Sveasalen II, Tjock och smal.

Jag har ju tidigare bloggat om Sveasalen, ett riktigt ”Raggarställe” om du inte var så noga med att finna din drömflicka och stora kärlek utan ville vara säker på att få en kvinna för kvällen eller natten. Ryktet var väl inte det bästa men sådana lokaler fanns och finns säkert i många städer i det avlånga Sverige. Det fanns andra ställen att ragga på, men ibland blev det Sveasalen, lite beroende på målet och behovet.

En av gångerna jag var där så gick jag dit med min bästa lumparkompis ”Fibban” från Malmbäck i Småland. Just den gången så gick väl kvällen ”hela tiden ut” och när det var dags för hemgång så hade jag sällskap men en parant och faktiskt, ganska härlig finska som dock åldersmässigt nästan kunde vara min mor, men hon verkade riktigt läcker och säkert mycket erfaren. Det var kö för att få ut sina ytterkläder från garderoben och då kom ”Fibban” fram till mig medan jag väntade på att min finska tant skulle få ut sin kappa. ”Fibban” hade fått tag i en relativt bastant och rundnätt tjej som inte tillhörde de äldre, men däremot med relativt stort midjemått och enorm stjärt. Undra vad han tänkte på? Eller hittade han inget annat? Han behövde inte vara rädd för att ”ramla av” åtminstone. Att bara få följa med henne hem var inte bara så där klart direkt. Hon ställde ett krav som ”Fibban” måste lösa innan det bar iväg hemåt. Hennes kompis hade inte lyckats med sitt raggande och ”Fibban” måste ordna en kille till hennes kompis för att det skulle bli en kärleksnatt. Det är klart att man ställer upp för en kompis trots att den finska ”tanten” verkade riktigt läcker och erfaren. Jag fick tacka min finska ”tant ” för danserna och intresset och följde med ”Fibban”, hans lite rundnätta ragg och hennes kompis som roligt nog var hennes raka motsats, en riktig smal och mager tana som idag skulle kallas för anorektiker. Fanns det så smala tjejer? Hon var absolut inte min typ och mina raggarögon hade inte ens upptäckt att hon existerade, men vad gör man inte för en kompis? Detta var inga tanter utan relativt unga tjejer och färden gick till elevhemmet på Karolinska Sjukhuset. Den finska tanten var nog både arg, förbannad och förtvivlad, chansen var borta och alla manfolk borta eller upptagna.

Väl vid elevhemmet så skiljdes vi åt parvis och vart ”Fibban” hamnade vet jag inte och han visste nog inte vart jag tog vägen heller och sedan blev det som det brukade och efter det så måste jag ha somnat. –”Djävlars, djävlar, förbannat också”. Med ett ryck vaknade jag och upptäckte att morgonen hastigt närmade sig. Med snabba ryck lämnade jag den smala och det var ingen idé att försöka få tag på ”Fibban”, jag visste inte var han fanns eller om han över huvud taget fanns kvar på elevhemmet. Fortfarande i färd med att klä på mig så rusade jag ut och sökte mig till huvudentrén vid Karolinska, där borde man kunna hitta en taxi. –”Snabbt, fort som fa-an, till Beckholmen. Bråttom, bråttom” vädjade jag till taxichauffören. På Beckholmen låg Gustav V- dockan och eftersom vi tidigare gått på grund utanför Sandhamn så låg vi nu i denna stora docka för att byta propellrar. Dockan på Beckholmen var militärt område och tillhörde Örlogsvarvet som då låg där Wasamuseet nu ligger. Jag bad taxin stanna lite innan porten och nu gällde det att komma in utan att upptäckas, snart skulle varvsarbetarna komma och en ny arbetsdag börja på varvet.

