blommor eller annat, som man numera inte får lämna inom sjukvården, (är man förresten sjuk om man kommer in för att föda barn?) så är det för det mesta inte till den som verkligen firar sin födelsedag utan till hennes eller hans mor och ibland även far, fast han brukar ju få bjuda på cigarrer när han senare träffar sina kompisar. När skall svenska folket, när ska SVT och TV4, när skall hela Sveriges press och media (speciellt Svensk Damtidning) kunna förstå att vår svenska kung inte har sin födelsedag idag? Jag är så trött på detta. Alla, eller de flesta som jobbar på SVT, TV4, SR eller inom vilket mediaföretag eller vilken tidning som helst vet om det men ändå sprider de denna lögn och osanning. Kungen har inte sin födelsedag idag, punkt slut! Slutdiskuterat! Kan ni inte sluta tjata om detta varje timme denna dag? Att vi har en allmän flaggdag det kan jag acceptera men inte för att det är kungens födelsedag. Kan ni inte sluta tjata om detta, idag är det inte kungens födelsedag, sluta tjata, sluta tjata om detta. Jag är väl inte någon riktig rojalist men jag gillar att vi har kvar vår monarki. Kungen och hela kungahuset representerar hela Sverige och för det mesta så gör de det på ett mycket bra sätt, men ändå, kungen har inte födelsedag idag. Ska vi en gång för alla komma överens om att kungen föddes för 71 år sedan och DET var hans födelsedag och inte idag. Nu är det färdigt och jag hoppas slippa höra det igen, det är idag 71 år sedan vår kung hade sin födelsedag och inte idag.

Punkt slut! Slutdiskuterat!!!! Inte idag!!! Hans födelsedag var för 71 år sedan. Sluta tjata om detta!!!

Jesus har det inte så lätt han heller. Att han föddes på juldagen eller julaftonen accepteras av alla kristna, oavsett katolsk eller protestantisks inriktning eller vilken kristen sekt som helst, alla kristna är där överens. (Jag är inte så kristen så jag har full koll på rätt dag). Men sedan krånglar det till sig. Jag vet när min mor dog, jag vet när min hustru lämnade oss och jag vet när Gustav II Adolf dog, men den stackars Jesus han håller på att dö lite här och lite där. Ibland dör han i mars och ibland dör han i april. Stackars orolig själ, hur ska de ha det?

LGs Funderingar: Varje människa här på jorden, om vi inte talar om reinkarnation, kan bara ha EN ENDA födelsedag och det är den dag då vi lämnar vår mors livmoder, får en dask i stjärten för att skrika och läggs på en lycklig mors bröst.Det är vår födelsedag.

Jag firar numera bara minnet av den dag då jag hade levt i femtio år. Ha en bra 1: a Maj och ni som tänker demonstrera kan göra det men jag skall demonstrera mitt livs första sylt för mina barn och barnbarn. Det är viktigt och spännande. Kommer de att rata eller gilla morfarfas första syltkok?

Rätt beslut?

När jag jobbade på SCA i Värnamo så satt vi ofta och tog några bloss efter maten i ett speciellt rökrum. En dag så sa jag till tjejerna, det var mest tjejer och så jag, att ”I morse hade jag tur. Jag blev pissnödig just när jag skulle åka och blev någon minut försenad och tack vare detta så krockade jag inte med älgen som sprang över vägen i Anderstorp en minut innan jag passerade”. En av tjejerna funderade en stund och avslöjade sedan sin mindre intelligens då hon frågade hur jag kunde veta det och, ja, det behöver väl inte några vidare kommentarer.

