Stridis

På annandagen 1964 mönstrade jag på MHS Polaris, en av marinens stora torpedbåtar. Vi låg då infrusna på örlogsvarvet på Djurgården i Stockholm där nu Wasamuseet ligger. Jag fick skeppsnummer 23 och naturligtvis så skulle jag gå som vakt under nyårsnatten, djäklar….. Jag ville ju hem till min flickvän Ingrid i Hudiksvall och inte gå vakt under nyårsnatten. Nu löste det sig genom att jag bytte vakt med ”Lappen” Eliasson, han var från Vilhelmina och kunde inte åka hem över jul och nyår. Förutom att jag tog hans vakt ett annat dygn så kostade det en ”Trettiosjua”.

Jag kom hem till min Ingrid och vi kunde fira nyår tillsammans men sedan så låg vi fortfarande bara infrysta på Örlogsvarvet. Vi gjorde det ganska länge och det blev långa dagar med lite att göra. Jag var maskinare och skulle köra styrbords aktra motor när vi väl kunde komma ut på öppet vatten. Artillerister, signalare och andra de fick måla fartyget och göra lite annat och vi i maskin pustade lite här och där men det var ganska långtråkigt. Då kom jag på en bra idé, jag fixade så att vi fick låna en tryckluftsdriven borstmaskin och sedan så tog vi maskinare i aktra maskin upp alla durkplåtar av aluminium till den snötäckta kajen under en solig och fin vårdag och ställde oss att putsa och polera dessa durkplåtar. Vi hade inte speciellt bråttom och tog det lugnt i det fina vårvädret och satte oss ner för att ”vila” och ta en eller flera rökpauser.

På HMS Polaris var vi 33 man, 15 meniga och 18 befäl, och bland dem så fanns en ung furir vars namn jag glömt men jag minns att han kallades för ”Stridis”. På en sådan liten båt är det nödvändigt att alla kan samarbeta under goda förhållanden, hur skulle det annars fungera under att allvarligt krisläge. God disciplin rådde men ändå respekt för varandra.

Jag och min kompis satt och njöt av det fina vårvädret och rökte en god vårcigarett. Plötsligt kom ”Stridis” iland och började skälla på oss för att vi bara satt där och ”slöade” och inte utförde vårt arbete. –”Nämen, hallå unge man” han var inte äldre än vad vi var ”vi gör detta helt frivilligt eftersom vi inte har något att göra och då tar vi en rökpaus precis när vi vill”

Stridis blev naturligtvis vansinnig och befallde oss att direkt återgå till vårt arbete. Eftersom vi inte hade fått någon order att göra något så gjorde vi naturligtvis ingenting, vi bara fortsatte att ta en paus. Vi bara återgick till vårt arbete och det var att inte göra någonting, vi var infrysta på örlogsvarvet.

”Stridis” kunde naturligtvis inte acceptera detta och vi blev anmälda för ”ordervägran från överordnat befäl” och efter någon vecka så blev vi inställda till ”Sjörätt” som var en slags intern domstol inom marinen och vi blev förhöra och fick ge vår version av händelsen som hade orsakat denna anmälan.

LGs Funderingar. Nja, egentligen är det inga funderingar bara ett konstaterande. När det blev mer vår, isarna försvann och vi kunde lämna örlogsvarvet och komma till torpedbåtsbasen Gålö så hade vi fått en ny furir på HMS Polaris. Sjörätten och våra befäl på polaris hade insett att om samarbetet på en så liten båt skulle kunna fungera så kan man inte ha en sådan ”Stridis” ombord. Jag hörde senare att han aldrig mer blev sjökommenderad men hans vidare karriär inom flottan vet jag inget om.

PS. Skeppsnummer 23 innebar också att jag skulle rensa och reparera alla toaletter ombord, men det är en annan historia. En riktig ”skithistoria” DS

SKIT I LEVERN (forts)

Jag har ju lovar att fortsätta på min tidigare blogg ”Skit i levern” om vad som hände under min vistelse på ”Pensionat Gyllene Tarmen”. Om du inte kommer ihåg den bloggen så kan du bara bläddra tillbaka något och se hur det började.

Som jag skrev så blev jag inlagd på en onsdag och läkaren sa att –”Du kommer nog hem på fredag”. Det blev inte riktigt så. Jag hade resistenta bakterier så behandlingen hjälpte inte, mina anfall med skakningar, frossa och hyperventilation återkom regelbundet och läkarna bytte och provade nya antibiotika hela tiden, men inget hjälpte. Efter åtta dagar så trodde de att de hade funnit den rätta behandlingen och jag hade varit lugn i över ett dygn och nu var det dags att åka hem. Christina, som själv genomgick sin cancerbehandling, kom och hämtade mig och det skulle bli skönt att lämna IVA. Dropp och kateter kopplades bort och jag fick tillbaka mina civila kläder. Äntligen hemfärd. Jag ska inte klaga, jag fick god vård, personalen var kunnig och trevliga, de bäddade om och jag fick nya sjukhuskläder varje gång jag hade svettats enormt i slutet av varje anfall, men det skulle ändå bli skönt att komma hem!

Äntligen sa både jag och Christina, men glädjen varade inte så länge, redan första kvällen så fick jag åter ett anfall och Christina fick skjutsa in mig igen. Trots att jag hade legat på IVA i åtta dagar och sedan bara varit hemma en halv dag så måste hela processen gås igenom igen. Först undersökning på akuten och första behandlingen och sedan välkomnades jag åter på IVA för fortsatt vård. Dropp och sprutor och dit med katetern igen.

Dagarna gick och jag fick mina anfall och de testade med olika antibiotika. När jag kom in första gången trodde läkarna att jag skulle kunna åka hem efter två dagar, men min vistelse på IVA blev hela tjugotre dagar och vid två tillfällen var jag nära att ge upp under dessa ständigt återkommande anfall, jag orkade nästan inte hålla på längre. Efter varje anfall hade jag träningsvärk i ryggen, rumpan och låren av alla dessa långa och intensiva skakningar.

Det började alltid med att jag började frysa och då visste jag att det var dags igen. Personalen kom med en ”aluminium-filt” och värmefiltar, men det var ju inne i kroppen jag frös. När jag började skaka och hyperventilera så stod det en gång en manlig sjuksköterska och höll om mig och uppmanade mig att andas lugnt, andas lugnt. Det kan han säga, jag kunde inte kontrollera detta. När jag fick dessa anfall så kopplade de bort droppet och sprutade in något annat i den grej jag hade instucket i armen eller handen och efter en tid så avtog mina anfall som alltid slutade med att jag låg i bara kalsonger och svettades enormt. Ofta så kom det en ung snygg tjej och torkade mig med en våt svalkande duk och sedan fick jag nya sängkläder och nya kläder. Jag var nära att ge upp två gånger men mitt under anfallen så tänkte jag på att jag har så mycket ogjort och jag måste också hem och hjälpa Christina.

