Packat och klart?

 

-”Har du packat ännu”?  Den frågan har jag fått flera gånger den sista tiden, men HALLÅ, det är ju en och en halv vecka innan jag ska åka. Det finns många människor som verkligen börjar packa sina väskor i mycket god tid. Den märkligaste var nog min pappas fru, som säkert hade packat sin väska minst en eller två veckor innan hon skulle resa till min syster Eva i London.

Christina hade nästan lite panik över att packa och även om vi har rest mycket så hade hon alltid svårt. Skulle vi resa på eftermiddagen så började hon packa mitt på dagen. Hon hade svårt att veta vad hon skulle ha med och varje gång så blev det för mycket och mycket var rent och oanvänt när vi kom tillbaka. Jag började också att packa väldigt sent, men det var väl inte så viktigt. Har du bara med dig pass, pengar eller kort och biljetter så ordnar det sig alltid. Det du har glömt kan du alltid komplettera på plats. Det är ju också olika vad du behöver packa. Ska du öluffa i Grekland eller i Malaysia, gäller det en weekend i London eller Paris eller en alpvandring i Österrike så är naturligtvis packningen olika. Hög solfaktor i Härjedalen över jul behövs inte och varma tröjor på Mallorca på sommaren är inte det första man packar med. Annars är det ett ypperligt tillfälle att bli av med gamla T-shirt och kalsonger om du reser runt t.ex. bland grekiska öarna. Glöm bort att tvätta dem, lämna dem till städerskan eller hos den enkla familjen där du bor och sedan får de bestämma om de vill behålla och tvätta min svettiga T-shirt. Sedan är det bara att, för en billig penning, köpa en ny på plats.

Det är klart att jag har planerat lite inför min nästa resa. Det fungerar inte så bra om du på tredje dagen under vandringen upp till toppen av Kilimanjaro upptäcker att du missat något, men annars brukar det lösa sig. Det är ännu några saker som jag måste eller bör skaffa, men det ordnar sig säkert, jag åker inte i morgon. Naturligtvis måste man planera lite när det blir så att när den tuffa vandringen börjar så är det savann och kanske 30 grader varmt medan det vid toppen kommer att vara mellan 15 – 20 grader kallt. Det gäller att ha med sig rätta kläderna och annan utrustning och trots kylan så rekommenderar de solfaktor på minst 30 på toppen. Där är det kallt men solen tar också hårt. Sedan rekommenderar de att ha med sig termos. Termos, blir det kaffe? Nej det är för att inte ditt dricksvatten ska frysa.

Apropå temperatur, kommer ni ihåg en blogg för något år sedan då jag klagade på att termometrar visade så olika. Jag funderade på att man kanske ska ha med sig en termometer för att kunna dokumentera temperaturen olika dagar och på olika höjder. Jag hade ju mina termometrar liggande i garaget efter att ha försökt kolla temperaturen i vårt extra kylskåp. De låg kvar på bänken men det var lika illa som tidigare. Den ena termometern var inköpt på Claes Olsson och den andra på ICA Maxi i Borås. Kolla på bilden jag tog på de båda termometrarna som har legat bredvid varandra länge.

Jag tror jag skiter i att ta med mig någon termometer, kolla, båda har legat bredvid varandra en längre tid. Det var inte varmt i garaget men det ena visade cirka noll grader medan den andra visade cirka tolv grader varmt. Inte en liten marginal precis. Ingen av dem får följa med på min resa. Det får vara hur varmt eller kallt det vill och vi får vara på vilken höjd vi vill bara vi kommer upp alla och i god form. Jag vet dock att jag kommer att må riktig illa av syrebrist, men är du bara förberedd så är väl det antagligen helt Ok. Om en vecka kanske jag börjar packa.

LGs Fundering: Det är väl inget som jag egentligen funderar över men nu under helgen så har jag varit lat och nästan bara tittat på Vinterstudion och absolut inte vandrat eller cyklat. Men jag har haft väldigt ont på sidan av mitt vänstra knä, men bara när jag suttit stilla. Lite Voltaren har hjälpt och om jag bara gick omkring lite så släppte det. Kan det vara så att jag inte kan sitta stilla?

En annan sak: Efter Kilimanjaro ska jag fira att jag kom upp eller sörja att jag inte klarade den tunna luften med att stanna i tio dagar på Zanzibar och bara lata mig, sola och bada strax söder om ekvatorn. En sak som jag funderar över är, när jag inte har Christina med mig längre: Vem ska smörja in mig med sololja på ryggen? Vid 70 plus så når man inte hela ryggen. Hur ska jag klara detta?