Naturligtvis visste jag inte något om någon älg som korsade vägen men visst är det ändå märkligt hur alla de beslut som vi tar påverkar allt som vi gör och råkar ut för, absolut alla beslut! Jag kunde ju ha kört på en älg om jag startat lite tidigare eller något senare. Saker som jag gör eller säger kan påverka en människa här i Länghem som får spridning i kommunen och påverkar ekonomin och rikspolitiken och senare även president Trumps beslut i USA eller också händer ingenting och allt rinner ut i sanden. Även när jag lämnar det jordiska så påverkas samhället, både till det sämre och till det bättre. Vi vet aldrig om det beslut vi tar var det rätta och vi får heller inte reda på om ett annat beslut skulle ha varit bättre. Hur hade jag och min familj sett ut och levt om Christina och jag hade fullföljt de planer som vi hade strax efter att jag tagit ingenjörsexamen 1969. Vi hade papper hemma för påskrift om emigration till Australien. De var då i stort behov av utbildade unga personer och erbjöd gratis resa, garanterat arbete och bostad och många andra förmåner. Jag hade också erbjudande om att få jobb på Boeing utanför Seattle och skulle bara fylla i ett flersidigt dokument, men det blev varken Australien eller Seattle och jag har nu bott i Länghem sedan början av 70-talet. Var det rätt beslut?

Tänk också på hur ett beslut som du tar påverkar nästa beslut och så ytterligare beslut och ibland även dina närståendes beslut. Jag har ett ganska färskt exempel: Jag dricker inte mjölk till maten, jag använder nästan aldrig mjölk utom när jag behöver köpa mjölk för matlagning eller bakning och sedan blir det gröt och mjölk under några kommande frukostar. Men dricka mjölk, nä-ä, det gör jag inte. Men ……. Tänk vad olika beslut påverkar varandra.

Fredrik med familj ska flytta och i deras nya hus finns bara en frys. Jag är nu ensamstående, har en frys i köket och två i garaget. Behöver jag det? Nej, och de skall få ta en av mina i garaget och det var dags att tömma den ena och frosta av den. Det finns gott om plats i den andra. –”Men titta här, här finns det en stor plastburk med ärtsoppa som Christina har gjort för drygt ett år sedan, den kan jag ha till middag i morgon, det är ju torsdag. Och kolla här, här finns massor av jordgubbar och blåbär som hon skulle ha till sin morgonyoghurt, kanske ska jag försöka göra sylt”? Jag tog in allt för att tina det och sätta mina planer i verket. Jag åt på golfklubben på torsdag men på fredag började jag mitt verk, jag skulle för första gången i mitt liv göra sylt. Jag kämpade mig igenom detta med varierande resultat och efter att ha kokat om sylten nu på lördag så hoppas jag att den blir bättre. Men tänk vad olika beslut påverkan andra beslut.

LGs Funderingar: Jag beslutade mig för att tömma den ena frysen och frosta av den. Det beslutet blev till ett beslut att jag skulle ha ärtsoppa till middag och att jag skulle försöka att göra mitt livs första sylt. Varför köpa sylt när frysen är full av egna plockade bär och i stora mängder. (Trotts att jag gjort tolv burkar sylt så har jag massor av bär kvar, det kanske blir mer sylt?) När jag hade gjort sylten så kom jag på att jag borde prova den på ett realistiskt sätt och fattade ett nytt beslut. Jag skulle försöka göra mitt livs första pannkakor och till det måste man ha sylt, min test skulle vara realistisk. I receptet stod det att man skulle ha mjölk och ägg så det var bara att kasta sig på cykeln och inhandla de rätta råvarorna. Åter ett beslut som påverkade andra beslut. När jag har gjort pannkakor några fler gånger så kommer jag kanske att lyckas med att vända dem lite bättre men de gick i alla fall att äta dem ändå.

Vart vill jag egentligen komma? Jo, om jag bara hade beslutat mig för att äta ärtsoppa så hade det blivit väldigt tokigt och nästan katastrofalt. Nu beslutade jag mig för att också göra sylt och det beslutet gjorde att jag beslutade mig för att även försöka göra pannkakor och det tvingade mig att köpa mjölk och ägg. Tänk om jag inte hade gjort det och så satt mig ned för att avnjuta min ärtsoppa, va, det kunde ha slutat illa, verkligen illa!!!! Jag dricker ju aldrig mjölk till maten men det finns ett undantag, jag kan inte tänka mig att dricka något annat än mjölk när jag äter ärtsoppa. Varför kan jag inte förklara. Tänk om jag inte hade beslutat mig för att göra sylt. Då hade det inte blivit några pannkakor och ingen mjölk och affären skulle vara stängd på kvällen när jag skulle äta min ärtsoppa, men utan mjölk. Många beslut påverkar varandra. Visst är livet underbart, eller?

