Hur kunde de?

Jag är ganska säker på att jag nog inte var meningen, det är inget jag kommit på nu utan vetat eller trott större delen av mitt vuxna liv. Idag finns det dagis och även nattis på vissa orter, det finns dagmammor och även ”curlingföräldrar” som verkligen sopar banan för sina barn. Jag upplever och minns inte att Christina och jag var några egentliga ”curlingföräldrar” men visst försökte vi ägna mycket tid åt våra barn, vi lekte med våra barn, vi reste mycket tillsammans, vi la puzzel, vi spelade spel, vi följde deras skola och skjutsade många, många gånger till olika sportevenemang för att inte glömma alla de fredags- och lördagsnätter man hämtat vid olika dansbanor och diskotek.

Så har det fortsatt med barnbarnen. De har ännu inte uppnått discoåldern men visst har vi lekt mycket med dem och troligtvis kommer jag att ställa upp för att hämta vid något disco i framtiden om jag lever och får ha hälsan. Jag sitter nu vid min dator och minns och funderar. Jag har aldrig haft någon farfar och farmor dog när jag var mycket liten. Jag älskade min mormor och min morfar men jag kan inte minnas att de någonsin lekte en enda minut med sina barnbarn, men på något vis älskade jag dem ändå. Hur jag nu och under större delen av mitt vuxna liv försöker minnas så har jag ingen minnesbild av att någon av mina föräldrar lekte med mig någon enda gång. En gång, när vi bodde i Harsprånget så läste min pappa en saga för mig och det måste vara något speciellt eftersom jag kommer ihåg det så väl.

Hur det var när jag var mycket liten kommer jag inte ihåg men jag minns ändå de sista åren vi bodde i Harsprånget och vi bodde där tills jag hade gått ut första klass. Min pappa var bagare och en bagare började arbeta mycket tidigt på morgonen. Min mamma arbetade också på bageriet men vad hon gjorde där vet jag inte. De gick till jobbet tidigt och jag kommer ihåg att mamma kom hem tidigare än pappa men de lämnade alltså ett litet barn helt ensamt på morgonen och jag vet att jag i alla fall när jag gick i första klass fick ordna min frukost själv och troligtvis gjorde jag det även före skolåldern. Hur kunde de? Jag vet att min pappa rökte pipa och det fanns alltid tobak och tändstickor framme och med nyfikenheten hos ett barn så kunde jag ju tända eld på hela huset. Ett flerfamiljshus på ”gamla” brann ned totalt då ett barn lekte med tändstickor bara när modern var och hängde tvätt, men inte lärde de sig något av det, trots att barnet brändes inne.

Sedan så hade vi inga lagar mot aga, varken av egna barn eller i skolan. Vad jag hade gjort och hur straffskalan var vet jag inte, men om jag gjorde något som måste bestraffas så fick jag antingen pisk i stjärten av mattpiskan och det sved rejält eller så fick jag ”riset”. Det var pisk på bara stjärten av björkris. Jag minns en speciell gång när jag hade gjort något olovandes och min mamma lovade att, -”när pappa kommer hem så skall du få riset”. Tänk dig att du som ett barn, som ännu inte börjat skolan, fick vänta under några timmar på att pappa skulle komma hem och när han sedan kom hem så fick jag följa med över vägen till skogen och själv tälja av björkris för att med dem få pisk på ¨bara stjärten” av färskt björkris.

När vi sedan flyttade till Gällivare, där jag gick i andra, tredje och halva fjärde klass så fortsatte det. Jag minns att jag åt min ensamma frukost på en utdragen skärbräda i stället för bordet i köket antagligen för att det var så tråkigt att äta ensam och detta fortsatte i Visby under fjärde och femte klass, samma ensamma frukost vid en utdragen skärbräda. Vad jag speciellt minns från tiden i Gällivare var att när mamma och pappa var ”borta” så brukade mamma baka en sockerkaka till mig, det älskade jag och jag var tydligen väldigt mutbar. En speciell sockerkaka kommer jag ihåg och det var på en nyårsafton i Gällivare. Vad det var som hände i min ensamhet med sockerkakan på nyårsaftonen kommer jag inte ihåg men jag minns att jag på nyårsnatten, och då är det mörkt och kallt på gatorna i Gällivare, så traskade jag ledsen ned till Järnvägshotellet, in på hotellet och in på restaurangen och grät i min mors armar, fast riktigt varför kommer jag inte ihåg. Men hur kunde man lämna ett barn ensamt för att gå och roa sig på nyårsaftonen på Järnvägshotellet, det största hotellet i Gällivare?

LGs Funderingar:  Jag var nog inte meningen. För de första, hur kunde man leva ett helt liv utan att över huvud taget leka med sitt barn någon enda gång? Hur kunde man lämna ett barn ensam så många timmar och så många dagar utan tillsyn. Det var ju inte bra för barnet och en stor säkerhetsrisk då jag kunde skada mig eller ställa till med stor skada. Men min fundering är egentligen: Hur kunde jag ändå älska mina föräldrar och inte tänkt på hur de behandlade mig förrän jag blev vuxen? Det är tur att tiderna har förändrats.

