I Sandlådan.

Några påpekar att jag för det mesta bara “gnäller” och inte är positiv. Kanske ska jag avvakta lite med mina “Funderingar” och i stället ta fram något från min “litterära byrålåda” från så tidigt som på 80-talet. Ändå en fundering: är det ändå lite “gnäll”?

Det var hon som började. Det började i sandlådan. Det var egentligen inte meningen. Jag hade sett henne många gånger, hon hade sett mig och vi hade några gånger hejat på varandra, men inget mer. Vad var det som var så speciellt med henne? Varför fick jag något varmt i bröstet när jag kom till lekplatsen och såg att hon också var där. Hon var där med sina två barn, ett som sprang omkring och ett mindre i en vagn.

De gånger som jag kom till lekplatsen med min son och hon inte var där så blev vi inte där så länge utan gick till serveringen för att köpa glass. Jag tittade ofta ned mot lekplatsen för att se om hon ändå skulle komma. Med lite tungt hjärta gick vi hem, jag saknade henne men ändå hade jag aldrig någon gång pratat med henne under alla de månader vi båda varit i parken.

Det hände i sandlådan. Ingen kan tro det men det hände i sandlådan. Vi satt båda på kanten, lite avvaktande, när det hände. Vi lekte lite med våra barn men jag vågade inte prata med henne, jag vågade egentligen inte något alls. Men jag hade tittat och jag hade tänkt.

Det var hon som började, ja, egentligen var det hennes son som började. Han hällde sand på mina skor.

Jag har varit arbetslös under några månader och då får man försöka vara lite hemmapappa för att fördriva tiden och hjälpa till lite hemma och vad gör man då? Jo, man följer med sitt barn till lekparken och sandlådan. Det var ju inte svårt, jag visste nästan varje dag att hon skulle vara där.

Det var så det började, hennes son hällde sand på mina skor.

Hur skall jag kunna förklara detta för min fru? Jag hade äntligen funnit kärlek, vi hade båda äntligen funnit kärlek, vi hade börjat prata med varandra och vi fann kärlek direkt, hon hade länge tänkt samma sak. Hur skall jag kunna förklara? Kan hon?


Source: LG

Bortglömd.

Jag fick en chock i morse, eller igår morse för nu är det natt och jag kan inte sova. Jag är bortglömd, jag finns inte. Jag har gråtit floder sedan jag mist Christina men nu gråter jag och är ledsen av andra orsaker – jag är bortglömd, jag finns inte. Det är många saker man inte kan fatta eller förstå, men att känna att man inte finns längre är svårt.

1992 tyckte jag att vi skulle ha ett Länghemsmästerskap i golf och jag startade den tävlingen som alltså nästa år har 25-årsjubileum. Jag höll i den och arrangerade den under de första 10-12 åren tills det bestämdes att segrarna i de olika klasserna skulle arrangera kommande års tävlingar. När jag var arrangör så ringde jag upp dem som inte anmält sig och påminde dem, detta var före SMS och mail, men Christina sa att så kan du inte hålla på. Har de inte anmält sig så får de väl missa tävlingen. Det är alltså detta som har hänt. Har du inte anmält dig så missar du tävlingen.

Varför fick jag då en chock på söndag morgon? En väninna till Christina (och mig också) ringde och frågade hur det var med mig och hur jag mådde. Vi talade om olika saker och plötsligt fick jag en chock. Hon hade sett prislistan över Länghemsmästerskapet i Golf och undrade varför inte jag var med. Detta var verkligen en chock!! Har Länghemsmästerskapet varit? Jag fick verkligen en chock! Senare så var jag tvungen att ringa till de som var arrangörer i år och de berättade att de skickat mail till ALLA och även en påminnelse. Till ALLA? Till ALLA?

Jag har inte missat en enda av dessa tävlingar under de tjugofyra år som de pågått, jo, faktiskt den i lördags. Jag har arrangerat den i många år, jag har jagat priser och sponsorer, jag har pushat på och påmint många om att de ska ställa upp, jag har riktigt jagat dem, även fast jag inte varit arrangör men jag inte fick någon inbjudan i år. Självklart skulle jag ställa upp, jag har både vunnit och kommit sist i Länghemsmästerskapet. Jag får min mail i datorn, paddan och i telefonen men där har inget kommit. Jag har en liten hög med priser i tvättstugan som skulle vara till Länghemsmästerskapet. Christina sa i våras att hon inte kommer att orka vara med och gav mig tre nyinköpta handskar som jag kunde ge till prisbordet, de är nu kvar. Jag är helt enkelt bortglömd. Jag som varit med alla år och inte missat en enda tävling. Hur kan det komma sig att jag inte finns med på den listan på dem som skall inbjudas. Frågan är om de tagit någon gammal lista då min son Fredrik finns med, han som inte spelat golf på säkert femton år, men jag spelar fortfarande. Jag är bortglömd.

