Mästerkocken

Tisdag, borde vara gott med fisk till middag. Att det dessutom finns ett recept på kokt torsk med dillsås i dagens BT passar ju perfekt, det finns massor av dill i Christinas växthus. Att vara gift i 47 år med en som kan få den enklaste och även den svårast maträtt att smaka helt fantastiskt gör det inte lättare när jag själv måste vara min egen kock, men jag måste försöka och jag måste träna.

Träna har jag fått då både min dotter Malin och Christinas syster Guje har varit här och samtidigt som jag har fått träna och massor av tips så har jag fått massor av mat i frysen som jag bara kan värma och koka potatis, ris eller pasta till, så jag skall nog överleva. Även när Christina fick starka cellgifter och inte kände någon smak och det var äckligt att äta så kunde hon göra fantastiska såser. Skulle jag nu  kunna göra en dillsås? Det är andra gången jag försöker och denna gång skall jag förbereda mig bättre och se till att alla råvaror finns framme och allt annat är klart. Förra gången fick jag stänga spisen och allt eftersom jag, mitt i matlagningen, konstaterade att jag hade mjölk men bara en liten ”skvätt” som inte skulle räcka och med ilfart cykla till affären för att handla och att jag fick ta fram vissa saker direkt och snabbt. Denna gång skulle jag vara bättre förberedd. Det stod också i receptet att jag skulle ha 3-4 kvistar timjan. –”Ja-ha, så där ja”, det finns många olika kryddor i Christinas kryddträdgård och i växthuset, men –”hur ser timjan ut”? Nu har jag ju vant mig vad alla moderna människor gör, man går ut ”på nätet” och där fann jag timjan och bilder och konstaterade att det fanns mycket av detta i växthuset. De är fiffiga, de där kockarna. Koka vatten, fiskbuljongtärningar och timjan. Häll det försiktigt över fisken och låt de puttra cirka två minuter och sedan vila i buljongen lika länge och sila en del av buljongen i en ny kastrull. Koka med grädde och en redning och i med dill, salt och peppar. Smart, verkligen smart, men det kanske är vanligt. Jag är ingen kock ännu, men snart. Du gör buljong, kokar fisken i den och har den som bas för såsen, strålande. Men jag har fortfarande svårt med det med doseringarna. Jag kan acceptera 200 gram av det och 2 dl av det men sedan kommer det: ”ta två potatisar och två lökar”. Jo, hejsan, tittar man i lådan i kylskåpet så finns det både stora och små potatisar och lökar. Hur kan man då skriva två potatisar. Nu ska jag inte tjata om det längre utan bara konstatera att det faktiskt smakade riktigt bra. Jag kan om jag bara får träna och försöka och även göra några misstag. Och misstag har jag gjort när jag försökt. Christina brukar säga att –”det är synd att förstöra så fina råvaror” och sa lagade hon själv maten. Jag lovar en kort blogg idag, men jag kunde bara konstatera att när man gör dillsås så skall man inte använda en sådan vanlig visp, ni vet en halvrund med en spiral omkring. All dill snor ju in sig i den spiralen men det är väl meningen att den skall vara kvar i såsen. Tänk vad man får lära sig. 

LGs Funderingar: De som skriver kokböcker och recept skriver ju dem för de redan kunniga. Det skulle ju aldrig kunna gå att skriva så om det gäller en bruksanvisning eller montageanvisning för en maskin. Om det nu står 3-4 kvistar färsk timjan så vet ju den kunnige vad man gör beroende på resten av receptet, men jag som fullständig novis undrar då: Skall jag lägga i hela kvistarna eller ska jag repa av bladen och lägga i dem eller skall jag hacka ned timjan i småbitar? Vad är det som gäller? Detta är bara ett av alla problem som kommer fram när en fullständigt okunnig man skall börja sin bana som kanske slutar som mästerkock.