Kriminalkommissarie

Det var ofta så att när Christina tittade på Melodifestivalen, Så ska det låta eller andra tramsiga program så brukade jag sätta på mig hörlurar och lyssna på bra musik i stället. Det kunde vara olika musik beroende på hur jag kände det just den kvällen. Jag brukar gilla det mesta men det blev ofta klassiskt musik och då av de stora mästarna, det finns mycket ”ny” klassisk musik som jag inte gillar eller förstår.

På en födelsedag eller om det var jul så fick jag en verklig drömpresent, Mäster Cees Memoarer, Cornelis Vreeswijks hela samlade verk. Jag har nog de flesta av hans skivor men då som gamla hederliga LP-skivor och detta är CD-skivor. Som medlem i Cornelis-sällskapet så har jag även några specialinspelningar, gissa om han är min idol, fortfarande trots att han dog i november 1987. Jag har naturligtvis flera idoler också med mycket bra och varierande musik, men dansbandsmusik tål jag inte, alla låtar låter precis likadant, usch, får det verkligen kallas musik?. För något år sedan så hände något som inte får hända. En av Cornelis CD-skivor fastnade i min CD-spelare och trots många försök så fick jag inte ut den och den sitter faktiskt kvar där ännu.

I höstas så bad jag Fredrik hjälpa mig att få ut skivan. Inte bara för att skivan var viktig i sig utan för att jag ville få möjlighet att lyssna på bra musik och slippa dessa fruktansvärt dåliga TV-program som erbjuds, oavsett vilken kanal man väljer. Jag är väldigt trött på TV, nja, jag tittar ofta på Vinterstudion, nyheter och kanske någon viktig landskamp, men tänk, jag har t.o.m. börjat tröttna på Golf i TV. –”Jag vet något bättre” sa Fredrik och kom med Eriks SONOS-högtalare och installerade ett program i min dator och appar i telefonen och paddan samt Spotify-appen. Vilka möjligheter!! Nu kan jag lyssna på radio och spela vilken musik jag vill, när jag vill och hur högt jag vill. Den hämtar musik över nätet och valmöjligheterna är näst intill obegränsade. Äntligen, nu skippar vi TV-tittandet.

Vad har nu detta med rubriken ”Kriminalkommissarie” att göra? Jo, i TV4 så har det under flera år gått två olika svenska kriminalserier, Beck och Wallander, men vad har de då för likheter med mig? Tja, jag är ju pensionär och de har bara några år kvar till den tiden, men de är båda ensamstående som jag och har barn. Jag har både son och dotter men de har bara var sin dotter. De sköter sina jobb liksom jag sköter mitt jobb som heltidspensionär men vad gör de på sin fritid? Jo, när de skall koppla av så sätter de sig och lyssnar på klassisk musik och gärna på hög volym och där har vi likheten. Nu med min fina anläggning så väljer jag bara vilken klassisk mästare jag vill lyssna på och väljer ett album och så drar jag upp volymen. Normalt så gillar jag inte de höga volymerna men liksom Beck, det är något konstigt, när det gäller klassisk musik så ska det vara hög volym. Jag brukar inte ta ett glas Calvados men nog kan jag unna mig ett glas vin ibland när jag lägger mina puzzel. Jag brukar inte lösa några mordproblem men visst kan man lösa många av livets svåra problem när man lyssnar på vacker musik i sin ensamhet så visst känner man sig ibland som Beck eller Wallander. Ibland kan det bli lite sent och långt in på ”småtimmarna” men med musiken och ett intressant, svårt puzzel så rinner bara tiden iväg. Vi gillar klassisk musik och på hög volym, Beck, Wallander och jag. De löser sina mordproblem och jag mina puzzel, men klassisk musik på hög volym skall det vara.

LGs Funderingar: Båda dessa serier brukade gå på söndagar i TV4, men vem vill offra en fin söndagskväll och halva tiden titta på tråkig reklam så vi brukade alltid spela in dessa program och sedan titta på dem senare och då kunna spela förbi all reklam. –”Jag känner igen detta” kunde både Christina och jag säga, för många avsnitt återkommer ju med några års mellanrum. –”Jag känner igen detta, men jag kommer inte ihåg hur det fortsätter eller slutar”. Naturligtvis instämde jag varje gång.

Det är egentligen bra att vara pensionär och kanske blir det ännu bättre längre fram i livet. Tänk då kan man bara skaffa sig några filmer eller program på DVD eller kanske spela in och sedan så tittar man på dem lite då och då. –”Jag känner igen detta, men kommer inte ihåg hur det slutar” Man kanske kan säga upp sitt abonnemang och bara titta på gammalt inspelat eller på en DVD, det blir ju ändå något nytt varje gång. Det kanske kommer att fungera även för t.ex. den inspelade femmilen i Holmenkollen. –”Undrar vem som vinner denna gång”?

Livets cykel

Livets cykel står det som rubrik, men det kan ju betyda olika ifall man har ett långt Y eller ett kort Y. I torsdags skulle jag ta prov hos distriktssköterskan på Solbacken men ”glömde” det och eftersom jag lovat min dotter Malin att komma och kratta löv hos dem i Målsryd så tänkte jag att då kan jag ju ta prov i Borås och sedan åka till Målsryd, vilket jag också gjorde och naturligtvis så cyklade jag. Först till Borås och sedan tillbaka till Målsryd. Jag hann till provtagningen med en minuts marginal och sa till sköterskan: -”Det hade ju varit fördjävligt att cykla ända från Länghem och missa provtagningen med en minut”. –” Har du cyklat från Länghem, men Herre Gud, det är ju långt”- ”Nej, men vaddå? Att cykla är ju livet eller livet är ju egentligen som en cykeltur ” svarade jag.