Anfallen kom nästan varje dag och ofta i samband med att man fick middag vid femhalvsextiden. Det gick så långt att ett biträde sa när hon kom med maten –”Vågar jag ge dig någon mat idag”. Efter den vanliga processen som i stort sett var lika varje gång så brukade de lugna ner sig ett eller kanske två dygn, det började nästan bli en rutin och läkarna provade nya antibiotika regelbundet.

Jag hade inte alltid dropp men jag fick det lite då och då, fråga mig inte varför. Efter en tid så var jag kanske inte så ”farlig” längre och fick tillåtelse att ta promenader i de långa korridorerna, det var bara att ta urinpåsen med mig och röra lite på benen. En gång när jag promenerade med droppställningen och var långt bort i korridoren så blev jag väldigt irriterad över att det gnisslade så mycket i ett hjul på droppställningen så jag kröp ned på knä och skulle undersöka om jag kunde göra något.  En sköterska såg mig långt där borta i korridoren, liggande på knä och huvudet nästan nere i golvet. Hon rusade fram och undrade kanske om jag åter hade fått kramper och vek mig i smärtor men vi kunde båda konstatera att det enda felet var att det gnällde så mycket i ett av hjulen.

Som sagt, efter ett anfall och behandling brukade det vara lugnt kanske ett dygn eller mer, men en kväll kanske vid halvnioniotiden började jag att få ett nytt anfall och ringde som vanligt på personalen. Nu var det dags igen, men …….. Den jourhavande sjuksköterskan kunde bara konstatera att hon inte kunde ge mig det som de brukade spruta in i armen så snart efter den senaste behandlingen. -”Levern kommer inte att klara detta” sa hon och jag fick bara ligga där, skaka, ha frossa och hyperventilera. Jag hade vid ett annat tillfälle blivit skjutsad till en annan avdelning där de tog en massa konstiga prover, kroppen mådde inte bra av allt som de stoppade i mig.

Anfallets intensitet varierade och vid flera tillfällen ringde jag på sköterskan, som säkert blev irriterad på mig och sa att tidigast efter klockan ett på natten kunde jag få medicinen igen, levern klarar inte av detta ännu. De bytte personal vid tiotiden på kvällen och jag fortsatte att ringa, jag orkade snart inte längre, jag hade enorm värk i kroppen av flera timmars skakningar och det stack i händer, fötter och ben. När kroppen får så lite syre så prioriteras hjärta, hjärna och de inre organen och därför sticker det så mycket i händer, ben och fötter.

Ungefär vid elvatiden så ringde jag åter under en lite lugnare period i det långa anfallet och när nattsköterska kom in så ropade jag nästan till henne –”SKIT I LEVERN, JAG ORKAR INTE LÄNGRE”. Jag vet inte om hon kontaktade någon läkare eller om hon gjorde ett tjänstefel men snart så kom hon och sprutade in det vanlig i den ”port” som jag hade i armen. Efter någon timme var jag lugn igen och jag vet inte om jag fick några skador på min lever.

Jag tror att denna kväll var en av de jobbigaste kvällar i mitt liv och jag är väldigt tacksam att sköterska kanske gjorde ett tjänstefel.

Jag kom hem efter 23 dygn som jag inte kommer att glömma men året efteråt tyckte läkaren att ”vi har så mycket statistik på dig så du äter antibiotika i fem dygn, vi sticker dig och du fortsätter med antibiotika i ytterligare fem dagar”. Redan samma kväll efter vävnadsprovet så fick Fredrik skjutsa in mig till akuten, Christina hade lämnat oss då. Den gången låg jag bara inne i sex dygn.

LGs Funderingar. Efter detta går jag på regelbunden kontroll två gånger om året. En gång sa jag direkt när läkaren kom in i behandlingsrummet-”tänker du sticka mig så blir det inget med det, jag ska spela en viktig golftävling till helgen och vill inte ligga på IVA då”. Han svarade lite irriterat: ”Då kan du åka hem direkt” och det gjorde jag. Läkarbesöket kostade SEK 300:- och parkeringen bara SEK 3.50.

Förra hösten sa läkaren –”Vi vet vad du har genomgått, men till våren vill vi ändå ta vävnadsprover” Nu i våras när jag blev kallad så sa läkaren i stället –”Vi kan inte belasta IVA under denna pandemi, ifall du åter skulle få ett utbrott”. Den gången klarade jag mig och de tog bara prover med ultraljud. Det han sa tyder på att de inte är säkra och att jag kanske ska drabbas ändå. Vi har rätt att vägra vård men samtidigt är det viktigt att veta om man har cancer eller inte.

Nu kommer min verkliga fundering. Imorgon måndag klockan 13.00 är jag kallad till ny undersökning. Kommer de att vilja ta vävnadsprover? Kanske dags att boka enskilt rum på ”Pensionat Gyllene Tarmen” Vi får se, det blir spännande. Tycker ni att jag ska vägra eller låta dem ta sina prover?

Hultabacken

När jag gick på Teknis och bodde på elevhemmet så var det naturligtvis fest varje helg. Jag och Christina hade börjat att prassla lite ihop eller det hade nog övergått till att vara mer än lite prassel. Det borde väl ha varit någon gång i februari, det var i alla fall en snörik vinter och det skulle senare i veckan vara mästerskap i pulkaåkning uppe vid Hultabacken. Den låg nära nuvarande Coop, men är numera helt igenväxt. Vi var några killar som hade skaffat oss plastpulkor, hur vi fått ta på dem minns jag inte men troligtvis hade vi ”lånat” dem och vissa kanske med ägarens tillåtelse.

Helt plötsligt under en fest en lördag kväll eller sen eftermiddag så var det någon som kom på den geniala idén att vi kanske skulle tjuvträna lite pulkaåkning i Hultabacken. Sagt och gjort, vi samlade ihop våra pulkor, tog med rejäl packning med billigt vin och säkert många öl och styrde kosan mot Hultabacken. Pulkorna var vällastade med proviant, det vill säga mest öl och vin. Ni som känner till Borås vet att det är ganska långt mellan dåvarande Teknis Elevhem, vid nuvarande Pulsen och upp till Coop, men vi hade troligtvis många mat- och proviantpauser på vägen upp.

