Höga planer

 

I november sa Christina till mig: -”Jag kommer inte att köpa någon julklapp till dig denna jul. Jag ska beställa en resa till Thailand i februari för oss båda”. Nu blev det inte så men jag har funderat och även diskuterat med mina barn om att kanske göra den resan själv nu kommande februari. Men hur roligt blir det att ensam vandra fram och tillbaka på stranden i Thailand? Jag struntar nog i det men jag har ändå bestämt mig för att vandra i februari.

Jag har snart cyklat 200 mil  med den cykel jag köpte dagen efter Christinas begravning och jag har under flera dagar gjort långvandringar på mellan sju och åtta timmar och många har frågat mig VARFÖR? Jag har ett mål och det är att klara av att vandra 5-7 timmar om dagen i 3-4 dagar i sträck. Jag har köpt mig ett par riktiga vandringskängor, lätta men stabila och regnsäkra, en mindre ryggsäck som belastar höfterna och inte axlarna, tre par dubbla vandringsstrumpor, sovsäck och lite mer men kommer att komplettera min utrustning senare, när det börjar säljas vinterkläder och utrustning. Vad ska jag nu med allt detta till? Jo, det är i februari det kommer att ske. Jag har cirka fem månader på mig att träna och förbereda mig. Benen tränar jag med långa vandringar och jag får öka min träning på gymmet för att träna övriga kroppen. Utrustningen blir väldigt speciell. Den vandring jag ska göra i februari börjar i 30 graders tropisk värme och vid slutmålet blir det ned till minus 15-20 grader kallt den gryning vi gemensamt försöker nå toppen av Afrikas högsta berg, världens högsta vulkan, Kilimanjaro, vars topp ligger på 5.895 meter.

Jag ska bara dit, det är mitt mål, jag ska bara dit. Det måste lyckas, det måste bli 70+ på Kilimanjaro i februari.

Det är ingen charterresa utan jag reser själv via Amsterdam, får vänta ett dygn vid foten av Kilimanjaro för att ingå i en grupp på 6-8 personer och kommer att vandra under en vecka med fem dagar upp och tre dagar ned. (Sista dagen upp blir även första dagen ned)

Jag kommer att hålla er informerade under hösten om hur det går med mina förberedelser och även ge rapporter från Tanzania, men tyvärr går det inte under bestigningen då vi inte har elektricitet, internet eller mobiltäckning och batterier måste sparas. Det blir dock bättre rapporter efteråt då jag ska vila upp mig på Zanzibar i tio dagar innan jag återvänder till det vintriga Sverige.

Nu efter frukost ska jag cykla 8 kilometer till Hillared och vandra den 18 kilometer och starkt kuperade leden runt sjön Såken. Det blir bara en fjuttig vandring jämfört med Kilimanjaro i februari.

LGs Funderingar: Jag ska bara klara det, jag måste bara klara det. Det måste bli 70+ på Kilimanjaro. Min fundering är bara hur det kommer att gå med den tunna luften. Jag läst och sett på TV att även mycket vältränade idrottsmän inte klara av den stora höjden och den syrefattiga luften på 5.895 meter över havet. Jag brukar vara riktigt envis när det gäller, men om de erfarna bergsguiderna säger ifrån så måste vi lyda.

Tycker ni att jag är en riktig idiot som bara kommer på en sådan idé? Kanske en tokig idé men mitt mål är 70+ på Kilimanjaro i februari.

Source: LG

Spara eller inte spara

 

För några veckor sedan var jag ute i skogen för att kolla tillgången på svamp. Jag cyklade till ett ställe där jag varit tidigare och fått skapliga skördar. Min tanke var inte att plocka något och jag upptäckte små kantareller både här och där, men det vore ju ett rån att ta dessa små, bättre att låta dem växa ett par veckor till.

På torsdag eftermiddag gav jag min så ut för att se om de svampar som jag sparat fanns kvar. Jag var tvungen att cykla för man kommer inte dit med bil på grund av en vägbom och det är perfekt för då sållas alla lata plockare bort som måste åka bil ända till sin svampskog. Jag parkerade min cykel och låste den mycket noga kring ett träd, tog min korg och mina två ryggsäckar och gick in i skogen. Men vad var detta? Det syntes i det höga gräset att här hade någon gått och beviset var två väldigt fina kantareller som låg uppe på gräset. De växte inte där utan låg uppe på gräset vilket tyder på att de säkert tappats av någon med en överfull svampkorg. Men vad ända in i glödheta …..

Här har jag alltså sparat ”mina” kantareller så att de skulle kunna växa till sig lite och nu har alltså någon varit här och plockat dem. Vad ska jag göra? Ska jag bara ”skita” i allting, cykla hem igen och gräma mig över att jag inte varit här tidigare, eller? Nja, jag får väl ändå gå längre in när jag nu ändå är här. När jag cyklar så har jag bara med mig en korg, relativt stor, men också två ryggsäckar och det är verkligen som en säck utan några extra fack mest för att ha vattenflaska och som en reserv.