Source: LG

Utanför Ramarna

Oj, Oj, Oj, Oj, Oj. Vad är det som har hänt? Idag skulle jag som vanligt laga mat och jag hade ett recept på kokt torsk med dillsås och räkor, men jag hade inte allt. Det blev en sensationellt god sås nästan i klass med de såser som Christina kunde göra. Hur kunde jag åstadkomma detta och ingen hade jag som jag fick dela den med, jo en.

I hela mitt yrkesverksamma liv så har jag konstruerat maskiner. När du gör ritningar så ska de måttsättas och oftast med små toleranser, t.ex. 40 mm plus/minus tre tusendels millimeter. Det är det som gäller och inget annat tolereras eller godkänns. När jag nu måste laga min egen mat så får jag ju läsa recept och försöka göra något av detta. Jag har försökt förr och då valde jag recept med fina bilder och naturligtvis blev det aldrig i närheten av detta varken till utseende eller smak. Jag har ett väldigt bra lokalsinne men ingen större kunskap om mat. 400 gram kan jag acceptera och två deciliter men sedan två lökar? Va, två lökar? Det finns stora lökar och små lökar och mängden kan bli fantastiskt olika och så håller det på. Salt och peppra, vaddå? Tänk om jag skrivit på ritningarna: -”Svarva av lite lagom”, hur skulle en sådan maskin bli?

Sedan kan man konstatera att de som skriver recept skriver dem för personer som redan kan laga mat. Jag skulle t.ex. en dag också koka fisk och där skulle det vara 4–5 kvistar timjan. Första frågan var: Timjan är en krydda men vad är det? Tack vare internet så kunde jag se att de var något som fanns i Christinas växthus. Det finns långa kvistar och korta kvistar och ni förstår min undran. Längre fram i receptet så stod det – ”tillsätt timjan”, vaddå, tillsätt timjan? Hur då? Ska jag lägga i kvistarna som de är? Ska jag riva av bladen? Ska jag riva av och hacka bladen, eller vad gäller?

Så kan det vara hela tiden. En gång skulle baka men gav upp. Man bakade små skorpor och sedan skulle man ”rosta skorporna” lite på varje sida. Vaddå rosta? Naturligtvis skulle man inte ha brödrosten utan jag förstod att man skulle ha ugnen. Men vilken värme? 125 grader eller 250 grader? Ska grillen vara på och ska de ligga på en plåt eller galler? Jag beslutade mig för att skippa allt.

En gång när jag skulle laga mat, så länge sedan så vår dotter Malin var väl bara 5–6 år. Jag kommer inte ihåg receptet men det var något med kyckling och sedan skulle jag skära en gurka i långa stavar och servera tillsammans med kycklingen. De säger att av dårar och barn får man alltid höra sanningen och den kom efter middagen. Den lilla tjejen tyckte nog synd om sin far som hade försök och inte lyckats och hon ville väl trösta pappa. Hon tittade under lugg och sa tröstande: -” Pappa, gurkan var i alla fall god”. Just det, I ALLA FALL GOD, det var en tröst. Det var i alla fall något som var gott, den gurka som jag bara skurit upp. Där försvann mina drömmar om att bli en mästerkock. Har man varit gift med en som verkligen kunde laga mat, även sedan hon blev sjuk och det var svårt och ”äckligt” att äta så var såserna fantastiska. Jag minns en gång då alla barnen satt runt köksbordet och åt pannkakor i sådan takt att Christina inte hann grädda dem och Ludwig plötsligt säger: – ”Mormor, jag tycker inte om dina pannkakor”, alla satt tysta och tittade på Ludwig som redan ätit många, – ”jag tycker inte om dom, jag ÄLSKA dom”. Typiskt Ludde.

Alla recept är ju skrivna för fyra portioner, men det får gå. Idag hade jag inte torskfiléer utan en hel bit med både ben och skinn och inte så mycket. Jag visste egentligen inte hur mycket, men jag försökte ändå, det var väl bara för en portion. Hur gör man med resten? Asch, jag försöker, det får bli som det blir även om jag inte har alla ingredienser. Det var sedan plötsligt andra gången som jag fick avbryta allt, dra kastruller av plattorna och snabbt cykla till affären och strax innan de stängde kunde jag köpa tre deciliter grädde. Resten fick bli på ett ungefär och har man inte det ena så får det bli något annat. Man skulle t.ex. ha två deciliter grädde till fyra portioner. Jag gjorde bara en portion men jag använde hela den lilla tetran på tre deciliter och hela receptet var ett enda experiment.