LGs Funderingar 2: Varför heter det pannkakor? En sockerkaka är en form av kaka och så kanske man har småkakor till kaffet, men varför heter pannkakor – pannkakor?

Mobil

Afghanistan, Antigua och Barbuda, Bahamas, Bangladesh, Barbados, Belize, Burma, Cooköarna, Djibouti, Dominica, Fiji, Filippinerna, Guinea-Bissau, Honduras, Indonesien, Jamaica, Kenya, Kiribati, Kongo (Kinshasa), Lesotho, Liberia, Libyen, Marshallöarna, México, Monaco, Nepal, Panama, Palau, Papua Nya Guinea, Rwanda, Sant Vincent och Grenadinerna, Sierra Leone, Solomonöarna, Somalia, Sverige, Tanzania, Tonga, Vanuatu och Vietnam. Tidigare fanns även Albanien med, men de har tagit sitt förnuft till fånga.

Vad är nu detta för exklusiva länder? Några verkar vara exotiska små öriken eller småstater i Himalaya men där finns ju också Sverige. Vad har alla dessa länder gemensamt? Jo, det är WHO:s lista över de länder i världen som saknar förbud mot handhållen mobiltelefon under körning. Det är ganska fantastiskt att vi tillhör denna exklusiva skara länder. Vi har förvisso en något konstig ”låtsaslag” där polisen eller annan myndighet skall och kan bedöma att just i den situationen var det olämpligt att använda mobilen. Det värsta är att det inte är förbjudet att skicka SMS heller. Visst är det märkligt när man kan få se en video där en busschaufför sitter och ser på en film i sin mobil samtidigt som han kör en buss med många passagerare. Man kan också fråga sig om vi alltid måste vara nåbar eller kunna nå sina medmänniskor. Tänk att livet och samhället kunde fungera tidigare, då när man fick vänta tills man kom fram för att ringa eller kunna ta emot samtal. Måste vi alltid vara nåbara?

Jag minns när jag själv tidigt skaffade en liten mottagare, jag minns dock inte vad den kallades men man tecknade ett abonnemang som troligtvis var ganska dyrt. Jag fick en dosa som var stor som ett cigarettpaket med en röd lampa och en nummerdisplay. Om någon hade ringt mig så lyste lampan och ett nummer visades på displayen. När jag nådde en vanlig telefon kunde jag ringa upp detta nummer. Vad jag minns så fanns inte detta speciellt länge, men som ”pryltokig” så måste man bara ha det, men man kan fråga sig, var jag tvungen att vara nåbar? Denna fråga kan jag ställa nu när jag undrar varför alla, numera, måste vara nåbara under dygnets alla timmar. (Man kan ju ändra sig, eller hur?)

Jag minns när jag på 80-talet jobbade på SCA så skulle vi få biltelefoner, just det biltelefoner. Jag ville inte ha någon, jag satte mig på tvären, men Olle och Bosse fick biltelefoner. Efter några månader så insåg jag ändå fördelen då jag en dag skulle ned till Malmö men, trots brådskan, måste jag ringa tre samtal innan jag kunde åka. Jag fick min biltelefon, en riktig lyxvariant jämfört med andra. Vi hade en vanlig lur mellan sätena, display och knappsats på instrumentbrädan och en stor fast ”dokumentportfölj” i bagageutrymmet. Täckningen fungerade ibland men bara nära eller i större städer och utmed de största vägarna. Ett halvt år senare fick min arbetskamrat Traian också en biltelefon av samma fabrikat men vilken panggrej. Han kunde ta loss luren och displayen och lossa hela lådan i bagaget, montera ihop telefonen och ta med den. Helt fantastiskt, han hade en mobiltelefon, en telefon som inte satt fast i bilen. Visserligen stor som en väska men ändå mobil. När jag slutat på SCA, i början av 1990, så skaffade jag min första riktiga mobiltelefon. Det var en amerikansk mobil från Motorola. Jag köpte även till ett stort extra batteri, så stort så att det var svårt att hålla telefonen i handen, men vad gjorde det, jag hade ju batteritid på mellan 4-6 timmar beroende på hur långa samtal jag hade. Det var verkligen en toppengrej!