Den som hade tappat svampen måste ju ha plockat i denna skog men var? Ganska snabbt hade jag fyllt min korg och båda mina ryggsäckar med läckra kantareller. Vad gör jag nu? Här fanns fortfarande mycket kvar. Kan det vara så att den som tappat från sin överfyllda korg bara är hemma och tömmer och snart kommer tillbaka? Jag måste handla och handla snabbt. Tillbaka till cykeln och med ilfart hem, töm allt på tidningar på golvet i tvättstugan och snabbt ut i skogen igen, här var tydligen stark konkurrens. Ut i skogen igen och lika snabbt som tidigare så var korgen och två ryggsäckar fulla, men det kryllade ju fortfarande av fina kantareller. Vad gör man nu och var hade min konkurrent plockat sina kantareller? Skogen var ju full av gula fält. Trots angrepp av hemska älgflugor så tog jag av mig min T-shirt, knöt ihop den och plockade även den full av kantareller men sedan kunde jag inte bära mer. Det var också besvärligt att ha två ryggsäckar på sig och plocka samtidigt. Jag fick ge upp och cykla hem, min T-shirt kunde jag lägga i den främre cykelkorgen.

På fredag förmiddag var det dags igen. Ut i samma skog och helst före min konkurrent. Denna gång så tog jag också med mig en stor tygkasse men undrade samtidigt om det verkligen kunde finnas mer svamp, jag hade ju burit hem så mycket tidigare. Men, det upprepade sig som tidigare. Korgen och de två ryggsäckarna blev snart fyllda och snart även min stora tygväska. Den förmiddagen fick jag ännu ett bevis på att jag inte var ensam i detta Eldorado bland kantareller. Jag såg en stor fin kantarell, också på en stig, och när jag skulle plocka den så var det bara en hatt och den var fint avskuren med en svampkniv. Detta fina snitt var åter ett bevis – jag var inte ensam, men var hade denna plockare plockat sina svampar? Det fanns ju fortfarande  massor av svamp. Jag kunde inte bära mer och ärligt talat så var jag väldigt trött på kantareller, fast det fanns mer kvar så gick jag bara därifrån. Jag fick nästan panik när jag skymtade ännu mer gult lite längre bort. Hem, fort, bara hem, inte en kantarell till, det kändes nästan som om de anföll mig. Jag vägde mina kantareller och orensat så var det hela 29 kilo och eftersom det är relativt torrt så väger inte svamparna så mycket, men ändå hela 29 kilo.

Det är ett tjockt lager kantareller

LGs Fundering: Var plockade min konkurrent sina kantareller? Eller var det så att han/hon bara tog de allra största och finaste eftersom de som var tappade var stora fina kantareller? Eller var det så att han/hon tänkte komma tillbaka och också var som jag – ”Jag låter dem vara tills de blir större”.

En snygg tjej var här på lördag och fick så gärna plocka svamp i min tvättstuga och då hon var först så fick hon naturligtvis de bästa i sin stora ICA-kasse. (Ingen svamp i några plastpåsar, en dödssynd) På vägen hem så köpte hon oxfilé och passade på att kolla priset på kantareller och det var ju intressant. Antag att det bara blir tjugo kilo kvar när jag rensat kantarellerna och det försvinner nog inte nästan 30% men lek ända med tanken.

ICA tog alltså över SEK 250:-/kg och tjugo kilo skulle alltså kosta SEK 5000:- (fem tusen) kronor om du skulle köpa den svampen, fem tusen kronor. Jag skänkte bort all svampen både orensad och rensad, jag ville inte se kantareller mer. Tänk att svampsäsongen började på torsdag eftermiddag och var slut redan på fredag förmiddag.

Source: LG

26 000

Igår kväll kände jag att jag bara måste ta mig en whiskey. Nja, det var väl inte ett måste och det behövde inte vara whiskey heller men när det är något att fira så måste man ju bara fira det även om jag firade ensam i all enkelhet och utan någon större fest eller galamiddag.

Vad var det som jag firade? Det firas namnsdagar, födelsedagar, bröllopsdagar och en massa andra jubileer men jag firade ”dagar”, just det, dagar. Det var nämligen 26.000 dagar sedan jag föddes och det är väl verkligen något att fira. (Det är inte jag som har räknat ut det. En kompis har en app. som gör detta och han meddelade mig detta) Jag är nu lite drygt 71 år och om jag får leva i cirka elva år till så kommer jag att fira min 30.000:e dag. Frågan är hur mycket jag orkar fira då, om jag ens lever, men jag hoppas i alla fall att jag kan ta mig en god whiskey.

Visst är det väl märkligt hur livet går upp och ned och att allt kommer igen. När vi föds och under de första åren är vi väldigt hjälplösa. Vi måste matas och vi har blöjor för vi kissar och bajsar på oss och när vi blir lite äldre så kan vi gå med en gåstol. När vi blir väldigt gammal så måste vi också matas och vi får blöjor för att vi kissar och bajsar på oss och vi går med rollator. Vi börjar sedan i skolan, utbildar oss och i början av vuxenlivet börjar vi att arbeta och några gör fina karriärer för att sedan kanske efter 55 år och framåt fasas ut från arbetsmarknaden då vi inte behövs längre och när det gäller vetande så börjar minnet svika och många blir dementa och förvirrade, nästan som barn på nytt.