Väl där uppe så lyckades vi inte tända belysningen men stadens ljus räckte och det drog inte så stor uppmärksamhet till sig då, men liften kunde vi starta, bara att dra ned ett handtag på en låda. Det var en sådan enkel bygellift men den passade perfekt för att dra upp oss i våra pulkor. Sedan skulle det tävlas. Eftersom det bara var vi killar som hade pulkor så blev det så att några tjejer fick dela pulkor med killarna och naturligtvis satte sig Christina på min pulka. Det var naturligtvis trångt med två personer på en liten pulka men vi insåg att om vi är två så blir vi tyngre, skulle få högre fart och naturligtvis vinna. Reglerna var enkla, först ner vinner, ta den väg du vill. I slutet av backen så hade de lagt upp en vall mot ett staket som ett litet försök till säkerhetsstopp. Först ner vinner!!

Här gällde det att inte bromsa, öl och vin i kroppen stärkte tävlingsinstinkten och när farten ökade så fick eller kunde man inte bromsa med fötterna trots att det fanns fyra ben i varje pulka. Farten ökade och sedan kom första problemet och frågan, hur styr man en pulka nerför en dåligt belyst slalombacke? Farten ökade och jag vet inte om vi låg i täten eller sist, men med tjo och tjim susade vi nerför Hultabacken.

Varken jag eller Christina såg guppet och även om vi hade sett det så skulle vi inte hinna göra något åt det, vi visste ju inte hur man skulle kunna styra denna framrusande pulka. Hur lång luftfärden var minns jag inte eller hur vi landade, men mörbultad så försökte jag hämta pulkan men ganska snart så var vi flera som upptäckte att Christina bara låg där helt medvetslös och hon var inte kontaktbar. Vad hade hänt? Roland Månsson fattade direkt och rusade någonstans, ner till första bästa hus där det bodde någon och när han äntligen panikslagen fann någon så bad han att få låna telefonen. Han och husägaren blev mycket irriterad över att de inte svarade på 90 000, som var den tidens nödtelefonnummer innan vi fick det internationella 112. Roland försökte flera gånger men inget svar och paniken spred sig i rummet, vad hade hänt med den avsvimmade Christina? Husägaren tog sedan luren och ringde och han lyckade larma ambulansen och förklarade sedan för Månsson att man ska ringa 90 000 och inte 9 000. (Kommer du ihåg det Roland?) Ambulansen kom, hon var fortfarande medvetslös och jag fick åka med till akuten.

De undersökte henne men jag fick inte vara med, jag skulle vänta ute i korridoren och naturligtvis så gjorde jag det, men ……..

Jag var ju inte riktigt nykter men otroligt nyfiken. Detta var relativt tidigt på lördag kväll och akuten hade inte börjat fyllas med olycksfall, misshandel och annat så det var ganska lugnt. Helt plötsligt så befann jag mig inne i något behandlingsrum och det var ju spännande. Varför sitta i korridoren och vänta när man kunde prova på både det ena och det andra som fanns där inne. Var jag var, hur länge jag var där och vad jag pillade med och undersökte minns jag inte men jag kommer ihåg att jag tydligen gick ut genom en annan dörr och helt plötsligt så var jag, onykter, helt vilse på Borås Lasarett, var är jag? Jag irrade runt bland korridorer och olika rum och naturligtvis så är kanske inte lokalsinnet så bra när man fått lite för mycket öl och vin innanför västen. På något konstigt vis så lyckades jag äntligen hitta tillbaka till den korridor jag allt började och sedan blev jag inkallad till läkaren och Christina var åter vid medvetandet, men hon hade brutit båda sidor av käkbenet och de skulle vidtaga något, men inte förrän dagen efter. Jag fick en bunt med Christinas kläder och fortfarande onykter så vandrade jag genom staden hem till Teknis Elevhem. Jag hade ingen aning om hur det hade gått med träningen inför Mästerskapet i Pulkaåkning.

LGs Funderingar: Först börjar man att fundera om dagens ungdomar skulle gå en snöig lördagskväll ända från Teknis Elevhem och till Hultabacken vid nuvarande Coop, även om de hade proviant med öl och vin i pulkorna? Ganska långt! Och jag undrar fortfarande hur vi kunde komma på den märkliga idén att göra det?

Min andra fundering är hur kunde personalen på akuten vid Borås Lasarett tillåta att en relativt onykter person kunde vandra runt i lokalerna och undersöka olika instrument och prylar och sedan slutligen hitta tillbaka? När jag vaknade på söndag morgon eller förmiddag så kunde jag knappt röra mig, jag hade skadat ryggen. Jag tog en stor askkopp och slog den i väggen för att knacka på Roland som bodde granne med mig. Han såg till att jag sedan kom upp till akuten, men det är en annan märklig historia som kommer senare.

Som en parentes kan nämnas att många, många år senare, t.o.m. efter att Christian lämnat oss så var vi några Teknister som träffades på en krog i Borås. Då kom Erik Nyström och gav mig en present. Det var en flaska med Svarta Vinbärsbrännvin. Han vann sedan Mästerskapet i pulkaåkning och priset var en ”kvarting” med Svarta Vinbärsbrännvin och han tyckte att han inte kunde dricka upp den när jag låg inne för min ryggskada. Jag har fortfarande kvar den flaskan och snart så ska jag och Erik dela på den. Han vann tävlingen men jag fick priset, femtio år senare!!!!

Hur smakar en så gammal dryck? Svarta Vinbärsbrännvin. Finns den fortfarande på Systemet?

SKIT I LEVERN!

Man kan väl säga att den pågående Pandemin räddade mig denna gång och jag har fått en liten respit fram till hösten. Rädda mig från vad? Läkaren och jag kom överens om att vi inte ska belasta IVA på Borås lasarett just nu, det har fullt upp med alla patienter som drabbats av Covid 19. Men varför skulle jag läggas in på IVA?

Som lite äldre man så brukar vi ha lite besvär med prostatan. Jag känner inga besvär med den men mina PSA-prov är lite för höga och det har läkarna tagit fasta på och de vill då ta vävnadsprover från min prostata. Första gången de ville göra det var någon gång under våren 2016.

När de tar dessa vävnadsprover så går de in med något instrument i ändtarmen och sticker in någon form av nål eller liknande på tio olika ställen i prostatan. Det förstår man ju att i ändtarmen finns säkert en massa konstiga bakterier och annat ”skit”.

Okej, jag fick åka hem och jag fick med mig ett informationsblad där det stod att om jag skulle börja må illa eller känna andra obehag så skulle jag inte söka vård på vår lokala vårdcentral utan komma direkt till akuten på Borås lasarett. Längst ner stod det med stora bokstäver att jag inte skulle ta någon nummerlapp och jag skulle absolut inte sitta och vänta utan ta med mig detta papper så skulle jag få komma in direkt. Jag åkte hem och det var som en vanlig dag men framåt kvällen så kände jag mig lite konstig och la mig ovanpå sängen för att vila lite. Christina satt och kollade något på TV.

