Nu har det hänt

Först av allt, kolla vilken fin teckning som låg i hallen när jag kom hem i natt. Erik hade ritat en bild där farfar var på väg upp mot toppen av Kilimanjaro och denna teckning ska jag sätta upp på väggen tillsammans med det diplom och intyg som jag fick som bevis på att jag varit där uppe. Fotot visar också berlocken med den trasiga kedjan. Anita skrev så fint om att Christina var nöjd med att jag kommit upp med hennes berlock men hon hade sönder kedjan för att jag skulle behålla berlocken som ett minne efter henne. Ikväll var jag också bjuden på kvällsmat hos Fredrik och Lotta och där var också Malin och Nicke och alla barnbarnen var med. Kolla vilken underbar tårta som de hade beställt. Morfarfar hade bestigit Kilimanjaro. Visst var den fin men nu är den uppäten.

 

Nu har det hänt, det som jag trodde aldrig någonsin skulle kunna inträffa, det som, i min värld är fullständigt otänkbart. Det händer att jag ibland, bara när jag ska gå ut i garaget, sätter på mig kepsen och det är inte många gånger som jag har hämtat posten utan att ha på mig min keps. Vi gick med i Kinds GK 1998, vi började spela 1989 trots att vår bana inte invigdes förrän 1990. Jag kan med säkert 110 % säkerhet säga att jag ALDRIG har spelat en enda golfrunda utan att ha på mig en keps. Mitt liv utan keps finns inte.

Men nu har det hänt. JAG GÖMDE MIN KEPS!!!!! Det märkliga var att jag inte upptäckte det innan jag var i Amsterdam på min hemresa. Nu var det absolut ingen ny keps, tvärtom den var ålderstigen, den var ful och urblekt. På insidan var den fortfarande svart som hela kepsen var när jag köpte den vid en hemmamatch för Borås Basket. Den har under många år varit gammal och ful och vid vår resa till Thailand 2014 så lovade jag Christina att jag verkligen skulle lämna denna gamla fula keps i Thailand. Den började verkligen bli ful, men vad gör man, man kan väl inte bara slänga en gammal vän och trotjänare. Ni som är hundägare, hur känner ni er när ni p.g.a. ålder och sjukdom måste lämna bort er kära vän som blivit en del av familjen? Så känns det att göra sig av med en gammal keps, även om den har varit med under alltför många år. Det har faktiskt hänt att när jag har varit på hemmamatch i Boråshallen och de har försökt sälja mig en ny keps så har de sett min gamla keps och nästan med stor beundran yttrat något om att: -”Den kepsen ger respekt. Du ha varit oss trogen länge” Nu är den borta, Christina fick sin vilja igenom till slut.

Det var någon gång på 80-talet som jag var på en konsert på Ullevi för att vara där tillsammans med ”The Boss, Bruce Springsteen”. Jag köpte en keps vid denna konsert och hade den i alltför många år. Den blev urblekt och fick en stor ”svettrand”. Det var samma sak med den fast det var väl vid en resa till någon ö i Västindien. Jag lovade riktigt heligt att lämna denna svettiga och fula keps där bort innan vi återvände hem till Sverige. Detta var under förra millenniet. Jag har inte kvar Christina men jag har kvar denna keps utan att jag har använt den på många, många år, men jag kan inte göra mig av den.

När vi, jag tror det var 2012, var med på resa till Sri Lanka och projektet Point Pedro. Ledare för det projektet är Ruki Dahl i Svenljunga och hennes man Ola har varit säljare för SIA-glass. Nästan som en liten rolig provokation så hade på den resan på mig en Hemglass-keps. Ola tråkade mig för det men fick mig inte att byta. Vid en skola i Jaffna så hade vi ”landskamp” i fotboll mellan Sverige och Sri Lanka, fast det var mellan vi som representerade projektet och ett skollag. Vi representerades av spelare mellan trettio och sjuttio år med både tjejer och killar och jag tror att vi spelade oavgjort. Motståndarna hade varierande utrustningar, skor med eller utan hela sulor eller annat som varierade och bl.a. så tyckte jag synd om deras målvakt som inte hade någon keps i det starka solljuset så han fick min Hemglass-keps. Det är klart att grabben ska ha en riktig keps. Efter matchen så lämnade målvakten tillbaka kepsen och trots att jag tyckte att han skulle behålla den så ville han absolut ge tillbaka den. Man kan förstå Olas reaktion. Först blev han naturligtvis nöjd med att jag gav bort något så hemskt som en Hemglass-keps men vad hände sedan, målvakten lämnad tillbaka den och Ola fick se den i nästan två veckor till. Vad han däremot tyckte var bra var att målvakten hade lämnat tillbaka den. –”Se, inte ens han ville ha en Hemglass-keps”

LGs Funderingar: Jag vet var min keps blev kvar. Det blev lite bråttom när de kom och hämtade mig vid midnatt mellan söndag och måndag. Min gamla urblekta och smutsiga keps hände kvar på en krok på dörrens insida där jag hängde den varje dag. Men det otroliga, hur kunde det ske? Hur kunde jag åka iväg utan min keps? Det finns ju inte i denna världen. Men visst kan jag köpa en ny keps, fast jag vet inte om jag behöver det, jag har nog mellan 15 – 20 kepsar med olika reklam eller budskap, hur kan man leva utan en keps?

En annan fundering: En keps är ju en hätta eller liknande och för att skydda ögonen och ansiktet för solen så har den försetts med en skärm eller kanske för att skydda ögonen när det regnar. En gång, jag tror det var i slutet av 80-talet, så spelade Mikael Pernfors en match i Australia Masters i Tennis och där värmen var enormt tryckande. De hade gjort ett riktigt speciellt reportage om den matchen där Mikael hade kepsen bakochfram, vilken sensation, han blev känd för detta. Vad jag inte begriper är varför så många envisas med att ha kepsen bakochfram, det ser ju bara löjligt ut, skärmen i nacken och ett löjligt spänne mitt i pannan. Jag väntar bara på nästa knepiga ryck inom modebranschen och det blir väl att ha gylfen bak när man sätter på sig sina jeans. När kommer det?

Hej då Afrika.

Ibland kan man inte låta bli. Jag lovade att inte skriva något mer från Afrika, ni börjar nog bli lite trötta på mig nu, men tänk då på mig. Ni kan bara koppla bort mina bloggar, fullständigt skita i dem, ni kan radera dem för alltid och ni kan avanmäla er från vidare information, men tänk på stackars mig, jag får ju dras med mig själv hela tiden. Det hjälper ju inte med att trycka på ”delete” och så är det över, även om den dagen kommer oavsett om jag vill eller inte. Men innan dess så måste jag stå ut med mig själv. Lyckliga ni som har en delete-knapp. De blir en sista hälsning innan de hämtar mig i natt för min hemresa.

Min Afrika-kännande kompis kom förbi igen i går kväll och vi talade bl.a. om Massajer som de heter och om man kollar på nätet så är det ett folkslag som bor på båda sidor om gränsen mellan Tanzania och Kenya och som egentligen inte har nationalitet i något av länderna eller i båda och är de enda som fritt kan röra sig på båda sidor om en tänkt gräns. De klär sig ofta i rödfärgade skynken, är kända som ”krigare” och det utreds ofta hur de, trots den kosthållning de har, kan vara så långa och slanka. De sysslar oftast med boskapsskötsel och har i årtionde krävt att få leda in sin boskap i de allt mer utbredda nationalparkerna. Tänk allt stämde med mina teorier, förutom att det inte stod någonstans om att de säljer sina kroppar till främst sydeuropeiska damer. Vi delade sedan den sista slatten whisky som jag hade, det gäller ju att spara in på bagagevikten när man flyger lokalt i Afrika.

I morse var det extremt lågt vattenstånd och jag såg väldigt många långt, långt ut, nästan ända ute vi korallreven där vågorna bryter vid lågvatten. Det var mest kvinnor med hinkar i händerna och med pinnar i den andra handen. Jag kunde inte hålla mig, jag satte på mig mina ”Foppa-tofflor” som jag har med mig och gav mig utåt revet, vad är det de plockar? Ibland gick man torrskodd och ibland genom små kvarvarande sjöar och det måste ju vara märkligt att vara fisk eller annat djur och bli instängd i en liten pöl under några timmar, det måste ju bli enormt varmt i den lilla pölen med den stekande solen ovanför. Här fanns sjöstjärnor, sjöborrar, sjögurkor och andra konstiga djur men vad var det som kvinnorna plockade? De plockade skaldjur som skulle användas som föda. Även om vi inte talade en promille av samma språk så kan man med god vilja och positivitet göra sig förstådd. Här gick även mindre pojkar och plockade märkliga snäckor som jag sett dem tidigare med och sedan så krafsar de ut djuret och säljer de vackra skalen till turister och jag har redan hemifrån blivit varnad att köpa med mig sådana snäckor, stora eller små. Grabbarna plockade mest små.

Jag drog mig inåt igen och såg att längre upp mot fyren så var det en jättelång udde av torr mark eller i alla fall nästan torr och dit måste jag. Som jag skrivit om tidigare så sa alltid Christina att ”han skall alltid högst upp, längst ut, längst in eller längst ned” och det gällde naturligtvis även nu. Jag började min vandring utåt och såg långt där ute hur vågorna bröt mot revet men det var långt dit ut. Jag vände mig om ibland och såg hur avståndet växte till den ”normala” stranden. Som golfare så vet man ungefär hur långt ett normalt par 5-hål är och när jag befann mig kanske en kilometer ut mot revet, fortfarande torrskodd, så hade jag nog närmare 4–500 meter kvar, men då började det hända saker. När det är så här extremt långgrunt och vattnet börjar återvända då går det väldigt fort. Man kan riktigt se hur det forsar fram och en enda decimeter högre är stora avstånd.

Jag fick ge upp målet att nå revet och vågornas brytande för det var tusan vad vattnet steg här där det var så extremt långgrunt. Jag beslutade dock att gena lite och passera genom små vatten-gölar på väg mot fyren som var mitt nästa mål. Där finns nämligen en anläggning för räddning av havssköldpaddor och jag missade förra lördagskvällens utsläpp av små sköldpaddor, trots att Elisabeth hade tipsat mig om det.