Sedan blev det vanligare med mobiltelefoner men inte så många för privatpersoner, storleken minskade men var ändå enorma tegelstenar jämfört med senare. Med tiden blev de mindre och mindre för att ett tag vara så små att det var svårt att hålla dem i händerna. Så kom det revolutionerande, man kunde skicka skriftliga meddelande mellan mobiltelefoner, visserligen lite krångligt från början med minst tre bokstäver för varje knapp. Men för att kunna göra det så måste du ha en riktigt modern mobiltelefon och med ett rätt abonnemang. Men sedan kom den stora, verkligt stora revolutionen och nu hoppar vi över några steg, vi började få smarta telefoner med vilka du numera nästan kan göra vad som helst och många personer behöver numera troligtvis ingen dator länge, förutom de nördar som måste sitta ett halvt dygn framför datorn och spela tunga datorspel. Visst har utvecklingen gått fort och det verkar inte finnas något stopp för vad de kan hitta på. Kan ni tänka er att vi har numera större datakapacitet i våra mobiler än vad de hade med sig i månlandaren 1969.

Nackdelen med alla dessa smarta mobiler är de ”sociala medierna”. Jag fattar inte varför de kallas för ”sociala medier”. Ofta ser man tre tjejer som skall gå och fika tillsammans och sedan sitter de runt samma bord och med ”mobilnacke” stirrar de hela tiden ned i sina mobiler och trycker på sina knappar. De talar inte med varandra, men de kanske skickar SMS till varandra, de sitter vid samma bord men de umgås inte, de är alltså inte speciellt sociala. Ändå kallas det att vi har ”sociala medier”. Tänk när jag var barn och vi hade en svart telefon i bakelit som satt fast i väggen med en ”sladd”, man lyfte på luren, vevad på veven, väntade och sa sedan vilket nummer eller namn man önskade. Sedan gick man ut och lekte med kompisarna och när vi blev äldre gick vi tillsammans på ”fiket” eller ungdomsgården och umgicks. Många säger att det var bättre förr, men det var det inte, bara lite mer annorlunda.

LGs Funderingar: Hur gör dom? När jag skall skicka ett SMS eller skriva något annat i min smarta telefon så sitter jag starkt koncentrerad och med så spetsigt pekfinger som möjligt så försöker jag skriva och träffa rätta knappar, men ofta blir det fel och om man inte är uppmärksam så skrivs det ett helt annat ord än vad jag försökte skriva. Jag har inga grova fingrar men knapparna är små. När man ser dagens ungdomar sitta med böjda mobilnackar över sina telefoner och håller mobilen med två händer samtidigt som tummarna far med världens fart över tangentbordet när de skriver. Just det, tummarna! Hur gör dom? Jag har svårt att träffa rätt med mitt spetsiga pekfinger. Kommer ni ihåg nummerskivan? Där gällde det bara att få ned fingret i rätt hål vid rätt siffra.

Hur kunde hon?

Jag har skrivit förr om: Jag var nog inte meningen. Här kommer del två.

Jag har i en tidigare blogg skrivit om hur mina föräldrar lämnade mig ensam vid så många tillfällen. Som vuxen och med tanke på min ålder så bör det vara under de senaste femtio åren, så har jag ofta funderat om jag egentligen var planerade eller över huvud taget välkommen. Mitt liv som barn verkade vara som en belastning för mina föräldrar, även om jag ändå tror att någonstans ”där inne” kanske de älskade mig ändå. Man inbillar sig så mycket ibland.

Jag har många gånger under mitt liv funderat om det var ett misstag att jag över huvud taget ”kom till”. Det var krig i Europa och svåra tider. Min mor har berättat för mig när de bodde på söder i Stockholm. Man är ju född ”Söderkis”, alltså! Min far var bagare och började tidigt på mornarna och vad hon gjorde vet jag inte men jag var ensam någon eller några timmar mellan deras jobb och då var jag ändå bara en liten baby. Min mor var under sin tonårstid förtjust i och sällskapade en tid med sin ”stora ungdomskärlek” Magnus, Magnus från Vallvik.