Det smög på sig mer och mer och plötsligt så började jag att skaka intensivt och hyperventilerade. Jag kunde inte ropa på Christina men lyckades få iväg ett telefonsamtal, i alla fall så att det ringde i vardagsrummet. Hon kom in och upptäckte att nu var det något allvarligt på gång. Snabbt bestämde vi oss för att åka in till akuten och naturligtvis skulle det viktiga papperet med. Hon släppte av mig vid ingången och åkte för att parkera bilen.

När jag kom in tog jag ingen kölapp utan gick direkt till receptionen och visade upp mitt papper men hon sa bara att jag skulle gå och ta en kölapp och sätta mig. Jag visade henne vad det stod på papperet men hon bara upprepade: ”Ta en kölapp och sätt dig”. Lydig som jag var så gjorde jag det, mitt anfall hade ju lugnat ner sig och jag skakade inte och andades mer normalt. När Christina kom tillbaka så var hon förvånad över att jag satt i väntrummet och då hon talade med samma tjej i receptionen fick hon samma svar, ”ta en kölapp och vänta på er tur” Hon kom och satte sig vid min sida och då fick jag åter ett anfall. Jag började att skaka intensivt och hyperventilerade och jag var tvungen att lägga mig ner på en soffa. Där låg jag och skakade, hyperventilerade och var knappt kontaktbar.

Då hände något som jag senare har fått berättat för mig. En stor kraftig man som bröt starkt på finska reste sig och gick fram till receptionen och skrek högt med sin brytning på finska: ”Men för helvete, ser ni inte hur han lider, han har ju svåra plågor! FÖR HELVETE, lyfta på era förbannade aschlen och se till att ta hand om mannen, ser ni inte hur han lider. FÖR HELVETE, detta är väl en akutmottagning inte någon djävla vårdcentral För helvete, reagera!”

De kom sedan snabbt med en rullstol som jag fick sätta mig i, fortfarande skakande och hyperventilerande och jag har inte så stort minne av vad som sedan hände på akutavdelningen mer än att jag fick några sprutor och de fäste ett dropp i min arm. Vad de pumpade in i mig vet jag inte men mitt anfall lugnade ner sig. Efter någon timme blev det bestämt att jag skulle läggas in på IVA för behandling av min blodförgiftning och Christina kunde åka hem. Hon skulle återkomma nästa dag med lite personliga saker som vi inte hade hunnit ta med och vi visste ju inte att jag skulle få ligga kvar.

Jag blev inlagd på en sal där det låg en annan patient bakom en skärm, jag fick ett dropp i ena armen och något annat i den andra, jag tror det senare var någon form av näringslösning. Så fick jag en kateter också med en påse liggande på golvet, bra då behövde jag inte gå på toaletten. Nästa morgon så flyttade de mig till en enskild sal, de hade upptäckt att jag hade resistenta bakterier i mitt blod och kunde då inte ligga tillsammans med någon annan. Varje gång det kom in någon i salen så satte de på sig plasthandskar och ett engångsförkläde i plast som de sedan kastade i en säck innan de lämnade rummet. Så gör de säkert i dag också under pandemin men med mycket säkrare skyddsutrustning. Jag låg på enskild sal men var inte helt isolerad, jag fick ta emot besök av min familj. Personalens säkerhetsåtgärder var bara för att de inte skulle sprida mina bakterier till andra patienter.

Jag ska inte tråka ut er för mycket men det hände verkligen mycket annat de kommande dagarna. Det kommer en fortsättning i min kommande LGs Funderingar. Och då kommer också förklaringen på rubriken ”SKIT I LEVERN”. Jag ska nu bara tala om att jag kom in på en onsdag och läkaren sa att du kommer nog hem på fredag. Så blev det inte! (Fortsättning följer)

Jag ska bara avslutningsvis berätta att det kom en avdelningschef och förhörde mig angående vad som hade hänt på akutavdelningen och att det skulle tillsättas en intern utredning. Läkarna sa att ”de behöver inte ha någon högre medicinska utbildning för att sitta i receptionen på akutcentralen, men nog fa-an ska det väl kunna vara läskunnig”.

I nästa LGs Funderingar kommer det mer om vad som hände på ”PENSIONAT GYLLENE TARMEN”

Relativ Hastighet

Ju längre man cyklar desto kortare blir vägen! Vad är det för skitsnack? Har han fått dåndimpen? Tja, nu är det inte så att bara för att jag har cyklat så många gånger till Svenljunga eller till Borås så blir sträckan kortare för varje gång. Men om du har gjort det många gånger så upplever du den som mycket kortare än första gången. Jag kan inte förklara, det känns bara så.

Det är ju märkligt detta med hastigheter och avstånd. Jag kan ju faktiskt genom att springa färdas fortare än tåget som rusar fram över ängarna. Nähä, det kan du väl inte, säger nog de flesta, men se där har de fel, jag kan faktiskt det och det är väl inget konstigt med det. Antag nu att tåget rusar fram med en hastighet på 100 km/tim. Jag är med på tåget och plötsligt så börjar jag att springa i den långa korridoren i sovvagnen. Jag springer i cirka 10 km/tim i samma riktning som tåget går. Jaha, säger ni vad är det för märkvärdigt med det? Ja, naturligtvis springer jag bara 10 km/tim inne i tåget men i förhållande till marken eller banvallen så färdas jag ju fram med 110 km/tim och det är ju snabbare än vad tåget går. Så alltså springer jag snabbare än tåget, men så kan man väl inte säga. Jo det var precis vad jag gjorde, jag sprang visserligen bara med 10 km/tim men jag färdades fram relativt marken i 110 km/tim. Låter det konstigt?

Vad säger du då när jag säger att ju snabbare du färdas desto saktare går det och till slut kommer du upp i en fantastisk hastighet så att du står stilla. Nu tror ni nog att jag verkligen har fått fnatt, men det är faktiskt så! Inte så att det är jag som har fått fnatt utan det är sant. Du kan färdas så snabbt att du till slut står helt stilla.

Tänk dig ett flygplan som flyger på hög höjd och ska till Thailand. När du flyger till Thailand så flyger du mot jordens rotation och därmed mot tiden. Flygtiden är kanske tio timmar men relativt Thailand så har det gått längre tid och motsvarande när du flyger hem igen. Då flyger du MED tiden och trots att du sitter i planet tio timmar så har det bara gått sex timmar relativt Sverige. Hänger du med?

Tänk dig då en satellit som går mycket högre och den går naturligtvis avsevärt mycket snabbare än flygplanet men på en annan höjd. Förstår du vart jag vill komma? Tänk dig då en satellit som går tillräckligt högt upp och med en hastighet så att den går runt jorden på ett dygn och att den har samma rotation som jorden. Med den stora hastigheten och på den höjden så innebär den att den står kvar på samma ställe

LGs Funderingar: Så är det faktiskt. Ett flygplan som flyger från till exempel Thailand under elva timmar flyger ju med tiden och du förlorar bara sex timmar. Antag nu att om flygplanet hade flugit mycket snabbare så skulle det kunna förkorta tiden mycket. Hade planet kunnat flyga så mycket fortare så kunde du faktiskt kunna flyga från Thailand klockan 12.00 och landa i Stockholm klockan tolv. Du skulle inte förlora någon tid. Konstigt? Nä-ä!