Eva, om du läser detta. Du varnade mig för alla dessa sjöborrar men som jag skrivit så trodde jag att du måste ha varit på en helt annan plats. Jag ändrar mig nu omedelbart. Jag hade sett en och annan sjöborre ute på revet men nu vimlade det av dem speciell i de grunda små sjöarna som var kvar och jag genade även över större. Trots att jag var lite jagad av det hastigt stigande vattnet och att jag hade ”Foppa-tofflor” på fötterna så var det så enormt med sjöborrar ibland, en fullständig svart matta och man ville ju inte ha sådana taggar i fötterna och speciellt inte sista dagen. Jag fick gå tillbaka flera gånger och runt en annan väg trots att vattnet hela tiden jagade mig. Det hände faktiskt vid några tillfällen att man halkade till på lite sjögräs men jag höll balansen. Inte för att vattnet var speciellt djupt men jag såg med fasa att jag skull ramla. Mobiltelefonen i bakfickan, jag har en sådan på mina badbyxor, och sedan falla pladask ned bland alla dessa sjöborrar. Ni kan inte föreställa er hur många de var, det var ibland en fullständigt svart matta. Jag nådde i alla fall snart ”fast mark” vid fyren och gick runt udden men vattnet fortsatt att stiga och jag måste återvända. Från fyren och till vår resort är det väl 8–900 meter och när jag var tillbaka så var det ”normalt” vattenstånd igen för att sedan fortsätta stiga. Det är märkligt och vilken fantastisk upplevelse att se det på ett så långgrunt område, vilken hastighet vattnet hade. Ännu ett minne för livet. Tack. Nu gäller det att vänta till midnatt men innan dess checka ut och få en pratstund med Seth och Elisabeth. Hon har redan varit här idag och de sade ju adjö redan igår eftermiddag men missade min avgångsdag. För några sekunder sedan kom Seth och pratade om det party de var på igår kväll, ett party till förmån för ett sjukhus. De är verkligen trevliga värdar, vi trivs ihop. Ibland har jag haft funderingar, men inte LGs Funderingar, på att det hade ju varit underbart att bara ”skita i allting”, inte något Kilimanjaro eller safari utan bara åka hit och få samma rum och samma fina egna altan och sätta sig här och skriva sina memoarer. Jag har ju alltid sagt att ”när lilltånageln är lika tjock som den är lång” då är det dags att börja skriva sina memoarer. Jag tror att jag är där nu.

Detta har varit min bostad under tio dagar, närmast vår trevlig strandterrass av alla och så min egen lilla terrass där jag har blivit serverad frukost varje morgon och suttit och skrivit. Ägarna Seth och Elisabeth har lovat att om jag kommer tillbaka och meddelar i god tid så ska de reservera just det rummet eller huset till mig.

LGs Funderingar:  I natt åker jag hem och vad ska jag göra sedan, finns det något mer efter detta? Vardagen kommer men jag har ändå en del planer kvar att avverka. Senare i vår ska vi gamla teknister och cyklister åka en vecka till Polen med boende både i Warszawa och Krakow och så blir det fem dagars golf med Kinds GK till norra Tyskland och så ska jag, i slutet på maj, åka till Gotland och hälsa på en mycket gammal kompis. Det har vi talat om tidigare och jag funderar faktiskt på att cykla hela vägen dit, varför inte?

Under alla dessa dagar har jag solat, badat och vandrat på stranden, jag har säkert vandrat många mil och det var också något som Christina och jag har gjort många, många gånger tillsammans och många, många mil på olika stränder och badat i många varma hav. Naturligtvis har det kommit minnen och tankar och det var naturligtvis svårast de första dagarna. Många gånger har jag sköljt bort svetten ur ansiktet med tårar och jag har sköljt bort saltet ur ögonen med tårar men det har gått bättre och bättre för varje dag, men inte en av dessa tio dagar utan saknadens tårar.

Nu känns det ändå rätt att lämna denna underbara plats och dessa underbara människor. Visst känns det underbart och känslofyllt när flera ur personalen säger:        ”We will miss You, Papa Rubin” – ”Kwaheri Papa Rubin” (Adjö/Hej då Gamle man) – ”Karibu Tena” (Välkommen tillbaka), -”Asante eller Asante Sana” (Tack eller tusen tack) och som en av de små unga trevliga servitriserna sa och det kändes som om hon menade det: -”Nakupenda Wewe, Papa Rubin” (Jag älskar dig och kommer att sakna dig. Gamle man) Men de bästa av allt, något som jag kommer att minnas resten av mitt liv och försöka leva efter: -”Hakuna Matata” eller som de säger på samma sätt i Västindien: -”Don´t worry, bee happy”. Hej då Afrika.  Nu åker jag strax så nu blir det verkligen ingen mer blogg. ”Hakuna Matata” och glöm inte att krama varandra.

Stolt svensk.

Visst är man stolt ibland eller ofta att vara svensk, speciellt om man är i främmande länder. Igår kväll var det näst sista kvällen som jag var nere vid vår strandterrass och åt middag. Under alla dessa nio dagar tycker jag att jag har fått ett speciellt gott förhållande med mina vänner och mina vänner är de som jobbar i restaurangen eller ”annexet” kanske vi ska säga, för det finns underliga figurer som envisas med att sitta i huvudrestaurangen när vi har en så fantastisk strandterrass med solnedgångar och allt.

Jag har blivit mycket goda vänner med alla och vi har faktiskt väldigt roligt ihop, de vet ungefär vad jag ska ha och de har lärt mig en massa utryck på swahili och jag är riktiga kompisar med Set och Elisabeth, som äger stället. Det kanske inte är så konstigt, för jag har bott här i nio dygn och har ett kvar medan många bara kommer en, två eller max tre dagar efter en safari. Till saken är att jag dessutom gillar deras mat och allt annat kring livet och vi diskuterat allt möjligt men aldrig politik eller religion. Visst är man ibland stolt att vara svensk, men det var jag inte vid middagen igår och det var en riktig ”svenskdag” och antagligen fullt av svenskar som hade varit på safari.

Jag kom som vanligt relativt sent men jag har vant mig att serveringen tar tid. Så efter allt mitt skrivande så går jag ned, fortfarande svettig i badshorts efter allt mitt skrivande, men inte i badbyxor, och så beställer jag vad jag vill ha, hinner in att duscha och smörja mig och kommer sedan ofta bland de sista vilket jag även gjorde igår. Jag har min plats och den är relativt centralt för ibland är det inte mycket gäster men ibland många fler. Det känns nästan som att de håller min plats för mig, vi är ju kompisar sedan länge.

Längst till vänster vid muren satt de båda svenska damerna som jag tror har varit här i tre dagar nu. Det är den lite korpulenta med sin hästsvans och så den fnittrige som talar mycket och mest skrattar åt sina egna skämt eller hon skrattar egentligen till vad som hon över huvud taget säger och så är hon från Stockholm dessutom. Jag har inte känt att jag velat ta någon kontakt utan låtsas bara vara vilken turist som helst, man pratar ju engelska med personalen och jag har ju ingen närstående att prata svenska med och kan därmed vara ganska anonym. Längst bort till höger sitter ett par som jag inte känner igen och som kanske inte är svenskar. Snett framför mig sitter en svensk familj med en tonårsdotter och det är där problemen börjar, varför finns det sådana och varför är de svenskar, jag vill ju vara stolt över att vara svensk och över mina landsmän, men ibland vill jag bara sjunka under bordet. Varför gör de så mot mina kompisar? Jag var inte med från början men när de fick sina maträtter så var det ett evigt knorrande, de hade inte riktigt fått vad de hade beställt och personalen fick ta tillbaka två av de tre rätterna. Naturligtvis så tog det lite tid att få nya rätter eftersom det var många gäster. Jag beställde en kväll kyckling och det kom någon biff och de bad tusen gånger om ursäkt och skulle byta men vad gjorde det, jag kunde väl äta en biff istället. Bara maten smakar bra. Nu var man inte stolt övre att vara svensk igen. Sedan blev jag riktigt förbannad. Tonårstjejen, som tydligen fick sin rätta mat direkt hade naturligtvis inte ätit något innan föräldrarna fick sin nya mat, hon var ju så upptagen med all koncentration på sin mobil och när sedan föräldrarna fick sin mat började hon också att äta, men då bröt helvetet upp. Hon vägrade att äta och varför skulle hon, hon som var den hon var, vem hon nu egentligen var, varför skulle hon behöva äta KALL mat, det kan man väl förstå, man kan väl inte äta kall mat, djävla infödingar, förbannade djävla infödingar! Och protesterna var inte de tystaste utan alla på terrassen var med men det som jag reagerade mest på var att hennes far höll med henne och bad att personalen skulle ta tillbaka maten men varför hade hon då väntat? Nu var jag ingen stolt svensk längre, verkligen inte, speciellt eftersom detta uppträdande inte var speciellt tyst eller diskret. När sedan tjejen reste sig upp, arg som en trotsig tonåring kan vara och lämnade bordet trots moderns vädjan så insåg pappan att det inte var någon idé att ta in någon ny mat och föräldrarna ”avnjöt” middagen utan tonårsdottern. Alla på strandrestaurangen hade varit med om dessa scener och jag var väl inte direkt stolt att vara svensk.

Men det var inte slut med det. Nyligen inkomna så satt det elva svenska kvinnor och tre män i lagom medelålder och jag fick uppfattningen att det mer var ett gäng arbetskamrater som varit på safari än ett gäng kompisar eftersom de var så extremt olika i parförhållandet. Fjorton personer som beställer olika rätter i en salig blandning, varför gör det så mot mina kompisar? Allt hade ju beställts innan jag kom ned och nu är det säkert inte så att det bara var personalen som hade uppfattat fel det var säkert många av de svenska turisterna som inte visste riktigt vad de hade beställt, de visste dock att de säkert hade tagit både en eller två whiskey innan, för de måste väl fira en lyckad safari, men varför gjorde de så mot mina fina kompisar? F-an vad jag led.

Alla klagade inte men de flesta och så triggade de väl upp varandra tack vare de antal whiskey de laddat med.-”Jag fick fel och jag skulle ju ha det till min fisk men fick detta, va?” –”Jaså, du fick kyckling men det skulle ju jag ha, men inte med de där grönsakerna” och så höll det på länge med mycket mera. Sedan blev det gnäll över att det tog tid men det är väl inte konstigt eftersom personalen försökte byta och göra det bästa. Jag är faktiskt inte säker på att många av dem riktigt exakt visste vad de hade beställt, men stämningen blev sådan att de gick bra att klaga på allt möjligt. Samtidigt så var de ju ”dagisgenerationen”, de som vuxit upp på dagis där ljudnivån alltid är hög och där alla pratar samtidigt och då måste man höja rösten ännu mer och så blir det ett ”djävla liv”, ingen lyssnar alla bara pratar. Vid ena gaveln satt det en lite äldre man, jag tror att han åldersmässigt kunde vara far åt samtliga de övriga. Jag såg hur han led och han och jag var nu verkligen inte stolta över att vara svenskar.