LGs Funderingar: Direkt efter Christinas bortgång var det många som hörde av sig, jag pratade i telefon många timmar varje dag. Jag var inte bortglömd, men tänkt vad tiden går fort och allt ändras. Nu finns jag inte längre. Att jag inte finns på den lista bland alla som spelar golf i Länghem kan jag inte förstå men sedan tycker jag att det är märkligt att ingen av mina kompisar och vänner har frågat om jag ska ställa upp i Länghemsmästerskapet och att ingen saknat mig och ingen har påmint mig. Men är man bortglömd så finns man inte. Det känns som att ingen bryr sig längre. Just nu känns det som om jag ska lägga av med golfen, sälja mina klubbor och skita i allting och sedan kan det kvitta om jag finns med på någon lista eller inte och ingen behöver fråga eller påminna mig om Länghemsmästerskapet. Jag kan skänka priserna till en loppmarknad istället. Jag är både ledsen, bitter och besviken.


Source: LG

Fusk.

Plötsligt står man där med två cyklar, en dam- och en herrcykel, faktisk riktigt bra cyklar med riktig god kvalité och mycket välskötta. Men det är väl bara några mystiska cirkusartister som kan cykla på två cyklar samtidigt. Dagen efter begravningen, den 29 juni, så lastade jag på våra cyklar på bilen och åkte för att köpa mig en elcykel i stället. Sedan dess har jag cyklat 129,8 mil. Den 7:e augusti passerade jag gränsen 100 mil. Det är över tre Vättenrundor eller över tio ”Cykelvasan”. Forest Gump han sprang och sprang, men jag cyklar.

Väldigt många som jag pratat med och sagt att jag har en elcykel har utropat: FUSK !!!! Och det gäller speciellt personer av det manliga könet. FUSK, FUSK. Det är bara fusk !!!

De flesta som säger så är antagligen väldigt ovetande eller avundsjuka och vet inte vad det egentligen handlar om. Det är alltså inte en moped utan du måste hela tiden trampa och kan få viss hjälp i motvind och i uppförsbackar. Jag och många med mig ser det som ett hjälpmedel. Troligtvis skulle jag aldrig köpa en elcykel om jag vore 30-40 år med fortfarande krafter kvar men som 70+are är det ett hjälpmedel. Ingen ska ju påstå att jag skulle cykla 130 mil på en och en halv månad om jag kämpat fram med en vanlig cykel, hur många växlar den än har. (Nu ska jag erkänna att kompis Erik lånade cykeln hem till Dalsjöfors en lördag kväll och åter på söndag, så fem mil har han hjälpt mig med) Hade jag haft en vanlig cykel hade jag inte cyklat till Partille för några veckor sedan, fest med gamla teknister och hem igen på söndag. Till Partille var det 9.65 mil. Med de hemska backarna i Bollebygd och över berget mellan Landvetter och Partille och en förbannad motvind hela tiden. Ska du klara detta så kan du inte ha hjälp hela tiden utan måste cykla många sträckor ”som vanligt”. Tuffa backar kan vara jobbiga speciellt när man tror att de är slut men sedan fortsätter de lite längre fram. Backarna tar ju ändå slut men en förbannad, djävla, helvetes motvind bara håller på och t.o.m. ökar. Den höll på att knäcka mig, inte fysiskt, men psykiskt. Den slutade ju aldrig. På hemvägen började det att regna strax innan Hindås men det finns ju regnkläder och busskurer.

De som tycker att jag fuskar får säga vad det vill men jag har i alla fall trampat dessa 125 mil, för om du inte trampar så stannar även elcykeln precis som en vanlig cykel. Det är ju skönt att cykla också. Du får se och uppleva mycket mer än när du sitter instängd i en bil. Du känner vinden och regnet, doften av nyslaget hö, blommor och koskit och du är miljövänlig och får motion. Jag ser elcykeln som ett hjälpmedel för äldre att få en chans att komma ut och få chansen att röra sig utan att förstöra leder och annat, att få en ny chans i livet.

LGs Funderingar: Jag tycker alltså att elcykel är ett hjälpmedel. Ni som anser det vara fusk kan väl tänka på att i så fall är den gamla tanten som har rollator också en fuskare. Har ni också tänkt på att om man hör dåligt och har hörapparat som hjälpmedel så fuskar man. Sedan ska vi inte tala om alla de miljoner fuskare som har dålig syn och använder glasögon. Tänk vad många fuskare vi har i vårt land! Ska vi enas om en sak: Låt mig och alla andra med elcykel slippa höra att vi är fuskare. Köp en egen elcykel i stället!


Source: LG

Vad har hänt?