De stängde provavdelningen och så fick jag tre personer som lyssnade på mig när jag förklarade att livet verkligen är som en cykeltur. (Jag kommer inte ihåg allt vad jag sa) Visst är livet som en cykeltur, har ni aldrig funderat på det? Livet går vidare om du bara trampar på, du kan inte sluta trampa för då stannar du, både i livet och på din cykeltur. Du möter både uppförsbackar och nedförsbackar, ibland går det rejält uppför och ibland utför och det kan gå så mycket utför att du skadar dig, precis som i verkliga livet. Ibland cyklar du på en fantastisk enskild cykelled och njuter av livet och allt vad du får se och uppleva och ibland på högtrafikerade gator eller mycket besvärliga grusvägar. En vacker sommardag så upplever du vår fantastiska natur, känner naturens olika skiftningar, ljuvliga dofter av blommor eller koskit, du ser fantastiska vyer eller allt skräp som ligger i alla diken, precis som i vårt liv. Ibland cyklar du i strålande solsken och ibland i tråkigt regn som aldrig vill sluta, precis som symboliskt i livet, och hur många gånger har du inte önskat att den förbannade motvinden skall slut? Precis som i livet så kan du när som helst få en punktering eller att kedjan hoppar av och naturligtvis så sker sådana händelser precis i fel ögonblick. Känner du igen dig? Livet är som en cykeltur, du kan cykla sakta, du kan försöka göra en riktig rusning och spurt och bli riktigt trött och slut efteråt, du kan svänga till höger och till vänster och mycket mer, men en viktig sak, du kan inte backa. Har du försökt cykla baklänges eller att vända tillbaka i livet? Nej, det går inte. Du kan trampa på hur mycket du vill, men om du slutar så stannar allt. Tänk på att cykla i alperna. Vad har vi för vägar där? Det svänger till höger och det svänger till vänster och hela tiden så är det bara uppför och uppför, känner du igen det i livet? Hit och dit och bara uppför men ändå så är det så att du kan uppleva många fantastiska vyer och upplevelser, trots alla uppförsbackar och så plötsligt så finns det, som i livet, en fantastisk liten underbar restaurang där du kan ta paus och vila dig och få en god måltid, symboliskt även i livet när det bara är uppförsbackar. Och en viktig sak, du vet med dig att denna besvärliga uppförsbacke kommer att ta slut. Precis som det kan vara i livet, uppförsbacken kommer att ta slut, bara att kämpa på. Visst är livet som en cykeltur?

LGS Funderingar: Sköterska tog sina prover och så sa hon att jag, precis före stängningsdags, varit ”dagens patient” och att hon och de andra två verkligen hade fått något att fundera över. Jag hoppas att de inser att livet verkligen är som en cykeltur, både i motvind, uppförsbackar och underbara sommardagar i strålande solsken med nedförsbackar, hemlängtan och medvind.

Våren är här!

Den där sista eller senaste snön som kom nu i början av mars var väl väldigt onödig. Den ställde till stora svårigheter i trafiken, folk blev lite sura, ledsna och besvikna för att inte tala om skolbarnen som hade barmark under februarilovet och sedan kom snön i mars. Nu var det ju inte första gången vi får en rejäl vinter sent i södra Sverige och inte sista och inte låg den kvar speciellt länge heller, men nu verkar det äntligen bli vår.

Förlåt mig, mina Norrländska Vänner, men jag beskriver hur det var i mellersta södra Sverige. Kan man säga så? Mellersta södra Sverige. När jag låg i flottan i Karlskrona så höll inte mina kompisar med mig när jag sa att jag bodde i södra Sverige även om jag bodde i Hudiksvall. Men det är klart att Hudiksvall ligger i södra Sverige, i alla fall om man delar Sverige i två delar, en norra del och en södra del. Hudiksvall ligger i södra Sverige, punkt slut!

Nu kom vi lite från ämnet, VÅREN. Dagligen så får man se på TV och läsa i tidningarna om det senaste vårtecknet och många människor blir så otroligt glada när de ser att spetsarna på krokus och påskliljor börjar krypa ur jorden och några har redan hunnit plocka de första snödropparna. Vi är verkligen lyckligt lottade här i Norden med alla våra fyra årstider, den mörka vintern och den ljusa sommaren, den färgrika hösten och den ljuva våren. När jag var i Tanzania under större delen av februari så talade jag med både lokalbefolkning som kutade upp och ned för Kilimanjaro eller personal på min resort på Zanzibar om hur det är i Sverige. De kunde inte föreställa sig detta med att vi hade dessa ljusa sommarnätter och det totala mörkret under vintern. Den varma sommaren och den ibland väldigt kalla vintern. Där har de ju nästan samma temperatur året om, ibland skiner solen i månader och ibland så regnar det dagar eller veckor i sträck, fast kanske inte så intensivt just i Tanzania, det finns värre platser på jorden. Alla dagar på året är ungefär lika långa, alltså natten och dagen är lika långa, den lilla skillnaden som finns är knappt märkbar.