Ett tag tänkte jag resa på mig, gå fram till dem och nästan be dem dra åt helvete. -”Om ni nu har gjort en massa specialbeställningar till en personal som kanske inte kan så bra engelska och ni inte får exakt vad ni tror er ha beställt, så FÖR FA-AN, acceptera misstagen, klaga inte så djävla mycket, byt tallrik med någon och är det fel grönsaker så kan ni väl bara lämna dem. För helvete, skärp er, djävla småungar! Tror ni att det är någon satans ”Grisfest” på Mallorca på sextiotalet, va? Skärp er”! Det skulle jag vilja säga, men så gör man naturligtvis inte. Jag var verkligen inte en stolt svensk.

LGs Funderingar: Jag har uppnått mitt mål. Jag har bestigit Kilimanjaro, jag har varit på Uhuru Peak och jag har nu varit på Zanzibar i tio dagar. (Uhuru betyder ”oberoende” och toppen fick sitt namn när Tanganyika fick sin självständighet från England och som sedan slogs ihop med Zanzibar och fick namnet Tanzania)

Uhuru Peak, kommer jag åter? Troligen inte

Zanzibar, kommer jag tillbaka? Troligen inte

Det finns så många vackra och underbara platser på vår jord av vilka jag inte ens har besökt en tusendels promille, men vi ska inte glömma vad vi har där hemma. Visst kan de vara lika underbart att gå i en svampskog hemma i Länghem eller att en regnig höstdag vandra på en spång över en myr, plocka smultron vid en vägren eller se när de första tranorna kommer på himlen.

Tänk, jag är ändå väldigt stolt att vara svensk. I natt åker jag hem och så ska ni slippa alla dessa tjatiga bloggar.

Malmskillnadsstranden.

Stranden här verkar vara oändlig men det är den naturligtvis inte. Den resort jag bor på är den andra uppifrån, om nu norr är uppåt och häremellan och fyrtornet, kanske 8–900 meter, är det bara lokalbefolkning som bygger båtar och fiskare med sina båtar och nät. Vid ebb så kan man gå ”hur långt som helst” söderut men vid flod eller högre vattenstånd så blir stranden indelad i sektioner då det sticker ut klippor här och där och mellanliggande stränder är olika långa och olika breda.

I morse var det jätte-ebb och jag gick den längsta strandpromenaden som jag gjort under de nio dagar jag varit här. I morgon är det sista dagen och sedan hemfärd på natten mellan söndag och måndag. När man kommer mer söderut så ändrar varje resort karaktär och blir finare och finare och det märks även på de båtar som ligger utanför. Hos oss i norr är det mest träbåtar blandade med fiskebåtar medan det är stora fina yachter och stora båtar för högsjöfiske längre ner. Här är det klasskillnad även om jag verkligen har trivts här och rekommenderar det starkt. Det är inte slum utan närmare ”medelklass”. Min egen vetenskapliga studie har kommit fram till att här uppe och vid några sektioner till söderut finns inga av de ”krigare” som jag beskrivit, de med träsvärd, smycken och plastsandaler, och de finns absolut inte nere vid ”Djursholms-delen” av stranden. De rör sig bara på två delar av stranden, mellan vissa klippor där den mittersta inte direkt avdelar stranden.

Det finns enormt många italienare här och det märks bland ”krigarna”. När de följer sina offer eller står och pratar med några så talar många av dem riktigt bra italienska, tror jag i alla fall och de verkar bli förstådda. När jag var på väg tillbaka från min långa promenad och kom in på ”Malmskillnadsstranden” så stod det två ”krigare” i skuggan under gränsklippan. –”Hej, Amigo. Love? Amore? Hoppsan, detta hade jag aldrig hört förr men det stärkte ju mina teorier om vad de säljer. Jag fortsatte norrut och naturligtvis så var de ensamma ”krigare” eller parvis vandrande, med eller utan turister. De flesta gångerna så följer de sina ”offer” men helt plötsligt så kom det en lång italienska med blont hår och som kraftigt och ömsint höll om sin krigare som också höll om henne. Här var det tydligen redan ett ”kontrakt” uppgjort. Väldigt vad hon kramade och höll i och de drog sig upp mot några bungalows vid stranden. Strax innan de försvann mellan några bungalows så vände hon sig om men utan att släppa sin krigare, vinkade till sin väninna och ropade: -”Rosita, Rosita” (eller vad hon nu hette) – ”Amore, Amore” och så kramade hon om sin krigare igen och försvann någonstans. Det var väl ett tydligt tecken till hennes väninna att hon absolut inte skulle få för sig att komma upp till deras förmodligen gemensamma bungalow. Min och andras teorier verkar vara sanna.

Förstår ni nu varför jag kallar denna del av stranden för Malmskillnadsstranden”? På Malmskillnadsgatan i Stockholm förekommer ju samma handel men där är försäljarna kvinnor, men samma handelsvara. Undrar om de har timtaxa eller är det över på några minuter? Nu har jag kanske rest till fel länder eller platser under de senaste åren, men är detta något som förekommer på andra platser och på andra turistställen eller är det unikt för Zambia? Visst, i Phuket och andra ställen så finns det ju liknande men det är mer regelrätta bordeller, men här sker försäljning av fysisk kärlek och erotik på ”öppen strand” och detta i ett starkt muslimskt samhälle. Vart är vi på väg? Som Kristian Luuk skriker ut på fredagarna. Jag skulle vilja veta hur affärerna går till när de är två ”krigare” som stadigt och länge följer ett par, eller varför skall jag behöva veta det? Om man jämför med den övriga ortsbefolkningen så verkar alla dessa krigare komma från någon särskild stam eller folkslag för de är mycket längre och på något slag avvikande, men jag vet inte det är kanske bara en synvilla p.g.a. deras sätt att klä sig. Men kan det vara så att vissa italienska damer tror att allt är länge, vem vet? Jag gillar inte denna utveckling men kan inte göra så mycket åt det. Kärlek köper man inte. Kärlek ger och får man och den största kärleken är väl den som inte har något med erotik att göra, kärlek mellan individer, kärlek mellan barn och föräldrar eller hos riktigt nyförälskade tonåringar eller varför inte äldre på ett vårdhem.

En annan svensk turist som har bott här några dagar kom just och talade med mig nu när jag skriver, vi har pratat med varandra nere vid vår strandpark tidigare och han har sett mig sitta och skriva varje sen eftermiddag. Vi talade nu om dessa krigare och han kände till dem från många väst- och östafrikanska länder. De är ett speciellt folkslag, precis som jag skriver ovan, (men jag har nu glömt deras namn) de är ett slättfolk och har inte sina rötter varken här eller på många andra platser utan drar sig dit där det finns turister och då speciellt i mellan-Afrika. Dessa unga pojkar livnär sig på att sälja sina kroppar till både män och kvinnor precis som många slaviska och sydostasiatiska tjejer är sexslavar i Europa. Han var van resenär i Afrika och var väldigt förvånad av att höra att jag inte visste om dessa sexsäljande pojkar som även skickar hem pengar till sina familjer. Känns situationen igen? Många europeiska damer, speciellt från Sydeuropa åker regelbundet till dessa länder för att köpa sex av unga killar. Konstigt att jag inte visste detta, men min teori stämde alltså.

Om man bortser från Malmskillnadsstranden, som riktigt äcklar mig, så har dessa dagar varit helt fantastiska och något som jag verkligen rekommenderar. Man behöver ju inte bestiga Kilimanjaro innan, det räcker med en safari och på denna resort har jag verkligen blivit väl mottagen och de värnar om att man skall trivas och jag har verkligen blivit ”tjenis” med ägarparet och för en stund sedan kom de och sade farväl för de skulle in till ”Stonetown” på party under helgen, men allt var ordnat med transfer och annat. Transfern kommer vid midnatt och om jag, efter att jag har checkat ut, känner att jag kanske skulle vilja ha lite vin eller någon drink ändå när jag väntar, så är det bara att hälsa från ”Elisabeth”, så var det även när jag kom innan de hade fått ordning på klimatanläggningen: -”Gå ned till Strand-baren och få dig en underbar drink till solnedgången”. Underbar mat, en fantastisk personal och rent och snyggt, men det är det verkligen inte utanför. Bortsett från strandpromenaderna så har jag bara en gång varit utanför muren och ute ”på stan”. Det är verkligen en skillnad. Som jag skrivit om vid flera olika tillfällen så är säkert muslimer ett renligt folk men de lever i en stor fantastisk skräphög. Det är skräp och skräp och skräp överallt och däremellan skräp och skräp och sopor. Men jag förstår dem, ligger det mycket skräp på ett ställe så kan man lika gärna slänga lite till där och sopbergen bara växer, men varför är det bara så i de muslimska länderna? Är jag rasist nu eller hatar jag när det är skräpigt?

LGs Funderingar: Jag befinner mig på en mindre ö, den är bara cirka 2/3 av Gotlands storlek, men ändå inte så liten och naturligtvis så är vädret så mycket bättre. När det gäller öar så har jag en fundering och jag undrar om inte ni också har funderat på detta, trots att ni kanske inte visste att ni funderade. (Jag har fått frågan uppläst i Sveriges Radios Vetenskapsradio och även fått ett svar som jag har glömt) Det är kanske lättare att se problemet om vi tar en lite mindre ö som du på kort tid kan ta dig runt. Tänk dig kanske Bornholm, Ibiza eller någon av Kanarieöarna. Gå ned till en strand kanske på västra sidan och se hur vågorna slår in mot stranden. Ta dig sedan till den norra stranden och där slår också vågorna mot stranden, ingen större skillnad. Hur tror ni vågorna slår mot stranden på östra och södra delen av ön? Tja, ingen större skillnad. Har ni inte fungerat på detta någon gång? Inte? Ni kanske borde börja fundera lite mer, eller?

Mobiltelefoni

Det som fick mig att skriva detta kommer först i slutet och det kanske är ett uttjatat område, men fortfarande lika aktuellt tydligen var man än är i världen.

Naturligtvis har vi en pool här på vår resort och den ligger alldeles för lågt in tycker jag, liksom huvudrestaurangen, men nu är det så, det får man respektera och egentligen bryr jag mig inte så mycket för det finns så mycket bättre alternativ. Tänk, man åker ända ned till Zanzibar och har hela Indiska Oceanen framför sig och så lägger man sig vid en pool där du inte ens ser stranden. Typiskt så är det alldeles fullt på alla solstolar och solsängar runt poolen och så finns det några mindre barn som plaskar runt i minipoolen eller vid kanten av den större. Alla mindre barn älskar väl och vill vara vid strandkanten i sanden där vågorna sköljer in mot stranden och där kan de både gräva och plaska runt, men det kan de inte vid poolen, där kommer inte en enda våg. Varför får då inte barnen leka vid havet? Antagligen är det så att då måste föräldrarna ha mer koll på sina barn och vad de gör, kring poolen är det alltid någon som upptäcker om ett barn ramlar i men nere vid stranden så skulle föräldrarna vara tvungna att släppa blicken från mobiltelefonen och kolla sina barn, men det blir väl för jobbigt, eller? Och så måste man kanske vara med och gräva och bli både sandig och våt. Många föräldrars mobilvanor går före barnens lek och välbefinnande. Att de sedan äter i restaurangen när vi har en så underbar strandterrass med solnedgången och trevlig personal och samma goda mat. Jag lovar att de har samma koll på telefonerna om de skulle komma ned och prova.