Plötsligt en morgon för några dagar sedan så upptäckte jag, när jag öppnade telefonen, att Usain Bolt hade vunnit guld på 100 meter i OS. Ja-ha, jaså. Vad är det egentligen som har hänt? Har jag missat det? Har den store sportfånen missat det?

För många år sedan och under många år så var jag en stor sportfåne och då menar jag mest som åskådare, lyssnare och tittare. Det fanns inte i min värld att jag skulle kunna missa ett fotbolls-VM eller fotbolls-EM och inte friidrotts-VM eller motsvarande stort evenemang i ishockey eller handboll. Det enda som jag kunde tänka mig att missa eller faktiskt avstå var löjliga bedömningssporter som konståkning, backhoppning, dressyr och liknande. Allt sådan var och är löjligt. Tänk dig att du hoppat längst men inte ”snyggast” och så vinner någon annan. Löjligt!!! Tänk dig att Usian Bolt är först över mållinjen i finalen på 100 meter men kommer bara trea för att två motståndare sprang snyggare.

Förr fick tyvärr resten av familjen lida av att ha en sportfåne med. Det fanns inte ”på kartan” att vi kunde åka på semester under pågående fotbolls-VM eller innan Björn Borg slagit matchbollen i finalen av Wimbledon. Man kan ju undra hur de stod ut? Jag kommer dock ihåg en gång då jag gav mig och vi skulle åka till Bretagne i Frankrike trots att Wimbledon pågick. Jag tog med mig en gammal transistorradio med långvåg för på den skulle jag kunna lyssna på Sveriges radio även på en mindre ort i Frankrike. Detta var långt före paddor, smarta telefoner och internet. Tyvärr fick jag dock, när det var dags för final, ta min radio och åka runt för att hitta en plats där jag fick tillräckligt god mottagning och där satt jag under några timmar medan familjen badade. Så har det varit men vad har hänt nu?

Jag hade sett fram mot vinter-OS i Sotji i Ryssland 2014, det första OS som jag skulle uppleva som pensionär, kunna se på TV hela dagarna och på bästa sändningstid. Men vad hände? På väg mot julmarknad i Lübeck fastnade vi i Danmark i en snöstorm. Under tiden vi satt fast i milslånga bilköer så såg Christina en annons om en resa till Thailand, till en liten ort långt från alla turiststråk och med bara Christer som ägare och reseledare. Vilken chansning men det skulle innebära att jag missade vinter-OS. Jag bestämde mig ändå och vi beställde resan från bilkön och åkte mitt under det OS som jag längtat så efter. Men hade jag egentligen gjort det? Var fanns sportfånen i mig som aldrig kunde tänka mig att missa något av de stora händelserna?

Men så har det blivit och så har det fortsatt. Visst kan jag titta på både VM, EM och OS men det är inte längre slaviskt viktigt. Jag tittar när jag känner för det och så får det bli. Jag trivs faktiskt med det. Jag hade klockan på ringning klockan 03.00. när Sarah skulle simma 50 m fjärilssim men det får räcka. Det är väl fösta men säkert inte sista gången som jag missar en 100-metersfinal under OS eller VM. Det är inte viktigt längre, det finns viktigare saker att uppleva eller göra.

LGs Funderingar: Jag undrar varför Therese Alshammar och Susanna Kallur hade att göra i OS? Båda gamla stora stjärnor, men den olympiska kommittén och de själva måste väl inse att de var helt bortkastade satsningar. De måste väl kunna inse att de varit stora stjärnor men att det någon gång måste ta ett slut. Skulle Therese dit för att, på gama meriter, få bära den Svenska fanan men varför skicka dit Kallur? Oddsen för att båda skulle bli utslagna i första försöken var höga men varför insåg de inte det själva och varför lär olympiska kommittén dem åka. Det hade väl varit bättre att någon ung lovande hade fått chansen att få känna den olympiska andan. Det var många som hade klarat kvalgränsen men de bedömdes ändå inte ha en chans att placera sig på minst åttonde plats, men de skickade däremot två gamla avdankade ”föredettingar”. De har gjort mycket för Sverige men jag hoppas att jag slipper se dem igen vid några större tävlingar. Varför har tidningarna skrivit spaltkilometer om Susanna Kallur när alla ändå visst att hon var totalt chanslös?

Vem eller vilka är det som har betalat hennes lön under de åtta år som hon har opererats och tränat?

För övrigt anser jag att den mest idiotiska sporten som finns fortfarande är med i OS-programmet. Om det är så att man har bråttom så springer man. Inte fasen går man! Bort med grenen GÅNG och ge en plats för någon annan sport. Tänk dig i naturen när en antilop blir jagad av ett lejon. Han får bråttom men inte fasen går han och det gör inte lejonet heller.

Jag tänker dock se när de svenska tjejerna spelar OS-final i fotboll. Det kallar jag bragd. Ska vi slå vad om vilka som vinner bragdguldet?


Source: LG