Håll med om att vi har det bra, eller är det bara för att vi bor här och upplever allt detta fantastiska som vi tycker det? En kall vinterdag kan vara fantastisk fin liksom den vackra sommarnatten eller en dag med ett stilla sommarregn samtidigt som man ser regnbågen. En hemsk regnig och blåsig höst gillar inte många men tänk om vi hela året runt skulle ha sol, värme och ett dagligt fint vackert väder. Vad skulle ni tycka om det? Det är därför vi uppskattar våren så mycket. Någon har sagt att de redan har sett vårens första tranor komma flygande, jag väntar själv på att se de första och de första på marken brukar finnas direkt efter att man har passerat 27:an någon av de första gången man skall få börja slå på en golfboll om det så bara är på en vintergreen. Tänk att man bli så glad över att se några långbenta fåglar stolt spatsera på åkrarna, visst är det väl märkligt.

Hur har du det själv med vårkänslorna? Spritter det i kroppen, måste du sätta dig ned och vända ansiktet mot solen, köpa vårens första glass och kanske du bara måste kramas och pussa din allra käraste. Man kan faktiskt bara krama en kompis också, är det vår så är det vår, vilken härlig tid vi möter. Ibland känns det nästan så att jag har uppnått den ålder då ”vårkänslorna” begränsar sig till att man börjar fundera på om man ska tvätta bilen eller inte, det är ju i alla fall vår.

LGs Funderingar: Nu när våren närmar sig så kommer det fler och fler ”flyttfåglar” tillbaka. Du ser tranor, gäss och svanar passera ovanför dig, gläds åt deras läten och känner igen vissa fågelkvitter från träd och buskar. Har inte du, liksom jag, funderat över hur det är egentligen? Alla dessa, som vi kallar ”flyttfåglar”, hur är deras liv egentligen? Bor de i Sverige och flyr vårt bistra klimat under den kalla vintern? Eller är det så att de bor i södra Europa eller norra Afrika eller var de nu bor och sedan flyger på sommarsemester till Norden, gör barn, lämnar dem till att klara sig själva och flyger hem? Talgoxen som äter vid mitt fågelbord hela vintern han bor garanterat här, men var bor tranan egentligen? Har ni aldrig funderat på det?

LGs Funderingar 2: Apropå detta med att vissa av våra fåglar kanske är invandrare. Har ni tänkt på att det finns många fantastiska saker här i vår märkliga värld? Arkeologer och vetenskapsmän kan lyckas med att bestämma åldern på en flera tusen år gammal mumie men lyckas inte bestämma åldern på ett ensamkommande flyktingbarn. Kan de inte samarbeta?

Det blir inte som man tänkt sig.

När jag gick i 2–4 kass så bodde jag i Gällivare, i ett hus bakom konsumbutiken. Jag hade nära till ”småskolan” som den hette, skolan för 1:a och 2:a klasserna och ännu närmare till den stora skolan. När jag hade bråttom till stora skolan så hände det att jag klättrade över ett staket mellan konsum och en annan affär.

En gång när jag hoppade över staketet så kom det en äldre man, en riktig gammal ”mysgubbe” verkade det vara. Han hade inte speciellt bråttom utan var bara ute och spatserade, som det hette förr. Han hade en käpp och så drog han den utmed alla spjälorna på staketet så att det smattrade och så försökte han att sätta krokben för mig med sin käpp. Vi skrattade båda utan att bli arga på varandra och jag gillade verkligen den gamla mysgubben. –”En sån gammal mysgubbe ska jag också bli när jag blir stor” tänkte jag och sprang över vägen till skolan.

Tiden gick, vi flyttade och senare så skiljdes mina föräldrar. Min mamma och jag flyttade till Magnus i Vallvik och efter några år så dog hans styvmor. När hennes hus skulle tömmas så fick Magnus sin pappas alla gamla käppar. En sådan där vanlig svart som såg ut som ett uppochnedvänt L, två stycken med den klassiska kroken och två som han hade gjort själv med ett hundhuvud som man skall hålla i. En av dem med kroken var tydligen ”söndagskäppen” för spetsen var täck med en vacker blank hylsa men jag tror inte att den var av silver. Har ni tänkt på att på den tiden så ”spatserade” äldre herrar. Nuförtiden så går man, vandrar eller så ska det vara snabbare så då är det ”Power-Walk” eller ”Gogging” (Mellan gång och jogging)

Jag fick alla dessa käppar, nu var pensionärstiden räddad, jag kunde bli en gammal mysgubbe, bara att vänta. De flesta käpparna var lite korta men naturligtvis så skulle det ordna sig, man krymper ju och sjunker ihop när man blir äldre. Jag har släpat med mig dessa käppar genom hela livet, kanske inte när jag låg i flottan men annars har de varit med, man kan ju aldrig veta när de kommer till användning. Allt blev helt perfekt för cirka tjugo år sedan då jag fick ett paraplyställ av mina barn och där får naturligtvis även mina käppar plats. Precis nu, under mitt skrivande, så gick jag ut i hallen för att titta på mina käppar och till min stora förskräckelse så upptäckte jag att en av käpparna inte stod i stället. Var fanns den? Jag har inte den blekaste aning om var den finns eller när den försvann, men jag har ju ändå fyra käppar kvar. Det värsta är att det är den fina ”söndagskäppen” som är borta, den med den fina spetsen på, den som jag hade tänkt spatsera med på helgerna.