Det bodde sex norska tjejer här de första dagarna och de pratade faktiskt med varandra ibland och det var därför som jag märkte att de var från Norge. De t.o.m. badade ibland men resten av tiden hade de ”paddnacke” och hade hela sin koncentration på sina mobiler. Inte mycket av dygnets ljusa tider var de utan ständig kontakt med sina mobiler. En annan sak, som inte har med telefoner att göra var att det var ett väldig smörjande. Jag tror de var här i fyra eller fem dagar och troligtvis så hade de solskyddsfaktor uppåt åttio eller liknande för trots all sol så var de blekfisa när de återvände men säkert väldigt kletiga av solkrämer.

En kväll med fin solnedgång och med ett glas rött innan maten så satt det två par vid fina bord. Ett par var tydligen riktigt nykära för de höll varandra i handen och pussades emellanåt, men hon släppte aldrig kontakten med sin mobil. (Vad jag hade blivit förbannad, nykär och med hennes mobil som det viktigaste) Solnedgångens sken byttes mer och mer ut av mobilens sken i hennes ansikte. Vid ett annat bord så satt det ett par och någon gång då och då så talade de med varandra och det lät som ryska eller annat slaviskt språk. De talade faktiskt med varandra ibland, men båda var starkt intresserade av vad som fanns i respektive mobil. Undrar om de såg när solen gick ned bakom horisonten i Indiska Oceanen? De kunde lika gärna suttit och ätit hemma i köket i Vladivostok eller var de bodde. Det var precis som på ett svenskt café där fyra tjejer sitter vid samma bord men ingen pratar med varandra. Är det därför det kallas för ”sociala medier”?

När man går kring på stranden så är det massor av turister som sitter eller ligger och spanar in på sina paddor och mobiler. För trettio år sedan eller mer så läste de böcker och det är väl inget att säga om den utvecklingen om det bara håller sig till det. Vi lever i ett förändrande samhälle och det är väl tur det.

Här har jag faktiskt praktiserat lite av vad jag ibland gör på gågatan eller torget i Borås. Det kommer en tjej, ursäkta men det verkar mest vara tjejer som kommer gående på gågatan i Borås eller på stranden på Zanzibar. De har naturligtvis öronsnäckor i öronen så att de skall slippa höra vågornas skvalpande mot stranden men vad de lyssnar vet jag inte. Sedan stirrar de intensivt på skärmen och har ingen kontroll var de går eller vilka de möte. ”Tjurgubben”, han från Länghem, han går bara rakt fram men med full kontroll på händelserna och så plötsligt, strax innan kollisionen så upptäcker tjejen att det tydligen var någon framför och det blir ett hastigt och häftigt –”Sorry, very sorry” och en snabb gir åt sidan. ”Tjurgubben” bara ler och går vidare. Jag går utan min mobil, den är på mitt rum, jag har semester.

Hur var det nu med det som utlöste det hela med en blogg om dessa mobiltelefoner? Det förvånar mig inte att det hände men det är faktiskt sant. Som jag nämnt tidigare så vandrar jag utan min mobil och kunde inte ta något foto. Vad var det då som jag skulle kunna ta ett kort på? Framför mig på stranden kom en ung tjej ned mot havet. Solglasögon och öronsnäckor så att hon slapp höra vågorna brusande mot stranden. Naturligtvis full ögonkontakt med sin mobil och målet var att bada eller i alla fall blöta ned sig något. Tro det eller ej, det gick inte speciellt stora vågor så hon gick ned i vattnet fortfarande med kontroll på sin mobil, gick kanske ut så att vattnet gick henne kring midjan och så hände det som man inte trodde kunde hända: Hon släppte ögonkontakten med skärmen, ja just det, hon kollade för en kort stund inte sin skärm, och doppade sig så pass att brösten men inte axlarna blev våta och med ena handen uppsträckt i luften. Det var anledningen att hon måste tappa synkontrollen av skärmen., tänk om den skulle bli våt. Vilken syn, doppad till brösten, öronsnäckor i öronen, solglasögon och ena handen uppsträckt med mobilen i handen. Naturligtvis, redan på väg in mot stranden så hade hon åter kontroll vad som fanns på skärmen. Det kallar jag ”mobilt badande”

LGs Funderande: Naturligtvis använder jag också min mobil. Jag får SMS och ser att jag har fått mail eller annat meddelande eller kanske kollar någon nyhet, men vad jag inte förstår är vad i hela världen är det som gör att man måste kolla på sin mobil nästan varje minut eller sekund som man är vaken här i livet och sedan, just här, vad kollar de då på? Har jag kanske en dålig mobil, eller? Det är ett så intensivt solljus så jag ser aldrig vad det finns på skärmen utan väntar till jag kommer inomhus. Har jag dålig mobil eller tittar de andra bara på sin mobil för att de alltid brukar titta och kan inget annat? Tänk att gräva ned sig i sanden med sina barn eller bada och ha lite roligt med sin fru eller sambo i stället för att senare i livet smörja in sin ömmande ”paddnacke” med Voltaren eller liknande. Inga foton idag för jag har inte haft mobilen med mig. ”Ring mej sen!”

Strandliv

Tänk vad mycket lika typer det finns på en strand och vilka olika sätt de uppträder på. Det gäller både den inhemska befolkningen och turister.

Här finns några som jag aldrig sett tidigare på andra ställen i världen. Det går omkring unga killar med något slags skynken över sig, ett bälte och ett träsvärd, plastsandaler, en vandringsstav, smycken på armar och ben och runt halsen och i öronen och samtliga har solglasögon med färgade spegelglas. Hela deras utseende, klädsel, kroppsspråk och uppträdande verkar tyda på att de är ”åt det hållet”. Det finns många andra försäljare som hänger på och försöker sälja, krimskrams, snorkling, sjösafari och mycket, mycket mer och de kan vara envetna och irriterande, men dessa unga män har inget att sälja och min och andras teorier är att de säljer sig själva och sina kroppar. När de väljer kunder så kan det tydligen vara åt båda hållen för man ser dem slå följe med både män och kvinnor och t.o.m. par. Jag har aldrig öppnat munnen i deras närhet och de avbryter följandet ganska snart. De är inte ett fåtal utan ganska många.

Idag är det fredag och liksom förra helgen så går det omkring några barn och slår på trummor och ropar ”Foto, foto” och de vill att man betalar för att få fotografera dem och här går också omkring en man med en liten apa i en kedja och den stackars apan har små dockkläder på sig. Naturligtvis kostar det att låta sina barn bli fotograferade tillsammans med apan. Lite längre bort sitter ibland två berg och då menar jag, vad jag tror är, två systrar för de är väldigt lika. Vilka enorma kroppar. De sitter ned på handdukar och deras enorma bakdelar breder ut sig och måste bilda ett enormt tryck på stranden, liksom två kvinnliga buddafigurer. Troligtvis så måste de ha specialbeställt sina baddräkter men jag är ändå imponerad över att de visar sig på stranden. Ett tag funderade jag på om jag skulle ta ett badlakan och lägga mig en bit bortom dem och ni frågar mig då, varför? Jo, min fundering redan nu är: De sitter ned, jag har aldrig sett dem bada och jag skulle vilja se hur de över huvud taget bär sig åt för att komma upp i stående ställning. Jag skulle inte förvånas om de två tillsammans representera en vikt på över en tredjedels ton. Av hänsyn så tar man naturligtvis inte några bilder på dem. Sedan har vi naturligtvis unga vackra flickor med riktigt vackra kroppar och många vet om det och vill verkligen visa det. Före mig en dag så gick det en tjej med vad jag tror var världens minsta bikini. Det var bara ett snöre mellan skinkorna och ett på ryggen och runt halsen. Den nedre och de övre tygbitarna på framsidan var inte stora tygbitar och detta i ett muslimskt land. Hon kände säkert hundratals pojkars blickar och även vi män kollade och det var naturligtvis hennes mening.

Idag kom det också ett gäng, både pojkar och flickor, kanske ett femtontal helt nakna, gående på stranden och de drog naturligtvis till sig både blickar och fotografer och efter en stund så lade de sig alla tillsammans på sanden men några föredrog att stå. Alla hade de små pucklar på ryggen och några lämnade också en liten hög med bajs efter sig. Kring dessa helnakna varelser sprang det naturligtvis många barn, men de brydde sig inte så mycket. Många mörkhyade i världen är ju bruna men här på Zanzibar är de nästan svarta och mitt bland alla dessa barn så sprang det en albinotös, något jag aldrig sett förut men hört talas om. Naturligtvis var det inga andra barn som tyckte att det var något konstigt med det mer än att hon måste ha mer täckande kläder eftersom hon saknade pigment i den starka solen. Det lilla hår hon hade var dock svart, var det möjligtvis färgat?

 

Idag gick jag och ett ungt på tillsammans med en liten kompis en lång stund utmed stranden. Kompisen sam väldigt nära där vågorna slår mot stranden. Hur många gånger jag än försökte så lyckades jag aldrig foto någon av de korta stunder som han eller hon stack upp huvudet för att andas. Så länge och så nära har jag aldrig varit en havssköldpadda, jag har sett några vid snorkling men inte under så lång tid. Plötsligt kom en man som försökte fånga den för han ville att den skulle upp till anläggningen uppe vid fyren där de har en anläggning som försöker rädda sköldpaddorna. Hans tafatta försök ledde i stället bara till att den smet ut ännu längre ut till havs. Det var ett häftigt möte. (Synd med ett så dåligt foto)

Ett annat märkligt möte utsattes jag för, för flera dagar sedan. Övervägande människor här är ju muslimer och det är bara ett fåtal kvinnor på stranden som säljer båtturer eller kanske lite frukter och de har naturligtvis traditionell klädsel med nästan helt täckta kroppar. Det dök då upp en kvinna som också hade ganska heltäckande dräkt men det var mer i en starkt åtsittande trikå, så snäv att nästan vartenda hudveck syntes ändå. Snygg tjej, riktigt snygg faktiskt med fin kropp trots lite för stora bröst. –”Hey, Mister, you want some good massage, hey Mister, very good massage”. Jag bara skakade på huvudet och då kom samma frågor igen och jag svarade inte. Då tog hon plötsligt min hand med sina båda händer –”My name is Fatima, mister” och samtidigt som hon skrapade med långfingret inne i min handflata fortsatte hon – ”Hey, mister, what about some Bom-Bom. Very good Bom-Bom” hon fortsatte att skrapa med sitt långfinger inne i min hand – ”Hey Mister, very good Bom-Bom, wonderful Bom-Bom”. Jag blev riktigt paff.  Snacka om direkthandel utan mellanhänder om man nu inte kan säga att våra händer var emellan. Jag bara skakade på huvudet och undrade om att detta tecken fortfarande fanns kvar. Det använde vi ju oss av hemma i Sverige på sextiotalet och om du, samtidigt som du hälsade på en tjej, gav eller fick en skrapning inne i handen så betydde det att du ville ha eller ge fysisk kärlek eller erotiska lekar. När hon inte fick det svar hon önskade så lämnade hon mig och gick genast bort till två yngre grabbar och försökte i stället. Jag har aldrig köpt erotik och kommer aldrig att göra det. Erotik ger man eller får, punkt slut. Tja, det händer mycket på stränderna på Zanzibar.