Source: LG

Dumsnålt

Mina kulspetspennor börjar ta slut. Det är nog dags för en resa. Ska de bli Mallorca eller Kanarieöarna eller kanske bara ett pensionat i Halland? Eller räcker pennorna till vinterns resa till Thailand? Men jag har ändå ganska många blyertspennor.

När man reser så brukar man bo på hotell om man inte öluffar och bor hemma hos någon familj på en ö i Grekland. Om man bor på ett någorlunda fint hotell så finns det oftast ett skrivbord och kanske ett litet anteckningsblock och en penna. Dessa pennor brukar vara av skiftande kvalité men man kan ändå ta med dem och åker man mycket så brukar pennförrådet växa ganska snabbt, men nu börjar de ta slut. Kan det bero på mycket skrivande, sämre pennor eller kanske beror det på mindre antal resor? Har ni tänkt på att på många, oftast finare hotell, så har de börjat ha schampo och ”shower gel” och annat i större väggfasta flaskor som man får trycka på för att få ur krämen? Tusan också, dem kan man ju inte ta med sig, nä-ä, det är bättre med alla dessa små flaskor. Erkänn nu, du tillhör säkert den stora majoriteten resande som har en hel massa små flaskor i toalettskåpet med schampo, ”shower gel” och små tvålar, för att inte tala om tjejer som har massor av duschmössor eller vad de kallas, nagelfilar och lite annat nödvändigt, något som man absolut måste ha. Det är ju gratis eller jag får åtminstone betalat det på hotellräkningen. Erkänn nu och gå gärna och räkna dem.

Så har vi det med kaféer och restauranger. Hur ofta ser man inte när det är buffé att många människor plockar på sig enorma mängder med mat och desserter, för det är ju ”samma pris” hur mycket man än tar. Ofta lämnar de tyvärr mycket kvar på faten som sedan måste kastas och om du äter ”Dagens” så är det ofta kaffe med kaka efter maten. Men hur är det? Det heter ”Kaffe med kaka” men nästan alla tar ”kaffe med kakor”, oftast två eller tre kakor, för det är ju ”gratis” eller ingår i priset. Man säger ju att det är pensionärer som gör på detta viset, plockar med sig eller tar alldeles för mycket, men jag är inte beredd att hålla med om det. Jag tycker mig se det inom alla samhällsklasser och alla åldrar. Att barnens tallrikar ofta fylls för mycket, speciellt av desserter kan jag förstå, ögonen mättas inte först och erfarenheten är mindre.

När det gäller resande så har jag aldrig rest på en ”all inklusive”-resa eftersom jag hellre stöder den lokala befolkningen och dessa små fina restauranger än sitta på resebyråns hotell och äta och dricka, även om ”allt ingår”. Man har ju hört talas om att du får äta och dricka hur mycket du vill och speciellt är det männen som talar om allt de kan få dricka. Ni som reser på sådan resa, hur är det? Är det många som verkligen utnyttjar detta och är det ”Mekong-whiskey” eller någon Turkisk konjak till kaffet? (Ja, jag vet att det heter Cognac, men då ska det vara från distriktet Cognac i Frankrike och inte tillverkat i t.ex. Turkiet) Nä, tacka vet jag en liten mysig strandrestaurang eller en liten krog långt från alla turister.

Håll med om att det är väl ”dumsnålt” när man alltid måste ta med sig saker ”som jag ändå har betalat” eller roffa åt sig alldeles för mycket när du får välja själv? I grunden är det ju så att hotellen och restaurangerna räknar med detta i sina kalkyler och du får betala det. Du behöver inte ta med dig dessa små schampoflaskor från alla hotell, du har säkert femton stycken redan i ditt toalettskåp.