Tiderna förändras men jag vill inte säga att ”det var bättre förr” men om man ser sig om i vårt samhälle så finns det inte så många som har ett spjälstaket längre. Det blir inte samma ljud om man går och drar en käpp utmed en häck eller en stenmur och om man skulle försöka, även om det är på skoj, att sätta krokben för en unge så skulle väl han skrika –”Va fa-an gör du gubbjävel? Stick och brinn, jag vet nog va fa-an du bor, jävla gubbjävel” och så skulle man vara livrädd för att kanske bli misshandlad. Ja, visst har tiderna förändrats. Jag känner mig väl inte riktigt mogen ännu att börja spatsera med käpp. För många år sedan så tyckte Christina att vi skulle köpa vandringsstavar. –”Är du inte riktigt klok” svarade jag ”om jag ska gå med vandringsstavar så skall jag gå ut när det är mörkt så att ingen ser mig”. Christina slutade snart med stavarna men jag går fortfarande med dem och tycker faktiskt att det är skönt och naturligtvis hade jag vandringsstavar när jag besteg Kilimanjaro.

LGs Funderingar: Ja, visst har tiderna förändrats. Samhället har blivit mer anpassat och det finns så många hjälpmedel för seniorerna. Jag undrar om jag skulle klassas som lite tokig och underlig om jag skulle komma och ”Spatsera” en söndag med en av mina käppar? Nu för tiden är det aldrig någon som går omkring med käpp. Om man har lite problem med att gå eller att hålla balansen så får man en rollator eller kanske en Permobil som du även kan köra in i varuhusen med. Vad ska jag göra med mina käppar? Ska jag slänga dem eller kanske använda dem som stöd för tomatplantor? Jag blev aldrig någon ”mysgubbe” bara en gammal ”surgubbe” som inte gillar Melodifestivalen.

Närodlat-Ekologiskt.

De ekologiska varorna ökar starkt i handeln och det är väl bra tycker många men inte alla, det finns synpunkter om det. Sedan så har vi ju det närodlade som många talar sig varma för och som de tycker är bättre. Vad ska en stackars vanlig konsument som jag välja? Livet har egentligen inte blivit lättare.

Ska jag ha dåligt samvete för att jag inte köper ekologiskt eller inte köper närodlat? Ska jag köpa ekologiska tomater som är odlade på friland i Spanien utan konstgödsel och andra gifter eller närodlade från ett växthus bara två mil bort? Vilka är mest miljövänliga? De ekologiska säger många utan att tänka på att de har påverkat miljön ganska mycket genom sin transport genom hela Europa och mycket mer innan de ligger på hyllan i min närbutik. Då måste ju den närodlade vara bättre, men hur är det nu här i Norden under större delen av året? Dessa enorma växthus där närodlade tomater växer värms upp och i de allra flesta fallen så sker det med fossila bränslen som släpper ut mycket stora mängder av växthusgaser. Ja-ha, vad är det nu som är bäst? Det är klart att de tomater som du själv odlar i ditt växthus är bättre och säkert godare men då blir det inte tomater hela året. Om du nu köper tomater eller det gäller naturligtvis alla varor inte bara frukt och grönt, så tycker jag att du ska cykla eller gå till affären och gärna till din lokala närbutik. Det är mest miljövänligt och du får en fin promenad och, det viktiga, du stöder den lokala handlaren som är bra att ha mer än att bara komplettera med den lilla saken du glömde köpa på stormarknaden. Det är mer miljövänligt. Har du tänkt på vad bilen kostar in till stan? Vinner du något för att vissa varor är ”billigare” på stormarknaden? Tänk så mycket växthusgaser du släpper ut för att köra till stormarknaden och köpa ekologiskt odlade tomater.

Jag läste en artikel om kött från Brasilien där boskapen går ute och betar året runt och som ger fantastiskt fint kött av djur som aldrig får antibiotika eller ”fabriksfoder”. Trots avståndet står transporten bara för två procent av miljöpåverkan på köttet, men ändå fanns det ett stort problem. Kolla nu på detta: RISE (f.d. Provningsanstalten) har räknat ut att produktionen av ett kilo nötkött i Brasilien motsvarar 41 kilo koldioxid mot bara 27 kilo för svenskproducerat nötkött. Hur kan det vara så? Jo, de brasilianska korna lever mycket längre än de svenska innan de slaktas och alltså hinner de ”fisa” mycket mer. Va???!!! De fiser mycket mer och därför är de mer miljöfarliga. Ja, det är klart att de fiser och har gjort så i årtusende, men ingen har räknat med detta tidigare, nu är kossan miljöfarlig. Men hur är det med älgen i våra skogar för att inte tala om elefanterna på Afrikas savanner, vilka miljöbovar och faktiskt så fiser du också och jag och, tro det eller ej, men jag tror t.o.m. att drottning Silvia i smyg släpper en liten ”rökare”. Har vi ett miljöfarligt kungahus?

LGs Funderingar: Jag försöker leva så miljövänligt jag kan. Jag komposterar och återvinner och har nästan noll procent i matspill. När sopbilen kommer varannan vecka så finns där ibland bara några kuvert och kanske, skriver kanske, EN soppåse. Jag försöker spara på el och vatten men har ni hört det senaste från dessa alldeles nördiga miljöknuttarna? Du ska passa på att kissa samtidigt som du duschar så spar du vattnet för en spolning på toaletten. Jo, jo, här gäller det att spara, har du provat detta? Du är väl miljövänlig.