Om du nu tänker dig en satellit i stället för ett flygplan och satelliten flyger mycket snabbare men på en högre höjd så skulle det fungera. Satelliten flyger så snabbt så att den håller samma hastighet som jorden roterar, det är väldigt snabbt men det är lång sträcka runt jorden vid ekvatorn. Men den håller samma periferihastighet som jorden rotera med. Konstigt? NÄ-hä, inte det minsta, hur skulle det annars fungera med alla dessa kommunikationssatelliter och satelliter för GPS systemet. De flyger alltså så snabbt att de alltså står stilla, i förhållande på en punkt på jorden naturligtvis. De flyger så snabbt att de står stilla!

Städa på torsdagar.

Det är klart att man måste städa. Många städar regelbundet oavsett om det behövs eller inte, andra städar lite ytligt när dammtussarna samlar sig, själv ligger jag väl någonstans mitt emellan, var ligger du?

Under många år var jag anlitad som konstruktör vid ett företag i Landskrona, det började med några uppdrag som jag kunde göra hemma men med tiden blev det så mycket att jag veckopendlade och gjorde det under några år. Min kund hyrde till och med en möblerad lägenhet åt mig då det blev för dyrt med att bo så mycket på hotell. Vad gör man i Landskrona på kvällarna, tja egentligen ingenting så jag jobbade alltid sent på kvällarna och kunde vara ledig på fredagarna.

På kontoret arbetade bara en kvinna, hon skötte dokumentation, bokföring och det vanliga kontorsarbetet på ett mindre företag. Hon hade arbetat där i många, många år och arbetade full tid förutom att hon hade ledigt varje torsdag eftermiddag. På torsdag eftermiddag skulle hon städa, varje torsdag eftermiddag.

Hon hade sitt kontor mitt emot toan och det hände många gånger att jag blev stående utanför hennes kontor för en liten pratstund. Vi var ungefär i samma ålder och hade barn i samma åldrar. Naturligtvis samtalade vi om många olika saker men med tiden så diskuterade vi hennes regelbundna städning, varje torsdag. Jag tjatade på henne om att –”livet är alldeles för kort för att levas dammfritt”, men i hennes värld måste man städa varje torsdag. Hennes man arbetade på samma företag, han var montör ute i verkstaden. Hon nämnde att de hade varit gifta i ungefär trettio år och hon hade städat varje torsdag, utom möjligtvis när det var på någon semesterresa. Det blev nästan lite roligt med dessa diskussioner kring städandet och jag försökte mer och mer att övertala henne om att någon gång hoppa över detta med att städa varje torsdag. Men det verkade omöjligt –”Vad skulle hennes man säga om hon inte städade varje torsdag”, hon hade ju gjort det hela tiden de varit gifta, hon vågade inte låta bli.

Varje torsdag förmiddag tjatade jag på henne –”skit nu i att städa idag, du ska se vad skönt det är och du kommer ändå att känna dig nöjd”. Det blev nästan som en regelbunden påminnelse och kan ni tänka er, en gång när jag kom ner på måndag så sa hon att hon hade gjort som jag tjatat om, hon hade haft ledigt men hon hade inte städat! Kommande torsdag var det åter städning men så kom det åter en torsdag utan att hon städade. Hon var faktiskt riktigt nöjd och så var jag ju tvungen att fråga om hennes man hade reagerat över de missade städdagarna.

LGs Funderingar: Snacka om att det i många äktenskap är dåliga kommunikationer i vissa frågor. Ann, som hon hette, hade ju i trettio år städat varje torsdag och var orolig över vad hennes man skulle säga om hon inte gjorde det. Nu hade hon inte städat på flera torsdagar, men städade ändå varannan torsdag. Jag frågade sedan om hennes man hade upptäckt att hon inte städade och de hade de till och med diskuterat och hans direkta rektion var –”Fy fa-an vad skönt att du inte håller på och städar så jäkla mycket hela tiden, det har ju nästan varit en mani”!

Snacka om att ha dålig kommunikation, hon var rädd för hans reaktion om hon inte städade och han var irriterade över att hon led av städmani.

TASKIG EKONOMI

Tänk vad ekonom har haft betydelse för utvecklingen och hur världen hade sett ut med eller utan detta. Många gånger har det satsat miljoner på projekt som bara har runnit ut i sanden och ibland har en olyckshändelse gett idéer och inspiration till enormt betydande uppfinningar för mänskligheten. Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv konstruerat maskiner och det har mest blivit förpackningsmaskiner. Allt ska ju förpackas.

Det finns ändå några saker som jag ångrar att jag inte jobbade vidare på med det berodde mest på att jag inte hade ekonomiska resurser att förverkliga mina drömmar. Men med facit i hand så kanske jag skulle ha lånat pengar för att lyckas och man vet då inte hur livet skulle ha blivit. Jag är ändå nöjd med det liv jag har fått leva. De sista åren hoppas jag att jag får leva lycklig med mina två barn och alla minna barnbarn.

Vad var det då som kunde ha blivit annorlunda?

På tidigt sextiotal så såg jag en bil som hade en liten plastbåt uppochnervänd på takräcket och det fick mig att tänka på att varför gör man inte två kupor av plast som man sätter ihop och får en idealiskt extra förvaringsbox när man åker på en semesterresa med familjen i bilen. Charterresor fanns inte då. Hade jag haft ekonomiska förutsättningar kunde jag ha börjat tillverka takboxar som många nu använder när de åker på semestrar. Det var någon annan som kom före.

En annan sak som fick mina idéer att tänka på något nytt var att jag såg en bild på ett mycket litet barn som satt i en staty eller i ett konstverk som föreställde ett halvt äggskal. Min tanke var att varför kan man inte göra ett sådant ”äggskal” som man spände fast sitt lilla barn i när de åkte i bilen och naturligtvis skulle man spänna fast ”äggskalet” med ett säkerhetsbälte även de inte var så fina och avancerade som de är nu. Tanken grodde läge i mitt huvud men som vanligt så hade jag inte någon ekonomi att utveckla detta vidare. Kanske kunde det vara starten på en utveckling av de bilbarnstolar vi har i dessa tider?

Jag kommer ihåg, kan det vara på åttiotalet, jag hade en SAAB, så kunde man montera en stolpe mellan framstolarna så att inte barnen i baksätet skulle åka framåt som projektiler om man frontalkrockade. Ett barn som kastades framåt kunde ju orsaka stora skador på förare och passagerare i framsätet.

