Sveasalen III, Högertrafik och familjekärlek.

Åter en blogg som handlar om ett besök på Sveasalen, fast egentligen dagen efter eller ännu rättare, kvällen efter. Tänker man efter så borde besöket på Sveasalen varit på en fredag. Jag låg på HMS 102 Polaris och ”Fibban” min bäste lumparkompis som också gillade Sveasalen, på en annan torpedbåt som vi gick i rote med och i hamn delade vi på vakterna för att få kortare vaktpass. Under helgen hade vi vakt, både ”Fibban” och jag, men vad gjorde det.

Hur mitt besök på Sveasalen slutat kommer jag inte ihåg men jag kommer ihåg att ”Fibban” hade fått tag på en mogen kvinna, en tant och dagen efter på lördag så hade hon bestämt sig för att bjuda ut ”Fibban” på lokal. Naturligtvis så hade han tackat ja, trots att han tillhörde vaktstyrkan. Efter att han gått av sitt pass så lämnade han helt enkelt varvet, vi låg då på Örlogsvarvet på Djurgården. Jag hade gjort mitt dagspass och i väntan på nattpasset så gjorde jag väl i stort sett inget, vi behövde inte det under helgerna. Helt plötsligt ropade vakten –”Hudik, du har telefon”. Vi hade en telefon ombord för de meniga och den fanns i ett mindre utrymme i anslutning till landgången och i det lilla kyffet fanns också alltid en låda full av ”krigsmaktens kondomer”, ÖB ville väl inte att hans krigare skulle smittas av någon dålig sjukdom. Det var gratis och man kunde ta så många som man ville. Jag tror inte många litade på dem men jag har roliga minnen om dessa skyddsmedel, men det kommer i en annan blogg.

Det var ”Fibban” som ringde och han visste att jag alltid brukar ställa upp för min kompis, speciellt om det gällde tjejer. Denna gång verkade det verkligen vara en tjej, alltså ingen tant. Det var nämligen så att tanten hade en dotter som också ville följa med men hon ville ju också ha en flottist. Självklart svarad jag att jag kommer och vi bestämde att han skulle ringa igen när de kommit till vakten vid varvet. Innan jag bytte om till permissionsuniform så såg jag till att byta med en kompis så att han tog mitt nattpass. –”Hudik, du har telefon” hördes det igen och det var ”Fibban” som ringde från vakten. Nu blev det problem igen. Tanten hade en kompis som också ville följa med och även hon behövde en ung och viril sjöman, utseendet kvittade säkert men hur fann jag ytterligare en som var villig att äta en god middag på lördagskvällen och sedan garanterat lite sänghalm efteråt. Det visade sig inte så svårt. Kocken, som inte just den kvällen tillhörde vaktstyrkan ställde upp som frivillig och tillsammans gick vi ut genom vakten till den väntande bilen med ”Fibban” och tanten i framsätet och hennes dotter och väninna i baksätet dit kocken och jag även trängde oss in.

Det bar iväg till restaurang Hasselbacken på Djurgården där vi hade en trevlig kväll, mycket roligt. Tanten och hennes väninna bjöd stort, både fin mat och mycket gott att dricka, men inte i alltför stora mängde ändå, vi flottister hade ju våra plikter som måste utföras senare på kvällen. Tja, dottern såg ju faktiskt inte så tokig ut ändå, tänkte jag. Värre var det för kocken, men man får ju offra sig, åtminstone när man blev bjuden på restaurang Hasselbacken. (Fibban, om du läser detta, kommer du ihåg den rödhårige kocken på vår båt. När jag många år senare såg ishockeyspelaren Jörgen Jönsson så tänkte jag att det måste vara vår kocks son, så lika var de) Nåväl, efter en fantastisk middag så var det dags för avfärd och det var naturligtvis inte meningen att tanten skulle skjutsa oss tillbaka till varvet, våra plikter kallade.