Flest prylar vinner.

Ni vet väl hur det är i livet numera, den som har flest prylar när han dör är den som vinner. Det gäller nu inte bara att ha den senaste modellen av datorn eller den allra nyaste mobilen, utan det gäller alla prylar, vilka som helst men det ska naturligtvis var något tekniskt, helst väldigt avancerat och naturligtvis ganska dyrt. Gratis är gott, som man säger, men dyrt ger status. Eller?

Jag hade en liten fundering inför min resa till Kilimanjaro. Det är ju världens största vulkan och Afrikas högsta berg så varför inte skaffa en höjdmätare för att kunna följa hur högt vi kommer under de fem dagar det tog upp. Det finns ju så många avancerade klockor numera som mäter puls, sträcka och tid som du avverkat under ett träningspass för att inte tala om alla de kalorier som du har förbränt. Och max- och min-puls och troligtvis talar dessa specialklockor om hur du mår också och när du skall äta och skita. Vem fa-an bryr sig? Nu är det ju så att många av dessa klockor talar om hur många ”höjdmeter” du avverkat under ett speciellt träningspass men vem vill veta det? Är det så viktigt?

På varje tisdag, på förmiddagen, så är vi ett glatt gäng ”Herrar” och Damer” som promenerar tillsammans, fast de flesta dagarna så går herrarna för sig och damerna för sig men vissa vandringar går vi tillsammans. Och sedan, en mycket viktig sak, vi blir bara äldre och många får svårt att promenera längre sträckor i skogen, de har krämpor och svårt med både det och det, men självklart ska de ändå inte uteslutas ur vår gemensamma sak, det finns en ”rehab-grupp” också som tar den viktiga tisdagspromenaden men på ett litet enklare sätt. Vi möts ändå alltid i bastun efteråt, men ännu så har ingen av damerna dykt upp där. Det är många som har både avancerade klockor, appar i mobilen och ned till enklare stegräknare och, jag garanterar, det händer aldrig, jag säger aldrig, att någon har lika lång sträcka uppmätt av det vi har gått, aldrig! Och tänk, alla tycker och anser att deras värden alltid är de rätta.  Christina och jag gick väldigt mycket, både på helger och vardagar och speciellt när vi jobbade hemifrån, så blev det alltid ”Viltvattnet” en lagom lång och populär vandringsled utanför Länghem som passar utmärkt till en ”lunchvandring”. Vi hade båda en app som heter ”Endomondo” och vi gick alltid samma väg, sida vid sida och det kanske var så att jag hade någon ytterkurva fler än vad Christina hade men aldrig stämde det och det kunde skilja upp till 300 meter på en vandring kring cirka 4,5 kilometer, men vem bryr sig egentligen? Vi satt några gamla teknister på ett hotell någonstans i Europa, var har jag glömt, och flera hade stegräknare och diskussioner kom upp kring dessa. –”Se här” sa Erik, som reste sig ur fåtöljen tog ett eller kanske två steg mot bordet och tog något och lika få steg tillbaka, -”se här, nu har jag gått ytterligare fjorton steg”. Visst är det väl fantastiskt med exakta värden och vetenskap, men vem bryr sig? Är det så viktigt att veta hur långt du har gått och hur lång tid det tog? Inför min resa till Kilimanjaro har jag vandrat många, många mil, många fler än de flesta men jag vet inte hur många mil och inte hur lång tid det tagit. Vem bryr sig? Jag vandrade sju-åtta timmar vissa dagar, men vet ändå inte hur långt det var. Vem bryr sig? Du behöver inget intyg och statistik i din dator på tider och sträckor, kalorier och puls, för att komma upp på Kilimanjaro. Lite vanlig envishet och tjurighet räcker långt, men det är klart, utan syresättnings kommer du inte upp, vilken klocka eller app du än har. Finns det klockor som mäter detta också? Ska jag köpa en sådan i så fall? Nä-ä, jag kom upp ändå. Jag klarade Kilimanjaro ändå. Nu kommer naturligtvis många att reagera på att jag, varje gång jag har passerat en hundramilsgräns med min cykel så fotar jag min cykeldator. OK, där får jag väl ge mig men jag har ingen aning om hur långt jag har cyklat just den dagen, hur lång tid det tog, hur många kalorier jag bränt, vilken puls jag har eller medelpulsen eller hur många höjdmeter jag har avverkat. Jag önskar bara få kvar i minnet NÄR jag passerade den gränsen. Men OK, jag får väl ge mig, vem bryr sig? När jag hade vandrat från Länghem till Målsryd för några veckor sedan så var nästan allas reaktion: -”Hur långt var det? – Hur lång tid tog det”. Svaret är att jag inte vet det ena eller det andra, jag kom fram och så var det bra med det, men p.g.a. mörkret så fick jag ta bussen tillbaka. Måste vi vara så prestationsfixerade, vi tillhör nog den generationen, eller Ni gör det!

