Hur kunde de?

Jag är ganska säker på att jag nog inte var meningen, det är inget jag kommit på nu utan vetat eller trott större delen av mitt vuxna liv. Idag finns det dagis och även nattis på vissa orter, det finns dagmammor och även ”curlingföräldrar” som verkligen sopar banan för sina barn. Jag upplever och minns inte att Christina och jag var några egentliga ”curlingföräldrar” men visst försökte vi ägna mycket tid åt våra barn, vi lekte med våra barn, vi reste mycket tillsammans, vi la puzzel, vi spelade spel, vi följde deras skola och skjutsade många, många gånger till olika sportevenemang för att inte glömma alla de fredags- och lördagsnätter man hämtat vid olika dansbanor och diskotek.

Så har det fortsatt med barnbarnen. De har ännu inte uppnått discoåldern men visst har vi lekt mycket med dem och troligtvis kommer jag att ställa upp för att hämta vid något disco i framtiden om jag lever och får ha hälsan. Jag sitter nu vid min dator och minns och funderar. Jag har aldrig haft någon farfar och farmor dog när jag var mycket liten. Jag älskade min mormor och min morfar men jag kan inte minnas att de någonsin lekte en enda minut med sina barnbarn, men på något vis älskade jag dem ändå. Hur jag nu och under större delen av mitt vuxna liv försöker minnas så har jag ingen minnesbild av att någon av mina föräldrar lekte med mig någon enda gång. En gång, när vi bodde i Harsprånget så läste min pappa en saga för mig och det måste vara något speciellt eftersom jag kommer ihåg det så väl.

Hur det var när jag var mycket liten kommer jag inte ihåg men jag minns ändå de sista åren vi bodde i Harsprånget och vi bodde där tills jag hade gått ut första klass. Min pappa var bagare och en bagare började arbeta mycket tidigt på morgonen. Min mamma arbetade också på bageriet men vad hon gjorde där vet jag inte. De gick till jobbet tidigt och jag kommer ihåg att mamma kom hem tidigare än pappa men de lämnade alltså ett litet barn helt ensamt på morgonen och jag vet att jag i alla fall när jag gick i första klass fick ordna min frukost själv och troligtvis gjorde jag det även före skolåldern. Hur kunde de? Jag vet att min pappa rökte pipa och det fanns alltid tobak och tändstickor framme och med nyfikenheten hos ett barn så kunde jag ju tända eld på hela huset. Ett flerfamiljshus på ”gamla” brann ned totalt då ett barn lekte med tändstickor bara när modern var och hängde tvätt, men inte lärde de sig något av det, trots att barnet brändes inne.

Sedan så hade vi inga lagar mot aga, varken av egna barn eller i skolan. Vad jag hade gjort och hur straffskalan var vet jag inte, men om jag gjorde något som måste bestraffas så fick jag antingen pisk i stjärten av mattpiskan och det sved rejält eller så fick jag ”riset”. Det var pisk på bara stjärten av björkris. Jag minns en speciell gång när jag hade gjort något olovandes och min mamma lovade att, -”när pappa kommer hem så skall du få riset”. Tänk dig att du som ett barn, som ännu inte börjat skolan, fick vänta under några timmar på att pappa skulle komma hem och när han sedan kom hem så fick jag följa med över vägen till skogen och själv tälja av björkris för att med dem få pisk på ¨bara stjärten” av färskt björkris.

När vi sedan flyttade till Gällivare, där jag gick i andra, tredje och halva fjärde klass så fortsatte det. Jag minns att jag åt min ensamma frukost på en utdragen skärbräda i stället för bordet i köket antagligen för att det var så tråkigt att äta ensam och detta fortsatte i Visby under fjärde och femte klass, samma ensamma frukost vid en utdragen skärbräda. Vad jag speciellt minns från tiden i Gällivare var att när mamma och pappa var ”borta” så brukade mamma baka en sockerkaka till mig, det älskade jag och jag var tydligen väldigt mutbar. En speciell sockerkaka kommer jag ihåg och det var på en nyårsafton i Gällivare. Vad det var som hände i min ensamhet med sockerkakan på nyårsaftonen kommer jag inte ihåg men jag minns att jag på nyårsnatten, och då är det mörkt och kallt på gatorna i Gällivare, så traskade jag ledsen ned till Järnvägshotellet, in på hotellet och in på restaurangen och grät i min mors armar, fast riktigt varför kommer jag inte ihåg. Men hur kunde man lämna ett barn ensamt för att gå och roa sig på nyårsaftonen på Järnvägshotellet, det största hotellet i Gällivare?

LGs Funderingar:  Jag var nog inte meningen. För de första, hur kunde man leva ett helt liv utan att över huvud taget leka med sitt barn någon enda gång? Hur kunde man lämna ett barn ensam så många timmar och så många dagar utan tillsyn. Det var ju inte bra för barnet och en stor säkerhetsrisk då jag kunde skada mig eller ställa till med stor skada. Men min fundering är egentligen: Hur kunde jag ändå älska mina föräldrar och inte tänkt på hur de behandlade mig förrän jag blev vuxen? Det är tur att tiderna har förändrats.

1 svar på ”Hur kunde de?

  1. Du har berör mig med både glädje och sorg!
    Det lättar för tillfällena upp mitt dåliga mående när jag läser din blogg.
    Min familj och även DU med ditt skrivande är viktig för mig så att jag känner en mening.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.