Det var ju inte så att tanten var helt nykter men vad gjorde väl det, köra bil kunde man väl ändå. ”Fibban” i framsätet hos tanten och vi fyra andra i baksätet och på väg ut ur Stockholms innerstad så började vi väl känna lite på varandra i baksätet. Vart det bar iväg vet jag inte men det gick väl lite sisådär med färden och det bar iväg en bit till någon förort. –”Hur i helvete kör folk” hörde vi sedan hur tanten ropade, ”hur i helvete kör de, det är ju fullkomligt vansinnigt och livsfarligt”. Jag var beredd att hålla med. På den tiden hade vi fortfarande vänstertrafik och tanten körde faktiskt på vänster sida men det kom flera bilar mot oss, rakt mot oss och de fick hastigt kasta sig in i den andra filen för att inte vi skulle krocka. Tanten tänkte ju inte väja, hon hade ju rätt och hon körde på vänster sida och inte tänkte hon sänka hastigheten heller, sjömännens plikter var ju inte långt borta. – ”Hur ända in i helvete kör folk” ropade hon medan hon i god fart passerade nästa korsning och det var då vi såg det. Vi var alltså på väg ut mot någon förort och det var en stor väg med två filer i vardera riktningen och med en gräsmatta mellan de två filer som gick till centrum och de två som gick ut från centrum. Det var då vi såg det, när vi passerat korsningen. På vägen fanns det målade filmarkeringar och i båda filerna pekade pilarna mot oss. Hur och var tanten hade krånglat sig över i dessa filer vet ingen och egentligen spelade det ingen roll, det viktiga var att levande komma härifrån, men det tycktes inte bekymra tanten, hon vidhöll sin rätt. Hade en olycka skett så hade väl tidningsrubrikerna lydigt ungefär så att ”Berusad medelålders dam med överbelastad bil hade, tre år före omläggningen till högertrafik, försök öva köra högertrafik”.

Ingen olycka hände och vi kom fram till ett höghus någonstans utanför Stockholm, upp några våningar och till tantens lägenhet. Det var inte tal om att bjuda på fika. ”Fibban” som hade tanten fick sovrummet, jag och dottern gästrummet eller om det var ”arbetsrummet” medan den stackars kocken och tantens väninna fick stanna i vardagsrummet. Några timmar senare blev ”Fibban” lite orolig, han måste ju hinna tillbaka till sitt vaktpass eftersom han inte hade tänkt på att byta bort det. Vi beslutade dock att dela en taxi tillbaka till varvet, det kändes lite eller mycket säkrare än om tanten skulle skjuta oss. Nu gällde det bara att hinna i tid, jag behövde ju inte oroa mig, min kompis hade redan gått mitt pass tidigare på natten, men skulle ”Fibban” hinna. Ja, det skulle klaffa, i god tid innan så betalade vi taxin, gick in på varvet och mot våra båtar.

LGs Funderingar: Varför skulle jag också få permissionsförbud i en vecka, jag som hade bytt ut min vakt? ”Fibban” fick också permissionsförbud en vecka och det innefattade även nästa helg så det blev inte något besök på Sveasalen eller något besök på fin restaurang med tanten. Vi kom ju i tid, det gällde bara för ”Fibban” att snabbt byta om och ta sitt vaktpass, det sista denna natt eller tidig morgon, men …..

…. den nitiska som hade vakten före ”Fibban” hade som vanligt gått ned i mässen för att väcka nästa vakt i god tid före vaktavlösning och funnit bingen tom. Det fanns ingen som kunde avlösa honom. En riktig god kompis hade naturligtvis fortsatt sitt pass för att hjälpa en kompis men denne nitiske vakt hade purrat vakthavande befäl och meddelat att ingen vakt fanns för avlösning. Djävlar, där kom avslöjandet. Att ”Fibban” fick permissionsförbud kan man förstå men varför även jag, jag som hade bett en kompis ta mitt nattpass? Förklaringen, enligt kaptenen, var att jag inte hade anmält bytet till vakthavande befäl. ”Fibban”, om du läser detta: Träffade du din tant någon mer gång eller såg du henne på Sveasalen någon gång? Jag förstår att du inte vågade åka i högertrafik tre år innan högertrafikomläggningen.


Source: LG

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.