Det fanns något i vårt agerande, som jag har tänkt på flera gånger senare under ”vuxet” liv. Första tiden då jag låg vid Flottan så hade de sjökommenderade nattpermis som någon form av kompensation, men senare, i demokratins anda, så togs den bort. Om vi nu inte hade nattpermis hur hade vi då tänkt oss att komma innanför varvets murar och staket om målet var att skaffa ett ”Nattragg”? Om vi hade nattpermis just när detta hände så hade det väl bara varit att stiga in på varvet och börja nästa dag som vanligt. Hur det nu var så var jag lite desperat, jag måste ta mig in osedd. Varvsområdet var inringat med staket med en stor port för transport, en vaktkur och däremellan en mindre port för personingång. Vaktkuren hade fönster åt tre håll, mot porten och åt båda sidor men inte bakåt.

Inne i vaktkuren satt en slö vakt och den mindre porten för personingång stod öppen. Uppmärksamheten hos den kiosklitteraturläsande vakten var näst intill obefintlig, deckaren var antagligen mycket spännande och ingen kom ju för att passera vakten. Min första tid i Flottan låg jag i Karlskrona, då var det Sverigepremiär på en ny serie av filmer om James Bond, agent 007 med rätt att döda. Nu på Beckholmen gällde det att nästan uppföra sig lika. Jag smög mig fram till staketet långt bakom vaktkuren och drog mig närmare den men måste samtidigt vara uppmärksam på att inte någon annan heller skulle upptäcka mig. Hur skulle det uppfattas att någon mystisk person smög sig fram utmed staketet vid en militär inrättning, tidigt på morgonen en sommardag under ”det kalla kriget”. Vilket vore värst, få permissionsförbud eller civilt fängelse?

När jag närmade mig vaktkuren kröp jag nästan ned på knäna. Jag kröp tätt intill staketet och tätt intill vaktkuren och under fönstret, kröp genom den öppna lilla porten, fortfarande tätt intill väggen medan den slöa vakten var helt uppslukad av sin deckare eller vad han nu läste. Tätt intill väggen på insidan och jag reste mig inte upp förrän jag var en god bit bakom vaktkuren, jag var innanför, YES, räddad, kanske. Problemet var dock inte över ännu, någon annan än den litterärt intresserade vakten kunde ha sett mig och då hade straffet säkert blivit mer än permissionsförbud. Kom jag bara in bland byggnaderna på varvsområdet så var den faran över och sedan var det bara att närma sig dockan och hoppas att den som gick vakt på vår båt i dockan var på min sida eller att vakthavande befäl inte fått för sig att ta en tidig kontrollrunda, vi levde ju trots allt under ”kalla kriget”. För att ta sig ned till den lilla torpedbåten i den stora torrdockan måste man passera ned för en alldeles för lång landgång och där kunde man inte gömma sig, försök vara så kort tid som möjligt på den. Jag lugnade mig när jag kom på att vi inte fick använda toaletterna ombord då vi låg i torrdockan utan måste använda en toalett utanför dockan. (På den tiden gick ”skiten” rätt ut i havet) Hade jag i det läget blivit upptäckt kunde jag säga att jag varit på toaletten, men varför gå dit i permissionsuniform?

Vakten var tydligen nere och ”purrade” sin avlösning eller annat, ingen såg mig och jag kunde smyga mig ned i mellanmässen, byta till kypertuniform och vila en stund innan det var dags för en ny dag.

LGs Fundering: ”Fibban” låg på en annan torpedbåt som vid tillfället låg inne på Örlogsvarvet och jag kommer inte ihåg hur det hade gått för honom, men jag kom ihåg hans kommentar när vi senare träffades efter att vi fått nya propellrar. –”Vilket djävla äventyr, vilken enorm tjockis, hur kunde jag? Du Hudik, (jag kallades så i Flottan) jag var inte riktigt säker på att allt gick riktigt rätt till. Jag kanske hade min kärleksakt i ett av hennes enorma veck på låren. Hur gick det för dig”. Tja, vi hade roligt länge åt äventyret med den tjocka och den smala men det blev säkert flera besök på Sveasalen. Undrar hur det gick för den finska tanten?


Source: LG