Och om ni är tillräckligt gammal. Minns ni när man hängde de små barnen i en bilstol med ratt uppe på kanten i baksätet, för att ”de skulle kunna se bra”. Vid en frontalkollision skulle de verkligen komma fram som en projektil.

LGs Funderingar: Om man inte får misslyckas så kommer man aldrig att lyckas, världen är full av fantastiske misslyckanden. Har ni till exempel tänkt på att den populära maträtten ”Tjälknöl”, där man ska ta en djupfryst köttstek och sätta in i ugnen på svag värme i ungefär tolv timmar och sedan är det färdig. Antagligen kryddar man väl den också. Det måste ju var så att det var en ungkarl som för länge sedan hade en fryst köttbit och skulle tina den och glömde bort det och den blev kvar i ugnen i nästa ett dygn, eller??! Utan misslyckanden eller svårigheter så hade aldrig världen utvecklats!!

Sjukvård på 60-talet

Man blir äldre och kommer mer och mer in i vården, trots att jag under större delen av livet nästan aldrig varit sjuk. In i vården kom både jag och Christina tillsammans i en ambulans efter en olycka i Hultabacken där vi hade tränat inför mästerskapet i pulkaåkning. Träningen skedde sent en lördag kväll tillsammans med andra Teknister och vi var väl inte helt nyktra. Vi fick igång liften och träningen slutade tyvärr i ett häftigt gupp då vi åkte båda två på samma pulka. Det var Christina som var skadad och avsvimmad så jag åkte bara med i ambulansen. Väl inne på lasarettet brydde ingen sig om mig så, tekniskt intresserad som jag var, gick jag in i angränsande operationssal och undersökte mycket av utrustningen. Eftersom jag inte var nykter så gick jag naturligtvis ut fel väg och irrade till sist bort mig fullständigt. Det märkliga var att ingen personal på lasarettet reagerade på att det smög en onykter person omkring bland olika salar och pilade på olika enheter och utrustningar. Det är väl det som kalla för ”öppen vård”? Hur jag slutligen hittade tillbaka minns jag inte men de hade fått liv i Christina och konstaterat att hon hade brutit av käken på två ställen och skulle sedan bli hopsatt med ståltrådar och inte kunna öppna käkarna på sex veckor. Ingen undrade var jag varit när jag onykter hade varit både här och där och pillat och undersökt mycket av deras utrustning. Det borde räknas som en säkerhetsrisk.

En sköterska frågade om det var helt OK med mig och jag svarade att allt var bra, tog Christinas alla kläder under armen och vandrade hem i vinternatten till Teknis Elevhem. Redan tidigt på morgonen märkte jag att jag hade vansinnigt ont i ryggen och kom inte ur sängen ens för att göra morgonbesöket på toaletten. Jag lyckades dock sträcka mig efter en stor askkopp och den bankade jag hårt i väggen och lyckades äntligen väcka Roland som yrvaken kom och hjälpte mig och därefter skjutsade han mig till akuten. Det var svårt att klä på sig och sedan komma in och ur bilen men vi kom äntligen tillbaka till akuten ungefär 7.30 på morgonen. Sedan blev dagen lång. Vad hände då under dagen? Efter lång väntan träffade jag en doktor som efter två minuters samtal skickade mig till röntgen där jag åter fick vänta länge, blev röntgad och åter skickad till doktorn och vänta. När jag äntligen fick träffa en läkare, åter igen i cirka två minuter så fick jag besked att jag skulle läggas in på Solhem och en transport väntade på mig. Jag kom till Solhem klockan 19.30 på kvällen. Jag hade alltså träffat läkare två minuter vid två tillfällen och blivit röntgad och detta hade tagit tolv timmar, just det tolv timmar. På grund av stora ryggsmärtor hade jag svårt att sitta men hade ändå uthärdat en väntan på hela tolv timmar. Ingen hade under denna tid talat om för mig att nu går läkaren på fika eller tar lunch eller kanske t.o.m. äter middag, jag fick bara sitta där och vänta och vänta och vänta. När jag kom till Solhem började jag föra ett djäkla liv och krävde mat, jag hade inte ens fått chansen att äta frukost och nu var klockan snart åtta på kvällen. Det fanns ingen mat vid den tiden men jag gav mig inte, det var mänskliga rättigheter att få mat inom den svenska sjukvården. Jag gav mig inte och en snäll sköterska ordnade något att äta. Jag blev inlagd på en sal med sex personer där det visade sig att jag var den enda som kunde komma ur sängen.

Redan nästa dag kom Roland och en annan kompis på besök och hade med sig en stor kasse med ”godis” och några tidningar. För att vi skulle kunna umgås så gick vi ned till kaféet på första våning och blev sittande där i flera timmar, där kunde man ju röka. När jag kom upp på avdelningen blev det rabalder! Jag hade ju inte varit på plats när läkarna ”gick ronden” och ingen visste var jag var. Jag beordrades ned i sängen och efter en tid så kom läkaren. Han var inte glad och befallde mig att ställa mig mitt i salen och ta av mig den vackra ”särken” som jag hade fått. Där stod jag helt naken, med sex andra patienter som åskådare, när läkaren tog tag i min nacke, böjde mig sakta framåt, kände på min ryggrad och med ett ryck tryckte ned mitt huvud mot golvet. Jag skrek av smärta men kunde inget göra. Helt naken, mitt på golvet i en sal med fem andra patienter. Var det detta som kallades för ”öppen vård”? Jag hade ju fått en kotförskjutning och det är möjligt att läkarens hastiga ryck med min rygg var det rätta sättet att få tillbaka kotorna, inte vet jag, men väldigt ont gjorde det. Jag måste stanna på Solhem i minst en vecka innan jag kunde få den specialanpassade korsett som ortopederna provade ut och skulle tillverka.

I kassen som kompisarna kommit med fanns överst några tidningar och någon frukt men längre ned och i flera lager fanns många burkar med Pripps Blå Starköl som var den tidens favoriter. Jag visade det för min närmaste sängkompis, som var polis och undrade vad jag skulle göra med detta. – ”Lägg dom för kylning i handfatet och låt kallvattnet rinna” sa han vilket jag också gjorde. Det blev ingen värre reaktion bland sköterskorna utan de tillät att vi hade tvättfatet fullt av starköl på kylning. Polisens finska flickvän kom sedan på kvällen upp med några grillade kycklingar så det blev lite fest i vår sal och eftersom jag var den enda som kom ur sängen så fick jag vara hovmästare och servera alla andra. Det blev en rätt kul kväll ändå trots läkarens behandling.