LGs Funderingar: När min mor levde så brukade jag skjutsa henne till Hälsingland varje vår där hon hade både syskon, släkt och gamla vänner. Under resan, både upp och ned, så åt vi och vi fikade också minst en gång. På kaféer och restauranger fanns förr alltid små tetraförpackningar med kaffegrädde och små paket med två sockerbitar på borden. Ja, just det, min mor var pensionär och naturligtvis så skulle hon ta med sig minst en tetra och gärna några paket med sockerbitar. –”Men mamma, varför tar du med dig detta? Du använder ju varken socker eller grädde i kaffet” –”Nä-ä, men det kan vara bra att ha”. Det var likadant varje resa, både upp och ned. Hon stoppade på sig socker och kaffegrädde varje gång. Varför? Min fundering blir: Jag använder inte socker eller grädde i kaffet och jag är pensionär. Frågan är när jag skall börja plocka på mig detta? Förresten, är det därför som det sällan finns dessa tetror med grädde och sockerpaket kvar på kaféer och restauranger?


Source: LG

Sten är tillbaka.

Kommer ni ihåg min vän Sten med det riktiga namnet Sten Bumling. Han ville inte vara kvar i mitt stenparti utan rymde, men återfanns utmed en vandringsstig utanför Länghem. Han låg där förra sommaren och var översnöad under vintern. Tidigt i vår kom han fram men var fastfrusen i mossan och ingen kunde vända på honom. Plötsligt vad han borta.

 

Många har säkert vänt på Sten och undrar varför han ville bli vänd. I våras tog jag en promenad och tänkte träffa Sten men han var borta. Hade han rymt igen? Jag gick förbi och fortsatte några hundra meter, vände om och även längre tillbaka och spanade även en bit in i skogen och vände åter men han fanns inte längre.

Vem äger egentligen en sten? Troligtvis ingen säger många, men jag hade faktiskt köpt Sten och många kompisar till honom för att göra ett stenparti, men äga en sten, nä-ä det kan man väl inte göra. Men om man väljer ut en jämn fin sten, tvättar den noga, skriver texter på den och köper en speciell lack för att skydda den, är det då en vanlig sten? Kanske kan man klassa den som ett konstverk eller en liten staty? Statyer brukar stå på torg men varför kan den inte stå eller ligga vid sidan av en vandringsled? Om nu någon går förbi Sten Bumling och gillar honom, får man då ta med sig den, det är ju bara en sten? Någon tyckte tydligen det. Men om man hittar en liten staty utmed en vandringsled, eller vad som helst var som helst, får man då bara ta den? Vad är hitta och vad är stöld? Sten Bumling var borta och tänk så många som inte fick reda på vad Sten egentligen ville med att bli vänd. Någon har stulit min staty eller faktiskt vår staty.

Sten är ingen jättesten men han väger trots allt en del. Den som tog honom fick bära en stor börda ända hem, tyngde det samvetet? Jag uppmanade alla att spana i grannens trädgård och vädjade till tjuven: Sten är lika tung att bära tillbaka som det var att kidnappa honom och tänk vad mycket lättare det är när du sedan går tillbaka, vilken lättnad. Du behöver inte bära på en tung sten och ditt hjärta och samvete blir också så mycket lättare.

LGs Fundering: Undrar vem det var som stal vår Sten Bumling? Var det samvetet som tyngde tjuven och varför kom Sten tillbaka samma dag som Christina begravdes? Efter begravningen gick Kjell-Åke och Inga-Lill på en stärkande promenad och på stigen, mitt på stigen, låg vår käre vän Sten Bumling. Tjuven med det dåliga samvetet hade burit tillbaka Sten och bara för att alla säkert skulle se honom så placerade tjuven honom mitt på stigen. Kjell-Åke och Inga-Lill blev glada att återse vår vän, lyfte upp honom från stigen och lade honom ungefär där han legat tidigare. Sten Bumling är tillbaka. Nu kan alla åter se honom och få ett svar på varför han vill bli vänd, men jag undrar fortfarande vem det var som stal eller kidnappade vår egen Sten Bumling? Det är i alla fall någon med ett lättat samvete.


Source: LG

Sveasalen III, Högertrafik och familjekärlek.