LGs Funderingar: När det gäller de två kolosserna så är de tydligen turister, det syns, men hur har de tagit sig hit? Klart är att de inte ha flugit med det lilla lokala flygbolaget men man frågar sig även hur har det då kommit hit? Lastbåt eller transportflygplan? Eller finns det något flygbolag som har sådana säten där dessa kolosser får plats och får de också ta med sig 30 kilo bagage på t.ex. KLM?

När det gäller detta med den fantastiskt minimala bikinin så kommer frågan: Vad är det för storlek på en mindre bikini? Är det kanske två frimärken och en kork?

Nästa undring är vad alla kor gjorde nere på stranden? Det finns ju inge att äta om de möjligtvis inte gillade sjögräs, men jag såg dem aldrig gå ned till havet. Solade de också? Det är ju fredag och ledig dag i muslimska länder så det gäller ju att passa på.

En annan sak som jag har funderat på under många år och frågar mig om ni inte också undrar det: Vad är det i solkrämer som gör att det finns olika solskyddsfaktorer i dessa krämer? Allt från 10 till långt över femtio. Är det någon som vet?

Helt utom allt annat. Plötsligt sa det pling i telefonen och ett meddelande kom från SVT Sport: Susanna Kallur lägger av. TACK, inte en dag för tidigt, egentligen åtta år för sent, detta har ju bara varit löjligt. Åtta års skadefrånvaro kan inte ge en comeback i världseliten, för där har hon faktiskt varit. Hur kunde SOK satsa på henne inför förra årets OS? Att man ibland skickar unga oerfarna talanger för att de skall ”få vara med, känna och lära” och kanske slås ut i första försöket, kan man förstå, men varför skickade de Susanna där vi redan innan hon åkte visste att hon skulle bli utslagen i första försöket?? Vad ska hon göra nu då? Hon har ju i åtta år levt på sponsorernas skadeförsäkringar, men nu blir det väl expert i SVT. Det bästa beslutet hon tagit på åtta år. Tack ändå för vad du gjorde innan alla skador.

En propeller.

 

Så var det då dags att lämna Kilimanjaro och få lite ”semester” på Zanzibar. Jag visste att det skulle vara ett litet plan och att bagaget inte fick väga mer än 15 kilo och inte för stort. Mitt rum låg bra till i närheten av planen där alla safaribilarna ställde sig och där fanns en hängvåg för bagage. Jag la datorn och paddan i ryggsäcken och vägde resten. Alldeles för tungt och så började jag plocka bort och väga och plocka bort och väga till väskan bara vägde 15 kilo. Det blir nog bra men jag hade samtidigt en proppfull ryggsäck som vägde hela tio kilo. Klockan elva var det avfärd, planet går 13.30. mot Zanzibar.

Jag glömde en märklig sak på toppen av Kilimanjaro. Under flera vintrar så åkte jag och Christina upp till Trysil en vecka varje år. En gång var det väldigt kallt och jag fick is i min mustasch som växte ihop med min halsduk och Christinas foto visade mer en bild av kung Bore. Det kändes också märkligt att stå där på toppen av Kilimanjaro, strax söder om ekvatorn i Afrika med extremt fint väder och ha frost och is i mustaschen.

Bilfärden till Kilimanjaro Internationella flygplats tog över en timme. De flesta som kommer hit ska ut på safari och inte upp på vulkanen. Väl framme så släpptes jag av utanför inrikeshallen, den var inte stor bara som en halv villatomt ungefär men ändå med den vanliga bagagekontrollen, men vad gör man sedan? Det fanns några pulpeter vid en sida och några stolar att sitta på, men inga skyltar med olika flyg vid olika diskar o.s.v. Tja vad gör man nu? Efter en stund kom en man med gul väst fram till mig och tog min väska bort mot en disk, vägde den och satte på en liten handskriven adresslapp på handtaget och skrev in mitt passnummer med blyerts på en lista. Boardingcard? Nä-ä, gå bara och sätt dig att vänta, vilket jag gjorde. Planet skulle gå 13.30. men redan före ett så gick samme man runt och plockade upp sju passagerare, han kände väl igen alla och tog oss mot dörren ut mot plattan. En tjock dam kom och låste upp och vi vandrade ut mot ett mindre flygplan som stod lite längre bort. Samtidigt kom en annan man dragande på två väskor varav en var min och då förstod jag att mitt bagage kommer med.  När man ser planet och kollar under det så förstår man att det inte kunde ta mycket bagage. De tryckte in de två väskorna och stängde luckan.

Det vara bara att kliva in, för här var det verkligen att kliva in och det var lågt i tak så krökt rygg gällde. Allt handbagage lämnade vi bakom ett stort nät längst bak och jag satte mig också längst bak av alla sju passagerare, planet hade plats för tolv passagerare plus piloten.

Piloten kom och satte sig på sin plats, vände sig om och hälsade alla välkomna på flygningen till Zanzibar men vi skulle göra fem mellanlandningar innan vi kom fram. Vänligen fäst era säkerhetsbälten och här var det trepunktsbälten som gällde och det förstod man bättre sedan när vi kommit upp, för här dånade det och skakade hit och dit och ibland kändes som om planet kanske tappade några delar. Avgång 13.30 var det men eftersom alla passagerare var med så kunde vi väl start ändå, nästan en halv timme tidigare. Det var precis som när man öluffar i Grekland, när färjan är klar så går den. När vi taxade ut så hade piloten sin egen sidodörr öppen så det fläktade lite extra i värmen. Som tur var så stängde han den innan han tog fart för att flyga. Mitt hotell låg i Moshi och jag hade åkt bil till den stora internationella flygplatsen och nu var vi på väg till inrikesflygplatsen i Moshi. Varför kunde jag inte stigit på där? Landningen gick bra men vad det skakade och skramlade. När vi landat så åkte dörren upp igen och det var skönt. Jag som satt längst bak tillsammans med en ung amerikan, blev uppmanad att öppna en stor kylbox där bak där det fanns massor av kylda vattenflaskor och sedan började langningen. Vi langade flaskor till varandra så att alla fick, några fler passagerare kom till, ny information av piloten och så bar det av vidare till nästa flygplats och samma langning av vattenflaskor till de som önskade. Det blev en riktig god stämning och vi var flera som aldrig hade varit med om någon liknande flygning tidigare. Till tredje mellanlandningen var det lite längre och vi flög faktiskt på 3500 meter och det kändes lite på samma sätt som vid vandringen på högre höjder, luften var tunnare och man fick ta djupare andetag och landningen blev lite originell. Här studsade vi omkring några gånger innan vi var riktigt nere och det visade sig sedan att vi landat på en gräsplan och vi svängde in mot en stor Range-bil eller liknande där det stod två personer som skulle med men vi såg aldrig någon byggnad. Nåväl, allt går om man bara vill. Lite langning igen men många hade kvar men det kändes ju att jag hade en viktig roll under denna flygning. Nästa landning var lika speciell och djäklar vad det dammade. Det visade sig att nu landade vi på en torr grusplan och det fanns mindre stenar och lite ojämnheter här och där också men dem kryssade piloten bara runt lite eller också så guppade det till lite kraftigare. Inte heller här fanns någon flygplatsbyggnad men det visar ju sig att det går lika bra ändå. Hakuna Matata, varför krångla till det? En lyckad landning till och därefter bar det iväg ut över havet och Zanzibar. Mäktigt att flyga in över huvudstaden, Stonetown fast den heter något annat ”på riktigt” men alla säger Stonetown och jag tror inte att internationella flyget tar den vägen direkt över staden och på så låg höjd, men antagligen var det närmaste vägen. Vi var framme och sedan var det bara att vänta på bagaget och det fick vi vänta på. Tydligen så hämtade mannen bagage från ett annat plan också för på hans handdragna vagn fanns fler väskor än de två vi lastade in på Kilimanjaro International och ingen av de som steg på under vägen hit hade något annat än handbagage. Han ställde kärran där och så fick vi ta vårt bagage och ut mot en man som stod där med en skylt med mitt namn. Stonetown ligger på södra delen av ön medan mitt hotell ligger bara några hundra meter från den nordligaste spetsen så det blev en lång och intressant transfer. Jag var framme.

LGs Fundering: I stolsfickan framför oss i planet fanns en liten broschyr med karta över alla de små platser som bolaget flyger till och de flesta var platser där det fanns anläggningar för safarin och liknande. Det stod också en del om vikter och bagage, vilket var naturligt med tanke på de små plan som de använder och här kommer det mest märkliga. Du fick inte vara ”överviktig”, va? Det har jag aldrig varit med om när det gäller flygning men ibland borde vissa personer få ta med sig mindre bagage eftersom de själva är alldeles för tunga. Där stod alltså i klarspråk att om du vägde för mycket, hur mycket framgick inte, så kunde de neka att dig att följa med om planet hade många passagerare. De reserverade sig alltså för detta. Tänk dig en stackare på 130 kilo som var tvungen att vänta till ett annat plan där det inte var för många passagerare med. Detta är inget jag hittar på, det stod i klartext i bolagets broschyr. Överviktiga kanske inte får flyga med det plan de bokat om planet var fullt. Så, tjockisar, åk inte på safari i alla fall inte med detta flygbolag.