Varje sommar så länge jag kan minnas och säkert mycket längre så åkte min mor och jag hem ”till mormor”, samma resa varje sommar. En enda sommar kom min pappa och ”hälsa de på” och då tältade han uppe på ”källarbacken” och jag minns att jag fick sova i hans tält en natt, men han var bara där några få dagar. Det var många kusiner på mammas sida där varje sommar och hela ”bruket” var fullt av sommarbarn och vi hade mycket roligt. Det hände också mycket andra saker under sommaren och när jag blev vuxen så såg jag på dessa händelser på ett annat sätt.

Jag kommer ihåg när jag hade gått ut andra klass i Gällivare så fick jag en kattunge. När vi senare på sommaren åkte ned ”till mormor” så hade jag med mig min kattunge i en speciell korg som sedan fanns i min ägo många år efter att katten var borta. Vi åkte tåg till Söderhamn och bytte därefter till buss för att åka till Källskär där min mormor bodde. När vi kom till ”Nyplan” så bytte min mor buss och talade om för mig att mormor kommer att möta mig vid hållplatsen vid Kiosken vid Källskär. Hon tog en annan buss vidare till Vallvik. Att hon åkte just dit visste jag inte då men fått veta det senare och jag var ju glad att mormor mötte mig. Hon träffade Magnus och det måste min mormor och moster Britta vetat. Varför kunde hon inte ens följa med mig de få kilometer som var kvar till Källskär?

Om det var samma sommar eller en annan kommer jag inte ihåg men en kväll så gick vi till festplatsen, jag tror den hette Lötbäcken (det kan säkert min kusin Lisbet svara på) och där mötte vi Magnus och hans kompis Gunnar, som hade motorcykel. Jag fick åka motorcykel hela den kvällen och var lycklig och glad, detta var spännande. Om min mor var på festplatsen eller inte har jag inte fått veta.

Magnus hade en mycket stor och fin motorbåt, en riktigt fin träbåt med stor ruff förut med både sovalkov, toalett och kök, mitt på båten ett kapell med utrymme för motor och manöver och en särskild liten ruff längst akterut med egen sovalkov. Där fick jag bo och jag trivdes alldeles utmärkt och jag var en väldigt lojal son som lovade min mamma att inte tala om för någon och speciellt inte för pappa att vi var ute länge med denna fina båt men både mormor och moster Britta måste ha vetat, och alla andra mostrar och morbröder som var på Källskär varje sommar, var fanns vi annars under flera dagar. Vi låg länge förankrad i en stor vik på ön Storjungfrun. Naturligtvis bodde mamma och Magnus i de främre utrymmena. Vad de gjorde på dagarna och nätterna vet jag inte men Magnus hade en roddbåt ”på släp” och med den var jag ute och fiskade många och hela dagar. Jag tyckte livet var roligt och jag hade ju lovat att inte berätta för någon vad vi hade gjort och var vi varit. Min mormor och alla mina mostrar och morbröder måste ju ha vetat allt eftersom jag och mamma inte var på Källskär som alla andra. Hur länge detta pågick har jag ingen aning om och fick aldrig veta.

LGs funderingar: Visst var det underligt. Mina föräldrar separerade sommaren efter att jag gått i femte klass. Min far blev näsan åttio år, min  mor åttioåtta och aldrig någonsin under sina liv talade de om för mig att de hade skilt sig och att båda hade gift om sig. Tänk att de trodde att de kunde hålla det hemligt fast det var helt officiellt att de både hade skilt sig och gift om sig. Varför sa de aldrig något till mig, inte någon av dem? Trodde de att jag inte visste eller misstänkte något, jag som kanske inte var välkommen, jag som kanske var en belastning.

Livet förändras

Livet förändras hela tiden, vissa saker försvinner och andra dyker upp igen, fast kanske i annan skepnad. Ta t.ex. ett litet barn som har blöjor och när det blir något större så börjar den med gåstol eller gåvagn. Mycket sker under livet men sedan sker samma utveckling men helt omvänt. De gamla börjar gå med rollator och sedan vid ännu högre ålder så kommer ofta blöjorna tillbaka. Men naturligtvis så sker många förändringar i en människas liv när någon blir änka eller änkeman.