Det blev väldigt mycket rökande under den vecka jag låg inne. De flesta i salen var rökare, som många var på den tiden och eftersom jag var den enda som kunde gå så fick jag skjuta ut den ena sängen med röksugna efter den andra in till rökrummet och självklart så måste man ju hålla dem sällskap.

LGs Funderingar: Jag låg inne 2016 och 2017 för blodförgiftning (se ”Skit i levern”) och nu är det mycket digitalt men då, på 60-talet, så skulle temperaturen alltid kontrolleras varje morgon och då stoppade man en kvicksilvertermometer in i ändtarmen. Då undersköterskan kom med termometern varje morgon påpekade jag att jag hade ont i ryggen och hade ingen feber. – ”Det hjälper inte” sa hon ”vi måste ta tempen på alla”. Jag tog termometern, slog den mot handen så att skalan steg till 37 grader (man kunde göra det med dessa), lämnade tillbaka den och vände mig om för att försöka somna om. Hon insåg att det inte var någon idé och gick vidare. Jag fick ändå en ny termometer varje morgon och samma sak upprepades.

På den tiden låg man många i samma sal men numera ligger man ensam eller kanske två i samma sal men med en stor skärm mellan patienterna. Gillar man social samvaro så tyckte jag att det var bättre och roligare när vi var flera i samma sal, men med dagens sterila miljö på sjukhusen så går det naturligtvis inte. När jag låg inne för blodförgiftning så låg jag t.o.m. isolerad.

TVILLINGAR

Det var länge sedan men nu måste jag försöka att komma tillbaka till detta med att låta ”LGs FUNDERINGAR leva vidare och hålla det vid liv.

En kväll för några dagar sedan hörde jag ett radioprogram där tvillingar var i fokus. Fanns något roligt, spännande eller ovanligt att berätta om tvillingar. Är du själv tvilling eller har du kanske blivit tagen för någon annan för att du är lik denna person?  Detta fick mig att komma ihåg en händelse som inträffade i mitten av sextiotalet.

Innan jag började på Teknis i Borås så arbetade jag på en ingenjörsbyrå i Jönköping och var under mer än ett halvår uthyrd till Oskarshamns Varv. Där polade jag under en tid med Bibbi Andersson men det tog slut när vi grälade om att jag ville åka till Målilla på speedway med en kompis, men inte hon. Jag åkte ändå och hon gjorde slut. Men efter en tid så träffades vi ändå, men det var verkligen viktigt att vi inte polade eller var ett par. Okej, vad gjorde det, det var ju bara en formsak. Detta fortsatte även efter att jag återvänt till Jönköping och jag åkte ofta till Oskarshamn och besökte henne, men vi var absolut inte ett par. Ibland var vi ute och dansade och ibland var det privata fester.

När jag bodde i Gällivare hette min bästa kompis Anders, jag flyttade därifrån när jag gick i fjärde klass, men vi hade ändå kontakt under några år. Nu var det så att när jag ofta åkte till Bibbi i Oskarshamn så gjorde Anders ”lumpen” i Skövde. Vad det var som gjorde att Anders en helg följde med mig till Oskarshamn kommer jag inte ihåg men han följde med till Bibbi och vi skulle vara med på en liten privat fest. (Ni som har läst mina tidigare bloggar förstår att jag hade min gamla fina Renault Dauphine. Vi hade mycket roligt ”Dafne” och jag! Sök bakåt om det och det kommer säkert mer)

Bland Bibbis tjejkompisar så fanns det ett tvillingpar, ett par verkligt söta och vackra tjejer, så om inte Bibbi hade funnits så skulle jag säkert försöka mig på en av dem. Problemet var att det verkligen var enäggstvillingar, de var så ofantligt lika och hade de också samma frisyrer så var det omöjligt att skilja dem åt. De löste ofta detta med lite olika kläder. Detta kanske för att hjälpa vänner och bekanta att se någon skillnad.

Det blev naturligtvis en trevlig fest och med på festen var en av tvillingsystrarna och några flera vänner. När festen var slut och sällskapet upplöstes så stannade jag som tidigare hos Bibbi och Anders följde med tvillingsystern hem. Vi kom överens om att jag skulle hämta honom på söndag i god tid så att vi kunde åka hem och att han kunde komma till kasernerna i Skövde innan midnatt. Så blev det och jag hämtade upp honom på den adress jag fått och vi återvände hem.

Om det var nästa helg eller en helg senare kommer jag inte ihåg men vi åkte tillbaka till Oskarshamn och hamnade åter på en trevlig fest och naturligtvis kom den vackra tvillingsystern också. Åter igen en trevlig fest, så var det alltid på det glada sextiotalet. Festen upplöstes så småningom, jag stannade hos Bibbi och Anders följde med den snygga tvillingen. Jag visste att hon hade en tvillingsyster men jag tror inte att Anders hade fått veta det. Nu förstår ni säkert fortsättningen.

På söndag ringde Anders. Jag skulle komma och hämta honom som vi hade kommit överens om, men jag skulle komma till en annan adress! Vaddå, hade hon flyttat??

Ni tror inte att detta är sant men det är det! Eller hur Anders om du läser detta? Detta är sant, fullkomligt sant!

Tvillingarna hade bytt plats, de hade före festen bestämt att byta plats och de lurade både mig och framför allt Anders och kanske några fler, jag vet inte. Den nya systern hade fått all den information hon behövde och hon behövde väl inte veta hela Anders livssituation, de hade ju bara träffats en kväll och hade en natt tillsammans så de hade ju inte blivit så väldigt kända vid varandra. Den ”nya” tvillingen måste ha gjort ett fantastiskt bra jobb för vi kunde inte fatta eller förstå att det var en annan tjej. Systern måste ha talat väldigt väl om Anders eftersom hon kunde och ville ställa upp. Jag åkte naturligtvis för att hämta Anders, Bibbi var med och vi kastade pinnar eller annat på fönstret på andra våningen i ett gammalt rött trähus. Tvillingsystern öppnade och Anders stack också ut huvudet och vi bestämde att jag kommer tillbaka om en timme eller så och så fick det bli. Vi hann säkert till Skövde ändå.

LGs Funderingar: För det första hur kan tvillingar vara så fantastiskt lika så att varken jag eller Anders och kanske även någon annan på festen, inte kunde se att de hade bytt plats? De var så ofantligt lika både till utseende och i hela sitt kroppsspråk och uppförande. För det andra, vad var det som gjorde att de bytte plats? Jag pratade, vid ett senare tillfälle, med den första tvillingen och hon gillade Anders, det var inte därför som de bytte plats, men jag fick inte något riktigt svar. För det tredje, var detta något som de ofta gjorde och njöt av detta? Det var inte alltid som det var fester hos Bibbi men jag träffade minst två gånger båda tjejerna någon gång innan det ”tog slut” mellan Bibbi och mig och vid några tillfällen bara en, men vilken det var minns jag inte och det spelar ingen roll längre.