LGs fundering: Hur började jag idag ”Oj, Oj, Oj, Oj, Oj. Vad är det som har hänt? Ja, vad är det som har hänt? Jag följde inte receptet, jag hade inte alla ingredienserna utan försökte ändå och det blev helt fantastiskt, vilken sås. Hur gick det till? Är det inte meningen att man ska göra som det står i receptet? Tänk om de inte skulle tillverka som det står på ritningen, hur blir maskinen då? Jag skrev att jag inte får dela denna rätt med någon, men om det inte varit så att Fredriks hund Rally snart kommer på sitt veckobesök och han brukar få slicka mina tallrikar, och det måste man ju spara till honom. Hade det inte varit så, så hade jag tagit en sked och kanske en ”slickepott” och totalt rensat tallriken. Så god var såsen. Vad var det som hände?

Source: LG

Ett gammalt kinesiskt tänkespråk

En gång när du känner dig fullärd, en gång, när du nått livets höjdpunkt,

En gång, när du tycker att du är bättre än de flesta, en gång när du känner att tomrummet efter dig aldrig kan fyllas – gör blott så här, och ditt sinne blir stilla och ödmjukt:

Tag en kanna och fyll den med vatten.

Stick din hand ned i vattnet och lyft sedan upp den igen. Det hål din hand lämnar efter sig i vattnet är måttet på hur mycket du skall saknas.

Du kan plaska så mycket du vill medan handen är i vattnet och du kan därvid åstadkomma vågor, men upphör du bara en enda minut, så är vattnet lika lugnt som förut.

Det är något som gäller oss alla:

Vad helst du sysslar med i livet, gör ditt bästa, men glöm inte, att oersättlig är ingen.

LGs Fundering: Detta är ingen fundering, det har redan någon gammal kinesisk man tänkt ut. Jag vill bara att du skall läsa detta och tänka efter, det är kanske du som ska fundera


Source: LG

Jerringpriset

Så har då årets Jerringpriset utdelats. 

Om jag inte har missförstått statuterna för detta pris så skall det vara Svenska Folkets Pris till en idrottare som har gjort en fantastisk Prestation. Nu i år så gällde tydligen inte detta, nu var det fantastiska fans som bara vräkte in telefonsamtal. Vad menar jag då?

Enligt min mening och säkert även de som inrättat priset så skall den belönas som verkligen har gjort en fantastisk prestation. Jag säger inte att den ryttare som i år fick priset inte är duktig men hans prestation i jämförelse med t.ex. Sara Sjöström eller Henrik Stensson är ju som att pissa i Viskan. Sara som i OS vinner ett Guld, ett Silver och ett Brons och alla världsrekord som hon har satt eller Stensson som är den första svensk att vinna en Major eller tar hem hela Europatouren för andra gången. Även om jag själv är golfare så röstade jag på Sara. Varför? Jo, för hennes prestation var ändå mycket bättre och större.

Varför fick då denna ryttare så många röster? Jag undrar om inte SVT måste ändra något i sättet att rösta? Vad var det egentligen som hände? Jo, tusentals flickor som ha ridning som sitt stora intresse vräkte naturligtvis in telefonsamtal, de ringde och ringde samtal efter samtal och röstade på denna ryttare. Han var ju för de flesta andra svenskar helt okänd och hade inte gjort någon så stor prestation, men har var ryttare och många småtjejer och yngre damer är ryttare. Jag är helt övertygad om att ifall SVT hade satt ett pris på varje samtal så hade inte denna ryttare fått så överlägset många röster. Inte skulle väl mamma och pappa gilla ifall lilla Stina ringde två hundra samtal om varje kostade tjugo kronor.

Lika tokigt var det t.ex. när Svenljungasonen Robert Bengtsson ställde upp i Melodifestivalen. Då skrevs det i lokalpressen, på nätet, Face-Book och hördes i lokalradion och annat att ALLA uppmanades att ringa och rösta på Robert. Men HALLÅ, är det inte en musiktävling, det hörs ju på namnet MELODIFESTIVALEN. Det är väl inte artisten man röstar på eller om han är ifrån Svenljunga. Skulle alla som bor i Kinds härad rösta på honom för att han kommer från Svenljunga eller skulle alla som någon gång suttit på en häst rösta på denna okända ryttare? Det har gått helt på tok med denna typ av tävlingar. Det är faktiskt bättre med en kunnig jury.