Åter en blogg som handlar om ett besök på Sveasalen, fast egentligen dagen efter eller ännu rättare, kvällen efter. Tänker man efter så borde besöket på Sveasalen varit på en fredag. Jag låg på HMS 102 Polaris och ”Fibban” min bäste lumparkompis som också gillade Sveasalen, på en annan torpedbåt som vi gick i rote med och i hamn delade vi på vakterna för att få kortare vaktpass. Under helgen hade vi vakt, både ”Fibban” och jag, men vad gjorde det.

Hur mitt besök på Sveasalen slutat kommer jag inte ihåg men jag kommer ihåg att ”Fibban” hade fått tag på en mogen kvinna, en tant och dagen efter på lördag så hade hon bestämt sig för att bjuda ut ”Fibban” på lokal. Naturligtvis så hade han tackat ja, trots att han tillhörde vaktstyrkan. Efter att han gått av sitt pass så lämnade han helt enkelt varvet, vi låg då på Örlogsvarvet på Djurgården. Jag hade gjort mitt dagspass och i väntan på nattpasset så gjorde jag väl i stort sett inget, vi behövde inte det under helgerna. Helt plötsligt ropade vakten –”Hudik, du har telefon”. Vi hade en telefon ombord för de meniga och den fanns i ett mindre utrymme i anslutning till landgången och i det lilla kyffet fanns också alltid en låda full av ”krigsmaktens kondomer”, ÖB ville väl inte att hans krigare skulle smittas av någon dålig sjukdom. Det var gratis och man kunde ta så många som man ville. Jag tror inte många litade på dem men jag har roliga minnen om dessa skyddsmedel, men det kommer i en annan blogg.

Det var ”Fibban” som ringde och han visste att jag alltid brukar ställa upp för min kompis, speciellt om det gällde tjejer. Denna gång verkade det verkligen vara en tjej, alltså ingen tant. Det var nämligen så att tanten hade en dotter som också ville följa med men hon ville ju också ha en flottist. Självklart svarad jag att jag kommer och vi bestämde att han skulle ringa igen när de kommit till vakten vid varvet. Innan jag bytte om till permissionsuniform så såg jag till att byta med en kompis så att han tog mitt nattpass. –”Hudik, du har telefon” hördes det igen och det var ”Fibban” som ringde från vakten. Nu blev det problem igen. Tanten hade en kompis som också ville följa med och även hon behövde en ung och viril sjöman, utseendet kvittade säkert men hur fann jag ytterligare en som var villig att äta en god middag på lördagskvällen och sedan garanterat lite sänghalm efteråt. Det visade sig inte så svårt. Kocken, som inte just den kvällen tillhörde vaktstyrkan ställde upp som frivillig och tillsammans gick vi ut genom vakten till den väntande bilen med ”Fibban” och tanten i framsätet och hennes dotter och väninna i baksätet dit kocken och jag även trängde oss in.

Det bar iväg till restaurang Hasselbacken på Djurgården där vi hade en trevlig kväll, mycket roligt. Tanten och hennes väninna bjöd stort, både fin mat och mycket gott att dricka, men inte i alltför stora mängde ändå, vi flottister hade ju våra plikter som måste utföras senare på kvällen. Tja, dottern såg ju faktiskt inte så tokig ut ändå, tänkte jag. Värre var det för kocken, men man får ju offra sig, åtminstone när man blev bjuden på restaurang Hasselbacken. (Fibban, om du läser detta, kommer du ihåg den rödhårige kocken på vår båt. När jag många år senare såg ishockeyspelaren Jörgen Jönsson så tänkte jag att det måste vara vår kocks son, så lika var de) Nåväl, efter en fantastisk middag så var det dags för avfärd och det var naturligtvis inte meningen att tanten skulle skjutsa oss tillbaka till varvet, våra plikter kallade.