Som nybliven änkling så har jag naturligtvis fått känna på många förändringar och det gäller inte bara känslomässiga förändringar utan även och kanske mest de praktiska och verkliga förändringar som man möter. En sak är detta när du reser och övernattar. Jag har gjort flera resor och kommer att göra flera men om det är för att fly från något eller verkligheten vet jag inte, men naturligtvis så reagerar man när det skall betalas. Som ensam resenär så får du betala ganska mycket med per person än om du reser som ett par. Som t.ex. övernattningarna i den för mig tyvärr inställa Polenresan där jag ensam skulle betala bara några hundralappar mindre än de övriga av ett belopp på mellan sex och sju tusen jämfört med vad de övriga betalade per par. Visst kan man tycka att det är märkligt och dyrt och man funderar på om man skall fortsätta att resa ensam. Men, så kommer det några kloka ord från min dotter Malin: -”Men pappa, se det inte så, se det i stället som att du faktiskt får dessa hundralappar i rabatt för rummet just för att det bara ingår en frukost”. Naturligtvis är det så man skall resonera.

Men det är mer som förändras. Ta t.ex. detta med trädgård och odlingar. För 16 år sedan så beslutade jag att vi skulle totalrenovera vår trädgård. Buskar och träd hade blivit fula och vårt ”trädgårdsland” hade sedan många år bara blivit totalt vildvuxet så Tranemo Trädgårdstjänst var här och rev bort det mesta och man kan säga att vi nästan började om från början. Roger på TT sa att flera borde göra detta. Många har efter trettio år antagligen bytt kök, badrum, tvättstuga och tapetserat om flera gånger men det är samma gamla fula vildvuxna buskar och häckar i deras trädgårdar. Vi rev bort allt och det skulle absolut inte finnas något trädgårdsland eller blomsterrabatter som skulle skötas. Efter något år köpte Christina två pallkragar som hon ville odla något i och några år senare så köpte hon ett växthus och några flera pallkragar. –”Ja, ja, köp du det men du får sköta det själv” sa jag och vidhöll att odla i trädgården var inget för mig. Jag kunde klippa gräset och häcken. När Christina lämnade oss i juni så funderade jag ofta på om jag skulle sälja eller skänka bort växthuset och riva upp alla pallkragar, men bestämde ändå att det får vara kvar tills vidare.

Jag har aldrig varit någon stjärnkock även om jag någon gång då och då har försökt och naturligtvis misslyckats de flesta gångerna. Christina sa att det inte var någon idé att jag försökte –”Det var synd att förstöra så fina råvaror”. Hon var helt fantastisk på att laga mat och med de mest underbara såser och därför höll jag mig i bakgrunden och körde hellre diskmaskin och tvättmaskin. Efter hennes bortgång så blev detta med att laga mat mest något av ett sätt att överleva och jag fick börja läsa recept och försöka. Ibland blev det riktigt gott men samma rätt vid ett senare tillfälle blev mest något att fylla magen med bara för att överleva, man kan inte lyckas jämt.

Förra året var det besvärligt med våra bin och alla bikupor som skulle skötas. På våren fick Lotta och Fredrik ta ett stort ansvar eftersom jag var sjuk länge och Christina ännu värre och cancern tog hennes liv i början på juni och naturligtvis blev inte sommaren och hösten så bra heller, men jag måste försöka gå vidare. Jag kan dock erkänna att ibland kändes det som att jag skulle vilja göra mig av med alla bisamhällen och allt kring honungen och allt annat. Vad var det för mening med allt?