För övrigt tycker jag att man inte skall tävla i musik, vi har ju alla så mycket olika smaker och intressen. För övrigt gäller det samma för alla bedömningssporter. Det mest märkliga är väl backhoppning, den tyske hopparen flög i särklass längst av alla men han kom bara på fjärde plats för han hoppade inte tillräckligt snyggt. Tänk om Sara Sjöström, som var snabbast i OS-bassängen bara skulle komma på tredje plats för hon simmade inte tillräckligt snyggt?

Var går VM i Mormor? Det måste väl finnas ett VM i Mormor eftersom man kan läsa att nu har Världens Bästa Mormor fyllt år. (Nej, det var en ful jämförelse, men förstå min ironi)

LGs Fundering: Tycker ni inte som jag att SVT skall införa en avgift för att ringa in och rösta, både på Jerringpriset och Melodifestivalen och kanske annat också? Då slipper vi alla dessa tusentals hästintresserade flickor som hänger på telefonen i flera veckor eller att man öser ned samtal på en person bara för att han kommer från trakten. Pengarna som man då får in kan sedan gå till hjälpande ändamål, kanske Radiohjälpen eller annat. Men då säger väl ”vän av ordning” att då kommer inte så många att rösta, men vaddå? Det är väl kvalité och prestation som gäller.


Source: LG

Vandring

 

”Typiskt LG skulle Christina ha sagt, typiskt LG! Om det finns en kulle eller ett högt berg så ska han högst upp, om det finns en grotta eller gammal gruva så ska han längst in eller längst ned och finns det en udde så ska han längst ut, typiskt LG”.Men hon lärde sig att leva med det och många gånger fick jag gå själv, hon insåg att det inte var någon idé att försöka stoppa mig.

Jag har varit på en golfresa över jul och nyår. Den främsta anledningen var att fly den första julen och nyåret utan Christina på 49 år. Jag valde en resa på 16 dagar där det ingick nio dagars golfspel och resten fridagar. Innan resan hade jag, av förklarliga skäl, bara spelat åtta rundor förra säsongen. Golfen började bra de första rundorna, helt fantastiskt bra, jag kände inte igen mig själv, men mot slutet så blev det som vanligt igen. Av nio speldagar så var det tävlingar i sex av dessa dagar och jag var tvåa eller trea i fem av dem. Första fridagen fick jag frågan om jag ville följa med bussen till närmaste stad, en resa på en halvtimme, men jag hade upptäckt något annat. Vem vill gå i flera timmar i en stad, köpa en massa krafs eller sitta på en barstol och se på folk. Jag har sett mycket folk och en massa onödigt tjafs har jag slutat köpa. Jag hade sett höga berg, söder om golfbanan ligger en hel bergskedja som delar av landskapet.

Det fanns en grind en bit från treans tee och jag hade fått en karta från receptionen med en slinga på fem kilometer in i en ravin. Inte mycket att komma med men det fick duga. Nu var det inte så mycket att gå i de ravinen, mycket lera och snart tog stigen bara slut p.g.a. ras och igenväxt, bara att vända men jag hittade en väg upp ur ravinen på andra sidan och började leta mig uppför. Tack var Google-Map kunde jag se var jag var och man kunde se mindre vägar eller det som varit vägar. Uppför skulle jag och hela tiden framför mig fanns en topp med en jättestor och hög klippa med radiomaster.

 

Jag drog mig uppåt och österut och man går inte direkt som man vill eftersom det är många raviner som går parallellt. Efter tre timmar var jag så högt jag kunde utmed den ravinen och bestämde mig för att gå upp på andra sidan och följa den nedåt. Plötsligt hörde jag det klassiska ljuset som man hör i muslimska länder, ni vet ljudet från en stackare i toppen på en minaret som har fått pungen i kläm, oj vad han jämnar sig. Jag gick uppför fast jag gick nedåt, om ni förstår hur det är att passera raviner. Längre upp kom plötsligt en liten gravplats och någon kilometer längre ned kom byn, men jag såg ingen minaret. Efter tre och en halv timme var jag så nere vid hotellet igen och spanade lockande upp mot den höga toppen och tänkte att nästa gång jag kommer hit skall jag ha riktig vandringsutrustning, starta tidigare och försöka finna en väg upp till toppen. Det måste gå men i så fall på baksidan av den branta klippan.