Hur var det nu med denna höjdmätare? Fredrik hjälpte mig att kolla på olika alternativ på nätet och det finns många olika men de billigaste ligger väl kring cirka tre tusen kronor. Måste man kosta på sig så mycket för att veta hur högt över havet man är? Jag valde det billigaste alternativt, en gratis-app. Redan när du köper en i-phone så får du med en app som heter Kompass. Öppnar du den så får du en kompass, den exakta (nåja) positionen både i longitud och latitud var du befinner dig och du får höjd över havet. Tänk den kollade jag på många gånger under min vandring upp till toppen av Kilimanjaro och den låg förvånansvärt nära guidens dyrbara höjdmätare. 5 895 meter och vet ni det bästa, den appen ”kostade gratis” och är säkert lika exakt som vilken klocka som helst som kostar mellan tre och fem tusen. Men vem bryr sig?

Jag har läst en hel del om det som kanske blir mitt nästa projekt. Jag har köpt två böcker och läst i några friluftmagasin och andra tidningar. Om man går hela Kungsleden så är det omkring fyrtiofyra mil men om man gör en avstickare till toppen av Kebnekajse och till den 700 meter höga klippan Skierfe i Sarek så blir det naturligtvis mer, men vem bryr sig? Det måste man ju klara av. Det gäller bara att välja den tidpunkt när det är minst med mygg.

LGs Funderingar: När man läser de två böcker som jag har köpt, ett friluftsmagasin och Svenska Turistföreningens olika sidor om Kungsleden och Kebnekajse och pratat med några kompisar så är det tydligen så märkvärdigt att ”I have been on KEB”, det är tydligen viktigt. Har man varit där så heter det numera ”Keb”, jag har gjort ”Keb”. Jag planerar nu för Kungsleden i sommar och tänker väl göra en ”liten avstickare” till ”Keb”. Ska det nu vara så märkvärdigt, jag får väl säga detta istället:  -”I have been on KILI”.

Nu kan jag väl frångå mina principer bara för att svara lite mot –”I have beeb on KEB”. En liten jämförelse:

Kebnekajse, 2100 meter över havet (ibland 2096, ibland 2106), en dagsutflykt där de t.o.m. har byggt trappor på de ”svåraste” passagerna och du behöver ingen guide och inga avtal om att bryta om du inte kan syresätta dig.

Kilimanjaro, 5895 meter över havet, världens högsta vulkan, sex dagas vandring med ibland gränsen till klättring, bergsguide, en personlig bärare, en kock (som också bär) och två bärare av gemensam utrustning. Du vandrar på kilometerlånga ”slakmotor” och svär och är förbannad över tuffa mördarbackar, både på dagtid och under natten, du vandrar på glaciär och kraterkanter, många spyr och mår dåligt och flera måste avbryta för att de inte kan syresätta sig.

-”I have been on KILI” och om allt stämmer i fortsättningen och jag får behålla krafter och hälsan så ska jag också kunna säga att –”I have been on Keb”, men som vanligt här i livet så har jag en förmåga att göra saker i fel ordning.

Är det någon som vill följa med på Kungsleden? Ni behöver inte följa med alla 44 milen, men det går bra att ta kortare turer också och återvända. Det blir ändå ett äventyr, jag lovar! Hur många blir vi? Hör av er inför min kommande planering. Jag hjälper dig med planering och har blivit en liten expert på rätt utrustning, fråga bara Abeley, min guide på Kilimanjaro. Hallå, var inte feg, häng med åtminstone en liten bit i alla fall, jag tänker försöka klara av alla 44 milen, häng med en bit i alla fall. Hakuna Matata.

Demokratiskt tittande

Detta är inte demokrati.! Vad ska jag titta på? Idag har det varit Vasaloppet, femmilen vid VM i Lahtis och så lite SnowCross och det får väl vara bra för mig. Och kanske ska det vara så, ”Punkt Slut”, åtminstone för mig. Igår lyckades jag undvika Melodifestivalen och ni börjar nog bli trött på den jäkla ”surgubben” som tydligen inte gillar några TV-program, men vad ska jag egentligen titta på? Vad ska jag kolla på ikväll då? Jag har ingen fru att samtala med. Om man tittar på de program som erbjuds så finns det många alternativ, om man har så många kanaler som jag har och som jag ALDRIG tittar på men ändå betalar för. Detta borde få någon av er att nästan ”anmäla mig” för olovligt utnyttjade eller INTE utnyttjande.

Vad är jag för jäkla idiot som betalar för så många kanaler utan att titta på dem? Ja, det kan man fråga sig? Varför är det alltid så? Vi har flera hundra tusen tjuvar och banditer i Sverige och om man dagligen läser och lyssnar på våra media i radio, TV och tidningar så är det bara ett mycket fåtal brott som klaras upp men i alla kriminalprogram i SVT, TV4 eller andra kanaler så fixar poliserna detta. Varför visar de inget av verkligheten där poliserna inte klarar upp alla brott och där de flesta utredningarna läggs ner. Varför visar de inget av det? Jag tror och hoppas att den svenska polisen är fullt kompletta att lösa åtminstone några av alla de problem de utsätts för men verkligheten är tyvärr något annan. Visst finns det tusentals brottslingar i Sverige som är väldigt smarta, men varför fundera inte poliserna på det? Det är över trettio år sedan Palme mördades men Wallander och Beck löser sina problem på några dagar.