LGs Funderingar: Livet förändras står det som rubrik, men vad är det då som har förändras? Jo, framförallt så har det blivit vår och man kan se livet lite mer från den ljusa sidan. Vad har då hänt med mig? Tro det eller ej, men jag har ett klaffbord som står direkt innanför ett fönster i mitt hus och där har jag satt olika tomater och gurkor och ser med spänning fram mot att de skall växa till sig för att senare planteras ut i Christinas växthus. Inte nog med det, jag har flera fröpåsar med olika grönsaker som jag senare skall så i hennes pallkragar. Hur kan detta komma sig? Jag som lovade och svor att jag aldrig skulle odla så mycket som ett enda salladsblad. Jag vet inte vad som har hänt men jag tycker att det är riktigt roligt och spännande. Har jag ”gröna fingrar” eller blir det bara kompost av mina odlingsförsök? Vad är det som har hänt?

Så är det detta med att överleva, detta med födan som jag tidigare ansett vara något nödvändigt ont som jag måste genomlida, nämligen att laga mat. Tiden har gått och jag har lagat mer och mer mat och jag läser med spänning många olika recept och fler och fler rätter vågar jag mig på. Tidigare när vi jobbade båda två så åt vi oftast inte förrän vid sex-sjutiden på kvällen och det har jag fortsatt med men allt eftersom jag blir mer och mer van vid att laga mat så har jag tyckt att det bara blir roligare och roligare och många gånger har jag ätit redan vid fyra-femtiden bara för att jag riktigt har längtat efter att laga maten, jag har ju hittat ett spännande recept. Visst, det blir fortfarande bra ibland och ibland något som får funktionen att bara fylla magen, men det finns dock något som verkligen kan rädda vilken maträtt som helst och det har många gånger varit min räddning, vad är då det? Jo, det är Gujes fantastiska Chutney. Men det märkliga är att jag tycker det är roligt att laga mat eller försöka laga mat. Vad är det som har hänt?

Fredrik och Lotta har sålt sitt hus och skall flytta fast bara inom Länghem och de känner inte att de kan ha bikupor i sin nya trädgård. Jag håller på att förbereda att ha tre bikupor i min trädgård och jag har röjt i mitt garage för att få plats med kupor, lådor, ramar och annat som hör till biodlingen och jag ser fram mot att ha en spännande sommar med våra bin, jag som i höstas nästan var beredd att sälja eller skänka bort allt som hade med bin och honung att göra. Vad är det som har hänt?

Sticksugna Linda

”Nä-men hej! Är du tillbaka? Är du här igen? Dig känner jag igen”. Ja, det var många både kära och oväntade återseende när jag checkade in på Pensionat Gyllene Tarmen igen och det var nästan exakt ett år sedan som jag var där senast. Egentligen skulle jag vilja skriva ”sedan jag var där sist”, men det är väl inte värt att göra det, man vet aldrig när jag checkar in igen. Det krångliga är ju att incheckningen till Pensionat Gyllene Tarmen går via akutmottagningen på lasarettet i Borås.

Visst är det trivsamt att vara på Pensionat Gyllene Tarmen om man bortser från de återkommande anfallen av häftiga feberattacker, frossa och hyperventilation. Vilket SPA eller fint hotell kan erbjuda sådan service. Om det är något som inte är eller känns bra så är det bara att sträcka sig efter en knapp som hänger vid sängen och, vips, så kommer vänlig personal till din hjälp. Du får tre mål mat om dagen, de bäddar din säng, har du svettats så kommer de med nya kläder och nya sängkläder, du får fika eller en glass på eftermiddagen och kvällen, de häller upp saft eller vatten, som de är noga med att mäta upp och notera, du får näring och mediciner direkt in i venerna som dropp och du behöver inte gå på toaletten, det sköter katetern om och så mäter de hur mycket du kissar (tänk, bara en sådan service). Vilken fantastisk service, där kan inga SPA konkurrera och allt detta till det facila priser av bara SEK 100:-/dygn. Slå det den som kan.

Linda, en av mina doktorer, man har flera på Pensionatet, hon gillar tydligen att sticka folk i ändtarmen. Ända sedan jag låg inne två gånger förr våren i sammanlagt tjugotre dagar, så har jag stått under någon slags bevakning och tar PSA-prover mycket regelbundet och redan i början av detta år så ville hon in och sticka mig. När jag skriver ”sticka” så menar jag att de går in och tar vävnadsprover på prostatan och det gör de genom att sticka in i prostatan tio gånger från ändtarmen. Tänk, det gör det år 2017, det måste väl finnas bättre och säkrare sätt.