LGs Fundering 2: Så har vi detta med ”Ajriii-in” eller Irene som hon heter, hon med den fula solhatten, vad ska jag göra? Och varför berättar jag detta för er, det borde vara min privatsak och det är det väl egentligen. Solsängarna på vår egen lilla strandpark står två och två. Det var molnigt i morse och det var faktiskt skönt och jag var tidigt där nere. Tillsammans med mannen som lägger ut madrasserna varje morgon så flyttade vi en solsäng till ena hörnet, under mitt favoritträd och den stod där ensam men  han hämtade genast en ny, för de skall stå två och två. Det var extrem ebb i morse och jag tog direkt en mycket lång promenad och kunde, tack vare det låga vattnet passera en klippa och följa den långa stranden ännu längre. Man kan gå långt ändå, men nu mycket längre. Det fanns några saker som jag ville fota och vände för att hämta min telefon med kamera. Vi har vår Strandgård lite högre ovanför stranden vilket är skönt då vi slipper alla försäljare och man ser inte vilka som går nedanför. Jag gick förbi och in i vår strandpark och såg den fula solhatten. Hon såg inte mig och jag tog mig in i mitt hus, tog kameran och smet tillbaka den långa vägen tillbaka. Det blev en lång vandring men det var jag ju van vid, hem, in med telefonen och till min favoritplats. Sedan tog det mindre än en minut.

Florence Nightingale hade återfunnit sitt offer, han som verkligen behöver henne hon satt redan vid fotändan av min solsäng. –” Hello Lars, nice to see you. How are you? Where have you been? What about lunch together? Jaha, då var det igång igen. Det är klart att det blev lunch. Jag älskar verkligen deras sandwich med kyckling men jag kan väl inte direkt säga att jag älskar ”Ajriiii-in” och hennes fula solhatt, men nu är det som det är. Det blev inte bara lunch utan större delen av eftermiddagen också. Jag hade gått mycket men det är klart att jag kunde väl gå lite till med henne. Solen och månen måste stå i ett speciellt förhållande just nu för i morse var det extremt låg ebb och sedan på eftermiddagen en extrem flod och mycket mindre strand, det skiftar väl på sex timmar. Jag såg det redan på min ”andra” promenad, jag fick öka stegen för att hinna fram för havet steg hela tiden. Det var klart att vi skulle bada också och det började gå lite större vågor. Det finns en ström utanför och om man bara håller sig i vattnet så förs man söderut och det är en märklig känsla att bara följa med. ”Ajriii-in” är en sådan som badar med både solhatt och solglasögon och hon pratar hela tiden, om vatten, sol, sjögräs som vågorna drar med sig om den förbannade idiotiska presidenten de fått och om allt. Man behöver inte säga mycket det är bara att lyssna. Är det kanske därför som jag på något vis känner att hon inte är min typ, men OK, hon ser ändå inte så tokig ut, vad är det då?

När vi följt med strömmarna en lång bit var det dags att försöka ta sig upp på stranden och sedan gå tillbaka. Nu är det så att några hundra meter söderut sticker det ut en klippa som man normalt inte har problem att passera under men nu var det extremt högt med vatten och stora vågor så det var ganska svårt att passera under klippan samtidigt som stora vågor slog mot oss och klippan. Jag förstår att det inte kan vara skönt att falla och kastas mot dessa vassa klippor av stelnade koraller, de är verkligen vassa. Jag höll mig i klipporna, ett gällt skrik, en stor våg och plötsligt hade hon kastat sig kring min kropp och höll sig kvar. Nu var jag plötsligt hennes ”Hero” och hon höll stadigt om min kropp hela tiden vi passerade under klippan, stadigare för varje våg. Nu kände hon nog att jag hade betalat tillbaka lite av det hon tyckte att hon givit mig. Jag var plötsligt hennes ”Hero” för vad hade hänt med solglasögonen och solhatten om hon fallit i vågorna? Ska sanningen fram så kunde vi ha skadat oss båda mot de vassa klipporna. Nu hade vi mycket mer gemensamt men det var ändå inte riktigt allt som stämde.

Vad skulle jag göra? Hela hennes kroppsspråk talade en sak men jag tvekade ändå, varför? Är det för nära Christinas bortgång eller var det den fula solhatten? Hon såg ju ändå riktigt bra ut och var säkert inte över sextio men varför mig? Det finns ju massor av andra lite yngre som säkert inte hade tvekat mer än åtta sekunder om de fått samma kroppsspråk, varför valde hon mig, hon Florence Nightingale, varför mig? Vi bestämde att äta middag ihop nere vid stranden men någon vacker solnedgång blir det inte, molnen har kommit igen precis som i morse. Vi bestämde ingen tid men hon vet var jag bor, jag vet däremot inte var hon bor. Min räddning är detta med min lögn om min blogg. Jag ljuger men säger att flera tusen följer min blogg och jag måste skriva varje dag och då får jag lite ”egen tid”. Hennes kroppsspråk, hennes hållning, ja hennes allt talar för en sak men jag tvekar ändå. Varför? Och varför skriver jag om detta? Jag funderade ett tag på att fråga om hon ville smörja in min rygg efter att jag duschat och jag tror mig veta svaret och frågan är om inte det också skulle bli sololja på ryggen i morgon efter en gemensam frukost. Vad tusan gör jag om hon bjuder hem mig på en drink efter middagen? Vi känner ju varandra bättre nu och jag är ju hennes ”Hero”. Hjälp mig, är det för nära Christinas bortgång för varför tvekar jag, allt talar ju om vad hon vill.

Och, för fa-an, varför skriver jag om detta? Är det som något slags försvar? Snart blir det middag. Hakuna Matata.

Dag 5 och 6. Nedåt igen.

Så var det gjort och vad ska jag göra nu då? Tja, naturligtvis ska vi ned från detta enorma berg men nu kan man njuta mer av utsikterna och fantastiska vyer. Dags att lämna denna vackra plats. Visst var det tårar, både av glädje och sorg. Det som hände med berlocken och kedjan som gick sönder fick jag en fin förklaring av från Ulf Janssons sambo/särbo Anita: -”Christina gav dig ett klart tecken. Hon hade sönder kedjan. Hennes önskan var att Du skulle ha den, samtidigt visade hon sin beundran genom att ge dig berlocken”. Visst är det en fin beskrivning av det som hände.

Första biten på väg ned gäller det fortfarande att ta det lugnt, du befinner dig fortfarande högt upp och syrehalten har inte blivit högre bara för att du varit på toppen. Man ser inte så mycket av glaciären nedifrån Tanzania och sedan 60-talet så har glaciären minskat med över 55 % p.g.a. växthuseffekter och annat, men här uppe ser man mycket mer.

Det är faktiskt mer glaciär på sidan mot Kenya och isen var tjock som ett mindre höghus, så än finns den kvar men det får inte fortsätta som det gör. Det är märkligt, precis vid passagen där man byter från kraterns utsida till insida så finns det ett staket så att man inte hasar ned på utsidan. Men där är det bara en enorm sluttning som det kanske blir svårt att stoppa nedhasningen på om du börjar falla, men…  högst uppe på toppen, vid sidan av monumentet så stupar kraterkanten ned säkert flera hundra meter, rakt ned och där fanns inte något staket, inte ens en liten skylt. När vi återkom till Gilman’s Point, alltså kommit ned cirka 300 meter och några kilometer tillbaka igen så möter vi ”Ryss-Amerikanarna”, de har inte hunnit längre. Än en gång tackade jag ödet som lät mig slippa gå i grupp med dem. Det hade varit katastrof och troligtvis sabbat allt i mitt projekt. En kort paus och sedan ned bland de stora stenblocken. Senare fick jag veta att ”Ryss-Amerikanerna” var tvungna att vända vid Gilman’s Point, de skulle aldrig hinna upp och sedan ned också samma dag. Kolla på stenblocken i dagsljus och dem forcerade vi i mörker med pannlampa och sedan så kom den där förbannade grusbranten.

Vi började zick-zacka nedför som man skulle men samtidigt så kom det bärare och andra som helt enkelt tog raka vägen ned, de bara hasade sig rakt ned. Efter en stund så föreslog jag min guide att vi skulle göra detsamma, men han tvekade en stund och sedan kom det: -”OK, Papa, but be careful”.  Så fick han antagligen inte göra men vi hade lärt känna varandra under de dagar vi vandrat tillsammans så han chansade. Vi bytte stavar för han hade trugor på sina stavar men jag plockade bort dessa redan hemma och du fick bättre fäste med trugor i den lösa sanden.

Kolla gärna på filmen på Youtube som han tog på mig (https://www.youtube.com/watch?v=XqVF5W_pHxM) och då hade vi ändå hasat en lång bit innan. Plötsligt var det inte tal om att ”gå sakta och försiktigt”, här var det ”Grusslalom” nästan rakt ned. Stenmark gillade inte när det var grus i backen, undrar vad han skulle gilla detta. Efter att han filmat mig så skulle vi tävla. Jag fick ett bra försprång och kunde ”välja spår” men han var snart ikapp och förbi och vann naturligtvis och det berodde bl.a. på att jag föll och naturligtvis så att jag pajade hans stav. Den blev krokig och kunde inte skjutas ihop något mer och jag lovade att ersätta honom fast jag visste att han säkert hade flera eftersom många lämnar sin utrustning eller delar av den till guider och bärare. Djävlar vad trött jag var men tusan vad det var roligt och så mycket tid vi sparade. Mina barn hade aldrig tillåtit att jag tog mig ned denna vägen, men de var inte med och nu är det gjort. Varför ska man göra som alla andra, detta var ett minne för livet. Två saker samma dag, toppen av Kilimanjaro och ”grusslalom” rakt ned, en dag att minnas. De 900 meter som tagit oss sex timmar upp tog kanske bara en halv timme ned, men vad jag var trött, helt slut. Kolla gärna på videosnutten (https://www.youtube.com/watch?v=lkF4lW89wb0) på Youtube som visar takten under nattstigningen i den förbannade grus-slänten.

Väl nere vid Campen Kibo Hut så blev det några timmars vila som blev längre eftersom vi var så snabbt nere, sedan lunch och packning för dagen var inte slut ännu trots allt vad vi gjort, men vi startade ju redan vid midnatt. Nu kunde vi öka lite på takten men ändå inte i den takt som bärarna hade.

Efter en tid så kom min personlige bärare, Emanuel, ikapp oss och följde oss en bit. Han hade min packning på framsidan och sin egen på ryggen. Han var lillebror med min guide Abeley och hade planer på att också en dag bli guide, men det fordrades gymnasieutbildning för detta och det var hans planer. Det är trots allt ett stort ansvar att vara guide på dessa nivåer, det kan gälla både hälsa och liv om fel beslut fattas. Vi hade högre fart på vår vandring men samma försiktighet nedför mördarbackarna och naturligtvis kunde man njuta mer av den fantastiska utsikten och vyerna, nu när man hade dem framför sig och nedanför. Vi tog oss ytterligare tusen meter ned och många kilometer och det var dags för middag igen vid Horombo Hut, snacka om portioner och då var redan soppan och pannkakorna avverkade och sedan blev det frukter som dessert.