Det var ju inte så att tanten var helt nykter men vad gjorde väl det, köra bil kunde man väl ändå. ”Fibban” i framsätet hos tanten och vi fyra andra i baksätet och på väg ut ur Stockholms innerstad så började vi väl känna lite på varandra i baksätet. Vart det bar iväg vet jag inte men det gick väl lite sisådär med färden och det bar iväg en bit till någon förort. –”Hur i helvete kör folk” hörde vi sedan hur tanten ropade, ”hur i helvete kör de, det är ju fullkomligt vansinnigt och livsfarligt”. Jag var beredd att hålla med. På den tiden hade vi fortfarande vänstertrafik och tanten körde faktiskt på vänster sida men det kom flera bilar mot oss, rakt mot oss och de fick hastigt kasta sig in i den andra filen för att inte vi skulle krocka. Tanten tänkte ju inte väja, hon hade ju rätt och hon körde på vänster sida och inte tänkte hon sänka hastigheten heller, sjömännens plikter var ju inte långt borta. – ”Hur ända in i helvete kör folk” ropade hon medan hon i god fart passerade nästa korsning och det var då vi såg det. Vi var alltså på väg ut mot någon förort och det var en stor väg med två filer i vardera riktningen och med en gräsmatta mellan de två filer som gick till centrum och de två som gick ut från centrum. Det var då vi såg det, när vi passerat korsningen. På vägen fanns det målade filmarkeringar och i båda filerna pekade pilarna mot oss. Hur och var tanten hade krånglat sig över i dessa filer vet ingen och egentligen spelade det ingen roll, det viktiga var att levande komma härifrån, men det tycktes inte bekymra tanten, hon vidhöll sin rätt. Hade en olycka skett så hade väl tidningsrubrikerna lydigt ungefär så att ”Berusad medelålders dam med överbelastad bil hade, tre år före omläggningen till högertrafik, försök öva köra högertrafik”.

Ingen olycka hände och vi kom fram till ett höghus någonstans utanför Stockholm, upp några våningar och till tantens lägenhet. Det var inte tal om att bjuda på fika. ”Fibban” som hade tanten fick sovrummet, jag och dottern gästrummet eller om det var ”arbetsrummet” medan den stackars kocken och tantens väninna fick stanna i vardagsrummet. Några timmar senare blev ”Fibban” lite orolig, han måste ju hinna tillbaka till sitt vaktpass eftersom han inte hade tänkt på att byta bort det. Vi beslutade dock att dela en taxi tillbaka till varvet, det kändes lite eller mycket säkrare än om tanten skulle skjuta oss. Nu gällde det bara att hinna i tid, jag behövde ju inte oroa mig, min kompis hade redan gått mitt pass tidigare på natten, men skulle ”Fibban” hinna. Ja, det skulle klaffa, i god tid innan så betalade vi taxin, gick in på varvet och mot våra båtar.

LGs Funderingar: Varför skulle jag också få permissionsförbud i en vecka, jag som hade bytt ut min vakt? ”Fibban” fick också permissionsförbud en vecka och det innefattade även nästa helg så det blev inte något besök på Sveasalen eller något besök på fin restaurang med tanten. Vi kom ju i tid, det gällde bara för ”Fibban” att snabbt byta om och ta sitt vaktpass, det sista denna natt eller tidig morgon, men …..

…. den nitiska som hade vakten före ”Fibban” hade som vanligt gått ned i mässen för att väcka nästa vakt i god tid före vaktavlösning och funnit bingen tom. Det fanns ingen som kunde avlösa honom. En riktig god kompis hade naturligtvis fortsatt sitt pass för att hjälpa en kompis men denne nitiske vakt hade purrat vakthavande befäl och meddelat att ingen vakt fanns för avlösning. Djävlar, där kom avslöjandet. Att ”Fibban” fick permissionsförbud kan man förstå men varför även jag, jag som hade bett en kompis ta mitt nattpass? Förklaringen, enligt kaptenen, var att jag inte hade anmält bytet till vakthavande befäl. ”Fibban”, om du läser detta: Träffade du din tant någon mer gång eller såg du henne på Sveasalen någon gång? Jag förstår att du inte vågade åka i högertrafik tre år innan högertrafikomläggningen.


Source: LG