-”Det blir inget av med det” sa jag och hon förstod mig. Jag vill inte bli lika sjuk som förra våren, speciellt eftersom jag planerar att försöka bestiga Kilimanjaro i februari. Hon förstod mig och beslutade då att skicka mig till Sahlgrenska i Göteborg för att genomgå en magnetröntgen. I Göteborg är de tydligen lite modernare. Och så var det dessa regelbundna PSA-prover. Magnetröntgen visade inget speciellt farligt men efter Kilimanjaro så ville hon ändå sticka mest för att hon var orolig över att dessa PSA-värden ökade för varje provtagning, men hon fick inte och då nöjde hon sig med att få ta en ny ultraljudundersökning och inte heller den visade på något oroande. Men Linda hon ger sig inte i första taget. Efter fortsatta ökande PSA-värden så föreslog hon att vi gör ett annat försök. –”Du får äta antibiotika i fem dagar, jag tar proverna och du fortsätter äta antibiotikan i fem dagar. Då skall det säkert gå bra, vi har ju en stark historik att gå efter sedan förra våren”. Det var väl ett väldigt tjatande, men hon tyckte att det var märkligt att inte varken magnetröntgen eller ultraljud visade något men att värdena hela tiden steg för varje provtagning. En mindre stigning någon gång kan accepteras men mina steg varje gång. –”OK, vi gör väl så då” sa jag och tänkte att jag måste få slut på hennes tjatiga önskemål, ”vi kör med antibiotikakuren”.

Jag åt antibiotika i fem daga, jag kom in på torsdag och hon fick ta sina prover och jag åkte hem. På fredag kände jag mig fantastiskt pigg och jag tvättade alla fönster både ut- och invändigt och jag har ju fått många fler kvadratmeter glasytor när Christinas glasveranda har blivit färdig. Jag lade mig på kvällen, somnade som vanligt och sedan kom natten. Vi halvtvåtiden började helvetet. Jag fick frossa, kände mig jättepyton och började ana vad som var på gång. Jag var dock så klar att jag kunde ta ”tempen” och hade då 39,9 grader och det är inte bra för en 70-plussare. Fredrik skjutsade in mig och jag var tillbaka till det gamla välkända Pensionat Gyllene Tarmen. Resten är historia men det är inte skönt att ha blodförgiftning. Som en tröst kan man ju säga att denna gång låg jag bara inne sex dygn och inte tjugotre.

År 2015 hade vi bokat oss för en golfresa till Tyskland men den fick vi avboka efter att Christina fått sitt cancerbesked. Vi gjorde ett nytt försök förra året men den fick vi avboka på grund av min blodförgiftning och nu i år så fick jag avboka en resa till Polen tillsamman med gamla teknistvänner med respektive, bara för en ny blodförgiftning. I början av maj gör jag ett nytt försök med en golfresa till Tyskland. Hoppas att jag kommer iväg denna gång.

En sak är i alla fall säker: Hur gärna än Linda vill sticka mig i ändan, alltså ta vävnadsprover genom ändtarmen, så blir det inget av med det, även om det ibland är trevligt på Pensionat Gyllene Tarmen. Punkt slut.

LGs Funderingar: Om jag ligger sjuk hemma med t.ex. influensa eller annat så kan jag ju få hög feber och då blir man bara slö och dåsig. Men varför är det annorlunda när man ligger inne med blodförgiftning? Det hände t.ex. att när jag ätit så kände jag mig konstig, la mig ned och minuterna senare så hade jag frossa, häftiga skakningar och häftig andning, ibland hyperventilation. Du låg med värmefilt och fyra täcken, skakade och frös som på nordpolen för att efter någon timme ligga i bara kalsongerna helt blöt av svett. Varför kan man inte bara få en helt vanlig feber?

LGs Funderingar 2: Vad är det för skillnad på sjukhus och lasarett? I Borås heter det SÄS, Södra Älvsborgs Sjukhus och i Trollhättan heter det NÄL, Norra Älvsborgs Lasarett. Vad är det för skillnad på Sjukhus och Lasarett?