Har ni tänkt på att om ni frågar ett barn hur gammalt det är så är det väldigt viktigt: -”Jag är tre och ett halvt”. Det är väldigt viktigt med detta halva året. Sedan är det viktigt att vara tonåring och i början av tjugotalet men sedan kommer den ospecificerade medelåldern och någonstans försvinner åldersbeteckningen för att ännu senare övergå till att var plussare. Man blir 60+ eller 70+ När du sedan blir riktigt gammal så kommer detta halvåret tillbaka. –”Jo tack, jag är faktiskt 84 och ett halvt år”. Helt plötsligt är detta halvåret lika viktigt som när du var ett barn, allt kommer igen.

LGs Funderingar:  -”Grattis på födelsedagen”! –”Vadå, Grattis”? Jo, det är ju din födelsedag idag”.

Har ni hört detta förut? Visst är detta det löjligaste man kan säga? Det är väl inte min födelsedag. Min födelsedag var för över 71 år sedan och jag föddes på Södersjukhuset i Stockholm. Det var min födelsedag. En människa och alla andra levande varelser kan bara ha EN födelsedag. Däremot kan man fira årsdagen av sin födelsedag, men det är alltså inte ”Grattis på födelsedagen”  Det kan man bara säg till den nyfödda bäbisen.


Source: LG

Flugan

Tänk dig en underbar morgon, vardag eller söndag. Du går ut och hämtar morgontidningen och ligger kvar i sängen och läser. Idylliskt? Välmående? Det är så det ska vara? Vad skulle det vara som kan förstöra en fin morgon? Jo, två stycken mycket irriterande flugor.

Finns det något mer irriterande än när det flyger omkring ettriga flugor och som sätter sig på armen eller var som helst? Du viftar till och flugan lättar men sitter sekunderna senare på ett nytt ställe, djävligt irriterande. Man kan tro att de är intelligenta också eftersom de ofta försvinner när jag tar fram min flugsmälla som jag strategiskt hängt på en spik på sänggaveln. Det förstör också morgonen om man hela tiden ska ligga och vänta in flugan med flugsmällan i handen och först efter många försök så lyckas du hämnas och platta till den irriterande lilla djävulen. Efter en stund så dyker ändå hennes kompis upp. Säg inte att det beror på att jag luktar koskit för de kommer fram även om man är nyduschad.

Ibland och oftast på kvällarna så dyker det upp en stor ”B52:a”, en stor fluga som högljutt flyger fram och tillbaka, fram och tillbaka. Du ser den oftast inte men du hör den och om du släcker så sätter den sig någonstans och är tyst. Men man vill ju inte släcka. Jag har funnit en lösning på detta. Jag släcker och går till toaletten och tänder och efter en kort stund så kommer flugan dit, stänger snabbt dörren och går tillbaka till sovrummet och tänder och kan sedan lugnt läsa vidare.

Om man går i skogen en varm dag och blir bara en aning svettig så genast så har man femtio små irriterande flugor som flyger kring dig hela tiden. De sätter sig oftast inte men är ändå väldigt irriterande med sitt närgångna flygande. I skogen finns också den värsta av alla, den hemska ”Älgflugan”. Helt plötsligt har du en eller flera på dig och försöker du fånga den och klämma ihjäl den så kilar den bara vidare när du öppnar fingrarna. Du måste vara väldigt noga med dödande men vad gör det, sekunderna senare så kommer säkert en ny. Många gånger efter en svamptur så har jag ställt mig på garageinfarten och klätt av mig plagg för plagg, skakat och vänt på dem och sedan kammat mig noga. Även om jag sedan duschar så kan de hända att, när jag sätter mig i soffan så kommer det en sådan hemsk älgfluga krypande. Var kom den ifrån?

Jag brukar säga att de är bevisat att det inte kan finnas någon gud. Det kan inte finnas någon gud som har skapat flugor. Säg nu inte att ”flugorna tillhör det ekologiska systemet”. Ja visst, de är bl.a. mat för fåglar och andra insekter, men varför ska de angripa oss människor? De kan hålla sig till koskiten. Det finns miljoner olika arter av flugor och annat, just det, miljoner som aldrig kommer i närheten av människor, så varför gör flugorna det?

LGs Fundering: Min fundering denna gång gäller inte flugor utan s.k. nattfjärilar. Nattfjärilar är ju ganska färglösa flygande varelser och det är klart, på natten gör ju inte vackra färger någon nytta. Har ni tänkt på en sak? Nattfjärilarna kommer inte fram förrän det är mörkt, men de dras alltid till ljuset och svärmar alltid omkring en lysande lampa. Om de nu gillar ljuset, varför flyger de då inte på dagen istället?


Source: LG