Men så finns det, det motsatta. När man kollar på många polisserier eller kriminalserier så funderar man ibland att det kan finnas så idiotiska bovar och banditer. Om jag skulle fundera på att bli en bandit och eller bedragare så skulle jag ju inte ”klanta till det” så uppenbart. Men nu börjar jag ju förstå hur det egentligen ligger till. Alla dessa producenter vill ju att det ska vara en ”fantastiskt” handling i sina serier så antagligen så ger det bovarna och banditerna en mycket dålig intelligens eller också får poliserna det, men varför visar de inget av verkligheten. Bovar och banditer ligger tyvärr lite före och sedan får vår justitieminister eller Tv-chef tycka vad man vill.

LGs Fundering: Varför kan jag inte få vara som en ”vanlig människa”? Varför kan jag inte få lugnet att sitta och titta på en riktigt dålig ”deckare” eller ”kriminalare” och se den som en vanlig människa? Det är så jobbigt att bara försöka se det realistiska, när det egentligen bara är en TV-serie., Men varför sätter jag då på min TV? Förlåt mig, men ge mig ett råd. Jag vill ju inte bara vara en ”surgubbe” men nu verkar det som om mina bloggar går över till det. Men håll ut, jag lovar att nästa inte skall bli någon klagan, jag kanske verka vara en surgubbe, men jag hoppas att jag inte bara är det. Jag bara tycker annorlunda men jag hoppas och önskar att jag kan hålla tyst om det. Finns det bara dumma idiotiska bovar och banditer eller är det bara poliser som är det? Hakuna Matata.

Har jag missuppfattat allt?

Jag har haft tur. Det börjar bli tjatigt detta med att jag klarat Kilimanjaro, men jag hade tur. Jag hade tur att jag gjorde det under februari och spädde på med lite extra semester, jag hade tur. Jag hade tur att jag därmed missade större delen av Melodifestivalen, men till min förskräckelse så är det inte slut ännu. Nåja, jag hade garanterat inte tittat ändå om jag varit hemma. Men jag måste ha missuppfattat något.

Förra året så var en artist från Svenljunga med i finalen och det är han tydligen i år också. Igår så kom veckans nummer av STT (Svenljunga Tranemo Tidning) och vad kan man läsa i den? Jo, Svenljunga Köping inbjuder innevånare att komma till en av dem hyrd lokal för att gemensamt kolla på och rösta fram Robin, ”Svenljungas Stolthet”.  –”Det är nästan ett tvång att man har laddat ned appen så att man kan rösta mycket och ringa massor”.

Men HALLÅ, vad är det de planerar? Är det så att man hysteriskt skall ringa och rösta på en artist bara för att han kommer från Svenljunga? Är det något jag har missat? Jag brukar inte se på alla dessa hysteriska deltävlingar, semifinaler, finaler och annat spex men det hörs väl på namnet, vi tar det en gång till: M-E-L-O-D-I-F-E-S-T-I-V-A-L-E-N. Även om jag inte gillar den så tycker jag mig ha så mycket vett och kunnande att är det Melodifestival så är det Melodifestival och då skall man väl inte rösta på en artist bara för att han bor i närheten. Det finns andra tävlingsprogram i TV, många närstående fast i olika kanaler, som till exempel ”Sveriges Mästerkock” och där är det matexperter som gör bedömningen och säkert liknande i flera andra tävlingsprogram. Om folket skulle få rösta så blir det väl en amatörkock från din hemort som får rösterna. Nej, skippa detta med att folket skall få rösta och förresten det är ju egentligen löjligt med alla dessa ”Tyckandetävlingar”, som t.ex. att Tomas Wassberg gick långt i någon danstävling fast säkert min gamla stelbenta morfar hade dansat bättre. Han gick långt bara för att han var Tomas Wassberg och inte för att han dansade något vidare. Lägg ned skiten.

Det riskerar ju att bli som på senaste omröstningen om ”Jerringpriset”. Där var det med en ryttare och naturligtvis så var det tusen och åter tusentals unga tjejer som ringde in massor av samtal, varje tjej ringde massor av samtal bara för att han red på en häst. Han vann trots att t.ex. Sara Sjöström vunnit TRE Olympiska Medaljer medan denna ryttare inte presterade lika bra, bara ett exempel. Som svar på denna min klagan tidigare så fick jag bl.a. veta att han var den ENDA under olympiaden som inte rev ett enda hinder, det var en prestation, verkligen en prestation, han rev inte ett enda hinder. Men Hallå igen. Under t.ex. alpina VM så var det många, faktiskt de flesta som inte missade en enda port i slalom eller storslalom men de vann inte ändå och fick inte heller Jerringpriset eller annan medalj. Det har gått snett i detta med ”Tyckartävlingar”, lägg ned hela skiten.

LGs Funderingar: Nu kommer jag att bli kallad ”jäkla surgubbe” igen och det kanske jag är, men är det Melodifestival så ska man rösta på melodierna och inte på en lokal artist och hur kan Svenljunga Köping ställa lokal till förfogande där innevånarna skall sitta och hetsa varandra till att hysteriskt ringa på ”sin idol” trots att de tycker att en annan låt är bättre. Jag tycker att man skall läggs en kostnad på t.ex. tjugofem kronor per samtal för att ringa och rösta och de pengarna kan sedan gå till Radiohjälpen för att hjälpa nödställda i många drabbade områden. Då skulle vi slippa dessa ”hysteriska” massringningar på en ryttare eller på ”Svenljungas Stolthet”. Surgubben har uttalat sig, surgubben som tänker lyssna på riktig musik under melodifestivalen och kanske lägga färdigt mitt puzzel.