Jag fick åter en egen ”kuppe” det gäller att ha den rätta guiden som känner värdarna vid varje camp.

Varje dags vandring började med att varje grupps bärare sjöng en sång till Kilimanjaro och delar av den fastnade så att man gick och nynnade på refrängen halva dagen. Jag hörde när de började nästan varje dag, men hann aldrig fram för att få en bra video, men nu den sista dagen så samlade min guide alla i mitt team till en avskedsbild och en sång till Kilimanjaro. Jag filmade men naturligtvis så klantade jag till det. Detta är ju något som händer en gång i livet. Jag filmade och vi gick vidare men efteråt så såg jag att det var fel inställning och spelades in i ”slow motion” och då hördes inget ljud. Nu startade sista delen och vi skulle ta oss ned och det som tagit oss två dagar upp skulle vi avverka denna sista dag på detta jätteberg Kilimanjaro. Min grupp som var med hela tiden och som bara koncentrerade sig på mig under sex dagar var:

(Just nu hittar jag inte lappen med namnen men de finns någonstans) Det var i alla fall min Guide Abeley, längst ned till höger, min personlige bärare och servitör Emanuel, längst upp till vänster, en kock, längst ned till vänster och två bärare av vår gemensamma utrustning, ett bra team, jag var helnöjd. Väl nere vid startpunkten igen på 1800 meter så var det minibuss tillbaka, liten genomgång med min guide, diplom och annat och så bjöd han själv in sig till en avskedsmiddag och det var han värd annars hade jag bjudit honom själv. Jag lämna lite av min utrustning och svettiga kläder och sandaler till bärarna och i morgon blir det avfärd till en välbehövlig semester på ön Zanzibar.

LGs Funderingar: Tja, vad är det att fundera på, jag har nått mitt mål och vad skall jag göra nu förutom att ha en välbehövlig semester på den underbara ön Zanzibar i tio dagar. Något mer borde väl livet ha att erbjuda och jag lovar er några till bloggar om min resa och nästa blir en upplevelse med en flygning med ett enmotorigt plan till Zanzibar, men inte direkt, vi var både här och där. Också ett minne för livet. Sedan blir det nog en om att leva strandliv och en att leva ö-liv, men sedan skall jag skona er och inte komma med något varje dag, hoppas ändå att ni har varit nöjda.

LGs Funderingar del två: Allt vad jag skrivit om Kilimanjaro har ju varit med cirka en veckas förskjutning av förklarliga skäl, men nu kör vi en liten del direkt. Jag fick ett ”Messenger” från Radio Sjuhärad och där fanns tydligen någon som följer min blogg. De undrade om de kunde få en kort intervju med mig i direktsändning men att ringa med mobilen var otänkbart. Jag har dock blivit ganska mycket ”tjenis” med det par som driver denna anläggning och kunde få låna deras fasta telefon och det blev en liten intervju i direktsändning men jag vet inte hur det blev. Efter detta så fick jag en lapp av Elisabeth, hon som är hon i paret, där det stod en tidpunkt: 7.07 på kvällen skulle ”stationen” passera och det var MIR, den stora rymdstationen. Jag var därnere på stranden och jag såg den. På sextiotalet var man ute och såg en liten prick som rörde sig på himlen, det var Sputnik och som inte var större än en stjärna men detta var mycket större och på någon minut så hade den passerat över himlavalvet och det skulle kanske dröja någon månad innan den kom tillbaka. Jag fick se den och det är också ”once in a livetime”

LGs Funderingar del tre: Jag har fått en amerikansk kvinna omkring mig, nja inte riktigt omkring mig, men nästan. Det började med att hon kom till min altan på eftermiddagen igår och undrade om jag hade kontakt med internet vilket jag inte hade. Jag skrev på min blogg men hon satte sig ned i en av mina sköna fåtöljer och började prata. Hon var ensam och hon hade varit nere i ”Stonetown” och gift bort sin dotter och skulle nu vila sig några dagar här på denna Resort. Sedan började det, hon hade nog bestämt sig för att hon skulle ”ta hand om mig”, det behövde jag, tyckte hon. Vi skulle naturligtvis äta middag ihop vilket vi gjorde men jag klarade mig första kvällen genom att ljuga och sa att jag hade tusentals som följde min blogg och jag måste skriva färdigt när jag hade kontakt med internet. Hon dök naturligtvis upp redan vid frukost, hon kände sitt kall, hon skulle ta hand om mig. Vad skulle jag göra? Naturligtvis så solade vi ihop, hon ville följa mig på strandpromenad både norrut och söderut och vi åt lunch ihop, hon skulle bara ta hand om mig. Vad skulle jag göra? Hon är väl i sextioårsåldern och ser egentligen riktigt bra ut, men ändå inte riktigt min typ, det var något som inte stämde. På morgonen tänkte jag fråga om hon kunde tänka sig att smörja mig med sololja på ryggen men jag avstod. Skulle hon smörja mig med sololja på morgonen så ville hon kanske smörja mig med hud-crème på kvällen och kanske borsta mig på ryggen i duschen, det kändes som om hon kunde tänka sig det. Jag klarade mig ikväll vid middagen men kvällen är inte slut, jag skriver detta på min altan och vem vet, hon kan dyka upp. Vad ska jag göra? Hon är inte riktigt min ”typ” annars kanske det kunde bli några trevliga dagar här på Zanzibar. Vad skall jag göra? Ska jag be henne smörja mig på ryggen imorgon? Det verkar som om hon vill det, snälla, vad ska jag göra utan att vara oartig, otacksam och otrevlig? Man vill ju ändå inte vara otrevlig och otacksam. Jag smiter in, innan något händer. Vad ska jag göra? Florence Nightingale vill nog bara väl men vad är hennes närmaste planer? Och det värsta, hon har en väldigt ful solhatt, är det det som skrämmer mig?

Dag 5

Det är nu det ska ske, det är den dagen som jag och många andra har sett fram mot i alla fall jag. Det är idag jag skall försöka nå toppen på Kilimanjaro, Afrikas högsta punkt och världens största vulkan. Vi ska inte bara upp, vi ska sedan riktigt långt ned också samma dag.

När Christinas syster Guje och jag gick igenom Christinas smycken så fanns där en berlock som hon fått ärva av någon faster eller farmor och jag har sedan länge bestämt att jag skall sätta in ett foto på Christina i den och en text och sedan hänga den där uppe om jag lyckas komma ända upp. Jag har burit denna berlock runt halsen alla dagar och jag har känt att Christina har suttit där uppe och väntat på mig under dessa dagars vandring. Jag ska hänga den runt hennes hals, symboliskt. Närmare himlen kan jag inte komma.

Det var väckning redan strax efter elva på natten och planerad avgång vid midnatt. Här gällde det att vara välklädd och med rätt packning men inte för mycket. Nya batterier i pannlampan och så var det bara att börja och som vanligt med ytterst sakta fast med små steg. Den enorma väggen närmade sig, hur ska detta gå? Denna vägg får ju den branta backen ”väggen” i Hundfjället och i Idre att verka som en liten sluttning i norra Skåne, men det var tydligt att vi på något vis skulle ta oss uppför, andra hade ju gjort det.

I början var det bara ”slakmota” som blev ”mördabacke” men sedan ”slakmota” igen för vi började gå zick-zack, zick-zack tvärs över en brant full av grus och småsten. Det var inte kul och väldigt jobbigt. Tänk dig att du går sakta över ett sluttande plan med lös grus och du har bara en ljuskägla framför dig av pannlampan och för varje steg du tar så glider du ned lite och när detta har pågått i några timmar du blir du både trött, irriterad och förbannad. Det värsta var att när du bara hade denna lilla ljuskälla på marken framför dig så var det svårt att hålla balansen. Du hade ju ingen referens i naturen och det kändes som om du skulle falla baklänges eller åt sidan, inga referenser alls. Ibland blev ”zick-zacken” längre och du kom ut på lite fastare mark och plötsligt stod där en skylt att vi hade nått 5000 meter, Hurra, bara 900 meter kvar, men när man kollade på klockan och såg att det hade gått nästan 3,5 timmar och vi hade bara kommit 300 meter upp och hade 900 meter kvar. Ojdå! det är mycket kvar, heja inte ännu. När man tittade nedåt i mörkret såg man små ljuspunkter som sakta rörde sig och som skulle samma väg som vi och samma sak om man tittade uppåt fast där fanns även stjärnor men de skulle inte högre. Nu började också spyorna att komma. I början bara någon enstaka men senare så kom de tätare. Jag var förberedd på att kunna må illa men ännu fanns inga tecken på det. Så var det dags för det första mötet med någon på väg ned. Eller möte var det inte direkt men det såg märkligt ut. Vid sidan om oss så kom det en tjej och efter henne en guide som höll i hennes ryggsäck och de båda hasade eller gled nedför i det lösa gruset, tydligen skulle hon ned snabbt. Det kändes som om hon inte hade riktigt koll på vad guiden gjorde med henne, hon bara åkte med och snart var de försvunna.

Vi kämpade på, ibland kom vi ikapp en mindre grupp som vilade sig och ibland blev vi passerade av någon annan, det gällde att vila också trots att farten var långsam. Tidigare hade jag nästan njutit av varenda minut av fyra dagars vandring uppför med så varierande natur och vackra vyer och skulle gärna vilja göra det igen men under denna natts vandring bestämde jag mig, aldrig, aldrig mer, detta var det djävligaste på hela vandringen. Detta att vandra uppför eller zick-zack på skrå i detta djävla lösa grus, ett steg upp eller åt sidan och så hasa ned igen och detta höll på i timmar, i flera timmar. Du hasade i det lösa gruset men värre var egentligen när du steg på ett tunt lager grus ovanpå en gömd sten, då gled du inte utan halkade ned hastigt och risk fanns för sträckningar eller vrickningar. Här var det tur att man hade stavar. Plötsligt kom två ljuskäglor nedåt igen men i lugnare tempo. Det var vår korean. Han hade tydligen varit tvungen att vända någonstans men hans hustru hade fått fortsätta, En igenkännande nick utan kommentar men jag såg i hans ansikte hur besviken han var och frågan är om han inte grät. Vi hade ju ätit vid varandras sida vid flera camper, jag led med honom, en annars riktig ”glad skit”. Hans nedgång var mer kontrollerad, han gick ned medan den tidigare tjejen mest hastigt hasade ned med guiden. Här och där kom flera spyor, det borde vara fler som vänder men min guide förklarade att illamående och kräkningar är inget hinder för att fortsätta, må du dåligt bara att kämpa på, men om du inte klarar av att syresätta dig så måste du ned, det räcker inte att stanna och försöka återhämta dig. Ned snabbast möjligt, i värsta fall med våld om du sätter dig emot. Säkerheten främst. Så började gruset försvinna, det blev mer stora stenar och sedan stora klippblock. Här gällde det snart att hitta vägar kring klippblocken men jag hade en fantastisk guide, han hade passerat här många gånger och nu började vi också se att himlen ljusnade i öster, snart kommer soluppgången.