Reseledarna var väl inte så glada över att jag vandrade omkring i bergen, de hade ju ett ansvar för alla resenärer men på nästa spelfria dag så stack jag iväg uppåt igen men jag meddelade dem det. Målet var att ändå försöka hitta en väg till toppen. Det var slakmota och mördarbacke, det var ned och upp i raviner och runt här och där. Ibland var det som en gång varit en liten väg nästan helt bortspolad och ibland var det så lerigt att skorna blev som dykarskor av den sega leran armerad med långa barr.

Efter två och en halv timme så jag masterna tydligt men ännu ingen väg upp eller runt. Efter fyra och en halv timme var jag ändå runt och uppe och kunde äta mina mackor som jag stulit vid frukosten. Jäklar vilka stup, vilken utsikt, jag var där!!!!

Men det fanns ingen tid att njuta och vila, jag måste hinna ned innan det blev mörkt, det är korta dagar vid nyårstider. Vid middagen frågade några vänner hur min vandring varit och jag visade närbilder på masterna men de förstod ingenting. Men HALLÅ!!!!. Visserligen ligger jätteklippan långt bort, men hur kan man ha varit här i flera dagar utan att upptäcka den. Senare förstod de vad jag hade gjort. Tredje vandringen blev bara drygt tre timmar utmed en ravin efter en tidig golfrunda och på den fjärde drog jag uppåt och västerut med helt annan karaktär på bergen och så fick jag för mig att försöka ta mig runt hela den inhägnade golfbanan. Nu är det inte bara runt utan det blir upp och ned och in och ut ur raviner och efter sex timmar var jag hemma igen. Sedan var det bara en golfdag kvar och hemresa på lördag.

Men p.g.a. snökaos i Istanbul så var vi tvungna att stanna kvar ända till måndag, vilken lycka, två extra vandringar. En av de övriga spelade golf på lördag alla andra inväntade bara måndagen men jag stack upp i bergen igen., två nya extra dagar. Sen start på lördag gjorde att det bara blev runt golfbanan fast åt andra hållet och tillbaka genom en tidigare ravin för att hinna tillbaka innan mörkret lade sig över bergen, det blev ändå fem timmars vandring.

På söndag skulle jag försöka mig på en riktig utmaning, en hög klippa ganska långt borta, Five Fingers Mountain, och det gällde att starta tidigt, men det måste ljusna först. Strax efter åtta kom jag iväg, två stora smörgåsar, två bananer, ett jättestort äpple och tre flaskor vatten, min längsta vandring hade börjat men skulle jag finna en väg dit och kunde man komma upp på baksidan?

Det var upp och ned och ut och in i otaliga raviner så jag tappade räkningen. Det var helt annan natur och med underbara vyer. Jag tycket att jag var nära efter tre timmar men efter fem timmar hade jag tagit mig så mycket upp och runt att jag såg dalarna igen, nu var det dags för smörgåsar, men jag upptäckte ganska snart att om det tagit mig fem timmar hit så blir det ingen rast, jag måste hem innan mörkret. Det blev gående lunch och så kom molnen. Berget var så högt att jag plötsligt var insvept i moln och hade ingen utsikt, men nedåt bar det ändå. En liten annorlunda väg ned gjorde att jag var hemma igen efter nio timmars vandring med två minuters paus, en tuff träning inför Kilimanjaro. (Jag skulle kunna skriva en halv bok om detta och visa massor av bilder, men det finns inte utrymme för det)

LGs Funderingar: På de nedre delarna av mina vandringar gick jag nära byar och även utmed ”stora vägen” och det är tydligen lika i många muslimska länder. De människorna lever säkert ett mycket rent liv, för det hänger alltid nytvättat ute men de lever ett mycket skräpigt liv. Det verkar som om samhället inte har fungerande sophämtning utan befolkningen har bestämt sig för att fördela alla sina sopor jämnt fördelade i landets alla diken och vägrenar. Även om det låg massor av PET-flaskor och aluminiumburkar överallt så kunde jag inte med att slängs mina tomma flaskor innan jag kom tillbaka till hotellet. Men de resonerar kanske så att när det nu är så enormt skräpigt så gör det inget om jag slänger lite till.

Source: LG