Vi hade roligt åt detta ganska länge, både Anders och jag och även Bibbi och jag. Anders muckade och vi tappade kontakten mer och mer och jag började på Teknis i Borås men under en kort period så åkte jag fortfarande till Oskarshamn sporadiskt och en gång så hade jag med mig min bästa polare på elevhemmet, Roland Månsson till Oskarshamn. Jag sov som vanligt hos Bibbi, men jag vet inte hos vem Roland var hos, jag tror inte att det var hos någon av de två supervackra tvillingarna.

En sista undring och fundering och den vänder sig till dig Anders, om du läser detta, senast vi talades vid på julafton för några år sedan bodde du i Uppsala. Tog du någon mer kontakt med någon av dessa två fantastiskt vackra tvillingar? Om inte? VARFÖR gjorde du inte det?

Laga Mat

Att laga mat är en konst och vi har och har haft många matkonstnärer i vår värld. I mitt hem, som barn och tonåring så var det mest bara vanlig husmanskost. När jag flyttade hemifrån och upp till Hudiksvall så kan jag bara komma ihåg att jag åt på jobbet på vardagarna. Jag måste väl ha ätit på helgerna också men hur jag gjorde det minns jag inte. Första tiden så hyrde jag ju bara ett rum på övre våningen i en villa, jag delade toalett med två andra killar och med ett badrum i källaren men vi hade inget kök. Det blev bättre ordning när jag och Ove delade lägenhet. Han kunde laga mat och jag minns att han gjorde några ”konstiga avlånga potatisar” som han kokade i olja.

Senare fick jag veta att det kallades för Pommes Frites. Det var första gången som jag åt detta. Första gången i mitt liv som jag åt Tornedeau var faktiskt när jag låg på torpedbåt i flottan. Där hade vi, på den tiden, ett jättestort belopp per man för maten.

En kul grej hände en lördag när vi i Hudik hade bjudit två tjejer på middag (minns du det Ove) och då skulle vi också göra en tårta till fikat efter maten. En sak kunde jag väl åtminstone göra, jag skulle vispa grädden. Kanske hade jag gjort det någon gång hemma när jag vill hjälpa mamma. Det var väl enkelt, vi hade ju en sådan visp med roterande vispar, bara handdriven men ändå. Bara att sätta igång. Men, vad hände? Jag vispade och vispade, grädden blev tjockare och fin men så plötsligt på ett kort ögonblick, vips, så hade vi smör. Det bara hände, vi hade smör! På den tiden var affärerna bara öppna till, jag tror, ett på dagen på lördag och detta var sen eftermiddag. Vad gör vi? Två underbara tjejer skulle komma på middag och vi ville naturligtvis imponera, men man kan väl inte bre smör på tårtan? Lösningen blev att vi fick åka ner på stan och försöka att övertala personalen på ett öppet konditori att ”svart” få köpa lite grädde och naturligtvis så blev kvällen lyckad.

Jag kan berätta många roliga episoder med detta att laga mat, men en tar jag med här. Christina var en mästare på att göra såser. Helt underbara såser och hon gjorde alltid stora mängder såser till varje middag. Naturligtvis så var familjen van vid att hemma hos oss så fanns det alltid mycket sås vid varje måltid eller till och med om det bjöds på rabarberpaj med vaniljsås. Var vi fyra i familjen, så naturligtvis så gjordes det vaniljsås eller Marsansås på en liter mjölk, även om det blev nio portioner. De underbara såserna till söndagsmiddagen kommer vi aldrig att glömma. Det tror jag inte att min son Fredrik heller kommer att glömma. Vid minst ett eller jag tror säkert vid flera tillfällen när han för första gången blev bjuden på middag hos sin nya flickvän så blev han naturligtvis, som gäst, erbjuden att ta först och det gällde även att hälla upp sås på tallriken. Han hällde naturligtvis upp så mycket sås som han brukade göra hemma men insåg sedan att när övriga i flickvännens familj, mamma, pappa, flickvännen och några syskon skulle ta sås så fanns det inte så mycket kvar. Jag vill minnas att han gjorde det misstaget flera gånger, kanske vid första middagen hos varje ny flickvän.

Apropå detta med flickvänner och pojkvänner. Det kom naturligtvis tider när både Fredrik och Malin tog hem sin lilla kärlek och det blev övernattning.  Nu kan de skratta åt det men när det hände så undrade de vad pappa gjorde. Naturligtvis så var det inte något allvar men bara en kul grej och jag tror att de med tiden förberedde sin vän på vad som skulle ske. Allt var bara en liten kul grej! Alltid när det kom en ny pojk- eller flickvän på den första frukosten så kom det fram ost och en kaviartub. Jag hävdade att om någon gör ”backe” på osten eller klämmer ”mitt på” kaviartuben så är det inget att satsa på. Som sagt, inget allvarlig och jag måste erkänna att jag inte vet eller kommer inte ihåg om Fredriks Lotta eller Malins Nicke klämde mitt på kaviartuben, men de lever lyckliga efter många, många år och har givit mig fem underbara barnbarn. De äldsta pojkarna har flickvänner som ”sover över” men jag tror inte att mina barn gör kontrollen med ”backe” på osten eller om de klämmer ”mitt på kaviartuben”.

LGs Funderingar: Visst är det fantastisk detta med barn och kärleken till sina föräldrar. Som ni förstår så var det inte många gånger som jag stod vid spisen. Christina släppte aldrig spisen, hon tyckte ibland att det var slöseri med fina dyra råvaror att släppa fram mig och även mot slutet när hon inte kände någon smak och tyckte att det var ”äckligt” att äta så stod hon vid spisen. Jag fick ofta smaka av men hon gjorde in i det sista fantastiska såser.

För många år sedan, när Malin kanske var fyra-fem år ungefär så skulle jag i alla fall göra en söndagsmiddag. Jag kommer inte ihåg alla detaljer men det var i alla fall kyckling och något mer. I receptet så stod det att jag skulle ta en gurka, skära den 8–10 centimeter och göra stavar av den som sedan serverades som tillbehör. Som sagt, redan tidigt så älskar barn sina föräldrar nästan oavsett vad de gör. Jag kämpade med mitt recept, min kyckling och de tillbehör som receptet föreskrev. När vi hade ätit så satt vi alla kvar och min lilla dotter, som satt bredvid mig, la sin lilla hand på min hand, tittade mig djupt in i ögonen och sa lite försiktigt: ”Pappa, gurkan var i alla fall god”!!

Som jag hade kämpat, och betyget var att ”gurkan var i ALL FALL god”.

”I ALLA FALL”, betyder det att det andra kanske gick att äta men ingen i familjen ville såra den stackars pappan som ändå försökte!