Efter nästan exakt sex timmar hade vi nått Gilman’s Point på 5685 meter och kraterkanten. Nu hade vi bara 305 höjdmeter och några kilometer kvar. Här var det dags att ta en rejäl paus. Här satt redan en ledsen man som bara ville dricka vatten men inte gå ned, men det fanns ingen återvändo. Jag förstod honom och kände hur han kände sig. Hans guide, min guide och ytterligare en guide samtalade om något på swahili och så dök det upp ytterligare en ledsen man som hade hållit sig undan. Tänk vilket öde, bara 300 höjdmeter kvar och behöva vända, ett projekt som du kanske planerat i månader eller mer, men de finns de som klarat en ”Iron-Man” men ändå inte kommer upp, syresättningen går före alla fysiska krafter. Efter vilan fortsatte vi men denna gången på insidan av kratern, en fantastisk syn, men egentligen såg man mer på nedvägen, det är verkligen en jättekrater. Jag tror att hela Borås stad (inte hela kommunen) skulle rymmas däri och här vandrade vi också på glaciär. Det var inte isigt utan mest som hårt packad snö eller skare och inte halt. Precis när vi bytte sida och gick på utsidan av kratern, vilket vi skulle fortsätta med till toppen, så mötte vi nästa man. Han var inte bara besviken, han var också förbannad, verkligen förbannad, antagligen både på sig själv och på sin guide att han var tvungen att återvända nedåt så fort som möjligt. Tänk dig att bara ha två hundra meter kvar och du tvingas vända. Med hela hans kroppsspråk och talande språk förstod jag att hans guide inte skulle få det lätt att ta ned honom, men som sagt, säkerheten framför allt. Jag led inte riktigt lika mycket med honom som med de tidigare som var ledsna, tänk vad olika vi kan reagera, men så är väl vi människor. Nu kom soluppgången, vilken syn och vilken tur att det var ett fantastiskt väder denna dag då jag närmade mig toppen, fortfarande i god vigör, inte illamående, inga andningssvårigheter, magen i trim och Christina som väntade på mig där uppe. Efter ytterligare någon kilometer med bara en evig ”slakmota” men fortfarande med mycket lugna steg, jag minns gårdagens genomgång där de varnade oss för att ha en tävling den sista biten som kunde sluta illa, så såg man äntligen toppen och några människor som var där, men det var ännu långt kvar speciellt med korta sakta steg.

Klockan 7.40 på morgonen den 15:e februari 2017

nådde jag toppen av Afrikas högsta berg och världens största vulkan Kilimanjaro. Jag tog av mig berlocken, nu skulle Christina få sin berlock, hon som suttit här och väntat på mig under hela vandringen. Närmare himlen kunde jag inte komma. Jag skulle symboliskt hänga den runt halsen på henne.

Kedjan passade perfekt runt de brädor som toppställningen var bygd av och jag hade, speciellt för detta tillfälle köpt en vass armékniv att skära skåror med för att inte den enkelt skulle falla bort i vinden t.ex. men kedjan gick sönder. Vad gör jag nu? Skulle jag kanske kunna knyta den runt någonting så att den ändå skulle kunna hänga kvar där på toppen, symboliskt runt Christinas hals. Hon och jag beslutade att jag skulle behålla berlocken och själv bära den, hon hade väntat på mig, hon hade fått berlocken men ville inte att den åter skulle lossna och kanske förstöras. Vi var överens, jag var uppe, vi tog några foton och målet var nått.

LGs Funderingar: Tja, vad finns egentligen att fundera över? Jag har nått målet för mitt projekt och frågan är egentligen: Vad ska jag göra nu? Jag har nått det mål jag har haft framför mig så länge, vad ska jag göra nu? Ja, först skall vi ned och redan idag ned till tredje campen och sedan nästa dag ända ned till startpunkten och sedan en spännande resa över till Zanzibar, tja, det finns faktiskt lite spännande kvar här i livet. Hoppas att ni ändå fortsätter att följa min resa.

 

Dag 3 och 4.

Väldigt vad de packar på med mat. En frukost hemma är två eller tre mackor och the men här börjar det med gröt, de kallar det gröt men det är något mellan gröt och vällning och det är tur för man får ingen mjölk. Den är god så det kan bli för mycket och till det tre pannkakor. Sedan kommer två stora skivor rostat bröd som får lite sylt på sig och så en liten omelett, skivor av gurka och tomater och en grillad korv och efter det bitar av mango och ananas och naturligtvis the som dryck. Och detta är bara frukosten, sedan blir det lunch som faktiskt är lite mindre, nä-ä, det är den nog inte. Väl framme vid nästa camp serveras the tillsammans med popcorn och nötter, en konstig kombination och sedan så blir det naturligtvis en stadig trerättersmiddag. Man kan tro att mitt fat är ett uppläggningsfat, men jag äter ensam.

Nåväl, så är det acklimatiseringsdag och vi har inte så bråttom att påbörja vandringen. Vi startar på 3700 meter och tar oss under några timmar upp till 4200 meter, en väg som vi inte skall gå imorgon då vi ska vidare mot toppen. Här var det verkligen mördarbackar och mördarbackar och strax efter passagen av Zebra Rock så var det mer klättring än vandring. Väl uppe på krönet så bar det av sakta nedåt mot den led som vi tar imorgon. Här fanns nästan en liten skog av den märkliga växten som bara växer här och blir gammal och vi återvände till campen för en sen lunch och sedan skulle jag resten av dagen ”bara vara”, allt för att vänja sig vid den höga höjden och ha större chans att lyckas nå toppen.

Jag vill visa några bilder på olika typer av stigar och vägar vi vandrade på. Ibland var det en snäll god ”slakmota” med fint underlag men oftast var det mördarbackar och helt naturligt så var de fulla med stora och små stenar eftersom regnet sköljt bort allt mellanliggande grus. Här ska man ha rejäla kängor och stavar för det är lätt att snava på stenar eller rötter eller att en sten rullar bort när du kliver på den. Jag har bra utrustning, det tyckte i alla fall min guide, bra förberedd. Vila resten av dag tre, men sedan blev det inte mycket vila och många timmars vandring. Där kom en stor utmaning.

Dag 4 startade vi tidigt som vanligt med frukost 6.30 ungefär. Som vanligt så är ”ryssamerikanerna” iväg tidigare men vi passerade dem snart, några vänliga ord och sedan fortsatte vi förbi dem, ändå gick vi sakta. Takten var den vanliga och kolla gärna på Youtube ( https://www.youtube.com/watch?v=knttPw_GFhA ) (kopiera in länken i din webbläsare) för att se min guide framför mig och detta är ändå innan vi når stenöknen. På många ställen hade folk staplat stenar och det gör man på många ställen i världen och naturligtvis måste jag också göra det också.

Här gällde det att blidka bergsgudarna så att vandringen blev lyckad. Med tiden så ändrade naturen karaktär allt eftersom vi kom högre och högre och den höga ljungen blev mindre och mer lavar utbred sig men sedan kom vi in i zonen ”alpin desert”, alpin öken och växtligheten nästan avtog. Det märkliga var att de växter och blommor som var manshöga tidigare fortfarande fanns men nu var de centimeterhöga krypväxter som knappt märktes, men det var samma växter och blommor. Så småningom var det bara stenöken och fortfarande uppför men inga mördarbackar bara en enda lång ”slakmota” men den kändes ändå, luften blev tunnare och tunnare. I denna stenöken var det många som hade samlat stenar och skrivit sina namn men jag trodde inte att jag kommer att återvända och skrev inte mitt namn med stenar. Helt plötsligt fanns det ett stort område med massor av stora stenar som vulkanen hade placerat där och det var en naturlig rastplats, stenarna kunde bli både bord och stolar och vi tog lunchpaus där. På många ställen bland stenarna fanns en massa skräp och kommentaren från min guide var:  -”amerikane”. De var tydligen kända för att skräpa ned. Annars var hela leden fantastiskt ren och fin och en dag så plockade jag bara upp en liten godispåse och en gul kapsyl.

Så närmade vi oss den sista campen före målet. Innan vi kom fram så reste sig en enorm bergvägg framför oss och jag undrade om vi skulle gå runt hela detta berg med denna branta bergvägg, men det visade sig annorlunda senare.

Det berg som du ser framför dig ligger fortfarande lång borta. Du kan se en ljus strimma till vänster om mitten som slingrar sig uppåt, det blir vår väg. Från campen nedanför till övre kanten är det 900 meter och sedan är det bar 300 höjdmeter kvar och några kilometer långt.

Väl uppe på Kibo Hut 4720 meter så blev det middag och därefter genomgång. Nu bodde vi åtta personer i ett rum, fem amerikaner, två koreaner och jag, men inte ryssamerikanerna. Det gällde bara några timmars sömn eller vila. På kvällen var det genomgång, nu var det sista kvällen innan vi skulle försöka komma till toppen och vi hade gemensam genomgång med amerikanarna. Det var mycket snack om temperaturen men 15–20 grader kallt var väl inte så mycket för en nordbo även om vinden kunde förstärka kylan men för afrikaner var det extremt kallt och sedan togs det blodprover, puls och syresättning, men koreanerna var inte med. Jag hade träffat amerikanerna vid varje camp och även vid starten så vi kände varandra väldigt väl. Efteråt frågade den nygifta amerikanen om jag var dopad eller tar anabola steroider för jag hade de bästa värdena, även jämfört med min egen guide, både när det gällde blodvärden, syresättning och puls. Det skulle tas flera prover under nästa dag och de sa att om vi inte hade de rätta värdena så kommer någon att stoppas även om det skulle uppstå våldsamheter, ingen går vidare med dåliga blodvärde. Det är en säkerhetsrisk och fara för livet. Det kändes skönt att ha bästa värdena bland dessa amerikaner som var mellan 25 och 35 år.

LGs Funderingar: Vad finns egentligen att fundera över? Det ska i så fall vara hur vi i alla sina dagar skall komma uppför denna branta bergsvägg i totalt mörker imorgon. Vi har 1200 meter höjd kvar och denna enorma bergvägg som vi startar med är 900 meter. Försök bara att sova eller vila några timmar för det är väckning efter elva och start efter midnatt. Koreanerna började redan klockan tio på kvällen och amerikanerna vid halv två på natten.